Oh The Passion

 
Åh, så underbart det var att snöra på sig sina balettskor igår kväll och bara dansa! Som jag har saknat det. Det där lugnet som kommer över mig när jag står vid stången får jag inte någon annanstans. Efter 75 minuter har kroppen fått sig en ordentlig genomkörare och jag hinner med en paus innan nästa danslektion. Att gå från balett till burlesque är alldeles perfekt. Jag är uppvärmd men sugen på snabbare takter. Gårdagens burlesque bestod som vanligt av attitydträning och sedan hoppade vi direkt in i koreografin. Denna termin dansar vi till Christina Aguileras låt "Show me how you burlesque". Lycka!
 
 

Ikväll Ska Det Dansas

 
Och så blev det tisdag och dagarna flyter på. Alldeles för långsamt när man går och väntar på besked angående examen, men om man inte tänker för mycket på det så rusar dagarna förbi. Jobbade hela helgen och igår var jag som vanligt helt död. Kroppen värkte av att ha varit på språng och så var det troligtvis en gnutta träningsvärk som hängde kvar. Träningen går sisådär. Kosten är det värre med. Jag kan inte fatta att det ska vara så svårt att avhålla sig från sötsaker. Eller i mitt fall saltsaker. Jag ÄLSKAR saltlakrits och på kvällarna mumsar jag gärna på godis framför Netflix när Neo gått och lagt sig. Det här med godis max en gång i veckan funkar inte för mig. Jag vill egentligen avhålla mig från allt skit och skräp så mycket som möjligt, men jag klarar inte ens en dag. Ikväll blir det äntligen dans i alla fall. Balett och burlesque. Att hålla kroppen aktiv och trötta ut den så att jag inte ens orkar tänka på godis är ju ett bra sätt. 
 
 

Träningsvärk & Onsdagsselfie

 
Det dröjde inte länge förrän träningsvärken infann sig efter måndagens styrketräning på Onyx. Idag blir det hemmaträning och imorgon kväll väntar ett corepass på gymmet. Tänkte även passa på att köra cardio och styrketräning när jag ändå är där. Styrketräningen är så viktig om jag ska lyckas förbränna fett och bibehålla styrka och muskelmassa. De övriga passen jag gör är mest för att jag inte ska tröttna på att träna. Uppskattar variation. I somras när jag var på Cypern kände jag att jag verkligen var i form. Jag kunde SE lårmusklerna och armarna hade muskler. Alltså, inte enorma men man kunde se det tydligt. Så ser jag inte ut idag. Det mesta är svagt och jag känner även att kroppen inte orkar lika mycket. Energin är inte på topp just nu. Men skönt att man själv kan lösa problemet genom motion. 
 
 
Onsdagsselfie.

Den Där Känslan

 
Den där känslan av att starta en ny vecka utan uppsatsångest. Fantastisk! 22 dagar kvar till domen. Under tiden kan jag bara vänta, ta hand om mig själv och acceptera det där nervösa pirrandet i magen som kommer och går. Jag vill så gärna fixa det! Nåväl. Tiden kommer gå fort. Nu har jag tre helger på raken som jag jobbar på restaurangen. I veckorna tränar jag (med start i dag) och hoppas på att bli av med några extra kilon innan Cypernresan i april. Vardagen rullar på. And I'm feeling fabulous!
 
 
Måndagens vikt: 52,9 kg. Målvikt innan april: 50 kg.
 
 

Satsa

 
Året har sannerligen börjat bra. Färdig med examensuppsatsen, har ett jobb att gå till och i april drar vi till Cypern i två veckor. Snart börjar även en ny danstermin. Kör både balett och burlesque i år igen. Och nu kan jag äntligen satsa mer på träningen. Har av förklarliga skäl legat lågt med den de senaste månaderna, men ska bli så skönt att börja. Behöver bli starkare och få mer energi och träning är ju som vi alla vet lösningen på det. I helgen blir det dock bara lugna puckar. Sen är det jobb tre helger i sträck. Puh. Fick ett extra arbetspass denna månad och det tackar jag för.
 
 
Alla muskler som jag en gång hade har i stort sett försvunnit.
Det är skrämmande vad fort det går att tappa i styrka när man inte tränar på ett tag.
 

I Freakin Did It

 
Uppsatsen inlämnad och uppladdad på de obligatoriska ställena. Nu återstår en olidlig väntan på examinatorns dom. Godkänd eller inte - det är frågan. I början på februari får jag resultatet. Min handledare ser ingen anledning till att den skulle bli underkänd. Det är ju i alla fall ett gott tecken. Men jag vågar ju sällan ta ut någon seger i förskott. Fast jag firade på stan idag genom att köpa en examensklänning. Hahaha. Och en lyxlunch med maken på vår favoritlunchrestaurang. Man måste ju få fira att uppsatsen äntligen är klar och inlämnad. Sen om jag blir godkänd finns det ännu mer att fira och när jag får ut min juristexamen är det ta mej fan något som ska firas med pompa och ståt! Maken har lovat mig en weekend på valfritt ställe efter att uppsatsen blivit godkänd. Yey! Ja, man måste få fira sådana här stora händelser i livet. Diplomeringsceremonin äger rum i Uppsala i mitten på maj och jag vill väldigt gärna vara med på den. Jag har inga resttentor eller saknade poäng. Jag behöver "bara" få min examensuppsats godkänd. Hoppas innerligt att detta går vägen.
 
 
Neo demonstrerar hur jag kommer se ut OM jag inte skulle få min uppsats godkänd.
 
 
 
 

Snart Över Mållinjen

 
Kära blogg. Snart lyfter en stor börda från mina axlar och det är en mäktig känsla. Imorgon tänkte jag nämligen skicka in min färdigskrivna examensuppsats i juridik för examination, några dagar innan den officiella deadlinen. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att undra om allt som skett de senaste åren har hänt av en anledning. När jag började skriva, innan jag blev gravid, var straffbestämmelsen om olaga förföljelse så pass ny att det knappt fanns några rättsfall. Några enstaka, sketna tingsrättsdomar hade jag lyckats hitta, men i övrigt fanns det inte mycket att gå på. Jag var tvungen att hitta andra infallsvinklar och var aldrig riktigt nöjd. Min handledare nämnde att det kanske skulle hinna komma några fler domar när jag var tvungen att lägga uppsatsen på hyllan och det hade han sannerligen rätt i. Med den nuvarande underrättspraxisen har jag äntligen ett arbete som jag känner mig förhållandevis belåten med och det har varit möjligt att ge en tämligen omfattande redogörelse för hur den nya lagstiftningsprodukten tagits emot i underrätterna. Ett fall har även varit uppe för prövning i Högsta domstolen. Om jag INTE hade blivit gravid, sjukskriven, varit föräldraledig och allt annat som skett, så vet jag med säkerhet att uppsatsen skulle blivit rätt kass.
 
Jag känner verkligen att jag har en stor möjlighet att bli godkänd. Men något som låg mig i fatet var tiden. Återigen klev min kloka handledare in med råd och rekommenderade mig att skriva ett brev och ansöka om dispens från skrivtiden. Visst hade jag funderat på det själv, men att behöva riva upp allt gammalt som man gått igenom och som varit känslomässigt svårt, för att sedan formulera det i ett brev som någon vilt främmande människa skulle läsa och sedan fatta ett viktigt beslut på. Bara det gav mig huvudvärk och en ångestfylld känsla. Fast efter att min handledare pratat lite vett med mig på telefon så insåg jag att det inte fanns någonting att förlora. Dessutom hade jag ju både min handledare och sjukhusjournaler som backade upp min historia. Det tog en dag från att jag skickade in dispensansökan till att jag fick svar och det var ett enormt glädjande besked. Jag hade blivit beviljad dispens. Det vill säga, examinatorn skulle bortse helt från skrivtiden vid rättningen av min examensuppsats. Jag har faktiskt en riktigt god chans att äntligen ta mig i mål och få ut min juristexamen.
 
 
 
Imorgon sätter jag mig på mitt favoritstammisplugghak med en stor latte och läser igenom
uppsatsen en sista gång innan jag skickar in den. Overkligt! Men awesome!

Inte Enbart Bra Känslor

 
Det är mycket känslor som jag går omkring med just nu. Ett nervöst och förväntansfullt pirrande i magen som inte kommer försvinna den närmaste veckan. Vilken resa det har varit. Mitt uppsatsskrivande. Motgångarna har många gånger varit förkrossande svåra att övervinna. En svår graviditet, traumatisk förlossning, pappas dödsfall - bara för att nämna några av dom. En vis man sa en gång att livet sätter i perioder upp helt andra spelregler. Denna visa man är min handledare professor Claes Lernestedt som alltid gett mig stöd, förståelse och motivation. Utan hans handledning hade jag fortfarande varit vilsen. Men nu står jag vid mållinjen. Om en vecka skickas min examensuppsats in för examination och om allt går väl kan jag äntligen titulera mig som jurist.
 
Det känns så overkligt. Det är svårt att beskriva. Om ni bara visste hur mycket jag fått kämpa. Och inte bara med uppsatsen, utan livet i största allmänhet. Ja, en del av er som hängt med i många år har väl en aning men det är fortfarande mycket jag väljer att inte lämna ut om mig själv. Jag har till exempel inte skrivit så mycket om sorgen efter min pappas bortgång. Det gör fortfarande för ont. Men jag kan säga så här, att lämna in min uppsats och få ut min juristexamen väcker inte enbart bra känslor. Jag gråter just nu för jag önskar av hela mitt hjärta att min pappa fortfarande levde och kunde få vara med när jag tog mig i mål. Att han kunde få läsa min uppsats och se mig ta min examen. Hoppas att han är stolt över mig. Saknar honom varje dag och det gör så ont i hjärtat av saknad.
 
 

Måste Tagga Ner

 
Jag måste tagga ner och acceptera att det kommer gå bra. Förr eller senare. Men jag känner hur stressen samlar sig i kroppen och jag kan inte slappna av. Vad svamlar jag om? Jo, min examensuppsats i juridik. Den är klar och min handledare håller på att gå igenom den en sista gång. Fått några anmärkningar på formalian som jag håller på att fixa medan jag väntar på den slutgiltiga domen. Vi samtalade i förra veckan och det första utlåtandet från professorn gav mig hopp om att jag faktiskt är på väg att ta mig i mål. Men jag vågar inte ropa hej förrän jag har mitt betyg. Mitt negativa synsätt säger att det alltid finns något som kan skita sig på vägen. Även om det bara är drygt en vecka till deadline. Rent materiellt finns det ingenting mer jag hinner tillägga, även om man givetvis nästan aldrig helt uttömt ett ämne. Jag tror däremot att jag måste göra några ändringar i metodavsnittet. Tyckte min handledare nämnde något om det.
 
Ja, här sitter jag och försöker analysera vad som kanske behöver göras när jag egentligen bara kan vänta på svar från min handledare. Typiskt Sussi-tänk som bara ökar på stressen och gör absolut ingen nytta. Måste sluta med det. Jan har lovat att hjälpa mig med uppladdningen av uppsatsen (som ska göras på två ställen) samt lite annat formaliapill såsom försättsblad och sidnumrering. Den där lathunden med instruktioner om hur uppladdningen av uppsatsen ska ske, som skulle vara så enkel att förstå, ger mig redan huvudvärk. Men tack och lov att jag har en man som inte får huvudvärk av sånt där.
 
 

Happy New Year

 
Nytt år och nya möjligheter. Startade dagen med sovmorgon till halv tio. Har aldrig hänt, men det blev en sen kväll för Neo igår som höll sig vaken till tolvslaget. Det brukar förvisso aldrig vara någon garanti för att få sovmorgon så vi är djupt chockerade. Haha. Vi var ute och tittade på fyrverkerier och skålade i champagne. Neo hade en kommentar när han såg alla färger som exploderade på himlen: Wow! Sen ville han ha mera så klart. Men han får nog vänta ett år till. Egentligen hade vi tänkt köra temafest men jag bestämde mig för att spara på temat till mitt födelsedagskalas. Vissa gobitar är värt att spara på.
 
Men nyår var blöt men förhållandevis lugn. Vi stupade i säng vid halv fyra. Det är en fantastisk känsla att vakna och komma ner till ett städat hem. Är mer van vid ödeläggelse när man haft diverse olika sociala tillställningar som involverar mer än ett barn. I år körde vi barnfritt förutom Neo. Han höll låda rätt bra bara han. Så, vad har jag för förväntningar på år 2016? Jag känner väl att det bara kan bli bättre. Jag har ett jobb, får snart ut min juristexamen, Neo är frisk och om några månader drar vi på två veckors semester på Cypern. Inte helt fel. Har en bra känsla inför kommande år.
 
 
Gott Nytt År kära läsare!
Kanske borde avge ett nyårslöfte om att bli flitigare på att blogga.
Kanske....
Min profilbild

Sök i bloggen