Årets Sista Maskerad

 
Då var årets sista maskerad avklarad. I alla fall den som jag själv står som värd för. Nästa gång det vankas temafest är till min födelsedag i slutet på mars nästa år. Känns lite sorgligt men ändå skönt för jag har haft en rätt så tuff höst. Framöver är det tillräckligt mycket. I november ska jag se musikalen The Phantom Of The Opera i Stockholm, sen har vi både inbjudningar till fika och parmiddag. I slutet på november blir det en tur till Göteborg för den årliga indonesiska julfesten. December bjuder på maskeradfest med minionstema, dansuppvisning i burlesque, julfest med jobbet samt adventsfika. Och sen är det jul!
 
Bara massa roligheter, vilket verkligen behövs för min del. Förhoppningsvis behöver jag inte gå på medicinering fram till jul, vilket skulle vara tacksamt både för kropp och själ. Jag har gått upp mycket i vikt sedan jag började med medicinerna. Och det får mig stundtals att må väldigt dåligt. Ni som följt mig ett tag vet ju hur mycket jag kämpade för att bli av med 26 kilos övervikt efter förlossningen. Det var ingen enkel match. Vore trist om allt kämpande gick förlorat på grund av kemiska substanser. Jag har sagt till mig själv att jag ger det två veckor till och fortsätter jag öka kommer jag be läkaren om en annan medicin.
 
 
Vi är ett vackert par. Hahaha. 
 
 
Norrmännen var rätt skräckinjagande. 
 
 
Det blev sjuksjöterskeuniformen igår. 
 
 
Älskar när gästerna går all in.
 
 
Den kräkande pumpan fick vara med i år igen. 
 
 
Smarriga spökbakelser.
 
 
Önskar er en riktigt bra Halloween! 

Collage

 
 

Inför Halloween

 
Då är lägenheten pyntad och jag är så gott som klar med alla förberedelserna inför Halloween. Neo behöver sova nu så mitt uppdrag är att få honom att sova. Sedan kan jag duscha och göra mig klar. Gästerna kommer från kl.18. Jag har av förklarliga skäl inte orkat gå all in gällande dekoration och maten. Det har liksom fått bli lite lagom med allt. Och jag är helt okej med det. 
 
 
Maken är riktigt duktig på Halloween-sminkning.

Jag Är Konstig

 
Helt klart rekorddag vad gäller medicinska biverkningar. My god. Till och med min man stannade upp, tittade på mig och sa med största allvar: "Du är väldigt konstig idag." Vet inte riktigt hur jag bäst kan beskriva det. Ungefär som att vara en smula på pickalurven. Hela dagen. Man är lullig i sinnet och i handlingar. Klantig som få och fattningsförmågan är så gott som obefintlig. Jag hoppas dock att lite sömn ska råda bot på det värsta. Imorgon kommer vi få besök av diverse olika filurer. Halloweenfirande med vänner. Neo älskar halloween. Förra året pratade han om Halloween flera månader efter kalaset. Jag har ingen aning om vad jag ska klä ut mig till. Det står mellan cheerleader eller sjuksköterska. Vad tycker ni? 
 
 
Maken fick tag i finaste pumpan.
 
 
Kaos när jag och Emelie försöker komma på vad vi ska klä ut oss till. Jag har sjukt mycket att välja på. 
 
 
 Lyckades klämma mig i min cheerleaderuniform från gymnasiet. Det trodde jag aldrig! Haha. 
 
 
 

Mindre Givande Fredag

 
Usel sömn, vaknade med migrän och efter några samtal med den stora vita porslinstelefonen och studier av mitt maginnehåll började den där vidriga huvudvärken jag alltid får efter ett migränanfall. Men det är bara att härda ut. Så lustigt att medicinerna som ska hjälpa mig må bättre till en början får mig att må sämre. Det får en att tveka om det verkligen kommer att bli bättre. Vanliga biverkningar säger läkaren men det ger en klen tröst. Hade föredragit att inte känna av några biverkningar alls. Men man kan inte få allt här i livet. 
 
 

Ett Bra Tecken

 
Ett bra tecken är att jag faktiskt vill till jobbet. Ingen klump i magen och jag gör mitt allra bästa för att försöka lyssna på kroppen och vara ärlig med vad jag klarar av. Jag känner mig väl omhändertagen och accepterar att det är en långsam process. Ibland behöver jag ta pauser när jag känner att hjärnan vill komma ikapp. Det känns lite som att lära sig gå igen. Med vingliga steg.
 
 

Never Judge A Book By It's Cover

 
Feber, frossa och halsont. Idag ligger jag hemma och kurerar mig. Gick omkring och frös hela dagen och kvällen igår så det var väl en smula väntat att någon bacill hade intagit min kropp. Vila och reflektion. Det är vad jag har på min agenda. Och testa lite olika huskurer mot halsont. Gurgla i ljummet saltvatten är första kuren. Hua. Annars är det rätt tyst i mitt huvud när det kommer till negativa tankar. Jag reflekterar en del över samtalen igår och hur bra det känns när man får möjligheten att ventilera och säga hur man verkligen mår. Öppet och ärligt, utan att egentligen ha en aning om hur det kommer bli mottaget. Jag kände att det fick bära eller brista och för min del känns det som om det kommer bära, även om det tar tid att hitta den där balansen som är så nödvändig för att hjärnan ska kunna fungera igen.
 
I hela mitt liv har jag alltid varit den leende, glada, positiva tjejen som sprider massa energi. Och ja, jag är sån som person. När jag mår bra. Men när jag inte mår bra försöker jag till en början att maskera det. Tills jag brister. Mer än en gång har jag fått höra att "du som är så glad annars..." Som om "glada" människor inte kan må dåligt. Givetvis kan jag ge intryck av att allt är frid och fröjd när man råkar på bekanta eller människor man inte känner så väl, även fast man inombords går omkring i en emo-värld. 
 
Tids nog kommer tillvaron att kännas bättre. Jag behöver bara skala bort saker jag inte kan rå för. Som till exempel sjukdom och pengar. Hade jag inte varit så avtrubbad skulle jag ligga och våndas över att jag behövde stanna hemma idag. Och jag har slutat känna ångest över hur äckligt lite lön jag kommer få efter 1,5 månads sjukskrivning. Visserligen en månad på halvtidssjukskrivning, men det ger ändå inte mycket kvar. Tur att jag har en klok man som ännu inte fått sparken (han jobbar på Ericsson och som ni alla vet så är ju det skeppet på väg att sjunka, i alla fall här i Borås). Han sa till mig att pengar är ett sekundärt behov. Välmåendet är viktigast.
 
 
 

De Bästa Förutsättningarna

 
Jag har suttit i en del väldigt viktiga samtal idag för att försöka skapa de bästa förutsättningarna för att jag ska må bättre. Och avverkat en halv arbetsdag på kontoret. Jag är helt slutkörd både i kropp och själ. Det kan vara en bacillusk som är boven till att det värker i hela kroppen och att halsen är på väg att tjockna till. Men om jag bortser från det så har själen fått lite ro från stressen. Jag känner mig en smula bortkopplad. Det har funnits ögonblick på jobbet som borde stressat mig som fan men jag kunde inte känna något. Vad jag däremot kan konstatera är att min fyratimmarsdag kändes som en hel arbetsdag och lite till, vilket säger mig att psyket fortfarande är rätt bräckligt. 
 
 

I F****ng Jinxed It

 
Hjärnstressen kryper sig på och tankarna snurrar. Det argumenteras högljutt i mitt huvud när jag tror mig kunna vara tillbaka till mitt drivna, fokuserade jag igen. Vaknade två inatt och vred mig i magsmärtor. Det var helt vidrigt. Tänkte att nu är det kört. Så morgonen invigdes med en novalucol. Tog med mig en karta i hopp om att hålla den värsta magkatarren under kontroll. Fyra timmar på kontoret idag. Det måste jag klara av. Fan, vad jag är less på den här skiten! 

The Reset Button

 
Sömn. Den har äntligen infunnit sig. 8 timmar utan att vakna mitt i natten med panikkänslor. Det känns oerhört bra. Som om jag får en chans att verkligen starta om hela systemet och göra hjärnan funktionsduglig igen. Men det är ett trögstartat system och några långtgående planer är jag ännu inte kapabel att göra än. I'm taking it slow.  
 
Helgen har gått alldeles för fort men ändå i ett lagom tempo. Grannarna bjöd på en utsökt italiensk middag i fredags och på lördagen var det en barnfotografering. Fick finbesök på eftermiddagen av några arbetskollegor och jag hade bakat en äppelpaj till fikastunden. Och nu bär det av till Ullared för att inhandla varma kläder till Neo. 
 
 

Små Steg

 
Första dagen på kontoret efter heltidssjukskrivningen. Fick ett fantastiskt varmt mottagande på kontoret. Vilken skillnad det gör med förstående och omtänksamma arbetskollegor. Har saknat alla så otroligt mycket. Deras leenden och positiva energi underlättar återvändandet och ger mig kraft och ny motivation att verkligen göra allt jag kan för att bli bra. Även om det i praktiken innebär att jag än så länge inte kan prestera fullt ut på jobbet. 
 
Jag är inte helt bra men läkaren hade förhoppning om att jag skulle läka i sinom tid. Däremot ansåg han det inte rimligt att det kunde ske inom den halvtidssjukskrivningsperiod som gällde till början på november. Så han förlängde den ytterligare, till 20 november. Återigen blandade känslor inför det beskedet. Önskar att det funnits en "quick fix" men det finns inga genvägar. Står kvar på den behandling jag fick och att ändra på den skulle troligtvis bara skapa biverkningar som inte var önskvärda. Så jag följer läkarens ordination om att inte rusa in i arbetet utan verkligen ta det jävligt lugn. Okej, han svor inte men den blick han gav mig sa allt. En dag i taget. Små steg. 
 
 

Du Fattas Mig

 
Lägenheten känns tom. Tårarna bara rinner. Jag väntar hela tiden på att få höra dina små tassar och ditt högljudda jamande som du gav ifrån dig för att annonsera att du var där. Jag kommer på mig själv med att titta efter dig. Den där lurviga,  svarta pälsbollen som kunde göra sig osynlig som en ninja. Min lilla ninjakatt. Min bästa vän. Fast efter att du flyttat in med Jan blev han storfavoriten. Tills min pappa dog. Då kom du till mig allt oftare. Som om du kände att jag behövde extra tröst och kärlek. Och du sov som oftast på min högra sida. Alldeles vid mitt huvud. 
 
Jag hoppas att du kände vår kärlek idag innan du somnade in. Vi var hos dig till ditt sista andetag. Så lugnt och fridfullt du fick det. Neo var så duktig. Han talade om att han är arg för att du är borta men glad för att du slipper ha ont. Han är väldigt klok. Jag känner mig inte lika klok. Du fattas mig Sigge. Och mitt sätt att få uttrycka min sorg är att skriva detta. Som om du kommer att läsa det. Jag är väl inte riktigt klok just nu. Men det gör så ont i hjärtat av saknad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Och jag bara gråter och gråter. Kanske gråter imorgon med. Vem vet. 
 
 
Sista bilden på mig och Sigge. 

Historien Om Sigge

 
 
Idag har vår älskade familjemedlem Sigge fått somna in. Han blev 13 år gammal. Redan från första stund visste jag att Sigge var speciell. En riktig kämpe som trodde att han var en hund. Och det var faktiskt en hundsjukdom som till slut besegrade honom.
 
När Sigge kom till mig som omplaceringskatt fick jag veta av de tidigare ägarna att han hade blivit övergiven vid en vägkant. Veterinären trodde inte att han skulle överleva men Sigge hade inte tänkt ge upp. Sigge tog omvärlden med storm. Orädd, nyfiken och full av bus och tillgivenhet gav han mig nästan 12 underbara år. Han överlevde ett fall från en balkong på tredje våningen, han har smitit ut olovligen från lägenheten vid två tillfällen och trots att han de senaste åren levde med en obotlig hjärtsjukdom lät han inte det hindra honom från att leva fullt ut.
 
Så mycket kärlek och personlighet har jag sällan stött på hos en katt. När man kom innanför dörren sprang alltid Sigge fram för att hälsa välkommen hem. Alltid. Till för någon vecka sedan. Hans personlighet blev förändrad. Han orkade ingenting. Åt inte ens av hans favoritmat. Kräktes hela tiden och klarade inte av att gå på lådan.   Många gånger kunde man komma på honom med att stirra apatiskt framför sig och man såg att livet var på väg att rinna bort. Till och med hans personliga doft hade förändrats. I slutet var han bara skinn och ben. Veterinären hade sagt att det kunde gå fort på slutet och om vi märkte av några förändringar var det allra bästa att låta honom somna in. För han skulle aldrig kunna bli bättre.
 
Det är med stor sorg och saknad som vi tog beslutet att inte låta honom lida. Neo tog det hårt. Han säger att Sigge är hans bästa vän och att han inte vill att Sigge ska gå bort. Han förstår att när Sigge dör så kommer han inte tillbaka. Neo och Sigge har alltid haft ett särskilt band. Neo älskar Sigge så otroligt mycket och det krossar mitt hjärta att se hans tårar över att Sigge är borta för alltid. Så mycket lyckliga minnen vi skapat tillsammans. Vi älskar dig Sigge. Du kommer för alltid ha en plats i våra hjärtan. 
 
 
 

Min Energi

 
Det har varit fullt ös denna helg. Först nu har jag vågat känna efter och jag är helt slut. Men att se Neo så fantastiskt glad och lycklig ger mig energi. Åtminstone för stunden. Sen i lördags har jag dock fått ett symtom som jag håller på att bli galen av. Jag vet inte om det är någon märklig biverkning av medicinerna eller om det, som allt annat, är relaterat till stress. I mitt vänstra öra hör jag ett konstant, pulserande brus. Den bästa liknelsen är väl det ljud man hör när man lyssnar på en bebis hjärtslag med en sådan där apparat. På dagen dränks det av alla andra ljud men när man ska sova går det inte att undgå. Och det är ju när man ska lägga sig som man verkligen behöver ro. Frågan är om jag ska ignorera det och hoppas på att det försvinner av sig självt eller ringa vårdcentralen imorgon. Suck. Vet väl egentligen redan svaret på den frågan. Det är bara att konstatera att min framtid kommer att bestå av mediciner och läkarbesök. Så. Jävla. Frustrerande. 
 
 
Räkfrossa med grannarna, höststädning på gården, en tur till bomässan, grillning och övernattningsgäster, besök ute på landet och bus med söta djur. 
 
Det har varit en fantastiskt roligt helg och jag är glad att jag orkade, men nu är jag brutalt ärlig med mig själv och erkänner att jag får planera lite mindre nästa gång. 
 
På fredag börjar min halvtidssjukskrivning. Det knyter sig lite i magen när jag tänker på det. Jag känner att jag ännu inte fått de rätta verktygen för att klara av att gå all in. Fast.. nu kom jag på mig själv. Tanken är ju att jag INTE ska gå all in.
 
Jag ska med alla medel försöka undvika att springa in i väggen igen. Och jag har ett fantastiskt stöd från mina kollegor. Det är min egen hjärna, mina ambitioner samt andra icke nämnbara faktorer som kan hindra min läkningsprocess. 

När Hjärnan Slutade Fungera

 
Det hade varit på gång länge. Så här i efterhand kan jag ju se alla varningssignaler. Sömnsvårigheter, migrän, taskig i kistan, etc. Men jag envisades med att allt var bra och knaprade magmedicin för att dämpa känningarna från min magkatarr. Samma dag som jag satt vid mitt skrivbord på kontoret och grimaserade av smärta var samma dag min hjärna slutade fungera. Föreställ er att ni sitter på ett möte och folk pratar runt omkring dig. Du hör vad de säger men kan inte förstå det. Hjärnan totalvägrar att ta in den mest enkla informationen. Till slut befinner du dig i en avskärmad bubbla med dubbel ljudisolering och ser hur läpparna rör sig på dina arbetskollegor men ingenting tränger igenom. Det är en väldigt obehaglig upplevelse och det var jag med om. 
 
Nästa dag var jag först på kontoret. Hann knappt hänga av mig jackan när jag började känna mig illamående och ett fruktansvärt tryck över bröstet. Jag rusade in på toaletten och där brast det. Panik, ångest, sammanbrott - jag vet inte vad jag ska kalla det. Det tog över en halvtimme för mig att samla mig, att kunna andas normalt och ta mig ut därifrån. Det var dagen som hela min kropp sade ifrån. Och jag har varit sjukskriven sen dess. Jag vet inte hur min hjärna mår just nu. Min och läkarens första fokus är på sömnen. Jag har hittills fått två nätter med bra sömn. Och en stressfri vardag. Det enda jag kan göra just nu är att bara vara. Ta en dag i taget. Utan krav. 
 
 

Oh Yes

 
Oh yes...

Värre Innan Det Blir Bättre

 
Jag fick sova en hel natt. Fantastiskt. Vad som är en smula frustrerande är att jag fortfarande är dödligt trött. Men det är tydligen en vanlig effekt. Följde läkarens ordination angående mer fysisk aktivitet och har spenderat en timme i skogen. Att vara ensam med mina tankar var dock mindre lyckat. Vet inte hur många gånger jag fick säga åt mig själv att släppa jobbet. It's gonna be a long way back. Måste hitta en sysselsättning som distraherar mera. Kanske får bli styrketräning på gymmet imorgon. Jag vet inte. 
 
 
Kör bara på te nu.
Inbillar mig att det är mer lugnande än kaffe. 

Att Lita På Läkaren

 
Jag sitter här hemma och försöker acceptera vad läkaren sa. Utan att överanalysera. Lättare sagt än gjort. Innerst inne hade jag hoppats på att det skulle vara ett solklart fall på något som var snabbt fixat, så att jag kunde hoppa upp i sadeln igen och fortsätta mitt liv. Egentligen helt orealistiska förhoppningar, vilket jag inser nu. Efter att ha rabblat upp alla symtom, lämnat en hel drös med blodprover och genomgått undersökning tittade läkaren på mig och sa: "Jag tänker sjukskriva dig. Det spelar egentligen ingen roll exakt vad vi kan kalla dina symtom, om det så är hormonobalans, stress, utmattningssyndrom eller en kombination. Det är inte det väsentliga. Nu har vi tagit prover och ibland visar dom ingenting, men vi behandlar det mest akuta nu. Sedan blir det uppföljning och fortsatt medicinering."
 
Så, väldigt oväntat är jag sjukskriven fram till 4:e november. Först heltidssjukskriven och sedan deltid. Om inte proverna visar något annat. Jag som hade tänkt komma tillbaka till jobbet imorgon. Men det är bara att inse. Jag vet i nuläget definitivt inte vad som är bäst för mig. Jag är däremot villig att lita (eller i vart fall lyssna) på läkaren i detta fall, även om det tar emot. Han poängterade att det är av yttersta vikt att jag tränar mycket. Gärna mer än vad jag redan gör. Tydligen kan man känna sig ännu sämre ett par veckor framöver och då är det viktigt med extra mycket fysisk motion för att kicka igång kroppens egna morfin: endorfinerna. Men jag vill inte göra det till någon stressgrej heller. En promenad i skogen är vad jag i nuläget kan tänka mig orka med. Styrketräning och dansen vet jag inte hur mycket jag kommer orka. Allt handlar om att hitta balans och det är jag bevisligen riktigt usel på att hitta.
 
 

Roten Till Det Onda

 
 
De senaste dagarna har jag pendlat mellan ett halvt apatiskt tillstånd och ett halvt sovande tillstånd. Det enda som varit aktivt är mina tankar och i viss utsträckning en hel del känslor, såsom skam, skuld, ångest och oro. Men inte för mig själv, utan alltid för alla andra. Omgivningen, alla människor. Familjen. Vänner. Kollegor. Mina tankar är i nuläget min allra största fiende. Jag är inte skapt för att sätta mig själv och min egen hälsa i första hand. Jag är inte kapabel att ta in den högst förnuftiga uppmaningen att jag måste släppa allt annat. Trots det som skett de senaste dagarna kan jag fortfarande klandra mig själv. Att jag är svag som inte kan "skaka av mig det", som så många gärna uttrycker sig. Men det går inte. Det är som att leva med ett konstant tryck över bröstet. Jag väntar på att det ska gå över. Att trycket ska lätta för det har det gjort så många gånger förut och jag har kunnat fortsätta med mitt liv utan alltför mycket dramatik, men denna gång är det som om det där trycket tagit ett permanent tag om mig. Som om det bara bidar sin tid och väntar på ytterligare ett tillfälle att slå till med full kraft.
 
Imorgon bitti ska jag träffa läkaren och det är med blandade känslor. Min största skräck när det gäller den svenska sjukvården är att få fel sorts hjälp. Att få utskrivet medicin som dämpar symtomen men inte hittar roten till allt det onda. Det där onda som jag ännu inte fått någon diagnos för. Det kräver en hel del tester och det är ibland lite slumpartat vilka tester som tas. I vissa fall tas det bara ett prov och visar inte det något avvikande är det inte mycket mer den läkaren känner sig manad att göra. Somliga tar sitt jobb på allvar och remitterar vidare medan andra konstaterar att provet inte visar på något fel, ergo det är inget fel på dig så det är ingen mening med fortsatt utredning. Men hela min kropp är som en enda stor varningslampa. Det går liksom inte att ignorera längre, även om jag försökt in i det längsta. För det är svårt för mig att säga det högt. Att erkänna att något är fel och inse att det inte räcker med att man på egen hand försöker bli bra. Min första tanke när jag inte längre kunde kämpa emot kan summeras med ett enda ord: nederlag. Och vad kommer efter det? Acceptans? 
 
 

Zoomar ut

 
Jag zoomar ut nu i ett par dagar. Oroa er inte. Jag kommer tillbaka och jag ska fixa detta. Ibland glömmer jag bort vad jag faktiskt lyckats åstadkomma under åren som gått. Innerst inne vet jag att jag är en kämpe även fast jag för stunden känner mig svag. Jag kan inte säga hur jag kommer må imorgon eller övermorgon. Vet inte ens hur jag kommer känna mig om en timme. Eller när jag blir bra. Just nu är jag trasig och jag behöver bli lagad. 
 
 
Neo är värd en mamma som mår bra och är glad. 
 

Kämpar

 
Det är tufft med dagar då man inte känner igen sig själv. När man inte ser en tillstymmelse till förnuft. Ja, alla människor har dåliga dagar men de flesta har i alla fall vett att inte haka upp sig på just den dagen. Tydligen är jag inte en av dom. Jag vill gärna prestera. Ligga på topp och ge hundratio procent. Hela tiden. Och bli bra på allt. På en gång. Och känner jag att jag inte nått dit så ifrågasätter jag mig själv och låter tankarna äta upp mig. Det är inte hållbart i längden.
 
Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Jag hoppas att jag en vacker dag kommer inse det. Och inte känna som om jag sviker omvärlden. Har så många i min närhet som verkligen ställer upp för mig. Min man, min familj, mina kollegor och vänner. Jag säger det inte tillräckligt ofta men det betyder så mycket för mig. Att känna och få det fantastiska stödet. Utan det hade jag gått in i väggen för länge sen. 
 
 
Dansade balett idag. Lyckades för en kort stund känna mig lugn, rofylld och harmonisk. 

Den Där Tröttheten

 
Jag var så omänskligt trött igår att jag knappt ens klarade av att hålla mig vaken länge nog för att natta Neo. Tror till och med att jag somnade före Neo. I hans säng. Nackdelen med att somna tidigt är att jag vaknar per automatik efter ca 6 timmar. Kroppen har sovit färdigt då. Så jag har varit vaken ett tag nu. Känns sådär. Börjar dessutom bli förkyld. Och känner mig smått deprimerad. Jag skyller det på kylan. 
 
 
Gårdagens selfie. 

Underverk

 
Kom hem halv tio igår från dansträningen. Lugn och harmonisk. Idag är en ny dag och jag vill ta med mig den där harmoniska känslan ett tag till. Den gör underverk för det mentala välbefinnandet. 
 
 

One Of Those Days

 
Har ni dagar då ni fått gjort en massa saker men ändå inte? Hela min dag har varit sådan. Men förhoppningsvis ger det utdelning längre fram. Utöver det har allting bara varit krångligt. Konstigt nog känner jag mig mindre stressad över det än om man jämför med hur jag brukar känna. Alltid något. Nu blir det hämtning på förskolan och ikväll ska jag dansa burlesque. 
 
 

Sköna Lördag

 
Jag har gått omkring i pyjamas hela dagen. Så skönt! Hela familjen tog en gemensam lunchvila. Inte ofta det händer. Men nu ska jag göra mig i ordning för vi ska iväg på middag hos några vänner. Ha en fortsatt trevlig helg! 
 
 
Gårdagens aw-outfit. 

AW Med Jobbet

 
 
Bra avslut på veckan. 
I helgen blir det familjemys och middag hos vänner. 
Och se till att ladda batterierna inför nästa vecka. 
Min profilbild

Sök i bloggen