Dancing Days & Trots

 
Tisdagar är min räddning. Även om kroppen skriker efter vila så ångrar jag aldrig att jag tar mig ner på stan för ett par timmars dansträning varje tisdagkväll. Det är balsam för en trött själ. Neo vaknar och är uppe och traskar om nätterna. Blir inte riktigt klok på den pojken. Vid två kom han in i sovrummet. Jan hade lagt sig inne hos honom i hopp om att han kanske skulle sova lite längre i sitt rum, men icke. Och kvart över fem var Neo klarvaken så vi har varit igång rätt tidigt idag. Gäsp. Varje morgon är det en ständig fight om att ta på honom kläderna inför förskolan. Men varför liksom? Finns det någon småbarnsförälder som kan svara på det? Vore det inte bättre att bara klä på sig utan protester så slipper alla bli stressade och frustrerade? Idag efter förskolan är det full rulle. Middag ska lagas i vanlig ordning, sedan har vi bokat tid i tvättstugan och så ska vi klämma in ett bad och hårtvätt av Neo. Den där hårtvätten är inte heller särskilt populär. Nä, inget är direkt populärt i dessa dagar. Jo förresten. Att vilja det motsatta till vad vi föräldrar vill när det gäller det mesta - DET är ruskigt populärt.
 
 
 
Sen finns det ju vissa dagar då Neo är en liten solskensunge. Som denna - när jag var borta över helgen.
Då hade Neo verkligen varit go och glad med ytterst få trotsincidenter. Skönt för pappsen.

Asian Tapas & Burlesque

 
I helgen åkte jag och hälsade på Boontariga. Ett efterlängtat och sedan länge inplanerat besök. När man bosatt sig 40 mil från sina närmaste vänner behöver man kvalitetstid ibland. Särskilt då man inte umgåtts på tu man hand på över två år. Det blir liksom inte samma sak när man träffas på till exempel fester eller bröllop. Den här helgen ville jag bara höra vad som hänt i hennes liv och få spendera så mycket tid som möjligt med varandra den korta tid jag var där. Jag har själv haft det lite tufft mentalt, och att träffa henne som ger en helt annan synvinkel på saker och ting ger mig både inspiration och motivation att fortsätta kämpa. Jag älskar vår vänskapsrelation. Den är genuin, kravlös och okomplicerad. Vi finns där för varandra oavsett hur lång tid som passerat. Vi förstår och respekterar att vi lever olika liv, vilket gör att vi inte kan ses särskilt ofta. Nästa gång ska vi försöka få till ett Borås-besök. 
 
8 rätters asiatisk avsmakningsmeny och dessert på Waipo. Oh. My. God. Vilken smakupplevelse!
 
 
Senare på kvällen gick vi till en burlesqueklubb. Så häftigt! Man hade gått all in på
1920-tals Gatsbykänsla och vi drack drinkar från stora kristallskålar medan
personalen sjöng, dansade och spexade.
 

När Bloggen Tystnar

 
Det finns vanligtvis två olika anledningar till varför bloggen tystnar i ett par dagar. Antingen har jag alldeles för mycket att göra för att hinna blogga, eller så är jag mitt uppe i ett PMDS-skov. För tillfället är det det sistnämnda. Men jag vill bryta tystnaden idag för jag mår inte bättre av att bara lägga locket på. Det har jag redan gjort i så många år. Mina problem har faktiskt det senaste åren eskalerat i sådan omfattning att det påverkar hela min vardag, mitt liv som mamma och mitt interagerande med andra människor. Ett tag trodde jag på fullaste allvar att jag höll på att bli psykiskt sjuk.
 
Man får kämpa för att bli trodd, och för att komma till läkare om man stöter på "fel" person. Jag har inte ens tagit mig till en läkare, trots att jag kontaktat vården tre gånger. Pratade senaste gången med en trött och oengagerad sjuksköterska som meddelade att det inte fanns några tider lediga på över en månad, och som inte heller kunde boka upp mig på någon tid efter den månaden utan ber mig återkomma kanske nästa vecka, men det fanns inga garantier att det går då heller. Sen finns det andra människor som i stort sett klappar mig på huvudet och ber mig gå och ta en Alvedon. Människor som inte har någon aning om vilket helvete jag lever i 1-2 veckor VARJE månad. Eller personer som tror att allt bara är ett enda stort påhitt. Att hormonobalans skulle vara något slags mytiskt väsen som kvinnor använder för att ursäkta irrationella beteenden. Folk som tror det har jag god lust att ge en fet jävla käftsmäll.
 
Jag gick nyligen med i en stödgrupp och träffade där en sjuksköterska som hjälpt mig otroligt mycket de senaste dagarna. Tack vare henne har jag (förhoppningsvis) hittat en behandling som kan hjälpa mig. Väntar på leverans till veckan. Vetskapen om att det finns fler (många fler) i samma situation ger en liten tröst om att man inte håller på att bli helt galen. Och kanske kan jag hjälpa någon annan likasinnad själ därute som just nu sitter med samma förlamande ångest som jag gör. Jag brukar inte ha svårigheter att uttrycka mig i text, men just det känslomässiga kaos jag upplever har jag haft väldigt svårt att sätta ord på. Så jag tänker citera några avsnitt från en kvinna som går igenom samma helvete. Finns ingen som beskrivit det så bra som hon gjort. Första gången jag läste hennes inlägg kunde jag inte sluta gråta. Det var som att läsa om sig själv.
 
Hennes blogg och hela hennes inlägg om PMDS hittar ni här.
 

"I natt när jag skulle sova låg jag i stället och grät. Stora tårar rullade nerför kinderna, ner i håret och snoret täppte till näsan. Min fina sambo låg bredvid mig och sov men vaknade av mina snyftningar. Han visste varför jag grät så han bad mig bara krypa närmare, klappade mig på håret och försäkrade mig om att det skulle bli bättre, någon gång skulle det bli bättre. Han höll armarna om mig och lovade mig att allt skulle lugna ner sig snart.

 

Jag har ägnat mig en hel del åt gråtande den sista tiden. Jag har något som kallas för PMDS- Premenstruellt Dysforiskt Syndrom. Vet ni vad det är? Jag ska berätta. Pre står för före, menstruellt är mens, dysforiskt står för Dysfori och syndrom är vad hela skiten kan sammanfattas med. Efter att jag fyllt 30 hände något, det var som att att någon tog min PMS och vred upp den några steg på skalan, vred på alla rattar samtidigt, lite mer bas, lite högre volym. Här någonstans började jag inse att jag förmodligen inte hade ”vanlig” PMS, och här någonstans började det hända något i samhället kring mens, jag märkte att man började prata om det som ett mer accepterat ämne, inte fullt så skamligt och tabubelagt. Jag själv började också prata om det mer än bara med mina närmsta vänner och min tidigare sambo. Jag började prata om det på jobbet- min arbetsplats med mina kollegor som nästan bara kände mig som den glada sprudlande tjejen med styrka och självförtroende.

 

Jag märkte att min Pms-period var lång, längre än de flesta andra jag kände. När jag för något år sedan läste om PMDS såg jag att det var jag! Det finns skattnings-skalor där man får läsa ett gäng påståenden och om man kan instämma i minst 5 av dessa så har man förmodligen PMDS. Jag fick full pott på alla skalor. På nätet finns flera sidor (men inte tillräckligt många alls) där man beskriver PMS som en jobbig vecka med nedstämdhet, irritabilitet, humörsvängningar, svullna bröst och trötthet. Vissa lider av huvudvärk och vissa vill bara äta. Vissa vill sova, vissa vill ha sex och vissa får bara ont i magen. Personligen har jag dragit ”högsta” vinsten i menslotteriet och fått alla symptom upphöjt till 10 med sugar on top. Fast precis tvärtom.

 

D:et i PMDS är det centrala i sammanhanget.

Dysfori. Smaka på ordet. Ni vet vad motsatsen till dysfori är va? Just det, eufori. Glad beyond allt.

Lycklig. Tillfreds.

 

Dysforin hos mig visar sig genom att jag blir så deprimerad och ledsen att jag inte kan gå till jobbet. Att inte kunna gå till Konsum av rädsla för att möta någon jag känner som jag måste prata med. Att träffa någon där jag inte kan fejka ett leende och stå och kallprata. Att en vän ska ringa och vilja ses och jag inte ska kunna låtsas bry mig om personen i fråga. Att det ska märkas hur jävla ont jag har i min själ. Att vilja vara ensam i soffan under filten och kolla på romantiska skitkomedier som jag sett 10 ggr förut och gråta på exakt samma ställen och inte behöva prestera något eller leva upp till några förväntningar. Att äta choklad och andra feta saker för att belöningscentra i hjärnan kickar i gång och skickar ut lite glada signalsubstanser  i min kropp så att jag faktiskt känner lite glädje. Dysfori är att inte bry mig om framtiden, att inte ta hand om min kropp eller att inte känna några positiva känslor över huvud taget. För saken är den, när jag har PMDS så skiter jag i alla. Jag känner knappt kärlek. Jag vill vara ifred. Vältra mig i mitt personliga elände och tycka att jag har det värst i världen.

 

Ibland har jag ångest också. Tryckande ångest som får mina händer att domna och mina lungor att tro att dom inte får tillräckligt med luft. Som skapar illamående och svettningar. Som får mitt noradrenalin att skjuta i höjden och alla mina instinkter att fly kopplas på. Jag blir som en urtidsmänniska och det enda jag kan tänka på att sätta mig själv i säkerhet. Lugna ner mig, andas. Låter det jobbigt? Jo då, men det kommer mer. Tanken på en social tillställning under dessa perioder får mig att drabbas av omedelbar och obönhörlig panik. Rätt ut i fingerspetsarna. Tanken på att sitta runt ett middagsbord med vänner eller familj, att vara på stan på ett kafé eller på krogen med hög musik är närmast plågsam. Svetten rinner, händerna blir iskalla och blöta och hjärtat bankar så jävla hårt så jag är säker på att alla hör det. Jag är säker på att alla ser att jag känner mig som ett djur som naglats fast på vägbanan av ett par strålkastare och inte kan röra mig. Tillslut släpper jag strålkastarna med blicken och kastar mig in i mörkret.

 

Vad är det då som händer i kroppen när jag mår så här?

Kort sagt, eftersom jag inte är medicinskt utbildad, Hor-mon-er. Fucking hormones. Dom jävlarna springer gatlopp i kroppen och skickar signaler hit och dit och gör mig till det här monstret som jag inte ens med min starkaste viljestyrka kan kontrollera. Det är progesteron, det är gulkroppshormon, det är testosteron och det är östrogen. Det är en naturkraft. Om än en liten naturkraft, i min kropp så känns det som The Big Bang. Under mitt sökande efter svar på varför jag mår som jag mår under större delen av månaden har jag läst böcker, bloggar, är med i forum och grupper och jag har självklart också gått med i det relativt nystartade PMS-förbundet. Där har jag funnit att det är många som kämpar med samma saker som jag och att det tyvärr inte finns särskilt många hjälpmedel för oss med livmoder att tillgå.

 

Vid 4 eller 5  tillfällen har jag varit i kontakt med vården för att få hjälp med mina problem. Vet ni vad dom säger? Jaa, vi har ju en jättebra medicin mot PMS som heter Premalex. Det är ett SSRI-preparat som gör att du kommer känna dig lugnare och inte bli så deprimerad. Dessutom är det så bra att du äter det cykliskt, dvs från ägglossning och fram till att mensen satt igång. Och du får inga biverkningar och inga utsättningssymptom för det är så låg dos och du äter dem så kort tid. Och du kommer må bra direkt du börjar äta dem. Antidepressiva mediciner fyller säkert sin funktion när man är deprimerad så att man inte kan kliva upp ur sängen eller orkar leva vidare, då man vill ta sitt liv. Då man är så sjuk av den kemiska obalansen i hjärnan att man i princip inte har något annat val. Då man ser allt i mörker och man inte orkar längre. Men när det handlar om obalans i hormonnivåer borde det ju finnas något bättre alternativ?

 

Personligen blev jag avtrubbad av SSRI, kände mig instängd i min egen kropp och tappade känseln, både fysiskt och psykiskt. Självklart kan det kännas skönt i vissa lägen, men sen ska man ju sluta med skiten också. Och då sätter kroppen igång att åka berg och dalbana. ”För att undvika att få utsättningssymptom av dina SSRI så kan du äta dem hela tiden”, menade vården hjälpsamt. Jaha, tänkte jag. Ska jag äta medicin hela månaden trots att jag inte i egentlig mening är sjuk? Och dessutom äta en medicin som ger mig fler biverkningar än vad som möjligtvis kan vara önskvärt.

 

Min sambos vän som jobbar inom psykiatrin sa något väldigt tänkvärt då jag diskuterade detta med honom. Han menade att äta SSRI för mina typer av problem är som att stå med ett hagelgevär på långt avstånd och skjuta medicin på hjärnan med bössan. Kanske träffar vissa ”hagelkorn” rätt, men det är inte säkert. Det är ju inte min hjärna som är sjuk- det är ju mina hormoner- som i sin tur påverkar signalsubstanserna i hjärnan. Therefore, I will not.

 

I överlag är jag  kritisk mot vården och forskningen som är så pinsamt eftersatt i dessa ämnen, jag menar halva jorden består av kvinnor (om man nu ska generalisera och det får jag för det är min text och jag skriver vad jag vill) och då borde väl man för fan ha kommit längre i forskning vad gäller kvinnors kroppar och dess reaktioner på hormoner som löper amok? Vid samtliga av mina läkarbesök har jag själv fått informera läkaren eller barnmorskan om vad PMDS är, jag har själv fått berätta om Premalex och hänvisat dem till sidor på nätet där man kan läsa om det här.

 

Dock finns det läkare som är mer insatta i det här med hormoner och att man kan tillföra kroppen bioidentiska hormoner för att så att säga, skapa balans. Jag läste nyligen en fantastisk bok, Kaos i kvinnohjärnan, skriven av en kvinna vid namn Mia Lundin som i över 20 år arbetat med kvinnor som mår dåligt. Hon är svensk men verksam i USA och ligger enligt mig, ljusår före den svenska vården i dessa frågor. Hon menar på att vi måste äta tillskott med vitaminer och mineraler för att hjälpa kroppen att producera vissa signalsubstanser som serotonin, gaba och dopamin för att nämna några. Hon belyser också vikten av en proteinrik kost och regelbunden motion för att kroppen ska må bra. Det behöver man ju inte ha fått nobelpris för att kunna lista ut själv, men det är otroligt tänkvärt. Ofta trycker vi i oss kolhydrater och socker för att trösta oss kring mens, då det i själva verket är spenat, kalcium, protein och annat sjukt tråkigt kroppen behöver.

 

Dock räcker inte det alla gånger, utan vi behöver tillföra hormoner för att få balans. Det låter väl nog så enkelt år 2015, tycker ni inte? Men varför är det då ingen läkare som pratar om det, tar de nödvändiga proverna och testerna på oss då vi söker hjälp? Varför skriver de ut antidepressiva preparat och skickar hem oss med ett recept och en uppmaning om att försöka acceptera att så här är det att vara kvinna- det är bara att gilla läget. Är du fertil mår du dåligt. Deal with it. Jag har inga svar, jag vet inte hur man ska komma vidare. Jag vet bara att jag behöver skriva om det för att överleva. Få det ur mig innan det slukar mig helt.

 

Jag blev så glad och hoppfull då jag läst klart Mias bok och såg att det i slutet fanns hänvisningar till en svensk klinik som arbetar med bioidentiska hormoner. Jag kontaktade dem direkt, klockan var ett på natten men skickade ett långt mail direkt med frågor om pris, besök och om de kan testa mina hormonnivåer. Svaret kom redan nästa morgon, absolut kan dom göra det, men det kostar. De 2 första besöken kostar 2800 kr styck och beräknas ta ca 45-60 minuter. De efterföljande besöken kostar 2000 kr och beräknas ta ca 30 minuter. Då ingår inte eventuella tillskott eller de olika proverna som man behöver göra. På nätet kan man beställa testkit som man får hemskickat, man tar urin samt salivprov och skickar iväg utomlands för analys. Ett sådant test kostar mellan 2500 och 4100 kronor. Och då har man bara fått ett test. Sedan då? Med detta ”facit” i hand så förstår jag att det är otroligt många kvinnor som bara accepterar att dom mår dåligt, tänker att det inte finns något att göra och försöker hitta ett sätt att leva med det här. Och självklart, man måste hitta sätt att förhålla sig till svårigheter, annars orkar man inte. Men jag vägrar acceptera att det inte går att göra mer än att skriva ut ett piller som får mig att bli som en skugga. En fet skugga dessutom, för en av de delikata biverkningarna med SSRI är att man går upp i vikt av dem. Vill man gå upp i vikt så är ju det jättebra, men vill man det inte så ja, ni fattar själva.

 

För att inte drunkna i denna styggelse som mens innebär för mig personligen, har jag valt att skriva om det. Det är mest för min egen skull, men kan någon som läser om mina upplevelser känna ett ack så litet stråk av lättnad, ett leende av igenkänning och relatera till det så är det ju fantastiskt- jag har själv fått massor av stöttning av att ingå i olika grupper och forum på nätet där vi peppar varandra, vädrar åsikter och låter detta ämne ta plats."

 

 
Some days you just want to close your eyes,
forget about the world outside and make yourself disappear.

Fredag

 
 

Jag Älskar Dig

 
 

Sliten Kropp & Stökiga Nätter

 
Det märks att man dansade flera timmar igår kväll. Kroppen är rätt sliten idag så det blir bara plankan och sedan vilodag från resten träningen. Blev en kort promenad hem med en liten omväg efter att jag lämnat Neo på förskolan. Tänkte först gå längre, men man måste lyssna på kroppen. Lägg till det faktum att varken jag eller Jan (eller Neo för den delen) fått sova särskilt bra de senaste nätterna. Neo vaknar och går upp flera gånger för att hämta mig. Vill vara nära och sova med mig. Det är väl någon fas han går igenom. Hör säkert ihop med att han inte är så glad på förskolan. Inte som det var förut. Nästan varje morgon berättar han för oss hur ledsen han är över att vi måste jobba och han måste gå till förskolan. Men vi går snart ner i tid och byter från 40-timmarsveckor till 15-timmarsveckor. Mammahjärtat och magkänslan finns där av en anledning, och just nu behöver Neo extra närhet.
 
Så hur var dansträningen igår då undrar ni säkert. Hehe. Det var helt jävla fantastiskt! Jag hade inte alls glömt bort baletten. Visst kunde jag bli lagom förvirrad av vissa övningar, men överlag höll jag jämna steg och kände verkligen hur bra kroppen mådde av att få dansa igen. Efter baletten blev det klädombyte. Från graciös svan till kurvig sexbomb med vickande höfter och sassy attityd. Eftersom jag missat två tillfällen så fick man vara extra uppmärksam när de gav sig i kast med koreografin. Men jag hängde på även där rätt bra. Efter åtta år som jazzdansare och mängder med olika koreografier så sitter förmågan att lära sig snabbt kvar ganska bra. Finputsningen jobbar jag alltid bäst på på egen hand så när hela koreografin är klar kommer jag filma dansen så jag kan träna hemma. Det är en viss omställning mellan balett och burlesque, men en perfekt sådan. På balettlektionerna har vi en pianist som spelar ljuvligt vacker klassisk musik. På dansstudion där jag dansar burlesque är musiken hög, dansant, sexig och kaxig. Man rycks fort med och kan inte stå still. Och det bästa av allt: man dansar i högklackat.
 
För att summera min vardagsträning så består den av hantelträning, styrketräning med egna kroppen, powerwalks samt dansträning drygt 2 timmar i veckan. Det är dessa träningsformer som jag tycker om och som passar mig just nu. Jag tröttnar aldrig, jag har alltid tid för träning och i ett längre perspektiv ger det riktigt bra resultat. Just dansen tror jag kommer betyda mycket för både form och smidighet. Man står ju och iakttar sig själv i speglarna i stort sett hela tiden och igår kunde jag för första gången på riktigt se hur min kropp förändrats de närmaste månaderna. Viktmässigt händer det inte så mycket (ligger kring 51 kg nu), men jag har fått tighta muskler på ställen där jag tidigare knappt sett tillstymmelse till muskler. Rumpan är tillbaka (säkert efter alla mina squats och promenader), låren börjar bli rätt muskulösa och armarna är hårda och slanka. Yey! Och mammamagen är som den är. Pösig med löst skinn. Haha. Nåja.
 
 

Efter En Stökig Natt

 
Neo var svårsövd igår kväll. Han slocknade inte förrän en bra bit efter nio på kvällen. Alldeles för sent om han ska orka upp för en heldag på förskolan. Som om det inte var nog så vaknade han vid tretiden (!) och kom inknatandes till vår säng och började slita i min arm. Han ville att jag skulle sova i hans rum. Jisses. Det var bara att gå tillbaka med honom och natta om honom. Sedan smög jag tillbaka till sovrummet. Men ett par timmar senare stod Neo där igen, vid sängkanten. Tror klockan var kvart i fem. Och jag var TRÖTT. Han fick komma upp i vår säng och efter mycket bök och tillsägelser somnade han om. Halv sju ringde väckarklockan och jag släpade mig upp ur sängen och spenderade en kvart på att försöka få upp Jan ur sängen. Neo, den lilla ligisten, låg och snarkade gott mitt i vår säng. Jag fick klä på honom medan han sov och sedan väckte jag honom strax innan sju. Har tvättstuga idag och jag sitter nästan och somnar över min uppsats. Får nog bli ett kortare träningspass vid lunch så kanske jag blir pigg av endorfinerna. Jag lär stupa i säng efter dansträningen ikväll.
 
 

Jag Älskar Att Dansa

 
Imorgon har jag dansträning från kl.18-21. Först ut är balett. Jag skulle gått förra veckan men trist nog låg jag i migrän. Tur i oturen att jag någon dag innan hade fått besked från den andra dansstudion där jag dansar burlesque att den lektionen blivit framflyttad då dansläraren var bortrest. Men om jag håller mig frisk imorgon och det inte blir några fler inställda lektioner så är det alltså dans som gäller hela kvällen imorgon. Och det ska bli helt fantastiskt. För även om jag kan känna mig helt slutkörd på eftermiddagen så försvinner den tröttheten när jag står vid stången. Det är som om vardagens alla bekymmer, krav och stress upplöses och både kropp och själ fokuserar på en enda sak: dansen. Jag KOMMER ligga sjukt mycket efter då jag missade de två första lektionerna på respektive danskurs när vi var på Cypern, men desto mer beslutsam känner jag mig att komma ikapp. Det blir en utmaning, men jag älskar fysiska utmaningar! Och jag älskar att dansa. Uppdaterar givetvis efter träningen hur det gick.
 
 

Att Leva I Nuet

 
Nej, det är inte nyår ännu men jag har ändå avlagt ett löfte till mig själv. Att försöka leva i nuet. Det senaste året känns det som om jag bara gått omkring och mått dåligt över saker jag ändå inte kunnat kontrollera. Alltifrån jobb till sjukdomar och det eviga vabbandet. Det ÄR deprimerande och frustrerande att söka jobb och inte få något. Och jag är inte kräsen. Jag söker ALLT som går att söka. Enda kravet är att jag känner att jag skulle kunna göra ett bra jobb och trivas med arbetsuppgifterna. Det är ingen idé att komma till en arbetsintervju där man egentligen inte alls vill ha jobbet. Sådant märker man och jag tycker inte om att ljuga vare sig för mig själv eller någon annan. De flesta i min situation får dock sitt första jobb främst genom kontakter, vilket för min del är rätt klurigt. Jag har inte så många kontakter i denna stad. Men det blir väl till slut att ta till andra approacher. Knacka dörr om inget annat fungerar. Att bara få in foten någonstans. Det skulle göra mig lycklig.
 
Det är galet mycket ansökningar på de jobben som finns därute. Och jag är inte en idiot. Många ansökningar blir säkert inte ens lästa. Eller så har de redan bestämt sig för att anställa internt även fast man måste lägga ut tjänsten. Många av de jobb jag sökt tänker de säkert att jag är överkvalificerad för och tar hellre någon som de vet kommer vilja stanna. Eller som har just exakt den typen av utbildning och/eller erfarenhet som krävs för tjänsten. Det kan ta i snitt 8 månader att få ett nytt jobb för den som ändå jobbat många år. Kan inte låta bli att undra hur lång tid det då kommer att ta för mig? Jag som egentligen inte arbetat "på riktigt". Men som sagt. Jag får försöka lära mig att njuta av nuet. Ingen tjänar något på att jag ska gå omkring och vara frustrerad över hur arbetsmarknaden ser ut. En vacker dag blir det min tur.
 
 
Fotade ny körkortsbild i helgen. Jag har "glömt bort" att förnya körkortet efter
att jag gifte mig och bytte namn. Har släpat omkring på mitt pass istället.
Men nu ligger ansökningen på posten och jag hoppas få det inom kort.
 

Big Big World

 
 
 
Prosecutor in Stockholm Sweden by day, a rising singstar by night...
This is Björn Ankarlings debut video recorded in Larnaca Cyprus.
Please share this video with the rest of the world and lets make this the next viral success!

Plankan, Milen & 40-årskalas

 
Givande lördag. Rensning av min garderob, hantelträning, dag 19 av 30 på plankanutmaningen (2:45 min) samt 1,2 mils promenad med Emelie runt Kransmossen innan kvällens 40-årskalas. Note to myself: gör plankan INNAN hantelträningen. Började tokskaka när klockan tickade in på den andra minuten. Riktigt jobbigt. Och på dag 30 är det tänkt att jag ska palla 5 minuter. Galet. Hur som haver. Testade en ny outfit som jag inhandlade på Cypern: byxdressen samt invigde mina nya pumps som jag även tänkte ha med mig på min lilla miniweekend i Stockholm. Tro det eller ej, men de där pumpsen (med sina 12 centimetersklackar) är något utav det bekvämaste jag haft på mig. Vilket säger en hel del för jag har förbaskat mycket högklackade skor hemma. Med det kände jag i samma stund som jag provade dom i skoaffären på Cypern.
 
Vi hade ingen barnvakt ikväll så Neo fick följa med på festligheterna. Så fort han fick på sig finskjortan utbrast han förtjust: "Neo fin! Wooow!" Sedan skulle han stå och spegla sig i evigheter. Brås på sin mor kanske? Haha. Han var väldigt mammig och pappig de första timmarna, men sedan tinade han upp och busade runt med en blinkande ballong tillsammans med de andra kidsen. Och när alla andra barn gått hem och det bara var han kvar trivdes han som fisken i vattnet och ville aldrig gå hem, trots att ögonen gick i kors. Men vid elvasnåret begav vi oss hem. Mätta, trötta och belåtna.
 
 
Kvällens outfit
 
 
Satt perfekt. Skulle vilja satsa mer på byxdressar men oftast är de alldeles för dålig passform för mig
som är kurvig och väldigt kort. Annars sitter de bäst på kvinnor med långa ben.
 
 
Har bestämt mig för att satsa mer på utsläppt hår vid festliga sammanhang.
 
 
Kvällens pumps.
 
 
Lilla prinsen poserar mitt i påklädnaden...
 
 
Strumporna åker på allra sist. Och byxknäppningen..
 
 
Definitivt en blivande tjejtjusare.
 
 
Fantastiskt god mat bjöds det på hemma hos Terese och Martin.
 
 
Gick många turer...

Avslutar Veckan Med Vab

 
Inte varit så aktiv på bloggen den senaste tiden. Mycket att göra och tänka på. Studierna, hemmet, tråkiga nyheter om att Sigge nog inte har så länge kvar att leva på grund av sin hundsjukdom, vardagslivet med träning och så...trumvirvel...VAB. Igår när jag hämtade Neo från förskolan nämnde pedagogerna att han varit ledsen efter vilan och inte riktigt sig själv. En liten varningsklocka ringde i mig då just ledsamhet utöver det vanliga brukar vara ett första tecken på att något är på gång i Neos lilla kroppen. Och mycket riktigt. På morgonen när vi skulle göra oss i ordning för förskolan SÅG man på honom att han inte var hundra. Plus den konstant rinnande näsan och nysningarna. Fick vabba, vilket var ett klokt beslut efter att ha sett honom här hemma idag. Även om han stundtals orkat leka med sina bilar så vet jag att han aldrig skulle klarat av en hel dag på förskolan. På lunchvilan sov han nästan tre timmar. Jag kommer hålla honom hemma imorgon med. Tre dagar hann Neo vara på förskolan efter semestern innan han blev sjuk. Jag och maken hade tippat på att det skulle ta en vecka. Men vi är inte förvånade.

Borta Bra Och Hemma Kaos

 
God morgon. Sitter med dagens första kopp kaffe, inomhus i värmen med raggsockor. Konstaterar (föga förvånande) att det regnar ute. Tur att man är van vid det här vädret efter tre år som boråsare. Det gör det inte lika deprimerande att komma hem. Eller egentligen är jag inte ett dugg deprimerad. Det har faktiskt sin charm, så länge man slipper frysa. Men jag hade inte tackat nej till en vecka till på Cypern. Fast som vanligt är det med en viss lättnad man återvänder hem till kaoset och försöken att återfå de där härliga vardagsrutinerna. Packa upp efter en månad utomlands, tvätta, storstäda och ta hand om posten är vad som väntar. Man får en hel del kallelser och diverse smått och gott när man varit borta ett tag. Och räkningar som man vet att man betalade innan resan men som tydligen ändå blivit utskickade. Suck. 
 
Men hela semestergänget fick i alla fall en sista dag på stranden innan vi flög hem på lördagskvällen. Sandstormen hade lagt sig och det var till och med blå himmel. Och Neo älskade att bada med onkel Fredrik och Björn (eller Björne som Neo säger). Vi kom till Norge runt halv ett på natten. Neo hade somnat ganska fort och sov nästan hela flygresan så det kändes som en väldigt smidig resa. Fredrik tog samma flight som oss och det var roligt för Neo som hade vant sig vid att få busa med sin favoritonkel varje dag. Det var dock en smula sorgligt på söndagsmorgonen när Neo frågade efter både onkel och Björne. Men han förstår så mycket den lille busen och nöjde sig med att få höra att de kanske kommer på besök senare i höst.
 
I Norge fick vi övernatta på Jessheim hos Jans moster. Det var SÅ uppskattat att få komma dit, istället för att behöva köra mitt i natten. Nattade om Neo vid tvåtiden och sedan sov han och jag till halv åtta. Jan fick sovmorgon till tio innan vi körde hem till Borås. Runt lunch startade vi och Neo slocknade med en gång och sov sedan tre timmar i sträck. Den sista timmen fick han titta på sin favoritfilm Minions, så även bilfärden gick hur smidigt som helst utan några protester eller gnäll. Man är en smula sliten ändå efter allt flängande, men en dag eller två så är jag nog åter på banan igen. Neo är tillbaka på förskolan och jag bor åter vid "skolbänken". Tar en dag i taget. Det är vad jag kommit fram till under semestern. Förra hösten blev jag så stressad då vi hela tiden var sjuka och plågade mig själv med att tänka på allt som inte kunde bli gjort under allt vabbande. Det kan bli samma visa igen, men den här gången tänker jag inte stressa över det. En dag i taget. Det är mitt nya motto.
 
 

Sista Kvällen På Cypern

 
Den sista kvällen på Cypern spenderade vi i Ayia Napa. Bord bokat på Los Bandidos, restaurangen som serverar den i särklass godaste strawberry margaritan. Folk vallfärdar dit för den. Och för den fantastiska maten, atmosfären och servicen givetvis. Vi tog en tidig sittning. Det var vi samt en annan barnfamilj. Men efter ett par timmar började det droppa in allt möjligt folk och restaurangen blev snabbt full. Förstår att man måste vara ute i god tid med bordsbokning för det är ett vansinnigt populärt ställe. I vanlig ordning är svärfar väl känt med ägaren till restaurangen och vi fick som alltid en fantastisk service och vissa generösa förmåner. Och Neo, vår vilda lilla otåliga tvååring skötte sig väldigt bra. Han somnade i taxin till Ayia Napa och sov igenom en barrunda. Men sedan var han pigg och igång igen. Höll låda som vanligt. Att sitta still på en restaurang är det dock inte tal om, men han fick äta sina fajitas vd sidan av bordet, dansande till tonerna av Gipsy Kings låt Bamboleo.
 
 
I Ayia Napa.
 
 
Första vattenpausen.
 
 
Lemon margarita.
 
 
På väg till restaurangen.
 
 
Neo sov i två timmar men sedan vaknade han som tur var.
 
 
Mitt emot restaurangen fanns det strategiskt nog en massa roliga bilar.
 
 
Äntligen!
 
 
Världens godaste guacamole gör dom också.
 
 
Smarrigt värre!
 
 
Manliga portioner.
 
 
Neo käkar fajitas. Stående. Allt annat runt omkring är ju så spännande.
 
 
Smakar pappas kyckling.
 
 
Mammas älskling.
 
 
 Den lilla charmören med smilgroparna...
 
 
Jahopp... ska jag posa länge eller?
 
 
Mamma försöker göra grimaser så jag skrattar på bilden... Går ikke...hehe...
 
 
Okej då, en mammapuss. På pannan!

Innan Sandstormen

 
Innan sandstormen som drabbade mellanöstern hade vi ett par sköna dagar på stranden. För er som inte hängt med i nyheterna har vi haft en massiv sandstorm utan dess like som kom från Syrien (Syrien ligger bara 13 mil bort). Den var enligt tidningarna och väderstationerna oförutsägbar och ovanligt hård för säsongen. Hårdast har den drabbat Libanon och Syrien där dödsantalet rapporteras stigit till 12 personer ( mestadels kvinnor och barn) och tusentals har åkt in på sjukhus för andningssvårigheter. På Cypern gick dom ut med varningar att inte vistas utomhus i onödan och inte utan munskydd. Äldre, barn, gravida och personer med astmatiska besvär skulle hållas inomhus. Stranden stängdes ner och vi fick fly in på ett hotell för att sedan ta taxi hem. Det sved i ögonen och det verkligen kändes att man andades in sand. Maken fick uppsöka läkare idag på grund av ett infekterat öga. Han hade fått in en massa sand och skit som spolades ut under undersökningen. Nu ser det ut som om han fått stryk av mig, men han har i alla fall fått behandling med ögondroppar. 
 
De flesta trodde först att det rörde sig om dimma. Jag minns när jag vaknade på morgonen och tänkte "Oj, vad dimmig det var idag då!" När man inte är härifrån är sandstormar inte direkt det första man tänker på när sikten är disig. Men det var först när vi fick ett samtal från svärfar som vi förstod vad det var frågan om. Jag reagerade dock att någon med högtalare pratade högt, otydligt och på cypriotiska dagen då vi var på stranden när stormen var på väg in. Gissar nu så här i efterhand att det var en varning. Mina svärföräldrar har bott på Cypern i över 10 år och har inte upplevt en sådan här sandstorm tidigare. Nu äntligen ser det ut som att det börjar klarna upp. Flyg har fått omdirigeras men det är nog ingen fara för vår flight om det värsta av sanden är borta imorgon. Men att kliva utanför dörren är en upplevelse. Alla bilar är täckta av ett tjockt lager sand och man ser spår av stormen överallt på alla ytor. 
 
 
Inget strandväder direkt...
 
 
Så stor storm att den kan ses från rymden. Bild från NASA.
 
 
På stranden innan vi förstod att det rörde sig om sand och inte dimma..
 
 
Polisen delade ut munskydd till folk som befann sig på stranden.
 
 
Så här brukar det se ut från svärföräldrarnas terrass.
 
 
Och så här såg det ut vid samma tidpunkt under sandstormen....

Det Börjar Lida

 
Det börjar lida mot sitt slut, den fyra veckors långa semestern här på Cypern. Fem dagar kvar och på söndag landar vi på norsk mark igen. Tillbaka till vardagen, kylan och hösten med blandade känslor. Som alltid är det skönt att hitta tillbaka till rutinerna efter en lång vistelse hemifrån, men jag skulle inte tackat nej till att stanna längre. Samtidigt har det ju sin charm att få frysa lite grann för att sedan kunna krypa in under ett varmt täcke och bara mysa i höstrusket. Fast det är väl den enda fördelen. Jag ser givetvis fram emot att börja dansa balett och burlesque, även om jag missat de två första danstillfällena. Hoppas på att kunna komma i fatt tämligen fort. Min form är det dock inga större fel med. Jag har lyckats hålla ut i snart en hel månad med nästan daglig träning och motion. Känns riktigt bra måste jag säga. När jag är hemma i Borås igen ska jag tillsammans med en kompis (som behöver lite hjälp med kostomläggning) köra en hälsosam månad. Ska maila iväg en lista på vettig mat till henne. Blir mycket fibrer, bra fetter och proteiner. Samt försöka hitta hälsosamma substitut för alla de där små gotterifällorna man gärna ramlar i lite då och då. Ska bli skoj! Jag gör ett undantag och det är sista helgen i september när jag drar till Stockholm.
 
 
Dagsformen.Vikt: 51,9 kg.

An Amazing Wedding

 
Have you ever experienced the feeling of stepping right into a romantic movie scene? I did last Saturday when we went to an amazing wedding here in Cyprus. Oh my god, was my first thought. The decoration, the sunset and the atmosphere. It was magical! When the beautiful bride appeared together with her father who looked so proud, it brought tears in my eyes. It was a day of joy, love and laughter. Our little son was home with his grandparents so my husband and I could really enjoy all the festivities. These days it's almost impossible to go to any formal event with a 2-year old who wants to run around all the time. Like my father-in-law use to say: the first two years they're supposed to learn to talk and walk. And after that they should learn how to keep still and be quiet.
 

Som En Bastu

 
Att powerwalka klockan åtta på morgonen här på Cypern är som att träna en timme i en bastu. Kan jag föreställa mig. Svetten bara rinner och rinner. Men det är skönt. Ställde in mig på en sjuhelsikes hetta redan från början så det har inte varit särskilt jobbigt. Jag är tvärtom förvånad över att jag lyckats behålla disciplinen. Försöker powerwalka ungefär varannan dag här nere. Och de dagar jag inte promenera satsar jag på styrketräning. Körde andra dagen på plankanutmaningen. Ser fram emot när man kommer upp i lite längre tider. Kändes en smula fånigt att stå i plankan i 25 sekunder, men nu ska det göras ordentligt enligt det exakta schemat. Då kan jag verkligen se om utmaningen ger några resultat eller om det bara är båg.
 
 

Motivation & Nytt Rekord

 
Kör plankanutmaningen i en månad nu utöver mina andra träningsprogram. Startade idag. Jag har alltid haft starka magmuskler och fixat plankan tidigare utan ansträngning, men aldrig 5 minuter som är målet efter en månad. Jag tänkte följa schemat även om jag misstänker att jag redan nu fixar minst två minuter med lätthet. Alltid kul att testa nya grejer och utmaningar. Ökar motivationen. Variation och resultat är vad som krävs för att man ska få förnyad energi att kötta på. Och resultat har sannerligen kommit. Den 14 juli sa jag upp mitt gymkort och satsade helt och fullt på hemmaträning med hantlar och den egna kroppsvikten. Jag fixade 10 armhävningar på tårna när jag började. I skrivande stund grejar jag 30.
 
Min man berömmer mig för min träningsteknik, känner på mina lårmuskler och är faktiskt IMPONERAD. När någon som ser mig varje dag kommenterar att han verkligen SER skillnad på hur min kropp förändrats är det sannerligen ett bevis på att man gör något rätt. Det är inte bara som man inbillar sig. Och snart börjar mina danskurser. De har redan startat idag men jag missar tyvärr de första två danstillfällena på grund av semestern, men det kommer jag ta igen på nolltid. Balett och burlesque varje tisdag från 18.00 - 21.00. Inte bara kroppen som kommer må bra av dansträning utan även min gamla danssjäl.
 
 
 
Har köpt nya teknikskor till baletten. Fann dessa fina i rosa satin i en liten dansbutik här på Cypern.
Mina förra har dansat klart. I 10 års tid räckte de, men nu har det gått hål längst fram vid tårna.
 
 
Här är plankanutmaningen! Haka på ni med!
 
 
För länge sedan efter graviditet och förlossning och då magmuskler knappt existerade.
 
 
Och som magen ser ut nu. Under semestertider. Jag ÄR jävligt stolt över mig själv.
Väldigt osvenskt av mig men har man kämpat så mycket och så länge tänker jag inte vara blyg.
 
Min profilbild

Sök i bloggen