Sent En Natt

 
Men god dag amningshormoner! Låt mig berätta en historia för er. Jag är på vårt rum på toaletten (det tar lite tid för mig på grund av alla krämpor) och klockan är ca halv två på natten. Neo börjar precis böka och Jan plockar upp honom i väntan på att jag ska bli klar för att amma. Då kommer helt plötsligt nattpersonalen in (utan att vi ringt) och tycker vi ska ge ersättningsmjölk för att hon hade hört Neo skrika. Ursäkta?! Jag kommer ut från toaletten, hinner knappt dra på mig byxorna, blir arg för att hon bara rusat in och talar om för henne att Neo har skött sig exemplariskt hela kvällen vad gäller amningen. Hon mumlar något och går sen ut. Jag sätter mig ner och ammar. Gråter en skvätt samtidigt som jag säger till Jan att den där (nattpersonalen) tror säkert att jag inte kan ta hand om Neo. Neo äter hur duktigt som helst och somnar ganska omgående på mitt bröst. Åh, jag hade sådan god lust att marschera ut i korridoren med bebisen och tutten i vädret och skrika efter den där kvinnan: Vad sa du nu då?! Tror du inte jag kan ta hand om mitt eget barn?! Men jag lät bli. Hahaha.
 
Gissar att man blir en smula känslig nu. Men skämt å sido. Jag tycker INTE det är okej av någon personal att bara gå in så där på vårt rum. Det känns väldigt inkräktande när vi inte bett om hjälp. Och ponera att vi HADE haft en bebis som skrikit väldigt länge. Vi måste faktiskt få en chans att lära oss handskas med det på vårt sätt och prova oss fram, för det KOMMER komma kvällar då Neo är otröstlig och det inte finns personal på plats som kan avlasta oss. Sen blev jag särskilt upprörd då jag faktiskt stod halvnaken i badrummet och blev otroligt stressad när någon utomstående bara rusar in. Hittills har personalen varit fantastisk, men hon som var här ikväll var ingen favorit. Jan kände dålig vibb från henne redan tidigare när hon presenterade sig. Lite besswerwisser-aktig. Och det redan innan det där hände med att hon kom in oanmäld. Nåja, snart börjar en ny dag gry. Neo ligger mätt, trött och belåten i sin "säng" och vi trötta nyblivna lyckliga föräldrar ska snart lägga oss.
 
 
 

En Liten Komplikation

 
Hej alla underbara läsare. Återigen, tusen tack för alla fina gratulationer. Vi blir kvar ytterligare en tid på BB. Det blev tyvärr en liten komplikation efter förlossningen som vi inte räknat med. När läkaren under förlossningen skulle försöka sätta EDA:n råkade hon troligtvis sticka hål så att spinalvätska läckte ut i ryggmärgen. Smärtorna gör så att jag inte kan sitta upp, utan befinner mig i stort sett hela tiden i horsintalläge. Men vi får underbart bra behandling och smärtlindring. Beskedet vi fått är att det ska gå över, men om det inte sker inom en vecka så kan det bli aktuellt att gå in i ryggen igen och försöka täppa till läckaget. Jag orkar verkligen inte det, så vi får hoppas att den medicinering jag får kommer hjälpa. Läkarna vill helst inte behöva göra det ingreppet heller då jag redan är så sönderstucken.
 
Som ni kanske förstått har jag gått igenom de flesta känsloregister de senaste dagarna. Jag är fortfarande väldigt luddig i huvudet på grund av all smärtlindring, trötthet och upplevelser samtidigt som jag gör mitt allra bästa för att vara den bästa mamman till världens finaste lilla mirakel. Jag tittar på honom och hämtar all min styrka. Visst har jag brutit ihop av att behöva ligga här med fortsatta smärtor, men Jan påminner mig hela tiden att kämpa lite till. Han är ett helt fantastiskt stöd och tar så mycket ansvar när det gäller lilla Neo. På kvällarna/nätterna går han ut en stund till dagrummet med Neo så jag hinner sova några timmar. Jag ser hur trött Jan är men det bästa jag kan göra är att bli bra så fort som möjligt så vi båda kan turas om med Neo.
 
Jag hoppas ni alla mår bra. Ska försöka blogga lite mer nu när jag hunnit landa.
Det är bra terapi och får mig att må bättre. Får passa på när Neo sover.
 
 
Idag vägde Neo endast 2700 gram, men än så länge är det ingen fara.
Läkaren sa att bebisar kan gå ner upp till 10% av sin kroppsvikt efter förlossningen.
 
 
Det finaste vi gjort.
 
 

I Vår Lilla Bubbla

 
 
 
Lilla Neo 2 dygn gammal. Vår lilla minibebis väger idag 2740 gram. Gått ner 100 gram,
men det är helt normalt i början. Han ägnar sig åt sin favoritsysselsättning - sova.
Precis som sin kära far. Hihi.
 
Tusen tack för alla fina gratulationer! Ber om ursäkt att jag inte orkar skriva några långa inlägg.
Jag har fortfarande en lång väg kvar till återhämtning men lovar er att återkomma
med både igångsättningsberättelse och förlossningsberättelse.
 

Vår Älskade Son

 
 
Lilla Neo, ett dygn gammal. Fortfarande lite tillknycklad efter en lång förlossning,
men ändå hur söt som helst tycker mamma och pappa.

Välkommen Till Världen


Efter 31 timmar utan sömn, 18 timmars aktivt värkarbete, 10 misslyckade EDA försök och smärtor av en annan värld blev det akut kejsarsnitt på måndagsmorgonen. En väldigt dramatisk och traumatisk förlossning som jag kommer skriva om vid ett senare tillfälle. Just nu orkar jag inget annat än att vara med min sambo och vår son. Nu mår vi efter omständigheterna bra och Neo är helt perfekt. Vi kommer stanna några dagar till på BB.

Time To Face The Music

 
 
 
Nej, men vad säger ni? Om man kanske skulle ta och föda lite barn idag då?
14 dagar på övertid. Nu är vräkningsordern utfärdad. Om en halvtimme bär det av till förlossningen.
Time to face the music!
 
 

Att Erkänna Rädslan

 
Så. Nu har jag erkänt det. Jag är rädd. Livrädd inför morgondagen. Kan inte sätta fingret på exakt vad, men liksom hela situationen. Smärtan, att tappa kontrollen, sjukhusmiljön, det okända. You name it. Rädslan fick mig att bryta ihop totalt. Alldeles nyligen faktiskt. Satt vid köksbordet och helt plötsligt bara sköljde den över mig. Mina tårar fullkomligen sprutade och jag klamrade mig fast vid Jan medan han höll om mig och tröstade mig. Känns bättre när jag erkänt det högt för mig själv. Vad jag känner. Ingen idé att förneka det eller hålla tyst för då riskeras det bara att växa sig större för att slutligen explodera i en okontrollerbar känslostorm. Att erkänna rädslan sägs ju vara ett första steg mot att göra sig fri från den.
 
Snart ska vi försöka jobba på att få mig att tänka på annat än rädslan. Först ska vi se på film och mysa i soffan. Efter filmen tänkte Jan tappa upp ett varmt och skönt skumbad till mig. Blir alltid så lugn av värmen. Sen ska jag krypa ner i sängen och bara låta Jan hålla om mig tills jag somnar. Detta blir det sista blogginlägget jag skriver för idag. Och kanske för ett par dagar framöver. Troligtvis hinner jag sticka in huvudet här imorgon innan vi åker till förlossningen, men om jag inte gör det så passar jag på att be er hålla tummarna för oss. Längtar efter att få komma hem och berätta att allt gått bra. Eller i alla fall att vi överlevt. Puss, kram och massa kärlek till er.
 

Den Börjar Smyga Sig På

 
Nu börjar den smyga sig på - nervositeten. Är det för sent att ångra sig? Haha. Nej, skämt å sido. Klart jag inte ångrar mig, men jag föredrog när jag var trött och lugn. Peppar mig själv genom att lyssna på min spotifyplaylist Absolute Pregnant Vol. 1. Humor har alltid en bra effekt på mig. Ska försöka komma ihåg det imorgon. Sen är jag ju inte själv heller. Min sambo kommer vara med mig hela tiden och coacha. Tänk att vi snart ska få uppleva livets absolut största och häftigaste äventyr. Det är ju helt fantastiskt! Och vi är så redo. Erkände igår att jag är en smula avundsjuk på honom som slipper hela den smärtsamma biten. Självklart blir det psykiskt smärtsamt för honom, sa han, men nej han är inte särskilt avundsjuk på mig. Hehe.
 
Det känns lite udda att liksom ha ett datum och tid då man ska sättas igång. Att andra utomstående ska bedöma om min kropp är redo eller inte, vad som är bästa igångsättningsmetod och sticka mig med nålar. Känns väl kanske inte helt optimalt, men det är bara att gilla läget. Det viktigaste är ju att Neo kommer ut innan hans hotellrum blir alldeles för ogästvänligt och riskerar att skada hans hälsa. Nu har jag ju även hunnit ställa in mig på att kroppen troligtvis inte kommer kicka igång själv och att den behöver lite hjälp på traven, vilket gör det lite lättare att acceptera. Visst, det kan ju hända något i natt, men jag känner att det inte är särskilt troligt. Eller vad tror ni?
 
 
Kom ut snart Neo, till dina högst normala föräldrar.
 
 

Dagen Före Igångsättningen

 
13 dagar över tiden. Om lite drygt ett dygn är vi på väg in till förlossningen och den vetskapen gör mig konstigt nog väldigt lugn. Än så länge. Jag kanske är lite för nyvaken för att verkligen inse det. Igår kväll kände jag mig rätt nervös inför smärtan och inför det faktum att behöva jobba sig igenom smärtan i flera, flera timmar. Att tänka rationellt och fokuserat nu är lätt - vad är väl några timmar/dygn mot vad man i slutändan kommer få? Ingenting. Men när man ligger där på förlossningsavdelningen och kämpar vet man inte hur förnuftet kommer reagera. Då kommer man inte vara så himla kaxig längre.
 
Idag är alltså dagen före igångsättningen. Jag ska koncentrera mig på att göra absolut ingenting. Bara sova, vila och sysselsätta mig med vad som än faller mig in. Trevlig helg på er, mina vänner.
 
 
Snart får vi träffa dig.

Redo För Helgens Förlossning

 
 
Man vet aldrig hur lång tid det kommer ta, men nu är jag redo för helgens förlossning.
Det viktigaste är nerpackat i BB-väskan. Hehe.

Bara Så Ni Vet

 
Detta meddelande kom upp på min blogg: "Vi kommer i natt (natten till fredagen den 24:e maj) att göra underhåll på våra system. Detta innebär att blogg.se kommer att vara tidvis otillgängligt mellan kl 00.00 till 07.00." Vilken tajming va? Det innebär att OM Neo skulle få för sig att vilja komma inatt och vi måste åka in till förlossningen så kan jag inte uppdatera på bloggen. Nu tror jag inte det kommer hända, men jag ville bara nämna det för er. Hoppas bloggen fungerar som vanligt sen efter underhållet. Ibland krånglar det ju en bra stund efter. Men fortfarande gäller regeln att om ni inte hört något från mig inom 24 timmar från senaste blogginlägget så är vi inne och föder.

Den Långa Resan

 
Snart börjar min långa viktresan. 24 kg ska bort, helst inom ett år då det vankas bröllop. Dessa kilon består av 9 sambokilon och 15 graviditetskilon. När jag träffade Jan i maj 2011 vägde jag 54 kg. Efter drygt ett år tillsammans landade jag på 63 kg, vilket även är den ungefärliga vikten jag höll mig på tills vi plussade. Under graviditeten har jag lagt på mig ca 15 kg, varav de sista kilona består mestadels av vätska. I nuläget (2 dagar innan förlossningen) väger jag 78 kg. Mycket siffor att hålla reda på, men för att sammanfatta så har jag två olika delmål att jobba mot. Har nämnt detta förut men jag tar det igen.
 
Första delmålet är att bli av med graviditetskilona och landa på inskrivningsvikten 63 kg. Tänkte investera i Olga Rönnbergs bok "Träning för nyblivna mammor". Jag är inte främmande för träning och vad som är bra kost, men jag har aldrig tränat efter en graviditet. Det finns en hel del att tänka på när man ska börja, sådant man inte behövde tänka på när man "bara" var fet på grund av lathet. Vill absolut inte riskera att träna fel eller för hårt i början då kroppen genomgått en oerhört påfrestande resa. Många säger att graviditetskilona rinner av en i början, men det fungerar inte riktigt så för alla. En del behöver kämpa lite mer.
 
Det andra delmålet är att bli av med sambokilona, dvs. att ta sig från 63 kg till 54 kg. Det jag kommer börja med är att tänka på kosten, undvika onyttigheter så mycket som möjligt och att dricka mycket vatten. Promenader blir det jag i huvudsak satsar på den första tiden efter förlossningen. För att inte tappa energin eller min motivering redovisas utvecklingen och resultat kontinuerligt på bloggen. Det blir som en liten kontrolldagbok och jag hoppas även kunna inspirera och motivera andra. Viktresan ligger under kategorin "viktminskning" så det blir lätt för er att hänga med på färden.
 
 
54 kg vs. 78 kg.
 

Bilder & Barnmorskan

 
Hemma från barnmorskan. Neo var klarvaken och bjöd på en liten sparkshow. Hjärtslagen låg på fina 130 och ökade fint när barnmorskan buffade på magen. Mitt blodtryck ligger lika stadigt som innan, 110/70. Kände mig för första gången på länge utvilad och nästan pigg. Fick sova väldigt mycket det senaste dygnet. Riktigt lyxigt. Nu ligger jag dock i sängen igen och vilar mig efter lunchen. Jan bjöd på sushibuffé. Vi firade lite att det snart skulle bli bebis och att vi inte kommer äta ute på ganska länge. Hemma i frysen har vi bunkrat upp ganska bra med mat så vi inte behöver flänga så mycket efter att vi kommit hem från BB. Imorgon ska vi montera fast den där ställningen i bilen till babyskyddet, packa Jans BB-väska och sedan är vi redo.
 
 
De sista vardagsbilderna på fina gravidmagen.
 

2 Dagar Kvar Till Igångsättning

 
12 dagar på övertid, men endast 2 dagar kvar till igångsättning. Härligt! Jag har sovit som en stock hela natten. Nästan som om kroppen äntligen fattat att nu är det allvar och låter mig sova extra mycket. Men nu är det färdigsovet. Tänkte snart gå ner och äta frukost, sen sortera lite sopor som ska dumpas på återvinningen, duscha och göra mig klar för besöket hos barnmorskan. Vi kommer ju vara borta ett bra tag och jag vill ogärna komma hem till ett sopberg. Okej, sopberg var väl kanske att ta i, men eftersom vi sopsorterar så blir det ju en hel del kassar med diverse kartonger, glas och pantflaskor att ta reda på.
 
Det är rätt skönt att ha ett datum för förlossningen. Även om man aldrig kan veta hur lång tid det tar innan själva förlossningen kommer igång så vet man i alla fall när man blir inlagd. Kan redan nu förvarna er att det inte kommer bli så mycket bloggande under dessa dagar, vilket ni säkert förstår. Jag använder inte smartphone och möjligheten att koppla upp datorn på nätet är troligtvis ytterst begränsad. Men jag kommer ha datorn med mig och skriva inlägg om allt som sker (om jag hinner och orkar) och publicera vid tillfälle. Bloggen kommer inte vara högprioriterad, men självklart glömmer jag inte bort er!
 

Så Skönt Med Vila

 
Jag har sovit några timmar på kvällen. Tydligen snarkar och nynnar jag samtidigt i sömnen. Min sambo har rätt roligt åt mig. Haha. Så skönt att få sova även fast jag nu blivit väldans pigg. Men bara att sova när jag känner att kroppen är trött och inte bry mig så mycket om att hålla fasta sovrutiner, för det kommer jag ändå inte få om några dagar när bebisen är född. Känns så overkligt men samtidigt väldigt verkligt. Att vi är föräldrar i helgen. Just nu är jag bara så upprymd och glad att jag inte ens har vett att känna mig skrämd. Vet att vi kommer bli väl omhändertagna på förlossningen så jag har ju egentligen ingenting att vara rädd för, förutom smärtan men den är ju oundviklig. Jag tänker i alla fall inte vara blyg för att be om smärtlindring när jag känner att det behövs. Hoppas att jag klarar mig på lustgas och epidural, men det är inte alltid man hinner få det man önskar. Det gäller nog att vara förberedd på det oförberedda.
 
 

Det Bästa Av Allt

 
Det bästa av allt, förutom att vi äntligen får träffa vår son, är att Jan kommer vara hemma i två veckor genom att ta tillvara på de där 10 pappadagarna som han har rätt till i samband med förlossningen. Åh, vad vi ska mysa i vår lilla bebisbubbla! Bara han, jag och lilla Neo. Pussas, kramas, läka, tampas med amningen och fota massa bebisbilder. Det gäller att passa på i början då han sover som mest. Neo alltså, inte Jan. Haha. Vi får nog inte så mycket sömn. Om ens någon. Vet inte ens om vi kommer vilja sova. Jag lär väl gå upp femtioelva gånger bara för att titta på bebisen. Ja, snart förändras våra liv för alltid. Den bästa förändringen ever.
 

I Helgen Blir Det Bebis

 
Hej alla fina. Jag har strålande nyheter att dela med er. I helgen blir det garanterat bebis! Min barnmorska ringde och berättade att hon kontaktat förlossningen för att höra om vi kunde tidigarelägga min igångsättning. Först var de rätt motvilliga, men efter att ha fått prata med min aurorabarnmorska som jobbar på förlossningen så är det bestämt. På lördag kl. 08.30 åker vi in till förlossningen och åker inte därifrån utan vår son. Åh, det känns så underbart att verkligen veta det! Bara tre dagar kvar. Nu ska jag låta det sjunka in lite grann. Självklart hoppas vi fortfarande på att det kommer igång utan hjälp, men tanken på att gå över några dagar till känns inte alls jobbigt längre. Och imorgon ska vi på det sista barnmorskebesöket och lyssna på lillens hjärta. Snart ligger han i min famn.
 

 

Sparkar I Vecka 42

 
 
 
Lyckades alldeles nyss fånga ett stycke bökande bebis i magen ♥
Tror han vill ut men han har bara lite problem med logistiken.

Till Och Från

 
Jag har haft förvärkar till och från hela dagen, men är så van vid det här laget att jag inte ens börjar hoppas. Snart ska Jan iväg till jobbet på möte och blir borta några timmar. Hade det inte varit typiskt om det kickade igång bara för att han är hemifrån? Och hade det inte varit typiskt ifall förlossningen gick för fort bara för att hela långa graviditetsresan varit extra seg? Ska försöka att inte oroa mig för mycket. Sannolikheten att få en störtförlossning är ju inte så stor, men självklart händer det. Kommer hålla mig i stillhet så mycket som möjligt när Jan är borta och jag lär nog inte slappna av förrän han är hemma igen. Det blir till att inta soffläge i sittande ställning så att jag åtminstone har en ärlig chans att ta mig till toaletten. 
 
 
" När KOMMER den där bebisen egentligen?! Vi vill leka!"
 

11 Dagar Över Tiden

 
God morgon. Då har man gått 11 dagar över tiden. Fyra dagar kvar till igångsättning. Jag tror inte att Neo kommer kika ut innan dess. Vad tror ni? Pratade med barnmorskan igår. Hon hade inte kunnat få tag i rätt personer på förlossningen för att diskutera en eventuell tidigareläggning av igångsättningen, men skulle försöka idag igen på morgonen och sen höra av sig till mig. Annars är det inte mycket som händer. Försöker ladda batterierna, äta ordentligt och vila. Det har väl inte riktigt gått upp för mig att vi snart ska åka in till förlossningen. Vet inte när jag kommer inse att det verkligen är dags. Kanske först när jag lagts in och de första förlossningsvärkarna kickar igång. Allt känns fortfarande väldigt overkligt. Har ju varit gravid så pass länge att jag glömt bort hur det känns att inte vara gravid. 
 
Lite tankar om igångsättning. På ett sätt är det lite tråkigt att behöva bli igångsatt, men samtidigt skulle jag aldrig klara av den oron för bebisen som jag lever med varje dag. Och det ÄR en ökad risk att låta bebisen stanna kvar i magen efter fullgångna 42 veckor, även fast man får komma på tätare kontroller om man bestämmer sig för att inte bli igångsatt. Det känns lite som att bli snuvad på konfekten när man behöver hjälp av sjukvården för att kroppen ska sätta igång, även fast jag vet att det ibland behövs för många gravida kvinnor. Samtidigt är det skönt att veta att det finns ett slutdatum och att det datumet är väldigt nära nu. Jag hoppas verkligen att ni andra blivande mammor slipper gå över tiden.
 
"Att vänta barn i nio månader är en lång tid, att vänta längre kan kännas som nio månader om dagen."
 
 
 

Högt Och Falskt

 
Efter middagen fick jag av någon outgrundlig anledning oanade krafter. Röjde undan efter maten (köket är nu tipp topp), satte på ytterligare en tvättmaskin, skruvade på högtalaren på max och kickade igång lite härliga klassiska 50- och 60-talsdängor med bland annat Bill Haley & The Comets, The Platters och Johnny Cash. Och jag sjöng, högt och falskt samtidigt som jag dansade med min stora mage. Kanske Neo blir sugen på att komma ut och kolla vad sjutton hans mamma har för sig. Kanske inser han att det är så mycket bättre ljud på utsidan av magen och bestämmer sig för att göra entré. 
 
Känner mig konstigt lycklig. Liksom pirrig och nervös, men på ett positivt sätt inför vad som komma skall. Det var länge sedan jag tillät mig själv känna något annat än smärta. Ska inte ens börja spekulera i hur länge detta välbehövliga tillstånd varar, utan bara njuta av att jag äntligen känner något annat än hopplöshet och ångest. Det är under dessa korta, härliga stunder som man hämtar ny energi och kan fokusera på målet - vår lilla bebis. Nu kör jag igång lite Otis Redding. Om inte det får Neo att slå volter i magen så vet jag inte vad. Haha. God kväll på er, mina kära underbara läsare!
 
 
 
 
 

Mäta Magen Besök 8

 
Så har vi varit på det sista mäta magen besöket innan igångsättningen. Jag har en extra koll på torsdag för bebisens hjärtljud, men annars blir det alltså förlossning nu till helgen. Både såg ut och kände mig som en zombie idag. Fick inte sova bra. Vaknade av värkar och Jan fick pusha mig igenom dom. Sen behövde jag tydligen gå på toaletten men kunde inte ta mig upp pga värkarna. Fick dock berättat för mig att så fort värkarna hade slutat så hade jag somnat om. Ni kan ju gissa hur kissnödig jag var när jag sen vaknade vid femtiden.
 
Hur som haver. Barnmorskebesöket gick som förväntat. Magen hade inte vuxit något mer och det verkade som att bebisen fortfarande låg långt ner med huvudet. Tror Neo sov för hans hjärtslag var runt 120-125. Fick lägga mig på sidan för barnmorskan ville höra om bebisen reagerade som han skulles. Jodå, slagen gick upp till i alla fall 130. Sen pratade vi lite om hur jag mådde, om alla krämpor och sen om min oro. Hon skulle försöka ringa till förlossningen och se om det var möjligt att ta igångsättningen på lördag istället för söndag morgon.
 
Sammanfattning:
 
Vecka: 42 (v.41+2).
Bebisens hjärtslag: 125-130 (Förra gången: 135).
Blodtryck: 110/70 (Förra gången: 110/70).
SF-mått: 37 cm (Förra gången: 37 cm).
Socker: Tog inget (Senaste mätningen: 7,3).
Järn: Tog inget (Senaste mätningen: 140).
Total viktuppgång: 15,5 kg (Förra gången: 14 kg).
 
 
En väldigt trött och svullen blivande mamma i vecka 42.
10 dagar över beräknat förlossningsdatum.
 
 
En piggare bebis som ligger på sin favoritsida och trycker upp rumpan.
 
 

Operation Efter Graviditeten

 
Bra och dåliga nyheter. Var på bröstmottagningen imorse så det var inget graviditetsrelaterat som många trodde när Jan checkade in oss på sjukhuset. Jag fick göra ytterligare undersökningar av knölen i armhålan samt ännu ett ultraljud. Denna gång av en kunnig läkare som visste vad hon pratade om. Fick veta varför man även ska undersöka sig i armhålorna när man känner efter om brösten har knölar. Tydligen kan bröstvävnaden sträcka sig ända upp i armhålorna och det gör de tydligen på mig. Fullt normalt. Den bra nyheten är att de genom ultraljudet inte hittade några oroande avvikelser, men måste göra provtagning med läskiga nålar för att helt utesluta cancer. Läkaren trodde dock att risken var minimal eftersom jag gått så länge med knölen och det inte har blivit så mycket värre.
 
Den dåliga nyheten är att min stora, ömma knöl inte kommer försvinna av sig självt, utan måste avlägsnas med operation. Och innan operation behövs provsvaren. Men eftersom jag var (enligt deras ordval) övergravid och otroligt stickrädd så ville de inte stressa mig i onödan, så jag slapp ta prover idag. På grund av graviditeten och amningen kommer operation och provtagning inte bli aktuellt förrän inom ett halvår till ett år. Blir uppringd i eftermiddag för att konfirmera hur jag vill gå till väga. Känns hur som helst bra att det går att åtgärda. Nu ska jag fortsätta fokusera på att inte göra någonting. Försökte övertala Neo att komma ut när vi ändå var på sjukhuset, men icke. Han bökar omkring som vanligt och har inte det minsta bråttom med någonting. 
 

Styrka & Kärlek

 
Det är kommentarer som dessa som gör att jag orkar kämpa:
 
Jag förstår din rädsla för att inte orka med en förlossning. Du har haft det så tufft. Men vet du vad? Barnmorskor, läkare och framför allt din man kommer att märka om du inte gör det. Gör du inte det så kommer de att göra snitt. Jag vet att du helst vill genomgå en vanlig förlossning. Men huvudsaken är att mamma och son mår bra. Alla mammor jag känner säger att deras förlossningspersonal är så otroligt lyhörda. De märker av allt.

Inse hur stark du är redan nu. Jag förstår att du har svårt att göra det i alla smärtande dimmor utan sömn. Men försök. Jag är så grymt imponerad av dig att det finns inte. Tänk på att du gått igenom. Läs din blogg, gå tillbaka. Tänk på allt du stått ut med och gjort med ett leende. Förlossningen kommer bli på samma sätt. Tung och smärtsam. Men du ser målet och det är att ha din son i armarna. Är kroppen så utmattad att det inte går? Ja, då hjälper en läkare till. Du om någon kommer fixa det här. På ett eller annat sätt så kommer du få hålla i din son snart.

Jag och min lilla tjej i magen tänker på er hela tiden. Glöm inte att gå igenom bloggen nu. Du är grym.

Kram
 
Önskar att jag på något vis kunde visa eller berätta hur mycket dina ord stärker mig!
 
Kärlek till dig och din lilla tjej ♥

Tillbaka På Tvåsiffrigt

 
Jahapp. Då var man tillbaka på tvåsiffrigt igen då. Fast på plus. Idag är det alltså beräknat förlossningsdatum + 10 dagar. Hade väl räknat med att gå över tiden lite grann under denna graviditet. Typ några dagar kanske, men så mycket som 10 dagar? Nä. Det hade jag INTE trott, även fast man till en början inbillar sig att man är beredd på övertid. Igår trodde jag att jag skulle ha ork att kämpa för ett tidigare igångsättningsdatum. Idag är jag inte så säker. Det innebär att kroppen får färre dagar på sig att sätta igång på egen hand. Om jag håller ut fem dagar till har jag ju verkligen gjort allt jag kunnat för att ge kroppen en chans. Känner jag att smärtorna blir helt oregerliga får jag, som den förra barnmorskan föreslog, helt enkelt höra av mig till förlossningen och be om en sovdos. För just nu är min största rädsla att jag inte orkar med en förlossning. Suck. Vet verkligen inte hur jag ska göra. Är bara alldeles matt och så fruktansvärt trött.
 
 
Saknar mitt vanliga pigga jag....

Sjukhuset Och Barnmorskan

 
Jag är trött. Det är jag alltid nu för tiden. Jan med. Ingen av oss sover särskilt länge. Eller tillräckligt. Hoppas någon av oss orkar med en förlossning. Imorgon blir det en tidig morgon. Igen. Ska åka hemifrån vid halv åtta för att infinna mig på sjukhuset. Dags att röntga den där knölen. De vill utesluta att det skulle vara något bröstrelaterat. Fick förklarat för mig att det mest bara är en försiktighetsåtgärd. Även fast knölen sitter i armhålan så är det tydligen rätt nära brösten och då vill man se så att det inte är cancer eller liknande.
 
Kl. 13.00 ska jag till barnmorskan för kontroll. Den ordinarie kontrollen alltså. Samt diskutera igångsättningen. Sen när alla kontroller och sjukhusbesök är avklarade ska jag nog bara stänga in mig och stänga av tills det är dags för bebisen att komma till världen. Kanske försöka sova bort dagarna. Finns ingenting kvar för mig att göra eller sysselsätta mig med. Inte egentligen. Får väl hitta på något. Om jag orkar. Jan ska in till kontoret i veckan. Under tiden ska jag gå med mobilen fastklistrad i min hand.
 
 
Det gravida träsktrollet....

Det Allra Sista

 
Jag har försökt hålla mig aktiv idag. Vet inte riktigt vad som tog åt mig, men jag kanske hoppas på att få igång hela förlossningsmaskineriet på egen hand om jag satsar lite extra på fysisk aktivitet. Har tvättat en maskin (tack gode god för tvättmaskin i lägenheten), hängt upp tvätt, plockat ur diskmaskinen, städat köket, gått ut med sopor samt tog en liten promenad med Sigge innan regnet satte igång igen. Har haft förvärkar till och från hela dagen. Känt ett fruktansvärt tryck i underlivet, liksom skärande och inte så lite smärtsamt.
 
Neo är livlig som aldrig förr men tror inte han han är mer sugen idag på att komma ut än han varit den senaste veckan. Mina fötter värker och ser ut som träsktrollsfossingar, men jag har ignorerat det in i det längsta. Men nu gav dom upp och jag ligger med benen i högläge. Fick delegera det allra sista till Jan, som förvisso ändå skulle fått uppgiften även om jag varit pigg och alert. Det allra sista som jag ville ha ordnat innan bebisen kommer var mobilen ovanför skötbordet. Så nu hänger den i taket, redo att bli utstirrad av bebisen under alla blöjbyten.
 
 
Fina små djur som Neo kan spana på. Sen kan han få se de riktiga djuren på Borås djurpark.
 
 
Är jag helknäpp som längtar efter att få byta blöjor på Neo? Lite kanske.
 
Vill passa på att tacka alla underbara läsare som delar med sig av sina upplevelser,
ger stöd och råd och peppar mig till tusen. Det är ni som gör min blogg.
Jag kommer hit och får så mycket värme, omtänksamhet och kärlek.
Tusen tack!

Tid För Igångsättning

 
Söndagen den 26:e maj kl. 08.00 har vi fått tid på förlossningen för igångsättning. På Mors Dag, den dagen jag gått exakt 42 fulla veckor (v. 42+0). Det fick vi besked om idag under barnmorskebesöket. Tyvärr kunde inte min ordinarie barnmorska vara med, men vi fick en annan som var minst lika bra. Berättade om hur vi haft det den senaste tiden och imorgon ska vi tillbaka till barnmorskan och träffa min ordinarie. Då ska vi diskutera huruvida vi fortfarande önskar få en tidigare tid. Det är en läkare som fattar det beslutet. Egentligen är det lite som att välja mellan pest eller kolera. Antingen fortsätter jag leva i dessa smärtor veckan ut och hoppas på att förlossningen kommer igång naturligt, eller så försöker vi insistera på ett tidigare igångsättningsdatum, men själva proceduren med det är inte direkt en dans på rosor. Det absolut optimala är ju att låta kroppen själv komma igång, men än så länge verkar den behöva lite hjälp på traven.
 
Nackdelen med igångsättning är att förlossningen som regel tar längre tid pga att livmoderhalsen oftast behöver en utmognande behandling innan den aktiva fasen av förlossningen börjar. Jag har absolut ingen aning om hur pass mogen jag är, men jag hoppas verkligen att de senaste veckornas förvärkar gjort någon nytta. Fast det går som sagt inte att avgöra om jag inte gör en vaginal undersökning. Och även om det skulle visa idag att jag är omogen kan det hinna ändras till nästa dag. Helst av allt vill jag att det pillas så lite som möjligt nere i de södra regionerna. En undersökning kommer dock ske i samband med igångsättningen så att läkaren kan bedöma vilken metod de ska använda för att mogna ut livmoderhalsen. Har fått information om vilka olika metoder man använder. De alternativ jag helst föredrar är vaginal gel och om det inte fungerar - värkstimulerande dropp.
 
Ni som blivit igångsatta - hur upplevde ni igångsättningen och vilka olika metoder användes?
 
 
En väldigt trött blivande mamma på väg till barnmorskan.
 

Älskade lilla Neo. Vi vill ha dig hos oss på utsidan.
 
 
 

Ännu En Extra Koll

 
BF+9. Snart ska vi iväg på en extra koll hos barnmorskan. Dagsformen idag är inte bra. Jag känner mig trött och allmänt matt i hela kroppen och det värker precis överallt. Totalt överkörd. Jan vakade över mig igår natt. Tydligen sov jag väldigt oroligt. Det jag minns är känslan av att bli levande begravd och inte kunna andas. Jan hade märkt att jag i sömnen flämtade efter luft så han väckte mig försiktigt. I drömmen var det någon som grävde bort jorden från mitt ansikte och så fick jag se Jans underbara ansikte. Och jag var så tacksam att han väckte mig.
 
Gårdagskvällen höll på att knäcka oss båda två. Så mycket smärtor. Har nog aldrig sett Jan bli så plågad av att se mig ha ont. Ska fråga barnmorskan idag om möjligheterna att bli igångsatt så snart som möjligt. Tror inte chanserna är så goda eftersom de har som policy att inte sätta igång förrän man gått 42 fulla veckor, vilket för min del är först på söndag. Sex dagar kanske man rent spontant kan tänka är överkomligt att vänta, men tro mig, varje dag och varje minut är en plåga. Glöm den psykologiska biten att man längtar efter bebisen. Längtan kommer helt i skymundan och smärtan tar över allt. Man vill bara att det ska ta slut.
 
10 maj antal: 1
11 maj antal: 2 (BF enligt rutinultraljudet)
12 maj antal: 2
13 maj antal: 3
14 maj antal: 3 (BF enligt privat ultraljud)
15 maj antal: 3
16 maj antal: 5
17 maj antal: 7
18 maj antal: 1 (jag gissar på detta datum)
19 maj antal: 1
20 maj antal: 1
21 maj antal: 1
22 maj antal:
23 maj antal:
24 maj antal:
25 maj antal:
26 maj antal:1 (troligt datum för igångsättning)
 
Som ni ser ovan är det i stort sett ingen som gissat rätt på Neos födelsedatum. Det är inte många som trodde att jag skulle gå över tiden mer än några dagar till en vecka.
 
 
Sigge tröstar matte och är extra gosig nu på morgonen.

Max Sju Dagar Kvar

 
Det enda min uppgift består av här i livet är tydligen att ha benen i högläge. Jag kan bara lämna lägenheten imorgon och på tisdag då det är dags för barnmorske- och sjukhusbesök. I övrigt måste jag i stort sett hålla mig i stillhet så att kroppen inte tar mer stryk. Så jävla less på detta. Idag är det söndag. (Troligtvis) en vecka kvar till igångsättning. HUR kan tanken på sju dagar kännas som sju månader? Förstår inte vad är det är för fel med min hjärna som vägrar greppa att det faktiskt bara är max sju dagar kvar tills vi får träffa Neo. Värmen och krämporna måste ha tagit kål på det lilla sunda förnuftet jag hade.
 
Jag får så mycket pepp och stöd av alla runt omkring mig. Både på sms, mail, Facebook och i bloggen. Känns otroligt bra. För en stund. Sen dras jag ner i detta kolli-liknande stadie och går bara omkring och väntar. Att boka en massa nya aktiviteter den kommande veckan för att få tiden att gå är helt uteslutet på grund av alla krämpor. Jag tror på fullaste allvar att min kropp nog inte riktigt var designad för detta. Tur att jag känner att mammarollen är något jag är som gjord för. Att bita ihop i 9 månader kan jag bevisligen göra. Det hade varit värre om jag känt mig osäker på föräldraskapet.
 
Hur mycket jag än gått igenom har jag aldrig någonsin ångrat mig. Det tanken existerar inte ens hos mig. När jag har så ont att jag bara vill kräkas av smärtan tänker jag bara på att jag ska ta mig ur det. Självklart har jag inte alltid orkat vara stark utan det har ju brustit några gånger för mig, dvs jag bara gråter okontrollerat och undrar om det någonsin kommer ta slut, men efter ett tag kan jag ta mig själv i kragen. Mycket tack vare Jans fantastiska stöd. Han sätter alltid mig först, och under dessa 9 långa månader har han verkligen visat vilken underbar man han är. Har faktiskt ingen som helst aning om hur jag ska visa min uppskattning över allt han gjort och gör för mig. Förutom att fortsätta älska honom av hela mitt hjärta och ge honom en son.
 
 
 
 

Like A Water Ballon

 
Pratade nyss med förlossningen. Åh, de är så goa och omtänksamma här i Borås. Anledningen till att jag ringde var på grund av mina kraftiga svullnader på benen som jag tyvärr inte blir av med (trots vila, massage, stödstrumpor och högläge) samt det faktum att jag nog slagit rekord i hastig viktuppgång. På fem dagar har jag gått upp 2,5 kg och nu i vecka 42 (och 8 dagar efter beräknat förlossningsdatum) ligger jag på +16,5 kg. Jag ser ut som en gigantisk brunfärgad vattenballong - redo att spricka. Verkar som att jag kommer fortsätta lägga på mig vätska så länge bebisen ligger kvar i magen. Barnmorskan försäkrade mig att det inte är farligt för barnet, utan mest jobbigt för mig.
 
Eftersom jag nyligen varit på barnmorskekontroll och mitt blodtryck varit bra hela graviditeten fick jag beskedet att jag troligtvis inte behöver oroa mig för havandeskapsförgiftning. En lättnad att höra. Hade ju varit typiskt att åka på något sådant nu när det är så kort tid kvar. Men det fanns tyvärr inte något annat att göra än att ha benen i fortsatt högläge och hoppas på att bebisen tittar ut snart. Värmen gjorde nog sitt också vad gällde svullnaden. Så nu kommer jag vara den enda i Sverige som hoppas på kyligare väder. Det ser ut som om min önskan angående vädret kan besannas i mitten på nästa vecka då temperaturen kommer sjunka några grader. Gud så skönt.
 
Idag, denna sköna söndag, ska jag fortsätta dricka mycket vatten. Har hört att det kan hjälpa till med cirkulationen. Blir inga avancerade promenader utomhus idag förutom möjligtvis en tur med Sigge. Jan har några filmer på lut som vi nog kommer se under dagen och kvällen. Lugna puckar med andra ord. Det finns mycket som borde göras här hemma med städning och sopsortering, men det får helt enkelt lov att vänta. Både jag och Jan är rätt slut i våra kroppar. Jag låter honom sova så länge han behöver idag (vilket han fortfarande gör). Vi behöver båda vara någorlunda utvilade om förlossningen skulle kicka igång.
 
 
Här ser ni den härliga övertiden....
 
 
 
 

(Välkommen) Vecka 42

 
Så börjar övertidsdag nummer 8 och vecka 42. Under de senaste två dagarna har jag och min älskade norrman hunnit fira 17:e maj, vår 2-årsdag, varit på djurparken samt sett Eurovision. Nu finns det absolut INGENTING som hindrar bebis från att komma ut, men ändå ska han envisas med att stanna kvar i magen. För varje dag som passerar desto större sannolikhet är det för en igångsättning. Visst kan man även säga att ju längre tid som går desto mer ökar chanserna för att det just här och nu ska kicka igång naturligt, men nu börjar jag faktiskt tappa hoppet. Kan dock glädja mig med att jag sätts igång två veckor efter BF-datum, och inte efter tre veckor som det är i vissa andra landsting. Att gå över tiden när man redan från början haft en inte helt lätt graviditet önskar jag ingen.
 
Det finns tre saker som gör det extra tufft att gå över tiden och dessa är, i mitt fall, oron för att bebisen mår dåligt, att bebisen kommer hinna bli mycket större än väntat samt alla smärtor. Det är INTE roligt att leva med förvärkar i två veckor, eller att se sina ben och fötter svälla upp mer och mer för var dag som går, att knappt ens kunna gå på grund av detta och att höften/bäckenet/blygdbenet tar så mycket stryk på grund av foglossningen. Allt det ovanstående tär ganska mycket på psyket. Vissa dagar är det svårt att tänka positiva tankar, såsom att vi snart kommer få träffa vår son. Jag ska faktiskt ta och fråga min barnmorska på tisdag om ett tidigare igångsättningsdatum. Även om det bara rör sig om någon dag eller två så orkar jag snart inte mer. 
 
När man mår och känner som jag gör just nu är det rätt svårt att vila och ladda inför förlossningen. Det är som om man redan blir utsugen på all styrka och ork innan det tuffa ens har börjat....
 
 
En morgonmage i vecka 42 (v.41+0).
 

Allvar

 
 
Vi (läs jag) tar detta med ESC väldigt allvarligt. Poängsättning är mycket viktigt.
 

Djurpark Med Bebis

 
Nästa gång vi besöker djurparken har vi en liten bebis med oss. Underbara tanke! Vi är nyss hemkomna från en heldag ute i stekande sol. Jan ska ta mej tusan ha en fet medalj för att han orkade släpa omkring på ett gigantiskt preggo i rullstol. Det är slingrande uppförsbackar lite överallt på djurparken så att ta sig runt där i nästan fyra timmar är rätt imponerande. Men jag hade aldrig kunnat gå omkring med mina elefantfötter, så jag är verkligen så tacksam att Jan kunde ta mig dit denna strålande sommardag. Har knappt ens haft tid att tänka på övertiden. Och nu är jag så trött i hela kroppen att jag bara känner hur skönt det ska bli med en eftermiddagslur. Bebisen får komma nästa vecka. Ha en fortsatt trevlig helg och njut av sommarvärmen. Man vet aldrig när den kommer igen.
 
 
Fick ha långbyxor idag trots värmen. Stödstumporna passar inte så bra ihop med klänning.
 
 
Ungefär så här känner jag mig just nu.
 
 
Och det här är vad jag ser i min spegel.
 
 
Bedårande apa som satt och tittade på alla barn.
 
 
Jan övar på papparollen. Mitt hjärta smälter när jag ser honom med ett barn i famnen.
Kan tänka mig hur jag känner när jag ser honom hålla sin egen son för första gången.
 
 
Jag umgås med mina gelikar - grisarna. Nöff nöff.
 

En Vecka På Övertid

 
BF+7. Nu har jag gått exakt en vecka på övertid. Dessa sju dagar har sannerligen varit omtumlande. Man hoppas varje dag och blir lika besviken varje morgon när man inser att allt är precis som förut. Fick inte väcka sambon inatt heller. Har av någon underlig anledning skapat en liten bild framför mig att jag vaknar av förlossningsvärkar mitt i natten. Men i morse vaknade jag och det första jag såg var min stora mage. Suck. Fast sen känner man bebisen böka omkring och då kan man inte låta bli att le. Mycket motstridiga känslor. Jag har alltid tyckt om att känna Neo i magen, men nu vill jag inget annat än hålla honom i min famn. Vad envis han är. Som bara ligger därinne och har det gott. Idag tycker jag i alla fall att det kan få starta. Helst av allt i natt så jag hinner se klart Eurovision Song Contest.
 
 
Pappa väntar otåligt på dig, Neo.
 

No Baby For Us Tonight

 
Nehepp. Med bara knappa timmen kvar på detta dygn så ser det tyvärr ut som att det inte blir en 17:e majbebis. Kanske lika bra det, för det betyder ju att Neos 1-årsdag inte behöver totalkrocka med bröllopet nästa år. Är ju lite roligare att han får en "egen" dag och inte samma års-och kommande bröllopsdag som sina föräldrar. Gäller att se något positivt med allt. Vi får se om han tycker bättre om morgondagens datum, som för övrigt är det datum jag tippat på. Verkar vara en knepig liten krabat. Kan inte riktigt avgöra när han föredrar att titta ut. Eller om han ens kommer göra det av egen fri vilja.
 
Känns verkligen som om jag gått med förvärkar i evigheter. Har inte ens kommit in i någon latensfas eftersom det inte går att hitta någon som helst regelbundenhet i sammandragningarna. Barnmorskan gav mig i alla fall lite hopp om att min livmodertapp borde bli mindre och mindre av dessa värkar, men hon kunde ju inte säga något med säkerhet. Överväger starkt att be min barnmorska undersöka mig hur det ser ut på tisdag. Om jag vågar. Vill helst inte att man är därnere och pillar för mycket. Och det kanske bara är onödigt så här nära inpå. Får se hur jag gör. Fortfarande sköljer oron över mig ibland. Att bebisen inte mår bra. Inte lätt att slå bort.
 
Nu har jag lagt mig i sängen. Tänkte läsa ikapp lite bloggar. Har ställt alarmet på halv nio imorgon. Tänkte inte gå upp innan dess. Måste verkligen ge mina ben och fötter en chans. Måste få ner svullnaden. Ska tänka på att dricka extra mycket vatten under morgondagen. Värmen gör säkert också sitt när det gäller all vätska som samlas och svullnaden. Tack gode gud att jag slipper vara gravid över sommaren. Snart kan vi njuta av vår lilla bebis under alla barnvagnspromenader. Ha picknick med god mat och dryck med vår lilla skatt. Längtar som bara den!
 
 
Mina gravidvänliga sommarklänningar har verkligen kommit till användning under dessa varma dagar.
 
 
 
 

Ingen Vacker Syn

 
 
Träsktrollsfötter deluxe.
 
Det är inte bara längtan efter bebisen som gör att jag vill föda snart. Fast självklart är ju längtan störst. Men för varje dag jag går över tiden, desto mer motarbetad blir jag av min väldigt höggravida kropp. Samlar så sjukt mycket vätska och det är fötterna och benen som tar mest stryk. Det gör så ont att gå. Ibland kan jag helt enkelt inte gå. Men det krävs inte mycket för att fötterna ska bli ännu värre. En kort promenad eller att jag står upp lite för länge. Ska bli skönt att få åka rullstol imorgon när vi ska spendera några timmar på djurparken. Hade aldrig gått utan rullstol. Nu blir det högläge med benen i soffan. Jan ska snart massera i ett försök att få igång cirkulationen.

Grillad Hummer Med Skirad Smörsås

 
 
 
 
 
En klo som heter duga!
 
Tack för de bästa åren i mitt liv, älskling!

Bubbel På Kylning

 
Räkorna ligger på tining och bubbel ligger på kylning. Om några timmar tänder vi grillen och slänger på den smarriga hummern. Och som tillbehör blir det vitlöksbaguette, aioli och citron. Jag ska duka bordet med finglas och levande ljus. Åh, det kommer bli en kolossalt god middag ikväll. Vi har mycket att fira. Matbilder kommer givetvis upp på bloggen lite senare. Förhoppningsvis kan Neo lugna sig några timmar till. Tyvärr tror jag inte 17:e maj blir hans födelsedag för även om det skulle kicka igång inom kort så kan ju den första fasen av förlossningen hålla på i flera timmar och ibland dygn. Nej, om det inte rör sig om en störtförlossning lär jag troligtvis sova med min stora, fina mage inatt igen. Och imorgon blir det djurparken. Vi ska möta upp Tess och hennes söner utanför ingången vid elvatiden. Jippiedo! Life is good.
 
 
Jan gjorde en bild till mig medans jag låg och sov middag. Ser ni lilla Neo? Så fin.

En Extra Koll

 
BF+6 dagar. Snart närmar vi oss vecka 42. Trodde faktiskt aldrig att jag skulle vara gravid så här länge. Hade nästan hoppats på att han skulle kommit innan beräknat förlossningsdatum, även fast jag sagt att jag borde ställa in mig på att gå fullt över tiden. Hoppet finns som sagt varje dag, men i skrivande stund tror jag inte han kommer innan söndag. Så det blir nog till att ställa sig i studion igen och ta ytterligare några gravidbilder på magen. Men jag ska försöka att inte klaga. Idag klagar jag inte. Jag konstaterar bara.
 
Kl. 10.00 imorse var vi på MVC för en extra koll av bebisens hjärtljud. Vi fick träffa en annan barnmorska idag eftersom min inte jobbade, men det visste vi redan. Hon var hur go som helst och försäkrade mig om att bebisen hade det bra i magen. Han rör sig hela tiden och hjärtljuden låg på stadiga 135. Kändes så bra att få höra honom, även om jag så klart hade föredragit att ha honom på utsidan av magen vid det här laget. Nåja. En vecka till och sen blir det igångsättning.
 
 
Dagens mage i vecka 41 (v.40+5).

2 År Med Mitt Livs Kärlek ♥

 
I två år har jag varit tillsammans med mitt livs kärlek, min blivande make och pappa till barnet som växer i min mage och som vi snart ska få träffa för första gången. Så mycket kärlek och känslor hade jag aldrig trott att jag skulle få uppleva. För varje dag som går växer vår kärlek. Varje morgon när jag vaknar upp bredvid Jan känner jag i hela min kropp och själ total lycka. Det första jag säger till honom, ibland innan han själv ens vaknat, är tre små ord: Jag älskar dig. Och det bästa jag vet är att se hur han ler som svar på mina ord, hur djupt han än sover. Han är min själsfrände. Min andra hälft och huvudpersonen i mitt liv. Tillsammans stärker vi varandra och vår relation. Det har inte gått en endaste dag utan att vi visat hur mycket vi älskar varandra genom närhet, ord, gester och blickar. Två år har gått fort, men samtidigt väldigt långsamt. För att citera hans egna ord: det känns som om det alltid varit du och jag.

För lite drygt ett år sedan skrev jag denna text och den gäller än idag:
 
"Jag har aldrig behövt kämpa med Jan. Våra tankar är redan så tätt sammanvävda att det nästan är kusligt. Vi tänker som en enda person och när vi rör vid varandra känns det som om hela världen stannar upp. Från första stund när vi båda var befriade från vårt förflutna drogs vi till varandra likt två magneter. En obarmhärtig dragningskraft som ändå kändes så naturligt. Som om vi redan delat ett liv tillsammans. Jag kan inte förklara det bättre än så men det är starkt. Förbaskat starkt. Och jag älskar honom för allt han får mig att känna."
 
 
 
 
 
Tänk, på den här dagen om ett år gifter vi oss!
 
Sen insåg jag något annat häftigt. Den kommande helgen är den sista barnfria helgen
för mig och Jan på väldigt länge. Heeelt galet, fast alldeles underbart!
 

 

17:e Maj

 
Jag har strukit över några fler datum. Nu är vi framme vid 17:e maj, Norges nationaldag. Det hade väl varit väldigt passande om Neo kom idag. Om inte så är det max 10 dagar kvar tills vi får träffa honom.
 
10 maj antal: 1
11 maj antal: 2 (BF enligt rutinultraljudet)
12 maj antal: 2
13 maj antal: 3
14 maj antal: 3 (BF enligt privat ultraljud)
15 maj antal: 3
16 maj antal: 5
17 maj antal: 7
18 maj antal: 1 (jag gissar på detta datum)
19 maj antal: 1
20 maj antal: 1
21 maj antal: 1
22 maj antal:
23 maj antal:
24 maj antal:
25 maj antal:
26 maj antal:1 (troligt datum för igångsättning)
 
 

Faktiskt Inte Så Tokigt

 
Alltså, ni får ursäkta mig för rätt menlösa inlägg på bloggen under dessa dagar, men jag måste ju göra något för att få tiden att gå. Det är faktiskt inte så tokigt att ligga i sängen, få massage och massa gos av min underbara sambo. Vi har det väldigt bra. Så länge jag bara kan koppla av och inte bli alltför nedstämd över att bebisen dröjer. Just nu är jag väldigt avslappnad. Vi har precis sett klart på den gamla klassikern Wall Street med Charlie Sheen och Michael Douglas. Imorgon visas nämligen Wall Street - Money Never Sleeps. Så efter hummer- och räkfrossan, skålande i bubbel och firande av vår 2-årsdag samt Norges Nationaldag blir det filmkväll igen. Och vem vet, kanske blir det även en liten bebis? Hoppet försvinner i alla fall inte. Hihi.
 

I Alla Fall Inte Ensam

 
Det var ovanligt många bebisar som föddes prematur i mammagruppen jag är med i. Alla mår bra och verkar ha vuxit till sig jättefint. Sen lugnade det ner sig lite grann. Nu har det dock varit ett par babyboomar där fyra-fem bebisar tittade ut på samma dag. Och därefter har det ploppat ut en bebis här och där. Men nu verkar det nästan helt stannat av. Tror vi är runt 22 blivande mammor som går och väntar, och många är på övertid precis som mig. Och en del har gått längre än en vecka. Det känns bra att man i alla fall inte är ensam om att gå och vänta. Blev så avis när vattnet gick för några av tjejerna idag. Vill oxå! Fast tydligen är det endast 1 av 10 förlossningar som startar med vattenavgång. Jag får fortsätta hoppas på att få lite regelbundna värkar.
 
 
Titta så mycket fina grejer vi har till dig, Neo. Nallebjörn, skor, gosedjur och massa söta kläder.
 

Home Alone

 
Jan är på jobbet nu och jag sitter i TV-rummet. Har massa kuddar bakom ryggen så att jag kan ta mig upp själv om det skulle behövas. Men kan inte lägga mig ner för att vila förrän Jan är hemma. Han kommer nog inte förrän efter fyra så jag håller tummarna att inget händer. Fast jag tror inte det är någon fara. Det verkar vara en väldigt segstartad bebis. Han lever rövare i magen, men vill inte komma ut och leka än. Tänk att min livmoder är så mysig att bo i. Det hade jag väl aldrig trott. Haha. Imorgon ska vi på extrakontroll hos barnmorskan. Lyssna på bebisens hjärtljud. Känns tryggt. Då behöver jag inte gå som på nålar över helgen. Och imorgon är det Norges nationaldag. Den dag som de flesta av er har tippat att Neo kommer födas på. Ska bli spännande att se om ni har rätt.
 
 
Min älskade norrman. Imorgon ska vi fira.
 

Icke Sa Nicke

 
BF+5. Igår kväll kändes det som om jag hade små värkar hela tiden, men det var så jäkla diffust att de inte ens gick att klocka. Visste därför inte om det var på gång något eller om det bara var falskt alarm. Gick och lade mig vid midnatt och eftersom jag återigen sovit en hel natt utan att vakna av några värkar och att de är helt borta nu på morgonen kan jag bara konstatera att det inte var "på riktigt". Suck. Tänk att man kan bli irriterad över att man sover gott om natten. Jan tycker vi ska sikta in oss på igångsättning så vi inte blir besvikna, men det är inte så lätt att sikta in sig på det och glömma allt annat eftersom jag varje dag/kväll känner av värkarna. Hade varit så mycket lättare om jag inte känt av något alls. Nu går det ju inte att sluta fundera över om/när värkarna ska sätta igång eller fortsätta vara oregelbundna. 
 
 
Du verkar vara lite segstartad, Neo. Precis som pappa din kan vara på morgonen. Hihi.

Ren Och Skär Frustration

 
Det kliar i hela kroppen. Får ingen ro till något. Vill GÖRA något. Gick upp för att städa. Det lugnar mig alltid. Tog bara några minuter innan mina fötter var svullna och började göra riktigt ont. Med gråten i halsen gick jag tillbaka till sängen och lade upp benen i högläge. Tårarna kom ganska fort. Känner ingen ro att "ta det lugnt". Vill inte se mer på TV, vill inte läsa, vill inte vila eller sova. Vill föda barn, men det är för tillfället tydligen inget alternativ. Och till råga på allt har jag känt mig oförklarligt sugen på äppelpaj med vaniljglass. I flera dagar. Verkligen dösugen.
 
Jan satt inne på arbetsrummet och jobbade med en bild. Han kom nyss in i sovrummet och jag bara satt i sängen och grinade. Frågade om det fanns något han kunde göra. Tyvärr har ingen av oss bakat äppelpaj, men däremot kunde han ta med mig på en tur till Ica Maxi för att se om det fanns en färdig paj vi kan köpa med oss hem. Åh, så glad jag blev. Slutade genast att gråta. Haha. Knäppa hormoner. Så fort han är klar med bilden åker vi iväg och handlar. Sen myser vi nog ner oss i soffan och ser på film. Nu mår jag genast så mycket bättre. Och snart kommer bebisen.
 
 
Blir nog en sådan här ikväll. Med glass.

Om Det Går Fort

 
Jag vet att jag lovat att uppdatera er om något händer på bebisfronten. Som det ligger till nu har jag dock inget att komma med förutom en diffus känsla att jag kanske inte kommer behöva bli igångsatt. Men det är bara en känsla jag har som inte går att förklara med några konkreta förlossningstecken. Kan ha något att göra med att Neo varit särskilt vild i magen idag. Tror hela insidan av magen är gul och blå vid det här laget. Sen har jag känt något konstigt bubblande från nedre delen av livmodern som jag inte haft förut.
 
Men dit jag ville komma med detta inlägg var att OM förlossningen skulle kicka igång riktigt fort, så där akutfort, så finns det kanske ingen tid eller tanke på att uppdatera bloggen. Nu tror jag inte att min förlossning kommer starta och avslutas i rekordfart, men ville bara ge ett litet heads up. För en del går det ju faktiskt ruskigt fort. Vet att många av er väntar spänt på att det ska kicka igång, så vi kan ju säga så här: går det 24 timmar utan att jag skrivit något på bloggen så är vi iväg och föder barn.
 
 
Längtar efter bebis.

En Glad Överraskning

 
 
Det förtjusta utropet man ger ifrån sig när posten kommer och man hittar en liten överraskning i brevlådan. Slet upp det lilla kuvertet och blev så glad över den fina hälsningen. Extra glad när tillvaron bokstavligen talat är tung. Jag är som de flesta vet barnsligt (med betoning på barnsligt) förtjust i Hello Kitty. Brukar få massa roliga länkar om diverse HK-betonade grejer. Senast en bild på en BB-avdelning som var helt inrett i HK-stil. Där skulle jag trivas, fast något sådant finns givetvis inte i Sverige. Därför blev jag särskilt glad över den fina gesten. Vill dock vänta lite med manikyren tills naglarna är lite längre, vilket de inte är nu eftersom jag har en vana att köra in fingrarna i Jans arm, ben, rygg etc när mina förvärkar kommer. Tusen tack, Bollan!
 
 
Btw, Bollan är en grym makeupartist. Hon har bland annat sminkat mig till denna HK-plåtning.

Lugna Puckar

 
Idag har jag haft en riktig lyxstart på dagen, i alla fall med mina mått mätt. Började med att jag faktiskt fick sova en HEL natt utan kisspauser. Vaknade vid sex och tömde blåsan. Sen låg jag var i sängen och kikade på Nyhetsmorgon. Gick ner vid åttatiden och lagade frukost samt kokade kaffe. Åh, har inte druckit kaffe på flera veckor! Så gott! Jan skulle in till jobbet idag på möte och där är han fortfarande. Kan säga att jag varit lite extra nervös. Försäkrade mig att han verkligen skulle svara i telefonen om jag ringde. IFALL något skulle kicka igång. Men än så länge har det varit lugna puckar. Lilla prinsen i magen har sträckt en hel del på sig, men är annars ganska så lugn. Tror han sover räv. Hehe. Lite molvärk som vanligt, men inget utöver det vanliga.
 
Sitter fortfarande kvar i köket, vilket jag gjort sen frukost. Vågar inte gå och lägga mig i sängen eller soffan eftersom jag inte kan ta mig upp själv. Kanske svårt att förstå för någon som inte varit gravid eller som inte har samma typ av problem under graviditeten, men oftast gör det så fruktansvärt ont i bäckenbenet att det är fysiskt omöjligt för mig att ta mig upp. Smärtan sätter liksom stopp för viljan. När Jan hjälper mig så behöver jag bara fokusera på att hålla i honom och sedan sköter han resten. Men snart kommer han hem igen och då kan jag sträcka ut mig i sängen. Hade tänkt städa på förmiddagen men bäst att ta det lugnt nu när jag är själv hemma. När Jan kommit hem kan jag gå lös med plockstädningen.

Fortsätter På Övertid

 
BF+4 dagar. Japp, vi fortsätter på övertid och närmar oss 17:e maj med stormsteg. Nu ska det bli strålande väder och över 20 grader varmt så det är väl okej om han stannar inne lite till. På lördag, då vi planerat en liten utflykt till Borås Djurpark, väntas mellan 22-24 grader. Vi kunde inte valt en bättre dag. Självklart kommer jag inte gråta floder om Neo väljer att födas på en varm och solig dag, men jag blir inte lika ledsen om han stannar på övertid när vädret är vackert. För övrigt verkar jag vara väldigt nöjd och glad när jag sover. När jag gick in på Facebook imorse såg jag Jans statusuppdatering från sent igår kväll:
 
"Sussi är iallafall nöjd när hon sover. Ler och sjunger samtidigt som hon dirigerar med händerna. Härligt."
 

 
 
 
 

368 Dagar

 
Har av förklarliga skäl varit väldigt upptagen med tankar kring graviditeten och den kommande förlossningen, men ikväll slog det mig faktiskt att jag om 368 dagar kommer stå som brud. Jag kommer gifta mig med min själsfrände och vi kommer att bli man och fru, Mr and Mrs Monsen. Det kommer vara en av mina största och viktigaste dagar i livet. Vilken obeskrivlig lycka jag känner i hela kroppen när jag tänker på att få gifta mig med personen jag älskar över allt annat. Det pirrar av spänning och förväntan. Och om drygt tre månader åker vi till Cypern för att planera och boka allt inför bröllopet. Senare i höst, troligtvis under oktober månad, är det dags att skicka ut inbjudningar. Ska bli en utmaning att koordinera ett bröllop, gå ner i vikt och samtidigt ta hand om lilla bebisen. Men det kommer gå finfint. Har ju redan planerat en stor del. Sen har jag ju min bröllopspärm där jag samlat allt man behöver veta. Sen får jag säkert underbart pepp från alla er goa läsare. Vet att det är många blivande mammor som kommer kämpa med vikten så vi får stötta varandra.
 
 
Min brudklänning som jag SKA komma i efter förlossningen. Tur att det är snörning där bak.

Min Blivande Make

 
Det är när man inte letar som man finner det man önskat sig hela livet. Den där känslan då allt känns rätt på alla sätt och vis. Känslan som inte ens går att beskriva för någon utomstående. Bara en känsla inom en själv som säger att allting sker av en orsak. Och det kan ske när som helst. Jag kallar det för The Big Bang Theory. Världen kan i ena stunden te sig precis som vanligt och så helt plötsligt smäller det. Ingen kan säga när, hur eller varför det händer. Det bara händer. Ibland går hela världen under och ibland föds en helt ny värld. Jag älskar dig, Jan Monsen. Mitt livs kärlek. Min blivande make och pappa till mitt barn ♥
 

Om Mindre Än Två Veckor

 
Om mindre än två veckor får vi träffa vår son. Det kan vi med säkerhet säga. 11 eller 12 dagar kvar beroende på vilken dag jag kan komma att bli igångsatt. Vetskapen om hur nära förlossningen vi kommit har precis börjat sjunka in och det är ju helt fantastiskt! De senaste veckorna har försvunnit så fort att jag knappt hängt med och snart är vi i mål. Självklart kommer det komma dagar då jag blir låg och bara vill att Neo ska födas (som igår till exempel), men efter dagens barnmorskebesöket känns det genast mer uthärdligt att vänta på att det ska komma igång naturligt. Rätt som det är har denna vecka tagit slut och då återstår det bara att ringa förlossningen och boka ett definitivt igångsättningsdatum. Sen är det ju självklart en gigantisk bonus om allt kickar igång innan igångsättningen, men att faktiskt känna att denna långa omtumlande resa har ett slut är otroligt skönt.
 
Och snart börjar vår nya resa som föräldrar.
 
 
Kör en dagens mage lite mer avklätt. Ja, jag älskar verkligen min stora mage!
Men mest av allt älskar jag den lilla personen som ligger därinne.
 
 

Mäta Magen Besök 7

 

Det blev ett till barnmorskebesök idag. Om det är det sista är ju lite beroende på om Neo äntligen bestämmer sig för att komma inom de närmaste dagarna. Annars blir det några fler besök på barnmorskemottagningen innan igångsättningen. Jag fortsätter leva med ganska mycket smärta. Jan ställer upp mer än någonsin och jobbar hemifrån i den utsträckning han kan, vilket jag är obeskrivligt tacksam för. Tänk er själva att inte ens kunna vända sig i sängen eller ta sig upp på toaletten själv. Mina ben är konstant svullna och vaderna kliar som tusan. Det är inte lätt att "njuta" de här sista dagarna när det mesta gör ont. Men jag kör mina dagliga små promenader med Sigge, vilar mycket, sover mycket och äter ordentligt. Mer kan jag inte göra i detta skede.
 
Efter att barnmorskan gjort de vanliga kontrollerna frågade hon om det var något annat jag tänkt på. Jag berättade då om min starka oro att gå över tiden och att bebisen inte skulle må bra i magen. Att jag tyckte det var otroligt jobbigt att behöva gå och vänta ännu en vecka innan jag får höra hans hjärtljud. Hon såg verkligen hur oroad jag var och bokade in två extra kontroller - på fredag och på måndag. Åh, det var som en sten hade lyfts från mitt bröst! Först undrade hon om jag ville bli igångsatt tidigare, men jag vill ju helst att det ska starta naturligt. Och med de två extra kontrollerna kan jag känna mig mycket lugnare. Förhoppningsvis väljer den lilla krabaten att komma ut inom en snar framtid, annars bokas igångsättningsdatum nästa vecka.
 
Sammanfattning:
 
Vecka: 41 (v.40+2).
Bebisens hjärtslag: 135 (Förra gången: 135).
Blodtryck: 110/70 (Förra gången: 110/60).
SF-mått: 37 (Förra gången: 37 cm).
Socker: Tog inget (Senaste mätningen: 7,3).
Järn: Tog inget (Senaste mätningen: 140).
Total viktuppgång: 14 kg (Förra gången: 14,5 kg).
 
 
Eftersom bebisen inte verkar vilja komma ut idag heller så fortsätter jag bjussa på lite magbilder.
Detta är alltså den härliga preggomagen i vecka 41 (v.40+2), tre dagar över BF.
 

Nytt Rekord

 
Hoppsan! Nytt besöksrekord igår tror jag minsann. Nästan 400 läsare hittade hit. Önskar att jag hade något mer spännande att komma med denna tisdagsmorgon, men tyvärr inte. Idag är det BF+3 eller 0-12 dagar kvar. Ni får helt enkelt fortsätta heja och hålla tummarna att lilla Neo snart vill titta ut. Känns dock som att detta kan komma att bli en långkörare. Det gäller verkligen att vara tålmodig. Blir alltså ännu ett barnmorskebesök idag. Nu ska jag försöka slumra om. Var uppe vid halv tre inatt så jag behöver ta igen lite sömn innan jag kliver upp. Återkommer i eftermiddag efter barnmorskan. Tjingeling!
 
 
 

En Liten Resa

 
En liten bildresa över hur magen vuxit under graviditeten från vecka 12 till vecka 40. (Klicka på bilden för att förstora). Imorgon tänkte jag fota vecka 41. När Neo tittat ut ska jag be Jan sammanställa alla bilder han tagit under graviditetsveckorna, men ville bjussa på mina egna utan proffskamera och studioljus. Så glad att jag dokumenterat så mycket som jag gjort. Bär ju på världens finaste skatt och det vill man gärna föreviga på bild.

Underbara Själar

 
Jag får så mycket styrka och kärlek tillbaka från människor som jag aldrig ens träffat. Det får mig att bli alldeles tårögd. Tänk att världen är full av så mycket underbara själar som känner, förstår och tröstar. Ja, det är ganska vågat att lämna ut sina innersta tankar, men när man upptäcker att det finns så många därute som delar samma känslor känner man sig genast inte lika ensam. Inte lika förtvivlad. Det är som om man bildar ett osynligt band med alla dessa okända individer. Ett band som blir starkare ju fler man är. Tack för att ni vågar dela med er. Och för att era ord skänker så mycket tröst.
 
Imorgon ska vi till barnmorskan för vanlig kontroll. Jag kommer berätta om min oro, men vet att det inte är mycket hon kan göra åt det. Är ångesten lika stark imorgon kanske jag behöver kontakta min psykolog på MVC igen. Vi får se. Ska inte utgå från att jag mår lika dåligt. Precis som min kropp så skiftar ju även humöret väldigt mycket från dag till dag. Åh, vad skönt det kommer vara när de värsta hormonerna försvinner. Fast först har vi ju tre-dagars-gråten och amningshormoner att ta sig igenom. Ja, den här graviditeten och omställningen att bli mamma för första gången är sannerligen en intensiv och riktigt tuff resa.
 
Jag kom på en sak. Istället för att tänka att jag snart kommer ha gått tre dagar över BF-datumet så kan jag tänka på att jag får träffa min son om max 13 dagar. Förhoppningsvis tidigare. DET är en häftig tanke!
 
 

Längtar Till Fredag

 
 
Längtar till fredag den 17:e maj. Då firar jag och Jan 2 år tillsammans. Om inte bebisen kommit eller är på väg så tänkte vi fira med grillad hummer, räkfrossa, aioli och vitlöksbaguetter. Sen får vi väl vifta lite med den norska flagga också eftersom det sammanfaller med Norges nationaldag. Med en halvnorsk i magen så är jag ju för tillfället mer norsk. Ser verkligen fram emot helgen. Glädjer mig åt djurparksbesöket och sen är det ju finalen i Eurovision Song Contest. Blir på storbildsskärmen och med betygsättningsblock. Det har varit en tuff dag idag med mycket känslor, men har fått så mycket fint pepp och stöd från min sambo, vänner, mammagruppen och er underbara läsare. Om jag kunde skulle jag krama om er allihopa! 

Dumma Tankar

 
Jag har gråtit i stort sett hela morgonen. Så där otröstligt som bara går att skylla på hormoner och en stor portion av irrationell oro. Satt och åt frukost samtidigt som tårarna bara strömmade nedför mina kinder. Är så sjukt orolig för att bebisen ska dö i magen. Jag vet, jättehemsk tanke och det låter så brutalt när jag bara erkänner mina innersta tankar rakt ut. Men det är min ångest. Att vi klarat oss nästan hela vägen och så ska han dö bara för att jag går över tiden. Trots att alla kontroller och ultraljud inte visat på något avvikande så kan ingenting slå bort alla mörka, dumma tankar när de väl tagit sig in i mitt huvud. Jag VET att risken är så liten att något händer, men det händer. Och risken ökar för varje dag. Ibland suger det verkligen att vara så påläst som jag är.
 

Att Gå Över Tiden

 
Om man ska vara petig så går man egentligen inte över tiden förrän två veckor efter beräknat förlossningsdatum. Jag har ju tidigare skrivit att graviditeter som varar mellan 37-42 fulla veckor anses normala och att ett beräknat förlossningsdatum bara är just ett beräknat datum. Så EGENTLIGEN har jag ännu inte gått över tiden, vilket förvisso inte dämpar min otålighet. För när man väl fått ett datum så har man gjort just det datumet och den dagen till något nästa heligt. Man VET att bebisen kan komma två veckor före eller efter datumet, men man hoppas oftast på det förstnämnda. De flesta är beredda på att gå över datumet, eftersom man hört att det är så vanligt, men bara med någon dag eller två. På sin höjd.
 
Nu är jag på BF+2 dagar och Neo lyser med sin frånvaro. Varje dag, varje timme, ja nästan varje minut känns som en evighet, för vi längtar ju så mycket. Vi är så förberedda och så otroligt nyfikna på vår son. Jag har varit vaken en timme nu och kan omöjligen somna om. Fick känna några små buffar från en sömnig bebis som minsann inte hade några problem att fortsätta sova i magen, men inga värkar. Inget läckande vatten. Ingenting. Nu kan vi ta och stryka några datum från gissnings-listan.
 
10 maj antal: 1
11 maj antal: 2 (BF enligt rutinultraljudet)
12 maj antal: 2
13 maj antal: 3
14 maj antal: 3 (BF enligt privat ultraljud)
15 maj antal: 3
16 maj antal: 5
17 maj antal: 7
18 maj antal: 1 (jag gissar på detta datum)
19 maj antal: 1
20 maj antal: 1
21 maj antal: 1
22 maj antal:
23 maj antal:
24 maj antal:
25 maj antal:
26 maj antal:1 (troligt datum för igångsättning)

Så Mycket Bättre

 
Mår mycket bättre nu efter att ha fått lite mat i magen (Jans mumsiga indiska gryta). Är väldans trött så tänkte bara diska upp i köket och sedan gå och lägga mig. Köpte en skvallertidning som jag tänkte ligga och götta mig i. Dagen blev inte riktigt som jag hade planerat, men är ändå glad över att jag lyckats röra lite på mig. Promenad med katten (något som blivit lite av en daglig aktivitet) samt en snabbhandling på Ica Maxi. Ja, visst är det fånigt att man kan bli stolt över att man lyckats genomföra så till synes triviala saker som vardagshandling och en sväng runt husknuten. Men från att ha varit i stort sett helt immobiliserad så känner jag mig faktiskt riktigt nöjd. För att lägga ytterligare en sak på listan över utförda sysslor kan jag meddela att mitt oregerliga hår är nytvättat. Nu återstår bara en sväng med plattången. Vill gärna känna mig någorlunda fräsch om vi hamnar på förlossningen och BB under några dagar. Hoppas ni alla haft en lugn och skön helg. Imorgon tar vi nya tag. Och fortsätter hoppas på att lilla Neo snart är klar för flytt.
 
 
 
Har reserverat rullstol till nästa lördag för då bär det av till Borås Djurpark (om jag fortfarande går på övertid). Jag ÄLSKAR djur och tanken på att få se alla fina djuren igen gör mig hur glad som helst!
Nu känns tanken att gå en vecka över tiden inte lika jobbig.
 
Ett bra tips till er andra som riskerar att gå på övertid/går på övertid - att boka in roliga aktiviteter.

En Tuff Dag

 
Efter ett par bra nätter med god sömn och nästan lika bra dagar åkte jag på en monsterdipp idag. Det var ju till viss del väntat, men man har ju ändå hunnit vänja sig vid att må rätt okej och så vänder allt över en natt. Kroppen var inte alls med mig imorse och jag tog mig inte upp från sängen förrän strax efter elva. Hann inte mer än klä på mig förrän nästa strejk bröt ut och nu ligger jag i sängen med benen högt och bäckenet stilla. Det gör ont. Förbaskat ont. Men Neo rör på sig inne i magen och tycks ha det bra, även fast jag tvivlade imorse. Jan försökte trösta mig och säga att vi måste tro och inte oroa oss i onödan. Han har rätt, men just då var det svårt att ta in. 
 
Mina tvivel och min oro var så stark att jag började gråta. Det är en väldigt jobbig känsla som ibland sköljer över mig. Känslan av att han skulle må dåligt i magen, men att jag inte kan se det eftersom han fortfarande är kvar därinne. Jag är så nervös att jag ska gå så långt över tiden att han börjar må dåligt utan att någon märker det. Litar ju inte helt på sjukvården. Finge jag välja skulle jag vilja gå på barnmorskekontroller varje dag bara för att få höra att hjärtat slår som det ska. Ska ta upp min oro med barnmorskan på tisdag, bara för att få utlopp för det. När jag är så nära mål blir jag ännu räddare att något ska gå fel.
 

Mushroom World

 
 
Jag har länge sagt att jag ville ut i skogen och ta bilder i slutet av graviditeten. Nu när slutet kom så orkar jag helt enkelt inte på grund av alla krämpor, så då fick vi lösa det på annat sätt. Och när man löser det på annat sätt kan man ju välja lite själv hur naturen skall se ut. Eller rättare sagt, min kära sambo fick fria skaparhänder. Detta kommer definitivt bli en tavla inne på Neos rum. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är att han lägger så mycket tid och kärlek på att få ihop denna bild till mig ♥
 
Foto och retusch: Jan Monsen

(Välkommen) Vecka 41

 

Åh, vad jag hade hoppats på att inte behöva skriva detta men välkommen vecka 41. Idag är jag officiellt på övertid med en dag. Hädanefter kommer jag börja mina blogginlägg med BF+X där X:et står för antal dagar som jag gått över tiden. Självklart vet jag att det inte går att säga exakt vilken dag bebisen ska födas. Förlossningen brukar starta ungefär 280 dagar, eller 40 veckor, efter den senaste menstruationen. Vissa mammor får före beräknad förlossning men många får vänta ytterligare och jag tycks tillhöra den senare kategorin. Försöker tänka positivt - att jag har mitt att se fram emot, men ibland vill jag bara ha lilla Neo i famnen och gosa. Anledningen att en del går över det beräknade förlossningsdatumet är för det mesta att man räknat fel på ultraljudet. Ca 5 % föder på exakt det beräknade datumet enligt ultraljud och ca 40 % föds en vecka eller mer efter beräknat förlossningsdatum. Ca 97 % av alla kvinnor har fött sitt barn före 42:a veckans sista dag. Jag hoppas innerligt att jag slipper gå 42 fulla veckor.

 

Även om jag försöker att inte fokusera alltför mycket på det beräknade förlossningsdatumet är det lätt att känna besvikelse och frustration när datumet passerat. Jag har känt mig smått frustrerad i några veckor faktiskt. Och besvikelse över att förvärkarna just bara varit förvärkar och inte de riktiga. Helt plötsligt ter sig två, tre dagar som en evighet och varje litet molande i magen får mig att hoppas att det är dags. Förstagångsföderskor föder i genomsnitt 4 dagar efter datum för beräknad förlossning så det var väl egentligen ingen överraskning att bebisen inte dykt upp. Trots att jag vet att de flesta kvinnor går över sitt beräknade datum och att många är gravida i 41 veckor, en del till och med lite längre så är det en rätt klen tröst när man längtar så mycket. Och särskilt när det inte bara är längtan som gör ont utan att det faktiskt tär på kroppen så här i sluttampen av graviditeten.

 

Men för att nämna några positiva saker med att gå över tiden så talar man om att kroppen hinner mogna, min livmodertapp blir mjuk och hormonet relaxin hinner mjuka upp mina bäckenfogar yttterligare. Detta kan göra att man får en smidigare förlossning. Livmodermunnen blir mjuk och börjar öppna sig. Kroppen blir helt enkelt bättre förberedd på att föda barn. Att föda när kroppen sätter igång av sig själv är alltid bäst så länge man mår bra och det inte finns några komplikationer. En annan anledning till att man går över tiden tros bero på ett hormon som kallas CRH som produceras av moderkakan. De kvinnor som föder för tidigt (före vecka 37) har högre homonnivåer av CRH än de med normala graviditeter. De som går över tiden har låga nivåer av samma hormon. Man har därför dragit slutsatsen att det är i första hand genetiska skillnader som påverkar graviditetens längd.

 

Det händer inte så mycket med min bebis de sista dagarna innan förlossningen. Det är trångt i magen och Neo förbereder sig på förlossningen. Cirka 4 % av alla barn i Sverige föds före vecka 38 och lika många efter vecka 42. De flesta barn föds 38 veckor och två dagar efter befruktningen. Neo är fullt utvecklat och redo att födas, men det kan också hända att han stannar i livmodern några dagar, eller veckor till. Nu kan navelsträngen vara över en meter lång, men det är ganska sällsynt. Neos lever är stor och gör att magen har en rund form. Huden är ljus och skrynklig. Fontanellerna – de delar av skallen som inte är igenväxta kommer att växa igen under hans första år. När Neo gråter under sina första veckor i livet så gör han det utan tårar eftersom tårkanalerna är helt enkelt inte klara ännu.

 

Från vecka 40 träffar jag min barnmorska varje vecka fram tills jag förlöst bebisen. Nästa besök är nu på tisdag den 14:e maj. Hon gör de vanliga kontrollerna det vill säga, mäter livmodern, kontrollerar hur barnet ligger, kollar mitt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Kanske får man ta ett extra urinprov eller blodvärde. Min barnmorska bokar tid för igångsättning till den dag då jag är i vecka 42+0. För min del gäller det att bara fokusera på mina basbehov i slutet av graviditeten. Det vill säga, jag ska passa på att vila och sova så mycket jag kan, unna mig att vara lite lat och göra det jag tycker om. Förlossningen kan starta vilken timme på dygnet som helst. Har jag sovit dåligt en natt, ser jag till att sova på dagen. Det är viktigare att sova när jag kan än att hålla en viss dygnsrytm. Detsamma gäller när barnet är fött.

 

 
Vecka 12 vs vecka 40. Total viktuppgång: +14 kg.
 

 

Förväntansfulla

 
Vi är väldigt förväntansfulla här hemma. Blivande pappan pratar med Neo i magen och säger att söndag är också en väldigt bra dag att födas på. Haha. Men sen tillägger han att om vi ändå klarat av att vänta så länge på honom så klarar vi två veckor till, om jag skulle gå över tiden så länge. Och det har han helt klart rätt i. Vi har haft en bra dag, förutom ett smärre migränanfall på eftermiddagen för Jans del. Men jag kände mig utvilad och tog för första gången hand om tvätten på egen hand och lät Jan sova bort sin migrän. Han blev så glad och överraskad när han vaknade. Och jag kände mig megastolt. Det är sådana små gester som betyder mycket för oss. Att hjälpa till med det man kan i vardagen när den andra kanske inte kan, mår dåligt eller är sjuk.
 
Snart ska vi till tvättstugan och hämta den rena tvätten. Vi har precis avnjutit en film i soffan. Neo buffar och bökar som vanligt, mina förvärkar börjar smyga sig på (som vanligt på kvällen) och det är nog snart dags för mig att låta preggokroppen vila i sängen. Imorgon tänkte vi städa lite här hemma. Kanske packa Jans väska som han ska ha med sig till förlossningen, men annars bara fortsätta njuta av varandra. Jag hoppas ni alla har en underbar helg. Ber om ursäkt ifall mina inlägg inte är så varierande, men just nu är det som sagt bara en väldans massa väntan. Självklart uppdaterar jag så fort det ändrar sig. Hoppas fortfarande på att mitt vatten ska gå så jag med säkerhet kan säga att något är på gång. Men för tillfället ser det lugnt ut. Kram på er!
 
 
Jag kan ju inte påstå att Neo kommer få helt normala föräldrar. Hahaha.

Hur Vi Resonerar

 
Japp, det kommer bli ett himla tjöt på denna blogg om bebisen som inte dyker upp. Bara att vänja sig. Hehe. Men så här resonerar vi här hemma. Den 14:e maj är ett mer korrekt BF-datum (vilket vi fick när vi gjorde privat UL) och det överensstämmer även med mina egna beräkningar om när lilla Neo blev till. Lägg till de där i genomsnitt fyra dagarna som förstföderskor går över tiden så har vi landat på den 18:e maj - alltså nästa lördag. Så nu ska vi verkligen försöka att inte bli för otåliga över att ingenting händer den kommande veckan. Jag börjar inse att tiden går fortare om man kan njuta av nuet och den tid jag får tillsammans med min älskade sambo - bara han och jag. Och samtidigt gosa med bebisen i magen för han kommer ju faktiskt inte vara där så länge till.
 
I helgen har vi egentligen inga storslagna planer. Självklart går vi omkring med tankarna att det verkligen kan sätta igång när som helst och var som helst, men vi har ingen lust att bara sitta hemma och vänta. Mår jag dåligt (vilket jag tyvärr gör lite för ofta) så har vi förstås inget annat val, men känner jag mig en aning piggare och inte har fullt så ont kan vi kosta på oss en tur ut med bilen. Idag tänkte vi besöka den nyöppnade Saluhallen i Borås. Ser fram emot att kika på alla de godsaker jag kan njuta av efter graviditeten. Sen har vi tvättid från kl. 16.00. Mår min kropp forfarande okej tänkte jag försöka dammsuga lite här hemma. Har en tanke om att hålla det städat ifall vi måste åka in. Skön tanke att ha lägenheten städad när man kommer hem med en liten.
 
 
En dagens mage. Och imorgon kliver vi in i vecka 41, BF+1. Suck... Haha.

För Alla Fotointresserade

 
Jätteroligt att så många hittat hit till min blogg och att det är så stor variation på läsare. Allt ifrån fotografer och modeller, till gravida, mammor och studenter. Har i runda slängar drygt 2000 unika besökare i veckan och det värmer mitt lilla hjärta. Nu tänkte jag ge ett litet tips för alla er fotointresserade.
 
Den 17-18 maj i Göteborg anordnar Scandinavian Photo ett expo, där butikens leverantörer presenterar nyheter och unika erbjudanden samt erbjuder intressanta föreläsningar för bild- och teknikintresserade. Bland annat kommer vår goda vän Anders Jensen hålla en föreläsning om hudretusch medans Filip Pilthammar kommer lära ut video i PS CS6.
 
För er läsare som har en Canon eller Nikon kommer respektive leverantör att ha en gratis Check & Clean, där ni får kameran servad på plats.
 
Missa inte detta fantastiska event! Gå in och läs mer om alla spännande aktiviteter som finns genom att klicka HÄR. Om jag inte kläckt ut ungen tills dess så ses vi kanske där!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Beräknad Förlossningsdag

 
God morgon mina vänner. Idag har vi beställt en bebis. Vi är alltså äntligen framme vid det BF-datum vi fick efter vårt rutinultraljud. Men jag har som sagt mina starka föraningar om att leveransen kommer bli försenad. Kanske några dagar och i "värsta fall" ett par veckor. Så, kommer jag känna efter lite extra mycket idag? Troligtvis. Kommer jag sucka uppgivet när dagen är slut och vi inte sett minsta tillstymmelse till bebis? Gissningsvis. But life goes on. Jag har i alla fall haft min andra natt med förhållandevis god sömn och bara en kisspaus. Sicken lyx.
 
 
 

Vi Är Mer Än Redo

 
Nu är det inte bara jag som längtar efter att det ska sätta igång. Till och med Jan har erkänt att han nog är lite ivrig. Sen tycker han det är jobbigt att se mig ha ont och det kan jag förstå. Vet inte hur jag själv skulle klarat av att se min älskade ha ont även om jag visste att det var en bra smärta. Han är väldigt stark, min underbara fästman. Jag brukar hoppas på att förlossningen inte ska bli så utdragen för jag undrar hur Jan ska klara av att kanske inte få så bra sömn. Haha. Japp, det är vad jag kan oroa mig för.
 
Går in i vecka 41 på söndag och det känns tyvärr som om det inte kommer hinna bli någon bebis före söndag. Åh, vad jag önskar att min vatten kunde gå så jag visste att det verkligen var på gång. Kan man inte göra något för att få det att gå? Troligtvis inte, eftersom jag förstått att det inte alls sker spontant för alla. Men jag önskar att det fanns något sätt. Under tiden kan jag bara fortsätta gå hemma och vänta. Tar promenader runt huset, städar lägenheten, sover, äter och andas igenom förvärkarna.
 
 
Snart är vi föräldrar.
 
 

Väntar På Förlossningsvärkar

 
Nu är vi hemma från sjukhuset. CTG:n, flödet och fostervattenmängden såg bra ut, så nu fick jag bara order om att gå hemma och vänta på förlossningsvärkarna. Nähä?! Haha. Har inte gjort annat än att vänta de senaste veckorna. Men skönt att inte behöva oroa sig. Först sa läkaren något om att det såg ut att vara för mycket vatten men sedan gjorde hon om mätningen och då såg allt bra ut. Puh. Orkar verkligen inte med något krångel så här nära inpå förlossningen. Fast lite besviken blev jag på något konstigt vis. Eller inte besviken, men jag hade väl hoppats på att det skulle finnas något tecken på att Neo snart ville komma ut. Jag försökte prata med honom och säga att han lika gärna kunde passa på eftersom vi befann oss vägg i vägg med förlossningsavdelningen, men icke. Jag fick bara lite sparkar och buffar som svar. Tror han har det rätt bra. Men det är väldigt trångt. Idag är det dagen före BF-dagen så imorgon får han allt ta och flytta ut.
 
 
Imorgon har vi beställt bebis så det är bara att börja packa.
 
 
På sjukhuset och kollar CTG-kurvan.
 
 
Hjärtat slog på fint och han bjöd på en och annan karatespark.

Vilken Befrielse

 
Igår kväll fick jag känna på de hittills värsta förvärkarna. Först låg jag i sängen och bara skrek, men fick hjälp upp av Jan. Stod och hängde över byrån i sovrummet medan han massserade ryggen. Värkarna var så svåra att hantera eftersom de bara slog till oregelbundet och med enorm styrka. Inte alls på det där stegrande sättet som man beskriver de riktiga värkarna. Pratade med några ur mammagruppen när den värsta smärtan lagt sig. För vissa är förvärkarna nästan värre än de riktiga värkarna, just för att man liksom vet att det bara är övning. När de riktiga värkarna kommer kan man åtminstone föreställa sig att man är en värk närmare sin bebis.
 
Jag trodde det skulle fortsätta hela natten och förberedde mig på ännu en sömnlös natt. Men tji fick jag. Sov som en stock och vaknade bara en gång vid tre för att gå på toaletten. Testade att rulla över på höger sida för att sedan på egen hand ta mig upp ur sängen och det gick! Blev så otroligt glad. Efter toabesöket somnade jag om och vaknade inte förrän vid halv sju. Nu har jag verkligen fått ordentligt med sömn och jag känner mig utvilad och full av energi. Vilken befrielse. Ska se till att njuta av dagen så mycket jag bara kan. Om några timmar åker vi till sjukhuset för den där fostervattenmätningen, så håll tummarna att det ser bra ut.
 
 
Snart kommer du hem till oss, lilla Neo. Vi har så mycket kärlek enbart för dig.

Denna Underbara Bild

 
 
Tårarna strömmade nedför mina kinder på grund av smärtan från ännu en förvärk.
Men när jag såg denna underbara bild som Jan visade mig samtidigt som han höll om mig och magen
förvandlades tårarna till glädjetårar. Ja, det gör ont och jag har inte ens tagit mig till det svåraste,
men så länge jag inte glömmer bort vem vi snart får träffa så kommer jag klara det ♥

Vi Krämar På

 
Lite regn hindrade inte Jan från att grilla. Ikväll krämade vi på rejält med grillad souvlaki samt en cidermarinerad fläskytterfilé fylld med fetaost, soltorkade tomater och champinjoner. Grillade potatisar är något utav en nyupptäckt storfavorit så de åkte på igen och jag bidrog med att riva gurka till tzatzikin. Japp, man får ju hjälpa till med det lilla medan mästerkocken trollar i köket. Nu har vi mycket kött att äta och frysa ner ifall det visar sig att vi får fullt upp med en liten bebis. Då tror jag inte det finns varken tid, ork eller intresse för några avancerade långgrillningar. 
 
 
Lilla familjen har haft en riktig slappardag.
 
 
Mina älsklingar tar sovmorgon.
 
 
Grillmaster doin' his magic.
 
 
Närbild på godsakerna.
 
 
Det var en stadig pjäs!
 
 
Det kallar jag grillspett.
 
 
Och så hemmagjord tzatziki och en paprikaröra. Mumma!
 

Gissa Datum

 
Så här ser ställningen ut nu angående datum då Neo tros titta ut:
 
10 maj antal: 1
11 maj antal: 2 (BF enligt rutinultraljudet)
12 maj antal: 2
13 maj antal: 3
14 maj antal: 3 (BF enligt privat ultraljud)
15 maj antal: 3
16 maj antal: 5
17 maj antal: 7
18 maj antal: 1 (jag gissar på detta datum)
19 maj antal: 1
20 maj antal: 1
21 maj antal: 1
22 maj antal:
23 maj antal:
24 maj antal:
25 maj antal:
26 maj antal:1 (troligt datum för igångsättning)
 
Norges nationaldag är helt klart favoriten, tätt följt av datum under den första halvan av maj. Inte så många som gissar på de senare datumen, vilket känns skönt. Även fast jag vet att jag kan komma att behöva bli igångsatt så känns det lite bättre psykiskt att de flesta tror på att han kommer dyka upp inom den närmaste veckan. Personligen är jag lite nervös för vad morgondagens fostervattenmätning kommer visa. Förekommer en hel del "tänk om" i min skalle. Tänk om det är för lite? Tänk om bebisen inte mår bra? Tänk om de tycker att jag ska bli igångsatt redan nu? Tänk om jag fysiskt inte är mogen för att bli gångsatt? Tänk om...
 
Fortsätt gärna gissa om ni inte gjort det, så fyller jag på.
 
 
Snart får jag pussa på den här underbara lilla foten.
 
 

Pregnancy Photos Week 40

 
 
Varsågoda, mina vänner. Magbilder från graviditetsvecka 40. Hade väl kanske hoppats på att det inte blev några fler sen förra gången, men samtidigt är det roligt att magen blivit dokumenterad hela resan. Nu återstår det att se om det blir en allra sista plåtning i vecka 42. Men håll alla tummar och tår att det istället blir bilder på vår lilla prins som för tillfället bara ligger därinne och gosar sig. Tror inte han är medveten om att han hotas av vräkning på lördag. Hehe.
 
Jag hoppas ni njuter av er lediga dag idag. Själv har jag unnat mig sovmorgon, en sen frukost, en liten promenad med katten och min dagliga tupplur. Nu vankas det majskolvar och ikväll ser det ut att bli grillat. Japp, det regnar ute men här grillas det i ur och skur. Haha. Men jag klagar inte alls. Det doftar ljuvligt efter regnet och när det regnar får man inte lika dåligt samvete för att man kryper ner i soffan med en filt och en film.
 
Kram på er!

2 Dagar Kvar ♥

 
Lilla bebis verkar inte kunna bestämma sig. Detta är andra (eller tredje) natten jag vaknar upp av förvärkar, men när morgonen kommer har det lugnat ner sig och jag känner inga värkar som kan klockas. Suck. Men så roligt att se allas gissningar när Neo kommer. Har även fått en del på Facebook. Så gott som alla tror på övertid och 17:e maj är så klart ett populärt datum. Idag hade annars passat ganska bra eftersom Jan är ledig. Nåja. Det blir när det blir. Imorgon ska vi ju på fostervattenmätning och då får vi i alla fall se det lilla busfröet, även om jag hade föredragit att träffa honom IRL.
 
Just nu är min kropp så trasig att jag väldigt gärna vill att det ska kicka igång. Kan inte ens resa mig från sängen på egen hand. Förut hade jag en teknik där jag rullade över på höger sida och liksom tryckte mig upp med högerarmen, men nu kan jag inte ens ligga på höger sida. Då känns det som om mitt bäcken ska gå sönder. Vidrig smärta. Så de gånger jag behöver gå upp på toaletten mitt i natten är jag tvungen att få hjälp av Jan. Tycker synd om honom som heller inte får någon kontinuerlig sömn, men han säger att det bara är att säga till. Min klippa. Det märks att vi verkligen är på sluttampen av graviditeten.
 
Igår fotade vi vecka 40-magen så nu har vi graviditeten dokumenterad från vecka 12 (när magen började växa lite grann) till vecka 40 (då magen är redo att explodera). Så roligt att ha. Mot slutet fotade vi inte lika ofta eftersom det inte hände så mycket rent storleksmässigt. Tänkte sammanställa alla bilder lite senare så ni får se hela resan. Fast det kan ta en stund, särskilt om Neo beslutar sig för att dyka upp. Om ni tycker vi fotat mycket gravidmage så kan det inte ens jämföras med hur mycket vi kommer fota lilla Neo. Ifall han är som de flesta små bebisar så kommer han mest äta och sova de första veckorna och då passar vi på att ta newborn-bilder.
 
 
 

Not So Funny

 
Ledsen mina vänner. Jag är inte så rolig. Min vardag består av att vänta, vila, äta och sova. Dygnet runt. Var hos psykologen imorse, sen käkade jag lunch och gick upp och lade mig för att vila. Sov i tre timmar. Och nu är jag vaken. Snart är det väl dags för mellanmål och sen middag. Äter alltid väldigt tidigt (gärna vid femtiden) eftersom jag har en tendens att börja må illa om jag äter för sent. Med för sent menar jag efter klockan sex. Imorgon är det röd dag. Då får jag njuta av att ha min sambo hemma. Men han är helt slut så han kommer nog passa på att vila och sova så mycket han bara kan. Lika bra det. Viktigt att även han är någorlunda utvilad inför förlossningen. Jag har inga planer alls. Längtar till fredag då vi får se den lilla krabaten igen. Hoppas inte fostervattnet minskat till någon kritisk nivå. Vill helst inte bli igångsatt. Går hellre över tiden med en vecka än blir igångsatt. Verkar vara så läskigt och ännu mer smärtsamt.
 
Så vilka här tror att jag kommer gå över tiden? Och hur många dagar tror ni i så fall att jag kommer gå över? Min egen gissning är att jag kommer föda mellan 14-17 maj. Alltså kommer jag gissa på 18:e maj bara för att dra till med något rejält. Det innebär en övertid på sju dagar.
 

Alla Dessa Olika Smärtor

 
Lyckades somna om och vaknade strax efter sju. Kämpade mig igenom ett par riktigt tuffa förvärkar. Jag märker att kroppen helt klart förbereder sig mer och mer inför förlossningen, och det känns väl på ett sätt bra. Samtidigt är jag ju på helspänn när värkarna kommer. Försöker avgöra om de är regelbundna och om de skiljer sig från tidigare smärta. Än så länge kan jag enbart konstatera att de kommer oftare, men fortfarande oregelbundet. Det gör nästan konstant ont i underlivet. Ibland tilltar det och ibland lugnar det ner sig. Och ibland känns det som om någon stått och sparkat mig mellan benen. Det är svårt att gå, att ligga ner och att sitta. Man kommer liksom inte ifrån det onda. 
 
Fick beskedet av barnmorskan att den smärta jag känner när bebisen rör på huvudet och försöker borra ner sig ännu mer, troligtvis inte kommer försvinna även om han är så gott som fixerad nu. Jag hade hoppats på att smärtorna skulle lätta lite grann efter fixeringen, då jag hört att det gjort det för många andra, men troligtvis inte i mitt fall. Nåväl. Ju mer smärta jag känner innan förlossningen desto mer härdad blir jag. Inbillar jag mig i alla fall. Så det som gör ont nu - tre dagar före förlossningsdatumet - är alltså förvärkarna, bebisens fixering, konstant molande "mensvärk" i underlivet, samt foglossningen (om jag går för mycket).
 
 
Dagens mage i vecka 40 (39+3).
Långa, mjuka maxiklänningar är numera mitt favoritplagg.
 
 

3 Dagar Kvar ♥

 
Kl. 10.00 ska jag på mitt sista psykologbesök på MVC. Jag var så svullen i benen i går att jag beslöt mig för att inte kliva upp före åtta idag, men självklart vaknar jag strax före fem. Innan dess har jag varit vaken till och från sen halv två inatt på grund av toalettspring och förvärkar. Gissa om jag kommer vara redo för sporadisk sömn när Neo är född. Apropå redo så kan jag säga att i skrivande stund är jag så redo och pepppad som det går att bli. Med tre dagar kvar till förlossningen och nästan garanterat övertid kan det så klart hinna ändras några gånger, men just här och nu är jag redo. Det är en väldigt skön känsla.
 
Det skulle bli regn idag men för tillfället har solen precis vaknat. Får se vad jag ska hitta på resten av dagen. Plockstädade i alla rum igår så lägenheten är i stort sett perfekt. Njuter när saker är på sin plats. I helgen ska vi nog ta oss an balkongen. Den gamla grillen behöver skruvas isär och slängas på tippen, de gamla blomkrukorna och lådorna måste tömmas på gammalt skräp och rengöras, men vill göra det tillsammans med Jan. Har ju en löjlig spindelfobi och nu när värmen har kommit börjar de där muterade läskiga spindlarna krypa fram och spinna enorma nät på nolltid.
 
Blir det ingen bebis i helgen är det inte hela världen (försöker jag intala mig själv). Vore skönt att få balkongen färdig så att jag och Neo kan sitta därute och njuta resten av sommaren. Fast han får så klart ligga i sin babykorg och mysa. Jag hoppas att inte hela sommaren kommer regna bort. Vill ut och promenera med barnvagnen utan att behöva bli dyngsur. Men att det blir så fint i maj månad har ju tyvärr tidigare år tytt på att resten av sommarvädret i stort sett blir skitdåligt. Nu när vi ska vara hemma hela sommaren hade det ju varit passande om vi kunnat få en strålande svensk sommar. Fast om inte så har vi i alla fall ett par veckor på Cypern i september.
 
Nej, nu ska jag krypa ner under täcket igen och se om jag kan slumra till lite grann. Hörs sen!
 
 
Lite inspiration inför beach 2013. Hehe.
 
 

Absolute Pregnant Vol. 1

 
Lite tankar hur man peppar sig inför förlossningen:
 
Jag har insett att smärtan kommer jag inte komma ifrån, hur mycket smärtstillande jag än proppar i mig. Men för att inte bli alltför rädd gäller det att fokusera på andra saker. Att bryta alla oroliga funderingar som har att göra med förlossningen. För att komma underfund med hur detta ska göras på bästa sätt behöver man känna sig själv och veta vilka ens starkaste sidor är. Och jag har äntligen bejakat de sidor som får mig på gott humör och ger mig styrka att klara vilka utmaningar som än kastas i min väg. Mina två starkaste sidor är humor och musik/dans. Har tagit mig igenom många svårigheter med hjälp av dessa. Att jag inte insett det förrän så här sent i graviditeten beror nog helt enkelt på att jag varit så upptagen i alla smärtor att jag inte orkat reflektera över hur jag bäst hanterar stress och ångest. Alla kanske inte delar mitt sätt att hantera tuffa grejer men jag delar med mig  i alla fall. Alltid hjälper det någon stackars sate.
 
Har sammanställt en egen playlist som jag kallar för Absolute Pregnant Vol. 1. Tänkte ha med mig den till förlossningen med passande musik som gestaltar graviditetens början till slut. Man vet ju aldrig hur många timmar man måste spendera på förlossningen innan det blir dags för krystningsskedet. Hur jag resonerar kring låtvalen lämnar jag fri för tolkning. Men till exempel "Welcome To The Jungle" syftar till det svåra att hålla sig trimmad i de södra regionerna när man har en jättebula som skymmer sikten. Och låten "Push It" talar väl för sig själv. Ja, det är liksom på den nivån humorn ligger just nu. Ser fram emot att få skaka rumpa med gåbordet till gamla klassikern "Miss Fatty". Hahaha. Enjoy.
 

Magnus Uggla - Baby Boom

Natasha Bedingfield - I Wanna Have Your Babies

Hoffmaestro - Young Dad

Alina Devecerski - Flytta På Dig

Limp Bizkit- Keep Rollin'

Fronda - Rullar Fram

Guns N' Roses - Welcome To The Jungle

Million Stylez - Miss Fatty

Mika- Big Girl

Mika - Relax, Take It Easy

Panetoz  - Dansa Pausa

Lena Philipsson - Det Gör Ont

Will.I.Am ft Britney Spears - Scream And Shout

Salt-N-Pepa - Push It

Christina Perri - A Thousand Years

 

 
 
 

Och Säsongen Fortsätter

 
 
Och grillsäsongen fortsätter på JM Mansion.
Ikväll kör vi lite mer klassiskt - grillad entrecote med potatis, lök och hemmagjort vitlökssmör.

Mäta Magen Besök 6

 

Så har vi kommit hem från (förhoppningsvis) det sista barnmorskebesöket innan förlossningen. Fast något säger mig att det nog kan bli ett till besök nästa vecka på tisdag. Men strunt samma. Det är så nära nu att vi nästan kan ta på det. När som helst. Eller om ett par veckor. Jag grät en skvätt igår kväll för jag tyckte det var så jobbigt, tungt och smärtsamt, men idag är de tuffa känslorna som bortblåsta. Det är strålande solsken och snart ska jag få grillade hamburgare till lunch. Jan jobbar hemifrån nu på förmiddagen eftersom han var med på barnmorskebesöket. Han är verkligen min klippa och jag är tacksam att han har ett jobb där det går att vara lite flexibel nu när jag har det som svårast. Vet verkligen inte vad jag skulle gjort utan honom. Bara hans blotta närvaro ger mig så mycket styrka och lugn. Även när han sover och jag vaknar av värkar. Då kan jag grabba tag i hans arm och klämma åt allt vad jag behöver.
 
Men tillbaka till barnmorskebesöket. Neo var en smula trött, men jag tror han vaknade till liv när barnmorskan knuffade på magen och busade lite med honom. Allt såg bra ut och vi bockade mest av att jag fått de besked jag väntat på angående bäckenmätningen, ultraljudet och aurorabarnmorskan. Känns riktigt bra. Vi är redo att bli föräldrar och jag är redo för mitt livs resa. Skulle förlossningen dröja har jag möte med barnmorskan igen den 21 maj då vi kommer ringa upp till förlossningen för att boka ett igångsättningsdatum. Men hoppas att allt kommer starta naturligt. För första gången någonsin brydde sig barnmorskan inte om vikten, för hon tyckte det var onödigt så här i slutet. Dessutom är det vätska jag lägger på mig de här veckorna och det kommer försvinna av sig själv. Det har jag ju vetat, men skönt att höra henne säga det. Fast jag fortsätter så klart med mina egna viktmätningar.
 
Sammanfattning:
 
Vecka: 40 (v.39+2).
Bebisens hjärtslag: 135 (Förra gången: 135).
Blodtryck: 110/60 (Förra gången: 110/65).
SF-mått: 37 cm (Förra gången: 36 cm).
Socker: Tog inget (Förra gången: 7,3).
Järn: Tog inget (Förra gången: 140).
Total viktuppgång: 14,5 kg  (Förra gången: 13,5 kg).
 
 
En sommarklädd mage. Idag skulle det bli uppemot 20 grader. Underbart!
 
 

Dagsformen

 
Tänkte skriva lite mer om min dagsform nu när det är så nära förlossningen. Alltid kul att kunna gå tillbaka och läsa om hur jag mådde och vad för eventuella tecken jag kände av att förlossningen var nära förestående. Eftersom jag aldrig varit gravid förut så kan jag ju inte i nuläget säga vilka särskilda tecken det finns eller jämföra med tidigare graviditeter, så det blir ju mest bara beskrivningar av hur jag mår och hur min dagsform är. De senaste dagarna har jag till exempel varit oerhört svullen om benen och fötterna. Har börjat känna av s.k graviditetsklåda, särskilt på vaderna. Tidigare har det oftast hjälpt med en natts sömn för att svullnaden ska gå ner, men så här i slutet tycks inte ens det hjälpa. Jag behöver stanna i sängen även under dagen för att bekämpa det värsta av svullnaden. För med svullnad kommer smärta och svårigheter att gå.
 
Förvärkarna kommer nu även tidigt på morgonen. Tidigare brukade de mest dyka upp under kvällen och natten. Lilla Neo bökar fortfarande ner sig och det är inte helt smärtfritt. Nu ligger han så pass långt ner att det faktiskt känns som att han kan komma precis när som helst. Jag känner ofta av ett oerhört tryck nedåt och den molande mensvärksliknande smärtan finns ofta i bakgrunden. Det är inte så konstigt att jag inte längre kan studsa upp ur sängen och ta första bästa bussen ner på stan, även om jag skulle vilja. Är väldigt beroende av Jan för att över huvud taget kunna ta mig till mina barnmorskebesök och sjukhusbesök. Jag har i dagsläget helt gett upp planerna på att städa här hemma när kroppen är som den är. Händerna är värre än någonsin. Svullna och värker dygnet runt. Är helt oförmögen att knyta fingrarna.
 
Som ni kanske kan klura ut är både min kropp och själ redo att föda. Kan inte låta bli att fundera på hur länge detta kommer fortgå. De ökade förvärkarna började i onsdags (om jag minns rätt) och det blir bara "värre" för varje dag. Det hade inte varit dumt om man kunnat snabbspola lite så man visste hur man skulle förbereda sig. Kommer vattnet gå? Eller kickar värkarna igång först? Händer ingenting? Kommer jag behöva få hjälp med igångsättning? Hur fort kommer det gå? När kommer vi behöva åka in? Åh, så mycket frågor. Som jag en dag kan besvara. En sak är säker, det brukar sällan bli som man föreställt sig. Det har jag varit medveten om sen dag ett och därför gjort mitt bästa att inte ha för höga förväntningar att det måste vara på ett visst sätt.
 
Men nyfikenheten kommer man aldrig ifrån.
 
 

Vaknade Av Förvärkar

 
Tur att jag lyckas sova så mycket under dagarna för kl. 02.00 inatt vaknade jag av kraftiga förvärkar. Men efter att jag varit uppe på toaletten och gått omkring en stund så lyckades jag somna om och värkarna gav med sig. Så här kan det ju hålla på ett par veckor till innan det kickar igång på riktigt. Suck. Men bara att gilla läget och passa på att öva andning och avslappning. Tror inte jag väckte Jan, men jag minns att jag grabbade tag i hans överarm och klämde för allt vad jag var värd när det gjorde som ondast. Blir stolt som en tupp när Jan berömmer mig för att jag blir allt duktigare på att hantera smärtan.
 
Fem dagar kvar....
 
 
Här var inte magen stor, men så mycket kärlek vi känner för det lilla livet.

Lyckad Invigning Av Årets Grill

 
 
Efter drygt 10 timmar på grillen kan jag bara konstatera att BBQ Pulled Pork är något utav det smarrigaste jag ätit! Mycket lyckad invigning av grillen och årets grillsäsong. Min karl - han kan sina grejer.

En Liten Jämförelse

 
 
Vecka 5 vs vecka 40. Här kan man säga att det har hänt grejer!

BBQ Pulled Pork

 
Det är en ren fröjd att se Jan pyssla och greja med matlagningen. Nu är äntligen den nya grillen på plats och det första han inviger med är en ca 10 timmar lång grillning för att få till en BBQ Pulled Pork. Helt vanlig söndagssyssesättning. Hahaha. Första gången vi testar både grillen och pulled pork så det ska bli spännande att smaka sen. Blir nog inte förrän imorgon. Känner jag Jan rätt kommer han så klart provsmak senare ikväll när steken är färdig, men jag orkar nog inte vara vaken så länge till, trots att jag sov tre timmar efter lunch.
 
Jag håller på att göra mig i ordning för kvällen. Har lyckats gå ut två rundor med Sigge på promenad runt kvarteret och det är ungefär vad kroppen klarar av nu. Hela dagen har varit full av molande värk och även längre ner i ryggen. Känner hur det hela tiden trycker på. Jag har fortfarande inga regelbundna värkar, men förvärkarna känner jag av mer och mer för varje dag. Tror det börjar bli dags att tänka på var jag har mobilen ifall jag behöver få tag i Jan när han är på jobbet.
 
Sex dagar kvar....
 
 
Nya grillen på plats. Nu ska ALLT grillas. Hehe.
 
 
BBQ Pulled Pork. Röklådor till vänster.
 
 
Fick sällskap av livsnjutaren Sigge när jag sov min eftermiddagslur.

Om Jag Finge Gissa

 
Efter att ha haft en ganska smärtsam kväll och natt med mycket förvärkar har jag sovit förhållandevis lite. Man tycker ju att kroppen borde kräva mer sömn eftersom det tog så lång tid att somna igår, men icke. Vaknar lika tidigt för det. Om jag finge gissa på Neos kommande dygnsrytm, i alla fall under den första tiden, så tror jag han kommer vara uppe sent och gärna leva om kring midnatt i flera timmar samt vakna tidigt på morgonen. Det är dock 50/50 chans att han är lika morgontrött som sin far och faktiskt sover flera timmar längre än sin mor, men hoppas nästan på att han kommer bli en morgonpigg krabat. Jag älskar tidiga morgnar och kan inte tänka mig något bättre än att få gosa med Neo och tillsammans vänta på att solen ska gå upp. Förutsatt att han vaknar på ett bra humör. Han kan ju lika gärna vakna med ett vråltjut av missnöje. Hehe. Hoppas att han mjukstartar sitt nya liv med lite lagom med skrik.
 
 
En morgonmage i vecka 40 (vecka 39+0).
 
 

Välkommen Vecka 40

 

Ännu ingen bebis. Neo är redo att möta omvärlden och kan komma ut vilken sekund som helst, men trots detta kan han stanna kvar i två veckor till. Jag har inte så höga förhoppningar om att han dyker upp på BF-datumet då det endast är ynka 5% (om inte mindre) som föds på det exakta beräknade förlossningsdatumet. När folk frågar hur långt jag har kvar av graviditeten brukar jag dock svara att bebisen kan komma precis när som helst. Och det är ju sant. 92 procent av alla barn föds mellan vecka 38-42 så jag är verkligen mitt emellan. Det är vanligare att gå över tiden än att föda för tidigt. Förstagångsföderskor föder i genomsnitt 4 dagar efter datum för beräknad förlossning. Graviditeter som är längre än 42 veckor tros ligga kring 4%.

 

Känner på mig att Neo bara ligger och väntar och gottar sig därinne. Kanske vill han vila lite innan han måste utsätta sig för den stora utmaningen: förlossningen. Bebisar kan i denna vecka väga allt mellan 2,5 och 4,5 kg och vara 46-55 cm långt. På senaste tillväxtultraljudet i fredags bedömde läkaren att Neo är uppe i 2 800 gram så på BF-dagen kommer han nog inte väga mer än drygt 3 kg. Hoppas han inte kör värsta växtspurten så här i slutet. Mätningarna är ju ändå inte heeelt tillförlitliga. Men det blir nog bra. Kändes i alla fall bra att se honom igen. Han rör sig som han ska och är livlig i magen. Älskade lilla krabat. Och på fredag får jag se honom igen när det är dags för fostervattenmätningen, om han inte bestämmer sig för att hälsa på oss IRL innan dess.

 

Fortfarande gäller det för mig att passa på att vila och äta mycket kolhydrater innan förlossningen så att jag orkar bättre. Sova eller vila om man inte kan sova. Alla krafter behövs. Tror att jag kanske nämnt det förut men det är så coolt att jag tar risken att upprepa mig - under det aktiva skedet av förlossningen gör kvinnan av med lika mycket kalorier som en maratonlöpare gör av med varje timme. Det är en rätt häftig jämförelse. Lite tips om hur man kan hantera tiden efter vecka 40, självklart efter egen förmåga, kan ni läsa nedan. Har man världens foglossning eller mycket ont är långa promenader inte direkt att föredra. Mina egna tankar kring förslagen hittar ni med kursiv text inom parentes.

 

Planera aktiviteter varje dag – det är ingen idé att sitta inne och känna efter hela tiden. Gå ut och gör något – men gå inte för långt hemifrån! (För tillfället har jag faktiskt inte någon ork att planera in saker. Max en eller ett par aktiviteter i veckan är nog för mig. Kan behöva en hel dag att bara sova och vila för kroppen säger ifrån och det är vad jag behöver i min graviditet).


Säg till släkt och vänner att inte ringa varje dag och fråga om det satt igång ännu. Du kan ju säga att du ringer om/när det händer något. (Jag har gjort det väldigt klart genom Facebook, bloggen och email att jag kommer uppdatera så fort det händer något, så jag har faktiskt sluppit tjötandet om inte bebisen kommit. Visst, en och annan granne undrar ju hur det går, men det är bara trevligt).

 

Gå ut tillsammans med din partner och gör mysiga saker. Det kommer att bli betydligt svårare när bebisen kommit. (Jan har lovat att ta med mig ut på restaurang om vi passerar BF-datumet. Det ser jag verkligen fram emot. Blir väl i så fall vår sista "dejt" på tu man hand innan bebisen kommer).

 

Vila. Om du har svårt att sova på natten, kan du sova middag. Lägg upp fötterna och sätt på lite skön musik. Du kan vila, även om du inte somnar, det hjälper dig också att bygga upp energi inför förlossningen. (Jag vilar minst två timmar om dagen, oftast mitt på dagen. Brukar bli så otroligt trött och kroppen vill bara sova).

 

På tisdag är det dags för barnmorskan igen. Sen träffar jag henne varje vecka tills bebisen är ute. Så det blir tätare kontroller och Neos tillstånd övervakas noggrant. Börjar det luta åt att jag går mer än två veckor över tiden lär vi väl boka in ett igångsättningsdatum. Många kvinnor funderar på olika sätt att själva kicka igång förlossningen och det finns hur mycket råd som helst. Allt ifrån att gå i trappor till den berömda "färdknäppen", men det är dock ingen av dessa hemmabehandlingar som bevisligen fungerat. Däremot är det ju trevligt att få tiden att gå när man har fullt upp med sina hemmabehandlingar. Tihi.

 

Vilken otrolig förvandling kroppen varit med om under de senaste nio månaderna. Min livmoder är tusen gånger större än vad den var när jag blev befruktad. Och mina bröst är dubbelt så stora och är redo för amning. Bristningar finns det mycket av på både lår, rumpa och nederdelen av magen, men de syns inte så mycket på grund av min bruna hy. De är bara en liten nyans ljusare och kommer blekna med åren. Likaså mina +14 kg som jag nu lagt på mig i vecka 40. Ja, det kommer onekligen synas och märkas att kroppen varit med om en helt fantastisk resa och snart kommer den största belöningen man kan få.

 

 
Bebisen i vecka 40. Redo att födas!
 

Melody

 
Trots gårdagens ryggproblematik så tog vi oss till Melodys dop i Falköping. Det är första gången vi träffar Kelas och Alex underbara dotter. Senaste gången vi sågs var i somras när de bodde i Norge och då låg lilla Melody i magen. Den här gången var det omvända roller - jag som hade mage och inte Kela. Är så glad att vi kunde åka! Det var ett helt fantastiskt dop och huvudpersonen var på sitt bästa humör. De där vackra ögonen var med överallt och mötte alla gäster med nyfikenhet och ursöta leenden. Jag kunde verkligen inte slita ögonen från Melody. Efter kyrkan blev det smörgåstårta, tårta och kaffe inne i stan. Vi hade aldrig varit i centrum förut men när vi såg Arvingarnas gigantiska turnébuss framför oss följde vi bara efter.
 
Jag trodde att det inte fick plats med annat än bebis i min mage, men ack så fel jag hade. Två portioner av den farligt goda skagensmörgåstårtan och en och en halv portion av den goda efterrättstårtan gick ner. Mumma! Nu behöver jag nog inte äta på några dagar. Satt i en skön fåtölj och bara jäste. Njöt för fullt att jag kunde vara ute bland folk, beundra dopbarnet och må allmänt bra. Det var många som frågade hur långt det var kvar och blev mäkta imponerade när jag sa att det bara var en vecka kvar. Kan erkänna att jag kände mig en smula stolt att min gravidkropp för en gång skull samarbetade med mig. Men mot slutet av dagen började jag känna av förvärkar och även bebisen. Kela lyckades se två sparkar som Neo bjöd på.
 
Efter presentöppningen kände jag att det var dags att bege oss. Vid det här laget var sammandragningarna ganska jobbiga och känslan av att gå med ett bowlingklot mellan benen som när som helst kunde ramla ut blev allt mer påtaglig. Men tänkte banne mig inte föda på vägen hem till Borås när jag klarat mig hela dagen. Det var bara att knipa. Det var en smula jobbigt att åka på de gropiga vägarna. Tydligen blev bebisen extra vild av guppen, men jag andades/flåsade mig igenom de värsta smärtorna. Nu ligger jag i sängen med benen högt och vilar. Misstänker att det inte blir många knop ikväll. Men vilken underbar dag det varit.
 
Tusen tack Kela och Alex för att vi fick ta del av denna oförglömliga dag!
 
 
 
Jan hade ingen aning om vilka Arvingarna var, men det är ju inte lätt att veta när man är norrman.
För er som inte vet så är det alltså ett av Sveriges mest kända dansband.
 
 
Redo för dop.
 
 
Vackra kyrkan.
 
 
Vi kör efter Arvingarnas buss.
 
 
Så mycket gott!
 
 
Dopbarnet, stolta föräldrar och Arvingarna.
 
 
Presentöppning.
 
 
Min älskling som kör slutspelsskägg, dvs skägget åker bort när Neo är född.
 
 
Melody var som en solstråle hela dagen och eftermiddagen - förutom när vi skulle åka hem.
Då blev hon ledsen. Hihi. Sötnosen.

7 Dagar Kvar ♥

 
Det kan komma en bebis idag, imorgon, inom sju dagar, om exakt sju dagar eller om tre veckor. Beräknad förlossning är nästa lördag, alltså redan om sju dagar. Nu är det riktigt spännande, men än så länge känns det som om jag tar det med ro. Kanske för att jag är rätt inställd på att gå över tiden. Lär nog inte känna mig lika lugn när dagarna efter 11:e maj tickar förbi. På de privata ultraljuden vi gjort (som bättre överensstämmer med min cykel och mina uträkningar) har de gett oss 14:e maj som förlossningsdatum. Och lägger man till några dagar extra så kanske vi landar på 17:e maj. Det vore ju rätt läckert. Så i mitt stilla sinne tror jag nog mer på att Neo kan kika ut mellan 14-17:e maj. Men det är egentligen ingen idé att spekulera alltför mycket, för det är bebisen som bestämmer så länge han har det bra i magen.
 
 
97,5% av graviditeten avklarad och bebisen hålller på att krypa ur bilden.
 
 
 

Personlig Assistent Sökes

 
"Personlig assistent sökes till ensamt och ynkligt par bosatta i Borås. Kvinnan är höggravid med onda förvärkar samt är näst intill oförmögen att röra sig på grund av foglossning och bäckensmärtor, mannen (som tidigare skötte om kvinnan) har drabbats av ryggskottsliknande smärtor och fått kraftigt försämrad rörelseförmåga. Hör av er vid intresse. Lön efter överenskommelse."

Ja, god afton på er kära läsare. Som ni kanske förstår av ovanstående text befinner vi oss i en smula knepig situation. Lagom till förlossningen. Känns en smula stressande, men förhoppningsvis blir Jans rygg bättre inom kort. Jag kan inte fixa en förlossning utan min coach. Efter att ryggen blivit bättre ska jag vakta på min kära sambo som en hök. Är övertygad om att det är gårdagens grill på nästan 90 kg som är boven. Inga fler tunga lyft för Jan. Behöver ha min partner frisk och kry när jag är på väg att bryta ihop av värkarna.
 
Nej, men skämt å sido. Man känner sig jävligt utsatt när man kan föda när som helst och kroppen inte riktigt är hel. Förvärkarna kommer till och från hela dagarna och bäckenbenet känns som att det ska gå i tusen bitar. Smärtan när man försöker ändra position i sängen eller ta sig upp ur sängen för att gå på toaletten om och om igen är inte att leka med. Ibland tar jag mig inte upp utan assistans. Det är först nu som jag verkligen förstår hur beroende man är av att få hjälp av andra. Och hur körd man är när den hjälpen inte kan fås.

I Strålande Solsken

 
Det är strålande väder i Borås och det ska hålla i sig. Nästa vecka klättrar temperaturen ännu mer. På sina håll skulle det bli uppemot 20 grader. Ljuvliga underbara sol! Känner mig alldeles upprymd och lycklig. Det är fredag och snart helg. Jag tar en liten paus från alla vardagliga små bestyr och sätter mig på balkongen med en skål glass. Tjuvstartar fredagsmyset i strålande solsken. Ikväll blir det hemmagjord pizza och en film. Visst, jag känner mig lika stor och otymplig som förut, men av någon underlig anledning känns det inte lika jobbigt som för några dagar sedan. Nu är det så nära att jag faktiskt kan förstå att man väldigt fort glömmer hur tufft man haft det. Snart är vi i mål. Snart är vi föräldrar till världens finaste gutt.
 
 
Förra sommaren när vi var i Norge. 
 
 
Och en bild från förra årets Cypernresa. Då vi blev med barn.

En Smärre Chock

 
Nu är vi hemma från tillväxtultraljudet. Jag och Jan hade faktiskt slagit vad om vad Neo skulle väga idag. Jag trodde på 3 100 gram och Jan tippade på 3 200 gram. Ingen av oss hade rätt. Fick en smärre chock när det visade sig att lilla krabaten i magen idag uppskattades väga kring 2 800 gram. Jag var helt inställd på att han skulle väga över 3 kg. Så himla liten för att vara färdigbakad och kille dessutom. Låg på -15% för graviditetslängden, men det var inget att oroa sig för sa läkaren. Även om jag skulle gå två veckor över tiden så kommer Neo inte väga så mycket. Skönt att höra. Jag ligger hellre på minussidan är plussidan. Det har ju varit lite av ett skräckscenario - att jag skulle bli tvungen att föda värsta megabebisen.
 
Fostervattnet har dock minskat, så läkaren ville ha in mig igen om en vecka för fostervattenmätning. Förhoppningsvis är det bara bebisen som försöker säga att det snart är dags att titta ut. Kanske hinner jag inte åka in på fostervattenkontroll nästa vecka. Det vet man ju aldrig. Lilla Neo låg i alla fall långt ner i bäckenet. Så långt ner att läkaren hade svårt att mäta huvudet. Hon kunde heller inte rucka på det så det kan hända att han är lite mindre än vad mätningarna visade. Känns bra att bebisen samarbetar med mamma. Jag låg ju lite grann på gränsen när det gällde bäckenmåtten, men i kombination med dagens ultraljudsmätning ser det riktigt lovande ut för en vaginal förlossning.
 
 
En dagens mage innan ultraljudet.
 
 
 

Inte Mycket Sömn

 
God morgon kära läsare. Jag får inte mycket sammanhängande sömn nu för tiden. Varit uppe på toaletten sedan ett i natt. Kanske en gång i timmen. Suck. Nu känns det som att det inte är någon idé att försöka somna om. Vid nio har vi en tid på specialistmödravården för tillväxtultraljud. Ser fram emot att få se vår färdigbakade bebis idag. Förra gången vi var på ultraljud, när jag var i vecka 33, vägde han 1912 gram och låg ca 2% under genomsnittsvikten för graviditetslängden. Om jag får gissa så tror jag att han väger drygt 3 kg idag. Med 8 dagar kvar till beräknad förlossning tippar jag att vikten ligger på ca 3 100 gram. Han är nog troligtvis större nu än vad både jag och Jan var när vi föddes.
 
Den beräknade vikten vid fullgången tid låg på 3 500 gram. Skulle dock inte förvåna mig om han växt på sig ganska mycket och att den uppskattade födelsevikten kan ha stigit något. Hoppas verkligen inte det, för det betyder att han lär vara ännu större om/när jag går över tiden. Egentligen har jag inga problem att gå över tiden, om det inte vore för att bebisen kan växa till sig ganska mycket för varje vecka som man går över. Beroende på hur moderkakan är kan bebisen växa mycket, mellan, lite eller till och med minska i slutet av graviditeten, men i genomsnitt öka med 150-200 gram per vecka. Ska försöka komma ihåg att fråga barnmorskan om hur stor hon tror Neo blir om jag går över BF-datumet med två veckor. 
 
 
I vecka 9 var Neo inte så stor, men ack så söt.
 
 
I vecka 33 fick han knappt plats på skärmen.

Inte Mer Än Rätt

 
Så mycket bebisprylar jag har roat mig med de senaste månaderna så är det väl inte mer än rätt att Jan ska få sitta och pilla med sin nya grill. Pappa får en ny leksak, mamma får god mat och katterna får ett nytt stort fort att leka i. It's a win-win for everyone. Det tar dock en stund att skruva ihop alla delar. Sedan är det ju ett litet projekt att skruva ner den gamla grillen och få ut den nya på balkongen, så jag får vänta en liten stund till på premiärgrillningen. Men inte mig emot. Den som väntar på något gott. Det är ett väldigt stort åbäke det där. När vi hade fått in den i vardagsrummet så kom vi på att det kunde vara en idé att mäta ifall den kom ut genom balkongdörren. Och det var, återigen, precis på håret. För att få ut den behövs det dock lite bärhjälp så tills vidare får vi ha grillen ståendes på vardagsrumsgolvet. Jag är tyvärr inte i stånd att lyfta någonting just nu.
 
 
Inne i grillen låg det ytterligare ett stort paket och en massa prylar som ska monteras.
 
 
Wiieee! En ny lekstuga!
 
 
Många delar att hålla reda på.

Redo För Grillsäsongen

 
 
Jaha. Då har vi fått hem 88 kilos grill. Tur att grannen kom hem samtidigt för då fick Jan lite bärhjälp.
Sigge passar på att utforska den stora klossen som invaderat hans hem.
Nu ser vi fram emot en fantastisk grillsäsong.

I Väntans Tider

 
Puh. Det blir inte så sent för Jan ikväll. Han är på väg hem nu från Göteborg med en gigantisk grill på nästan 90 (!) kg. Tror att han berättade att det stod 88 kg på emballaget. Den gick precis in i bilen. Men det var verkligen på håret. Jag har hållit mig väldigt stilla idag. Plockat lite med tvätten, städade i köket och sen har jag sovit i tre timmar runt lunchtid. Neo har varit ganska lugn, men kickade igång för en stund sedan med betoning på kicka. Kan verkligen känna varje rörelse. Så fort han sträcker på sig eller trycker ut en arm eller fot. Det är lika häftigt som innan. Kan inte låta bli att fundera på om han gör sig redo inom de närmaste dagarna eller om han bara ligger därinne och laddar ett par veckor till. Jag går in i vecka 40 på söndag och som det känns nu tror jag inte det blir någon bebis innan helgen. Och det gör faktiskt ingenting eftersom vi har planer. Men sen får han mer än gärna dyka upp.
 
 
Nu går det nog inte att bli så mycket större. Magen är sprickfärdig.
 
 
Varje dag räknas det ner till BF-datumet. Går jag över tiden får jag lägga till dagar.
 

Idag Får Du Stanna Kvar

 
Idag ska pappa Jan iväg till Göteborg direkt efter jobbet, så idag får du lilla bebis stanna kvar i magen. Jans stora grill har sett sina bästa år så denna säsong var det dags att köpa en ny. Det är inte meningen att skryta, men är det någon som kan grilla så är det min sambo. Matlagning överlag är han otroligt duktig på och att testa nya smaker, förfina rätter och bli ännu grymmare. Att vi ännu inte har kört årets första grillning är lite av en skandal, men den gamla grillen är i stort sett obrukbar efter väldigt många säsonger. Annars grillar vi så ofta vi kan - oavsett väder.
 
Grillen som Jan beställt väger runt 80 kg med emballage. På en del köpsidor står det 60 kg, så det är lite oklart vilket som stämmer, men bättre att gå på det tunga. Så han får bärhjälp av en arbetskollega. Råder viss osäkerhet om paketet ens går in i bilen, men jag håller tummarna. Är en smula nervös att Jan ska vara borta till sen kväll, men försöker påminna mig själv att det i princip bara är på film som bebisen kommer typ tio minuter efter att vattnet gått. Och mitt vatten har inte ens gått och kommer nog inte göra det på länge.
 
 
Landmann 12794 Flatbed Avalon
 
 
 
Tänker på allt gott man kan slänga på grillen och börjar genast bli superhungrig.

Nere På Ensiffrigt

 
 
Vecka 12 vs vecka 38. Mycket har hänt med magen under dessa månader.
Vi får se hur många magbilder till vi hinner fotografera innan lilla Neo bestämmer sig för att komma.
 
Idag är vi nere på ensiffrigt med 9 dagar kvar. Så nära nu!

Inte Så Rolig

 
Imorse vaknade jag före fem som vanligt. Jag hade tänkt somna om när jag bloggat klart, men det gick så klart inte. Vankade halvt rastlös omkring på övervåningen. Gjorde typ ingenting men kände att jag ville röra på mig. Åt lite frukt till frukost och ett par mackor. Sen kröp jag ner i sängen igen och passade på att mysa lite extra med Jan. Man får ju passa på när det är röd dag mitt i veckan. Vi klev upp runt tio och fick massa saker gjorda. Eller rättare sagt, Jan fick massa gjort. Han dammsög, bakade knäckebröd, tvättade fyra maskiner och snickrade ihop en hylla. Jag följde med på en kort promenad när vi var ute med Sigge och sen vid tolvtiden sa kroppen ifrån. Gick och lade mig på soffan och stensov i två timmar.
 
När jag vaknade hade jag sovit förbi lunchen, men jag ställde mig i köket och stekte på lite pytt i panna. Jan hade några ärenden kvar och jag ville så gärna följa med. Min älskade sambo är dock väldigt klok för han ser på mig hur mycket jag klarar av och idag var min gravidkropp inte på sitt bästa humör. Men vi gjorde en kompromiss. Jag satt kvar i bilen medans han var inne i affären. På så vis fick jag ändå "komma ut lite" fast vara snäll mot kroppen. Mentalt börjar det kännas väldigt tufft nu. Jag ville så mycket idag, särskilt när det är fint väder, men det går inte. Det gör för ont. Den molande värken känner jag av nästan dagligen, morgon som kväll, och ibland gör det vidrigt ont. Kan inte låta bli att undra hur länge jag kommer känna det innan det är dags på riktigt.
 
Jag är inte så rolig att umgås med när graviditetskrämporna ligger på maxstyrka, men Jan påminner mig hela tiden om att det är så himla lite kvar nu. Och han har ju rätt. Det var bara en sådan där extra jobbig dag idag. Mår säkert mycket bättre imorgon. Hade tänkt följa med till Göteborg på kvällen för att hämta en ny grill som Jan beställt, men jag får hoppa det. Tror min kropp behöver en heldag i sängen. Hoppas nu bara att inte lilla Neo bestämmer sig för att titta ut imorgon av alla dagar, när Jan inte är hemma. Och skulle vår busiga bebis göra det får han ta det lite lugnt så den blivande pappan hinner hem till Borås.
 
 
Så här känner jag mig för tillfället.

10 Dagar Kvar ♥

 
Jag lovar att uppdatera så fort jag misstänker att något är på gång. Insåg att när det är så lite som 10 dagar kvar och om jag inte bloggar på länge är det lätt att börja fundera på vad som händer. Det skulle jag själv göra i alla fall. Men här händer det inte mycket. Tyvärr. Neo kör sin sedvanliga fixeringsgymnastik på kvällarna, vilket ger mig ett alldeles ypperligt tillfälle att öva på andningen. Den molande värken kommer tillbaka varje kväll, men inte minsta tillstymmelse till regelbundna värkar. Tror inte jag tillhör kategorin som råkar ut för en störtförlossning. Jag tror min latensfas kommer kicka igång på kvällen/natten och pågå i minst ett dygn innan det är dags att åka upp till förlossningen.
 
Blir det som jag tror finns det gott om tid att uppdatera bloggen. Många gånger om. Jag funderar även på att låta min sambo få tillgång till mina inloggningsuppgifter så han kan hålla lite koll härinne och uppdatera er när jag är upptagen med annat. Man hinner ju inte alltid ringa runt till släkt och vänner för att säga hur det ligger till. Och alla man känner har ju faktiskt inte Facebook. Ja, så får det bli. Han kör ju med sådana där nymodigheter som smartphone och kan uppdatera från sjukhuset. Men än så länge är det hur lungt som helst. Fast nu får det gärna sätta igång. Lite grann i alla fall.
 
Jag hade en ambition om att samla ALLA bloggar jag följer där bebisar tittat ut, men den ambitionen dog ut tämligen fort, så detta är en lista på några av de bloggbebisar som är födda/hade beräknad förlossning kring april-maj. Alltså ganska så nära vårt eget BF-datum 11:e maj. Vet att det finns ytterligare några till som passar in i kategorin, men mina ögon tittar för närvarande i kors så jag ska snart avsluta detta inlägg och somna om.
 
Några av de bloggar jag följer där bebisar kommit till världen:
 
http://hejtrollet.wordpress.com: BF 29 april, född 7:e april, förstföderska, mamma till en liten prins
http://www.bebisdags.blogspot.se: BF 4 maj, född 30:e april, förstföderska, mamma till en liten prins
http://lindablom.se: BF 9:e april, född 3:e april, förstföderska, mamma till en liten prinsessa
http://jamieochjulia.blogg.se: BF 7:e maj, född 26:e april, omföderska, mamma till en liten prins
http://www.alltforforaldrar.se/madeleines: BF maj, född 29:e april, omföderska, mamma till en liten prins
http://sandr0o.blogg.se: BF 3:e maj, född 29 april, omföderska, mamma till en liten prinsessa
http://elinjosefsson.blogg.se: BF 20:e april, född 28:e april, förstföderska, mamma till en liten prinsessa
 
Skulle datum eller något annat vara fel så får ni gärna rätta mig. Och om ni själva fått en liten prins eller prinsessa i april eller hade beräknad förlossning i maj, så får ni gärna lämna samma uppgifter om BF-datum, födelsedatum, förstföderska/omföderska, och om det blev en pojke eller flicka - så kan jag fylla på listan. Kommer bli så roligt att följa alla bloggar om livet som småbarnsförälder.
 
Verkligen galet många som fått sina bebisar. Inte konstigt att man själv längtar!
Och det är inte så fasligt många som gått över tiden heller, så man inser att det kan ske när som helst.
 

 
 
Min profilbild

Sök i bloggen