Down Memory Lane

 
Kunde inte somna igår kväll. Surfade runt lite på ViFöräldrar och sedan drabbades jag av ett plötsligt infall att läsa om när Neo kom till världen och hur tiden var därefter. Oj, vilken resa! Mer än en gång fylldes mina ögon av tårar. Inte över vad jag skrivit utan vad NI kära läsare skrivit. Det var så många som följde hela min tuffa graviditet och mardrömsförlossning. Vilket otroligt stöd ni varit för mig och jag undrar så smått vad som hänt i era liv. Hinner och orkar ni får ni gärna lämna en liten uppdatering. Jag själv har varit dålig på att följa andras bloggar. Har fullt sjå att försöka hålla liv i min egen blogg, skriva uppsats och få ihop vardagen med en energisk 1,5-åring och min kära make. Men jag ville bara säga att jag tänker på er  och jag kommer aldrig glömma vad ni betyder för mig. Aldrig.
 
 
Fyra dagar gammal.
 
 

En Jobbig Resa Tillbaka

 
Känner mig lätt deprimerad i skrivande stund. Har precis suttit och läst igenom mina journaler från barnmorskemottagningen och förlossningsjournalen. Var verkligen inte beredd på alla känslor som vällde fram. Fick tårar i ögonen. Riktigt tung läsning och många av de jobbiga minnena kommer tillbaka. Hämtade ut journalerna idag då jag snart måste skriva ihop ett personligt brev till CSN om varför min examensuppsats i juridik inte blev klar i tid. Konstant illamående och dagliga kräkningar var bara en liten del i hela den tuffa graviditetskarusellen. Hade nästan förträngt hur tufft det var. Ett rent helvete. Men en stor eloge till all personal på mödravårdscentralen och SÄS Kvinnoklinik för hur väl de dokumenterat och hur bra de tog hand om oss. Det är tack vare dom som jag inte lider av post traumatisk stress just nu. Och den största elogen går självklart till min make som fanns vid min sida hela tiden. Jag älskar dig, Jan Monsen. Vilket helvete vi gick igenom under så lång tid. Men vi fick världens finaste son. 
 
 
Liten och tunn och för lätt i förhållande till graviditetstiden beskrivs vår älskade son i journalen.

Bara Ett Barn

 
En del kvinnor är nog gjorda för att föda barn. Som till exempel Blondinbella. Hon har verkligen strålat under hela sin graviditet och förlossningen gick tydligen superbra och på fyra timmar. Undra hur det känns egentligen - att ha haft en perfekt förlossning. Varken min graviditet eller förlossning är något jag kan se tillbaka till och sakna. Min längtan efter fler barn (om jag någonsin haft det) är helt död. Jag och Jan har förvisso valt att inte skaffa mer än ett barn. Det var vi inne på redan innan vi blev gravida med Neo. Först och främst för att vi inte vill. Sen inspirerar varken min tuffa graviditet eller förlossning till några drömmar om att gå igenom det igen. Eller att ens riskera att gå igenom något liknande. Att man "glömmer" eller "att det är så värt allting i slutändan", är något jag inte håller med om. Det jag gick igenom kommer jag aldrig/vill jag aldrig gå igenom igen - inte ens för ett till barn. Jag vill inte gå in på alla detaljer som skedde under förlossningen. Det var inte bara det rent fysiska som gick tokigt utan psykiskt blev jag helt väck. Som om jag hamnade i en psykos. Och det jag minns allra tydligast är Jans helt förtvivlade min när jag var på väg att förlora medvetandet och bad honom ta hand om Neo eftersom jag var helt övertygad om att smärtan skulle ta livet av mig.
 
Så här efter förlossningen har jag tagit mig en ordentlig funderare på hur jag kände inför fler barn före och efter Neo. Jag har nog hela tiden tänkt mig två barn. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att man så gärna vill vara som alla andra. Många drömmer ju om två barn, gärna en flicka och en pojke. Den bilden är ganska tydlig när man hör folks kommentarer om hur perfekt det skulle vara med en av varje. Som om ett barn eller flera barn av samma kön vore något operfekt. Just graviditeter och barn är något som blivit allas angelägenhet. Det märker jag särskilt tydligt nu efter Neos ankomst. Folk säger saker, kommer med antydningar och tar helt enkelt för givet att vi ska ha en till. Det märks oerhört tydligt att gemene man anser att två barn är bra. Att bara ha ett är konstigt. Men vi tänker inte ge vika för pressen att skaffa fler än ett barn, bara för att andra förväntar sig det. Jag har fått höra standardkommentarer såsom "klart du kommer vilja skaffa en till", "tänkt vad tråkigt att vara ensambarn", "du kommer ändra dig sen". Eller argumentet att det är viktigt att man skaffar ett syskon till det första barnet. Gör man inte det är man bara taskig. Den viktigaste frågan i det hela är väl egentligen om vi vill ha barn av egen vilja eller för att omgivningen tycker att vi borde vilja det.
 
En klok människa skrev en gång att frågan om det eventuella andra barnet säger mer om dem som ställer den, än om dem som frågan ställs till. För om någon visar att det går bra att leva på ett annat sätt, att det finns alternativ, ja då rubbas cirklar och man måste obevekligen börja ifrågasätta sina egna val. Och det kanske man inte alltid vill. Den som är trygg i sig själv behöver mindre av omvärldens godkännande. Självständiga människor är alltid lite skrämmande. Jag anser att vi har rätt att välja vårt eget liv, utan att behöva bli ifrågasatt eller behöva försvara sitt val. (Att folk frågar av ren nyfikenhet har jag ingenting emot. Det är när folk försöker ändra på vårt beslut som jag kan bli rätt irriterad). Och dessa ständiga fördomar om ensambarn är ju bara tröttsamma. Många tror att de blir odrägligt bortskämda, bedrövligt egoistiska och olyckligare än alla andra barn som växer upp med syskon. News flash - det ligger faktiskt på föräldrarnas ansvar hur barnet blir. Och ett barns sociala träning behöver inte bestå av biologiska syskon. Det är något man får även på förskolan och hemma. Se bara på min underbara sambo. Han är den mest väluppfostrade, omtänksammaste, kärleksfullaste och icke-konflikträdda person jag träffat i hela mitt liv. Och han har växt upp utan syskon. Barn kommer lära sig att hantera konflikter, dela med sig och så vidare, med eller utan syskon. Återigen så handlar det om vilka föräldrar man har och vilken trygghet hemmet erbjuder.
 

Nej, kvalité går före kvantitet. Vi väljer att inte falla i fällan att skaffa barn nummer två bara för att man ska. Vi har gjort valet att leva och må bra med vår underbara Neo. Mår vi bäst av att "bara" ha ett barn så kanske inte fler barn skulle må bra av att ha föräldrar som egentligen inte orkar med fler än ett barn. Och eftersom detta är ett rätt känsligt ämne kan jag redan nu förekomma er läsare som alltid tycks hitta något att missförstå. Inlägget handlar inte om att det är mer "rätt" att ha ett barn framför flera. Det handlar inte om att peka finger åt de som faktiskt längtar efter fler barn och vill ge sitt barn ett eller flera syskon. Inlägget handlar om mig och Jan. Om hur vi resonerar angående vårt val. Jag har tagit upp detta förut, men kände att det fanns lite mer att skriva. Och det råkade visst bli en roman. Haha. Kram på er. 

 

 
Vår lilla Neo. Alldeles nyfödd. Jag är så stolt över honom.
 

 

I Ärlighetens Namn

 
Kanske är det alldeles för tidigt för att jag ska kunna känna efter på riktigt, men jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte saknar gravidmagen. Inte det minsta. Det är så ljuvligt att kunna röra sig så gott som obehindrat och inte hela tiden ha ont. Till och med Jan sa häromdagen när vi var ute och gick att det är ovant att se mig röra mig så lätt och ledigt. Jag kan sitta och titta på alla de underbart fina gravidbilderna Jan tog på mig och magen, men inte känna så mycket. Hade jag haft en lättare graviditet skulle jag säkert känt annorlunda. Kanske. Möjligtvis. Så svårt att säga.
 
Kanske blivit en smula avtrubbad efter den där hemska förlossningen. Försöker att liksom inte känna så mycket alls. Vill bara fokusera på vår lilla skatt och inte gräva ner mig i det jobbiga. Så här i efterhand har jag fortfarande rätt svårt att förstå att Neo verkligen kommer från min mage. Kanske för att han skars ut ur min mage och för att jag var så slut efter alla smärtor och så borta på all smärtlindring. Jag är oerhört tacksam att jag inte haft några som helst problem att knyta an och känna all den kärlek jag har för Neo. En kärlek som växer sig starkare och större för var dag som går.
 
 
 
 

Frågor & Svar

 

När fick du reda på att du var gravid? 7:e september 2012.

 

Hur gammal var du? 29 år.

 

Hur tog din partner det? Han var hur lugn som helst och sa att han kände det på sig.

 

Mådde du mycket illa? Mådde förbaskat illa de första 3-4 månaderna. Kräktes varje dag flera gånger om dagen.

 

Hade du mycket halsbränna? Tror jag kände av det en gång.

 

När kände du bebisens första sparkar? När jag var i vecka 17 kände jag fosterrörelser men det var mer som om en fisk sprattlade. I vecka 20 började jag känna riktiga sparkar.

 

Var du ofta orolig? I början var jag det och sedan när jag fick onda sammandragningar  i vecka 23, vilket resulterade i en tur till förlossningen. Det var dock ingen fara. I vecka 27 fick vi åka in på kontroll då bebis inte rört sig alls på över 24 timmar, men återigen ingen fara.

 

Sparkade bebisen mycket? Ja, en riktig liten karate kid.

 

Fick du bristningar? Ganska mycket på låren och rumpan, lite på magen.

 

Hur många ultraljud gjorde du? 7 stycken. Ett tidigt ultraljud i vecka 8, ett i vecka 13 inför KUB-testet, rutinultraljudet i vecka 17, ett på Cypern i vecka 21 (?) två tillväxtultraljud i vecka 33 och vecka 39 samt ett ultraljud för fostervattenmätning i vecka 40 då det under tillväxtultraljudet visat på minskat fostervatten.

 

Hur började din förlossning? Den började inte alls. Gick två veckor över tiden och fick bli igångsatt den 25:e maj, men inte förrän ett dygn efter började kroppen svara på igångsättningen, vilket tydligen inte var ovanligt för förstföderskor.

 

Hur många timmar tog din förlossning? Minns inte riktigt men jag och min sambo räknade med 18 timmars riktigt smärtsamt värkarbete.

 

Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Jag hade ställt in mig på vaginalt men det fick bli akut kejsarsnitt till slut.

 

Hur mycket var du öppen när du kom in? 1 ynka cm.

 

Vilken smärtlindring tog du? Lustgas. Ville ha epidural men de misslyckades med att sätta den. Läkaren stack mig 13 gånger i ryggen. Mardröm. Till slut fick förlossningsläkaren komma in och lägga någon form utav blockad i underlivet (bestående av fyra sprutor) så att jag fick lite lättnad i några timmar.

 

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Fick aldrig chans att krysta även fast jag kände ett enormt tryck men då var jag bara öppen 6 cm så hade jag krystat då skulle jag väl spruckit från Ystad till Haparanda.

 

Blev det komplikationer? Ja, värkarbetet stannade av helt trots värkstimulerande dropp. Jag fick även spinalläckage på grund av alla nålstick i ryggen och blev kvar på BB lite längre än förväntat med en massa smärtlindring.

 

Vad tyckte du var jobbigast? Att höra hur ledsen läkaren var över att inte kunna ge mig smärtlindring när jag behövde det som bäst och jag visste att smärtan bara skulle bli värre. Att under förlossningen vara på väg att förlora medvetandet på grund av smärtan och tro att man var på väg att dö från allt och alla man älskade utan att någonsin få hålla i den son man längtat efter hela livet. Att se Jans plågade ansiktsuttryck när jag sa hur mycket jag älskade honom och bad honom ta hand om Neo.

 

Var du rädd för något? Att Neo skulle dö i magen. Särskilt när hans hjärtljud gick ner drastiskt och folk kom rusande in i rummet.

 

Skrek du? Jag skrek hela tiden. Eller snarare stönade konstant. Det går inte att genomlida en sådan smärta utan att ge ifrån sig några ljud. Skrämde säkert slag på alla patienter på hela förlossningsavdelningen.

 

Hur många var inne i förlossningsrummet? Oj, det minns jag inte. Det kom och gick folk hela tiden. Men hade två underbara barnmorskor. Annika och Carina.

 

Hade du någon nära med dig? Min sambo.

 

Fick du sys? Ja, invändigt och utvändigt då det blev kejsarsnitt.

 

Vilken vecka födde du i? Vecka 43. (V.42+1)

 

Vikt och längd på bebis? Vikt 2890 gram och 49 cm.

 

Hur gammal är bebisen nu? Exakt tre veckor gammal.

 

Vad tyckte du om förlossningen? Det värsta jag varit med om.

 

Hur mycket gick du upp under graviditeten? 17 kg. Från 63 kg till 80 kg.

 

När kommer nästa barn? Vi vill bara ha ett barn.

 

 

Mer Om Snittet

 
På request kommer ett litet inlägg om detaljerna kring mitt kejsarsnitt. Med reservation för vissa blackouts. Jag var rätt borta på grund av smärtorna och sen fick jag stadiga doser med smärtlindring under själva operationen. När jag äntligen blev inrullad på operationen möttes jag av sjukt mycket människor som alla försökte övertala mig att bli snittad i vaket tillstånd. De lovade att ge mig ordentligt med smärtlindring som skulle börja verka på en gång. I min värld i det tillståndet var smärtorna så starka att jag bara ville slippa att ha så ont. Och det var nog löftet om att smärtorna skulle lätta tämligen omgående som fick mig att äntligen ge vika.
 
Min sambo berättade att de lade en ryggbedövning med mycket mindre nål än epiduralnålen. Den gjorde mig bedövad från överkroppen och nedåt. Minns inte hur lång tid det tog. Är tvungen att fråga min sambo hur jag upplevde själva operationen och vad jag sa under tiden. Hans svar: du pratade om osten. För er som inte hängt med så hade jag alltså med mig en Blå Castello ost som man inte får äta under graviditeten, men som jag verkligen längtat efter att få äta efter förlossningen. Läkarna hade bara skakat på huvudet med ett leende. Ja, man säger så mycket tokigt under morfinpåverkan. 
 
Jag minns dock att jag började känna lite smärta när de höll på att skära ut honom och det sa jag till om. Då fick jag mer morfin. Så här i efterhand är jag väldigt glad att jag var vaken. Inte bara för att jag fick uppleva och höra Neos första skrik, utan för att jag kunde säga till hur jag mådde och vad jag kände. Min absoluta sjukhusmardröm är ju att bli sövd men fortfarande kunna känna allt utan att ha någon möjlighet att kommunicera. Det hände en kollega till Jan. Hur som haver. Själva snittet gick jättebra. Jan och min barnmorska gick iväg med Neo för att räkna fingrar och tår medans jag låg kvar för att bli ihopsnydd.
 
Om jag ska säga vad jag upplevde som mest obehagligt var det just att bli ihopsydd. Vet inte om bedövningen fungerade sämre på mig, men det gjorde verkligen ont till och från under de ca 40 minuterna det tog att sy ihop mig invändigt och utvändigt. De var tvungna att ge mig flera doser med morfn och till slut blev hon som var ansvarit för smärtlindringen nästan irriterad på läkarna över att det tog så lång tid, för hon såg hur ont jag hade. Men jag klandrar inte någon. Läkarna måste ju få den tid det behövs för att sy ihop mig. Det lustiga är att jag än idag inte riktigt fattat att någon gjort en stor bukoperation på mig. Kanske på grund av att jag var rätt borta. 
 
Dagarna efter snittet:

Inga komplikationer uppstod med själva snittet, utan det var spinalläckaget som var det jobbiga dagarna efter. Även efteråt var jag rätt borta då jag varje dag fick smärtstillande. Det som däremot var lite påfrestande och som hade med operationen att göra var att jag förlorade förmågan att känna efter när jag behövde gå på toaletten. Och det gällde både nummer ett och nummer två. Jag gick på toaletten för jag tänkte att det borde jag göra och så försökte jag bara slappna av. Ont som fan gjorde det att kissa även fast jag inte fött vaginalt. Och att göra nummer två var som att kastas tillbaka i värkarbetet. Kändes som värkar/kramper i magen varje gång. Riktigt vidrigt. Men dessa problem gick över på drygt en vecka.
 
Nu har det snart gått tre veckor sedan snittet och jag tar inga smärtstillande tabletter längre. Det lade jag av med för lite mindre än en vecka sen. Visst känner jag att det kan göra ont inne i magtrakten och strama i ärret men det är hanterbart. Btw - har sett att det är många som fått prematurbebisar på Facebook och i bloggosfären. Har jämfört både längd och vikt med vår bebis och jag tycker det är så konstigt att Neo vägde i stort sett lika mycket som en premis men ändå var han TVÅ veckor överburen. Och så hade båda TUL:en en felberäkning på 660 gram. Hur sjutton går det ihop? Slutade han få näring därinne eller?
 
 
Neo två dagar gammal.
 
 
Det vackraste vi gjort.
 
 
Så mycket kärlek.
 

Hur Man Blir På Lustgas

 
Från att ha redogjort för en ganska tung händelse (min förlossning) tänkte jag bjussa på lite sköna anekdoter som faktiskt bjöd på en del skratt mitt i allt det onda. Eller rättare sagt, innan förlossningen blev så traumatisk. Min sambo var så förutseende att han skrev ner en hel del tokigheter som jag sade alldeles i början på värkarbetet när jag fick testa på lustgas för första gången. Själv minns jag ingenting.
 
Följande ska jag ha sagt till Jan:
 
"Hyyysj, nu sover dom! Oj, där är du ja. Som en svamp!"
 
"Oj, där är skalman!"
 
Och när min barnmorska Annika kom in i förlossningssalen för att se hur värkarbetet fortskridit skall jag ha utbrustit:
 
"ANNIKA? Är det du? Det gick åt helvete innan du kom."
 
Sen när hon ville att jag skulle testa på en annan förlossningsställning skall jag ha gjort en häpnandsväckande upptäckt angående förlossningssängen:
 
"Oj, det är en vattensäng det här! Det var lyxiga grejer! Du är med och coachar va, Annika? Nu jävlar ska vi ta VM-guld. Nu jävlar i helvete kör vi på här!!!"
 
Som ni ser var det i alla fall inget fel på min kämparglöd. Och tydligen tyckte jag det var glödande varmt då jag ställer följande fråga till barnmorskan:
 
"Kan man vara naken? Det är varmt. Jag vill vara naken." Helt plötsligt kränger jag av mig min sjukhusklädsel. Barnmorskan blir nog en smula ställd men säger:
 
"Det blir lättare när barnet kommer att amma."
 
Mitt svar på detta saknar all logik: "KOMMER DET ETT BARN??!" (Och så hade jag tydligen sett mig omkring).
 
Och av någon oförklarlig anledning blev jag ganska besatt av tanken på att supa, vilket är väldigt lustigt då jag i vanliga fall nästan aldrig dricker. Följande ska jag ha sagt till Jan under grov lustgaspåverkan:
 
"Det ser för bedrövligt ut här. SKÅL!"
 
"Man får inte dricka när man är gravid serru, men det skiter jag i. Nu tar jag mig en stänkare!"
 
"Nu skiter vi i det här och åker hem. Och tar en drink. Jävlar vad jag ska supa när jag kommer hem. Ska supa mig blå!"
 
Sen kommer några sköna uttalanden, bland annat en Star Wars-referens (så klart). Jag drog några tunga andetag ur lustgasmasken och säger:
 
"Luke, I am your father. Fattar du? Luke... father.. HAHAHAHA!"
 
Tydligen var jag helt på det klara med min fantastiska humor när jag ganska självsäkert konstaterar:
 
"Jag är ju roligare än Henrik Dorsin! Ge mig en sån tub så kan jag uppsa överallt. Hahahaha." (En smula oklart vad jag menade, men Jan tolkade det som att bara jag hade lustgastuben så kunde jag köra stand up överallt).
 
Jag fortsatte skryta om hur sjukt rolig jag var:
 
"Jag är fenomenal. FENOMENAL! Gaaaaafel kort, en gaaaf.... Hahaha. FENOMENAL! Oj, nu kommer det en ny!" (För er som inte är bekanta med låten "En gaffel kort" kan youtuba Henrik Dorsin och/eller "En gaffel kort").
 
Och slutligen, apropå ingenting, ska jag ha sagt kl. 05.00:
 
"Jag har ju läst skvallertidningar så jag vet ju hur det ligger till."
 
 
Och hur man kan bli på morfin berättade Jan genom sin Facebookstatus och en bild på en mögelost:
 
"Nu har Sussi fått sin Blå Castello. Namnlappen är där för att hon hade den med till förlossningen. Under snittet pratade hon med läkarna om osten. Bokstavligen! Medan läkarna satte kniven i Sussis mage och skar ut Neo, efter 20 timmar med helvetesmärta, log hon, kollade på läkaren och förklarade i detalj om denna ost och att hon skulle äta den efter operationen. Sussi gillar Blå Castello!"
 
Så nu har jag förhoppningsvis lyckats bjuda er på en del skratt och leenden.
Har ni själva några tokiga historier att berätta vad gäller lustgas och förlossning?

Min Förlossningsberättelse

 
IGÅNGSÄTTNINGEN

Jag hade väl egentligen inga större förhoppningar om att förlossningen skulle kicka igång samma dag som vi kom in på förlossningen, men självklart hoppades jag ju att det åtminstone skulle sätta igång inom ett dygn. Föga anade jag att de kommande dagarna skulle få mig att vilja dö flera gånger om och att både jag och Jan skulle få uppleva något utav det svåraste vi varit med om.
 
Lördagen den 25:e maj kl. 08.30 skrevs vi in på förlossningen i Borås för igångsättning. Vi fick komma till ett undersökningsrum där barnmorskan lyssnade på bebisens hjärtljud, satte CTG-kurva i en halvtimme som konstaterade att det inte fanns minsta tillstymmelse till värkarbete samt gjorde ett ultraljud där man kunde se att Neo nu var fixerad. Äntligen! Efter undersökningen visades vi till dagrummet där vi försökte få tiden att gå framför TV:n. Kl. 10.45 visades vi till vårt patientrum.
 
Fick göra en vaginal undersökning (hädanefter förkortat vu) där det konstaterades att jag var öppen ca 1 cm och att det var 2,5 cm kvar av tappen. För er som inte pratar gravidspråk så ska man alltså öppna sig 10 cm och livmodertappen ska vara utplånad. Kl. 11.00 sattes jag igång med Propess, ett läkemedel som (till skillnad mot Cytotec) är ett godkänt läkemedel för just igångsättning. Jag fick ligga med CTG i en timme efter att de satte in Propess och effekten skulle sitta i under 12 timmar, ibland längre. Så det enda som återstod för oss var att vänta.
 
På ett sätt var det skönt att bli igångsatt, särskilt när man är orolig. Och då menar jag inte bara för att man gått två veckor över tiden och håller på att bli tokig av längtan och otålighet. Nej, jag menar just ur trygghetsaspekten. Jobbet man vanligtvis gör hemma (den stundtals väldigt långa latensfasen) sker på sjukhuset under övervakning. Man får bra hjälp, bemötande och service och slipper den eviga undran om det kanske är dags att åka in eller om det verkligen SKA kännas så här eller funderingar kring hur mycket man öppnat sig.
 
Det märktes tydligt att personalen på förlossningen verkligen tagit sig tid och läst min journal och anpassat igångsättningen efter den. Alla vi pratade med, barnmorskor och läkare, var otroligt omtänksamma och pratade alltid lugnt och förklarade noga vad som skulle ske. Vi fick en väldigt lugn start. Hände inte så mycket så vi tog en promenad till sjukhusets café för att äta lunch. Jag ville röra på mig så mycket som möjligt medans jag fortfarande kunde. Märkte av att jag fått mer molande värk efter Propessen. Mitt under lunchen får jag en värk som gör rätt ont. Jan peppar mig genom att säga: "Du får andas genom smärtan älskling. Tänka bort den." Och vet ni vad jag svarar på det? Jo: "Håll käften! Jag skall klippa av dig skägget din jävla getgubbe!!" Hahaha. Vi har haft rätt kul åt den kommentaren så här i efterhand.
 
Kvällen kommer och det blir skiftbyte på förlossningsavdelningen. Det börjar göra ont men fortfarande inga rebelbundna värkar. Barnmorskan informerar att det är väldigt vanligt att man som förstföderska inte svarar på igångsättningen det första dygnet. Propessen sitter troligtvis kvar över natten. De vill i alla fall ge det 24 timmar innan man diskuterar vidare igångsättningsmetoder. Senare på kvällen får jag smärtstillande för att kunna sova.
 
På söndag är det Mors Dag och jag tänkte att det hade varit lämpligt om lilla Neo tittade ut. Jag vaknar efter en natt med mycket värkar men känner mig ändå rätt utvilad. Övervakas med regelbundna CTG-kurvor. Vi har det rätt bra. Får mat serverad och fokuserar på att vila så mycket som möjligt. Jan sover över i patientrummet och har en egen säng. Under morgonen har den molande värken och sammandragningarna ökat och jag börjar bli orolig och nervös igen. Ser inte fram emot VU då jag blivit mycket mer öm därnere. Senare under dagen görs en undersökning och det är inte mycket som hänt. Öppen 1 cm och fortfarande en bit kvar av tappen. De går vidare med att lägga en gel bakom livmodertappen och det gjorde sjukt ont.
 
Om det inte skett något inom 6 timmar lägger man ny gel eller tar hål på hinnorna. I min situation tycker jag att igångsättning var det bästa som kunnat ske. Smärtan hade jag ändå inte kunnat undgå och det är rätt lugnande att gå igenom hela latensfasen under övervakade former och att liksom få "bo in sig" på förlossningsavdelningen. På eftermiddagen på Mors Dag börjar jag få regelbundna värkar men de är små och varar inte så länge. Läkaren ville sticka hål på hinnorna, men barnmorskan sa att det är för tidigt och skulle bara leda till onödigt lång smärta när jag nu inte är så mogen än. Tappen var fortfarande kvar och jag var öppen 2-3 cm. Hon gjorde en hinnsvepning i hopp om att få igång mer sammandragningar. Det var lätt den mest brutala VU hittills.
 
FÖRLOSSNINGEN

Hinnsvepningen gjorde nytta. Värkarna gjorde i alla fall så sjukt mycket ondare än förut. Jag ligger fortfarande på mitt rum och blir övervakad med CTG. Helt plötsligt ser jag hur Neos hjärtljud sjunker drastiskt. Jag påpekar detta för Jan, men vill inte riktigt tro på att något skulle vara fel. Ibland kan det ju gå lite upp och ner med hjärtslagen. Och i alla fall gå ner till 100 eller upp till 160 tillfälligt utan att det ska vara någon fara med det. Men så når mätningen 60 och helt plötsligt rusar en barnmorska in och börjar försöka lyssna på hjärtat. Jag fattar ingenting. Försöker att inte gripas av panik, men när jag ser hur hon trycker på den röda larmknappen vill jag inte vara med längre. En annan barnmorska kommer in med en ultraljudsapparat, läkaren är på plats och allt går plötsligt väldigt fort. Det enda jag kan göra för mig själv och för Neo är att inte gripas av panik. De beslutar sig för att jag ska in på ett förlossningsrum. Nu är det verkligen dags för bebisen att titta ut. Mitt under allt kaos börjar hjärtljuden ticka uppåt igen, men jag känner att oron fortfarande är kvar.
 
Inne på förlossningsrummet har jag så pass kraftiga värkar att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag vet bara att det kommer kännas mycket värre (och fortfarande hade jag ingen aning om HUR smärtsamt det skulle bli). Jag går på toaletten och känner hur slemproppen lossnar. Jaha, tänkte jag. Där var den där proppen som alla snackat om. Rätt ofräsch. Sen lägger jag mig på sängen och försöker ta en värk i taget. Men till slut blir det för smärtsamt och jag ber om epidural. Klockan har nu hunnit bli halv fyra på morgonen. Jag minns inte så mycket i detta skede, annat än att Jan fick hålla i mig medan de gång på gång körde in nålar i ryggen på mig i hopp om att sätta epiduralen.
 
När jag fick höra att läkaren inte lyckades förlorade jag allt hopp. I efterhand fick jag veta att de stuckit mig 13 gånger och att min barnmorska aldrig någonsin varit med om att de misslyckats med att sätta epiduralen. Som ett resultat av detta fick jag fruktansvärda ryggsmärtor, så inte nog med att jag var tvungen att genomlida värkarna. Efter varje värk tog ryggsmärtorna över. Till slut tillkallades en läkare som fick sätta en tillfällig blockad (bestående av fyra sprutor) i underlivet som gav mig 1,5 timmes lindring. Han försökte lägga en till men den gav ingen effekt.

Flera gånger höll jag på att förlora medvetandet. Jag sjönk allt längre bort och trodde jag skulle dö. Vid ett tillfälle blev jag alldeles lugn och sa till Jan hur mycket jag älskade honom och visste att han skulle ta hand om Neo.  Precis när jag var på väg bort försvann smärtan och det enda jag kände var en enorm sorg över att inte få se min son växa upp. Men min barnmorska röt till, skrek åt mig och kämpade med näbbar och klor för att jag skulle komma tillbaka till dom. När jag såg Jans tårfyllda, plågade ögon lät jag smärtan hitta tillbaka och slå fäste igen. I över 18 timmar kämpade vi tillsammans i stort sett utan smärtlindring. Lustgasen gjorde i det skedet inte mycket nytta.
 
Till slut var det barnmorskorna som satte ner foten. De insåg att det inte var någon idé att låta mig genomlida mer och propsade hårt för att läkaren skulle fatta beslutet att avbryta och göra ett akut snitt. Fick veta i efterhand att det var tal om att liksom stänga av förlossningen och börja om på nytt, men man insåg snabbt att det inte skulle lyckas då jag inte hade några som helst krafter kvar. Någon gång på måndag morgon den 27:e maj fick jag besked om att det skulle bli snitt. I det läget var jag så knäckt att jag bara låg och skrek. Läkaren var dock upptagen på operation så jag fick vänta i ytterligare en timme utan smärtlindring. Jag har ingen som helst aning om hur jag lyckades med det.
 
KEJSARSNITTET

När jag rullades in i operationssalen var smärtorna så påtagliga att det enda jag kunde tänka på var att bli fri från allt det onda. Jag ville inget hellre än att bli sövd, men hela personalstyrkan kämpade med all övertalningsförmåga de kunde skramla ihop för att jag inte skulle låta mig bli sövd. Först kunde jag inte förstå varför. Jag ville ju bara bli av med smärtan, men nu i efterhand är jag så tacksam att jag lät dom övertala mig att inte bli sövd. Nu fick jag vara med om min sons födelse, även om det inte alls blev som jag trodde. Jan satt hela tiden vid min sida och höll mig lugn medan de skar ut Neo. Och så hör jag det - ett litet gurglande och ett skrik. Vår son! Läkaren frågade om jag ville ha honom på bröstet, men jag vågade inte på grund av att jag var så bedövad och matt. Ville inte tappa honom. Men sen sade jag att jag ville se honom med Jan. Så Jan tog emot sin son och jag fick se honom för första gången och det var som en dröm. Äntligen var han hos oss efter så många timmars smärtor och kämpande. Kampen för min del var inte ännu över, men huvudsaken var att Neo mådde bra. Efter att han blivit tvättad och fått lite kläder på sig såg jag på honom igen. Jisses, vilken liten perfekt varelse vi skapat. I samma stund som han låg på mitt bröst för första gången kände jag att vi hörde ihop. Mor och son och en fantastisk pappa. Nu var vi en riktig liten familj.
 
BB-TIDEN
 
Kl. 14.30 på måndagen då Neo kom till världen blir vi alla tre hämtade från postoperationen. Jag får endast dricka vatten i små klunkar och det är på fullaste allvar något utav det godaste jag druckit. På BB får vi rum 13, samma rumsnummer som vi hade på patientrummet på förlossningen. Det tyckte vi var lite symboliskt. Kändes väldigt bra. Och vad ska jag säga om BB? Helt fantastisk! Hela avdelningen var nyrenoverad så det kändes så fräscht och mysigt att stanna där några nätter. Ja, några nätter trodde jag. När man blivit snittad brukar man stanna i cirka tre dagar, men eftersom det uppstod lite komplikationer så kom vi inte hem från sjukhuse förrän efter en vecka. Men det var ändå skönt att kunna landa på BB efter en sådan förlossning.
 
Jag var helt slut de första dagarna. Det var vi båda två efter att inte ha ätit eller sovit ordentligt på två dygn. Det enda jag kunde göra var att vila, försöka få igång amningen och äta. Jag kommer med önskemål om en smörgås och nyponsoppa. Och om vatten var det godaste jag druckit så var den lilla måltiden det godaste jag ätit. Jan får sova i tre timmar. Nästa dag träffar vi barnläkaren och Neo har gått ner lite i vikt, vilket är vanligt det första dygnet. Vi får ersättning tills min mjölk runnit till, vilket sker inom några dagar. Amningen fungerar problemfritt och vi har måhända en liten minibebis men aptiten är det inget fel på.
 
Jan gjorde ett fenomenalt jobb. Han tänkte inte på sig själv en endaste sekund. Min hälsa och bebisen satte han före allt annat. Jag såg hur sliten han var men det fanns inte på kartan att han tänkte på annat än mig och Neo. På BB coachar han mig med amningen, byter blöjor, tröstar Neo osv. Eftersom jag hade väldigt ont kunde jag inte göra annat än vara en sittande mjölkkossa. Men Jan gick upp dygnet runt och såg till att Neo låg vid mitt bröst, fick mat och kärlek. Jag fick höra från barnmorskan att när de gick ut med Neo efter kejsarsnittet så följde Jan med, men vägrade äta någon fika för han ville tillbaka till mig som låg på operationsbordet och blev ihopsnydd. Han var så orolig och sa hela tiden "men jag lovade att komma tillbaka". Det krävdes flera försök och övertalningar innan personalen i stort sett tvingade i Jan en macka och något att dricka. Han fick så mycket beröm och det ska han verkligen ha. Varje gång jag tänker på vad vi fick gå igenom, vad han fick gå igenom, börjar jag nästan gråta. Kan inte ens föreställa mig hur ont det måste gjort i honom av att se mig i sådana smärtor.

Alla säger att man glömmer smärtan och allt det onda, men det är ingenting jag kommer göra. Varför skulle jag? Min förlossning är ju en del av mig nu - en del av min och Jans historia. Vi har delat helvetesdygn tillsammans och kommer alltid minnas vilken tuff resa det varit för att få träffa vår underbara son. Det jag skrivit om ovan är dock bara en bråkdel av vad vi upplevde och vad som hände. Vissa saker orkar jag inte och vill jag inte dela med mig av eftersom det gör för ont i själen. Min förlossningsberättelse som jag skrivit om här är nog rätt så saklig. Det är svårt för mig att verkligen komma ihåg och vilja komma ihåg allt som hände. Gissningsvis kommer det ta en stund att bearbeta. Om jag skulle göra om det? Nej, den förlossning jag upplevde skulle jag inte göra om.
 
 
På förlossningen i vårt patientrum i väntan på igångsättning.
 

Time To Face The Music

 
 
 
Nej, men vad säger ni? Om man kanske skulle ta och föda lite barn idag då?
14 dagar på övertid. Nu är vräkningsordern utfärdad. Om en halvtimme bär det av till förlossningen.
Time to face the music!
 
 

Att Erkänna Rädslan

 
Så. Nu har jag erkänt det. Jag är rädd. Livrädd inför morgondagen. Kan inte sätta fingret på exakt vad, men liksom hela situationen. Smärtan, att tappa kontrollen, sjukhusmiljön, det okända. You name it. Rädslan fick mig att bryta ihop totalt. Alldeles nyligen faktiskt. Satt vid köksbordet och helt plötsligt bara sköljde den över mig. Mina tårar fullkomligen sprutade och jag klamrade mig fast vid Jan medan han höll om mig och tröstade mig. Känns bättre när jag erkänt det högt för mig själv. Vad jag känner. Ingen idé att förneka det eller hålla tyst för då riskeras det bara att växa sig större för att slutligen explodera i en okontrollerbar känslostorm. Att erkänna rädslan sägs ju vara ett första steg mot att göra sig fri från den.
 
Snart ska vi försöka jobba på att få mig att tänka på annat än rädslan. Först ska vi se på film och mysa i soffan. Efter filmen tänkte Jan tappa upp ett varmt och skönt skumbad till mig. Blir alltid så lugn av värmen. Sen ska jag krypa ner i sängen och bara låta Jan hålla om mig tills jag somnar. Detta blir det sista blogginlägget jag skriver för idag. Och kanske för ett par dagar framöver. Troligtvis hinner jag sticka in huvudet här imorgon innan vi åker till förlossningen, men om jag inte gör det så passar jag på att be er hålla tummarna för oss. Längtar efter att få komma hem och berätta att allt gått bra. Eller i alla fall att vi överlevt. Puss, kram och massa kärlek till er.
 

Den Börjar Smyga Sig På

 
Nu börjar den smyga sig på - nervositeten. Är det för sent att ångra sig? Haha. Nej, skämt å sido. Klart jag inte ångrar mig, men jag föredrog när jag var trött och lugn. Peppar mig själv genom att lyssna på min spotifyplaylist Absolute Pregnant Vol. 1. Humor har alltid en bra effekt på mig. Ska försöka komma ihåg det imorgon. Sen är jag ju inte själv heller. Min sambo kommer vara med mig hela tiden och coacha. Tänk att vi snart ska få uppleva livets absolut största och häftigaste äventyr. Det är ju helt fantastiskt! Och vi är så redo. Erkände igår att jag är en smula avundsjuk på honom som slipper hela den smärtsamma biten. Självklart blir det psykiskt smärtsamt för honom, sa han, men nej han är inte särskilt avundsjuk på mig. Hehe.
 
Det känns lite udda att liksom ha ett datum och tid då man ska sättas igång. Att andra utomstående ska bedöma om min kropp är redo eller inte, vad som är bästa igångsättningsmetod och sticka mig med nålar. Känns väl kanske inte helt optimalt, men det är bara att gilla läget. Det viktigaste är ju att Neo kommer ut innan hans hotellrum blir alldeles för ogästvänligt och riskerar att skada hans hälsa. Nu har jag ju även hunnit ställa in mig på att kroppen troligtvis inte kommer kicka igång själv och att den behöver lite hjälp på traven, vilket gör det lite lättare att acceptera. Visst, det kan ju hända något i natt, men jag känner att det inte är särskilt troligt. Eller vad tror ni?
 
 
Kom ut snart Neo, till dina högst normala föräldrar.
 
 

Dagen Före Igångsättningen

 
13 dagar över tiden. Om lite drygt ett dygn är vi på väg in till förlossningen och den vetskapen gör mig konstigt nog väldigt lugn. Än så länge. Jag kanske är lite för nyvaken för att verkligen inse det. Igår kväll kände jag mig rätt nervös inför smärtan och inför det faktum att behöva jobba sig igenom smärtan i flera, flera timmar. Att tänka rationellt och fokuserat nu är lätt - vad är väl några timmar/dygn mot vad man i slutändan kommer få? Ingenting. Men när man ligger där på förlossningsavdelningen och kämpar vet man inte hur förnuftet kommer reagera. Då kommer man inte vara så himla kaxig längre.
 
Idag är alltså dagen före igångsättningen. Jag ska koncentrera mig på att göra absolut ingenting. Bara sova, vila och sysselsätta mig med vad som än faller mig in. Trevlig helg på er, mina vänner.
 
 
Snart får vi träffa dig.

Redo För Helgens Förlossning

 
 
Man vet aldrig hur lång tid det kommer ta, men nu är jag redo för helgens förlossning.
Det viktigaste är nerpackat i BB-väskan. Hehe.

Bilder & Barnmorskan

 
Hemma från barnmorskan. Neo var klarvaken och bjöd på en liten sparkshow. Hjärtslagen låg på fina 130 och ökade fint när barnmorskan buffade på magen. Mitt blodtryck ligger lika stadigt som innan, 110/70. Kände mig för första gången på länge utvilad och nästan pigg. Fick sova väldigt mycket det senaste dygnet. Riktigt lyxigt. Nu ligger jag dock i sängen igen och vilar mig efter lunchen. Jan bjöd på sushibuffé. Vi firade lite att det snart skulle bli bebis och att vi inte kommer äta ute på ganska länge. Hemma i frysen har vi bunkrat upp ganska bra med mat så vi inte behöver flänga så mycket efter att vi kommit hem från BB. Imorgon ska vi montera fast den där ställningen i bilen till babyskyddet, packa Jans BB-väska och sedan är vi redo.
 
 
De sista vardagsbilderna på fina gravidmagen.
 

2 Dagar Kvar Till Igångsättning

 
12 dagar på övertid, men endast 2 dagar kvar till igångsättning. Härligt! Jag har sovit som en stock hela natten. Nästan som om kroppen äntligen fattat att nu är det allvar och låter mig sova extra mycket. Men nu är det färdigsovet. Tänkte snart gå ner och äta frukost, sen sortera lite sopor som ska dumpas på återvinningen, duscha och göra mig klar för besöket hos barnmorskan. Vi kommer ju vara borta ett bra tag och jag vill ogärna komma hem till ett sopberg. Okej, sopberg var väl kanske att ta i, men eftersom vi sopsorterar så blir det ju en hel del kassar med diverse kartonger, glas och pantflaskor att ta reda på.
 
Det är rätt skönt att ha ett datum för förlossningen. Även om man aldrig kan veta hur lång tid det tar innan själva förlossningen kommer igång så vet man i alla fall när man blir inlagd. Kan redan nu förvarna er att det inte kommer bli så mycket bloggande under dessa dagar, vilket ni säkert förstår. Jag använder inte smartphone och möjligheten att koppla upp datorn på nätet är troligtvis ytterst begränsad. Men jag kommer ha datorn med mig och skriva inlägg om allt som sker (om jag hinner och orkar) och publicera vid tillfälle. Bloggen kommer inte vara högprioriterad, men självklart glömmer jag inte bort er!
 

Så Skönt Med Vila

 
Jag har sovit några timmar på kvällen. Tydligen snarkar och nynnar jag samtidigt i sömnen. Min sambo har rätt roligt åt mig. Haha. Så skönt att få sova även fast jag nu blivit väldans pigg. Men bara att sova när jag känner att kroppen är trött och inte bry mig så mycket om att hålla fasta sovrutiner, för det kommer jag ändå inte få om några dagar när bebisen är född. Känns så overkligt men samtidigt väldigt verkligt. Att vi är föräldrar i helgen. Just nu är jag bara så upprymd och glad att jag inte ens har vett att känna mig skrämd. Vet att vi kommer bli väl omhändertagna på förlossningen så jag har ju egentligen ingenting att vara rädd för, förutom smärtan men den är ju oundviklig. Jag tänker i alla fall inte vara blyg för att be om smärtlindring när jag känner att det behövs. Hoppas att jag klarar mig på lustgas och epidural, men det är inte alltid man hinner få det man önskar. Det gäller nog att vara förberedd på det oförberedda.
 
 

Det Bästa Av Allt

 
Det bästa av allt, förutom att vi äntligen får träffa vår son, är att Jan kommer vara hemma i två veckor genom att ta tillvara på de där 10 pappadagarna som han har rätt till i samband med förlossningen. Åh, vad vi ska mysa i vår lilla bebisbubbla! Bara han, jag och lilla Neo. Pussas, kramas, läka, tampas med amningen och fota massa bebisbilder. Det gäller att passa på i början då han sover som mest. Neo alltså, inte Jan. Haha. Vi får nog inte så mycket sömn. Om ens någon. Vet inte ens om vi kommer vilja sova. Jag lär väl gå upp femtioelva gånger bara för att titta på bebisen. Ja, snart förändras våra liv för alltid. Den bästa förändringen ever.
 

I Helgen Blir Det Bebis

 
Hej alla fina. Jag har strålande nyheter att dela med er. I helgen blir det garanterat bebis! Min barnmorska ringde och berättade att hon kontaktat förlossningen för att höra om vi kunde tidigarelägga min igångsättning. Först var de rätt motvilliga, men efter att ha fått prata med min aurorabarnmorska som jobbar på förlossningen så är det bestämt. På lördag kl. 08.30 åker vi in till förlossningen och åker inte därifrån utan vår son. Åh, det känns så underbart att verkligen veta det! Bara tre dagar kvar. Nu ska jag låta det sjunka in lite grann. Självklart hoppas vi fortfarande på att det kommer igång utan hjälp, men tanken på att gå över några dagar till känns inte alls jobbigt längre. Och imorgon ska vi på det sista barnmorskebesöket och lyssna på lillens hjärta. Snart ligger han i min famn.
 

 

Sparkar I Vecka 42

 
 
 
Lyckades alldeles nyss fånga ett stycke bökande bebis i magen ♥
Tror han vill ut men han har bara lite problem med logistiken.

Till Och Från

 
Jag har haft förvärkar till och från hela dagen, men är så van vid det här laget att jag inte ens börjar hoppas. Snart ska Jan iväg till jobbet på möte och blir borta några timmar. Hade det inte varit typiskt om det kickade igång bara för att han är hemifrån? Och hade det inte varit typiskt ifall förlossningen gick för fort bara för att hela långa graviditetsresan varit extra seg? Ska försöka att inte oroa mig för mycket. Sannolikheten att få en störtförlossning är ju inte så stor, men självklart händer det. Kommer hålla mig i stillhet så mycket som möjligt när Jan är borta och jag lär nog inte slappna av förrän han är hemma igen. Det blir till att inta soffläge i sittande ställning så att jag åtminstone har en ärlig chans att ta mig till toaletten. 
 
 
" När KOMMER den där bebisen egentligen?! Vi vill leka!"
 
Tidigare inlägg
Min profilbild

Sök i bloggen