Min Hjälte

 
Memory lane. Fick precis en hel drös med fina bilder från bröllopsmottagningen på Skarholmen i Uppsala som jag inte sett förut. Fantastisk kväll och ljuvliga minnen. Ca en månad efter gick pappa bort i cancer. Vet att han kämpade för att kunna vara med oss den dagen. Älskar dig pappa. Du är min hjälte ❤

Inte Enbart Bra Känslor

 
Det är mycket känslor som jag går omkring med just nu. Ett nervöst och förväntansfullt pirrande i magen som inte kommer försvinna den närmaste veckan. Vilken resa det har varit. Mitt uppsatsskrivande. Motgångarna har många gånger varit förkrossande svåra att övervinna. En svår graviditet, traumatisk förlossning, pappas dödsfall - bara för att nämna några av dom. En vis man sa en gång att livet sätter i perioder upp helt andra spelregler. Denna visa man är min handledare professor Claes Lernestedt som alltid gett mig stöd, förståelse och motivation. Utan hans handledning hade jag fortfarande varit vilsen. Men nu står jag vid mållinjen. Om en vecka skickas min examensuppsats in för examination och om allt går väl kan jag äntligen titulera mig som jurist.
 
Det känns så overkligt. Det är svårt att beskriva. Om ni bara visste hur mycket jag fått kämpa. Och inte bara med uppsatsen, utan livet i största allmänhet. Ja, en del av er som hängt med i många år har väl en aning men det är fortfarande mycket jag väljer att inte lämna ut om mig själv. Jag har till exempel inte skrivit så mycket om sorgen efter min pappas bortgång. Det gör fortfarande för ont. Men jag kan säga så här, att lämna in min uppsats och få ut min juristexamen väcker inte enbart bra känslor. Jag gråter just nu för jag önskar av hela mitt hjärta att min pappa fortfarande levde och kunde få vara med när jag tog mig i mål. Att han kunde få läsa min uppsats och se mig ta min examen. Hoppas att han är stolt över mig. Saknar honom varje dag och det gör så ont i hjärtat av saknad.
 
 

Det Första Mötet

 
Första gången jag såg dig var i Småland på en fototräff och året var 2011. Jag och Mats åkte tillsammans och på väg till samlingsplatsen såg jag någon i en väldigt underlig blåvitrandig heldress - något jag senare fick veta var en så kallad onepiece. Vi stannade bilen och hälsade på dig och Jörgen. Min första tanke var: "Vad sjutton har han på sig?" Och min andra tanke fick mig att rodna som en blyg liten skolflicka. Aldrig i mitt liv har jag blivit så påverkad av någon vid ett första möte. Det var omöjligt att bortse från de där fjärilarna i magen jag kände under hela träffen varje gång jag såg på dig. Jag kände mig otroligt fånig och tafatt så fort du pratade med mig. Givetvis var du helt omedveten om vilken effekt du hade på mig. För mig kändes det som om jag blottade hela mitt inre. När träffen var över kunde jag inte sluta tänka på dig. Jag visste att det var 50 mil mellan oss, så att bara råka stöta på dig skulle aldrig hända.
 
En tid efter fototräffen bokade vi in en plåtning i Borås. Jag minns det som om det vore igår. Jag klev av bussen, rotade efter mitt bagage i lastutrymmet, vände mig om och såg dig stå bakom mig alldeles tyst, men med världens leende och en blick så underbar att jag smälte på stället. Det var som om du såg rakt igenom mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller vart jag skulle ta vägen. Lyckades klämma fram ett svagt "hej". När vi satte oss i bilen vågade jag nästan inte möta din blick för om jag såg in i dina ögon för länge skulle jag bli översvallad av känslor. Helt galet för vi kände ju inte ens varandra. Somliga skulle kalla det attraktion, men det var mer än så. Tänk att jag letade aldrig efter dig. Du bara stod där helt plötsligt. Slog ner i mitt liv som en blixt från klar himmel och erövrade mitt hjärta och min kärlek med ett enda leende. Utan att du ens var medveten om det. Du är min klippa, mitt liv och min själsfrände. Jag har älskat dig från första stund och kommer att älska dig till mitt sista andetag.
 
 

I Miss You

 
 
För ett år sedan tog cancern ditt liv.
Jag saknar dig, pappa.
Av hela mitt hjärta.
 

The Love Of My Life

 
 
 

Vårt Första År Som Gifta

 
Den 17:e maj firade vi och resten av Norge med pompa och ståt. Det var en av mina önskningar när det gällde vår första bröllopsdag - att i firade den i Oslo. Vilken folkfest! Jag har aldrig varit med om något liknande. I stort sett hela befolkningen hade klätt sig i vackra bunader (norska nationaldräkter), både män, kvinnor och barn. Det var snarare regel än undantag att man var klädd så. De som inte hade möjlighet till en bunad (tydligen kan de kosta tiotusentals kronor) hade kostym eller vackra långklänningar. Det var parader, musik, matstånd, glada Oslobor och vajande flaggor så långt ögat kunde nå. ALLA var på ett strålande humör och att få uppleva detta med min familj värmde långt in i själen. Jag är inte norsk, men min man är norrman och min son är halvnorsk så det gick inte att undgå att känna sig en smula "patriotisk" ändå. Har ni aldrig varit i Oslo på 17:e maj är det något jag varmt kan rekommendera. De vet hur en nationaldag (och vår bröllopsdag) ska firas.
 
 

Mannen Eller Kvinnan

 
 
En del hävdar att det är kvinnan som förfaller så fort hon gift sig.
 
 
Jag hävdar det motsatta!
 
Hahaha, jag älskar dig ditt envisa, skäggiga mähä!
 

Att Stötta Sin Partner

 
Jag: "Jag fick inte jobbet... Mailade igår och fick svar nyss.. per mail.. mår inte så bra nu men Åsa haffade mig när jag gick förbi så gråter ut hos henne nu....."
 
Maken: "Men pluttis... Man får oftare nej än ja tyvärr, så det är bara att plocka upp sig och börja på nytt. Jättetråkigt, men en bra livslärdom. Du får ta med dig det positiva i processen. En liten tröst, men man får ta den lärdomen man kan."
 
Jag: "Jag jobbar på det..."
 
Maken: "Klart dom första gångerna är tunga, inget konstigt med det.."
 
Jag: " Över 600 sökanden... så lite intryck gav jag väl..."
 
Maken: "Oj, jävlar! Ja då är det inte illa pinkat och komma på andra intervjuen..
Det gir ju iofs inte klirr i kassan, men alltid lär man sig nått.. Och man vet att man är bra."
 
Jag: "Mmmm.."
 
Maken: "Du kan bara påverka ditt, och det tog dig till andra intervjuen.. Vem andra som kommer dit kan inte du påverka."
 
Jag: "Tack baby... du säger verkligen sånt jag behöver höra..du är min klippa."
 
Maken: "Jag talar bara sanningen baby.. Njut av dagen, och börja leta nya jobb i morgon. Du har precis börjar älskling."
 
Jag: "Behöver ta mig samman innan det är dags att hämta på förskolan..."
 
Maken: "Du får göra precis vad du vill baby.. Stanna och drick lite extra kaffe. Det är inget nytt som har hänt. Du hade inget jobb i går, och du har inget jobb i dag.. Du e jätteduktig och vet du det och jobbar på med ett leende så kommer du ha jobb i morgon. Jag tror på dig baby."
 
Min make är min hjälte. Inte bara älskar han mig. Han tror på mig och stöttar mig i allt jag gör. Han är ärlig och säger sanningen. Även när jag känner mig misslyckad. Ja, som ni kanske förstår så fick jag inte tjänsten jag hoppades på. Jag behöver en liten stund på mig att liksom acceptera det och gå vidare. Fila på en plan B som inte riktigt finns. Men jag har en idé som jag först måste diskutera med maken. Det som inte dödar härdar. Fast lika tungt är det ändå. Skönt att jag mailade i alla fall så jag slapp pinas en dag till. Vet inte om de hade tänkt höra av sig personligen med tanke på hur många som sökte. Över 600 personer för ett sommarvikariat! Det är snudd på sinnessjukt. Nåväl. Shit happens. Känns bara jävligt surt just nu. Tillbaka till ruta ett.
 
 
Jag älskar dig kära make. Tack för att du tror på mig. Du är underbarast.
 
Och tack Åsa för att du haffade mig precis efter att jag fått det tråkiga beskedet.
Det var skönt att ha en axel att gråta ut mot...
 

Det Gjorde För Ont

 
Jag skrev aldrig klart om bröllopsmottagningen i Uppsala. Fyra veckor efter mottagningen gick min pappa bort i cancer. Det var alldeles för smärtsamt att skriva om sista gången jag kramade min pappa. För det var just på den dagen. En fantastisk strålande solig dag vid Mälaren. Ute på Skarholmen där pappa hade sin älskade segelbåt i många år. Som han måste ha kämpat för att orka vara med hela kvällen. Hade jag vetat att det var sista gången skulle jag kramat honom ännu längre.
 
Jag trodde aldrig att jag skulle orka skriva klart eller ens titta på bilderna från bröllopsmottagningen igen, men jag har insett att det är ett kapitel jag behöver avsluta. Någon gång. Det har snart gått fem månader sedan pappa lämnade oss och vi saknar honom varje dag. Önskar ibland att jag kunde hantera det som min brorsdotter (Neos söta kusin). Hon är inte så gammal men ack så klok och full av kärlek och eftertänksamhet. I dagarna kring begravningen sa hon:
 
"Vi ska begrava farfar och ha fest för honom. Man har fest för att han har levt. Farfar är i himmelen nu, han ser alltid oss. Och han väntar där så träffas vi när vi dör också. Då är vi alla tillsammans igen. Farfar älskar att segla, han försökte lära mig men jag var lite rädd. Jag saknar farfar."
 
 
Neo med sin kusin på vår mottagning. Sista gången pappa träffade Neo...
 

Alla <3 Dag

 
 
Varje dag ger du mig ett liv jag bara vågat drömma om.
Du är det bästa som hänt mig.

Hålla Fast I Det Lilla

 
Ja, det har väl inte undgått någon att jag är en smula ledsen. Jag går omkring och väntar på att det ska gå över. Försöker hålla fast i det lilla som ger extra styrka i vardagskarusellen. Som att kunna krypa ner i sängen tillsammans med maken och känna hur skönt det är att någon håller om mig. Att faktiskt passa på att ta vara på den lilla egentid med maken man får efter att Neo har lagt sig för kvällen. Se en film tillsammans, massera varandra och bara prata om ditten och datten. Ovärderligt. Och på dagarna när jag sitter med den förbannade uppsatsen längtar jag ivrigt efter att få hämta min son från förskolan. Att få se hans busiga leende och krama om honom. Hämta styrka från hans kärlek.
 
 

Att Omfamna Sorgen

 
Det var länge sedan jag grät av sorg, men igår kväll sköljde saknaden över mig likt en gigantisk våg och det kändes som om jag höll på att drunkna. Ibland känns det som om jag inte tillåter mig själv att sörja. Att verkligen omfamna sorgen och känna efter hur mycket jag saknar min pappa. De dagar jag känner smärtan smyga sig på så har jag en förmåga att liksom bara försöka skjuta undan den. Förneka den. Inte vilja kännas vid den enorma saknaden och längtan efter att få höra min pappas röst igen. Det är nu drygt tre månader sedan min pappa dog. Vetskapen om att han inte finns i våra liv längre känns så overklig. Som om han bara är bortrest och kommer komma tillbaka. Jag undrar vad han gör nu. Om han följer med i våra liv, om han ser hur Neo växer, busar och trotsar. Jag önskar att han gjorde det. Och jag önskar att han kunde se rakt in i mitt hjärta och känna hur älskad han är och alltid kommer att vara.
 
Ledsen att jag inte tagit mig tid att svara på era kommentarer. Först blev det magsjuka för Neo och sedan för oss, och så mår jag som jag gör. Har väldigt lite ork för tillfället, men Neo går på förskolan nu och jag hankar på med uppsatsen. Vardagen fortsätter oavsett om man är redo för den eller inte. Men jag hoppas att jag snart kommer tillbaka. Mitt positiva jag. Det starka jaget som orkar kämpa och gör det med bravur. Dagens jag är svagt, trött och har en sprängande huvudvärk för tredje dagen i rad.
 
 
Neo vid sin morfars grav i höstas...
 

Lycklig Unge

 
 
Blev många nya bilar till Neo och hela gänget från Babblarna.
 

God Jul & Gott Nytt År

 
 
 
Önskar Er Alla En Riktigt God Jul!

Mina Fina Killar

 
 
Tänk att man blivit välsignad med dessa fina killar!
Folk säger att Neo börjar bli mer och mer lik Jan nu. Vad tycker ni?
 

Älskar Denna Lilla

 
 
Så mycket kärlek till vår son. Älskar denna lilla busunge!

Älskar Livet I Borås

 
Jag kände inte en kotte när jag flyttade ihop med Jan här i Borås en kall dag i januari 2012. Tog mitt pick och pack, flyttade till andra sidan landet och följde mitt hjärta. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Under de få åren jag bott här har jag lärt känna helt fantastiska människor som kommit att bli som min familj. De första vännerna lärde jag känna genom Jan och sedan träffade jag nya vänner genom de första vännerna. När jag blev gravid fick jag många nya läsare och genom mammalivet hittade jag så många fina vänskaper som jag värdesätter oerhört. Många från mitt gamla liv blev till en början förvånade över att jag vågade flytta så långt bort från Uppsala (och Stockholm). Och till Borås av alla ställen. Men jag har aldrig någonsin haft tveksamheter kring avståndet eller staden. Egentligen så visste jag inte så mycket om Borås. Hade inte ens hört den där löjliga fördomen om att det ska regna mer här än någon annanstans, vilket rent statistiskt faktiskt inte stämmer. Nej, att flytta till Borås var som att komma hem. För mitt hem har alltid varit där Jan finns.
 
Jag älskar livet i Borås. Särskilt på sommaren. Finns inget härligare än att gå längs med Viskan när alla blommor och palmer är planterade, leka i den gigantiska lekparken inne i stan med Neo, strosa runt på djurparken, shoppa i Knalleland, åka på utflykt och bada till Öresjö eller ta långa promenader runt Kransmossen. Den här perfekta lilla staden har allt jag någonsin velat ha. För att inte tala om hur familjevänligt det är där vi bor. Och inom kort kanske vi blir erbjudna en förskoleplats på den mysiga förskolan vi har alldeles ute på gården. Ett personalkooperativ som ALLA talar så gott om. Men det får vi veta efter jul och nyår. Och apropå jul. När julen närmar sig pyntar alla grannar på vår lilla gatan så otroligt fint i sina hem och utanför. Det är som att komma till en liten julby. Ska se om jag lyckas fota det någon kväll. Det är inte för intet som vårt kvarter kallas för Lyckan.
 
 

Fars Dag

 
 
Idag firar vi alla underbara pappor.
 
 
Hittade en riktigt bra present till Jan på Ullared.
 
 
Han blev SÅ himla nöjd.
 
 
På självaste Fars Dag sa Neo sitt första klockrena norska ord: borte!
Och när vi uppvaktade Jan på sängen gav Neo presenten till Jan och sa: pappas!
 

Familjen Trött

 
 
Gud, vad jag älskar er! Vi har kämpat på bra i dessa sjukdomstider.
Man får vara trött. I veckan måste jag själv försöka återhämta mig lite.

Nu Och För Alltid

 
 

För exakt fyra veckor sedan låg jag vaken mitt i natten och kunde inte sova. Halv tre gick jag upp och strax därefter tittade jag på mobilen och fick veta varför det var så svårt att sova. Samma natt, bara några timmar tidigare, dog min pappa. Ibland är jag på väg att ringa till honom men inser att han aldrig mer kommer svara. Och den vetskapen smärtar oerhört.

 

Något av det sista jag sa till pappa var att jag älskade honom och att han är och kommer alltid vara världens bästa pappa. Han blev rörd och en smula generad då han inte brukar prata känslor. Han sa: "Gumman.. det behöver du inte säga för det vet jag redan..."

 

Min pappa var den klokaste människan i mitt liv. Även om han aldrig mer kommer finnas vid min sida finns han för alltid i mitt hjärta och i mina tankar. Jag älskar dig pappa. Nu och för alltid.
 
Tidigare inlägg
Min profilbild

Sök i bloggen