Västkustträffen 2015

 
Västkustträffen 2015 ägde rum den 29-31 maj på Hav och Logi i Skärhamn på Tjörn. Vädret var av blandad kompott men som modell (och fotograf) får man nöja sig med att det inte kommer nederbörd när man ska fota. Något jag och Göran lyckades klara oss ifrån, förutom under några minuter innan blixtarna skulle riggas. Något jag däremot inte hade räknat med är att det tydligen kan blåsa upp till storm vid kusten. Det blåste så mycket att jag flög med altandörren varje gång jag skulle gå ut. Till slut fick jag be någon annan öppna och stänga den åt mig för jag klarade inte hålla dörren mot blåsten. Helt sinnes! Ungefär ett halvt dygn efter fotningen slutade mina fötter göra ont. De hade tagit en del stryk av kylan och det faktum att jag poserade i självmordshöga pumps under hela plåtningen. Men vad gör man inte för konsten?
 
 
Här bodde vi.
 
 
Självhushåll och loftvåning med tre sovplatser.
 
 
Underbart ljus och underbart stora fönster som många passade på att fota vid.
 
 
Här trivdes vi.
 
 
Älskar öppen planlösning och högt i tak.
 
 
Ett av två sovrum på nedre våningen.
 
 
Och en gigantisk altan.
 
 
Neo blev eld och lågor när Onkel Fredrik kom på besök. Blev bus hela helgen.
 
 
Ingen västkustenträff utan skaldjur. På fredag körde vi en liten buffé.
 
 
Åh, havskräftor och deras stjärtar! Mumma!
 
 
Bästa maten!
 
 
Och bästa stugkamraterna.
 
 
Busungen.
 
 
På upptäcksfärd i omgivningarna. Stugorna ser ni i bakgrunden.
 
 
Jippie! En gunga!
 
 
 
Springer på några av arrangörerna. Neo leker kurragömma...
 
 
Korvgrillning på kvällen.
 
 
Hår & makeup klart inför lördagens photoshoot.
 
 
Jan och Anders förbereder presentationen.
 
 
Lördagens infomöte och samling i konferenssalen.
 
 
Första location för fotograferingen.
 
 
Dramatisk himmel men vi hann fota innan nederbörd. Kom bara en pytteliten skur.
 
 
Efter skuren kom den blå himlen fram.
 
 
Jag värmde mig inomhus. Ingen idé att stå utomhus och frysa innan allt är riggat och klart.
 
 
Passade på att ta några sefies så klart.
 
 
Blev inte så mycket tränat veckorna innan träffen men jag kände mig SÅ bekväm framför kameran.
 
 
Ingen plåtning utan skyhöga klackar!
 
 
Gemensam middag på lördag.
 
 
Lax och räkcanapé.
 
 
Skål!
 
 
Namnam.
 
 
Nästa år tänkte jag också fota i poolen.
 
 
Neo studerar ljussättning.
 
 
Men mest busa med Onkel Fredrik.
 
 
Världens bästa Onkel.
 
 
Onkel Bus.
 
Nästa år hoppas vi på mindre blåst och varmare temperaturer.
Stort tack till alla som dök upp! Vi ses 2016!

Vår Älskade Son

 
Från stunden vi plussade med Neo kom jag och maken överens om att vi ville fortsätta resa på fototräffar och hänga med alla sköna människor, ta bilder i den mån föräldraskapet tillät och hålla liv i det intresse som en gång i tiden förde oss samman. För det var ju faktiskt på just en sådan här fototräff som jag och Jan träffades första gången, men i Småland. Jag minns inte riktigt hur det kom på tal men någon gång under år 2012 (tror jag) gick vi ihop med ett antal människor och bestämde oss för att arrangera en fototräff på västkusten. Sagt och gjort. På hösten 2012 arrangerades den första "Västkustträffen" och sedan dess har det varit ett årligt event. Men numera är den som oftast förlagd till sista helgen i maj. Nästa år firar Västkustträffen fem år. Helt vansinnigt vad tiden går fort!
 
Neo har varit med sedan start. Han låg i magen när vi hade den första träffen. Och sedan har han varit med alla år förutom det året då han blev född. Nu gick ju jag över tiden, men det var aldrig aktuellt att åka iväg på träff då det var alldeles för nära inpå beräknat förlossningsdatum. Dessutom var jag i stort sett sängliggandes på grund av foglossning och diverse andra krämpor. Så ofattbart att tänka på det nu. Men jag har kämpat som tusan och i år kunde jag äntligen stå framför kameran med huvudet högt och stolt över min kropp, trots lös hud, bristningar och ärr. Jag har sett bilderna direkt i kameran efter min och Görans fotografering och ser på mig själv med helt andra ögon. I did it!
 
Bilder på vår älskade son Neo som Jan tog under helgens träff
 

Behind The Scene

 
 
Fantastiska stugor! Här har vi kört en plåtning idag.
 
 
Dagens första outfit.
 
 
Älskar denna look.
 
 
3,5 timmes plåtning avklarad. På förmiddagen var vi ute i härlig blåst och kyla.
Men vad gör man inte för konsten? De två sista ombytena var underkläder så det körde vi faktiskt i stugan.

Morsa & Hobbymodell

 
 
Wohoo, snart dags för att hämta ungen från förskolan och sen packa in oss i en knökfull bil
ochfara mot västkusten. Att åka på fototräff med unge OCH alla outfits kräver egentligen ett släp.
Fasiken vad mycket grejer!

Feeling Good

 
 
Mjukstartar med ett par timmar om dagen.
 

Waist Trainer

 
 
Taadaaah! Inviger den på riktigt imorgon med en powerwalk.
Förvånansvärt bekväm. Testkör den nu i ett par timmar.
 

Kastar Ut Vågen

 
Med fokus på fria vikter och en waist trainer tänkte jag helt sadla om. Jag kastar ut vågen och skiter i vad siffrorna visar. Spegeln får bli min måttstock. Behöver något nytt. Har inte vägt mig på länge och tänker inte göra det heller. När jag fick ont i händer och fötter (väntar fortfarande på remiss) klarade jag inte av mycket. Knappt ens att gå, men smärtan har nästan försvunnit (nu känns det bara ibland) och svullnaderna har lagt sig, vilket har gett mig förhoppningar om att kunna återuppta träningen. Och för första gången på länge känner jag mig motiverad och förväntansfull. Och redo att kämpa hårt som bara den!
 
 
 
Vi drar till Cypern i mitten på augusti.
Innan dess ska jag publicera en efterbild. Detta får bli min förebild.
 
 
Hämtar ut min waist trainer i eftermiddag. Beställd från korsetten.se
 

Snart Är Det Dags

 
 

Tre dagar kvar till Bästkustträffen aka Västkustträffen och plåtningen med grymma Göran Magnusson.

Oavsett väder - det kommer bli både påklätt och avklätt.

FYRA år sedan vi jobbade ihop! Lär bli awesome!

 

Chris & Neo

 
Chris och Neo fyller ju år med två dagars mellanrum
så vi passade på att fira grabbarna igår.
 
 

Värsta Grejen

 
Tjaba! Neo här. Tydligen är det värsta grejen detta. Att fylla år. 2 bast blir jag idag. Morsan är rätt hajpad. Farsan är coollugn. Han fattar inte riktigt grejen. Inte jag heller. Jahapp, man blir äldre. So? Jag kör med några riktigt schyssta uttryck nu för tiden, gärna på engelska: Say whaaat? Oh yeah, baby. High five. Brofist. See ya later, baby. Kan vara grymt uppfostrad när jag känner för det. Slänger med fraser som: Tack så mycket och varsågod. Jobbar en hel del med treordsmeningar och fyraordsmeningar. Mest treords. Men morsan påstår att jag låter som Yoda bara för att ordföljden inte är grammatiskt korrekt. Morsan är en Star Wars nörd.
 
Förskolan är grym. Jag äger på förskolan. Nu brukar jag tjata om att få åka dit. Givetvis när det är stängt. Typ helger och så. Varje morgon när jag kommer ropar kidsen mitt namn. Och förskolechefen är helt såld på mig. Hon brukar stanna kvar lite extra för att hon tycker jag är så söt. En gång stannade hon en hel timme för att läsa sagor för mig. Morsan tror att det kommer stiga mig åt huvudet en vacker dag. Det tror inte jag. Jag är cool. Som farsan.
 
Drar storlek 86 nu på kläder. Väger 11 pannor. Har alltid varit en lättviktare. Men det är ingen som ger sig på mig för jag är väldigt rapp i käften. Kan argumentera för min sak. Det har jag efter morsan. Längden har jag ingen koll på, men kanske runt 83 cm. Folk påstår att mitt häftiga humör kommer efter morsan. Kan hända. Jag kan bli helt rabiat. Rätt kul att testa mina pärons tålamod. Särskilt i affären. Man riktigt ser hur svetten lackas på dom ibland. Men ofta är de alldeles för lugna. Nästan som att de vet att jag testar dom. Det är ju inte bra. Jag gillar ju att jobba med the element of surprise.
 
Idag ska jag mest bara chilla med bestefar och bestemor, mamma och pappa. Blev firad i söndags, igår (både på förskolan och hemma) och idag ryktas det om födelsedagslunch på stan. Och så misstänker jag ännu fler paket. Står något stort inslaget bakom dörren i TV-rummet. Och några fler i mammas och pappas garderob.  Det är nog inte så dumt det här med födelsedagar....
 

Lyckliga Unge

 
Oj, vilken lycklig unge vi hade igår när vi firade Neos födelsedag. Han var all over the place och kom med glada utrop när han såg vad som gömde sig i alla paket. Särskilt helikoptern. Då utbrast han "Woooow" och pappa kunde inte öppna kartongen snabbt nog. Den största presenten var dock trehjulingen från bestefar och bestemor som han själv fått välja ut. Han älskar den cykeln och lastar gärna alla sina bilar bakpå "släpet". Tyvärr låter det lite väl mycket att köra den inomhus så vi ska nog reservera den enbart för utomhusbruk i fortsättningen. Men klart han var tvungen att testköra den igår på vardagsrumsgolvet.
 
Det var inte det lättaste att natta en uppspelt unge, men efter att både jag och Jan blivit utkastade från hans sovrum (bara dadda och mommo som fick läsa god natt saga tydligen), så lyckades han ändå komma ner i varv. Till slut fick jag komma upp och läsa några sagor till innan han somnade gott strax efter åtta. Imorse ville han åka till förskolan, men sedan när han kom på att dadda och mommo var här blev han en smula mer skeptisk. Mommo fick världens kram på morgonen. Trodde det skulle bli högljudda protester vid avfärd, men Neo vinkade hej då till oss alla och det var inga bekymmer alls att lämna. Misstänker dock att han kommer vara extra glad över att bli hämtad i eftermiddag.
 
På onsdag (när han fyller år) har vi bestämt att han får vara ledig från förskolan och hemma med mig, bestefar och bestemor. Det vet jag att han kommer uppskatta. Då ska vi busa, mysa och öppna några fler paket. Gå ut en sväng till lekparken. Vädret skulle väl vara sisådär, men Neo älskar ju vatten och regn så han bryr sig inte om det skulle komma lite nederbörd. Eller förresten, han skulle bli tokglad om det regnade. Imorgon kommer Chris med familj hit och då ska vi också fira båda pojkarna med paket och kokt korv. Ungarna älskar korv. De fyller ju år med bara två dagars mellanrum (Chris fyller år idag) så det är ganska smidigt att tajma in deras firande. Har en misstanke att det kan komma några gemensamma kalas i framtiden.
 
 
Neos fina trehjuling.
 
 
Åka trehjuling ute på balkongen kan man ju också göra.
 
 
Hjälper bestemor med födelsedagstårtan.
 
 
Mamma har lagat snittar, bruschetta och Elaka gubben-muffins.
 
 
Neos lilla presenthög.
 
 
Spännande med presentöppning! Men vill helst att mamma eller pappa hjälper till att öppna.
 
 
Wooooow! En helikopter!
 
 
Coola grejer.
 
 
Ibland behöver man lite hjälp med leksakerna.
 
 
Nya bilar radas upp.
 
 
Dags för födelsedagstårta!
 
 
Blåsa!
 
 
Det var såååå roligt att blåsa ut ljuset...
 
 
Så pappa fick tända det igen så att Neo kunde blåsa ut det igen...
 
 
En ny liten resväska att stoppa alla bilar i...
 
 
Kalaset avslutades med att dansa till favoritlåten Happy. På repeat.
 
Grattis underbara unge! Du är så otroligt älskad!

Mommo & Dadda

 
Det vi har hört mest denna morgon och förmiddag är Neo som springer runt helt till sig av lycka och ropar "mommo och dadda". Maken till glad unge har nog sällan skådats. Han slängde sig om bestemors hals imorse när han hade vaknat och gav henne den största gokramen jag sett. Den där kärleken man ser mellan barnbarn och farföräldar/morföräldrar är oslagbar. Vi tog oss en tur till Biltema under förmiddagen där Neo skulle få prova ut en trehjuling. Första cykeln han testade blev han helt såld på. Det tog en bra stund innan han förstod att vi inte skulle ta cykeln ifrån honom utan att han skulle få precis en likadan av bestemor och bestefar i 2-årspresent. Senare i eftermiddag ska vi fira med paket, tårta och annat mumsigt. 
 
 
På Biltema med bestemor och trehjulingen.
 
 
Taadaaaah!
 
 
Klart man blir en smula trött när man var uppe till halv elva igår och kikade på ESC.

Det Börjar Dra Ihop Sig

 
För två år sedan vankade jag otåligt omkring hemma i väntan på att Neo skulle titta ut. Fast vanka var väl att ta i. Jag kunde knappt gå på grund av foglossningsbesvär och svullnader. (Kanske är mina nuvarande problem med domningar och svullnader i händer och fötter kroppens sätt att göra mig påmind att aldrig mer bli på tjocken). Hur som haver. Det börjar dra ihop sig till Neos 2-årsdag. Den 27:e maj för snart två år sedan skars han ut ur magen på mig. Och för ett år sedan yrade jag omkring och planerade hans första födelsedagskalas. I år håller vi det litet och intimt. Det blir nu på söndag eftersom vi är bortresta nästa helg. Givetvis blir det tårta, ljus, ballonger och presenter. Men i liten skala.
 
Neos bestefar och bestemor kommer från Cypern och ska stanna i tre veckor. De anländer imorgon runt midnatt och det ska bli så mysigt att fira 2-årsdagen tillsammans. Neo kommer bli eld och lågor. Den ungen är så bortskämd med kärlek. Apropå bortskämd. Hans presenthög i garderoben växer alltmer. Det är inte som att vi gått ut och tokhandlat, utan man har liksom stött på någon sak här och där det närmaste halvåret och tänkt "det där skulle vara perfekt till hans födelsedag" och så har det samlat på sig. Får nog dela upp det. Ge några paket på söndag och några på hans födelsedag.
 
 
För två år sedan.
 
 
Här kan vi snacka svullna fötter. 11 dagar över tiden.

Livets Små Nycker

 
Man är så koncentrerad på att den lille ska hålla sig frisk och kry att när sjukdom och krämpor drabbar en själv finns det bara ett ord som kan beskriva hur jag känner just nu: dumbstruck. Spenderade hela gårdagen på vårdcentralen och senare akuten, för att slutligen bli remitterad till neurologmottagningen inom en vecka. Mitt tillstånd är lite av ett mysterium och läkarna har hitills inte hittat orsaken. Vad som skett? Jo, jag vaknade upp på måndagsmorgonen och upptäckte att mina händer och fötter svullnat upp och domnat bort. Klarade nästan inte ens att knyta händerna och varenda led värkte. Tänkte att det säkert ger med sig under dagen. Att jag kanske legat lite tokigt i sängen under natten. Men det höll i sig under hela dagen och på kvällen kände jag hur det hettade till även i ansiktet. Tog antihistaminmedicin i hopp om att det kanske var en allergisk reaktion mot något, men det gjorde varken från eller till.
 
På tisdagen hade stickningarna och domningarna spridit sig upp över halva låret och till underarmarna. Ansiktet var bortdomnat på båda kinderna och upp mot pannan. Och vigselringen som innan svullnaderna hade suttit löst gick inte ens att ta av. Högst motviligt insåg jag att det var dags att kontakta sjukvården. Att någonting sprider sig kan ju aldrig vara bra. Men ni vet när man liksom har en känsla av att något är fel men ändå vet att det kommer vara svårt och kanske till och med omöjligt att komma på orsaken? Just en sådan känsla har jag nu med mitt tillstånd. Och nej, nu på onsdagsmorgonen har besvären inte blivit bättre. Men de har i alla fall inte förvärrats. Jag kan inte fatta vad det är frågan om. Helst av allt skulle jag vilja daska mina händer och fötter i väggen för att liksom säga: wake up! Misstänker dock att det inte skulle göra värken bättre.
 
För tillfället är det bara att gilla läget. Jag funderar på om det kanske är bättre att skickas till reumatologen, men eftersom jag haft domningar vill de kolla upp nerverna. Eller vad de nu ska göra hos neurologen. Men de lämnade mig inte vind för våg. Jag fick ett nummer att ringa ifall det skulle bli sämre. Då får jag komma in tidigare. Mitt allmäntillstånd är inte särskilt påverkat, förutom att jag är trött men det kan lika gärna vara min älskade lilla 2-åring som tröttar ut mig. Och eftersom allmäntillståndet ej var påverkat slapp jag bli inlagd. Det är det sista jag vill. De har dessutom gjort alla möjliga tester på mig nu, som inte visat något som kunnat förklara svullnaderna och domningarna. Det mesta ligger på is just nu. Alltså sådant som har med fysisk aktivitet att göra. Jag rör på mig eftersom jag tror och hoppas att vardagsmotion i alla fall inte försämrar tillståndet. Jag vill tro att all fysisk motion förbättrar de flesta åkommor. Jag kan dock inte lyfta tungt eller gå för långt då det gör så in i helvete ont i lederna. Inte ens Neo klarar jag av att lyfta på morgonen. This sucks. Big time.
 
 
Träningen ligger på is tills jag fått bukt med de mystiska svullnaderna och domningarna
i händer, fötter, armar och ben. Just nu kan jag inte ens knyta händerna utan att det gör riktigt ont.
 

Vårt Första År Som Gifta

 
Den 17:e maj firade vi och resten av Norge med pompa och ståt. Det var en av mina önskningar när det gällde vår första bröllopsdag - att i firade den i Oslo. Vilken folkfest! Jag har aldrig varit med om något liknande. I stort sett hela befolkningen hade klätt sig i vackra bunader (norska nationaldräkter), både män, kvinnor och barn. Det var snarare regel än undantag att man var klädd så. De som inte hade möjlighet till en bunad (tydligen kan de kosta tiotusentals kronor) hade kostym eller vackra långklänningar. Det var parader, musik, matstånd, glada Oslobor och vajande flaggor så långt ögat kunde nå. ALLA var på ett strålande humör och att få uppleva detta med min familj värmde långt in i själen. Jag är inte norsk, men min man är norrman och min son är halvnorsk så det gick inte att undgå att känna sig en smula "patriotisk" ändå. Har ni aldrig varit i Oslo på 17:e maj är det något jag varmt kan rekommendera. De vet hur en nationaldag (och vår bröllopsdag) ska firas.
 
 

Eating Sushi Like A Champ

 
 

På Äventyr I Oslo

 
Strax före elvasnåret begav vi oss ut på äventyr i Oslo. Neo, som hade hållit igång en stund hemma hos onkel, slocknade i bilen på väg in till stan, men vaknade upp lagom till glasspausen. Och genast ville han smaka och åt upp halva mammas glass. Så kan det gå. Norge skämmer bort oss med strålande solsken. Men gissningsvis kommer regnet lagom till 17:e maj. Nåväl. Vi har det oförskämt bra här i alla fall. Och Neo busar som aldrig förr. Imorgon blir det en lugn dag. Bunkra upp med god mat inför 17:e maj då allting är stängt på nationaldagen. Om det blir uruselt väder kanske vi ser firandet inomhus. Men vi får se. Vi har i alla fall köpt flaggor att vifta med. Till Neos stora förtjusning.
 

Att Hoppa I En Vattenpöl

 
Få saker är så roliga som att hoppa i en vattenpöl.
 
 
 

Tripp Till Oslo

 
Vi är i Norge! På söndag firar vi nämligen vårt första år som gifta, vårt fjärde år tillsammans och Norges nationaldag. Mycket firande med andra ord. Vi bor hos Jans kompis Fredrik, eller Onkel som Neo säger. Oj, vad han har busat med Onkel! En ren fröjd att se. Imorgon blir det en tur till ett köpcentrum i närheten, sushilunch och en tur till parken. Och på kvällen är det grillning hemma hos en vän. Så mysigt att vara här efter många tunga veckor.
 
 
 
 

Det Händer Mycket

 
 
Det händer mycket på två år. Bilden till vänster är tagen i maj 2013 och den högra bilden är tagen rätt nyligen.

17 Dagar Kvar

 

 
50,8 kg och 17 dagar kvar till modellfotograferingen ute på västkusten.
Jag har inte så stora förhoppningar om att det hinns med att bli mer tränad så bara
att hoppas på bra väder, schyssta poser, snyggt ljus och en sjuhelsikes fototräff!
 

Dagens Lunch

 
 
En av mina personliga favoriter: Tom kha gai. Extra spicy!
 

Bilder Från Instagram

 
Några mysiga bilder från instagram och helgen som varit.
 
 
Neo älskade Svandammen i Uppsala och att mata alla fåglar.
 
 
Strosar runt på gatorna i Uppsala med sitt lilla äpple som han fick köpa själv på Pressbyrån.
 
 
Selfietajm hos mormor. Mamma pratar för mycket så hon får vara tyst.
 
 
En tur till Enköping när mormor skulle vila.
 
 
Hälsade på min fina vän Emma som snart ska gifta sig. Så spännande!
 
 
Trött efter dagens äventyr. Fast här var klockan faktiskt midnatt. Jag satt uppe och skulle göra
klart ett fotoalbum till Neos mormor, när Neo om upp och vägrade lägga sig utan mig.
Så han satt brevid på en stol i köket och till slut somnade han om. Sittandes...
 

Bästa Frullen

 
 
God morgon i stugorna. Startade dagen med en rejäl frukost. Blev rester över från gårdagens middag
och vad finns det för bättre sätt än att vakna upp med en brinnande het thaisoppa?
Behöver vara på alerten för idag är det mycket läsning på utrikiska. Juridisk utrikiska. Oh, the best kind....
 

Thailändsk Glasnudelsoppa

 
 
Thailändsk glasnudelsoppa med grillad sidfläsk.

Soppdagar & Thaikäk

 
Nu är det inte många veckor kvar till plåtningen på Västkustträffen. Vikten ligger för närvarande på 50,8 kg och jag misstänker att kroppen inte tänker släppa ifrån sig några fler kilon innan träffen. Särskilt inte med den inväntande helvetesveckan. Ni vet, den där underbara veckan då jag blir mitt allra soligaste, trevligaste jag. När jag känner mig så förbannad på världen att jag ber maken köpa med sig en pinata på väg hem från jobbet så jag har någonting att slå på. Hur som haver. Jag kör soppdagar och fokus på thaikäk nu. Och sjuhelsikes stark mat. Är säkerligen bara en skröna men man säger ju att stark mat kan öka förbränningen. Till lunch idag lagade jag tom yam-soppa. Ikväll blir det nog thailändsk glasnudelsoppa med fläskkött.
 
 

Nationaldagsfirande

 
Efter många dagar med familjen vill Neo givetvis inte tillbaka till förskolan. Denna vecka blir dock väldigt kort då det är röd dag på torsdag och någon typ av planeringsdag på Neos förskola på fredag, om jag minns rätt. Vi åker till Norge för att fira 17:e maj (och vår första bröllopsdag). Kanske är fånigt, men jag tycker det är viktigt att ta vara på sådana dagar och att barnen får uppleva det, särskilt när vi i den här familjen både har norskt och indonesiskt påbrå. I Neos fall blir det en del nationaldagar att hålla reda på, men de viktigaste är Indonesiens nationaldag den 17:e augusti (som vi firade förra året på ambassaden i Stockholm) och Norges nationaldag. Den svenska nationaldagen har aldrig firats i särskilt stor omfattning, men den kommer ju mer naturligt eftersom vi bor i Sverige.
 
 
Från förra årets firande av den indonesiska nationaldagen. En nyvkaken Neo.
 
 
Alltid en smula skeptisk när han vaknar.... Sitter i än...
 
 
Mina kära vänner som vi hälsade på i samband med firandet.
 
 
Neo i norsk nationaldräkt drygt ett år gammal.
 

Den Dumma Incidenten

 
Det finns två saker som får mammahjärtat att värka lite extra. När Neo slår sig blodig och då Neo blir ledsen över att folk han tycker om ska gå hem. Igår inträffade båda sakerna. Den dumma incidenten skedde strax före middagen. Neo var överlycklig för vi skulle äta kräftor och han studsade upp och ner av iver. Dessutom var han superhungrig då aptiten under dagen inte varit särskilt bra. Så halkar han i hallen och slår upp läppen, och blodet rinner. Svullnar upp ganska omgående både på övre och undre läppen. Och blir givetvis väldigt ledsen. Han klarar inte av att äta något för det gör för ont, vilket han förklarar för pappa Jan. Åh, vi tyckte så synd om honom! Tog en bra stund innan han orkade busa med morbror och kusin. De stannade några timmar och busade järnet och när de sedan skulle gå sprang Neo till ytterdörren och sa "Nej, jacka skor aj aj" och hytte med fingret, vilket översatt betyder att de inte fick klä på sig ytterkläderna. När det sedan ska kramas och sägas hej då blir Neos missnöje ännu tydligare genom ett högt och demonstrativt "bläääääää!" Charmigt värre.... men det är hans sätt att uttrycka sig just nu. Man ser på honom och förstår att han blir ledsen. Tur att det går över väldigt fort. 
 
 
Skaldjursfrossa. Såååå gott!

Första Natten Utan Pappa Jan

 
Första natten utan pappa Jan. Känns märkligt. Men överlag har hela dagen gått bra. Neo somnade strax före halv åtta efter att ha busat med mormor i flera timmar. Jag fick ett icke önskvärt migränanfall och då fick mormor hoppa in som barnvakt. Neo sprang fram till min säng och blåste på huvudet lite då och då, eftersom det är så vi brukar göra när han har ont. Och så fick jag extra kramar och pussar. Det blev inte bättre, men det värmde i själen. Vilken go unge man har. Det märks så tydligt på Neo hur mycket han tycker om att vara här. Jag har inte sett honom skratta så mycket på en och samma dag. Energiknippe. Och känns extra roligt att mormor får uppleva det. Imorgon ska jag och Neo göra lite ärenden på stan. Ska bli spännande att åka buss med Neo. Det görs inte så ofta, men det är lite för långt att promenera in till stan. 
 
 
Dansa, mamma! Daaansa!
 
 
Happy baby!
 
 
Haha, hysteriskt roligt att käka wienerbröd hos mormor.
 
 
Jippie, jag fick en flöjt av mormor.
 
 
Hahahahaha.

Älskade Mormor

 
Neo älskar sin mormor. Vi (jag och Jan) är liksom andrahandsvalet när vi är i Uppsala. "Mormor" var det första Neo sa när han vaknade i morse och brukar vara det sista Neo säger innan han somnar. Bara mormor fick gunga honom idag och bara mormor får dela äpple och ge till honom. Älskade unge, vad han älskar sin mormor. Jag tar kort som en galning. Tänkte framkalla lite bilder som jag kan sätta in i det album Neo gav till mormor igår. Ett album där vi samlat en massa kort när Neo varit här och hälsat på. Så kan mormor kika i det när hon saknar honom. Pappa Jan jobbar i Kista och bor på hotell från torsdag till fredag. Men vi stannar här i Uppsala och busar.
 
 
På mormors balkong äter vi frukost i det strålande försommarvädret.
 
 
En vaniljbulle fick man av mormor. Sicken lyx!
 
 
Världens lyckligaste unge när MORMOR gungar honom. Som han tjatat om detta.
 
 
Jippiedoooo!
 
 
Busungen på lekplatsen.
 

Uppsala

 
Maken jobbar i Kista idag och imorgon. Jag och Neo är i Uppsala och hälsar på Neos mormor. Neo är överlycklig. Han har tjatat om mormor hela veckan. Mammahjärtat svämmar över av kärlek. 
 
 
En liten bensträckare under den sex timmar
långa bilresan. Eller nästan sju då vi fastnade i
Stockholms underbara rusningstrafik...

När Sorgen Sveper Över Mig

 
Det är svårt att se meningen med allt när sorgen sveper över mig och hotar den lilla styrka jag lyckats skrapa ihop de senaste månaderna. Men jag klänger mig fast vid allt stöd jag kan få. Kärleken är det enda i mitt liv som varit konstant. Som aldrig vacklat. Kärleken från familjen, min man, min son och mina vänner. Ja, även från främlingar. Just nu känns det som om jag testas till max. En vacker dag kommer jag se tillbaka på alla svåra stunder och förstå varför. Inte idag. Och inte imorgon. Men en vacker dag.
 
 

Första Bilden

 
 
Första bilden från helgens beautyfotografering. Älskar ljuset och bildens "enkelhet".

Happiness Is A Mood

 
"We're always thinking that someday we'll be happy;
when we get that car or that job or that person in our lives that'll fix everything.
But happiness is a mood and it's a condition, not a destination.
It's like being tired or hungry; it's not permanent.
It comes and goes but that's okay.
And I feel like if people thought of it that way, they'd find happiness a lot more often."
 
 

May The Fourth Be With You

 
 
Som det töntiga Star Wars-fan jag är måste självklart denna dag uppmärksammas!

Mannen Eller Kvinnan

 
 
En del hävdar att det är kvinnan som förfaller så fort hon gift sig.
 
 
Jag hävdar det motsatta!
 
Hahaha, jag älskar dig ditt envisa, skäggiga mähä!
 

Just A Pretty Face

 
Fotografering med min kära make idag. Att jag inte tagit bättre vara på fördelen med att vara gift med en riktigt duktig fotograf. Det är nästan skämmigt. Men prioriteringarna ser lite annorlunda ut nu för tiden. Inte alltid man har tid och orken att plocka fram hela studion för att testplåta. Man kan ju tycka att jag borde passa på efter att vi haft någon barnfotografering inbokad, men icke. Vill bli bättre på det. Fast i ärlighetens namn är det tillräckligt svårt att sätta till synes enkla poser utan att man har en 2-åring som kräver konstant uppmärksamhet. Visst tyckte Neo det var superduperkul när pappa började plocka fram studion och älskar att hjälpa till. Men i samma stund som den där mysiga lunchtröttheten kickar igång kan det vara minst sagt utmanande att hålla honom nöjd. Särskilt när han försöker köra över pappas fötter med en rullande pall. Eller vill att mamma ska bära när hon anstränger sig till det yttersta och nästan sträcker nacken ur led i ett desperat försök att få till en avslappand look. (Jag vet, det låter motsägelsefullt men ni skulle bara veta hur krångligt det enklaste kan vara ibland). Att SE avslappnad ut på bild har inte något med verkligheten att göra. Inte när man försöker ta modellbilder. I slutändan fick Neo hänga på tutten i kombination med godismutor. Nåväl. En eller ett par bilder blev riktigt bra och det var det jag ville.
 
 
 
 
 

Down Hill

 
Efter att ha haft ett ganska långvarigt flow med kost och träning är jag på väg att dippa igen. Vet inte om det beror på den enorma trötthet jag känt de senaste dagarna. Misstänker att det kan ha att göra med min pollenallergi så jag har börjat käka allergimedicin. Velat undvika det då det inte finns så mycket forskning på allergimedicin och amning, men efter att ha läst diverse uttalanden och information på sjukvårdsupplysningen väger fördelarna helt klart över för att ta medicinen om jag mår så dåligt, än den lilla mängd som passerar över i bröstmjölken. Dessutom ammar Neo inte så ofta längre. Vet dock inte hur lång tid man måste vänta på att det ska ha effekt. Har för mig att det ska gå på några dagar, men jag känner mig fortfarande väldigt trött och seg. Liksom orkeslös. Bara att fortsätta kämpa. Om fyra veckor är det dags för fotografering. Just nu känner jag mig inte redo.
 
 
Ibland känns det som om den här mamma-kroppen inte kan komma i bättre form än detta.
Idag är en sådan dag. Men det vägrar jag acceptera. Jag vill hitta magrutor!
 

På Kalas

 
Känns som söndag men det är tydligen lördag. Igår hade vi sjukstuga men idag är lilleman som vanligt igen. Han fick inte mer än 39 graders feber. När febern ligger på 40-41 kan vi snacka om hög feber. Och det är ju vanligare för Neo att febern ligger däromkring. Men vi slapp alltså det denna gång. Skönt. Och det varade bara en dag. Stora mannen fick migrän i samma veva. Jippie. Idag är dock alla friska. Deklarationen är högsta prio denna dag, men vi hann med ett litet 1-årskalas vid lunchtid. Neo har sovit på tok för lite (bara en halvtimme i bilen), men så fort vi kom in till kalaset blev han på bra humör. Särskilt när han möttes av en nyfiken, gosig hund. Imorgon ska vi försöka ta nya passbilder på Neo. Och lite bilder på mamma.
 
 
Misslyckat selfieförsök.
 
 
Mamma-selfie.
 
 
Ha en fortsatt trevlig helg!
Min profilbild

Sök i bloggen