Första Advent

 
14 vuxna och 11 barn hade tackat ja till söndagens första adventsmys och julklappsspel. Jag har stått och bakat och förberett hela förmiddagen. Men på grund av sjukdom fick ett par familjer lämna återbud så vi landade på 10 vuxna och 7 barn. Sånt får man alltid räkna med när man bjuder småbarnsföräldrar. Neo passade på att sova i tre timmar under dagen (mellan halv tolv och halv tre) så han var minst sagt utvilad. Det passade bra för jag fick gott om tid för mitt julstök. Fick till och med tid att sätta mig ner och ta det lugnt i några minuter. Sicken lyx! Och adventsmyset blev jättelyckat.
 
 
Julpyntat lite sparsamt i år. "Bara" med tomtar, stjärnor och juldukar.
 
 
Saffransmuffins med dumlekola blev en succé.
 
 
Likaså dinkelkex med blåmögel och fikonmarmelad.
 
 
Och så lite pepparkakor förstås.
 
 
Älskar vår långa glasbänk i vardagsrummet där man alltid kan duka upp mat och diverse.
 

En Stund På Spa

 
Vi fick lite egentid idag, jag och min kära make. En spa-behandling på ett par timmar som jag köpte til maken i början på året. Neo var hemma hos Emelie, Robin och Chris under fyra timmar medan vi styrde kosan mot Aroma Spa på Skolgatan. Jag valde en välbehövlig ansiktsbehandling inklusive ljuvlig ansiktsmassage och Jan fick sin rygg masserad. Åh, det var underbart! Skulle kunna ligga och bli bortskämd i evigheter. Man hade nog behövt några dagars SPA för att verkligen känna sig utvilad. Och några övernattningar utan barn. För det tog inte lång stund efter besöket som man var tillbaka i vardagsbestyren igen med handling och hämtning av trött unge.
 
Det hade i alla fall gått väldigt bra hemma hos Emelie och Robin. Neo blev ledsen när han förstod att vi skulle gå men innan vi ens var ute i hissen hade han slutat vara ledsen. Helt otroligt. Och befriande skönt att veta att man kan göra saker i några timmar utan att behöva oroa sig för Neo eller få dåligt samvete för att man lämnar bort honom en stund. Samma sak med förskolan. Han har det så otroligt bra där om dagarna. Leker, sover, pratar, springer runt och busar med de andra barnen.
 
De där lugna timmarna jag och maken fick under förmiddagen var verkligen välförtjänta. Särskilt nu när Neo tycks vara i en liten jobbig fas av något slag. Skulle inte kalla det trots men jag kan gissa att det säkert är en försmak på vad trotsen kommer innebära. Från ingenstans kan Neo bli asförbannad och frustrerad. Man försöker komma på vad han vill eller om han har ont någonstans, men till slut inser man att Neo bara känner för att vara arg. Och det är väl egentligen okej. Jag menar, vi vuxna har ju också sämre dagar då vi kan känna oss arga på hela världen. Som tur var går det ju över rätt fort, men när man är mitt uppe i det med en unge som ligger på golvet och är högljutt missnöjd, då är det rätt slitsamt.
 
 
Maken kollar in utomhuspoolen. Vi valde dock att stanna inomhus.
 
 
Frukt och ostar tackar man inte nej till.
 
 
Badar bubbelpool.

Älskar Livet I Borås

 
Jag kände inte en kotte när jag flyttade ihop med Jan här i Borås en kall dag i januari 2012. Tog mitt pick och pack, flyttade till andra sidan landet och följde mitt hjärta. Det var det bästa jag gjort i hela mitt liv. Under de få åren jag bott här har jag lärt känna helt fantastiska människor som kommit att bli som min familj. De första vännerna lärde jag känna genom Jan och sedan träffade jag nya vänner genom de första vännerna. När jag blev gravid fick jag många nya läsare och genom mammalivet hittade jag så många fina vänskaper som jag värdesätter oerhört. Många från mitt gamla liv blev till en början förvånade över att jag vågade flytta så långt bort från Uppsala (och Stockholm). Och till Borås av alla ställen. Men jag har aldrig någonsin haft tveksamheter kring avståndet eller staden. Egentligen så visste jag inte så mycket om Borås. Hade inte ens hört den där löjliga fördomen om att det ska regna mer här än någon annanstans, vilket rent statistiskt faktiskt inte stämmer. Nej, att flytta till Borås var som att komma hem. För mitt hem har alltid varit där Jan finns.
 
Jag älskar livet i Borås. Särskilt på sommaren. Finns inget härligare än att gå längs med Viskan när alla blommor och palmer är planterade, leka i den gigantiska lekparken inne i stan med Neo, strosa runt på djurparken, shoppa i Knalleland, åka på utflykt och bada till Öresjö eller ta långa promenader runt Kransmossen. Den här perfekta lilla staden har allt jag någonsin velat ha. För att inte tala om hur familjevänligt det är där vi bor. Och inom kort kanske vi blir erbjudna en förskoleplats på den mysiga förskolan vi har alldeles ute på gården. Ett personalkooperativ som ALLA talar så gott om. Men det får vi veta efter jul och nyår. Och apropå jul. När julen närmar sig pyntar alla grannar på vår lilla gatan så otroligt fint i sina hem och utanför. Det är som att komma till en liten julby. Ska se om jag lyckas fota det någon kväll. Det är inte för intet som vårt kvarter kallas för Lyckan.
 
 

En Flygplansleverans

 
 
Det kom en flygplansleverans idag. Till barnfotograferingar.
 
 
Neo hjälper pappa att montera ihop allt.
 
 
Det är roligt att skruva.
 
 
Tadaaaah!
 
 
Dags att provköra.
 
 
Funkar finfint.
 
 
Upp med benen så flyger vi!
 
När Neo lagt sig tänkte vi ställa undan denna. Han har ju redan en taxi och flygplanet
sparar vi till barnfotograferingarna. Men det är inte lätt att förklara det för en otålig 1,5-åring.
 

Om Mig Och Mitt Mående

 
Tänkte svara på lite läsarkommentarer i detta inlägg angående mig och mitt mående, vad jag vill bli när jag blir "stor" och annat smått och gott. Kanske har ni märkt att jag bloggar med mer glädje den senaste tiden. Och inläggen har blivit en smula mer frekventa. Åtminstone känns det så. Min passion för att skriva i bloggen har ett direkt samband med hur jag mår. Inte så konstigt kanske. När jag mår väldigt dåligt behöver jag rulla ihop mig till en liten boll och kan som oftast inte riktigt sätta ord på mina känslor just då. Men när jag känner mig redo öppnar jag mig lite grann och till slut börjar det lilla skal jag börjat bygga upp att krackelera. Och då sipprar sanningen fram. I alla fall det jag orkar dela med mig. För let's face it. Jag kan inte berätta om exakt all skit, besvikelse och sorg jag känt de senaste månaderna för det skulle göra mer skada än nytta.
 
Jag mår bättre. Stundtals kan jag säga att jag faktiskt mår bra. Jag tänker på pappa varje dag. Men alltid med ett leende. Så fina, fantastiska minnen han gav mig under hela sitt liv. Min kloka, underbara fina pappa. Neos morfar. Han fyllde år för några dagar sedan. Finns så mycket mer jag vill skriva, men jag gör inte det av respekt för pappa. Han var väldigt privat av sig och jag vill fortfarande respektera det. Jag hoppas att jag aldrig kommer glömma bort hans röst. Det är den jag saknar allra mest. Bara det där vardagliga som att ringa till honom och höra hur han svarar: "Hej Snurran!" När jag blir stor ska jag bli lika klok som min pappa. Oj, jag sitter här och gråter. Det har jag inte gjort på ett tag. Det gör inte lika ont längre att tänka på att pappa dött. Men ändå så kommer tårarna. De bara rinner.
 
Det var faktiskt inte min mening att detta skulle bli ett känslosamt inlägg. Men ibland vandrar tankarna iväg. Jag skulle svara på vad jag ville jobba med när jag är klar med min juristutbildning. Åklagar-eller advokatsidan. Jag vet faktiskt inte. Jag är helt klart mest intresserad av straffrätten och kan tänka mig arbeta som civilanställd jurist inom polismyndigheten (det hade varit drömjobbet) eller som frivårdsinspektör inom Kriminalvården. En sak vet jag dock, och det är att jag varken kan eller har råd med att vara kräsen. Jag tar det som finns och är fullt insatt med att man knappast kan landa det perfekta jobbet när man ska bege sig ut i arbetslivet "på riktigt". Det är onekligen en osäker och samtidigt väldigt spännande tid jag har framför mig.
 
 
Torsdags-selfie.

Föreviga Era Små

 
 
Har ni ett bustroll (eller flera) som ni vill föreviga på bild?
Hör av er för tidsbokning och priser. Idag kommer aldrig tillbaka.
 

Vårt Lilla Bustroll

 
 

Neo 18 Månader

 
Neo blir 1,5 år idag. Tiden går så fort och vilken underbar tid det varit och fortfarande är! Han kan nu väldigt mycket och lär sig nya saker varje dag. Senast vi var hos mormor visade han att han kunde rörelserna till Imse Vimse Spindel. ALLA rörelser. Och nu har han lärt sig alla rörelser till Krokodilen I Bilen. Det kanske inte är något stort för utomstående, men som småbarnsförälder blir man mäkta stolt över en sådan grej. Märks att han börjat på förskolan och lärt sig nya saker därifrån. Visst sjunger vi hemma, nästan varje kväll, men jag tror han övar och lär sig mer på förskolan när de sjunger tillsammans. En annan sak han kan med bravur (när han är på humör) är att bygga torn med klossar. Den 3:e december har vi tid på BVC för 1,5-årskontrollen. Då ska vi mäta och väga honom. Senaste vikten togs på akuten när han var sjuk i feber så länge och då låg han på 9 kg. Förhoppningsvis har han gått upp ordentligt nu. Vi tycker i alla fall att han ser lite rundare ut. Storleksmässigt har han precis vuxit i 80. Fast det är lite stort fortfarande.
 
Han kan ca 45 ord och vissa använder han mer frekvent än andra. Det kan gå i perioder. Här är några exempel på vad han kan säga: bil, buss, skål, hej då, hej hej, god dag, bebis, aj, tack, så, ja, titta, wow, mormor, oj, tittut, boll, glas, äsch, vov vov, mu, mjao, mamma, pappa, knapp, tutte, katt, nä, nej, jösses, där, ost, majs, mammas, pappas, Neos, hallå, mums, gröt, pippi, traktor, tyst, tomte, strumpa, kex. Och två klockrena norska ord kan han också: ha det (typ ha det bra/hej då) samt borte (borta). Sin första mening kom när han "hjälpte" mig med tvätten. Jag hade hängt upp ren tvätt på torkställningen och han fick tag i sin byxa (eller om det var sin body) och sa: "Det e Neos".
 
Han är lite av en expert att bygga med klossar. Blir mäkta imponerad av sig själv och sedan
ger han sig själv applåder. Han låter bygget stå i några sekunder innan han river det.
 
 

I God Tid

 
Skönt att vara ute i god tid när det gäller julklappar. Det blir mest till Neo för som vuxen är det inte mycket man önskar sig. I år är det så mycket saker han verkligen skulle uppskatta. Har alltid tyckt att det är roligare att ge än att få när man hittat en present som känns klockren. Vi har dock lagt undan en del grejer som vi tänkte ge honom i 2-årspresent nästa år. Vi behöver inte skämma bort honom med för mycket saker på en gång. Vi gömmer klapparna i Jans stora garderoben som dessutom innehåller en del klappar inför söndagens adventsmys och julklappsspel. Så allt är inte till Neo.
 
 
Älskar Ikeas julklappspapper och etiketter.
 
 
Gammaldags inslagning är vad jag går igång på.
 
 
Söta små julmotiv på etiketterna som finns i olika storlekar och färger.
 
 
Min favorit - den lilla katten.

En Ding Ding Värld

 
Neo är på förskolan idag med och jag kan fortsätta med mina rättsfallsstudier. Upphör aldrig att förvånas över vilka galningar som finns därute. Blev ju själv utsatt för en tok för ett antal år sedan och tyvärr innan bestämmelsen om olaga förföljelse hade trätt ikraft. Annars hade nog även mitt fall hamnat i domstol. De senaste åren har jag dock avskärmat mig en smula från otäckheter när jag blev gravid och sedan mammaledig. Nästan förträngt den krassa verkligheten som tycks vara överbefolkad med idioter. Det är inte riktigt något man vill tänka på när man ska uppfostra ett litet barn.
 
Internet låg nere på morgonkvisten men förutseende som jag är hade jag sparat ner alla rättsfall i en mapp på datorn så jag var inte beroende av att kunna komma in på rättsdatabasen. Det kliar i fingrarna när jag läser fall efter fall. Jag vill verkligen börja skriva på slutanalysen. Känns som att min planering är rimlig och vettigt upplagd. Plöjer jag mig igenom de dryga 30 hovrättsfallen innan jul och nyår så har jag möjlighet att ladda batterierna när vi är på Cypern och när vi landat hemma i Sverige igen lägger jag in högsta växeln och ror äntligen i land detta. Sedan kan jag byta epitet från juridikstuderande till arbetssökande jurist.
 
 

Mor & Son

 
 
Näsa, smilgropar, ögon, ostyrigt hår, busigt leende och icke-existerande ögonbryn.
Ja, det finns vissa likheter ändå mellan mor och son. Hahaha.
 

Uppdatering Om Läget

 
Det blir en snabb liten uppdatering om feberläget. Neo klarade sig hela dagen utan feber och vi märkte inte av några konstigheter, så imorgon blir det förskolan. Han hade fixat att gå idag, men jag ville vara säker på att det inte skulle ske några fler feberkramper. Jag själv däremot börjar åka på en härlig dunderförkylning med allt vad det innebär. Rösten sviktar, halsen värker, näsan rinner och kroppen gör ont. Men uppsatsen kan inte vila så imorgon blir det pyjamasbyxor på och rättsfallsläsning och analyser i sängen. Hela dagen. Sexigt värre. Skönt att jag har gjort alla obligatoriska närvaromoment vad gäller opponeringsseminarier och dylikt. Nu är det ju verkligen bara att köra på med läsningen och skrivandet tills vi flyger utomlads. 25 dagar kvar till Cypern. Då ska jag ha tagit mig igenom alla rättsfall.

Han Är Sig Lik

 
Än så länge har Neo ingen feber. Han är sig lik. Busar och lever om här hemma. Han är faktiskt på ett strålande humör. Värre är det med oss föräldrar som blev väckta halv tre inatt av en vansinnigt glad Neo. Som om han fått för sig att det var morgon. Sprang runt mellan vårt sovrum och sitt eget och lekte med sin traktor samtidigt som han ropade: TRAAAKTOOOOR! I 1,5 timme höll han igång innan jag lyckades få honom att somna om. Puh. Men det är skönt att se en glad Neo än en ynklig Neo. Håller han sig lika energisk hela dagen och fortsätter vara feberfri så blir det förskolan imorgon. Håller tummarna.
 
 

Det Går Sakta Ned

 
 
Ja, nu ligger jag på 52,4 kg. Det går sakta ned. Åt rätt håll.
Men fortfarande 2,4 kg kvar som jag absolut vill bli av med, helst innan jul.
Fotograferingen är uppskjuten tills nästa tisdag på grund av sjukdom. Kanske hinner jag landa
på 52 kg tills dess. Vi får se. Vikten är för tillfället inte högsta prio när man vabbar.
Nu börjar jag dessutom själv känna mig krasslig.

I Studion

 
 
Vi har haft flera barnfotograferingar här i helgen, och då får man ju passa på att fota Neo lite när man ändå är i studion. Denna togs några timmar innan han fick feberkramper och slutade att andas idag. Feberkramp för andra gången i sitt lilla liv så imorgon blir det vab. Men visst blev han fin?

Feberkramp Igen

 
Vid fyra i eftermiddags började Neo darra på läppen. Sedan började han tokskaka i hela kroppen och var på väg att somna. Jag tog upp honom i min famn och helt plötsligt blev han alldeles glansig i ögonen, förlorade medvetandet och stelnade till i hela kroppen. Det var vidrigt att se. Men eftersom vi varit med en gång förut sa jag till Jan att Neo fått feberkramper. Han tog ut Neo på balkongen för att kyla av honom och stannade där ute tills Neo slutat krampa. När de kom in igen var Neo helt slapp i kroppen och inte helt kontaktbar. Efter en Alvedon somnade han och vi ringde sjukvårdsupplysningen som sa att det inte var någon fara att han sov dierkt efter ett anfall, men att vi skulle hålla honom under uppsikt det kommande dygnet för krampar han igen var vi tvungna att åka in till akuten. Så det ser ut som att det blir en ny vab-period för mig. Och den här gången känns det helt okej. Jag blir inte sressad av det. Neos hälsa och välmående går före allt. Dessutom har jag kommit riktigt långt med uppsatsen så jag oroar mig inte längre.
 
 
Far och son. Innan Neo blev sjuk igen...

Spännande Med Fotografering

 
Att vara med när pappa jobbar och fotograferar andra barn är väldigt roligt tycker Neo.
Han ser till att pappa får massage under arbetspasset genom att köra en lastbil upp och ner för ryggen.
 
 
Här sitter Neo still för en gång skull. Det är högst ovanligt.
 
 
Spännande med pappas kamera!
 
 
Neo applåderar dagens modell för en enastående insats.
Imorgon kl. 10 är det dags för nästa fotografering. Denna gång blir det två barn.

Ordning & Reda

 
Efter att jag kommit hem från gymmet städar jag alltid upp här hemma innan jag börjar med studierna. Bäddar sängarna, plockar in eventuell disk och lägger saker på sin plats. Kan inte plugga i en rörig miljö. Idag bytte jag sängkläder i vårt sovrum. Köpte nya på Ikea i onsdags och vi är otroligt nöjda med vårt val. Och bullade upp med extra mycket kuddar i sängen samt en väldigt gosig filt som Jan fck av min mamma i julklapp. Blev som ett helt nytt rum. Riktigt mysigt. Älskar känslan av ordning och reda. Särskilt när det är helg.
 
 
Och lilla Frezze sover gott på stolen...

Morgonträning

 
Veckan gick fort. Men det beror ju på att vi kom hem i onsdags. Var på gymmet imorse och körde 40 minuter på crosstrainern. Det är verkligen min grej detta med morgonträning. Jag vaknar till liv, slipper trängas med massa annat folk och har hela dagen kvar till att läsa rättsfall. Imorgon tänkte jag powerwalka runt Kransmossen. Hinner inte ner på gymmet då vi ska ha barnfografering på förmiddagen. Apropå fotografering så har jag inbokat en plåtning på måndag. Ska bli väldigt intressant. Särskilt när jag inte är i tipptopp-form. Fast jag försöker så gott jag kan nu dagarna innan fotograferingen. Dricker mycket vatten, tränar, äter huvudsakligen kokta grönsaker och massa proteiner. Kanske lyckas pressa mig ner till 52 kg. Det vore trevligt. Även om det kanske inte syns på bilderna så känns det mentalt en smula bättre. 52 kg har länge varit min "modellvikt". Visst, det behövs tajtas till runt magregionen och det är dessvärre ingen quick fix, särskilt inte efter barnafödande och kejsarsnitt. Alla onödiga kilon som jag kan bli av med gör att magen åtminstone inte ser lika uppblåst ut.
 
 
Fredags-mamma-selfie.
 
 
 

Christmas Came Early

 
Om fyra veckor är vi på väg till Cypern igen. Fjärde Cypernresan detta år. Ska bli så skönt att komma bort. Få en liten paus från Sverige och vardagen. Och det ruskiga vädret. Roligt för Neo att få fira denna jul tillsammans med bestefar och bestemor. Senaste gången vi firade jul med dom var när Neo låg i magen. Oj, vad tiden rusar iväg. Man hinner nästan inte med. Kändes bra att vi kunde klämma in ett tidigt julfirande i Uppsala hemma hos Neos mormor innan vi åker. De har fått en sådan fin kontakt. Neo älskar när mormor spelar piano och sjunger barnvisor. Särskilt Imse Vimse Spindel. Han går fram till pianostolen och klappar på den samtidigt som han säger "momo". Bedårande.
 
 
Vi valde att ta bara det bästa från julbordet.
 
 
Tomtenisse.
 
 
Öppna första julklappen från mormor.
 
 
Tre ursöta små ugglor.
 
 
Fick världens finaste bondgård och sa ordet "traktor" för första gången.
 
 

Karnov Is Da Shit

 
På ca 10 minuter snokade jag reda på 33 hovrättsdomar om olaga förföljelse. Karnov is da shit! Nu har jag i stort sett ALLT som behövs för att slutföra min examensuppsats. Det blir sjukt mycket läsning för mig de kommande fyra veckorna, men det känns så jävla bra. Mitt mål är alltså att beta av alla rättsfall innan Cypern, vilket även innebär fullständiga rättsfallsanalyser. Inte helt omöjligt att uppnå. Träna, äta rätt, sova och läsa. Den balansen ska jag nog lyckas upprätthålla. 
 
 

Baby I'm Back

 
För första gången på flera månader känner jag mig stark. Det är en fantastisk känsla när man under så lång tid känt sig nere och svag. Imorse tog jag mig till mitt gym. Körde en timmes koncentrerad och stenhård träning. Vågen visade exakt 53 kg. Så det jag lyckades bli av med har jag lagt på mig igen. Jan vägde också in sig idag och vi har båda kommit överens om att försöka äta bättre och röra på oss mer. Vi har ungefär 3-4 kg var att bli av med. Kanske inte hinns innan jul, men jag ska sannerligen göra mitt bästa.
 
Nu sitter jag på Espresso House och äter en sjukt nyttig frukost, bloggar ifatt, svarar på mail, kommentarer etc innan jag kastar mig in i juridikens underbara värld. Laddar med müsli, kaffe och min Fifty-Shades-Of-Grey-playlist på Spotify. Kände mig gråtfärdig igår. Kastades tillbaka en smula i sinnesstämningen knappt levande och apatisk. Jag har en del issues att reda ut och jag ska ta tag i dom idag. Har ett möte med en person efter lunch som förhoppningsvis kan hjälpa mig tillbaka på banan igen. Ber återigen om ursäkt ifall mina inlägg/svar är korta eller icke-befintliga.
 
 

Ingen Rast Och Ingen Ro

 
Efter en intensiv vecka (för min man och till viss del även för mig fast känslomässigt) har vi äntligen landat hemma i Borås igen. Men ingen rast och ingen ro. Två arbetsdagar kvar för Jan och sedan har vi barnfotograferingar hela helgen. Imorgon är det vardag vilket innebär förskola, träning och uppsats. Jag har bestämt mig för att åka med Jan när han ska till jobbet och så lämnar han mig utanför gymmet. Lika bra att få det gjort så tidigt som möjligt så att resten av dagen kan fokuseras på studierna. Har märkt att jag annars blir otroligt seg och orkeslös runt eftermiddagssnåret och halv fyra hämtar jag ju Neo. Tänkte köra morgonträning nu de fyra veckor som återstår innan vi åker till Cypern. Hårdträning och strikt kost på veckodagarna. Det har verkligen blivit för mycket av det goda i många veckor. Känns inte bra i kroppen. Bloggar mer om Uppsalabesöket imorgon. Vi har en hel del att packa upp och sedan måste vi trötta ut en 1,5-åring inför natten. Neo sov i stort sett hela resan hem så han är rätt utvilad. Inte helt optimalt. 
 
 
Jan jobbade i Kista även idag fram till lunch. Och på lunch fick jag finbesök.
Även Emma kom och överraskade mig. Åh, vad jag saknar mina tjejer!

Tidig Jul I Uppsala

 
Eftersom vi snart kommer åka till Cypern för att fira jul (drygt fyra veckor kvar) bestämde vi oss för att åka till Uppsala och hälsa på Neos mormor. Pappas bouppteckning var även idag så det mötet var jag också med på. Vi åkte redan i lördags, direkt efter att ha firat 1-årsjubileum på familjekafé Kaffekotten. Det stället har betytt så mycket för mig och vår familj så självklart gick vi dit hela familjen när de hade lördagsöppet. Resan till Uppsala gick bättre än förväntat. Neo som annars bara sover en timme om dagen sov nästan hela resan. Det enda stoppet vi gjorde var på Pizza Hut i Linköping. Vi åt och sedan var Neo vaken kanske max en halvtimme i bilen innan han sov hela vägen till Uppsala. Jan jobbar i Stockholm måndag-onsdag, vilket ger mig och Neo mycket tid hemma hos mormor.
 
Här kommer första bildregnet. Lägger upp fler bilder när vi kommer hem.
 
 
Busar på Kaffekotten.
 
 
Självklart är polaren Chris med på Kotten.
 
 
Ooooh... mamma måste också testa rutschbanan.
 
 
Titta vem jag sprang på när vi handlade inne på Ica Maxi i Uppsala.
 
 
En liten jultomte hälsade på igår när vi firade tidig jul.

Ibland Glömmer Man

 
Ibland glömmer man bort vad som en gång skänkte ofattbar glädje och lycka. Jag skäms nästan över att jag försakat något som under så lång tid varit en väldigt stor del av mitt liv och som jag älskat med en passion lika intensiv som den första kyssen jag fick av min man. Jag talar om dansen. Den glömdes bort när studierna tog över. När livet som mamma och fru var det enda som definierade mig. Men jag har börjat rannsaka mig själv mer och mer. Och något fattas mig. Jag har känt det väldigt länge och lekt med tanken om att återuppta baletten. Det var 10 år sedan jag dansade balett. 10 år sedan är alldeles för lång tid. Idag fick jag en tidig julklapp av min man. Till våren börjar jag dansa balett igen. Den lycka jag känner i själen efter att ha tagit det beslutet och fått den fina gåvan är obeskrivlig. Jag har saknat dansen smärtsamt mycket.
 
 
Hittade mina gamla tåspetsskor i byrålådan. Där har de legat i 10 år. Helt bortglömda...

En Dag I Sänder

 
När jag mår dåligt händer det att jag blir folkskygg. Men jag ville verkligen göra något konstruktivt idag, så efter att Jan hade lämnat Neo på förskolan gjorde jag mig i ordning för en studiedag på stan. Kan inte minnas när jag hade det senast. Någon gång i september kanske det var. Det var rätt lugnt på Espresso House under morgonen, så jag kände mig inte alltför panikslagen när jag beställde kaffe, riggade upp laptopen och tog fram mitt material. Vid elvatiden blev det en efterlängtad lunch med maken på Eest och sedan gick jag tillbaka till Espresso House. Idag har jag fått en hel del gjort med uppsatsen och det känns väldigt bra. Inget avancerat men en del avsnitt och kapitel jag var tvungen att möblera om/skriva om för att det skulle stämma överens med den nya dispositionen. Nu har jag även gjort en fullständig uppsatsplanering, fast inte angett någon tidsmässig deadline. Bara en ordning på vad som återstår att göra och sedan får jag jobba med det en dag i sänder. Jag är nöjd med dagens insatts, men jag är helt slut. I kropp och själ. Snart ska jag iväg och handla ingredienser till dagens middag och därefter hämta Neo. Vi har utökat hans tid på förskolan till 15.30 så nu går han sammanlagt 8 timmar om dagen, från 07.30-15.30. Och det går hur bra som helst. 
 
 
Dagens trötta mamma och student.
 

Korten På Bordet

 
Jag mår dåligt. Extremt dåligt. Av många olika anledningar och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja nysta för att försöka få mig själv att må bra igen. Känns som om jag testat allt, förutom att skriva och öppet erkänna hur jag mår. Så idag lägger jag korten på bordet och gör det. Jag lever i ett känslomässigt kaos. Och mina känslor, de är så många och så intensiva. Jag känner mig gråtfärdig. Vilsen. Orkeslös. Trött. Stressad. Ledsen. Uppgiven. Som om det är för mycket av allt och jag håller på att drunkna. Jag vill skrika åt mig själv: Ryck upp dig för fan och gör något konstruktivt! Men det slutar bara med att jag sitter orörlig och stirrar tomt framför mig. Och känner en enorm ångest. Vet inte riktigt vad det är som händer. Det är som om jag gett upp. Gång på gång inbillar jag mig själv att morgondagen blir bättre, men när jag vaknar upp och känner samma känslor tappar jag fotfästet och faller. Det kanske har blivit lite mycket på sistone. Mycket sorg, mycket motgångar och väldigt lite ro för själen. Jag vill vara stark. Jag vill kämpa mig upp. Jag vill leva med den där bubblande känslan av lycka som jag en gång kände. Jag vill inte vara denna ynkliga, trötta lilla varelse. Jag vet bara inte vad jag ska göra längre. Dag efter dag klistrar jag på ett leende och försöker ta mig samman. Men ju längre tid som går desto värre blir det. Jag är rädd för att jag en dag kommer explodera och fullständigt rasa samman. 
 
 

Och Så Börjar Det Om

 
Lilleman låg och hostade hela kvällen och natten igår. Nada kvalitetssömn för mamma och pappa. Och så vaknade Neo kl 04.50 på grund av hostan. Han hade precis ammat och bröstmjölken försvann upp och ut med besked, vilket resulterade i att mamma får tvätta en full maskin med sängkläder idag. Suck. Ibland undrar man om livet ska vara så här? Konstant trött. Dessutom verkar det som att Neo åkt på en ny förkylning, troligtvis från förskolan. Jippiedoo. Om jag kunde få sitta för mig själv på en öde ö med tillgång till min laptop, internet och mitt uppsatsmaterial i tre månader hade jag haft en färdig uppsats för inlämning. Ska nog önska mig en öde ö i julklapp.
 
 
Prosit!
 

Måndagens Vägning

 
Nu kan jag äntligen komma igång med träningen. På riktigt. För under tiden jag vabbade var jag alldeles för trött. Led av sömnbrist så det stod härliga till och jag orkade helt enkelt inte masa mig iväg på gym eller ut i skogen varje dag. Men nu när Neo är tillbaka på förskolan kan jag återgå till vardagsbestyren såsom uppsats och träning. Dags att börja jobba på att må bra fysiskt och psykiskt. Fokusera och prestera. Men som min kloka man påpekade och som jag kan applicera på det mesta, även vad gäller träning: Ta en dag i taget och fråga mig om jag är nöjd med DAGENS prestation och inte lägga fokuset allt för långt i framtiden. Och viktigaste av allt är att man får ha bra och dåliga dagar. Så är det med allt. En annan väldigt klok person (jag har många kloka människor i min närhet som jag borde lyssna på lite bättre) sa att man med tiden kommer kunna lära sig känna acceptans. Att acceptera att man inte kan kontrollera livet. Men vi som är driftigt lagda får nog stå ut med att bli kraftigt frustrerade varje gång mattan rycks undan. Förhoppningsvis lär man sig något utav det och blir starkare och klokare med tiden. När vi är en sisådär 50 år kanske.
 
 
Måndagens vägning. Inga drastiska förändringar på vikten men jag har heller inte gjort
några drastiska förändringar ännu vad gäller träningsbiten. Men har ett par pass bokade i veckan.
 

Den Bistra Sanningen

 
Välkommen måndag och alla jobbiga tankar. Psykiskt och fysiskt har jag den senaste månaden varit ett vrak på grund av sorg, oro och sömnbrist. Det är den bistra sanningen. Ibland har jag perioder då jag känner mer energi och förhoppningar inför framtiden. Det är dessa perioder jag vill ta vara på och göra något bra av. Men mentalt just nu känns det som att vara tillbaka på ruta ett vad gäller uppsatsen då jag tappat 3-4 veckor. Det känns riktigt tungt. Mitt mål att lämna in uppsatsen före jul kommer jag inte nå. Det är det enda jag vet säkert. Jag måste lägga om min planering och deadline och för min egen skull försöka sluta tänka på hur mycket jag förlorat i tid om jag ska ro i land detta. Har ju som bekant väldigt lätt för att grotta ner mig i det negativa. Vill ge mig själv en fet örfil och liksom bara köra på, men jag har en förmåga att fastna i någon form utav äckligt självömkande spiral som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
 
För tillfället är tillvaron lugn och jag kan idag för första gången äntligen sätta mig och jobba heltid med uppsatsen. Min deadline för när uppsatsen ska vara klar känns något diffus men jag behöver nog ha den så tills jag kommit igång rejält. Får troligtvis lägga till 3-4 veckor till efter nyår. Förutsatt att Neo håller sig frisk och jag inte behöver vabba. Blir han sjuk igen är det kört. (Ja, ni ser ju vilken positiv syn på tillvaron jag har). Det är rätt deprimerande att ha missat så mycket skrivtid när jag äntligen hade kommit igång efter graviditeten och föräldraledigheten. Frustrationen att hela tiden behöva pausa, starta om och pausa igen tar ibland över mina tankar. Jag kan inte bli kvitt högst ovälkomna känslor såsom värdelöshet och känslan av att ha misslyckats, trots att jag vet att det är mycket lite jag själv kan påverka vad gäller sjukdomar och dödsfall. Varför misshandlar jag mig själv med sådan ångest? Är det något alla småbarnsföräldrar gör?
 
 

Inredning

 
Idag har vi äntligen fått upp en klocka på Neos rum som vi köpte för en herrans massa månader sedan, samt satt upp en ny boklist till Neos barnböcker i hans läshörna. Jag har fått ett helt gäng gamla barnböcker från släkten. Tror den äldsta boken är från 1910. Det är sådana böcker min mamma hade när hon var liten och som jag själv minns från min barndom. Älskar böcker från förr. De känns så mycket mer äkta. I en av böckerna är bilderna till och med inklistrade för hand. Självklart är det inget jag låter Neo läsa (läs: tugga på) ännu, utan de spar vi på tills han är gammal nog att sitta och lyssna.
 
 
Klockan handlade vi på Ullared.
 
 
Jag fick den översta vita boklisten från grannen. Supersnällt! Det var den Jan satte upp idag.
 
 
Törnrosa-boken är från 1910. De övriga böckerna tror jag är från 40-talet.
 
 
Apropå inredning så tyckte jag kistan jag köpte igår var alldeles för fin för att
gömmas i garderoben så nu står den framme i vårt sovrum som en inredningsdetalj.
 

Fars Dag

 
 
Idag firar vi alla underbara pappor.
 
 
Hittade en riktigt bra present till Jan på Ullared.
 
 
Han blev SÅ himla nöjd.
 
 
På självaste Fars Dag sa Neo sitt första klockrena norska ord: borte!
Och när vi uppvaktade Jan på sängen gav Neo presenten till Jan och sa: pappas!
 

Den Perfekta Kistan

 
 
Den perfekta kistan fann jag idag i en nyöppnad inredningsaffär i Knalleland.
249 kr och måtten stämde exakt. Så nu kan jag lägga alla mina fina minnessaker från
möhippan och bröllopet. Tjoohoo! Så nöjd. Blev förälskad direkt när jag såg den.
 
 
Den lila toppen fyndade jag på Ullared i torsdags. Älskar deras BASIC-linnen!
 

Efter Vabben Kommer Solsken

 
 
Efter vabben kommer solsken. Kanske inte bokstavligen, men det känns i alla fall som att
den inre själsliga solen lyser klarare än den gjort på många veckor. Ska iväg och handla en sväng
och sedan hämta lilleman på förskolan. Idag har jag saknat honom väldigt mycket.
 

Max En Ny Tomte

 
 
Min man har infört en regel efter att ha sett min tomtesamling: Jag får köpa max en ny tomte varje jul.
Och jag fann min tomte på Ullared igår. Däremot har vi inte infört någon regel om julmöss...
 

Tillbaka Till Vardagen

 
Nu är Neo tillbaka på förskolan. Han har ätit bra i två dagar och är fortfarande feberfri så vi tyckte det var dags. Givetvis är han fortfarande väldigt trött, men det kommer bli bättre med tiden. Personalen på hans förskola är så himla gulliga och omtänksamma, vilket skapar trygghet både för Neo och för oss som föräldrar. Jag kan äntligen börja med uppsatsen igen. Som det ser ut nu ligger jag efter minst fyra veckor. Det är ju bara att gilla läget när lillen blir sjuk och jag måste vabba. Svårt för Jan att göra det då han är den som står för den ekonomiska försörjningen så länge jag är student. Nu håller jag tummarna för att Neo får vara fortsatt frisk. 
 
I helgen blir det 100 % familjetid. Det var länge sedan det bara var vi tre. Är det inte resor på helgerna så är det fotograferingar. Den här helgen är den enda vi har kvar som vi inte är uppbokade på innan jul. Min man jobbar för tre personer känns det som. Ibland förstår jag inte hur han orkar hitta styrka. Ska bli så skönt när jag har jobb och kan bidra med något. Jan säger hela tiden att allt jobb jag gör med Neo och med hemmet är helt fantastiskt och ovärderligt. Och att han uppskattar det otroligt mycket. Men mitt samvete kommer kännas så mycket bättre när jag kan dra in något till familjekassan. Om inte så lättar jag lite på Jans börda.
 
Den sista helgen i november har jag ordnat barnvakt till Neo i några timmar. Då tar jag med mig min underbara man på SPA. Har ett presentkort som skall utnyttjas. Det är han värd (och så mycket mer) efter höstens alla bedrövligheter. Vi ska få massage, ansiktsbehandling, bodyscrub, bubbelpool, bastu, mumsa på frukt och ostar. Bara han och jag. Kan inte ens minnas senaste gången vi två gjorde något tillsammans bara vi två. Sedan har vi ytterligare ett presentkort på valfri behandling som vi fått i bröllopspresent. Inklusive barnvakt. Blir nog en härlig massage där med. Men jag tror vi spar lite på den till efter jul och nyår.
 
 
Världens bästa. Älskar er!
 
 

Han Sover Mycket

 
Han sover mycket nu, vår lilla krabat. Över fyra timmar igår under dagen och idag har han redan hunnit sova drygt tre timmar. Försökte lägga ner honom i sängen när han hade somnat, men han vaknade efter en timme och var märkbart trött. Alltså inte färdigvilad. Så jag sövde om honom i min famn, där han trivs allra bäst. Och så fick han fortsätta sova fram till lunch. Det märks att Neos kropp tar igen sig efter den långa feberperioden. Vanligtvis sover han bara en timme på dagen. Han har för övrigt varit helt feberfri i ett dygn. Känns som en stor seger. Och vilken glädje det är att se honom äta igen. Nu väntar vi på att dagen ska ta slut och att pappa ska komma hem. Sedan åker jag till Ullared med några vänner och shoppar julklappar och annat nödvändigt. Längtar! Ingen stress eller press. Bästa egentiden.
 
 
Älskar honom ofantligt mycket.
 
 
Tiden går så fort och rätt som det är kommer han inte vilja gosa lika mycket.
 
 
Men än så länge är vi oskiljaktiga.
 
 
Neo och mamma käkade kräftor idag till lunch.

Mot Ullared

 
 
Dagens mamma ser fram emot lite kvällsshopping i Ullared.
 

Tårar Av Tacksamhet

 
De senaste veckorna har varit ett rent helvete. Först med pappas bortgång och begravning och mitt upp i allt blev Neo så sjuk. Energin har varit som bortblåst och jag har varit nära sammanbrott många gånger. Jag kan inte tacka er nog alla ni fantastiska människor som brytt er, skickat en hälsning, en tanke, en kram eller ett hjärta till mig och min familj. Sitter här med tårar av tacksamhet, utmattning och lättnad. Stort tack för all er kärlek. Ni har hållit mig flytande och räddat mig många gånger när jag varit på väg att sjunka. Idag har Neo äntligen ätit!  Mammas pasta med massa gräddsås, sen sjukt mycket ost och kex plus en halv klämmis, druckit redigt med vatten och varit flitig på tutten. Jag är så tacksam för det. Märks att han har mycket att ta igen. Särskilt sömnen. Nu har han snart sovit fyra timmar idag, när han i friskt tillstånd klarar sig på max en timmes tupplur om dagen. Kämpa på min älskling! 
 
 

Status

 
Så länge Neo har feber äter och dricker han inte bra. Lilleman har inte haft en enda feberfri dag under 11 dagars tid. När febern är som högst blir han helt beroende av mig och amningen. Både för tröst, närhet och näring under sjuktiden. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är att han fortfarande tar bröstet och att jag fortfarande har mycket mjölk kvar. De oförstående idioterna som säger att det bara är äckligt att amma ett barn som är över året har HELT UPPENBARLIGEN ingen koll på hälsofördelarna. Och med ett sjukt barn som haft hög feber så länge har amningen varit en lifesaver. 
 
Neo hade feber under kvällen igår MEN ingen hög feber nattetid... första gången det hänt... så idag tankar jag honom med massa bröstmjölk och näring och låter honom sova när han vill (han somnade i min famn nyss) så kanske vi kan rida ur detta segdragna tillstånd. Lyckades få i honom en liten portion gröt till frukost. Fick mata honom för han var inte intresserad av att äta själv. Stackarn, han har blivit så himla smal. Både jag och Jan sa det när vi bytte blöja i morse. Han har inte det minsta uns fett någonstans på sin lilla kropp.
 
 
 
 

Julfotografering

 
 

Dags att boka årets julfotografering. Vi har fortfarande några lediga tider kvar. Först till kvarn.

Skriv under kommentarer (och glöm inte att ange e-mail) så återkommer jag för tidsbokning.

E-mailadressen är bara synlig för mig.

The Cars

 
100 dagar kvar till Sverigepremiären. Inte fel att plugga på lite om bilarna:
 
 
Anastasias första bil är en gammal ljusblå Volkswagen Beetle med smeknamnet "Wanda".
Bilen har hon ärvt efter Josés mamma. Christian säljer Wanda och köper en Audi A3 till Ana.
 
 
Christian köper alltid en Audi A3 till sina "subs" då den enligt honom är den säkraste bilen på marknaden. Ana kallar denna model för "The Submissive Special".
 
 
Christian kör en svart Audi R8 "Spyder" cab.
 
 
Efter att Anas Audi A3 blivit vandaliserad av Leila köper Christian en Saab 9-3 2.0T Sport Sedan.
 
 
Det här är bilen som Christian använder mest. Körs oftast av Jason Taylor.
Ana beskriver Audi SUV:en "a beast of a car".
 
 
Well, hello playful Christian.. I like playful Christian.
Soon we'll meet but until then.. Laters, baby
 

Memories

 
Jag är på jakt efter en lagom stor förvaringslåda till minnessakerna från min fantastiska möhippa och vårt oförglömliga bröllop. Kanske hittar man något fint på Ullared på torsdag. Har så mycket underbara minnen från några av livets mest minnesvärda dagar. Personligen är jag inte mycket för att spara på grejer i onödan men just saker från möhippan och bröllopet är ju faktiskt lite speciellt. Alla gratulationskort, pennan vi skrev under med under vigselakten, tårtdekorationen, den fina skylten som svärföräldrarna hade ordnat på mig och Jan, tiarorna jag hade under möhippan, på bröllopsdagen och på bröllopsmottagningen, min slöja - ja, lite sådant smått och gott. De förtjänar en vacker förvaring, även om jag kommer gömma lådan i garderoben.
 
 
Tårtdekorationen som Jan köpte till mig två veckor efter att vi blivit tillsammans.
Vet man att det är rätt så vet man. Hihi.
 
 
Alla fantastiska gratulationskort och bröllopspresenter.
Måste komma ihåg att få iväg tackkort. Vi var på väg att ta tag i det efter mottagningen,
men sedan gick min pappa bort och det har varit lite för mycket annat...
 
 
Möhippan var precis som jag önskat mig.
Egentid, SPA, god mat och dans med kära vänner.
 
 
Givetvis har jag sparat det blå strumpebandet, mina bröllopshandskar och smycken jag bar
på min bröllopsdag. Smyckeslådan fick jag på min möhippa. Rosa så klart.
 
 

Mot 50 Kilo (Igen)

 
För att hålla mig motiverad kör jag med det gamla vanliga tricket: mag-selfies och veckans vikt. Tänkte väga mig på måndagar och redovisar resultatet på bloggen. Kikade lite på tidigare inlägg i bloggen och har räknat ut att jag gått upp nästan fyra kg på tre månader. (Var ju nere på 49 kg i somras när jag motionerade och tränade som mest). Det är en ganska stor viktökning på kort tid och om jag låter det fortgå kan allt mitt hårda jobb gå om intet. Så kan vi ju inte ha det. Jag har även funderat lite mer på tidsgränsen. Vi åker ju till Cypern strax innan jul. Det vore ju trevligt att ha nått sitt mål tills dess. Sju veckor kvar. Inte helt omöjligt men ändå rätt tufft. Att gå ner tre kg på sju veckor kanske inte är rimligt, men jag vill ge det ett försök. Jag är ju väldigt nära målet utan att ens ha börjat. Och självklart är det inte hela världen om jag inte når mitt mål innan jul. Huvudsaken är att jag fortsätter träna och motionera tills jag kommit i form igen.
 
 
Måndagens vikt: 52,4 kg. Allt oroande över Neo har fått mig att tappa 0,6 kg.
Så nu har jag egentligen 2,4 kg att bli av med om jag ska vara exakt.
 
Vägde förresten Neo häromdagen. Snart 1,5 år och väger bara 9 kg. Jäkla feber!
Hoppas att han hinner äta upp sig lite inför nästa kontroll som är om en månad.
 

Underbara Läsare

 
Jag måste bara få skriva till er kära läsare. De senaste månaderna har jag matat er med sorg och bara massa tråkigheter. Stundtals har ni mötts av total bloggtorka. Men ni hänger kvar ändå. Ni stöttar, tröstar, skänker värme, kärlek och omtanke till mig och min familj. Kan inte tacka er nog. Att få skriva har alltid varit mitt sätt att hantera känslor. Oavsett om det handlar om glädje eller olycka. Jag har haft ett enormt behov av att skriva om saker, men som jag liksom inte riktigt känner mig redo för. Och det accepterar ni. Så tålmodiga och icke-dömande. Önskar att världen kunde bestå av lite fler människor av ert slag. Ni har aldrig träffat mig men följt mig och mitt liv i flera år. Tack älskade underbara läsare för att ni finns vid min sida. Ert stöd är ovärderligt. Ni betyder så mycket för mig.
 
 
Happier times.

Sex Timmar På Barnakuten

 

Min man ringde sjukvårdsrådgivningen i morse då Neo fick hög feber inatt igen. Sjukvårdsrådgivningen hänvisar oss tillbaka till vårdcentralen. Vi var ju på vårdcentralen i fredags och tog prover som inte visade något. Jag ringer vårdcentralens tidsbokning. Kommer till telefonsvarare som säger att de inte har några tider att dela ut och hänvisar oss till sjukvårdsrådgivningen. Jag känner hur den lilla energi jag har kvar helt försvinner. Jan ringer rådgivningen igen. Sjukvårdsrådgivningen försöker ringa ett akutnummer till vår vårdcentral men inte ens på det svarar dom. SÅ HÄR SKA DET FANIMEJ inte få vara. Neo är ju ett sjukt litet barn som har haft 40 graders feber i 10 dagar, äter ingen mat, har gått ner i vikt, ligger och hostar sig igenom nätterna och kräks. VEM ska vi vända oss till då?!! Jag orkar inte mer. Ringer BVC men kommer till svarare som hänvisar till antingen vårdcentralen eller sjukvårdsrådgivningen. Efter detta kommer vi byta vårdcentral! Aldrig varit med om något liknande. Så vi fick åka upp till barnakuten.

 

Efter sex timmar på barnakuten... De hittade ingenting konkret efter alla tester. Han var lite uttorkad och så var det något blodvärde som var förhöjt men de kunde inte avgöra om det berodde på virus eller annat. Så vi blir kallade på nytt om cirka 2 veckor för nytt test då de förutsätter att Neo borde vara frisk från virus eller vad det nu är han har... Om han fortsätter få hög feber i tre nätter till sa läkaren åt oss att kontakta vårdcentralen igen... för ev. blododling eller dylikt... Så egentligen är vi väl tillbaka på ruta ett... fortsätta ha koll på febern nattetid och ge febernedsättande.... Det var ingen idé att lägga in honom sa läkaren eftersom de i nuläget gjort alla möjliga tester som de kan göra och det fanns ingenting konkret att behandla.... Samtidigt säger den ena läkaren efter den andra, och så även denna på barnakuten att det inte är normalt att ha hög feber så länge.... Suck...

 

 

 

 

 

Ullared På Torsdag

 
 

På torsdag eftermiddag ska jag till detta underbara ställe tillsammans med mina vänner.

Utan man och barn. Välförtjänt egentid!

Familjen Trött

 
 
Gud, vad jag älskar er! Vi har kämpat på bra i dessa sjukdomstider.
Man får vara trött. I veckan måste jag själv försöka återhämta mig lite.

Barnet I Första Hand

 
När Neo är sjuk är det bara mamma som gäller. Han äter ingen mat och dricker dåligt med vatten. Men amningen funkar. Och tur är väl det annars hade han blivit uttorkad för länge sedan. Jag kan inte göra någonting. Annat än att finnas där. Men idag behövde jag komma ut. Vara själv i ett försök att hämta lite ny energi. Jag tog en powerwalk på förmiddagen. Gick i en hel mil. I rasande fart. Tog mig en timme och tretton minuter. Neo har nu haft feber i en vecka. Inte en enda feberfri dag. Läkarna hittar inget trots flera tester vid olika tillfällen.  Det är jobbigt att se sitt barn så energilös. Och snart bryter jag ihop av trötthet. Men barnet kommer i första hand. Jag vet ju att det är så verkligheten ser ut när man är småbarnsförälder.
 
Fick tokångest idag för jag tror inte Neo blir frisk tills på måndag och det var då jag hade tänkt sätta igång med min redan försenade uppsats. Först var det ju pappas död och begravning och sorgen som upptog hela min tillvaro. Och mitt upp i allt fick Neo så hög feber och är fortfarande sjuk. Förhppningen om att jag skulle känna mig en smula mer lätt om hjärtat efter den fina begravningen och få ny energi har nästan fullständigt krossats. Men jag tog mig utanför dörren idag i alla fall. Och det ska jag försöka tvinga mig själv att göra varje dag. Även om jag är hemma med Neo. Han får sova i vagnen som på den gamla goda tiden. Jag måste tvinga mig själv till frisk luft och mer energi. Annars kommer jag helt gå in i väggen.
 
 
Du är mitt allt. Saknar mitt glada, pigga lilla busfrö. 

Nu Och För Alltid

 
 

För exakt fyra veckor sedan låg jag vaken mitt i natten och kunde inte sova. Halv tre gick jag upp och strax därefter tittade jag på mobilen och fick veta varför det var så svårt att sova. Samma natt, bara några timmar tidigare, dog min pappa. Ibland är jag på väg att ringa till honom men inser att han aldrig mer kommer svara. Och den vetskapen smärtar oerhört.

 

Något av det sista jag sa till pappa var att jag älskade honom och att han är och kommer alltid vara världens bästa pappa. Han blev rörd och en smula generad då han inte brukar prata känslor. Han sa: "Gumman.. det behöver du inte säga för det vet jag redan..."

 

Min pappa var den klokaste människan i mitt liv. Även om han aldrig mer kommer finnas vid min sida finns han för alltid i mitt hjärta och i mina tankar. Jag älskar dig pappa. Nu och för alltid.
 
Min profilbild

Sök i bloggen