Hopes & Dreams

 
Kunde inte somna igår kväll. Låg vaken och tänkte på vilken otroligt fin familj jag har och hur mycket kärlek det finns mellan oss, och ändå fanns det någon sorts gnagande oroskänsla inom mig som jag till en början inte kunde bli riktigt klok på. Men sedan slog det mig. Det var oron inför framtiden och att inte hitta ett jobb. Efter min första besvikelse i arbetssökarvärlden har jag slickat mina sår alldeles för länge. Dags att hoppa upp i sadeln igen. Och vilken tur att jag kom till insikt om det just den kvällen. Fann två relevanta tjänster som är av stort intresse. En i Borås och en i Göteborg. Med sista ansökningsdatum väldigt snart. Så det blir till att jobba häcken av sig idag medan Neo är på förskolan. Snickra ihop personliga breven, referenser, intyg, ja det vanliga pappersarbetet. Det första jag tänkte när jag såg tjänsterna var "don't get your hopes up", men det kändes en smula negativt. Min man påpekade dock en väldigt bra sak - att det är hoppfullt att det dyker upp just sådana tjänster som är perfekta för mig att söka. Sen gäller ju fortsatt att det är hård konkurrens och att det som oftast kommer finnas en person som har bättre kvalifikationer än en själv. Jag hoppas i alla fall på att bli kallad till en intervju. En sak är säker. Jag börjar bli jävligt grym på att skriva personliga brev. 
 
 
Lunch på Eest och sedan fortsatt stenhårt arbete med att leta jobb.
 
 
En stoooor vaniljlatte så att jag klarar dagen på 3-4 timmars sömn....

Veckans Vägning

 
Den enda fördelen med att ha varit magsjuk är att man definitivt håller vikten. Veckans vägning visar på 51,2 kg. Jag ska vara nere på 48-49 kg innan min plåtning med Göran om ca två månader. Plus tightad till max. Den lösa huden kring mitt kejsarsnitt går tyvärr inte att göra så mycket åt, men minskar man på fettet och ökar musklerna så kanske man kan strama lite till kring magpartiet. Just idag känner jag mig så jäkla taggad. Har kört morgonworkout och grundat med en bra frukost. Neo tittade en smula fundersamt på mig när jag körde mina squats men lät det i övrigt inte störa hans barnprogramstittande.
 

Nära Ett Psykbryt

 
Konstaterar att vi inte har mycket i tvättkorgen inför söndagens tvättstugehäng. Förutom sängkläder och handukar som behöver saneras efter magsjukan. Syns alltid så tydligt att man bara glidit runt i pyjamas hela veckan. Och bytt underkläder. That's it. Mina planerade utekvällar där tanken var att piffa upp sig blev ju inte av och inte har jag kunnat jobba vare sig med uppsatsen eller hängt på något gym. Ja, jag fick svar från min uppsatshandledare att det såg bra ut. Inte mycket jobb kvar. Nu är det mest småpill såsom språk, stavning, annan formalia, källförtäckningskontroll och liknande kvar. Några avsnitt som skulle byta plats för att ge uppsatsen ett bättre flyt. Men oavsett hur basalt det än må vara behöver jag inte en unge som hänger i knäväcken och vill att jag ska bära honom. Han måste på förskolan för att jag ska kunna avsluta mitt jobb. Och där är vi inte välkomna förrän vi alla varit helt friska i två dygn (som jag tidigare nämnt). Så tillvaron är rätt blaha just nu. Och jag känner mig smått deprimerad. Som en sunkig, ohälsosam, lat gammal morsa med tarmbesvär. And I hate the feeling. Helt ologiskt för jag VET att jag är allt annat än lat. Tar hand om sjukt mycket här hemma (städ, matlagning, ungen, min egen magsjuka) även om jag bara vill dra täcket över huvudet och dö. Den outtalade dealen är att den förälder som är närmast döden får frikort från de husliga bestyren och tro mig när jag säger det, jag har aldrig sett Jan så dålig som han varit det senaste dygnet. Men det hindrar inte känslan jag har av att vara sjukt nära ett psykbryt. Kan börja gråta för allt och inget. Hungrig är jag också.
 
 
 
 

Att Hantera Besvikelser

 
När jag inte fick tjänsten jag sökte och hoppades på fokuserade jag på att jag i alla fall hade två underbara helger att se fram emot. Men så blev jag nerspydd på födelsedagsmorgonen och magsjukan härjar ännu i vår familj (maken har faktiskt blivit ännu sämre) så även denna helgens planer får ställas in vilket svider extra mycket då mina bästa vänner som bor ca 40 mil bort skulle komma på besök. Vi har alla tre helt olika liv så att vi lyckades hitta en helg som passade alla var ett mirakel. Det skulle blivit shopping på Ullared och sedan restaurang på kvällen. Hade tänkt beställa den där skaldjurstallriken som jag inte kunde äta på födelsedagen. Men blir inget med det heller. 
 
När man är förälder till en vild liten tvååring som kräver all uppmärksamhet är möjligheterna till egentid extra värdefulla. Med maken, med väninnor eller bara med sig själv. Och när man blir berövad på alla möjligheter gång på gång och måste ta hand om sjuklingar, hemmet och samtidigt känner sig lagom värdelös för att man inte hinner skaffa ett jobb mitt i allt - då är det lätt att man bara bryter ihop på hallgolvet medan ungen skriker i protest när man försöker klä av honom overallen. Och att lämna på förskolan är det inte tal om förrän ALLA i familjen varit symtomfria i 48 timmar. 
 
Just idag känner jag mig bara så jävla less och besviken. Och inte på någon person utan på själva situationen att man hoppas och längtar och sedan skiter sig allting. Skulle väl inte påstå att jag är särskilt bra på att hantera besvikelser. I alla fall inte idag.
 
 

Rätt Dött

 
Ber om ursäkt att det varit rätt dött på bloggfronten. Jag och maken åkte som väntat på magsjukan. Tredje omgången för i år. Neo är fortsatt energisk men äter dåligt. Vi tokammar dagtid för det är det enda han kan tänka sig just nu. Kvälls- och läggningsrutinerna flyter på bra. Han tycks helt ha accepterat att det inte blir någon tutte förrän på morgonen. När han har uppvak kan han vara ledsen, men vatten och stryk på pannan får honom att somna om efter en stund. Tidigast på torsdag kan Neo gå till förskolan. Men det blir bara en dag denna vecka. Många dagar som går bort när magsjukan härjar. Man blir rätt less. Jag vill börja träna och ta tag i vardagen igen men så länge vi har sjukstuga här hemma är det bara att gilla läget.
 
 
Ost och kex är det som gäller efter tre timmars sömn....

What It Actually Takes

 

Upp I Sadeln

 
Nu ni gott folk, har jag fixat mig den perfekta moroten för att komma i form. Denna gamla morsa ska upp i modellsadeln igen. Om drygt två månader är det dags för Västkustträffen 2015 (en fototräff för modeller, fotografer, makeupartister, stylister, korvtjuvar och annat löst folk) som i år hålls på fantastiskt fina Hav och Logi i Skärhamn på Tjörn. Jag har bokat en plåtning med en av mina absoluta favoritfotografer Göran Magnusson. Oj, så mycket snyggt vi gjort ihop för ett par år sedan. Känns nästan lite sentimentalt att få jobba tillsammans igen. Längtar! Och redan nu börjar inspirationsknölarna i skallen arbeta på högvarv.
 
 

Bara Massa Deg

 
Efter en födelsedag och helg med sjukt mycket onyttigheter är det inte mycket som händer med den här 32-åriga kroppen. Min mage består för tillfället bara av en massa deg. Tre år kvar tills jag ska vara i mitt livs bästa form. Hehe. Men i den här farten lär det inte hända. Ny vecka imorgon och nya tag. Om jag inte åker på magsjukan. Det är mycket jag måste ta tag i när det gäller träningen men orken och disciplinen tycks ebbat ut. Är väl lätt att känna sig låg när man suttit instängd i lägenheten i flera dagar. Behöver frisk luft och motion. Ska bli spännande att se hur den kommande veckan artar sig. I den bästa av världar får både jag och Jan behålla hälsan. Men statistiken ser rätt dyster ut på den fronten.
 
 
Vikt: 51,6 kg.

Långtidsamning

 
Det görs ju inte särskilt mycket här hemma denna söndag. Så omständigt med magsjuka eftersom man hela tiden måste vänta på de där 48 symtomfria timmarna. Inga utgifter än så länge men alldeles för tidigt att uttala sig om det är över eller inte. Och sedan är det bara att vänta tills jag och Jan insjunknar. Detta är årets tredje magsjukeomgång för vår familj och jag och Jan har aldrig klarat oss från magsjukan när Neo haft den först. Det brukar ta nästan exakt 48 timmar efter att Neo visade första symtomet tills vi får det. Så någon gång måndag eller tisdag bryter det väl ut för oss.
 
Neo busar, stökar och sover. Igår tjatade han om att få gå ut men det var tyvärr inte aktuellt med den magen. Kanske blir ett mysigt bad för oss senare ikväll. Man måste ju trötta ut ungen och sång, dans och bad brukar göra tricket. Igår var för övrigt fjärde kvällen utan amning vid insomningen. Och första gången han nöjde sig med lite vatten när han hade ett par uppvak. Helt otroligt vad bra det går att avvänja honom vid kvälls och nattamningar. Första gången han vaknade ropade han på mig och när jag kom in satt han upp i sängen. Jag bad honom lägga sig ner och frågade om han ville ha vatten. Han drack några stora klunkar, lade huvudet ner på kudden och jag lade mig bredvid, strök honom i pannan och sakta, sakta föll hans ögonlock ihop igen och så somnade han.
 
Vid fem imorse höll mina bröst på att sprängas. Tror jag måste fått minst en kupstorlek större under natten eftersom jag inte ammat så jag erbjöd faktiskt bröstet på morgonkvisten, vilket är helt i sin ordning då vi tänker behålla morgonamningen åtminstone tills Neo blir två, eller om han vill sluta tidigare. Har förstått att långtidsamning (tydligen kallar man det så om man ammar barnet längre än 1 år) inte är särskilt vanligt och att amning generellt väcker mycket åsikter. Jag har en åsikt - barn och mamma gör vad som passar dom bäst och det är ingen som kan säga något om det. Eller jo, det gör dom ju men de har ingenting med det att göra. "Äckligt, onormalt, sjukt, egoistiskt, snubb på pedofili" är några av orden man råkar på i samband med långtidsamning. Tänker inte ens ge mig in på hur skev bild somliga har av amning.
 
Jag följer WHO rekommendationer om delamning i minst två år eftersom jag KAN (har till exempel aldrig drabbats av mjölkstockning eller sinande bröst) och för att Neo fortfarande vill delamma. Skulle han en dag visa/säga att han inte vill så tänker jag givetvis respektera det. Det finns ingenting negativt med långtidsamning förutom omvärldens förutfattade meningar, åsikter och fördomar. Det har fördelar både för mamman och barnet. Till exempel minskar risken för bröstcancer med upp till 50% om man ammar barnet minst 2 år. Och för barnet bidrar en fortsatt amning positivt till hjärnans utveckling och förebygger senare övervikt. Ammade barn löper mindre risk att få övre luftvägsinfektioner, öroninflammationer och tarminfektioner. Bröstmjölken fortsätter att vara ett näringsriktigt tillskott under hela amningstiden.
 
Att jag medvetet skulle sluta amma bara för att det inte anses lika socialt accepterat att amma större barn - DET är för mig onormalt, sjukt och egoistiskt! (Detta är absolut inte menat som något påhopp  mot dom mammor som slutat pga omvärldens påtryckningar. Jag kan förstå att man inte orkar stå emot alla elakheter folk kan slänga ur sig. Det är bara för jävligt att andra ska kunna ha sådant inflytande och förstöra något bra för mor och barn). 
 
 

Min Födelsedag

 
Min 32-årsdag blev inte riktigt vad jag hade planerat men ändå väldigt bra förutom Neos magsjuka förstås. Helt galet. Men oj, vilken energi han hade mellan varven. Han är så himla duktig. Som orkar vara vid gott mod och busa även fast han inte får behålla någon mat. Är verkligen otroligt tacksam över att vi fortfarande ammar. Verkligen en räddare i nöden när Neo är sjuk. Inte bara får han näring när aptiten inte finns, han känner en enorm tröst och trygghet. Plutten. Eftersom han är sjuk trodde jag att det inte skulle gå och lägga honom utan bröstet men hör och häpna - han verkar förstått och accepterat att somna utan. Ikväll ville han somna på mitt bröst och att jag strök honom lite i pannan. Sedan somnade han. Tror aldrig jag varit med om en smidigare läggning. Folk förvarnade oss om att det skulle bli åtminstone några vakennätter om vi ville vänja honom av vid bröstet på kvällen, men det har sannerligen gått över förväntan. Är helt paff.
 
 
Mamma vakar över sin lilla sjukling.
 
 
Bakar tårta till oss.
 
 
Taaadaaah!
 
 
Tröttis efter alla kräkturer och andra otrevligheter.
 
 
Thaimat beställdes hem från en av mina favvorestauranger.
 
 
Har gjort balkongen vårfin inför födelsedagen. Men nu är det helt plötsligt snö och minusgrader.

Världens Bästa Busunge

 

Magsjuka I Hate You

 
Halv sex vaknar jag av att Neo kaskadspyr i sängen. Jag är helt yrvaken och fattar först inte vad som sker. Maken rusar upp, får tvätta alla sängkläder och jag tvättar Neo. Jisses vilken start på födelsedagen. Ja, alla födelsedagsplaner blir givetvis inställda och jag känner mig så där lagom road. Men inte mycket att göra. Vet inte om jag ska käka upp tårtan själv eller vad vi ska göra. Hade tänkt ha födelsedagsfika men det är avblåst. Restaurangbesöket med maken likaså. Men han gav mig nyss världens största kram och föreslog att vi skulle beställa hem mat ikväll från min favoritthairestaurang. Åh, vilken bra idé! Hade jag inte ens tänkt på. Och så blev jag ju givetvis uppvaktad imorse efter att vi sanerat och tvättat. Fick två jättefina smycken med namnet Neo ingraverat på det ena och sedan ett litet hjärta med en stor hand och en liten hand i varandra. Svårt att förklara, men det var superfint! Och av mina svärföräldrar fick jag ett otroligt generöst bidrag till nästa veckans shoppingtur till Ullared. Lycka! Ja, trots kräksjuka så har födelsedagen artat sig riktigt bra ändå.
 
 
Bild från igår då jag var iväg på tjejkväll.
 
 
Söta, goa unge! Bli frisk fort!
 
 
Älskar dig min lilla busunge!
 
 
Mamma, mamma jag älskar att amma! Att jag börjar bli stor gör detsamma.
 
(Vi har börjat natta utan tutte och det går över förväntan bra. Tre kvällar i rad har han somnat nu helt utan tutte. Första kvällen sjöng jag och strök honom på ryggen. Andra kvällen kröp han upp i min famn, lade min hand runt honom och så somnade han. Neo förstår så mycket vilket underlättar oerhört. Man kan prata med honom och säga att vi försöker somna utan bröstet och att han får tutte på morgonen. Vi tror på successiv avvänjning. Många har föreslagit att jag skulle sova borta, men jag ville ändå visa Neo att jag fortfarande finns där. Känns mindre brutalt än att bara lämna Neo. Igår nattade pappa när jag var borta och det var skönt att komma hem till ett tyst hem. Men morgonamning och efter-förskolan-amning har vi kvar så länge Neo vill och det funkar så bra för oss).
 

Att Blicka Framåt

 
Känns bättre idag. Var helt slut igår kväll men har fått sova utan några jobbiga uppvak. Tänkte försöka lägga upp en plan, titta på lite strategier men framför allt fortsätta ta det lugnt, nätverka och söka jobb. Ingen mening att stressa upp sig över saker man ej kan påverka. Nu finns det andra roliga saker att se fram emot på det vardagliga planet. På lördag fyller jag 32 år. En trevlig ålder. Inga storslagna planer annat än födelsedagsfika och middag på La Copita med maken. Kanske ta lite nya modellbilder i samma veva. Det var länge sedan och man får ju passa på när man fortfarande ser någorlunda fräsch ut. 
 
Nästa helg får jag ett väldigt efterlängtat besök av mina vänner från Uppsala, Stockholm och Enköping. Blir tjejmys deluxe med shopping och restaurangbesök. Inte alla gånger man får fira sin födelsedag två gånger. Helgen därefter åker vi till Uppsala för att fira påsk. Skönt att det händer lite saker. Tiden rusar verkligen iväg och snart är sommaren här, något som jag verkligen ser fram emot, med eller utan jobb. Om lite drygt två månader kommer Neos bestefar och bestemor på besök från Cypern. Ännu en sak att längta till.
 
 

There Is No Sunrise

 
 
There is no sunrise without a dark night.
Hoppas på en god natts sömn och nya tag och nya möjligheter imorgon.

Att Stötta Sin Partner

 
Jag: "Jag fick inte jobbet... Mailade igår och fick svar nyss.. per mail.. mår inte så bra nu men Åsa haffade mig när jag gick förbi så gråter ut hos henne nu....."
 
Maken: "Men pluttis... Man får oftare nej än ja tyvärr, så det är bara att plocka upp sig och börja på nytt. Jättetråkigt, men en bra livslärdom. Du får ta med dig det positiva i processen. En liten tröst, men man får ta den lärdomen man kan."
 
Jag: "Jag jobbar på det..."
 
Maken: "Klart dom första gångerna är tunga, inget konstigt med det.."
 
Jag: " Över 600 sökanden... så lite intryck gav jag väl..."
 
Maken: "Oj, jävlar! Ja då är det inte illa pinkat och komma på andra intervjuen..
Det gir ju iofs inte klirr i kassan, men alltid lär man sig nått.. Och man vet att man är bra."
 
Jag: "Mmmm.."
 
Maken: "Du kan bara påverka ditt, och det tog dig till andra intervjuen.. Vem andra som kommer dit kan inte du påverka."
 
Jag: "Tack baby... du säger verkligen sånt jag behöver höra..du är min klippa."
 
Maken: "Jag talar bara sanningen baby.. Njut av dagen, och börja leta nya jobb i morgon. Du har precis börjar älskling."
 
Jag: "Behöver ta mig samman innan det är dags att hämta på förskolan..."
 
Maken: "Du får göra precis vad du vill baby.. Stanna och drick lite extra kaffe. Det är inget nytt som har hänt. Du hade inget jobb i går, och du har inget jobb i dag.. Du e jätteduktig och vet du det och jobbar på med ett leende så kommer du ha jobb i morgon. Jag tror på dig baby."
 
Min make är min hjälte. Inte bara älskar han mig. Han tror på mig och stöttar mig i allt jag gör. Han är ärlig och säger sanningen. Även när jag känner mig misslyckad. Ja, som ni kanske förstår så fick jag inte tjänsten jag hoppades på. Jag behöver en liten stund på mig att liksom acceptera det och gå vidare. Fila på en plan B som inte riktigt finns. Men jag har en idé som jag först måste diskutera med maken. Det som inte dödar härdar. Fast lika tungt är det ändå. Skönt att jag mailade i alla fall så jag slapp pinas en dag till. Vet inte om de hade tänkt höra av sig personligen med tanke på hur många som sökte. Över 600 personer för ett sommarvikariat! Det är snudd på sinnessjukt. Nåväl. Shit happens. Känns bara jävligt surt just nu. Tillbaka till ruta ett.
 
 
Jag älskar dig kära make. Tack för att du tror på mig. Du är underbarast.
 
Och tack Åsa för att du haffade mig precis efter att jag fått det tråkiga beskedet.
Det var skönt att ha en axel att gråta ut mot...
 

What Now

 
Jag har funderat. Det vore rätt jobbigt om jag efter två veckors väntan får besked att tjänsten jag hoppas på att få redan blivit tillsatt. Alla säger att det är superbra att ha blivit kallad till en andra intervju men om man får ett negativt besked efter den, innebär det väl egentligen att man misslyckats fatalt? Ni ser vad jag gör va? Just det. Överanalyserar. Borde sluta med det. My gut feeling säger att jag skulle bli en grymt bra anställd. Hoppas fler delar den känslan. Särskilt min framtida arbetsgivare.

Bästa Som Finns

 
Att få busa med min son - bästa som finns!
 

Mammas Lilla Solstråle

 
Mammas lilla solstråle som blir svårare och svårare att få i säng. Klockan har börjat närma sig nio innan Neo slocknat. Tydligen är det bra mycket roligare att vara uppe och busa med mamma och pappa. Men det kommer nog vända. Som med så mycket annat. Lämningarna på förskolan har väl inte varit så skoj den senaste veckan. Han protesterar ganska högljutt mot förändringen att bli lämnad vid nio istället för att åka med pappa varje dag strax efter sju. Märks SÅ väl. Men det går över på några minuter och sedan har han hur roligt som helst på förskolan. Var ju på utvecklingssamtal idag och vi känner oss väldigt glada att det går så bra, och att han trivs och utvecklas i en rasande fart.
 
Språket har verkligen tagit fart och rätt som det är kommer det fyraordsmeningar. Det bästa han vet är att vara ute och spana efter lastbilar och traktorer. "Stooo taktoor" eller "mera aaastbiil" är nog de vanligaste man hör från Neo när han sitter i vagnen på väg från förskolan. Att höra honom prata och kommunicera så bra, det är verkligen helt underbart. Han förstår i princip allt vi säger, men om han väljer att lyssna är en annan femma. Det ska givetvis testas så in i bomben. Många gånger kan han titta på oss med ett busigt uttryck och så gör han något han inte får och innan vi säger åt honom säger han "aj aj" och slutar. Men sedan försöker han göra om samma sak igen. Med samma busiga uppsyn. I det läget är det väldigt svårt att hålla sig för skratt.
 
 
Mr Cool med mammas solglasögon som han snodde från mig idag.

Jag Är Tacksam

 
Jag är tacksam över att jag hittat tillbaka till dansen, om än bara på en väldigt amatörmässig nivå. Det är precis vad jag behöver mitt i all vardagsstress. Visst har det varit tillfällen då jag nästan känt att orken inte ens räckt till att sätta sig på bussen in till dansträningen, men när jag väl är där glömmer jag bort allt annat. Inte bara kroppen som mår bra av balett. Min mentala styrka och självförtroende byggs upp. Under 75 minuter är det bara jag och full koncentration på kroppens alla muskler, styrka, hållning och teknik. Och det lugn och harmoni som kommer efter avslutad lektion. Visst, jag är numera värdelös på att komma ihåg koreografi. Och ännu sämre på att minnas alla franska termer, men jag håller ändå jämna steg. Man kommer väldigt långt på känsla och naturlig grace. För dansa är något jag alltid gjort. Ända sedan barnsben. Dansen har under så många år spelat en sådan stor roll att det är något jag kan säga finns i mitt blod. Även om det var 10 år sedan jag stod på en riktig scen.
 
 

And The Waiting Continues

 
Känns som att jag inte kommer få något besked om jobbet innan helgen. Hade varit skönt, men jag får nog lugnt vänta tills onsdag i nästa vecka. Försöker att koppla av och vila, men hjärnan arbetar i alla fall. Med alla möjliga tankar och känslor. Den där överanalytiska dumma hjärnan. Fint väder idag med. Ska snart iväg och hämta Neo från förskolan. Hänger nog ute en stund. Imorgon är jag hemma med Neo och då ska vi till Kaffekotten med Chris och Robin. Där har vi inte hängt på år och dag känns det som, så det blir ett kärt återseende. Ser alltid fram emot kvalitetstid med min son. Bästa tiden som finns. Synd att maken måste jobba. Men nu är det inte läge att "klaga" på det, då alla på hans jobb är varslade. I helgen får vi tid för varandra och familjen. På lördag ska vi iväg på 1-årskalas, fira Steak & BJ-day och senare på kvällen övervaka finalen i Melodifestivalen.
 
 
Dagens mamma.

A Roller Coaster

 
Sinnesstämningen och humöret skiftar lika mycket som vädret. Igår var det blåsigt, grått och kallt. Idag är det strålande sol och vår i luften. Men med det fina vädret kommer dystra nyheter om att Ericsson varslar 2200 anställda, varav 200 tjänster berör Borås. Känns som att det är varsel var och vartannat år. Riktigt dyster. Åh, vad jag verkligen behöver det där jobbet. Går ju bara omkring och väntar. Var ute och letade efter andra tjänster, men jag har i nuläget sökt allt av relevans. Har ingen plan B alls och det känns inte bra. Hela tillvaron känns smått osäker. Och jag kan bara gå omkring och vänta. Övervägde att ringa till rekryteringsansvarig och säga att det är ett perfekt väder för att berätta lite goda nyheter för mig. Jag har gjort en deal med Åsa. Om jag får jobbet ska vi fira med bubbel och ostar. Om jag inte får jobbet ska vi trösta oss med kaffe och bakelser från Trandaredsbageriet.
 
 
Lite lagom upplyftande lunchläsning skriven av min uppsatshandledare.
 

En Ordentlig Knut

 

Dagens frisyr. Kör på en ordentlig knut för ikväll dansas det balett.

Inte Utan Min Basse

 

En Olidlig Väntan

 
Jag vill gärna veta om jag fick jobbet. Inom två veckor sa dom. På onsdag har det gått en vecka sedan den andra intervjun. Det är en olidlig väntan detta. Kommer dom ringa? Eller kommer dom maila? Försöker öva på att inte ge efter för min svaga sida - att överanalysera allting. I detta läge går det liksom inte att göra det. Egentligen. Antingen får jag tjänsten eller så får jag den inte. Och det finns ingenting jag i nuläget kan göra åt saken. Förutom att vänta. Jag har till och med låtit bli att bygga upp ett försvar för att hantera en eventuell besvikelse. Jag försöker liksom bara låta saker och ting flyta på.
 
Skönt att man kan hålla sig sysselsatt med den här godingen
 

Like An Angel

 
 
Än så länge har dagen varit fantastisk. Besök hemma hos grannen, utomhuslek på lekplatsen,
promenad i solsken och nu sover Neo med favoritgosedjuren Basse och Oh-Ah-Ah.
Underbart med sådana här dagar tillsammans med min son.
 

En Ny Start

 
Måndag morgon och en ny start. Hemma med Neo måndagar och fredagar. Uppsatsen lämnades in i förra veckan och jag väntar på första domen. Det är en del som inte riktigt var i presentabelt skick, men inväntar bedömning från min handledare innan jag börjar pilla för mycket. Kommer bli några resor fram och tillbaka med tillägg, kompletteringar, rättningar och dylikt innan min högst kompetenta handledare bedömer uppsatsen som färdig för slutgiltig inlämning. Jag är inte färdig förrän den blivit godkänd, men jag känner att jag är så nära mållinjen nu att jag nästan kan snubbla över den.
 
Denna vecka har jag även på känn att jag kommer få veta om jag fått tjänsten som jag sökt. Det känns ganska livsomvälvande, särskilt när det är en tjänst som liksom är inkörsporten till vad jag i framtiden vill jobba med. Jag vet att man inte kan förvänta sig landa drömjobbet det första man gör efter avslutad utbildning, men detta känns så rätt för mig på alla sätt. Bara fortsätta hålla tummarna och hoppas på det bästa. Går det inte vägen denna gång är det bara att fortsätta söka och kämpa, något jag är van vid på många områden. Jag ger inte upp!
  
 

Lycklig Unge På Djurparken

 

Helgen I Bilder

 

 
Underbar helg med massa familjetid, skidskytte, djurparkenbesök och gos med Neo.

Slutspurten

 
 
 
Suttit och skrivit nästan oavbrutet sedan åtta imorse. Det börjar kännas i ryggen. Är inte skapt för att sitta stilla. Aj. Nu tar jag mig en timmes välförtjänad paus. Kl 16.00 skickar jag in uppsatsen för en första utvärdering och sen tar jag helg. Inga särkilda planer denna helg förutom att kanske besöka djurparken. 
 

För Mycket Stillasittande

 
Ett kilo upp och ett kilo ner. Händer inte mycket just nu med kroppen, vilket inte är så konstigt. Träning och fysisk aktivitet annat än någon enstaka promenad här och där har varit lågprioriterat de senaste veckorna. Uppsatsen har tagit upp det mesta av min tid. Saknar mitt gym, min träningsglöd och att se resultat. Men det kommer. Det tar bara lite längre tid och förhoppningsvis blir det ändring på det inom kort. För mycket stillasittande gör inte direkt några underverk för figuren. Från och med nästa vecka behöver jag dock aktivera både mig och lillen eftersom Neo bara kommer vara på förskolan tre dagar i veckan. Tänkte mig mycket utomhuslekar. Kanske busa runt på Kransmossen. Neo älskar ju att vara utomhus. I ur och skur.
 
 
Den degiga dagsformen 52,1 kg.
 
 

Skönt Att Det Är Över

 
Det finns ingen möjlighet att förbereda sig på en arbetsintervju i samma utsträckning som man förbereder sig inför en tenta, men det man kan och ska göra är att vara sig själv och svara ärligt. Även om ett ärligt svar kanske innebär att man inte kan ge något svar på frågan. Dagens intervju var ingen dans på rosor. Det var sannerligen en djupdykning i personliga erfarenheter och allt runt omkring, och det är skönt att det är över. Jag är i skrivande stund rätt överväldigad så jag kan nog aldrig riktigt gå in i detalj på vad som sades och vad jag svarade. Och även om jag skulle minnas är det inget jag outar här. Som sagt, saker som hör till min förhoppningsvis framtida anställning håller jag separerat från bloggen.
 
Men jag kan skriva om hur jag KÄNNER mig. Jag vet att jag gjorde mitt allra bästa, dvs verkligen tog till mig vad de frågade, funderade och gav ärliga svar. En del frågor var kniviga. Ganska många var det, men jag behöll fattningen. Stämningen var god och jag fick ett riktigt bra intryck av intervjuarna och arbetsmiljön. Min största skräck när jag stod utanför dörren till ingången (som vid tillfället var låst) var att jag inte skulle hinna in på toaletten innan min intervju. Som tur var kom en vänlig själ och öppnade. Jag berättade mitt ärende (inte att jag var nödig) utan att jag skulle på arbetsintervju, och han log och sa: Välkommen till *bip* I det ögonblicket kändes det som om jag hörde hemma där. Som om det var ett tecken på att det skulle gå bra.
 
Inom två veckor får jag besked. Ett positivt eller negativt besked. Men likväl ett besked. De ska kolla upp referenser och ja, de KOMMER kolla upp det noga. Så nu påbörjas en olidlig väntan. Fast inom de två närmaste dagarna kommer jag inte hinna tänka på det särskilt mycket. Det är bara uppsatsen som gäller. Ska skicka in den tll min handledare efter arbetsdagens slut på fredag. Satt och pluggade timmarna innan min intervju. Ett bra sätt att hålla tankarna sysselsatta och långt borta från alla "tänk om". Men, visst kommer jag hoppas lite extra mycket på ett telefonsamtal eller e-mail som ger mig nyheter. Glada nyheter.
 
 
På väg till intervjun.

You're The Best

 
Laddar med världens bästa pepp-låt från Karate Kid: You're The Best. Idag är det dags för arbetsintervju nummer två i Göteborg. Nervös men jag tror det är bra nervositet. Mindre nervös än vad jag var första gången. Nu vet jag ungefär vad jag har att vänta mig. Bara rätt mycket längre och säkert många fler snåriga frågor. Fick information att intervjun kommer vara en timme. Får man kaffe under tiden eller borde man köpa med sig? Kanske ska låta bli. Med min vanliga tur lär jag väl spilla ut kaffet över mina referensbrev och intyg. Blir jag alldeles för pirrig att jag inte kan tänka klart får jag bara föreställa mig intervjuarnas reaktioner ifall jag skulle ställa mig i tranan-position i slutet av intervjun, med Karate Kid-låten spelandes i bakgrunden. Det är mina små knep inför stora utmaningar. Att alltid ha en bild av en komisk eller skämtsam situation. Lugnar mina nerver och får mig att le istället för att skaka som ett asplöv.
 
 

På BVC Med Neo

 
Vår son bestämde sig för att vakna halv sex imorse. Jag var INTE vaken så jag slog på barnprogram på TV:n för att åtminstone ge mig en ärlig chans att vakna till liv. På dagens schema stod BVC-besök för extra mätning och vägning av vår lilla lättviktare. Vid åttasnåret traskade jag med hurtiga steg ner på stan med Neo i vagnen. En kylig promenad på cirka 40 minuter. Väl på plats ägde Neo tydligen alla leksaker som fanns i väntrummet. Märks att han börjar hitta ett nytt favoritord: min. Men han var glad och busig. Enda gången han protesterade var när jag plockade av honom alla kläder för vägningen. INTE populärt. Och sedan när sköterskan skulle skriva in uppgifterna i hans bok tjatades det om att gå ut. Eller sitta. Eller efter bollen. Eller mera mat. Eller mera klossar.
 
Nästa BVC-besök är på 2,5 årskontrollen och då kommer språket vara i fokus. Sköterskan lyssnade på Neo och sa att DET kommer definitivt inte vara några problem för Neos del. Bara under tiden vi satt ute i väntrummet kom ord som matbord, stol, lucka, flagga och elefant. Just ja. Dagens resultat. Längd 81 cm och vikt 9980 gram. Snart två år men ännu inte spräckt 10-kilosgränsen. Jan sa lite skojsigt att om vi hade gett honom 20 gram mer till frukost så hade vi nått 10. Haha. Jag hade 40 härliga minuter att gå tillbaka efter BVC för att lämna av honom på förskolan. Givetvis somnar lillskrutten efter halva vägen och fick fortsätta sova i vagnen när vi kom fram till förskolan. Alla barn och lärare var ute på gården när vi anlände. 
 
 

Det Gjorde För Ont

 
Jag skrev aldrig klart om bröllopsmottagningen i Uppsala. Fyra veckor efter mottagningen gick min pappa bort i cancer. Det var alldeles för smärtsamt att skriva om sista gången jag kramade min pappa. För det var just på den dagen. En fantastisk strålande solig dag vid Mälaren. Ute på Skarholmen där pappa hade sin älskade segelbåt i många år. Som han måste ha kämpat för att orka vara med hela kvällen. Hade jag vetat att det var sista gången skulle jag kramat honom ännu längre.
 
Jag trodde aldrig att jag skulle orka skriva klart eller ens titta på bilderna från bröllopsmottagningen igen, men jag har insett att det är ett kapitel jag behöver avsluta. Någon gång. Det har snart gått fem månader sedan pappa lämnade oss och vi saknar honom varje dag. Önskar ibland att jag kunde hantera det som min brorsdotter (Neos söta kusin). Hon är inte så gammal men ack så klok och full av kärlek och eftertänksamhet. I dagarna kring begravningen sa hon:
 
"Vi ska begrava farfar och ha fest för honom. Man har fest för att han har levt. Farfar är i himmelen nu, han ser alltid oss. Och han väntar där så träffas vi när vi dör också. Då är vi alla tillsammans igen. Farfar älskar att segla, han försökte lära mig men jag var lite rädd. Jag saknar farfar."
 
 
Neo med sin kusin på vår mottagning. Sista gången pappa träffade Neo...
 

Skidor, Bilar & Bus

 
Det har varit mycket skidor i helgen. Och bilar och bus. Inte gjort många knop. Vilat upp mig rejält inför veckan som innehåller både arbetsintervju och första inlämningen av uppsatsen. Det är en hel del som dessvärre fortfarande inte är i presentabelt skick, något jag hoppas på att hinna åtgärda någorlunda innan arbetsdagen är slut på fredag. Tyvärr försvinner en del tid, dels imorgon då jag ska till BVC med Neo och sedan på onsdag när jag är i Göteborg. Men ska försöka ta igen det på något vis. Från och med nästa måndag har vi gått ner i tid på förskolan då man bara är berättigad till 15 timmar i veckan som arbetssökande. Det innebär att jag får kvalitetstid med Neo fredag-måndag. Och så är han på förskolan tisdag-torsdag fem timmar per dag. Ska faktiskt bli mysigt. Det händer ju så mycket nu i utvecklingen och det gäller att passa på att spendera så mycket tid som möjligt med honom. Rätt som det är har han vuxit upp och kanske inte vill hänga med sin minst sagt coola morsa.
 
 
Neo kan sitta och rada upp sina bilar i evigheter.
 
 
Lastbilar är högintressant för tillfället.
 
 
Ibland måste man bara lägga sig ner och vila en stund mitt i all lek.
 
 
Vadå? Gör inte du det mamma?
 
 
Rullar runt....
 
 
Full fart framåt!
 
 
Neo med sitt flygplan.
 
 
Kan inte riktigt bestämma sig. Kanske ska ta taxin ändå...
 
 
Yes, taxi it is!
Min profilbild

Sök i bloggen