Sträva Efter Något Bättre

 
Ligger det i vår natur som människor att alltid sträva efter något bättre? Att liksom glömma bort det man faktiskt har och bara tycka att gräset ser grönare ut på andra sidan? Jag hoppas inte det. Innerst inne är jag rädd att jag ska bli så fokuserad på att landa det där första viktiga jobbet, att jag tappar bort vad som verkligen är viktigast för mig. Ja, ett jobb ger en ekonomisk trygghet och stabilitet för vår familj, men bara det att jag HAR en helt fantastisk familj som är mitt allt är något jag aldrig får glömma bort. Och min make. Jag kan inte ens med ord beskriva vilken otrolig man han är. Min själsfrände. Med världens största hjärta. Och kärleken till honom är starkare än någonsin. Och vårt barn. Vår son. Att få leva tillsammans med de två personer man älskar mest på denna jord - DET är sannerligen något att vara tacksam för, även i svåra tider. Ingen av oss vet hur framtiden kommer se ut. Vi vet hur vi VILL att framtiden ska se ut. Att Jan inte förlorar jobbet (det beskedet får vi vänta lite till på), att jag hittar ett jobb. Och att Neo växer och håller sig frisk. Men det är saker vi hoppas på och som inte alltid blir som man vill. Saker som inte går att påverka. Så jag försöker ta en dag i taget. Har även under dagen fått lite dystra besked som griper tag i mitt hjärta, men jag ska göra allt jag kan för att fortsätta vara stark och kämpa vidare.
 
 

Mycket Att Göra

 
Bollar med både uppsatsen och jobbsökandet just nu. Kommit ut några högintressanta tjänster i Borås med sista ansökningsdag nästa vecka så idag ligger fokus på att få till ett utkast på det personliga brevet och CV. Har under förmiddagen fått till ett helt okej brev. På måndag kväll ska jag ta hjälp av en gammal kurskamrat som ska gå igenom brevet och komma med lite tips. Gillar hennes inställning. Typ "Nä, nu jävlar ska du ha detta jobb!" Jag är en smula mer försiktig i mina förhoppningar sedan utfallet efter min andra anställningsintervju inte resulterade i någon anställning, trots att det kändes så bra. För som det ser ut nu på arbetsmarknaden spelar det ingen roll om jag utbildningsmässigt är överkvalificerad för de tjänster jag söker. Det finns alltid någon som är mer kvalificerad än mig för just DEN specifika tjänsten. Kanske har personen i fråga mer erfarenhet av att ha jobbat inom samma område eller liknande områden. Eller tidigare arbetat på samma företag/firma/myndighet. Då blir jag per automatik utslagen, även om jag är mer än kvalificerad.
 
Det är kruxet med att försöka landa det där allra första jobbet. Man har liksom inget att komma med. Ingen direkt arbetslivserfarenhet att konkurrera med. Och så länge jag inte får ett jobb fastnar jag i ett moment 22. Ingen vill anställa för att jag inte har någon arbetslivserfarenhet och vill ingen anställa kommer jag aldrig kunna få någon arbetslivserfarenhet. Alltså, klart jag jobbat med diverse olika saker. Butiksbiträde, inom hotell och restaurang som städare och frukostvärdinna, inom hemtjänsten och äldreomsorgen och ideellt arbete som styrelseledamot i Hyresgästföreningen. Men det är liksom mestadels tillfälliga ströjobb man tagit när man haft studieuppehåll, sommarledigt eller studerat. Sådana jobb som vem som helst kan och säkerligen har jobbat med. Inget jobb som egentligen ger RELEVANT arbetslivserfarenhet för de tjänster jag i nuläget vill ha. Klart jag försöker bäst jag kan att använda det jag gjort till min fördel när jag söker, men i det stora hela känns det en smula hopplöst.
 
 

The Walking Dead

 
Efter en sjukt bökig natt installerade jag mig hemma hos Åsa klockan åtta (!) imorse. Har än så länge kört två timmars intensivt researcharbete, något som i stort sett är det enda min hjärna klarar av idag. Åsas första helt spontana kommentar när hon öppnade ytterdörren imorse var: "du ser helt förstörd ut!" Älskar ärlighet. Faktiskt. För det är precis så jag känner mig. Förstörd. Som en zombie från The Walking Dead. Man slipper fejka att man är pigg och alert. Första halvan av kvällen igår gick bra. Jan nattade den lilla marodören och nattade om honom efter första uppvaket som skedde runt midnatt. Men någon gång på småtimmarna kom en missnöjd Neo klampandes in i vårt sovrum, klättrade upp i sängen och insisterade på att klämma ner sig mellan oss. Och givetvis är vår 150-säng inte gjord för tre personer. Den lilla mini-människan sätter igång och sparkar sin kära far i ryggen natten igenom samtidigt som han (Neo) ger ifrån sig sömndruckna irriterande grymtningar. Jag är trött.
 
 
 
 
 
 

Neos Lilla Bänk

 
 
Neo är så stolt över sin lilla bänk som pappa nu målat.
Ibland vill han liksom bara sitta på den och insisterar att vi tar in den i vardagsrummet.
Vad gör man inte för sina barn?
 

Snart Fyra Veckor Kvar

 
Vikten är egentligen inte så viktigt (haha) inför den kommande plåtningen med Göran. Huvudsaken är att kroppen SER UT att vara i form. Jag tänkte tjuvträna i helgen med att stå framför kameran och fota med min kära make om det hinns med. Testa beautyshots. Fokus på ansiktet. Är inte jätteförtjust med att blänga rätt in i kameran. Kanske för att jag tycker det är svårt att förmedla känslor på beställning, så just beauty känns mer safe. Det är då inte helt nödvändigt att ha ögonkontakt med kameran för att få till en snygg bild. Likaså när jag plåtade fine art med John Hagby. Då såg man inte mitt ansikte över huvud taget. Rätt skönt när man är väldigt ringrostig. Börjar jag känna mig en smula varm i kläderna under helgens planerade övningsfotografering med Jan får jag dock försöka öva på mina facial expressions. För det spelar ingen roll hur snygg kropp man har eller hur grym pose man får till. Ser det ut som om man håller på att skita på sig blir bilden totalt värdelös. Om det nu inte det man hade tänkt förmedla förstås.
 

 

Foto John Hagby

Vilken Kick

 
Kvällens bodycombat - vilken energikick! Kände mig lätt som en fjäder och hade inga problem att hänga med. Det blir ett bra substitut till baletten. Kanske inte riktigt samma grace och hållning men det är underbar träning. Efter passet kör jag rehabiliteringsövningar/styrkeövningar för min rygg. Har börjat få en del problem med den, men efter träning och rörelse mår den så mycket bättre. Det är ju en del av kroppen som faktiskt behöver rörelse för att må bra, även om man vissa dagar har lust att lägga sig ner och ge upp. Imorgon blir det en vilodag för kroppen så den hinner återhämta sig ordentligt.
 
        

Studiedag På Stan

 
 
Idag blir det studiedag på stan och ikväll ska jag köra bodycombat och styrketräning på gymmet.
Har en vrist som är en smula mörbultad så får vara lite försiktig. Men behöver röra på mig
och särskilt träna ryggen då jag upplevt en del problem med den på sistone.
 
Ha en riktigt bra tisdag!

Jämförande Bilder

 
 
Vilken resa kroppen gjort. Och mitt tålamod och viljestyrka.
En lång och slitsam resa men så värt det.
 

En Glad Fis

 
Vilken liten solstråle jag hämtade från förskolan idag. Jag vet inte varför jag blir förvånad för det har ju egentligen aldrig varit några problem när han väl är där. Den ena förskoleläraren sa att det hade gått så bra hela dagen och att Neo kanske känner av att det är de här tiderna som han brukade ha innan vi gick ner till 15-timmarsveckor. Och efter idag är det inte helt omöjligt. Han pratade på och lät som en liten kulspruta. "Pappa jobbar, hej då dagis, oj massa bilar, titta bussen, en stoooor traktor, klappa katten." Und so weiter. Tror han tycker om rutiner och förskolemiljön. Det står i alla fall alltid en liten välkomstkomitté med tjejer som ropar efter Neo varje gång vi lämnar. Det kanske är tjejerna han gillar. Hihi.
 
 
Älskade, busiga, envisa unge.

Kämpar På

 
Vardagen kickar igång med en bra lämning på förskolan. Jag fortsätter kämpa på med uppsatsen, jobbsökandet, träningen och kosten. Det tar sin lilla tid att bygga muskler har jag märkt. Men jag ser små resultat. Frågan är om det kommer bli några synliga resultat om 33 dagar, då det är dags för mig att ställa mig framför kameran igen. Who knows? Ska bli spännande att jämföra måndagsmagarna. Det är så smidigt med bilddokumenation om man börjar tvivla på sig själv. Viktmässigt har det inte skett några förändringar från förra veckan, så då är det bättre att ta kort.
 
              
 
Jag älskar skaldjur och grönsaker. Och thailändsk mat. Kan varmt rekommendera sjögräsnudlar om man
gör en riktigt smarrig wook med chili, vitlök och koriander. LCHF och ett bra alternativ mot vanliga nudlar.
 
 
Måndagens mage. Efterlyser fortfarande mer magmuskler.
 
 
För ett år sedan såg magen ut så här. Vid ungefär samma vikt. Så visst har det hänt grejer.
Det tar sin lilla tid för huden att dra ihop sig efter en förlossning....
 

Falla På Plats

 
Små saker som är avgörande för att nå mina mål börjar äntligen falla på plats. Efter kontakt med studievägledare, kursadministratören och min handledare är jag omregistrerad och har därmed rätt till utökad förskoletid. Jag måste även vara registrerad för att senare kunna rapportera in betyget när uppsatsen är klar. Men det var tidsbristen här och nu som var det mest kritiska. Sedan jag fick tillbaka feedback från min handledare efter den första uppsatsinlämningen har jag som tidigare nämnt vabbat och/eller varit sjuk i 17 dagar. De fåtal veckor som Neo varit frisk innebar en studietid om 4 timmar per dag, tre dagar i veckan. En timme om dagen gick bort enbart på själva hämtningen och lämningen. Det räcker inte långt för det jag har att göra. Nu har jag åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Möjligheten att äntligen kunna knyta ihop säcken ser genast mycket bättre ut, även om jag skulle råka ut för vab i framtiden.

Kosten

 
Lite olika lunchalternativ jag ätit den senaste veckan
 
Linsgryta med grillad karré och sallad
 
 
Jordärtskockssoppa (förrätt) och köttfärssås med medelhavssallad (varmrätt)
 
 
Blåmusslor i vitt vin, koriander, chili och vitlök
 
 
Och en liten magbild för att fira helgen
 

Gårdagens

 
Jag klär mig inte alltid i mjukisbyxor och träningskläder. Men för det mesta.
De få gånger jag piffat till mig måste ju förevigas med kameran.
 
 
 
 

Tjejkväll & Några Flaskor Vin

 
En tjejkväll med god mat i nyttighetsanda och några flaskor vin. Det var PRECIS vad jag behövde och fick njuta av igår hemma hos Emelie. Att få sitta på en stol, tjöta och dricka vin samtidigt som hon stod och lagade mat var för mig som småbarnsförälder definitionen av djup dekadens. Ja, ni ser ju hur ofta jag kommit ut de senaste åren. Hahaha. Vid elvasnåret lullade jag ut till vad som måste vara Borås största taxibil och blev körd hem till dörren av en otroligt charmerande äldre herre med bred boråsdialekt. Han skrattade hjärtligt och förstående när jag berättade vilken fantastisk kväll jag haft där jag kunnat äta i lugn och ro utan en 2-åring som kräver ständig underhållning och uppmärksamhet. Väl hemma hade lilla gossen slocknat i soffan efter en helkväll med bästa polaren Chris. Stora gossen fick sig en redig jag-är-på-pickalurven-och-verkligen-fullkomligen-älskar-dig-så-in-i-bomben-mycket-mottagande av mig.
 
 
Smarrig linsgryta med koriander, chili och lime.
 
 
Vi startade med det vita vinet. Sen tog det slut och då gick vi in på det röda.
 

Missing People

 
En man i 45-årsåldern har försvunnit i närheten av vårt bostadsområde. Det är fullt pådrag med polis, polishelikopter och militär som upprättat sin sambandscentral på Kransmossen. Vi går alltid förbi där när det är dags att lämna Neo på förskolan. Han fick se en polisbil med sirenerna på, helikoptern (som på hans språk blir "choppa") samt två stora traktorer. Allt detta på den korta vägen till förskolan. Det går inte riktigt att få en 2-åring att förstå allvaret i VARFÖR det var ett sådant pådrag. Han fokuserar bara på fordonen och ljuden samt beordrar mamma "meera wiioo-wioo" (härmar polissirenen) och "meeera choppa choppa chooooppa". Mamma KAN inte på befallning trolla fram mer helikoptrar eller polisbilar med blåljus. Neo var inte nöjd över svaret. Väl på förskolan trodde jag att tjatandet skulle upphöra, men till min stora lättnad så kunde man faktiskt både se och höra polishelikoptern från gården, vilket resulterade i den bästa lämningen på länge. Han sa till och med hej då till mig och gick med en av pedagogerna för att fortsätta spana på helikoptern.
 
 
 
 

Amazing

 
 
Vilka otroliga förändringar kroppen genomgått på två år. Och det är först nu som den inre muskulaturen nästan återgått till det normala. Tog extra lång tid för magmusklerna att läka efter snittet och i över ett års tid efter förlossningen klarade jag inte av att göra ett enkelt hopp på grund av svag bäckenmuskulatur. Men jag tog det lugnt, lyssnade på kroppen och satsade på att långsamt stärka musklerna. Välja träningsform utefter vad kroppen klarar av. Baletten har verkligen gjort underverk för min väg tillbaka.
 

Terminens Sista Lektion

 
Igår kväll var terminens sista balettlektion. Lite småsorgligt, men återupptar baletten till hösten. Tänkte ersätta tisdagsbaletten med ett pass på gymmet. Skönt att åtminstone ha en fast träning i veckan. I övrigt blir det ju mycket hemmaträning och vardagsmotion. Jag känner att min mentala hälsa så sakteligen börjar byggas upp. Tack vare fysisk motion. Folk förstår ibland inte att dessa två ting har ett starkt samband för mitt välmående. Jag har räknat ut att jag haft 17 vabb-dagar/själv varit sjuk den senaste månaden. Inte så jäkla konstigt att man gått och blivit smått deprimerad. Men med motion, sol och en unge som än så länge är glad och frisk kan man börja se ljuset så smått. Givetvis kommer det fortsätta komma bakslag, men det är skönt att veta att man klarar att kämpa sig upp igen. 
 
 

Inte Helt Nöjd

 
Vi hade en bra morgon - jag och Neo. Men att bli lämnad på förskolan var ingen hit. Anade nästan det med tanke på hur länge han varit hemma på grund av sjukdom. Och lägg till den fantastiskt härliga dagen vi hade tillsammans igår. Jag klandrar honom inte. På förskolan blir han ju bara sjuk. Men efter sommaren ska de flytta honom till en annan avdelning med lite större barn. Min första spontana tanke var: Jippie! Då kanske han inte blir magsjuk lika ofta i alla fall. Känns skönt att få vardagen tillbaka men jag lämnar alltid Neo med en klump i magen och skräck för vad han ska dra på sig denna gång. Men så är det. Mamma måste jobba med sitt. Ska hämta Neo om ett par timmar. Då kommer det nog lekas i solen en bra stund.
 
 

Milen

 
 
Återfinner mitt välmående.
 

Finally

 
 
Äntligen lite synliga resultat! Måndagens vikt ligger på 51 kg och det är sex veckor kvar till fotograferingen. Kommer gå strålande känner jag. Sköter jag bara kosten och inte överäter når jag nog mitt mål inom kort. Och med vackert väder kommer ökad träningsmotivation. Trots att jag fortfarande smått avskyr att springa vill jag bara ut och springa när det är så här fint väder. Knasigt va?

En Underbar Helg

 
Den här helgen har varit fenomenal på alla sätt och vis tack vare min make och mina underbara vänner. Spontanbesök, grillning och en nöjd unge gör verkligen under för humöret och skingrar för en stund alla mörka moln. Neos goda humör fortsatte hålla i sig och denna måndag tog vi sovmorgon till åtta och klev inte upp förrän nio. Blev en sen frukost så någon lunch var Neo inte sugen på innan han slocknade för lunchvilan strax före tolv. I eftermiddag ska vi ut i det vackra vädret tillsammans med grannen och hennes barn. Små, enkla vardagsplaner hjälper till att komma ur den värsta deppigheten.
 
 
Neo skålar med Åsa.
 
 
Klink.
 
 
Älskade underbara vänner!
 
 
Familj.
 
 
På lördag blev det make-your-own-pizza-day.
 
 
Smarrigt värre.
 
 
Godaste.
 
 
Pappamys.
 
 
Med fötterna på bordet...
 
 
Monstertruck-körning på spegeln och måndagsselfie.

Äntligen Fixat

 
 
Äntligen fick jag tid över att fixa håret. Nytvättat, fönat och plattat! Underbar känsla.
 

Det Ytliga Jaget

 
Att få tid, ork och motivation till att sköta om det ytliga jaget när vardagen mestadels bestått av vabb och sjukdagar är svårt. Behovet av att få piffa till sig och faktiskt få känna sig riktigt fin någon gång växer allt mer. Insåg att jag inte varit ute och dansat på krogen på snart två år. Med undantag för min möhippa i mars förra året. Inte för att jag var en särskilt flitig krogbesökare innan jag fick barn, men jag har alltid haft fenomenalt skoj ute på krogen. Tänk att kunna få gå ut och dansa bort sina bekymmer med sina väninnor för en enda kväll! Det vore helt fantastiskt roligt. Men som statistiken ser ut nu blir alltid alla roliga saker inställda. Verkar vara en regel i mitt liv som mamma. Förbannar alla dessa jävla förskolebaciller!
 
 
Osminkad och föga avancerade håruppsättningar är min vardag.
 
 
Varierar den strikta hårknuten med en fläta. Spännande grejer!
 
 
Borde väl egentligen klippa av mitt långa hår för jag har det aldrig utsläppt.
Passar dåligt med barn och blöjbyten....
 
Jag önskar mig lite glamour i vardagen!

A Happy Me

 
   

Ser fram emot att fota igen. Bjuder på ett par porträttbilder som jag och fotograf Oscar E tog för väldigt länge sedan. Från tiden då jag var student i Uppsala och precis börjat som hobbymodell.
 

Beat It

 
Hur trött jag än kände mig bestämde jag mig för att köra min hemmaträning när Neo somnat. Samt några minuters sparring. Att bara röra på sig i ynka 20 minuter är en kraftansträngning när hela ens inre bara vill lägga sig ner och ge upp. Men fysisk träning kan bota det mesta, även lätt depression. Kanske inte över en dag men under längre tid. Imorgon tänkte jag ta med Neo ut på en tur runt Kransmossen. Blir väl ingen powerwalk men vi får frisk luft och kanske lite sol.
 
 
Påskmaten är officiellt borta. Vikten ligger nu på 51.7 kg.
Fortfarande en bit kvar tills jag är i fotoform. Bara att kämpa vidare.
 

Hur Jag Egentligen Mår

 
Jag vabbar HELA tiden. Får ingen bra sömn, har ingen ork eller tålamod, känner stress över att den lilla tid då jag inte vabbar inte på långa vägar räcker för att få ett avslut på uppsatsen. Eller till att söka nya jobb. Har inte hört något om de tjänster jag nyligen sökt så förbereder mig på ännu ett negativt besked. Jag har skrivit till min studievägledare och kursadministratör och bett om hjälp. Förhoppningsvis kan jag få rätt till fler förskoletimmar för som det är nu fungerar det inte. Just nu känns det som om det är väldigt lite som fungerar. Det tär på psyket att hela tiden gå hemma med sjukt barn. Och när barnet är friskt blir man själv sjuk. Alla små vardagliga ting som brukar skänka glädje och energi rycks bort, får ställas in eller skjutas på framtiden, vilket ofta betyder att det inte alls blir av. Jag vill bara gråta över eländet. I vanliga fall är jag otroligt bra på att bita ihop och hitta styrka i små saker. Men när de där pyttesmå livlinorna också försvinner finns det ingenting kvar som håller en flytande. Det finns dock en sak (eller person ska jag väl säga) som ALLTID lyckas fånga upp mig när jag är på väg ner, och det är min make. Han behöver egentligen aldrig riktigt fråga hur jag mår för han märker det ändå och gör allt för att jag ska hålla mig flytande. Och vet han inte vad han ska göra så frågar han och ger sig tusan på att vi tillsammans ska hitta en lösning. Han är min beständiga livlina och utan honom vore jag helt förlorad.
 
 

Den Perfekta Bilden

 
Den perfekta bilden för passfotot till Neo var denna. Men så såg vi att håret täckte båda öronen.
Så då var vi tillbaka på ruta ett. Nästa gång kör jag hästsvans på pojken. Eller sjukt mycket hårgele!
 
 
Några av reglerna för passfoto som måste vara uppfyllda:
 
skal tas rett forfra (du skal se rakt fram) med fokus på øynene - ikke i halvprofil,
skal vise hele hodet og toppen av skuldrene, ingen slagskygge,
ansiktet skal dekke 70 - 80 % av bildeflaten, dvs. avstanden fra isse til hake bør være minst 30 mm, Øynene skal være åpne og klart synlige,
øynene må ikke dekkes av hår,
begge ørene skal være helt synlige,
både hake, panne og begge kinn skal være synlige,
munnen skal være lukket
 
Ni förstår kanske att det inte är så himla lätt att fota Neo enligt dessa regler,
även om han är en van barnmodell. Blir nog ett par försök till. ...

Och Några Bilder Till

 
 

Att Fota En Busig Tvååring

 
Att fota en busig tvååring med spring i benen och en egen vilja är inte alltid lätt. Särskilt inte när man ska försöka få till passfoton. En bild där Neo tittar rakt in i kameran utan att le. Vi kanske lyckades få till en eller två. Här är några av de övriga bilderna som fastnade i kameran...
 

Saknar Min Solstråle

 
Den senaste veckan har verkligen sugit musten ur mig som förälder. Febrig unge på natten och missnöjd unge på dagen. Vet inte varifrån man kan tanka energi och ork när min sol är som bortblåst. Men sanningen är att det egentligen bara är att bita ihop och vänta på att stormen ska passera. Det blir bättre. Om ett år kanske. Neo blir hemma imorgon från förskolan. Han hade fem prickar i ansiktet som såg ut som finnar, ungefär som när han reagerar på äggvita, eller värmeutslag. Jan var i kontakt med 1177 och har pricken försvunnit imorgon är det inte någon fara, men skulle den vara kvar och blivit värre/vätskefylld kan vi nog konstatera att det rör sig om vattkoppor. Då har vi minst 2 veckors vabb att se fram emot. Yey. This shit keeps getting better and better. 
 
 

Små Resultat

 
Det har gått så där med löpningen men desto bättre med hemmaträningen. Just nu lider jag rätt mycket av pollenkänningar, vilket innebär att så fort jag går ut börjar ögonen rinna och näsan täpps igen och det känns som om jag blir tokförkyld på några minuter. Bara att vädra hemma ger mig allergikänningar. Runt lunchtid känns det bättre. Det är värst på morgonen. Ska se om jag kan hitta en allergimedicin som inte går ut i bröstmjölken. Har klarat mig bra hitills, men i år är det riktigt illa.
 
Viktmässigt har jag blivit av med ett halv kilo av påskmaten. Jag behöver tappa ca 0,4 kg i veckan om jag ska nå mitt mål på 7 veckor. Inte ett helt orimligt mål då rekommenderad viktnedgång per vecka ligger på 0,5 kg. Men det går långsamt. Trösterikt att jag ändå kan se små resultat. Vikten säger ju egentligen inte särskilt mycket men det känns bra att ha något slags riktmärke.
 
 

Sjukstuga

 
Hämtade Neo från förskolan igår och han verkade lite off. Vi hälsade på Robin och Chris direkt efter hämtningen och då märktes det tydligt att Neo inte riktigt var sig själv. Lånade termometern som visade på 39.4 C. Under kvällen blev det värre och strax efter midnatt var febern uppe i nästan 41 grader. Vi hade gett en Ipren supp tidigare vilket gav Neo några timmars lugn sömn. Han orkade till och med busa lite grann innan han lät sig sövas av pappa. Som ni kanske förstår håller vi oss hemma idag. Febern har legat på 39-40 nästan hela dagen. Efter en Ipren vid lunchtid orkade han leka en stund men nu är den höga febern tillbaka och han ligger återigen och sover på mitt bröst. Feberyrar titt som tätt. Inga andra symtom utan bara feber. Får kontakta vårdcentralen imorgon om det inte går över.
 
 

And The Search Continues

 
Imorse lyckades jag få nackspärr. Det knäckte till i nacken och smärtan efter var så påtaglig att jag mådde riktigt illa i ca en timme. Efter behandling med varm vetekudde och en Alvedon började den värsta smärtan släppa och nu befinner jag mig på stan, ihärdigt knapprande på min laptop. Mina tankar är lite all over the place. Jag jonglerar med uppsats och jobbsök. De utlyser ett flertal tjänster i Göteborg inom ett högst relevant område med sista ansökningsdag i slutet på april. Men det krävs en hel del jobb med mitt personliga brev och CV. Nej, jag skickar givetvis inte samma brev till olika arbetsgivare utan jobbar rätt hårt med att skräddarsy breven. Har inte hunnit börja på spontanansökningar utan måste prioritera de jobb som finns ute med sista ansökningsdatum. Däremot gör jag research om de arbetsplatser jag tänkte skicka spontant till. Bara det är lite av ett heltidsjobb. Just nu skulle jag behöva dela mig själv i tre personer. En mamma-person, en uppsats-person och en jobbsökar-person. Idag mer än någonsin. Gissa vem som väckte mig halv fem efter en rätt stökig natt? Jag är trött. Och har ont i nacken.
 
 

Att Tänka Positivt & Multitaska

 
Nej, nu är det slut på det negativa och beklagande tänket. Det är fantastiskt vårväder ute, blå himmel och strålande sol. Jag lämnade en glad unge på förskolan och betar av både uppsats och jobbsök om vartannat. Imorgon blir det endast fokus på uppsatsen samt ett besök till Skatteverket för att be om personbevis till Neo. Det krävs för att han ska kunna få norskt personnummer och norskt pass. Under lunchen idag har jag hunnit med att börja med kräftfonden på de skal som blev över från gårdagens lunch. Här kastas inget utan allt gottigottgott tas till vara. Ikväll vankas det JM Mansion Seafood Soup Deluxe. Måste invänta ett stycke jordärtskocka från affären och Jans val av cognac eller brandy för att göra den helt klar. Samtidigt som fonden kokade så fint på spisen körde jag min dagliga workout på köksgolvet till dansanta 70-talsdängor. Mitt program är väldigt tacksamt. Det tar 20-30 minuter och går att göra var som helst. Värmde på en LCHF-wook till lunch (rester från gårdagens middag) och ska strax hoppa in i duschen. Ja, idag är en bra dag där jag fått gjort mycket. Om ett par timmar ska trollet hämtas och sedan blir det lek ute i vårsolen.
 
 

Den Hårda Konkurrensen

 
Det är tufft där ute på arbetsmarknaden. Jag fick precis beskedet att 137 ansökningar har kommit in angående tjänsten i Borås. Personligen vet jag att jag är en grym kandidat, men när jag fick veta hur många jag konkurrerar med känner jag mig rätt låg. Intervjuförfarandet skulle starta nästa vecka och frågan är om jag ens kommer bli kallad till intervju. Vågar inte hoppas på det. Nåväl. Ska även börja skicka in spontanansökningar till olika arbetsplatser. Vem vet. Någon gång kanske just min ansökan läses i rätt tid av rätt person och kanske lyckas man äntligen landa det där första jobbet. Kanske.
 
 

Löpning & Skaldjur

 
 
Ett kg plus visade vågen efter helgens frossardagar.
Det ska bort denna vecka. Sedan är det bara att tuta och köra för att komma i form.
Ca åtta veckor kvar till bikini och underklädesphotoshoot på västkusten. Taggad till max!
Mycket intervall-löpning och fisk och skaldjur kommande månader.
 
Dagliga träningsprogrammet:
 
25 push ups
30 situps
30 benlyft
10 dips
3X30 squats
30 utfall
20 relevé på varje ben
sittande stolen 1 min eller maxtid
plankan 1 min eller maxtid
 
Löpning intervaller
och/eller sparring

Påsken

 
Det har varit en mysig påskhelg med allt för mycket god mat. Tur att det bara är påsk en gång om året. Neo har verkligen haft skoj hemma hos mormor. Han känner igen henne och lägenheten nu. Ingen tvekan om det. Och tjatade hela tiden om mormor när hon var någon annanstans. Ville inte gå och lägga sig på kvällarna utan stanna uppe och leka med mormor. Åh, det var så roligt att höra. Resan hem gick överlag bra. De sista timmarna var dock inte så roliga för Neo, vilket jag kan först. Han har så mycket spring i benen. Han sov första timmarna men sedan fick det bli två stopp på vägen. Jag fick lägga i högsta underhållningsväxeln för att hålla honom någorlunda nöjd. Det första han gjorde när vi parkerat bilen var att åka runt på sin fyrhjuling. Jisses, vad han älskar den! Tack mormor.
 
Vi kom till Borås strax efter sju igår kväll. Alltid otroligt skönt att hinna landa och packa upp innan man kastas in i vardagen igen. Inga problem att lämna på förskolan imorse heller. Tror Neo saknat sina kompisar. Han kan minsann namnen på de flesta barn som går på avdelningen och har sina favoriter. Tyvärr hinner jag inte göra mycket på dagarna när han bara går 15 timmar i veckan. Varje dag går det bort en timme på själva lämningen och hämtningen, så egentligen har jag endast 12 timmar PER VECKA att göra det jag måste göra vad gäller jobb och uppsats. Inte konstigt att man ibland kan känna sig en smula stressad. På jobbfronten är det inte mycket nytt. Väntar nu på besked angående de två tjänsterna jag sökt. Uppsatsen måste jag dock pilla lite mer med. Har gått bort många dagar över påsk och innan dess när det var magsjuka. Usch. Tiden bara rinner iväg.
 
 

Långfredagen

 
I Västerås på påsklunch med släkten
 
 
Så stolt över vårt lilla troll. Efter att ha sträcksovit fyra timmar i bilen från Borås till Västerås var Neo på strålande humör hemma hos min moster. Han blev snabbt varm i kläderna och slutade genast klänga på mig i samma stund som den stora lådan med massa bilar plockades fram. Efter den långa bilturen kunde han leka av sig ordentligt i den stora lägenheten och satt sedan till bords under i stort sett hela lunchen. Vid efterrätten fick han fortsätta leka med bilar. Neo var varken intresserad av glass eller tårta, men när det skulle letas påskägg och jag och Jan äntligen hittade våra, då ville Neo ha "dooodis". Vid halvsextiden var det dags att åka vidare hem till mormor i Uppsala. Och tro det eller ej, men ungen stensomnar i bilen och sover hela den dryga timmen det tar att köra mellan Västerås och Uppsala. Både jag och Jan hade väntat oss den längsta uppenatten ever, men efter bus med mormor, pianospel och film slockande Neo strax efter elva på kvällen. Helt okej tid efter att ha sovit fem timmar under dagen då han vanligtvis bara sover en...
 
Hemma hos mormor i Uppsala
 

Underbara Saknade Balett

 
Åh, vad underbart det var att dansa igår! Har ju missat två lektioner i rad på grund av den jäkla magsjukan. Och nu är det bara två lektioner kvar innan det blir uppehåll. Men ska definitivt anmäla mig till hösten igen. Mår så otroligt bra av att dansa balett. Bättre hållning, starkare muskler, smidigare och i 75 minuter känner jag mig som en vacker liten svan. När jag inte blandar ihop stegen. Jag kan liksom basterminologin inom balett såsom releve, grande plie, demi plie, tendu etc, men när danslärarinnan börjar ropa långa haranger på franska är jag helt lost. Då blir det mest "följa John" och lätt att jag glömmer bort hållningen. Fast övning ger färdighet. Jag kunde i alla fall identifiera en mening som "de där stegen som jag aldrig lyckas få till". Men denna gång gick det faktiskt vägen. Om jag fortsätter några terminer till kanske jag kan identifiera resten.
 
 
Min profilbild

Sök i bloggen