Du Var Min Klippa

 
Du var min klippa. Du var min hjälte. Du var min pappa. Och du fattas mig. Jag slungades ner i total mörker den dagen för tre år sedan när du tog ditt sista andetag och lämnade oss. Mitt sista farväl till dig skedde i drömmarnas värld, en vecka före din begravning:
 

Jag drömde om pappa inatt. Vi var i huset där jag vuxit upp. Det var en fruktansvärd storm och jag skulle precis åka hemifrån. Men min pappa sa på sitt förnuftiga vis att jag borde vänta tills stormen lagt sig. Jag stod ute på verandan och såg på när blixtarna lyste upp himlen. Efter en stund tittade solen fram och jag gick in i huset igen. Plötsligt fick jag en intensiv känsla. Jag var bara tvungen att krama pappa en sista gång. Ropade efter honom men fick inget svar. Tittade i alla rum på nedervåningen. "Pappa? Pappa?" När jag inte hittade honom sprang jag upp på övervåningen. Mamma låg och sov middag i mitt gamla sovrum. "Pappa? Pappa?" I ögonvrån ser jag hur dörren till mammas och pappas sovrum sakta öppnas och jag rusar in. Där står pappa vid sitt skrivbord. Det är oväntat ljust i rummet, men sedan inser jag att ljuset tycks komma från pappa. Nästan som om han skiner. "Pappa!" Ropar jag. Han svarar: "Sch, mamma sover..." Jag säger: "Jag måste bara få krama dig en sista gång". Då ler han stort och ger mig en innerlig kram. Sekunderna efter vaknar jag med tårarna strömmandes nerför mina kinder. 

 

 Jag älskar dig, pappa.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Min profilbild

Sök i bloggen