Graduated From Lawschool

 
200 diplomander och en fullsatt domkyrka. Riktigt pampig och välorganiserad examensceremoni. Känns overkligt härligt att få uppleva denna dag. Som jag har kämpat. Och aldrig gett upp. Tusen tack för alla gratulationer och uppvaktning på min examensdag. Nu blir det Eurovision. Perfekt avslut på en perfekt dag. 

Laddar

 
Examensceremonin imorgon! Följt av middag och sen Eurovision. 
Laddar med grillning och drinkar hemma hos goda vänner. 
 
 
 

Det Börjar Dra Ihop Sig

 
Det börjar dra ihop sig till examensceremoni i Uppsala för oss nyutexaminerade jurister. Det innefattar bland annat mottagande av diplom samt middag ute på Skarholmen. Jag valde att ha ett privat firande med släkten (och Björn) senare på kvällen, istället för middag på Stockholms Nation. Känns liksom som att mina studentdagar varit över för länge sedan. Nästa vecka drar vi alltså till Uppsala. Hoppas det strålande vädret håller i sig. Vi ska tydligen bli fotograferade utomhus. 
 
 
Efter dagens jobbsökande förtjänade jag en god lunch. 

Examensbeviset Har Anlänt

 
Nu är det så officiellt som det bara kan bli. Idag fick jag mitt examensbevis. Känns som en dröm som äntligen gått i uppfyllelse. Efter alla dessa år med blod, svett och tårar har jag min juristexamen. This is freakin awesome! 
 
 
 

Visdomsord

 
Vet ni hur bra livet känns just nu? Jag går omkring och känner mig toklycklig! Fick ett superfint mail från min handledare efter att jag berättade de minst sagt glada nyheterna om min uppsats. Trots att jag är färdigutbildad jurist och inte behöver någon studiehandledning längre vet han precis vilka ord han ska skriva för att boosta mitt självförtroende. Har god lust att skriva ut och rama in hans visdomsord. Om jag någonsin skulle tvivla på mig själv igen tänker jag läsa hans mail om och om igen. 
 
 

Celebration

 
Because I'm worth it.

The End Of An Era

 
 
Efter över en månads olidlig väntan har jag äntligen fått besked att min examensuppsats i juridik blivit godkänd, med näst högsta betyg. Den här dagen betyder så obeskrivligt mycket för mig. Ni som står mig nära vet hur mycket jag fått kämpa varje gång livet ändrat spelreglerna. Och det har livet gjort alldeles för många gånger. Men jag gjorde det! Jag tog mig i mål! Tack till alla som trott på mig och gett mig så mycket stöd. Och till min älskade pappa som inte längre är i livet men som alltid finns i mitt hjärta: Sorgen efter din bortgång höll på att knäcka mig men någonstans kunde jag höra dig säga med ditt kloka lugnande sätt att det kommer lösa sig. Och det gjorde det. Jag älskar dig, pappa. Hoppas du blev stolt över mig idag.
 
Aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott på ett högre betyg med tanke på hur lång tid det tagit för mig att skriva, men tack vare min handledare som såg potential i min uppsats och som pushade mig att ansöka om dispens från skrivtiden tog jag mig i mål med bravur. Har god lust att skicka en stor fet blombukett som tack för hans stöd och tro på mig. Ikväll blir det, trots sjukdom, lite champagne för att fira. Så vad händer efter det här nu då, förutom att jag kan börja söka jobb igen? Jo, jag tänkte börja med sånt där roligt pappersarbete som att begära examensbevis, anmäla mig till diplomeringsceremonin i Uppsala och beställa diplom. Sedan ville min mamma att jag hittar någon mysig restaurang där man kan äta middag med familjen och fira min juristexamen efter diplomeringsceremonin.
 
Det hela känns rätt overkligt. The end of an era....
Men ett slut som jag väntat väldigt länge på. Jag kommer sova riktigt gott i natt.
Vet inte om det beror på min manliga förkylning eller lycka, men jag känner mig en smula
yr i huvudet efter dagens glädjande besked. Och nej, jag har inte tjuvstartat på champagnen.
 

Fortfarande Inget Besked

 
 
 
Fick veta att examinatorn inte rapporterat in mitt betyg i tid.  
Det skulle skett i tisdags. 
Så just nu har jag ingen aning om när jag får veta resultatet. 
Minst sagt en smula besviken.  Väntat i en månad nu.
Maken köpte ett par riktigt fina tröstpresenter. 
Case till min nya mobil och en flaska champagne som vi ska fira 
med när jag blivit godkänd på min examensuppsats. 

I Väntans Tider

 
Hallå världen! Jag har varit lite off the radar som vanligt när det jobbats hela helgen. Denna vecka är en nervös vecka. Då borde jag få veta om jag blivit godkänd på min examensuppsats. Fick mail av min handledare igår som undrade om jag hade hört något om resultatet. Det är många som håller tummarna och väntar på beskedet. Jag försöker att inte tänka FÖR mycket på det eftersom det är smått ångestframkallande. Bara att vänta och vänta. Annars då? Jo, det var norsk mors dag igår. Eftersom jag är gift med en norrman så firade vi ju så klart det. Fick en ny mobil av maken. Eller rättare sagt han insisterade på att jag skulle välja en ny mobil. Jag och smartphones är ju inte direkt någon enkel match.
 
Det var väl bara för nått år sedan som jag älskade min lilla Samsung med viklucka och knappar. Behövde ladda den max en gång i veckan. Ah, det var tider det! Minns när jag fick min första smartphone och den råkade stänga av sig själv (läs: jag råkade väl stänga av den). Hade knappat in pinkoden och allt för att slå igång den igen men hittade inte OK-knappen. Fick knacka på hos grannen så hon fick starta den åt mig. Hahaha. Och det tog minst tre veckor innan jag lyckades svara när någon ringde. Touchscreen my ass. Nåja. Jag är jättenöjd med den nya. Den är svart, blank och det står Samsung på den. Fast jag är fortfarande missnöjd över att alla sådana däringa moderniteter inte går att köpa i mindre storlek. Att ha en smartphone är som att gå runt med en irriterande stor dator i fickan. Varför vill man gå runt med en dator?
 
 
 

It's Getting Closer

 
Om en vecka får jag veta om min examensuppsats blivit godkänd och ifall jag äntligen kan få ut min juristexamen. Det är så nära och så nervöst. I samma stund som jag bestämde mig för att sluta räkna dagarna har tiden verkligen bara försvunnit. Jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan jag kan lämna utbildningen bakom mig, men det skulle vara förbaskat skönt att inte behöva komplettera någonting. Har ingen aning om hur det kommer gå. Eller jo, antingen blir jag godkänd eller inte. Har börjat spåna lite på min belöning. Maken lovade mig en weekend med övernattning på valfritt ställe när jag fixat min examen. Först tänkte jag ett återbesök på Thorskogs slott, där vi var på babymoon, men just nu funderar jag på att testa något nytt. Till exempel SPA-hotell i Göteborgstrakterna. Ni får gärna komma med tips! Det måste finnas god mat på stället. Jag har hört gott om Marstrands havshotell så det håller jag på att undersöka lite närmare.
 
 

Den Där Känslan

 
Den där känslan av att starta en ny vecka utan uppsatsångest. Fantastisk! 22 dagar kvar till domen. Under tiden kan jag bara vänta, ta hand om mig själv och acceptera det där nervösa pirrandet i magen som kommer och går. Jag vill så gärna fixa det! Nåväl. Tiden kommer gå fort. Nu har jag tre helger på raken som jag jobbar på restaurangen. I veckorna tränar jag (med start i dag) och hoppas på att bli av med några extra kilon innan Cypernresan i april. Vardagen rullar på. And I'm feeling fabulous!
 
 
Måndagens vikt: 52,9 kg. Målvikt innan april: 50 kg.
 
 

I Freakin Did It

 
Uppsatsen inlämnad och uppladdad på de obligatoriska ställena. Nu återstår en olidlig väntan på examinatorns dom. Godkänd eller inte - det är frågan. I början på februari får jag resultatet. Min handledare ser ingen anledning till att den skulle bli underkänd. Det är ju i alla fall ett gott tecken. Men jag vågar ju sällan ta ut någon seger i förskott. Fast jag firade på stan idag genom att köpa en examensklänning. Hahaha. Och en lyxlunch med maken på vår favoritlunchrestaurang. Man måste ju få fira att uppsatsen äntligen är klar och inlämnad. Sen om jag blir godkänd finns det ännu mer att fira och när jag får ut min juristexamen är det ta mej fan något som ska firas med pompa och ståt! Maken har lovat mig en weekend på valfritt ställe efter att uppsatsen blivit godkänd. Yey! Ja, man måste få fira sådana här stora händelser i livet. Diplomeringsceremonin äger rum i Uppsala i mitten på maj och jag vill väldigt gärna vara med på den. Jag har inga resttentor eller saknade poäng. Jag behöver "bara" få min examensuppsats godkänd. Hoppas innerligt att detta går vägen.
 
 
Neo demonstrerar hur jag kommer se ut OM jag inte skulle få min uppsats godkänd.
 
 
 
 

Snart Över Mållinjen

 
Kära blogg. Snart lyfter en stor börda från mina axlar och det är en mäktig känsla. Imorgon tänkte jag nämligen skicka in min färdigskrivna examensuppsats i juridik för examination, några dagar innan den officiella deadlinen. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att undra om allt som skett de senaste åren har hänt av en anledning. När jag började skriva, innan jag blev gravid, var straffbestämmelsen om olaga förföljelse så pass ny att det knappt fanns några rättsfall. Några enstaka, sketna tingsrättsdomar hade jag lyckats hitta, men i övrigt fanns det inte mycket att gå på. Jag var tvungen att hitta andra infallsvinklar och var aldrig riktigt nöjd. Min handledare nämnde att det kanske skulle hinna komma några fler domar när jag var tvungen att lägga uppsatsen på hyllan och det hade han sannerligen rätt i. Med den nuvarande underrättspraxisen har jag äntligen ett arbete som jag känner mig förhållandevis belåten med och det har varit möjligt att ge en tämligen omfattande redogörelse för hur den nya lagstiftningsprodukten tagits emot i underrätterna. Ett fall har även varit uppe för prövning i Högsta domstolen. Om jag INTE hade blivit gravid, sjukskriven, varit föräldraledig och allt annat som skett, så vet jag med säkerhet att uppsatsen skulle blivit rätt kass.
 
Jag känner verkligen att jag har en stor möjlighet att bli godkänd. Men något som låg mig i fatet var tiden. Återigen klev min kloka handledare in med råd och rekommenderade mig att skriva ett brev och ansöka om dispens från skrivtiden. Visst hade jag funderat på det själv, men att behöva riva upp allt gammalt som man gått igenom och som varit känslomässigt svårt, för att sedan formulera det i ett brev som någon vilt främmande människa skulle läsa och sedan fatta ett viktigt beslut på. Bara det gav mig huvudvärk och en ångestfylld känsla. Fast efter att min handledare pratat lite vett med mig på telefon så insåg jag att det inte fanns någonting att förlora. Dessutom hade jag ju både min handledare och sjukhusjournaler som backade upp min historia. Det tog en dag från att jag skickade in dispensansökan till att jag fick svar och det var ett enormt glädjande besked. Jag hade blivit beviljad dispens. Det vill säga, examinatorn skulle bortse helt från skrivtiden vid rättningen av min examensuppsats. Jag har faktiskt en riktigt god chans att äntligen ta mig i mål och få ut min juristexamen.
 
 
 
Imorgon sätter jag mig på mitt favoritstammisplugghak med en stor latte och läser igenom
uppsatsen en sista gång innan jag skickar in den. Overkligt! Men awesome!

Inte Enbart Bra Känslor

 
Det är mycket känslor som jag går omkring med just nu. Ett nervöst och förväntansfullt pirrande i magen som inte kommer försvinna den närmaste veckan. Vilken resa det har varit. Mitt uppsatsskrivande. Motgångarna har många gånger varit förkrossande svåra att övervinna. En svår graviditet, traumatisk förlossning, pappas dödsfall - bara för att nämna några av dom. En vis man sa en gång att livet sätter i perioder upp helt andra spelregler. Denna visa man är min handledare professor Claes Lernestedt som alltid gett mig stöd, förståelse och motivation. Utan hans handledning hade jag fortfarande varit vilsen. Men nu står jag vid mållinjen. Om en vecka skickas min examensuppsats in för examination och om allt går väl kan jag äntligen titulera mig som jurist.
 
Det känns så overkligt. Det är svårt att beskriva. Om ni bara visste hur mycket jag fått kämpa. Och inte bara med uppsatsen, utan livet i största allmänhet. Ja, en del av er som hängt med i många år har väl en aning men det är fortfarande mycket jag väljer att inte lämna ut om mig själv. Jag har till exempel inte skrivit så mycket om sorgen efter min pappas bortgång. Det gör fortfarande för ont. Men jag kan säga så här, att lämna in min uppsats och få ut min juristexamen väcker inte enbart bra känslor. Jag gråter just nu för jag önskar av hela mitt hjärta att min pappa fortfarande levde och kunde få vara med när jag tog mig i mål. Att han kunde få läsa min uppsats och se mig ta min examen. Hoppas att han är stolt över mig. Saknar honom varje dag och det gör så ont i hjärtat av saknad.
 
 

Måste Tagga Ner

 
Jag måste tagga ner och acceptera att det kommer gå bra. Förr eller senare. Men jag känner hur stressen samlar sig i kroppen och jag kan inte slappna av. Vad svamlar jag om? Jo, min examensuppsats i juridik. Den är klar och min handledare håller på att gå igenom den en sista gång. Fått några anmärkningar på formalian som jag håller på att fixa medan jag väntar på den slutgiltiga domen. Vi samtalade i förra veckan och det första utlåtandet från professorn gav mig hopp om att jag faktiskt är på väg att ta mig i mål. Men jag vågar inte ropa hej förrän jag har mitt betyg. Mitt negativa synsätt säger att det alltid finns något som kan skita sig på vägen. Även om det bara är drygt en vecka till deadline. Rent materiellt finns det ingenting mer jag hinner tillägga, även om man givetvis nästan aldrig helt uttömt ett ämne. Jag tror däremot att jag måste göra några ändringar i metodavsnittet. Tyckte min handledare nämnde något om det.
 
Ja, här sitter jag och försöker analysera vad som kanske behöver göras när jag egentligen bara kan vänta på svar från min handledare. Typiskt Sussi-tänk som bara ökar på stressen och gör absolut ingen nytta. Måste sluta med det. Jan har lovat att hjälpa mig med uppladdningen av uppsatsen (som ska göras på två ställen) samt lite annat formaliapill såsom försättsblad och sidnumrering. Den där lathunden med instruktioner om hur uppladdningen av uppsatsen ska ske, som skulle vara så enkel att förstå, ger mig redan huvudvärk. Men tack och lov att jag har en man som inte får huvudvärk av sånt där.
 
 

Mycket Som Händer

 
Att starta en ny vecka när man arbetat hela helgen känns rätt bra. Men jag har ingen tid att ligga på latsidan. Uppsatsen ska in till min handledare senast fredag och sedan bär det av mot Uppsala och julfirande. Jag kände dock att jag behöver kicka igång veckan med ett blogginlägg, bara för att få ur mig allt. Tillvaron känns riktigt bra trots all uppsatsstress. Ibland undrar jag hur mycket jag klarar av att styra hur kroppen reagerar. Som till exempel igår morse. Jag vaknade vid halv fyra på morgonen med sprängande huvudvärk. Behövde egentligen inte gå upp förrän halv sex, men jag var tvungen att se hur värken artade sig. Det var någon typ av migrän. Tog en tablett och tvingade mig till vila nån timme till. Sedan ville Neo kliva upp fem på morgonen och var rätt missnöjd över att mamma skulle iväg och jobba. Fast skam den som ger sig! Jag tänkte inte sjukskriva mig. Så länge synen inte påverkas kan jag fixa tillvaron någorlunda okej. Lagom till att jag klev på bussen strax före sju var den värsta värken borta. Sedan var det bara att köra på i åtta timmar. När jag kom hem kände jag mig som superwoman.
 
Min andra arbetshelg gick bra. Jag gillar att arbeta fort och effektivt, och med kollegor. Jag älskar att känna att jag faktiskt har en annan roll än "bara en mamma". Att få komma till jobbet och bara köra på - en fantastisk känsla. Och det finns någonting att göra HELA tiden. Kassan skrämmer mig dock fortfarande. Just den där känslan att man vill fasiken inte slå in fel. Men det får jag öva på. Att sköta kassan menar jag. Inte slå in fel. Hehe. Nästa gång jag ska jobba är helgen efter jul. Annandagen och söndagen. Sedan har jag fått några fler tider i januari. Känner mig så tacksam att jag kan bidra lte grann till hushållskassan.
 
Nej, nu hinner jag inte sitta här och skriva på datorn. Eller ja, inte blogga. Ska spendera resten av dagen framför skärmen och få ihop min uppsats innan jag ska hämta Neo. Imorgon och på onsdag har jag också tid på mig men sen ska det vara klart. Formalia och sånt annat trams får jag köra på kvällarna. Där krävs det föga hjärnaktivitet. På tisdag kväll har maken överraskat mig med middag ute på restaurang. Egentid deluxe bara han och jag på tu man hand. Minns inte senaste gången det bara var vi. Att få klä upp sig och gå ut en sväng - välbehövligt! Mer egentid till småbarnsföräldrar! Torsdag ska jag iväg på bio med ett gäng andra Star Wars-nördar. Japp, vi ska se nya filmen och för er som inte har koll så är jag ett stort fan av Star Wars. Det liksom pirrar i magen när jag tänker på att jag ska få se den snart. Gåshud. Det får bara nördar.
 
Några mysiga bilder från senaste barnfotograferingen:
 
 
 
 
 

Dagens Student

 
 
Dagens uppsatsinsats gav mig en enorm känsla av tillfredställelse.
Tänk, om en förmiddags studieresultat ger så mycket tillfredsställelse,
vad kommer jag då inte känna när jag äntligen är klar med hela skiten?
 

När Man Inte Har Förnuftet Kvar

 
När man själv inte har förnuftet kvar får man ta hjälp av sina trogna, kloka läsare. Ibland glömmer jag helt av att använda mitt eget sunda förnuft. Mentalt vill jag hela tiden pressa mig till bristningsgränsen och vad för nytta gör det egentligen? Resultatet blir bara en grinig, sur och stressad mamma med inget tålamod. Ni skulle sett mig igår. Fram till strax före lunch orkade jag sitta med uppsatsen innan jag var tvungen att helt kasta in handuken. Idag, efter att ha tagit mig en lång funderare, bestämde jag mig för att tillåta mig själv att vara sjuk och fokusera på att bli bra. Det är rätt tragiskt att jag ens behövde fundera på en sådan sak. Och det efter att ha läst denna kommentar på min blogg igår:
 
Lyssna på din mamma, jag har barn i din ålder, sluta ställ såna krav på er själva! Ta vara på livet och det bästa du har. Vad gör det för skillnad om du är klar i augusti eller någon månad senare? Du är ung och hinner, jag lovar. Jag tog min senaste examen när jag var 50. Ta't lugnt, lämna studierna när du är sjuk. Neo kanske inte alls behöver bli så sjuk lika ofta längre, han har ju byggt upp sitt immunförsvar ordentligt nu. Jag önskar dig och din familj allt gott. Tillåt dig att njuta nu av alla festligheter du/ni har framför er. Kram.
 

Varifrån kommer de där kraven egentligen? Jag vill säga från mig själv, men frågan är om jag inte ger mig själv krav för att jag tillåter mig att känna stress och press från andra. Man ska ha krav, det argumenterar jag inte emot, men de måste vara rimliga och anpassas efter verkligheten. Jag måste vila mig frisk. Lyssna på kroppen. Sluta lyssna på mig själv (eftersom jag har en tendens att stressa upp mig med mina egna tankar) och låta tiden göra mig frisk. På lördag är ju tanken att vi ska åka på bröllop. Det är ett bröllop jag för allt i världen inte kan missa. Så jag får helt enkelt ta och bli frisk nu i veckan. Om jag tar det jävligt lugnt borde det inte vara en omöjlighet.
 
 
Jag har åkt på en riktigt manlig förkylning.
 

Sju Svåra År

 
Neo är frisk och lämnades på förkolan i morse men jag fick ta över hans förskoleförkylning. Tack så mycket. Precis vad jag behövde. Räknade ut att Neo varit borta från den sommaröppna förskolan ungefär hälften av tiden. Får se om han klarar av en hel vecka där nu utan att åka på något nytt. Suck. I skrivande stund råder kaos på köksbordet. Jag försöker kurera mig med soppor, chili och vitlök bland allt uppsatsmaterial. Kaffe och godis håller mig vid liv under arbetets gång. En liten stund till. Så länge febern håller sig borta klarar jag av att jobba, men jag ser ut som sju svåra år. Ingenting har råd att läggas på hyllan i dessa tider. Fast jag fick mig en välbehövlig tillsägelse av min mor att inte ha orimliga krav. Hon känner mig så väl och vet att det är jag själv som satt deadline till 14 augusti för att jag gärna vill få iväg uppsatsen innan vi åker till Cypern. I själva verket börjar examinationsperioden från 14 augusti och håller på hela hösten, men jag vill verkligen inte sitta med detta på höstkanten. Är så jävla less. Och ska man se tillbaka på hur hösten brukar se ut kantas även den med sjukdomsperioder och horribellt många vabbdagar när alla ungar är tillbaka efter semestern. Dessutom vill jag enbart fokusera på jobbsökandet. Men det är så jävla mycket man vill här i världen och hur mycket man än planerar går det ändå käpprätt åt skogen. Oj, vad jag inte lät särskilt optimistisk där. Nä, nu blir det en tredje kopp kaffe och en kort paus för att snyta näsan. Heppåre!
 

Sjukstugan Fortsätter

 
Jag måste verkligen jobba mer på att förändra mitt tänkande och acceptera verkligheten för vad den är. Samt försöka tänka positivt. Ja, vi har ett barn som är mer sjuk än frisk sedan han började på förskolan. När ska jag kunna acceptera det och sluta upp med att bli stressad och frustrerad? En månad kan med lätthet bestå av 17 vabb-dagar. Men att ta Neo ut ur förskolan för att undvika att han åker på alla bacillusker är heller inget alternativ. För han måste gå i förskolan för att jag ska kunna bli klar med mitt. Man fastnar hela tiden i ett moment 22 för så fort han är där i några dagar blir han sjuk och måste stanna hemma. Och då kan jag ändå inte jobba med uppsatsen i den grad jag behöver. Två timmars studietid kanske jag kan klämma ut per dag, maximalt, när jag vabbar. För det jag gör just nu i uppsatsen krävs oavbruten koncentration 6-8 timmar om dagen i ett par veckor, något som tycks vara helt omöjligt med ett förskolebarn. 
 
Kände mig så sjukligt deprimerad i morse när jag satt på balkongen med min kaffekopp och lyssnade på regnet. Ville bara grina. Men mina känslor har nog ganska mycket att göra med sömnbristen som följer med ett feberbarn. Hela natten igenom låg han och ropade och jämrade sig över hur ont han hade och att han ville ha hjälp. Jag låg och strök och tröstade var och varannan timme. De första timmarna i morse kände jag mig inte ens mänsklig. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Bara försöka ta dagarna som de kommer. Lite i taget. Och inte tänka så mycket på hur det blir i framtiden. Defintivt inte stressa över det, för det ligger ändå utom min  kontroll. I alla fall när det gäller vilka bacillusker som Neo åker på.
 
Vad som håller mig flytande är kaffe och styrketräning, främst det sistnämnda. Vet inte hur jag skulle mått om jag inte hade min träning. Hur trött eller dåligt jag än mår får träning mig att glömma all stress och skit. Det ger mig en känsla av tillfredställelse att jag åtminstone klarat av att göra något bra.
 

Snubblar två gånger när jag ska hämta kaffe och spiller ut kaffet på mina uppsatspapper
när jag ska sätta mig på stolen. Behöver jag säga att jag är trött??
 
 
Sjuklingen somnade framför Minionsfilmen i soffan...
Tidigare inlägg
Min profilbild

Sök i bloggen