All Of The Above

 
 
 
 
Ibland verkligen avskyr jag att vara kvinna. Särskilt när jag drabbas av migrän. Det hände idag mot slutet av arbetsdagen. Jag är inte ett dugg förvånad för jag uppfyller alla ovanstående punkter. Minns inte att jag hade lika mycket besvär innan jag fick barn. De där jäfla hormonerna kan verkligen ställa till med ofog. Men jag ska försöka följa läkarens ordination vad gäller kosten. Mer fisk och skaldjur. Om man bortser från kryssningen i lördags har jag varit bedrövligt dålig på att äta mat från havsriket. Skärpning på den punkten. Fick lämna kontoret vid tretiden, sätta mig på bussen hem och i samma stund som jag klev innanför dörren var jag tvungen att kräkas. Urk. Och vet ni vad som gör mig så förbannad? Det är att jag känner mig svag. Som människa. Jag ville inte kasta in handduken idag. Jag kämpade en timme med att försöka få bukt med migränen men icke. Önskar ofta att jag kunde göra mig av med alla hormoner och skit. Jag ska ändå inte ha några fler barn så att behöva må som ett rövhål och vara extra känslig för stress en gång i månaden känns så förbenat värdelöst. 

En Smula Förbannad

 
Okej. Jag har inte tid att gå omkring och vara förbannad så jag försöker göra som jag alltid gör när det är någonting som jag går och maler på om och om igen. Bloggar. Avreagera mig på något sätt utan att ta till våld eller slå sönder saker (inte för att jag gör det annars, men ni får ett litet hum om hur frustrerad jag är). Det hela började med att jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen. Där promotade dom hur BRA det var att skaffa e-legitimation för då kunde man minsann lämna sin aktivitetsrapport via webben. Men jag sa att jag hellre föredrar att lämna in papper för då vet jag att ingenting strular. Men neeeej då. Skaffa e-legitimation. Allt kommer bli SÅ mycket smidigare och enklare. Sagt och gjort. När jag var på Cypern skulle jag då lämna min rapport. Loggade in på Mina Sidor och möttes av ett felmeddelande att det inte gick att lämna in rapporten i april och att vi kunde hoppa över det men nästa gång (i maj) skulle allting fungera på webben igen. Det fanns ingen annan stans att klicka sig vidare. Bad till och med min man att kolla så jag inte missat något. Men icke. Någonstans inom mig sa att det är bäst jag tar en skärmdump på detta meddelande ifall det skulle bli något strul senare. And behold...
 
När jag kom hem till Sverige kontaktade jag min handledare (har fått en ny som jag aldrig träffat för den förra gick på föräldraledighet). Jag berättade för henne om problemet och mailade även henne min skärmdump. Hon skulle lägga in det som en notis. Någonstans. Sen några dagar efter får jag ett brev från Arbetsförmedlingen med en skarp reprimand att jag SKA rapportera varje månad och att de kommer meddela min A-kassa att jag inte gjort det. Jag mailade min handledare igen men hon kunde ingenting göra. WTF?! Japp. Allt är mitt fel även om det inte gick att klicka sig vidare på Mina Sidor för att lämna rapport. Jag SA ju att det där med e-legitimation bara var idioti. Jag skulle kört på vanlig hederlig pappersinlämning så hade det här aldrig varit ett problem. Så om jag i framtiden erhåller ersättning från A-kassan kommer den där varningen från Arbetsförmedlingen kunna påverka. Det var dom så vänliga att meddela mig i det senaste långa brevet. Jag är arg. Men nu ska jag inte tänka mer på det idag. Har miljoner saker att göra på mindre än tre timmar innan jag ska hämta Neo och jag är tokstressad och farligt nära ett mentalt sammanbrott. Tack och hej.

Dessa Tröttsamma Pekpinnar

 
Fick en kommentar idag på bloggen angående min viktresa:
 
"Tur att du inte fick en tjej, tänk på vad du signalerar till andra unga tjejer när du skriver att du var en tjockis då du vägde 61kg! Inte alls okej tycker jag, vad ska man säga, vi vuxna ska vara förebilder för alla barn och unga och jag tycker du ska ta och fundera lite innan du skriver tjockis nästa gång."
 

Till dig (som så klart väljer att vara anonym): Har du ens någon koll? Jag är 155 cm och vägde 61 kg. Det ger ett BMI på över 25, vilket klassas som övervikt. Hälsan är något som vi alla borde lyfta fram. Jag mår bättre både fysiskt och psykiskt när jag tar hand om min kropp (och det tror jag alla gör). Jag kommer leva mycket längre och finnas till för MITT BARN. Är inte det ett sunt tänk och en bra förebild? Jag VAR en liten tjockis, det är väl inget att sticka under stolen med? Ska vi alla gå omkring och låtsas vara något vi inte är? Vad sänder DET ut för signaler tycker du? Vill man vara en tjockis får man så klart vara det, det säger jag inget om. Signalen jag sänder ut är att man kan göra något åt det om man ger sig fan på det!
 
Förresten, varför blanda in könet på mitt barn? Övervikt har inget med kön att göra!
 
 
 

Svar Från Bara

 
Fick ett väldigt trevligt, uppriktigt och sympatiskt svar från restaurang Bara efter att jag skrivit min högst kritiska recension av deras service på Tripadvisor:

"Som ansvarig för restaurangdriften på hotellet är det djupt beklagligt att läsa om era erfarenheter från ert besök hos oss. Därför vill jag som första punkt börja med att tacka er för att ni tog er tid att dela med er av era erfarenheter, det är tack vare er feedback som vi kan utvecklas och förbättra oss. Som andra punkt så jag ber jag verkligen om ursäkt för att vi har misslyckats med att leverera den service som man som gäst skall kunna förvänta sig vid ett besök Grand Hotel. Som en första åtgärd kommer jag att stämma av med personalen varför ni inte fick den servicen som vi har som målsättning att alla våra gäster skall få, vidare kommer jag att se över våra arbetsrutiner och påbörja en internutbildning där jag verkligen belyser vikten av bra service och det goda värdskapet. Jag även haft personlig kontakt med er bestman gällande deras besök och vi har likaså rett ut händelsen gällande feldebiteringen av kortet. Jag skulle även vilja få möjligheten att kompensera er vid ert nästa besök hos oss så att ni får en möjlighet att avnjuta vår goda mat ännu en gång, tveka därför inte att kontakta mig via mail för ytterligare dialog."

Man kanske ska ge dom en tredje chans bara för att se om de VERKLIGEN tagit till sig av kritiken. För jag tycker verkligen det är beklagligt att servicen inte håller samma mått som maten. Självklart förstår jag att det inte är restaurangchefens fel att vi fått dålig service, men det är hans ansvar att det förbättras och jag hoppas innerligt hans personal gör sitt bästa för att ge restaurang Bara ett bra rykte. Jag kommer dock inte vara nådig ifall vi möts av dålig service för tredje gången...

Skärpning Restaurang Bara

 
Det är SKANDAL att restaurang Bara på Grand Hotell i Borås inte lärt sig av sina misstag. Maten håller måttet men servicen är USEL. Jag trodde att det som hände på min möhippa var en engångsföreteelse (då en av möhippetjejerna inte fick sin mat över huvudutaget) utan först när vi alla ätit upp. Och jag fick säga till och kräva en förklaring för det var det ingen som gav oss. Hennes mat behövde hon inte betala. Men nej, de har gjort det igen. Kan säga så här att INGEN i Jans svensexagäng pröjsade för maten för bestmannen satte ner sin norska bestämda fot och var helt paff över den dåliga servicen. Ja, de fick ursäkter från restaurangen men vad sjutton hjälper det när restaurangpersonalen helt uppenbarligen inte tar sig själva i kragen, sparkar de sömniga dönickarna som jobbar på stället och ser till att servicen håller samma klass som maten. Så skrattretande att det var lika dålig (om inte sämre) service för Jans svensexa gäng som för mitt möhippegäng. Skärpning Grand Hotell! Ni skämmer ut er själva.
 
 

Det går Bra Nu

 
Skönt att de lokaliserade vart läckan kom ifrån. Mindre roligt att sitta och vänta i snart tre timmar på att rörmokaren skulle komma tillbaka och kanske montera ihop köket så vi åtminstone har rinnande vatten. Vi fick inget nummer till honom, men han har vårt nummer så om han hade fått förhinder eller blir väldigt mycket mer försenad tycker jag väl att han kanske kunde slå en pling. Särskilt när han sa att han skulle vara tillbaka om en timme. Hade tänkt handla inför fars dag imorgon, men det ser ut att bli alldeles för sent. Fick skicka iväg mannen för att köpa middag. När/om rörmokaren behagar dyka upp igen så lär det ju ta en stund att fixa till köket och det blir alldeles för sent att ställa sig och laga till något. Dagen började så bra. Men slutade i smått kaos. Denna mamma är väldigt trött nu. På måndag ska vi kontakta HSB och skynda på så att vi kan få ordning på golvet innan jul. Vill verkligen inte ha allt detta i juletider.

Jag Vill Inte

 
För ett par dagar sedan kände jag att något var annorlunda med mig. Jag trodde först det var värmen, men fick alldeles nyligen bekräftat att jag återigen skulle kunna bli på tjocken. (Ska inte gå in på några detaljer om hur jag vet att jag har ägglossning, men jag känner min egen kropp). Detta faktum är inte särskilt välkommet. Det innebär att helvetesveckan kan infinna sig tidigare än jag trodde. Hade hoppats att amningen skulle skjuta upp hela processen ännu längre, men tydligen inte. Varför jag tycker detta är ovälkommet är på grund av att jag förvandlas till en person jag verkligen inte tycker om. 
 
Kring ägglossning och under helvetesveckan blir jag oerhört nedstämd, ibland på gränsen till deprimerad, gråter för absolut ingenting och blir asförbannad på folk för petitesser. Det är som om jag tappar all kontroll över hela mitt känsloregister. Jag hade nästan glömt bort hur jobbigt det var (och säkert värre för min omgivning). Jag vill inte. Finns det inga mediciner eller liknande som man kan ta mot PMS så man slipper de där riktigt djupa dalarna? Något som inte påverkar amningen negativt och absolut inte resulterar i viktuppgång. Tips någon?

 

Det Finns Folk Till Allt

 
Jag fattar inte varför man måste vara så himla sur när man möter folk. Har precis kommit tillbaka från en powerwalk med barnvagn på Kransmossen. I motionsspåret möter man alla typer av människor. Det som slog mig idag var två möten som var så långt ifrån varandra som man kunde komma. I början av rundan träffade jag ett gammalt par med två hundar. Mannen hälsade så där gammaldags härligt artigt på mig och blev sedan helt betagen i lilla Neo som låg och sov fridfullt i vagnen. När hans fru fick syn på bebisen blev även hon överförtjust. I slutet på rundan mötte jag en äldre kvinna. Det fanns vid tillfället inga andra motionärer i närheten. Jag log och sa hej. Hon fnyste högfärdigt, rörde inte en min och gick vidare. Vilken surpuppa! Jag menar inte att hon skulle stannat och gullat med Neo, men åtminstone hälsat. Nåja. Det finns folk till allt.
 
 
Jag tänker fortsätta le och vara glad även när jag möter surpuppor i motionsspåret.
 
 
 

Förstår Inte Logiken

 
Med tanke på en väldigt dryg kommentar angående det förra inlägget om främmande människor som har åsikter om hur mitt barn fungerar så kan jag förtydliga att det INTE handlar om folk som läser min blogg. Det var faktiskt en väldigt lustig kommentar. Som att jag ska finna mig i att folk kommenterar mitt barn bara för att jag skriver om mitt liv på en blogg. Kan liksom inte riktigt förstå logiken i det. Antar att vederbörande kanske är just en sådan människa som gärna påpekar både ditten och datten utan att riktigt tänka igenom vad som kommer ut. Eller jag behöver ju inte anta. Tycker kommentaren sa allt:
 
"Alltså du är ju speciell. Blir du på riktigt förvånad över att folk har åsikter om ditt liv som du blottar för hela välden att läsa om på din blogg.. Kanske inte så genomtänkt att ha en blogg då kanske?"
 
När jag läser andras bloggar besitter jag något som kallas för hyfs. Det innebär att jag inte skriver nedvärderande och dryga kommentarer. Och definitivt inte anonymt. Det är rena rama fjollerier. När jag kommenterar ska det vara upplyftande, peppande, stödjande eller rådgivande. Annars kan jag lika gärna vara tyst. Jag anser mig inte ha rätt att kommentera hur jag vill bara för att andra personer väljer att offentligt blogga om sina liv.

De Värsta Kommentarerna

 
"Naw, han är nog hungrig" och "stackarn, inte lätt att ha kolik" är två kommentarer jag verkligen stör mig på, men som man kan få höra ute av helt främmande människor om Neo börjar skrika. Okej, jag kanske är lite lättstött men jag tycker faktiskt inte man uttalar sig så om någon annans barn. Det är rent ut sagt ganska så korkat. Vad ska jag svara på det? Nej, han är inte hungrig för han har nyss ätit och nej, han har inte kolik bara för att han skriker. Nästa gång jag får höra en liknande kommentar ska jag vara så där fruktansvärt osvensk och ge svar på tal. Och bara för att DITT barn skrek på grund av ditten och datten betyder det inte att mitt barn fungerar likadant.
 
Ibland undrar jag om folk glömt bort hur barn fungerar. Att de kan vara missnöjda över tusen andra saker och inte ALLTID skriker efter mat. Jag känner mitt barn så pass väl vid det här laget att jag kan gissa mig till vad hans missnöje beror på. Som igår till exempel. Då började han skrika därför att han var trött. Eller som när vi var på Ikea då han skrek för han ville inte vara inomhus längre. Precis som under graviditeten så är det alltid vissa typer av människor som utnämner sig själva till experter. Och i detta fall ska de tala om för mig varför mitt barn skriker, fast de egentligen inte har den blekaste aning.
 
Har ni fått höra några liknande kommentarer av folk?
 
 

Varning För Tårar Och Ilska

 
Gravida, ammande och alla andra kvinnor för den delen som kanske har lite extra hormoner i kroppen bör inte läsa den länk som jag hänvisar till, om ni inte vill bli arga, upprörda och ledsna. Men jag känner att jag bara måste dela med mig och det är skrämmande och helt osannolikt att det får gå till så i Sverige när en kvinna måste avbryta sin graviditet av en eller annan anledning. En del har säkert redan läst artikeln, men för mig var det första gången. För att komma till krönikan - klicka HÄR. Och jag behöver väl knappast säga att jag instämmer helt med författaren, att ett barn ska aldrig födas i en plåthink!
 
 

Det Sjukaste Ever

 
 
 
Har upplevt det SJUKASTE ever. På posten idag kom ett handskrivet fanbrev på två A4-sidor från en högprofilerad fånge som sitter inne på 8 år för grova skattebrott. Han skrev väldigt artigt och belevat och frågade bland annat om jag var singel och ifall jag ville brevväxla med honom för att "söka lite spänning". Behöver jag säga att jag och Jan fick oss vårt livs skratt? Antar att den intagne inte sett mina senaste "modellbilder" utan litar på att jag är i samma goda form som när jag stod bikinimodell. Hehehe.
 

Dagens Tistel

 
Dagens tistel går till en sjuksköterska på Södra Torgets vårdcentral i Borås. Där stod jag - höggravid med kryckor, rinnande näsa och tårar som bara sprutade ur ögonen på grund av pollenallergin - och säger att jag behöver träffa en läkare för att diskutera vilken allergimedicin jag med säkerhet kan äta som gravid. Vad möts jag av? Jo, en sjuksköterska som behandlar mig som en 2-åring, med attityden att jag inte borde besvära dom med sådant och skickar mig vidare till Apoteket för där kan dom minsann sånt. Och vad händer på Apoteket? Jo, personalen hänvisar mig till min läkare på vårdcentralen för dom vågar inte uttala sig om vilken medicin som lämpar sig.
 
Jag försöker ringa till vårdcentralen hur många gånger som helst och blir inte ens vidarekopplad. Då känner jag hur nära jag är på att bryta ihop. Sista utvägen: ringer till 1177 och nästan gråter av förtvivlan för jag inte får någon hjälp. Jag ville ju bara ha allergimedicin. Kvinnan jag pratar med blir riktigt upprörd när hon hör hur jag blivit behandlad och säger myndigt: "Det här ska jag fixa! Så här ska det INTE få gå till!" Så bokar hon in mig på en tid på Jourcentralen och efter tvåt immars flängande fram och tillbaka får jag äntligen träffa en underbar läkare på min vårdcentral som skriver ut Tavegyl till mig. Tavegyl tillhör klass A bland allergimediciner och innebär att det visat sig säkert. De övriga vanliga allergimedicinerna såsom till exempel Cetirizin brukar också rekommenderas, men de tillhör inte säkerhetsklass A på grund av att de blivit modifierade för att ta bort tröttheten som biverkning och ska helst undvikas. Med nyare mediciner följer att man inte har tillräckligt med kunskap om de verksamma ämnena och dess påverkan på graviditeten och fostret, så därför ville läkaren först och främst skriva ut Tavegyl till mig.
 
Min dag har med andra ord varit ganska lång och slitsam. Var så glad över att foglossningen inte gjorde så ont idag, men den glädjen fick jag snabbt kväva när jag åter var tillbaka på vårdcentralen. Tycker verkligen inte att det ska behöva vara så svårt att få vård, särskilt inte i mitt tillstånd. Men slutet gott, allting gott. Nu är jag helt slutkörd. Fast dagen blev inte helt dålig heller. Vi avslutade samtalen med aurorabarnmorskan på sjukhuset, skrev handlingsplan och fick en jättefin rundtur på förlossningen. Sen träffade jag psykologen och jag börjar inse att jag faktiskt känner mig bra mycket säkrare inför förlossningen än vad jag tidigare trott. Mycket tack vare det fantastiska stöd jag får av min sambo. Min underbara sambo som jag idag varit tillsammans med i 1 år och 11 månader. Snart firar vi 2 år och har (förhoppningsvis) vår lille son i våra armar. Det här kommer bli det bästa året i vårt liv. Tänk vilken dröm att få starta en egen familj tillsammans med mannen jag älskar över allt annat och att få bära på hans son är det finaste jag någonsin gjort ♥
 

And The Drama Continues

 
Okej. Du skapar ett FB-konto för du måste verkligen fortsätta kommentera. Moget. Det är verkligen ett tecken på att du är nöjd och lycklig i ditt liv. Du anser att det är din rättighet att på MIN blogg skriva DINA åsikter, att ge kritik och peka på mina tillkortakommanden. Att jag måste kunna ta kritik för att jag har en offentlig blogg. Intressant logik. Vi är helt klart av olika åsikter. Skillnaden mellan dig och mig är att jag inte smyger omkring anonymt i bloggosfären och drygar mig mot personer jag inte känner. I min värld är det inte okej, vilket gör mina värderingar en smula bättre än dina. Faktiskt. Om du nu vill att jag ska försöka rannsaka mig själv så är det ju inte mer än rätt att jag begär detsamma av dig. Sätt dig ner, ta några lugna, djupa andetag och fråga dig själv - varför anser jag mig ha rätt att kritisera Sussi? Vad får jag ut av det? Om du inte själv har barn eller går i barnatankar så tror jag du ska försöka jobba lite på att yngla av dig. Det fyller liksom livet med en helt annan mening än att störa sig på vad folk skriver på sina bloggar och FB.
 
För er oinsatta läsare så handlar kritiken jag får nästan uteslutande om att jag tydligen inte kunde säga grattis till folk på FB (!) som blev med barn när jag själv inte var gravid och längtade som bara den, vilket faktiskt är rena rama skitsnacket. Av alla mina vänner (på FB eller IRL) som meddelat mig (ofta privat på chatten) att de väntar smått har jag uttryckligen gratulerat. Det borde väl jag om någon veta? Jag såg ju bebisar överallt och skulle aldrig försaka en chans att säga grattis när någon i min omgivning blivit med barn. Jag har däremot missat några stycken graviditeter på grund av att jag inte får allas uppdateringar i min news feed. Och är det någon eller flera mammor som känt sig förbisedda är det väl ändå upp till dom att ta upp det med mig, eller hur? 
 
Nedan kan ni läsa vad jag tidigare skrivit på min blogg om avundsjuka och graviditet. Jag ser vilka ord och vilka meningar som kritikern fastnat för och som ni ser så sticker jag inte alls under stolen med vad jag HAR känt. Tog mig friheten att understryka det viktiga i sammanhanget, men beroende på vilka läsglasögon mina kära kritiker har på sig så förstår jag att det är lätt att tolka det efter deras egna redan fastslagna uppfattning att jag går omkring och är en avundsjuk och missunnsam person. I nu läget handlar det inte om att få dessa människor att ändra uppfattning om mig, utan det handlar om att visa en nyanserad bild av verkligheten. Under utdragen har jag skrivit en sammanfattande reflektion  i ett (säkerligen hopplöst) försök att en gång för alla få slut på denna löjliga dialog.
 
"Fick en glädjande nyhet om en person som väntar barn efter många, långa försök. Tidigare kunde jag inte riktigt glädjas när jag hörde att folk runt omkring mig skulle få barn för jag var själv så längtansfull och då hade vi inte börjat med verkstaden ännu, men nu för tiden går jag bara omkring och är lycklig och gläds åt andras lycka. Jag ser till att ta vara på den känslan och försöker undvika att tänka alltför mycket på statistik och dåliga tankar. Har sagt till mig själv att inte börja gnälla för mycket innan det gått ett år.
 

Jag är så glad för alla vänner runt omkring mig som väntar barn eller precis fått barn. Även fast jag inte själv upplevt det så kan jag verkligen känna deras glädje. Kanske för att jag själv går i barnatankar. Tidigare kunde jag nästan drabbas av panik när jag träffade bäbutar, just för att jag inte kände mig redo och jag visste inte hur jag skulle handskas med dem. Nu när jag känner mig redo så tycks jag nästan välkomna alla barn in i mitt liv. Fikar jag med vänner som har barn längtar jag nästan lika mycket att få umgås med de små som med mina väninnor.

 

Men någonstans inne i mig känner jag ett sting av avundsjuka. Inte den där dåliga, fula avundsjukan som medför att man inte kan glädjas åt andra, utan mer den där känslan av att jag verkligen önskade att jag också var med barn. Förut kunde jag känna så hela tiden, men nu när mitt förnuft brottats med mina känslor och vunnit så går jag inte omkring med avundsjukan hela tiden. Den knackar bara på ibland. Och då måste jag få skriva av mig för det är mitt sätt att handskas med allt."
 

Jag förstår att det är lätt för en kritiker att plocka ut det som stödjer deras argument. "Aha! DÄR har hon minsann skrivit att hon är avundsjuk!" Och sen har personen i fråga slutat läsa fortsättningen. Ja, jag har känt mig avundsjuk. Varför? Därför att jag själv längtat så mycket efter barn och att det då inte varit aktuellt för oss att påbörja bebisverkstaden. Vad står det mer? Jo, att jag inte låtit det hindra mig från att gratulera, umgås och glädjas åt mina vänners barnlycka. Men det väljer kommentatorn att helt bortse ifrån. Ska jag vara ärlig tror jag inte att personen i fråga ens läst min blogg utan fått höra det av en andra eller tredje person. För hade kommentatorn läst vad jag skrivit så hade personen i fråga aldrig tagit upp detta med mig. Och när kommentatorn sedan ska ge sig på den "ädla" konsten att ge kritik faller argumenten platt. Vem vet egentligen bäst vad bloggförfattaren känner och vill förmedla? Jo, bloggförfattaren. Därför har jag gett er svart på vitt exakt vad som skrivits i frågan och mina kära kritiker får väl fortsätta (fel)tolka texten om de mår bättre av det. Härmed förklarar jag detta ämne uttömt.
 
 
 
 

I Stundens Hetta

 
Hemma från ett härligt barnkalas med massa barn och godsaker. Tror bebisen i magen fick sig en liten sockerkick för han började dansa som bara den i magen. Eller så tycker han om att höra skratt, lek och barn. Det gjorde i alla fall jag. Man sitter liksom med ett stort fånigt leende och drömmer om när ens eget barn kommit till världen. Längtar som bara den! Idag har jag haft en riktigt bra dag. Fick lite ont där kring fyrasnåret, men annars inga jobbiga krämpor. Åh, så skönt det är att få en liten paus i smärtorna och bara må bra. Snart ska vi göra i ordning lite goda tilltugg inför Melodifestivalen. Jans hemmagjorda guacamole, tortillachips, morötter, gurka samt crustader med pepparrotsost och räkor. Mumma! Hoppas ni får en riktigt mysig lördag.
 
Ett litet meddelande till den senaste patetiska bitterfittan och alla framtida: om ni stör er på att jag finns på Facebok eller skriver i min blogg - SLUTA gå in på mina sidor! Eller är ni för tröga för att själva komma på den lilla lösningen? Och det här med att jag inte skulle gratta folk som fått barn. Kom igen! Mig veterligen har jag gratulerat MINA VÄNNER och är det någon man känt sen tidigare som kanske inte är lika offentlig med föräldraskapet så är det väl inte så konstigt att jag inte kunnat gratta. Jisses! Det är så konstiga resonemang man får läsa. Att jag tar plats och syns "för mycket". Då kan jag tala om för er dumskallar att ALLA som har Facebook eller bloggar har en tendens att vilja synas och dela med sig av sitt liv. Gillar man det inte så behöver man väl inte ens gå ut på nätet. Jag undrar om vederbörande går in på alla FB-profiler och bloggar där folk väljer att lägga upp sina liv och familjebilder. För det är ju lite det som är grejen med sociala medier - att visa upp, synas och dela med sig.  
 
Suck. Hade jag inte varit så upptagen med mitt eget (för jag är ju så otroligt självcentrerad, egoistiskt och bara fokuserad på MITT) skulle jag mer än gärna samlat ihop trollpatrasket i nackskinnet och gett dom en liten uppläxning i hur man beter sig på nätet. Har man åsikter ska man stå för dom. Jag kan absolut ta en konversation med en människa av kött och blod som inte gömmer sig bakom internetanonymiteten. Men det här fåneriet med att komma hit och gapa om det ena och det andra som personen i fråga inte har någon som helst koll på - det ger jag inte mycket för. Nåja. Jag kan bjussa på den ynkliga tillfredsställelsen den anonyma kommentatorn måste känna i stundens hetta. Hade du varit här skulle du fått en stor kram. Det tror jag du behöver.
 

 
 
 

Det Gör Mig Så Förbannad

 
Det gör mig så förbannad när jag ser hur vidriga människor det finns därute som hoppar på en gravid kvinna och försöker trycka ner henne så långt det bara går. Den här gången är det inget som hänt mig, men en ensamstående blivande mamma vars blogg jag följer. Jag har nog faktiskt aldrig sett eller varit med om att någon skrivit en så totalt idiotisk och fördömande kommentar. Blir jävligt mörkrädd när jag ser vilken syn vissa människor har på föräldraskap och livet som ensamstående förälder. Som lever i en helt skev världsbild och som vägrar att inse hur verkligheten egentligen ser ut.
 
Usch, vad upprörd jag blir. Vilka hemska, svaga människor det finns i denna värld. För det är inget annat än svaghet och empatilöshet som visar sig när dessa anonyma ruggugglor försöker göra sin röst hörd och ger sig på en gravid kvinna i hennes blogg. Under den anonyma, fördömande fasaden döljer sig samhällets bottenskrap. Må dessa aldrig någonsin yngla av sig för deras åsikter förtjänar inget annat än en tyst och stilla död.
 

Jag Hatar Detta

 
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - att vara gravid och samtidigt förkyld är den värsta kombinationen som finns. Kräks varenda eviga dag, flera gånger om dagen, på grund av den här jävla slemhostan och jag har inte kunnat sova ordentligt på två dygn. Kvällarna och nätterna är värst. Så fort jag lägger mig ner tjocknar halsen igen och hostan sätter igång. Börjar bli ganska matt nu. Blir lätt så med för lite sömn och vanlig hederlig graviditetströtthet ovanpå det. Jag kör med huskuren honung som sägs vara slemlösande, men har ännu inte märkt av någon avsevärd förbättring. Gissar på att det bara är att vänta ut skiten.
 

Stackars Ensamma Själar

 
Det finns fortfarande några ensamma själar därute i Sverige som inte klarar av att se mig, en för dem helt främmande människa, lycklig. Dessa stackars ensamma själar måste vräka ur sig en massa elakheter och, likt ett trotsigt litet barn, tycka precis tvärtom. Säger jag att jag älskar något eller är nöjd över mitt liv måste de fula trollen påpeka motsatsen. Jag blir inte längre arg på er. Jag tycker synd om er. Och jag är helt uppriktig när jag säger det. Det finns inte mycket ilska i den här rofyllda, blivande mamman. Bara massa kärlek till mitt liv och till det lilla liv som växer i min mage. Att "ge sig på" en gravid kvinnas lycka måste vara ett nytt lågvattenmärke, även för er bittergökar. Jag hoppas att ni någon gång får känna på hur det är att vara så här lycklig. För om man är det, på riktigt, så kan man omöjligen ägna sig åt att skriva anonyma elakheter på någon annans blogg. Kram på er!
 

To Whom It May Concern

 

Angående Den Där Dokumentären

 
Jag tipsade ju om den där TV3 Dokumentären som gick igår kväll där man fick följa några familjer och deras val att inte följa den så kallade normen. Skulle skrivit uppdateringen i blogginlägget men efter programmet var jag bara så irriterad så det enda jag skrev var i stort sett vilka pantade människor det finns därute. Nu är jag lite lugnare och mindre preggo-tjurig så nu ska jag försöka skriva ner mina tankar som väcktes under programmets gång. Alla föräldrar gör (uppenbarligen) precis vad de själva vill när det gäller deras barn och barnuppfostran, men det är svårt att inte bli upprörd när man ser val som kan riskera att gå ut över barnet.
 
I dokumentären fick vi bland annat möta en familj som bara äter enligt LCHF. Eftersom det är en väldigt omdebatterad och osäker kost skulle jag inte våga ge mina barn mat enbart efter LCHF, även fast jag tror att deras barn äter bra mycket nyttigare än vad de flesta barnfamiljer gör i Sverige. Jag tror på en lagom balans av det mesta, i vart fall när det gäller barn. Chips, godis, läsk och andra totalt onödiga sötsaker är något jag och min sambo tänkte låta bli att introducera så långt det bara är möjligt, vilket innebär att även vi får tänka på vad vi stoppar i oss den dagen vi blir tre. Ser till exempel ingen mening med att ta med en ettåring på McDonalds var och varannan helg eller servera läsk till middagen varje dag.
 
Kvinnan som ammade sin femåring har jag faktiskt inte så mycket åsikter om, annat än att hon som person var rätt creepy. Barnet verkade må bra av det och mamman likaså. Dokumentären visade i alla fall inte mycket annat än det. Personligen kommer jag inte amma mitt barn så länge för det känner jag mig inte bekväm med, men jag siktar väl kanske på max ett år eller så. Förutsatt att amningen fungerar som den ska.
 
Vad som upprörde mig mest var det konstnärsflummiga föräldraparet som tog sitt pick och pack och drog till Åland för att kunna hemundervisa sina barn, eftersom det i Sverige krävs synnerliga skäl för att stanna hemma och undervisa barnen och då under en kortare tid. Andra svenskar som flytt landet tycktes se det som ett övergrepp mot deras "rättighet" att hemundervisa. Och vad de kallade hemundervisning var ett jäkla skämt. Mammans argument till varför de valde hemundervisning var att hennes treåring hade sagt att han vägrade gå till skolan. Har hon hört talas om trotsåldern kanske? Och ett annat argument var att de nu kunde sova hur länge de ville på morgnarna. Det fanns inget schema som de följde utan de slog upp i uppslagsböcker eller kollade på nätet om det var något de ville veta. Och sen räknade de ihop priserna på varorna de handlade i affären. Det kallar jag utbildning på hög nivå...
 
Om man bortser från utbildnings-och kunskapsfrågan så undrar jag hur föräldrarna tänkte när barnen berövas möjligheten att leka och interagera med andra barn. I grundskolan handlar det inte bara om att trycka i barnen en massa basala kunskaper och ditten och datten, utan man får ju öva upp och träna sina sociala färdigheter. Jag tror det är nyttigt att barnen inte hänger med sina föräldrar 24/7, utan att de får lära sig att växa upp till självständiga små individer. Jag höll på att skratta på mig när flum-farsan sade att det inte spelade någon roll om hans son blev advokat eller sopgubbe. Klart det inte spelar någon roll vad barnen har för yrke, men jag kan ju upplysa pappan om att det krävs rätt mycket plugg och nötande i skolbänken för att få tillräckligt bra betyg för att komma in på juristutbildningen. Hans son kommer inte ens kunna ha valmöjligheten att bli advokat utan utbildning. Och sen att pappan kritiserade den svenska lagstiftningen att de på en sekund ändrat bestämmelserna om hemundervisning "bara så där" var också skrattretande. Hade han själv fått adekvat utbildning skulle han veta hur lagstiftningen går till i detta land och att det definitivt inte är något som görs i en handvändning.
 
Det finns säkert föräldrar som inte är fullt lika diffusa och flummiga och som gör ett fantastiskt jobb. Men den familj som var med i dokumentären verkade inte tillhöra den kategorin. En kass hemundervisning berövar barnen grundläggande kunskaper, sociala färdigheter och möjligheten att välja vidareutbildningar (utan att behöva komplettera).
Tidigare inlägg
Min profilbild

Sök i bloggen