Bang Bang



"Jag gillar verkligen din skjutblogg och hoppas att du fortsätter med den. Jag har själv precis börjat skjuta pistol och har precis som du fastnat för en Hemmerli X-esse. Lycka till i fortsättningen."

Idag fick jag  ovanstående läsarkommentar och det är alltid lika roligt att få höra att folk gillar det jag skriver. Hans kommentar fick mig verkligen att inse hur mycket jag saknar pistolskyttet. Känns som om jag aldrig riktigt gett en förklaring till varför det blivit ett uppehåll det här året. Sanningen är att det för tillfället tyvärr inte finns varken ekonomi eller tid för att ta upp det. Fokus ligger som ni säkert redan förstått vid det här laget på tentan samt Baliresan. Men jag tänker absolut inte lägga ner skyttet. När jag fått mer tid och pengar kommer jag återuppta pistolskyttet.

Att få vapenlicens står ju på min att-göra-innan-30-lista. Men det krävs pengar att köpa pistol och installera ett tillräckligt säkert och godkänt vapenskåp. Som fattig student kan jag inte trolla fram några pengar till allt detta. Men så fort jag får lite mer fritid kan jag alltid åka ner till skjutbanan igen, köpa lite ammunition och låna klubbens pistol och börja öva. Kanske kan jag bli tillräckligt bra så att jag själv känner att jag kan ställa upp på en och annan tävling. Men jag behöver en hel del övning för att friska upp minnet.  Kände att jag inte riktigt hann skjuta in mig på Hämmerlin. Skulle verkligen behöva slipa på min skytteteknik. Så fort det finns tid. Då jäklar smäller det!

 



[ Från förra året - jag testar skjuta med 9 mm ]



[ Hämmerli Xesse - pistolen jag skjuter med på klubben ]

En trevlig överraskning




[ Woohoo! Titta vad jag fick med posten idag! ]



[ Men det tråkiga är att det är terminsuppehåll nu - jävla höst/vinter! ]

En ny utmaning


Jag har fått en ny pistol att skjuta in. Instruktören frågade på förra träningen vilken pistol jag hade tänkt införskaffa när jag får vapenlicens och jag har fortfarande siktet inställt på en Hämmerli X-esse. Om jag ska ha anatomisk kolv eller inte återstår att se. Men nu får jag alltså skjuta med just en sådan pistol utan anatomisk kolv. Den är så mycket lättare och smidigare än min förra, den gamla pickadollen från Dackefejden. Men det kändes lite väl saftigt att börja med fältskytte när man har ett sprillans nytt vapen. Jag hoppas på att få köra lite precisionsskytte imorgon. Det skulle behövas så jag hinner känna in mig på Hämmerlin. Gången innan dess kastades vi rakt in i militärsnabb efter nästan två månaders sommaruppehåll. Det var väldigt intressant. Nej, snabbskytte är nog inte min grej även fast det är en förbaskat rolig tävlingsgren.




[ Min gamla pickadoll ]



[ Den söta fina lilla Hämmerlin - mitt nya vapen ]



[ En gammal goding vi fick skjuta med förra terminen - jag ska ta revansch ]

Sussilull skjuter grova vapen


Fick bilderna igår från Skattejuristen när vi skjuter med grova vapen. Jag vet att jag är kort men när jag fick se bilderna brast jag ut i skratt. Långa grabbar på båda sidor om mig och så står jag där med mina 1,5 meter. Hahahaha. Men pistolen bryr sig inte vem som håller i kolven. Och tur är väl det. Saknar redan skyttet. Nu får jag gå och vänta ända till augusti. Men den som väntar på något gott heter det ju. Nästa termin kommer jag även ställa upp i klubbmästerskapet. Missade förra eftersom jag var sjuk. Det ska inte hända igen. Vore roligt att testa sig själv och se hur man hanterar tävlingsstressen.




[ Lilla Lull skjuter med 9 millimeter ]



[ Skjuter Smith & Wesson ]

9 millimeter


Jag är så förbannat hög på adrenalin just nu att jag inte vet var jag ska börja. Idag var sista skytteträningen innan sommaren och jag har fått skjuta med 9 millimeter och även med en gigantisk Smith & Wesson-revolver. Jösses Amalia var nog kvällens mest använda uttryck. Jag har aldrig varit med om något liknande! Det går inte ens att beskriva hur jag känner mig just nu. Självklart var jag nästan-pinka-på-mig-nervös första gången jag skulle ladda magasinet och skjuta med 9 millimetern. Jag förstår varför den har rykte om sig att vara den mest svårskjutna pistolen. Den kanske inte ser så mycket ut för världen men jag hade hört talas om rekylen. Trots att jag knappt ens träffade tavlan måste jag erkänna att det nog var det roligaste jag gjort i skjutväg.

Efter ett par skjutserier med 9 millimetern lyckades jag bli övertalad att testa på att skjuta med revolver. Den var tung och ganska otymplig, särskilt för mina små fingrar. Nådde knappt upp till att spänna hanen. Men satan vilken bra träffbild det blev! Rekylen var så mycket mjukare med revolvern och jag blev eld och lågor när jag såg att alla skotten träffade målet. Jag skuttade fram till tavlan och tvingade Skattejuristen att ta kort med sin mobil på alla mina träffar. Min egen kamera dog ju så klart precis när jag skulle börja skjuta med de tunga vapnen. Fast Skattejuristen känner mig vid det här laget så han passade på att ta kort när jag skjuter för glatta livet med både 9 millimetern och revolvern. Jag publicerar bilderna senare så fort han mailat över dom.

Skjutledarna hade så klart sparat det häftigaste till sist men jag var tvungen att först blogga av mig om det. Den första timmen fick vi testa på en ny skjutgren som kallas för fältskytte. Och jag kan lova er att jag var rätt nervös där med. Jag blir alltid så hispig inför nya saker men det går ganska fort för mig att lugna ner mig. Bara jag får testa på det några gånger och få in en vana. Magasinet laddas med sex skott och skjuttiden började först på 14 sekunder och därefter kortades den ner till 12 sekunder. Att mata på med alla sex skott i ett sådant snabbt tempo kändes till en början oerhört barbariskt men jag vande mig snabbt. Fältskytte är riktigt roligt men mycket svårare än precision- och snabbskytte. Jag tror det är tidspressen som ställer till det för mig. Men bara att öva och öva till förbannelse.

Till min stora glädje meddelade skjutledarna att intresset för att fortsätta med pistolskyttet var så stort i vår grupp att vi ska börja skjuta igen den 9:e augusti. Samma tid och plats. Mitt hjärta tog ett litet glädjeskutt. Och teoriprovet fick jag göra idag också. Jag tror det gick bra. Det såg så ut i alla fall. Nu ska jag försöka landa. Jag är så uppe i varv just nu att tankarna bara spretar hej vilt. Hela jag luktar krut och jag tycker det är den underbaraste doften som finns. Men jag borde kanske tvätta av mig vapenfettet i alla fall.




[ Någon dag ska jag lära mig att behärska 9 millimetern - mitt Mount Everest ]



[ Revolvern var inte så tokig att skjuta med ändå - gav bäst resultat ]

Hello Kitty - Sig Sauer


I slutet av träningen stod vi och snackade lite vapen med skytteledarna. Det vill säga, grabbarna snackade och jag förstod inte så mycket. Jag talade dock om att jag hade ögonen på en rosaflammig Hämmerli och blev bemött med hjärtliga skratt. Samariten upplyste mig om att det faktiskt fanns vapen med Hello Kitty - design. Jag blev eld och lågor. Satte mig framför google och hittade några galna bilder. Kommer definitivt försöka komma över något dylikt. Alltså inte AR15 för sådana får vi inte skjuta med, men i alla fall en fin liten pistol med den söta lilla kissetösen på kolven. Det borde ju inte vara så svårt att hitta. Eller? Min pistol ska vara rosa någonstans. Det är en mycket fin färg och dessutom blir man glad av den.




[ Får jag tag i en sån här så skiter jag fullständigt i Hämmerlin ]



[ Hello Kitty - snyggaste av dom alla ]



[ Vi skjuter inte med sådana här vapen på skytteklubben - och tur är väl det ]



[ Den här är också väldigt fin ]



[ Lila varianter är också rätt coola ]

Mitt i prick - på tre sekunder


Jag blev glatt överraskad på gårdagens pistolskytteträning när skytteledaren meddelade att vi skulle testa en ny skytteform. Fast samtidigt blev jag riktigt nervös. De tidigare träningarna har han tjatat på hela gruppen att vi ska ta god tid på oss innan vi avfyrar. För att ni ska förstå jämförelsen så hade vi under precisionsskyttet sex minuter på oss att skjuta fem skott. Vilket innebär en tid på en minut och tolv sekunder på ett skott. Nu när vi börjat med snabbskytte (duell) har vi TRE SEKUNDER på oss att skjuta ett skott. Och inom de sekunderna ska vi från att ha pistolen riktat nedåt cirka 45 grader, lyfta armen, sikta och avfyra. Och träffa tavlan med en fin samling. Efter tre sekunder försvinner tavlan och är borta i sju sekunder. Sedan vänds den framåt igen och det är dags att avfyra nästa skott. Och så fortsätter det tills vi skjutit vår serie på fem skott. Svårt? Det kan ni ge er fanken på! Men vilken adrenalinkick man får när man står där på helspänn och väntar på att tavlan ska vändas.

Den första serien gick käpprätt åt helvete. Jag var totalt oförberedd. Hela kroppen är inställd på att ta det lugnt och lägga mycket tid på sikte och korn och sakta krama avtryckaren. Principen och tekniken är densamma när man skjuter duell. Bara den lilla förändringen att det ska se snabbare än blixten. Typ. Men allt eftersom jag sköt desto mer gillade jag det. För mig handlar det om övning. För vissa andra verkade denna skyttegren passa dom bättre än precisionsskytte. Fast Naturbegåvningen är ett undantag. Jag tror han är grym på vilka skyttegrenar han än testar på. Förra gången sköt han sina tre guldserier. Riktigt grym kille. Och trots att han säkert blev lika tagen på sängen av snabbskyttet som jag fick han till en riktigt fin samling. Jag var inte helt oäven själv.

Tian träffade jag några gånger men den totala samlingen var inte mycket att hurra för. Däremot kändes det bättre och bättre. Efter att ha skjutit ungefär hälften av serierna satte jag in en sådan klockren träff att jag nästan själv får rysningar när jag tänker på det. Skytteledaren kom fram till min tavla och konstaterade att så mycket mer mitt i prick går det inte att skjuta. Att jag blev så glad hade egentligen ingenting att göra med att skottet satt bra. Jag har skjutit mitt i prick förut. Men det var att jag lyckades göra det på de där helvetiskt korta tre sekunderna. Sätter jag bara fyra till på samma sätt nästa gång så blir jag nöjd. Hehehe. Nej, men skämt å sido. Skytteledaren sa faktiskt en väldigt viktig sak som jag vet men ofta glömmer bort. Det är att man ska inte ha för höga krav på sig själv. Alla är nybörjare och man är där för att träna. Jag har en tendens att vilja vara perfekt från första början. Och det är ju ingen. Fast Naturbegåvningen är ändå ruskigt nära perfektion. Och han är lika mycket nybörjare som jag.





[ Jag har hittat mitt favoritbås ]



[ Lite annorlunda skytteställningar som bara visas i tre sekunder ]



[ Skattejuristen och Samariten markerar sina träffar ]



[ Mitt i pricken på tre sekunder - klockrent ]

Alive N kickin'


Just nu tycker jag om måndagar av en enda anledning: pistolskyttet. Förra gången var det riktigt ruggigt väder men om man ska tro väderrapporten så skulle det bli runt 20 grader varmt. För säkerhets skull tar jag ändå på mig vinterjackan och mössa. Onödigt att riskera ännu en kraftig förkylning. Så länge jag inte har feber eller är sängliggande finns det inte en chans att jag skulle missa ett skjuttillfälle. Vi är redan uppe i den femte träningskvällen av tio. Den här gången ska jag inte glömma bort att ta med mina glasögon. Kanske var det en ren tillfällighet men jag har aldrig skjutit så bra som när jag skippade linserna och bara körde på glasögon. En poäng ifrån min första guldserie om jag inte minns fel. Och i stort sett alla skott inom den svarta cirkeln. Bra kört. Hoppas att det går ännu bättre ikväll. Jag behöver känna den där störtsköna adrenalinkicken man får efter att ha skjutit en ruskigt bra serie.

Jag fasar dock för att vistas utomhus. Och för att röra mig bland folk. Men jag kan inte sitta instängd längre. En dag till inomhus och jag blir kocko i kolan. Jag behöver frisk luft. I måttliga mängder. Gärna pollen-och bacillfri luft men det är nog för mycket begärt. Trillar jag dit igen så får det väl vara så. Efter fem veckor med ständiga och återkommande förkylningssymptom har jag vant mig. Orkar inte längre deppa över det. Tråkigt att så mycket i mitt liv ska bli lidande. Jobbet, träningen och studierna. Men jag kan inte göra så mycket mer. Alla säger hela tiden åt mig att ta hand om mig själv. Och det har jag gjort. Till ingen nytta. Vanliga hälsoråd gäller inte för mig. Så länge jag väntar på provsvaren kan jag inte göra något. Nu vill jag känna att jag lever. Tacksamt att det bara krävs att jag ställer mig på skjutbanan, greppar pistolen och avfyrar några skott för att jag ska känna mig levande. 

 

Bästa omgången hitills


Tredje skytteträningen ikväll. Det går bra nu. Bättre och bättre för varje träning och kvällens omgång var min bästa hitills. Jag lyckades sätta alla skotten inom den svarta ringen sånär som på ett par sketna skott. Jag var en poäng ifrån att skjutna min första guldserie och den slutgiltiga samlingen var det bästa jag någonsin skjutit. Förstå att jag svävar lite på moln just nu. Riktigt stolt! Fick även testskjuta med min framtida pistol Hämmerli X-esse. Tog en tia men sen blev det svårare eftersom jag aldrig tidigare skjutit med det vapnet samt att kolven var av tjänstevapentyp. Med andra ord inte anatomisk. Men det finns att köpa. Nypris kostar en sådan skönhet med anatomisk kolv "bara" 8.500 kr.

En tråkig liten parentes är att jag varit sjuk två gånger utav tre träningstillfällen. Det är lite svårt att stå och skjuta när man får hostattacker stup i kvarten. Får se om jag lyckas bli helt frisk tills nästa måndag. Det är inte bra för min hälsa att stå ute och skjuta två timmar även om våren är på gång. Men jag vill verkligen inte missa någon träning. Jag brinner verkligen för det här. Mer än vad jag någonsin trodde jag skulle göra. Som sagt. Det började som en grej jag skulle bocka av på min att-göra-innan-30-lista och nu börjar det växa sig till en passion. Och jag är bra på det också! Det var jag inte beredd på. Den där vapenlicensen kommer nog inom kort. Och när jag är tillräckligt bra ska jag börja tävla.




[ Samariten skjuter med en Hämmerli X-esse. Jag fick testskjuta - riktigt nice ]



[ Mitt lilla bås ]



[ Min bästa samling hitills ]



[ Samariten plockar ihop grejerna ]



[ Vackert väder ute på skjutbanan ]

Vilken skönhet


Samariten länkade mig till en pistol som han tror kanske skulle passa mig. Och jag håller verkligen med. Vilken skönhet! Jag har aldrig tidigare varit särskilt vapenintresserad men när det helt plötsligt gäller vilket vapen jag själv ska införskaffa i framtiden väcks självklart ett visst intresse. Ska se ifall jag kan få testskjuta klubbens Hämmerli först. Ifall jag gillar den så är det inte helt otänkbart att mitt första vapen blir en Hämmerli. Vi får se. Nu mår jag lite bättre. Gladare. I alla fall när jag tänker på pistolskytte. Och snart är det måndag igen och dags för ännu en spännande adrenalinfylld kväll ute på skjutbanan. Att bestämma mig för att börja med pistolskytte är nog ett av de bästa beslut jag tagit. Vilken utmaning!



[ Hämmerli X-esse pistol sport .22 LR ]

Kanske min nästa kärlek




[ Hämmerli .22LR ]



[ I alla fall något liknande - mycket fina och lagom små ]

Bättre och bättre


Jag är så förbaskad nöjd över kvällens träning. Fick till och med beröm från en av instruktörerna. Sånt värmer. Jämför jag med första gången jag sköt så ser jag en klar förbättring. Och det är så det ska vara. Man är ingen mästerskytt från början men man ska utvecklas och bli bättre ju mer man tränar. Roligt att se resultat så tidigt i utbildningen. Nu kan det bara bli bättre och bättre.

Vi övar för tillfället precisionsskytte, vilket innebär att vi laddar magasinet med fem skott och har sex minuter på oss att skjuta en serie. Sammanlagt skjuter vi ungefär 50 skott per träningstillfälle. Gruppen behöver fortfarande öva på att verkligen lära sig att utnyttja hela den utsatta skjuttiden men vi låg någonstans mellan två till fyra minuter. Helt acceptabelt om man jämför med rekordtiden på tjugo sekunder från förra gången.

Senare i utbildningen kommer vi skjuta på kortare tid samt även testa att skjuta med andra vapen och med grövre kaliber. Ska även bli spännande att lära sig tvåhandsfattning. När folk frågar mig om skyttet så blir de ofta förvånade över att vi bara skjutit med enhandsfattning, men de pistoler vi har nu har anatomiskt utformade kolvar och är således gjorda för att skjuta med en hand. När vi sedan skjuter pistoler av tjänstevapentyp kommer vi gå igenom tvåhandsfattning.

Jag är riktigt nyfiken på att testa 9 millimeter men som Samariten sa: jag kommer skita på mig. Fan vad roligt det är med pistolskytte!







[ Vi sätter upp tavlorna men jag är för kort så Samariten hjälper mig ]



[ Här är våra små skjutbås ]



[ Vi skjuter på 25 meters avstånd ]



[ Samariten testar skyddsglasögon ]



[ Kvällens första serie och jag träffar med alla skott inom svarta ringen - jubel! ]



[ En härlig ansamling svarta markeringar - och en hel del tior! ]



[ Jämför med första träningen - lite glesare ansamling ]

Jag är så vansinnigt nöjd över mig själv ikväll - man får vara det!

Som en drog


Snart dags att panga lite pistol. Samariten kommer och hämtar upp mig om cirkus en halvtimme. Jäfla väder. Ser ut att bli ganska mulet och blåsigt. Självklart precis när man ska ut och skjuta. Nåja, vi står i alla fall under tak. Längtar efter att få känna pistolen i handen, ladda magasinet med ammunition och trycka av. Tillfredsställelsen man känner när man skjutit en riktigt bra serie. Aaah. Pistolskytte är som en drog. Man vill bara ha mer och mer. Återkommer ikväll med en uppdatering.


Vilken kick


Jösses Amalia vilken kick! Dagens skytteträning var lätt det roligaste jag gjort på länge. Jag är helt uppe i varv och vet inte riktigt var jag ska börja. Idag började allvaret. Vi samlades nere vid skjutbanorna för att bli tilldelade vapen. När jag fick min lilla låda med diverse tillbehör började fjärilarna fladdra omkring rejält i min mage. Ganska snabbt insåg jag att det här definitivt inte var som luftpistolskytte. Det fick jag erfara redan efter första skottet. Rekylen var visserligen inte som efter en niomillimeter men jag höll ändå på att göra i byxan. Eller det kanske var att överdriva, men jag var definitivt inte beredd på den kraften.

Vi började med att ladda magasinet med fem skott. Manikyren kunde hälsa hem och det sket jag fullständigt i. Full fokus på skyttet. Sedan insåg jag den andra stora skillnaden. Nu hade vi en skjutledare som skrek ut kommandon. Ladda. Skyttarna redo. Eld. Eld upphör. Markera. Från att ha skjutit i lugn och ro i sin egen takt var man tvungen att helt tänka om och lyssna på kommandon samtidigt som man skulle tänka på att göra allt rätt i rätt ordning, få ordning på tekniken och inte stressa. Jag måste erkänna att i princip alla gjorde samma "fel" de första serierna. Vi var lite för ivriga på avtryckaren. Tricket var att ta god tid på sig och inte skjuta för fort. Vi hade fem skott att skjuta på sex minuter. Det ger gott om tid att fokusera ordentligt på sikte och korn, krama avtryckaren och avfyra skottet.

Min första serie var katastrofal. Jag träffade förvisso tavlan men endast ett skott var innanför den svarta ringen. Men allt eftersom instruktörerna påminde om allt man skulle tänka på, särskilt att inte ha för bråttom, desto bättre sköt jag. När jag sköt mina fyra sista serier hamnade alla inom den svarta ringen och jag fick till och med in ett par tior. Bredvid varandra. Klockrent. Jag blev överlycklig och kvävde lusten att dansa framme vid tavlorna. Jag ser ivrigt fram emot nästa måndag.

Och hur gick det för Vapengalningen undrar ni förstås. Det ska jag tala om för er med ett leende på läpparna. Han fick gå därifrån. De meddelande honom att han inte hade någonting där att göra. Jag är så tacksam över det. Vapengalna ghettograbbar bör aldrig någonsin få möjlighet att hålla i ett skjutvapen. 




 



[ Tavlorna förbereds ]



[ Min lilla låda med pistol, ammunition, hörselkåpor och markeringstejp ]



[ Dags att ladda magasinet ]



[ Jag fick in en hel del bra träffar ]



[ Instruktörernas västar ]



[ Fantastiskt vackert väder - dock en aningen för kallt ]

Nu är måttet rågat


Jag kokade nästan av ilska idag. Maken till dumma människor har man stött på men när dumheten är en säkerhetsrisk för både en själv och mina skyttekamrater kan jag inte låta det vara. Idag var den ordinare instruktören tillbaka och han gav en snabbgenomgång om säkerheten som vi gick igenom förra veckan. För att ni ska förstå hela situationen vill jag bara göra klart för er att vi spenderade tre timmar förra tillfället med att först teoretiskt gå igenom hur man gjorde patron ur och sedan övade vi praktiskt med flera olika vapen. Patron ur är lite kortfattat att man tar ur magasinet, matar ur patronen och hakar upp slutstycket. Och självklart ska vapnet hela tiden riktas i skjutriktningen och fingret ska inte ligga på avtryckaren. Jag upprepar: i tre timmar satt hela gruppen och övade patron ur.

Vapengalningen avbryter instruktören under dagens repetionsgenomgång och frågar vad tusan patron ur är för något. Instruktören antog först att han inte hade medverkat på säkerhetsgenomgången men när han förstår att så icke var fallet blir han genuint orolig och börjar även han förlora tålamodet. Vapengalningen kontrar med en oerhört kaxig och opassande attityd och påstår att det minsann inte var någon som förklarade vad patron ur var för något. Det var förbaskat konstigt att alla andra hade uppfattat det. Hur i helskotta kan man inte förstå vad patron ur är om man suttit och övat på det i tre timmar?! Det är helt obegripligt. Han är helt obegriplig! Gång på gång har instruktörerna bankat in i huvudet på oss om säkerhet och grundligare genomgång än den vi hade förra gången är nog knappast möjligt.

På ett sätt var det bra att han ställde en fråga när han inte förstod. Det gjorde verkligen instruktören uppmärksam på att här är en person som defintivt inte är redo att börja skjuta med skarp ammunition nästa måndag. Han talade om det för Vapengalningen och sa att om han inte vid detta sista teoritillfälle lärt sig begreppet patron ur så är han inte redo utan måste läsa på mer. När det gick upp för Vapengalningen att han kanske inte skullle få skjuta på måndag så försökte han snacka sig ur det och påstå att han visst förstod hur man gjorde, men att det i princip inte var hans fel att han inte lärt sig det tidigare eftersom det inte var någon som hade talat om det för honom. Tjurbajs, säger jag bara!

Från första gången jag träffade honom kände jag av att något inte stod rätt till i skallen på honom. I rasten gick jag fram till instruktören, såg honom i ögonen och sa att jag definitivt inte tänker stå bredvid Vapengalningen och skjuta. Aldrig i livet. Och han förstod mig. Det går inte att släppa in personer med den attityden på skjutbanan. Gör man det så kan jag sätta pengar på att det kommer ske en olycka. Och med min tur lär det bli jag som hamnar i skottlinjen.


Vapen och säkerhet


Gårdagens teoriutbildning resulterade i skitiga händer från vapenfett. Det var säkerhetsgenomgång samt visning hur man laddade olika vapen, hur man tog ur patronen samt lösgjorde magasinet. Vi fick testa på flera pistoler och revolvrar, vilket var både spännande och lärorikt. Hela huvudet proppades full med säkerhetsföreskrifter men det mesta handlar egentligen om vanligt sunt förnuft. Vapengalningen förvånade oss alla genom att hålla sig någorlunda i skinnet, vilket i och för sig kunde ha något att göra med att instruktörerna denna gång var lite mer hårdföra. Somliga utstrålar helt enkelt en slags auktoritet som man sannerligen inte tjafsar med. Sådant gillas!

Det jag blev mest irriterad över var att vapnet som rent storleksmässigt skulle passa mig utmärkt var det som jag hade svårast med vad gällde att få ur patronen. Den berömda Glocken. Kändes som att jag fick ta i för kung och fosterland när jag skulle göra patron ur. Självklart är det en vanesak men som den rookie jag är (har knappt rört vid ett krutvapen tidigare) så märker man verkligen skillnaderna på de olika pistolerna och revolvrarna. Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag särskilt mycket om en av revolvrarna vi fick prova på att ladda. Den var tyngre men desto mer lätthanterlig.

Nästa gång är det sista teoritillfället och sedan ska vi ner på skjutbanan. Känns skrämmande overkligt att jag inom kort kommer hantera ett vapen. Men samtidigt är jag upprymd och förväntansfull. Vill verkligen komma igång och träna för att så småningom kunna tävla. Fast jag får inte vara för ivrig. Allt måste få ta sin tid. Att hetsa upp sig är det värsta man kan göra när man sysslar med pistolskytte. Inför varje skjuttillfälle måste jag tänka på att andas lugnt och bara stressa ner. Aldrig ha bråttom och vid minsta osäkerhet kalla på hjälp. Jag står fortfarande fast vid beslutet att inte stå bredvid Vapengalningen när vi ska börja skjuta. Lite självbevarelsedrift har man i alla fall.


Vapengalningens återkomst


Igår mellan 18.00-20.00 hade jag min första teorilektion inför krutskyttet. Nu börjar allvaret och det ska bli ruskigt spännande när teorin är över och vi ska börja skjuta med kaliber .22. Jag och Skattejuristen hade bestämt sedan tidigare att ta samma buss ut till skjutbanan. Det var långt ute i skogen och vi gjorde misstaget att tro att det skulle gå bra att gå från hållplatsen där vi blev avsläppta fram till skjutbanan. Vi var verkligen mitt ute i ingenstans. Det enda vi träffade på var ett par förbipasserande bilar samt en polisbil. De lånar något fält i närheten av skytteklubben för att träna sina hundar. Efter ett evigt lunkande i duggregnet stannade dock en barmhärtig samarit och sa åt oss att hoppa in. Det visade sig vara en av killarna som jag skjutit med tidigare. Nu har vi bestämt att köra samåkning varje gång vi ska ut för att gå är det inte på tal om. På vissa ställen hade vägen nästan försvunnit.

Första lektionen var väldigt översiktlig och mycket information att ta in. Alla fick varsitt utbildningshäfte som vi ska plugga in och kunna som ett rinnande vatten inför teoriprovet som man måste klara för att erhålla pistolskyttekortet. Pistolskyttekort är alltså ett krav för att så småningom få tävla. Det var en salig blandning med människor och till min fasa kom Vapengalningen insläntrandes och gjorde bort sig totalt. Han har verkligen ingenting där att göra. Insåg att jag hade hoppats förgäves att han skulle tröttnat de två tidigare terminerna men icke. Jag ska inte upprepa alla dumheter han kom med men det var ungefär lite som: ge mig ett skjutvapen så jag kan visa upp för mina homies i Gottsunda. Vidriga människa! Som tur var märkte alla inklusive intruktören att den här killen verkligen inte har alla hästar i stallet och jag hoppas inte att han får någon vapenlicens. Inte så länge jag går i den gruppen i alla fall. Glöm att jag tänker stå bredvid honom när vi ska skjuta skarpt. Never in a million years!





[ På den här ensliga vägen vandrade vi ]



[ Skjutbanor ]



[ I klubbhuset där teoriutbildningen genomförs ]



[ Min skyttebibel som ska pluggas in ]



[ Vapengruppsindelning - våra pistoler är från grupp C. kaliber .22 ]

Sista skytteträningen


Trots att jag är ganska stressad inför festen så sprang jag iväg på sista träningen. Det märktes på tavlorna att jag var en aning disträ men i slutet fick jag in en hel del bra träffar. Om en och en halv vecka börjar teoriutbildningen för pistolskyttekort som pågår under tre tillfällen. Därefter kommer vi börja skjuta med krut tio lektioner på utomhusbana. Grymt! Kommer bli nervöst och spännande. Riktigt kul! Kruxet är bara att ta sig ut dit för tydligen ligger utomhusbanan någonstans långt ute i skogen. Men det löser sig. Får åka någon lantisbuss.  

Var tvungen att gå tidigare från träningen för att hinna hämta ut nycklarna på kontoret och nu har jag stressat klart för idag. Nästan. Som tur var fick jag tillgång till lokalen imorgon för att duka och dekorera. Hade det inte gått att lösa skulle det varit kört för min del. Så in i helskotta mycket mat jag ska laga. Vad tänkte jag på egentligen? Men det löser sig. Jag har redan börjat förbereda en hel del och imorgon har jag hela dagen på mig. Nu ska jag varva ner i soffan med P, äta glass och kika på senaste avsnittet av How I Met Your Mother.

Ett steg närmare vapenlicens


Måndagen den 29:e mars startar utbildningen i krutskytte och för pistolskyttekort som man måste ha för att kunna få tävla. Den innefattar tre lektioner teori, framför allt i säkerhetsfrågor men även etik och moralfrågor, samt tio träningstillfällen på utomhusbanan. Det är vad jag sett fram emot i ett helt år. Nervöst men samtidigt ruskigt spännande. Ett litet steg närmare vapenlicens. Idag hade instruktören med sig några olika pistoler som man fick känna på. Kommer bli en helt annan känsla och krävas lite mer att skjuta med ett tryck på ett och ett halvt kilo i jämförelse med det tryck vi har nu på ynka ett halvt kilo. Ska även bli intressant att få lära sig skjuta med tvåhandsfattning. Frågan är om det blir lättare eller svårare. Rent spontant kan jag tycka att det borde vara lättare eftersom man kan stabilisera pistolen med båda händer, men jag kan ha fel. Och att använda ord som lätt i skyttesammanhang är ganska missvisande. Efter snart ett år vill jag ändå inte påstå att det är lätt, även fast jag skjuter bra.




[ Skjutbanan för krutskytte ]



[ Ser nog ut så här när vi ska börja skjuta ]

Pistolproblem


Nu är jag tillbaka från träningen. Tiden går så fort när man har roligt och är fokuserad. Det gick bra. Jag är mycket nöjd med min prestation. Fick in tre klockrena träffar på åttan. Visst träffade jag tian på varje tavla men att träffa den en gång säger faktiskt inte så mycket, men att träffa samma ställe flera gånger innebär att man siktar med rätt teknik. Därför är jag oerhört tillfredställd med resultatet på åttan. Men satan vad pistolen kändes tung! Gissningsvis är det träningsvärken i armarna som är boven i det hela. Jag har aldrig tidigare haft bekymmer med pistolens vikt förut men den här gången kändes den minst fem gånger så tung. Mycket irriterande.

Tidigare inlägg
Min profilbild

Sök i bloggen