Nu Börjar Vågen Klättra

 
Nu börjar vågen klättra uppåt och jag har ca 3 bekvämlighetskilon att bli av med. Vill ligga på 50 kg. Men jag är inte ett dugg förvånad över utvecklingen. Rör ju inte på mig längre, äter, dricker och sover alldeles för dåligt. Har liksom inte orkat bry mig om mig själv i all sorg, sjukdom och trötthet. Men i längden gör jag ju bara mig själv en otjänst om jag fortsätter missköta och "misshandla" min kropp. På söndag har jag bokat in mig på ett bodycombatpass. Har inte satt foten på mitt gym under hela hösten och knappt något alls under sommarmånaderna. Det var väl några besök ett par gånger, men inget att hänga i julgranen. Jag har helt enkelt inte fått in någon regelbundenhet vad gäller motion och träning.
 
Det första jag borde göra är att införa mina dagliga promenader på en timme. Det andra steget är att boka in ett par träningspass på gymmet för att få variation och inte tappa gnistan (som jag förvisso inte funnit än men det kommer). Det tredje steget (som jag dock bör sätta igång med ögonaböj) är att få ordning på kosten igen. Jag och Jan har äntligen infört en veckomatsedel som inte bara sparar in på pengar, men som också gör att man äter regelbundet och inte hoppar över något mål. Detta är inga konstigheter. Jag har gjort detta flera gånger och nått mitt mål. Senast i maj innan bröllopet. Då lyckades jag bli av med 30 kg på 1 år. 3 kg är ingen match. Jag har inte satt någon tidsgräns än då jag inte riktigt vet vad jag vill ha som morot, men jag kommer nog på något. Har ni några idéer?
 
 
50 kg och 13 månader efter Neos födelse. Sådan här mage hade jag för fyra månader sedan.
Får räkna med att det kan ta fyra månader att få tillbaka den.
Kost & träning är nyckelorden.
 

Never Ending Story

 
Igår kände vi att vi inte behövde åka in till BVC då Neo var feberfri under dagen och åt bättre. Vi trodde han var på bättringsvägar, men strax innan midnatt kom febern tillbaka. Det var så tufft att se. Försökte trösta ett 40-gradersfeberbarn i stort sett hela natten. Ringde nyss sjukvårdsrådgivningen och hon sa att barn inte ska ha feber så många dygn i sträck och att vi måste försöka ta reda på varför han får så hög feber hela tiden. Jag berättade om proverna som redan tagits på barnakuten i Uppsala men hon ansåg att vi bör kolla upp det igen. Så idag åker vi till BVC oavsett.
 
Jag är så trött och sliten. Har nära till tårar hela tiden. Det tär på mammahjärtat att se sitt barn ha ont. För det har han. Varje gång han vaknar på grund av hostan (och febern) gråter han och säger "aj, aj, aj.. mamma.." Hela tillvaron sätts liksom på paus när man måste vara hemma och vårda sitt barn. Hade hoppats på att få komma igång med mitt. Uppsats, träning, ja det vanliga. Efter all sorg och elände kände jag faktiskt en längtan efter det. Men nu vet jag inte var jag ska hämta energi ifrån längre...
 
 
Älskade unge. Mamma och pappa vill att du ska bli frisk snart.

Femte Natten Utan Sömn

 
Jag är så fruktansvärt trött. Inte sovit på flera dygn. Neo fick hög feber i lördags och vi skulle åka till Uppsala på söndagen. Febern blev värre och på måndag kväll, dagen innan pappas begravning, låg temperaturen på skrämmande 41,2 grader. Det blev en tur in på barnakuten i Uppsala eftersom febern låg över 41. På sjukvårdsupplysningen sa de att feber över 41 grader skulle kollas upp. Provsvaren gav dock inga indikationer på någon bakteriell infektion, utan det troliga var ett förkylningsvirus.
 
Neo kämpade på bra under begravningen och var hur duktig som helst. Bara under sista psalmen som Jan fick gå längre bak i kyrkan och leka lite med honom. På eftermiddagen hade dock den elaka febern kommit tillbaka. Stackars Neo låg i min famn och bara skakade av feberfrossa. Febernedsättande hjälpte bara i 1,5 timme. Har aldrig sett honom så här dålig under så lång tid. Under tisdagkvällen var febern uppe i 41,4. Det enda vi kunde göra var att försöka få ner febern och amma så mycket som möjligt. Han var för svag för att få i sig något annat än bröstet. Och ibland inte ens det.
 
På hemvägen var Neos feber uppe i 40 grader igen. Han satt i bilbarnstolen, jämrade sig och ropade efter mamma. Detta verkar ju aldrig ta slut. Hur länge kan de här små liven ha feber egentligen?! Jag har ont i hela kroppen då jag ligger i obekväma ställningar under nätterna. Det är ju mig Neo klänger på nätterna igenom. Vaknar, hostar, gråter och feberyrar. Inatt låg febern på stadiga 40 grader. Alltså, jag är helt knäpp i huvudet nu. Ska det bli en sjätte natt med feber? To be continued...
 
 
Vår lilla son är en kämpe... Här sitter han med över 40 graders feber hos mormor
och låter mamma klä av honom finkläderna efter begravningen.
 

Uppdatering

 
 
Fortfarande hög feber på lilleman. 40,2 är han uppe i nu.
 

Hög Feber Hela Natten

 
En liten Neo med över 39 graders feber har resulterat i en natt med nada sömn. Febern kom redan igår kväll. Inte de bästa förutsättningarna när man hade tänkt köra 50 mil. Nu ligger den på 39,5. Natten har bestått av en massa amning, tröstande, kramande och tempande. I skrivande stund sover en varm liten pojke i min famn och Jan försöker vila så länge det bara går om han ska klara av att köra. Men det blir nog ingen avfärd förrän senare i eftermiddag.

Medlemsträff

 
Gjorde en liten avstickare till Göteborg idag för medlemsträff med
Indonesiska föreningen. Skönt att komma bort en liten stund och äta god mat och
umgås med härliga människor. Mår alltid så bra efter att jag insupit lite av mitt indonesiska arv.
Nästa gång blir i december då det är den årliga indonesiska julfesten. Längtar!
Imorgon åker vi till Uppsala och pappas begravning. Dags att packa.
 
 
Så här fin var lillgrabben idag.
 
 
Imponerande fruktfat.
 
 
Mysa i pappa knä och leka med bilar.
 
 
Älskar den indonesiska maten. Denna gång var det riktigt starkt. Sedan fick jag även
Jans chili så det blev megastarkt. Precis i min smak. Mumma!
 
 
Vet inte hur många gånger jag tog om men säkert minst tre...
 
 
Neo tittar på Stadens hjältar.
 
 
Tittar upp från mobilen en liten stund så mamma kan ta kort. Hihi.
 
 
Sedan tillbaka till Stadens hjältar.

Jag Lever

 
 
Jag lever. Lovar. Men inte mycket lust till att blogga. Det går upp och ner. Den lusten.
Ibland överväldigas jag av skrivfeber men allt som oftast känner jag mig bara tom och likgiltig.
Inför att blogga alltså. Jag lever annars med ett rent kaos av känslor inombords.
 
På söndag åker vi till Uppsala och pappas begravning. När vi är tillbaka i Borås igen hoppas jag
att jag funnit en smula mer frid i hjärtat. Och fått tillbaka lite mer ork till uppsatsarbete och träning.
 

En Sak I Sänder

 
Saknar träningen och kicken jag får när jag tränar. Det där fantastiska lyckoruset känns i nuläget nästan som en hägring. Men just nu orkar jag bara lägga den lilla energi jag har på att ta mig igenom vardagen och att vara med min familj. En sak i sänder. Så småningom vet jag att orken kommer komma tillbaka. Jag kommer hitta glädjen i att träna igen. Viktmässigt är det ingen panik. Har i stort sett stått still på samma vikt i ett halvår så det är nog rätt säkert att jag inte kommer gå upp i vikt även om jag lagt min träning åt sidan.
 
 
Återstår mycket jobb med att få magen stram och tränad. Men det kommer...

Tid Tillsammans

 
Idag tog jag en lunch med min man på stan. Det kändes lyxigt och väldigt skönt att för en gång skull få äta utan barn. Att få lite vuxentid tillsammans. Man känner sig inte lika stressad eller upptagen med att ge någon annan mat, fast samtidigt är man rätt skadad för jag tänkte hela tiden på vad Neo kunde äta av det jag lade upp på min tallrik. Efter maten gick jag på jakt efter en svart slips till Jan för att ha på begravningen, vilket jag hittade i den första klädaffär jag var inne i. Sedan fick Neo nya finkläder. Smokingbodyn i en storlek större samt ett set med finbyxor, skjorta, slips och väst. Även det har vi hemma men det var dags att uppdatera storleken. Nu kör vi helt på storlek 80, även om det är lite stort ibland, särskilt när det gäller byxor. Kände mig en smula låg när jag satt på bussen hem. Tänkte på den kommande begravningen....
 
 
Befriande att få känna sig en smula mänsklig. Med lite smink och kläder.
 

Ett Sista Farväl

 
Jag drömde om pappa inatt. Vi var i huset där jag vuxit upp. Det var en fruktansvärd storm och jag skulle precis åka hemifrån. Men min pappa sa på sitt förnuftiga vis att jag borde vänta tills stormen lagt sig. Jag stod ute på verandan och såg på när blixtarna lyste upp himlen. Efter en stund tittade solen fram och jag gick in i huset igen. Plötsligt fick jag en intensiv känsla. Jag var bara tvungen att krama pappa en sista gång. Ropade efter honom men fick inget svar. Tittade i alla rum på nedervåningen. "Pappa? Pappa?" När jag inte hittade honom sprang jag upp på övervåningen. Mamma låg och sov middag i mitt gamla sovrum. "Pappa? Pappa?" I ögonvrån ser jag hur dörren till mammas och pappas sovrum sakta öppnas och jag rusar in. Där står pappa vid sitt skrivbord. Det är oväntat ljust i rummet, men sedan inser jag att ljuset tycks komma från pappa. Nästan som om han skiner. "Pappa!" Ropar jag. Han svarar: "Sch, mamma sover..." Jag säger: "Jag måste bara få krama dig en sista gång". Då ler han stort och ger mig en innerlig kram. Sekunderna efter vaknar jag med tårarna strömmandes nerför mina kinder. 
 
Det var så verkligt. Som om han verkligen var där, även fast jag i drömmen visste att pappa hade gått bort. Efteråt kröp jag upp i Jans famn, berättade om min dröm och grät lite till, av saknad men samtidigt av glädje. Jag fick krama pappa en sista gång. Och även om jag inte är troende kändes det precis som om han kommit tillbaka bara för att jag skulle kunna få ta ett sista farväl. Om exakt en vecka är pappas begravning. Han kommer för alltid att finnas i mitt liv, i mina minnen och i mitt hjärta. Jag älskar dig pappa. Vila i frid. 
 
 

Måndag

 
Och så blev det måndag igen. Jag känner mig tom. Trött och allmänt orkeslös. Men snart vänder det. Det måste det göra. Igår gick jag runt i pyjamas. HELA DAGEN. Drog bara på mig gummistövlar och regnjacka när vi skulle tvätta. Neo nattades och somnade kvart i sju. Sov som en stock hela natten med endast ett (eller var det två?) korta uppvak. Han pratade i sömnen. Andra gången ville han bara se att jag var där, krama om mig och så somnade han om. Idag ska jag hämta honom kl. 15 från förskolan. Nu kör vi från kl.07.30-15.00.
 
 
I helgen hade vi familjefotografering.

Underbara Älskade

 
 

Underbara älskade. Vad skulle jag göra utan dig? Du får mig att skratta och le varje dag, trots att tillvaron känns tung. Min kärlek för dig är oändlig. Jag är så tacksam över livet med dig och din pappa. Hade det inte varit för er skulle jag inte orkat mig upp om dagarna.

Rest In Peace

 
Det har gått två veckor sedan min älskade pappa gick bort. Saknaden går inte att beskriva. Insikten om att jag aldrig mer får höra hans lugna, kloka röst igen skär som en kniv i mitt hjärta. Jag var pappas flicka. Hans lilla trollunge. Ett litet yrväder som han kallade för "Snurran". Jag har så fina minnen av min far. Minnen som, utan att jag själv kan styra över dom, hela tiden tycks spelas upp i mitt huvud. Jag vet att det är ett sätt för själen och hjärtat att lära sig leva med sorgen. Det gör så fruktansvärt ont bara. Och när den där förlamande smärtan slår till kan jag inte hejda tårarna...
 
Har fått så många fina kondoleanser och blommor. Så många vänner har skickat tröstande, värmande och stärkande ord. Och det är jag så evinnerligt tacksam för. En av dom fick mig att bli extra rörd: "Jag minns din far från bröllopsmottagningen; stolt som en tupp över sin vackra dotter och underbara barnbarn. Tänk så mycket lycka du skänkte honom i hans sista tid i livet!"
 
Fyra veckor efter bröllopsmottagningen lämnade han oss...
 

Back when I was a child, before life removed all the innocence
My father would lift me high and dance with my mother and me and then
Spin me around ‘til I fell asleep
Then up the stairs he would carry me
And I knew for sure I was loved

If I could get another chance, another walk, another dance with him
I’d play a song that would never, ever end
How I’d love, love, love
To dance with my father again

When I and my mother would disagree
To get my way, I would run from her to him
He’d make me laugh just to comfort me
Then finally make me do just what my mama said
Later that night when I was asleep
He left a dollar under my sheet
Never dreamed that he would be gone from me

If I could steal one final glance, one final step, one final dance with him
I’d play a song that would never, ever end
‘Cause I’d love, love, love
To dance with my father again...

 

 
 
 

Åt Rätt Håll

 
När livet känns tungt får man liksom försöka klänga fast vid det som skänker glädje. Jag hämtade Neo igår från förskolan och det hade gått ännu bättre än dagen före. Han hade ätit bra, pratat massor och kommit på att bygga med Lego är lite av en favoritsysselsättning. Kan inte riktigt beskriva känslan av att komma in på förskolan och se sin son lugn och nöjd och inte ledsen. Att sedan få se Neos reaktion när han får syn på mig. Oslagbart. Han blir SÅ lycklig och verkligen springer med öppna armar mot mig och jag kramar om honom med all den kärlek jag känner. Ett tag visste varken jag eller Jan vad vi skulle göra om det inte hade vänt för Neo. Nu går det äntligen åt rätt håll. Känns skönt att något går bra när allt annat känns förjävligt.

Neos Första Heldag

 
Exakt två veckor efter inskolningen var det dags för Neos första heldag på förskolan. Jan lämnade honom kl. 07.30 och jag skulle hämta vid två. Var så orolig att Neo skulle vara ledsen en hel dag då han fortfarande blir ledsen när pappa lämnar, men det hade gått bra. Han hade till och med sovit inomhus i 45 minuter,  "pratat" mycket när de lekt utomhus och när jag hämtade honom satt han i knät på en av pedagogerna som läste en saga för honom. Lycklig mamma och så glad att Neo trivs. Vi kör på med hämtning vid två veckan ut och sedan får vi se hur det blir nästa vecka.
 
 
Vår stora pojk.

Inte Mycket Styrka Kvar

 
Just nu mår jag inte alls bra. Mentalt. Jag tog mig ut ur lägenheten i ett försök att tanka energi hemma hos en vän. Det kändes bra. Och jag fick så mycket bra hjälp och råd. Men så hamnar jag hemma igen. Själv med mina tankar. Känner för mycket. Tänker för mycket. Vill bara stänga av. Glömma allt och bara köra på. Viljan är stark men kroppen och psyket är svagt. Nej, just här och nu är det inte mycket styrka kvar i mig. Knappt två veckor kvar till begravningen och det är i stort sett det enda jag tänker på. Begravningen och att ta mig igenom dagarna. Alla mål och alla drömmar har för närvarande suddats ut och jag kämpar mot sorgen. Det är jobbigt och jag vet inte hur jag ska hantera allt.
 
Känner att jag inte låter mig själv sörja. Att jag börjat bygga upp en mur runt allt jag känner i hopp om att orka med vardagen. Och jag vet att det inte är hållbart i längden. Men jag önskar så att jag liksom bara kunde bryta ihop och sedan gå vidare. Hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag kan inte sätta en tidsgräns på hur länge det kommer vara så här. Vissa dagar känner jag inte alls. Eller rättare sagt, jag låter bli att känna. Men en del dagar känner jag för mycket. Som idag. Jag måste hitta mitt sätt att sörja. Kanske är detta ett av sätten. Att öppet erkänna och skriva om hur tufft det är just nu. Kanske kommer jag bitvis kunna skriva av mig sorgen. Eller åtminstone lyfta några tunga stenar från mitt bröst.
 
 
Blommorna blir bara vackrare för var dag som går. Helt otroligt.
 
 

Tung Dag

 
 
Tung dag idag. Men jag har fantastiska vänner.
 

Injektion & Klaustrofobi

 
Vaknade stax efter fyra. Ingen idé att somna om då vi skulle upp tidigt för att åka till Sahlgrenska i Göteborg. Resan dit gick smidigt. Neo somnade om i bilen och det gjorde även jag. När  vi var några fjuttiga minuter från sjukhuset hade de stängt av vägen som GPS:n ville åka. Då blev det lite halvpanik men vi fann en annan väg till sist. Vi såg lagom vilsna ut och fick hjälp av en massa trevliga människor att hitta rätt. Rusade upp till röntgen för att anmäla mig men blev nerskickad igen för proverna skulle tas först på ett ställe jag inte hade någon aning om vart det låg, vilket var skälet till att jag först gick upp till röntgen för dit hittade vi. Lång kö på provtagningscentralen så klart och tiden tickade iväg. Det var tydligen väldigt viktigt att proverna togs innan jag fick kontrastinjektionen.
 
Dryg väntan på röntgenavdelningen. Neo härjade runt som en galning men började ledsna efter någon timme. Jag höll på att somna i stolen i väntrummet. Men när det äntligen blev min tur sprang jag ivrigt efter sköterskan som visade in mig i rummet. Fick ligga på en brits som sedan kördes igenom en gigantisk apparat. Höll på att bli vansinnig när första nålsättningsförsöket misslyckades varpå sköterskan utbrister "nålen är ju väldigt stor". Påpekade rätt snabbt att jag inte tycker om nålar. Inte alls. Då fick de sticka på min andra arm som redan hade blivit stucken en gång. Men på den fanns det fina kärl. Den där vätskan som spred en smått obehaglig värmekänsla genom kroppen spelade även hjärnan ett spratt. Kändes som jag hade kissat på mig. Som tur var hade jag blivit förvarnad att det skulle kännas precis så.
 
Jag lider i vanliga fall inte av klaustrofobi, men när den där apparaten började surra ovanför skallen fick jag verkligen lägga band på mig själv. Hade god lust att bara slita ut nålen och springa därifrån. Det lät som om apparaten skulle klyva mig på mitten. Men efter cirka 20 minuter var det över. Fick ett gigantiskt förband där injektionsnålen suttit och sedan fick jag klä på mig. Neo somnade på vägen hem och jag med. Vi lämnade honom på förskolan strax efter ett och ska snart åka och hämta honom igen. Intensiv men ändå väldigt tråkig dag idag. 

Uppdatering

 
När vi testade att lämna Neo själv på förskolan i tre timmar istället för en timme så vände det. Tidigare har han bara varit ledsen så fort Jan gått, men nu när det var dags att hämta honom så satt han hur nöjd som helst i soffan med en kulram medan en av pedagogerna sjöng. Inte ett dugg ledsen. Så underbart att se. Och när han fick syn på oss ville han först krama pappa en stund, därefter fick jag en kram och sedan ville han ner och visa mig den coola bilbanan som finns på avdelningen. Imorgon ska vi lämna honom några timmar på eftermiddagen. Jag ska iväg till Göteborg för att lämna lite prover och magnetröntga hjärtat. Kunde inte göra det när jag var gravid. Neo får följa med på morgonen eftersom jag ska vara på Sahlgrenska så pass tidigt. Blir väl klar någon gång efter lunch. På onsdag ska Jan lämna Neo halv åtta och jag ska hämta honom vid två, om de inte ringer tidigare. Blir då första gången han stannar längre på förskolan än tre timmar. Känns som en otrolig lättnad att det gick så bra idag. Håller tummarna att det håller i sig.

Familj & Vänner

 
Vi är i Uppsala den här helgen. Stannade till hemma hos Emma i Enköping på vägen. Kändes så bra att få krama om henne. Emma bjussade på supergod thainudelsoppa. Tog säkert tre påfyllningar. Ett tag var vi åtta vuxna och sex barn i åldrarna 16 månader (Neo var ju yngst) till 7 år. Det är oftast fullt hus på helgen hemma hos Emma och det var befriande att släppa tankarna på allt sorgset, ta ett glas bubbel och låta Neo leka med de andra barnen. Att träffa familj och vänner ger mig ork och styrka att fortsätta. Finns inget bättre än att se sitt barn ha så roligt.
 
Vi var hemma hos min mamma idag strax efter elva på förmiddagen och åkte därifrån någon gång efter sju på kvällen. Fikade, myste och hade skaldjurskalas med massa goda ostar. Underbara Neo har gett mormor massa kramar idag och hon blev så glad. Sedan har han sagt två nya ord. Mormor och ost. När vi var i affären tidigare under förmiddagen sprang han förbi hela ostavdelningen, pekade och sa "ost, ost, ost, ost". Hahahaha. Imorgon åker vi till mormor igen och äter lunch innan vi åker hem till Borås. Vi har en lång resa hem. Extra lång då Neo bara sover en timme om dagen och det är nästan 50 mil att köra.
 
 
Tack älskade vän för att du tog emot oss helt spontant.
 
 
Min älskade man och bästa vän.
 
 
Neo funderar på om Milos bil är snäppet bättre än den han har....
 

Att Leva Med Sorgen

 
Hur "rycker man upp sig"? Hur lär man sig att leva med sorgen? Hur gör man för att inte låta saknaden göra en fysiskt och psykiskt handlingsförlamad? Jag känner mig förlamad. Hur lång tid ska det ta innan man kan fortsätta i verkligheten? En vecka? En månad? Ett år? Eller en evighet. Jag vet inte. Skrev till min uppsatshandledare att jag tar en paus denna vecka. Men sedan då? När veckan är över? Vad händer då? Tiden står still men samtidigt rusar den iväg. Alla säger åt mig att inte hålla det inom mig. Att släppa taget om fasaden och bara sörja. Jag sörjer hela tiden, men jag kan inte släppa ut allt på en gång för då vet jag inte hur jag ska orka med vardagen. Varje dag när Neo och Jan är på förskolan, då tillåter jag mig själv att känna. Vissa dagar mer än andra. Igår klarade jag nästan av hela dagen utan att börja gråta. Men det resulterade bara i att jag mådde sämre idag. Så jag ska nog inte anstränga mig för att inte vara ledsen. Fast jag vill självklart inte vara helt otröstlig när Neo är i närheten. Han är så liten. Han förstår inte varför mamma är ledsen. Bara att mamma är ledsen och det gör honom bekymrad.
 
 
Kondoleansbuketterna har slagit ut och är så fantastiskt vackra.
Tittar på dom varje dag och tänker på fina minnen.
 

Jag Lurade Omvärlden

 
Jag lurade omvärlden idag. Att jag mådde bra. Att allt var precis som vanligt. Klädde på mig något annat än mjukiskläder, sminkade mig, drog en borste genom håret och tog en lunch ute på stan med min man och vårt barn som sov gott i vagnen. En lugn och fridfull lunch utan att behöva passa upp på en vild liten busunge. Det var nog precis det man såg. Två föräldrar som kunde njuta av lite egentid tillsammans. Men inombords är jag fortfarande trasig. Är så trött. Trött på att gråta. Trött på att känna saknad. Trött på att vara trött. Men jag måste leva med det. Varje dag. Fina, underbara minnen som tröstar men samtidigt gör så ont. Jag vet inte hur morgondagen kommer bli. Kanske håller jag fasaden uppe en dag till. Eller så går jag sönder igen.
 
 

Just One Beat Away

 
 

As my heart holds you
Just one beat away
I cherish all you gave me everyday...

 

In Times Of Sorrow

 
 
You are my strength in times of sorrow...

Dance With My Father

 
 
 
Jag tar en bloggpaus.
 
 

Det Bästa Med Hösten

 
Det bästa med hösten är alla mysiga kläder. Fick en hel del riktigt gosiga tröjor av svärmor som hon skickade från Cypern. Hittade min höstsektion i garderoben som jag hade gömt längst in men nu är det ju rätt säsong. Fann även mina gravidkläder som jag älskade. Långa, stickade, stretchiga klänningar och bekväma yllestrumpbyxor. Får se om jag fortfarande kan ha dom eller om det såg bäst ut med en gravidmage. Och om jag ska sluta skriva om sådana triviala saker såsom kläder och väder kan jag säga att tillvaron är en smula känslosam för tillfället. För att inte helt gå under behöver jag fylla vardagen med just alldagliga, tråkiga och ibland meningslösa saker. Men det har inte gått en dag utan att jag gråtit. En vacker dag kanske jag skriver vad det handlar om. Men just nu behöver jag bara få vara. Klistrar på ett leende för att orka hålla ihop och inte bryta samman. Ta en dag i taget. Och hämta energi och glädje från det jag älskar allra mest - min man och min son. Utan er skulle livet sakna mening. 
 
 

Förkylning & Egentid

 
Nu är Jan på förskolan med Neo. Jag är dunderförkyld och behöver egentid. Sitter i min flanellpyjamas och tänkte rensa tankarna med lite hederlig morgonstädning av lägenheten. I pyjamas. Om drygt en timme är de tillbaka och då ska vi iväg och handla. Fast inte iklädd pyjamas. Neo sover dåligt. Mamma sover dåligt för att Neo sover dåligt. Han hostar och snorar, och vaknar stup i kvarten, men än så länge ingen feber. Hoppas han slipper. Gissar att man får räkna med förkylningar nu så länge han går på förskolan. Och så länge hösten och vintern pågår. Men förkylningar är hanterbara. Magsjuka och löss däremot - det är min stora skräck. Det blir uppsatsarbete hemifrån den närmsta tiden. Skönt att slippa gå på föreläsningar och seminarier när man mår som något bussen kört över. Tack och hej.
 
 

Inskolning

 
Jag följde med Jan och Neo imorse på den första inskolningstimmen på Neos förskola. Det ångrar jag inte. Ville se lokalerna, träffa förskolelärarna och de andra barnen. Någon koll vill man ju ha när ens barn ska spendera hela dagarna där så småningom. Trots en supertrött Neo tog han för sig, busade och sprang runt. Trivdes jättebra. Spännande med alla barn i olika åldrar. Jag ÄLSKADE avdelningen. Allt var nytt och det kommer en ny lekplats och massa nya leksaker. Endast 12 barn i åldrarna 1-3 på drygt 160 kvm att härja runt på. Plus uteplats och lekplats. 12 barn är ju rena drömmen! Inte roligt med för stora grupper. Tre barn är yngre än Neo så han blir inte minst. Och de tre förskolelärarna gav ett toppenintryck. Enda minus är att de ännu inte hunnit fixa i ordning lekplatsen utanför, men det skulle ske. Det är alltså en helt ny avdelning som startat upp på en gammal nedlagt skola. Detta på grund av att det råder sådan brist på platser. Efter nyår skulle två avdelningar till öppnas. Imorgon ska Jan och Neo gå dit själva. 
 
 
Dagens mamma.
 
 
Dagens Neo
 
Min profilbild

Sök i bloggen