Nykter Bland Fyllon

 
Så. För er som inte hängt med: jag har en PT som ska tortera mig under åtta veckor i syfte att hjälpa mig gå ner i vikt men bibehålla (och förhoppningsvis förbättra) min muskelmassa. Förutom stenhård träning innebär det ett jävligt strikt kostschema. Och absolut noll tolerans när det gäller alkohol. Jag var ute på krogen i lördags. Nykter bland en massa fyllon. Det var en intressant upplevelse vill jag lova. Man fick nästan avsmak för alkohol. Plånboken trivdes i alla fall för allt som drogs var 33 kronor för en Ramlösa. Score! Apropå score - killar som försöker ragga i grupp på dansgolvet är hysteriskt roliga att iaktta. 
 
 
Så kul att dansa!

Att Få Ihop Pusslet

 
Mitt arbete tillåter flex i viss mån. Jag använder min flex på lunchen för att träna. Då är jag som piggast och jag kan åka hem direkt efter arbetsdagens slut. Bästa lösningen för mig och min familj. Och för mitt jobb eftersom jag får mer ork och mår så mycket bättre på arbetsplatsen. A win-win. 
 
På torsdag ska den kortaste medarbetaren (dvs jag) vara med och spela basket tillsammans med några andra kollegor. Långa kollegor. Det kan gå hur som helst. Jag hoppas på att slippa skador. Haha.
 
 

Hat. Respekt. Beundran.

 
Det är många olika känslor man får när man träffar en PT som man vet kommer förändra ens fysiska och mentala välmående till det bättre. Om man går all in och känner tillit till honom. Hat är väl kanske en smula starkt ord (och egentligen inte helt sant) men det är för att man vet att det inte kommer vara smärtfritt. Ett benpass med min PT kan jag nästan likställa med att försöka föda barn. Man tar i så att man nästan spricker, det gör ont så in i helvete och man undrar vart fan lustgasen tagit vägen.
 
Respekt kände jag från första mötet. För hans kunskaper, hans förmåga att motivera och hans no bullshit-attityd. Inga halvmesyrer här inte. Och reaktionen jag fick efter att jag råkat missa ett mellanmål. På den första dagen av mitt nya kostschema. Låt mig säga så här: den reaktionen vill jag inte få igen. Ergo, jag slarvar aldrig någonsin igen med mina måltider.
 
Jag beundrar hans förmåga att förstå vad som funkar för min livssituation. När man har familj och barn är det mycket som måste klaffa i vardagen. Det är inte möjligt för mig att träna alla kvällar efter arbetsdagens slut. Då är det skönt med en PT som förstår vikten av flexibilitet. Man måste kunna läsa av människor rätt bra för att möta alla olika individers behov. Det kan inte vara helt lätt att få ordning på en trött, lat och stundtals sönderstressad småbarnsmorsa som ätit för dåligt och sovit för lite.
 
Att släppa kontrollen och ge den till någon annan under åtta veckor kändes till en början väldigt främmande (jag har som bekant ett inte helt sunt kontrollbehov) men nu har jag accepterat att låta PT:n sätta reglerna. Vad är åtta veckor på resten av mitt liv? Ingen tid alls. So what om jag inte får dricka alkohol eller stoppa i mig skit just nu. Jag vill se resultat. Allt eller inget. Och jag väljer allt.
  
 

Den Brutala PT:n

 
Den brutala PT:n. Det är ett passande epitet på min PT. Men det kan förvisso ha något att göra med att jag själv är en liten vekling. 154 cm lång och 58 kilo tung har jag inte så mycket att komma med när det gäller styrka. Än så länge. 7 veckor kvar av detta. Vad fan har jag gett mig in på? Kalla det självplågeri, men jag älskar't. Smärtan, svetten, disciplinen, att man får kämpa för något man verkligen vill uppnå. Och tillfredställelsen när man kommer dit. Men just nu är det mest smärta. Och kvävda svordomar om PT-mord och några slängar med orden "jag hatar dig." 
 
 

Rekord I Antal Inlägg

 
Apropå igår. Ni fick verkligen gå igenom hela mitt känsloregister på några timmar. Jag måste slagit något slags personligt rekord i antal blogginlägg på en dag. Tidigare har det ändå kunnat gå några dagar mellan inläggen men igår hade jag uppenbarligen mycket att processa. Lika bra att få ur sig allt. 
 
Idag känner jag mig mer stabil men samtidigt inte. Lite som en tickande bomb kanske. Har molande värk i ryggen och stundtals är det som om någon kör in en ishacka i de södra regionerna. Japp. Sucks to be a woman. Men jag äter i alla fall frukost nu. Det gjorde jag inte för lite över en vecka sedan.
 
 

Den Där Hopplösa Frustrationen

 
Den där hopplösa frustrationen man känner när man inte kan kontrollera sina känslor längre och bara gråter. Fuck PMS. Men bara hitta sätt att hantera det. Om inte fysisk motion hjälper så funkar oftast ett rejält tårfyllt sammanbrott på några minuter. Sen brukar det kännas bättre. Min man borde få medalj för att han orkar med mig. Hahaha. 
 
 
Från ikväll....

Short Girl Problem

 
Känner man mig väl vet man att jag är helt inkompetent vad gäller teknisk utrustning. Detsamma gäller maskinerna på gymmet. Jag tror på fullaste allvar att vissa maskiner är gjorda för att krossa små asiater. Till exempel benpressen. Jag är livrädd för den. Visst att det finns säkerhetsspärrar men det förutsätter ju att man förstår sig på hur maskinen fungerar. Att visa mig en gång dämpar inte rädslan för att en vacker dag bli mos. Men rädslor är till för att övervinnas. Har jag hört.
 
 

Mind Over Matter

 
Cravings och rabiata utbrott besegrade med hjälp av fem km aggressiv powerwalk. Då vet jag att det fungerar. Good to know. Körde åt motsatt håll mot vad jag brukar. Fler uppförsbackar. Min träningsvärk har blivit bättre men det känns fortfarande i benen. Lite pinsamt faktiskt. Att man kan känna av den så länge. Men säger väl kanske en hel del om hur pass otränad jag är. 
 
 

Cravings

 
I skrivande stund kämpar jag som fan mot min hormonella inre bitch. Ni vet, hon som bara vill krypa ihop i fosterställning under täcket med en fet påse godis. Hon som bara vill svära och kasta saker omkring sig. Hon som pekar finger åt dig och påpekar hur uppsvälld du blivit på grund av henne. Hon som är så jävla arg på allt och ingenting. Men jag tänker inte låta henne vinna även om jag inte klarar av att klistra på ett falskt leende just nu. Allt har gått så bra hittills och jag tänker inte låta hormonerna fucka up det. Ska försöka använda ilskan jag känner inombords till något vettigt. Som att ta en promenad i den arktiska kylan som tycks råda utomhus. Den kan jag bli förbannad på. Med all rätt. Tiden är inne då det föreligger allvarliga risker för whiplashskador på grund av mitt ombytliga humör. Just sayin. 
 
 

Vägning & Mätning

 
Imorgon vid lunch ska jag träffa PT:n. Lite nervös faktiskt. Det känns som om jag ätit alldeles för mycket mat men det sitter bara huvudet. Eftersom jag levt på i princip 1.5 mål mat om dagen innan jag fick mitt kostschema så känns ju alla mål som överstiger det som mycket. Men för att lyfta alla positiva effekter av att äta flera mål om dagen:
 
1. Jag är alltid mätt och blir inte lika trött. 
2. Jag har inte känt något sötsug överhuvud taget.
3. Jag har inte haft svårt att tacka nej till sötsaker (eftersom suget försvunnit).
4. Magen krånglar inte.
5. Har fått mer energi efter jobbet.
6. Jag orkar träna.
7. Jag äter mer grönsaker och är mer medveten om att välja nyttiga tillbehör till mina mål.
 
Vad jag hoppas på är att komma bort ifrån själva vikttänket. Givetvis vill jag gå ner allt jag lagt på mig det senaste året men det viktigaste är ju ändå kroppens sammansättning. Att bli av med så mycket fett som möjligt och samtidigt behålla min muskelmassa. Det är målet under dessa åtta veckor. 
 
 
Min frukost efter PT:ns kostschema. 
 
 
Min frukost innan... 😂

Startar Med Brandlarm

 
Det var väldigt mycket folk som stod utanför ingången till Grands nattklubb igår kväll. Visade sig att brandlarmet gått och brandmännen var faktiskt autentiska och inte några som klätt ut sig. Men svårt att avgöra för alla hade verkligen gått all in inför Halloween. Jag har fruktansvärt ont i fötterna nu efter allt dansande. Blir en lugn söndag med pyssel i lägenheten och annat smått och gott. Bland annat förbereda inför nästa helgs Halloweenfest som vi anordnar varje år. Kommer bli grymt! 
 
 
Nästa helg ska jag klä ut mig till Elsa från Frost.
Neo har tjatat i över ett år. Har en blond peruk också.
Kommer bli så horribelt fult 😂
 

There Is Always A Silver Lining

 
Jag har inte dansat på många, långa månader och för en gammal (med betoning på gammal) dansare är det inte förrän man befinner sig i en sal så full med positiv energi, hög musik och dansglädje som man verkligen kan släppa loss. Endorfinerna fullkomligen flödade i hela rummet och instruktörerna var rent ut sagt awesome. Enda gången jag blev en smula skeptisk (på min egen förmåga) var när vi skulle göra djupa utfall och knäböj. Min träningsvärk är fortfarande inte att leka med men jag går i alla fall inte längre omkring som om jag hade något uppstoppat i röven. There is always a silver lining. Nu har man dansat sitt bidrag till kampen mot den jävla cancern. Alla pass kostade idag en liten slant som sedan går till Bröstcancerfonden. Grymt initiativ av Arena Fitness. 
 
 
 
På Arena Fitness i Borås med grymmaste 
dansinstruktörerna. Jag gillar verkligen det här stället.

Dansmaraton På Arena Fitness

 
Imorgon förmiddag blir det en timmes dans på Arena Fitness. Sen på kvällen blir det utgång på Grand. Lördagen kommer gå i dansens tecken. Trots en förjävlig träningsvärk efter diverse utfall och andra tortyrliknande benövningar. Det är en lång väg kvar till mitt mål men mentalt har jag lyckats ställa om och tänker inte tappa fokus. Det finns inte på kartan. Den där charmerande veckan som vi kvinnor förbannats med närmar sig och jag kommer svullna upp och bli en rabiat bitch. Har aldrig försökt få utlopp för min kvinnliga aggression genom träning under den tiden. Kanske ska testa det denna gång. 
 
 
Träning på lunchen. Bästa lösningen på att få tiden att
räcka till när man är en arbetande småbarnsförälder.

Andas

 
Tisdagen försvann i ett nafs. Bara fortsätta andas, hitta balans i tillvaron och njuta av det fantastiska liv man har. Inte helt lätt att stanna upp i vardagshetsen och verkligen känna det men idag var en sådan dag. Visst, ekonomin tar lite stryk över att jag är föräldraledig på måndagar men i det stora hela är det en investering. Förebyggande åtgärder. Och mer tid tillsammans med Neo som tycks gå igenom någon typ av separationsångest.  Det krossar mammahjärtat att lämna honom på förskolan nu för tiden. Han blir så ledsen. Även fast det går över fort vill man så klart inte se sitt barns förtvivlade tårar. 
 
 

Ordning Och Reda

 
Det har blivit fint här hemma med hjälp av storrensning och bra fynd på bokhyllor. Vi har även öppnat upp dörrarna mellan köket och vardagsrummet och vilken skillnad. Genast kändes köket rymligare och det gav en väldigt bra känsla. Om vi hittar lagringsplats plats för dörrarna så ska vi nog ta bort dom helt.
 
 
 Vår lilla bar mellan köket och vardagsrummet. 

Moment Of Truth

 
Collagets titel är: "Vad fan hände?" 😂
Jo, 8 kg plus på vågen hände. Och de ska bort.
(Två år mellan bilderna) 

Every Day Is A Struggle

 
 
En dag i taget. Berg och dalbana med orken. Bra dag igår. Inte fullt lika bra idag. Jag behöver mer energi. Mer engagemang. Mer uthållighet. Mer disciplin. Mer sömn. Mer positivt tänkande. Mer go. Det enda jag inte behöver mer av är kaffe. Jag vill hitta en riktigt bra balans med allt i livet. Det är ett jävla jobb och jag kämpar varje dag känns det som. Men idag orkade jag ingenting. Så många "jag borde" när jag klev innanför dörren efter jobbet men jag fixade det inte. Det är som om någon sugit ur all energi från kroppen. Imorgon ska jag träna. Det gör nog gott för kropp och själ. 
 
 
 Så mycket kärlek när man behöver det som mest. 

Tillbaka På Kontoret

 
Det kändes bra att vara tillbaka på kontoret idag. Hjärnan var med som den skulle och det är ju alltid en fördel. Tror hösten kommer gå fort. Hoppas det i alla fall. Riktigt ruskigt väder och det gör inte underverk för min energi. Men det vänder nog. 
 
 

En Önskan

 
Jag har en önskan inför framtiden och det är att få vara frisk. För tänk så mycket möjligheter man har i livet när man inte spenderar dagarna instängd i sin lägenhet. Men vissa saker har man ingen kontroll över. Därför vill jag inte sätta några mål just nu. Jag omformulerar det till önskningar. Alla vet ju att man inte alltid kan få det man önskar sig. Skulle däremot min önskan gå i uppfyllelse vill jag börja träna igen. För att få mer energi, må bättre och förhoppningsvis nå min trivselvikt. Men allt hänger verkligen på hälsan. Sviktar den hela tiden känns det som om allt skiter sig. Jobb, ekonomi, träning, motivation etc. 

Redo

 
Efter en veckas sjukdom är jag redo för jobb imorgon. Är föräldraledig på måndagar oktober ut. Sen får vi se om jag fortsätter med det. Ska ladda kaffebryggaren och sen blir det sängen för mig. 
 
 

På Andra Plats

 
I samma stund som ens barn är hemma och är krasslig hamnar ens eget tillfrisknande på andra plats. Best case scenario är att vara tillbaka på kontoret på fredag. Jag kommer att få en skrattretande dålig lön. Avskyr verkligen hösten. Bara massa sjukdom och elände. Och då har vi inte ens kommit till vinterkräksjukan. 
 
För övrigt blev jag utsatt för ett bedrägeribrott igår kväll så har pratat med polisen nu på morgonen. En kvinna som ringde från Nordeas telefonnummer. Så nu är allt spärrat och jag är kortlös och bankidlös. Hatar oärliga människor.
 
 
 

Kraven

 
Vem bestämmer kraven? Kraven på att vara en bra mamma? Kraven på att vara en produktiv och duktig medarbetare? Kraven på att vara hälsosam? Kraven på ett fint hem? Kraven på ett vårdat yttre? Kraven på att vara stark i alla lägen? Vem bestämmer när kraven är tillräckliga? Vem bestämmer när good enough-nivån uppnåtts?
 
Jag har alltid ställt höga krav på mig själv. Klandrat mig själv när jag inte lyckas uppnå dem. Ifrågasatt var jag brustit i min planering. Alltid så självkritisk. Jag är less på det. Jag ligger på fullaste allvar i min säng, döförkyld för andra gången på en vecka, och undrar vad jag kunde gjort annorlunda för att inte bli sjuk. Jag övervägde på riktigt att gå till kontoret trots att jag inte är frisk. För att jag känner kraven på mig. De som finns i mitt huvud. Hur ändrar man på ett tänk som sitter så djupt rotat i mig? Är det ens möjligt?
 
Det är många jag inte vill svika eller göra besvikna. Ibland önskar jag att jag kunde vara mer egoistisk och inte bry mig så mycket om andra eller vad andra tycker eller tänker. Men saker som är bortom min kontroll har jag svårt för. Svårt att acceptera att det verkligen är utanför min kontroll. 
 
 

Resultat

 
 
Under semestern peekade jag på 60 kg. Har tappat nästan två kg sedan jag bestämde mig för att försöka vända trenden. 6 kg kvar innan jag kan komma i mina kläder igen. Det är en lång resa kvar. Men det får ta den tid det tar. Tålamod. Och disciplin. Och inte lika mycket av livets goda. 
 
 

Framsteg

 
Att tänka på att man faktiskt gjort framsteg även när livet känns som en uppförsbacke är något jag ständigt behöver påminnas om. För ett år sedan var jag sjuk för att jag valde att inte lyssna på kroppens signaler. Nu är jag extra uppmärksam och ber om hjälp när kroppen visar tecken på att något inte stämmer. Jag bromsar ner och försöker vidta lämpliga åtgärder. För att förhindra återfall. Men det är en kamp. Det går upp och ner. Ibland med längre mellanrum. Jag tror det är på väg att vända till det bättre. För att jag bad om hjälp i tid. Bara det är en liten seger.
 
 

Du Var Min Klippa

 
Du var min klippa. Du var min hjälte. Du var min pappa. Och du fattas mig. Jag slungades ner i total mörker den dagen för tre år sedan när du tog ditt sista andetag och lämnade oss. Mitt sista farväl till dig skedde i drömmarnas värld, en vecka före din begravning:
 

Jag drömde om pappa inatt. Vi var i huset där jag vuxit upp. Det var en fruktansvärd storm och jag skulle precis åka hemifrån. Men min pappa sa på sitt förnuftiga vis att jag borde vänta tills stormen lagt sig. Jag stod ute på verandan och såg på när blixtarna lyste upp himlen. Efter en stund tittade solen fram och jag gick in i huset igen. Plötsligt fick jag en intensiv känsla. Jag var bara tvungen att krama pappa en sista gång. Ropade efter honom men fick inget svar. Tittade i alla rum på nedervåningen. "Pappa? Pappa?" När jag inte hittade honom sprang jag upp på övervåningen. Mamma låg och sov middag i mitt gamla sovrum. "Pappa? Pappa?" I ögonvrån ser jag hur dörren till mammas och pappas sovrum sakta öppnas och jag rusar in. Där står pappa vid sitt skrivbord. Det är oväntat ljust i rummet, men sedan inser jag att ljuset tycks komma från pappa. Nästan som om han skiner. "Pappa!" Ropar jag. Han svarar: "Sch, mamma sover..." Jag säger: "Jag måste bara få krama dig en sista gång". Då ler han stort och ger mig en innerlig kram. Sekunderna efter vaknar jag med tårarna strömmandes nerför mina kinder. 

 

 Jag älskar dig, pappa.

 

 

På Skakiga Ben

 
Jag står på skakiga ben. Jag brister. Inombords. Tankar, känslor, saknad, smärta, ångest. Det är kaotiskt. Allt svämmar över. Jag letar efter någonting att hålla fast mig i. Som kan hålla mig över ytan men varje gång som jag tror mig hitta det tappar jag greppet. Känner inte igen mig själv. Fortsätter leta efter en livlina. Min son. Min man. Jag håller fast vid all den kärlek jag får varje dag. Men just nu behöver jag mer tid. Med min familj. Jag tog ett beslut idag. Ett välbehövligt sådant. Och jag ser det inte längre som ett nederlag. Det är ett genomtänkt beslut som kommer ge mig energi och styrka. 
 

Off The Grid

 
Det började igår kväll. Blixtförkyld, värk i hela kroppen och dödstrött men ändå omöjligt att somna. Har legat i sängen i stort sett hela dagen. Blir hemma imorgon med. Jag mår inte bra. Kämpar som fan med att kväva stressen jag känner just nu. Och känslan av att aldrig komma ikapp. 

Lite Kalas Igår

 
Bjöd på skaldjursfödelsedagsmiddag igår för en väninna som fyllt år men jag kunde inte vara med på det stora kalaset då jag befann mig på Cypern. Neo insisterade på dekoration och finkläder. Haha. Partyprinsen. Men han åt i alla fall inte upp alla kräftor. 
 
 
Min profilbild

Sök i bloggen