Pregnancy Photos Week 34

 
 
 
De senaste magbilderna.
 
 
Jämförande bilder mellan vecka 30 och vecka 34. Magen har vuxit en del på fyra veckor.
 
                    
 
Snart är vår lilla prins redo att möta världen.

En Kock Vid Namn Jan

 
 
Kvällens middag: lammkotletter med fenalårschips, steakhouse potatis,
babyspenat med kastanjechampinjoner och rostade pinjenötter,
rödvinssky samt en feta-och rosmarincreme med vitlök.
 
Fy farao, vad bra jag har det med en sådan fenomenalt duktig sambo.
Han glänser på många områden och köket är definitivt ett av dom.
 
 

Mitt Nuvarande Tillstånd

 
Lite mer ingående tankar och känslor om hur jag mår just nu - när jag precis gått in i vecka 35. Det är tungt. Stundtals riktigt bedrövligt tungt. Är det inte det ena så är det det andra. Igår fick jag (tyvärr) knapra Alvedon mot mina ryggsmärtor trots att jag kört tensen i över en timme och fått kontinuerlig massage av Jan. Ryggsmärtan var så påtaglig att jag nästan var på väg att kräkas. Fötterna och vaderna var svullna till oigenkännlighet och värken i händerna och fingrarnas leder var så stark att jag inte klarade av att knyta näven. Imorse när jag vaknade hade ryggsmärtorna försvunnit och svullnaden lagt sig, men jag väcktes av kraftiga förvärkar. Idag har jag legat med benen högt hela tiden, förutom när jag gått till toaletten, och även sovit några timmar mitt på dagen. Trots järntabletter är tröttheten nästan lika stor som i början av graviditeten, vilket är kroppens sätt att säga att den behöver vila inför förlossningen.
 
Det är nära nu. Efter graviditetsvecka 37 till 42 är det vanligast att förlossningen startar. Jag har absolut ingen aning om när det blir vår tur, även om jag gått omkring och förberett mig på att gå rejält över tiden. Men rent teoretiskt så kan allting sätta igång om bara ett par veckor utan att det är något konstigt i det. Fast det känns lite läskigt att det är så nära. Snart är man där. Snart har dagen kommit då det är dags för kroppen att göra det den ska vara skapt för. Men det låter så konstigt att tänka så. För mitt tänkande jag känner inte så. Mitt tänkande jag drabbas mest av rädsla över hur sjutton man ska lyckas klämma ut en vattenmelon genom något som i sammanhanget känns lika stort som ett nyckelhål. Rädslan blandas dock med nyfikenhet. Och längtan. Förhoppningsvis kommer de sistnämnda känslorna ta över och få mig att känna en lättnad när de första tecknet på förlossningen startar.
 
 

Välkommen Vecka 35

 

Om jag skulle kunna lägga mitt finger i Neos hand nu så skulle han gripa om det. Han är vid det här laget ungefär 45 centimeter långt. Bebisarna brukar väga runt 2 600 gram i den här veckan. Tror inte Neo har ökat så mycket i vikt sedan ultraljudet, men han väger säkert runt 2 kg och kanske lite mer. Navelsträngen är generellt cirka 50 centimeter lång och tjock som en tumme. Det inre trycket i navelsträngen hindrar den från att slå knut på sig själv, och även om den skulle göra det så skulle den snabbt räta ut sig själv. Bebisen använder navelsträngen som sin leksak och klämmer på den. Lyckligtvis är inte Neo tillräckligt stark för att skada navelsträngen. Hittills har bebisen varit ganska skrynklig men nu börjar huden räta ut sig. Denna vecka kan bebisen stoltsera med fingernaglar och ett par fullt fungerande njurar. Levern kan nu också bryta ner en del avfallsprodukter.

 

Nu har babyn utvecklat alla sinnen och upplever starkt miljön runt sig. Att lyssna aktivt efter ljud är ett sätt för babyn att vänja sig vid världen utanför. Jag har slutat förvånas över det faktum att jag kan se konturen av en fot, knä eller rumpan under huden på min mage när Neo rör och sträcker på sig. Det sker i stort sett dagligen och jag vet att jag kommer sakna att känna honom inne i magen efter graviditeten. Eftersom livmoderns väggar och magen sträcks alltmer och blir tunnare, kommer mer ljus in och Neo kommer att utveckla tydligare dygnsrytm. Även fast man säger att bebisen sover väldigt mycket så måste jag nog säga att Neo hittills varit en väldigt aktiv bebis. Har inte riktigt fått intrycket av att han någonsin sover, men han kanske är en liten vilding i sömnen precis som sin mamma.

 

I vecka 35-36 är det dags för ännu ett besök hos barnmorskan som känner efter hur barnet ligger, kontrollerar hur livmodern och barnet växer, kollar mitt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Om barnet inte ligger med huvudet neråt, görs en extra kontroll för att eventuellt försöka vända barnet efter graviditetsvecka 36. Vändningen utförs av läkare som med hjälp av sina händer utanpå din mage försöker vända barnet till huvudläge. Det är barnmorskan som beställer tid åt och informerar vidare om ingreppet. Hoppas inte Neo bestämmer sig för att vända på sig. Han har legat med huvudet nedåt i flera veckor nu och det får han gärna fortsätta med.

 

Mitt totala fundusmått är nu ungefär 31-35 centimeter. Får återkomma med exakta mått efter nästa barnmorskebesök som jag ska på den 9:e april. Känner hela tiden hur bebisen trycker på överallt. Det är svårt att andas, sitta, stå och sova. Nu står magen som högst för att snart sjunka ned lite. Livmoderhalsen kommer att börja utvidgas under de kommande veckorna för att bebisens huvud och kropp så småningom skall kunna passera ut genom förlossningskanalen. Min livmoder har utvidgats till tusen gånger sin ursprungliga volym och når nu upp i bröstkorgen. Nu är det mycket mindre fostervatten och man har förmodligen lagt på sig mellan 11 och 14 kg. För min del visade vågen på +12 kg. Nu blir det förmodligen inte så mycket mer. Normalt ökar man inte så mycket i vikt de sista veckorna, förutsatt att man inte samlar på sig en massa vatten, vilket jag tyvärr tycks ha en tendens att göra, men det är sådant som försvinner direkt efter förlossningen (tack och lov).

 

De sista veckorna är viktiga för att samla kraft. Se till att ladda batterierna och inte stressa.

 

 
Bebisen i vecka 35.
Nu är det 41 dagar kvar till förlossningen
85,4% av graviditeten avklarade och här hemma börjar vi bli längtansfullt nervösa.

 

Utbrytarkungen

 
Jag och Jan lade oss i sängen efter vårt bad på långfredagen för att bara mysa och fortsätta njuta av vår slottsvistelse. Mätt, varm och alldeles lugn efter skumbadet kände jag hur den ljuvliga sömnen sakta kom smygandes. Men bebisen hade helt andra planer. Klockan var runt midnatt när Neo bestämde sig för att bjuda på en show som jag aldrig tidigare fått uppleva. Inte Jan heller. Och smärtorna som kom gav mig två timmars övning i hur man andas och försöker slappna av. För att citera Jan som hela tiden låg med sin hand ovanpå magen: "han möblerade verkligen om inne i magen". Skulle inte förvåna mig om jag inte kommer gå över tiden. Som bebisen höll igång igår fick jag känslan av att han ville komma ut på en gång. Ja, det var sannerligen en upplevelse! Och jag är glad att Jan fick känna och se den. Att vi tillsammans är ett sådant grymt team. Känner mig så trygg med honom vid min sida.
 
 
Hemma och vilar i sängen. Sigge vakar över en sovande husse.

Babymoon På Thorskogs Slott

 
Nyss hemkomna från en ljuvlig babymoon på Thorskogs Slott. Vilken välförtjänt lyx vi upplevt. Ljuvligt! Vet inte riktigt var jag ska börja för det var så mycket intryck. Som den historie- och antikvitetsnörd jag är gick jag omkring och studerade allehanda tapeter, möbler, tavlor etc i slottets alla vinklar och vrår. Men den absolut häftigaste upplevelsen var att gå in i vår svit Christina. Tänk att få bo på ett slott och sova i en säng med en sån där sänghimmel som man fantiserar att prinsar och prinsessor sover i. Så fort jag satte min fot inne på slottet omslöts jag av ett varmt och familjärt välkomnande. Och den känslan släppte inte förrän vi satt i bilen och rullade därifrån. Men för att ta allting i tur och ordning så börjar jag med att visa er vår upplevelse med text och bild.
 
 
Vi anlände till slottet strax före kl. 15.00 och blev visade till vår svit.
 
 
Gav ifrån mig ett litet glädjetjut när jag såg den vackra kaminen.
 
 
Fotade i alla möjliga vinklar och vrår.
 
 
Sängen var den absolut vackaste möbeln i rummet.
 
 
Och här skulle vi få sova. Jippie!
 
 
Where all the magic happens.
 
 
Ett litet välkomstprogram låg på rummet.
 
 
Stor balkong hörde till sviten.
 
 
Strålande kylig vårsol.
 
 
Dags för upptäcksfärd på slottet. Första salongen utanför vår svit.
 
 
Trappan upp till sviten och de övriga rummen.
 
 
Ingång till nedre salongerna där kaffe och kaka serverades vid ankomsten.
 
 
Vi satt i det kinesiska rummet.
 
 
Åh, så gott det var med varmt kaffe efter bilfärden.
 
 
En närmare bild på trappan.
 
 
Jan passar på att fota lite miljöer som kan komma till användning för framtida plåtningar.
 
 
Vackra ljusa matsalar.
 
 
Det runda bordet vid fönstrena blev "vårt" bord.
 
 
Målade påskägg lite här och var på slottet.
 
 
Något för Jan?
 
 
På upptäcksfärd i källaren.
 
 
Vi var nästan de enda besökarna där. Vi och ett gäng med norrmän. Jätteskönt!
 
 
Jan upptäcker källarbaren.
 
 
Vi hittar en darttavla och min pil hamnar...utanför tavlan.
 
 
Men efter ett par omgångar blir jag mer och mer träffsäker! Det ni!
 
 
Ombytta till middagen.
 
 
Min kärlek.
 
 
Först en fördrink i salongen. Jag fick alkoholfri bubbel. Rätt gott faktiskt.
 
 
Vid vårt bord.
 
 
Kvällens fantastiska meny.
 
 
Först serverades en liten aptitretare som jag inte smakade på utan gav min till Jan.
Tror det var anklever och den enda lever som gravida kan äta är leverpastej.
 
 
Men sen kom godsakerna. Förrätten med rom var gudomlig! Så mycket goda, fräscha smaker.
 
 
Kvällens vinnarrätt var nog ändå varmrätten. Jag kan omöjligen beskriva smaksensationerna
och den möra kalvfilén - det måste upplevas på plats - men det var fantastiskt gott!
 
 
Efterrätten var en smula för söt för min smak, men det är för att jag inte är en chokladälskare.
Smakkombinationen kändes inte helt klockren även om mycket smakade bra.
Tror att efterätten hade vunnit mer på att servera en champagnesorbet istället för chokladsorbet.
 
 
Efter middagen avnöjt vi kaffet ute i salongen tillsammans med ett äldre par.
Kvinnan var från Norge och påminde enligt Jan om den norska drottningen.
Fantastiskt trevliga!
 
 
På kvällen blev slottets salonger om möjligt än mer inbjudande
med levande ljus och dämpad belysning.
 
 
Efter middagen drog vi oss tillbaka till vår svit och Jan tappade upp ett skumbad till mig.
 
 
Gud så ljuvligt!
 
 
När jag badat klart passade Jan på att ta sig ett dopp med en whisky.
 
 
Bebisen höll oss vakna i några timmar efter midnatt men när vi somnade sov vi riktigt gott.
Tänk att få vakna upp under den här sänghimmeln på morgonen.
 
 
Lördagens frukostbuffé gick inte av för hackor. Oj, så mycket läckerheter!
 
 
Det var inte svårt att äta sig mätt. Deras hemlagade senapssill blev en favorit.
 
 
Färskpressad juice och smoothie passar alldeles utmärkt till en slottsfrukost.
 
 
Innan utcheckning blev det en liten promenad på slottets ägor.
 
 
Matar ankorna och änderna som bor i dammen.
 
 
På promenad.
 
 
Slottets badtunnor.
 
 
Vi kan varmt rekommendera Thorskogs slott!
En vacker dag kommer vi definitivt återvända.
 
 
 
 
 
 
 
 

Soon On Our Way

 
 
Soon off on our babymoon. Happy Easter ♥

En Slapp Långfredag

 
Hej på er. Vi börjar denna sköna fredag med en gigantisk sovmorgon. Dvs, jag ligger kvar i sängen och myser med Jan och missen. Har så klart varit uppe en sväng tidigare imorse och städat, packat inför slottsvistelsen, pratat med kattvakten och ätit frukost. Men sen kröp jag gärna ner i sängen igen när min älskade sambo började vakna till liv. Neo har sparkfestival i magen och bjuder på en hel del klockrena kickar. Ska snart in i duschen och göra mig klar. Men inte än. Vi har ingen brådska så jag myser nog lite till. Glad Påsk!
 
15:00-17:00 Incheckning
Kaffe & kaka står framdukat i Slottets salonger.
Under eftermiddagen står Slottets alla faciliteter till gästernas förfogande.
 
19.00 Välkomstdrink
Ni samlas i Musiksalongen där vi bjuder på ett glas med bubbel och samtidigt får ni
en inblick i Thorskogs Slotts händelserika och spännande historik.
 
19.30 Trerätters slottssupé
Vid vackert dekorerade bord serveras aftonens trerätters meny.
 
Senare under kvällen……
Kaffet kan med fördel intagas i våra salonger. Varför inte sedan avsluta med en liten sängfösare i vår
tegelstensklädda Thorssal där härliga fåtöljer, bar, biljardbord och darttavla står till Ert förfogande.
 
8.30-10.00 Frukost
Slottsfrukosten står framdukad i Blomsterrummet
 

Fyra Timmar På Stan

 
Fyra timmar på stan och jag är helt slut. Men det var så underbart härligt att komma ut i solen, även om jag gick långsammare än en funktionshindrad snigel. Ibland undrar jag om det hade varit enklare ifall jag bett sjukvården om ett par kryckor när foglossningen är som värst. Fast nu känns det som om det är så kort tid kvar att jag hellre biter ihop och härdar ut. Jag fick i alla fall saker gjorda. Allt är klart med min föräldrapenning. Det enda som återstår är att lämna in lappen om överlämnande av dagar men det kan inte ske förrän Neo är född och har ett personnummer. Sen kikade jag lite i affärer. Köpte en enkel, men väldigt skön svart klänning som jag tänkte ha när vi åker till slottet imorgon. Med lite accessoarer blir den festlig och fin. Kostade endast 99 kr så det var verkligen som hittat. Letade egentligen inte efter kläder till mig själv, men det är då man hittar saker.
 
Helt otippat fick jag tag i en overall till Neo som han kan ha nu på våren/försommaren i vagnen när vi är ute på promenader. Har kikat efter en liknande men de har kostat uppemot 300 kr och varit lite för tjocka. Denna var något tunnare och kostade endast 149 kr. Storlek 62 (2-4 månader). Helt perfekt. Köpte även två par tunna vantar och sedan styrde jag kosan mot Kappahl. Fingrade både länge och väl på de två plaggen jag hade tittat ut, men i sista stund fick jag sy på två riktigt tuffa plagg som påminde väldigt mycket om en jacka som Jan har. Kunde så klart inte låta bli att köpa de sistnämnda plaggen istället. Mötte upp Jan för en sushilunch och visade honom mina inköp. Fick beröm för att jag har så bra smak. Eller det vill säga - samma smak som Jan. Hihi. Så mina klädval till Neo får helt klart godkänt.
 
 
En dagens mage i provhytten på H&M.
 
 
Våroverall till Neo storlek 62.
 
 
Söta små vantar.
 
 
Tuff liten jacka storlek 68.
 
 
Matchande body storlek 68.

Jag Kan Inte Sova

 
Todilooo! Strax före fyra vaknar jag. På morgonen. Upp en tur till toaletten som vanligt och sen tillbaka till sängen. Och vad händer? Bazinga! Klarvaken! Slår på datorn och läser lite bloggar i hopp om att bli lite trötter, men icke. Jag kan inte sooooova. Nu skulle man haft en liten bebis att amma. Nåväl. Får väl stirra upp i taket några timmar till tills Jans väckarklocka ringer så jag kan gå och ta en dusch. Idag ska jag ner på stan. Försäkringskassan hade öppet två timmar idag denna skärtorsdag så ska försöka få in mina föräldrapenningspapper. Sen kan det nog hända att jag kikar in på Kappahl. Såg några riktigt söta bebiskläder som de fått in nu till våren. Det är väl egentligen köpstopp på den fronten men jag har ju faktiskt fått lite födelsedagsslantar att spendera, och just nu är det roligare att köpa saker till bebisen än till mig själv. Som höggravid känns det inte riktigt lönt att köpa nya kläder eller skor till mig själv.
 
Detta är vad jag tänkte spana på:
 

Pregnant Princess Fiona

 
 
Foto och retusch Jörgen Lundh
www.studiomix.se

Har ni sett vilken underbar bild jag fick idag från bästaste Jörgen. En bild från inflyttningsfesten i Linköping som vi var på för några helger sedan. Det var ju sagotema på festen och jag var utklädd till prinsessan Fiona, fast på smällen, och vann pris för bästa maskeraddräkt. Blev så glad när jag fick se bilden idag. Roligt att kunna få fina bilder även fast man är stor som en valross. Hihi.

De Börjar Komma

 
De första bebisarna börjar komma i den mammagrupp för majbebisar som jag är med i på Facebook. Så en majbebis kan mycket väl bli en marsbebis. Eller aprilbebis. Så galet spännande! Själv tror jag fortfarande på att jag kommer gå över tiden, men har mer och mer börjat acceptera att han kan komma tidigare än så. Fast så länge jag inte stressar eller anstränger mig för mycket så har jag inte märkt av några som helst avvikande tendenser. Eller tecken på att han vill ut tidigare. Jag har faktiskt haft en ganska okomplicerad graviditet. Alla krämpor jag haft tillhör ju inte ovanligheten så det räknar jag inte riktigt in. Och att jag fick åka in en sväng på förlossningen i ett ganska tidigt skede berodde ju på stress som triggade igång sammandragningarna. Nu har jag faktiskt det mesta under kontroll. Ska packa BB-väskan så den är klar. Efter det kan jag pusta ut helt. Visst är det mycket kvar som ska göras i vårt sovrum och bebisens säng, men vi har (förhoppningsvis) hela april på oss att pyssla med det.
 
Alla besök och prover vi tagit hos barnmorskan har varit väldigt tillfredställande. Hoppas att jag får ordning på mitt järnvärde till nästa gång så att jag inte behöver öka doseringen. Magen har klarat sig ganska bra, men jag låter ju helst bli att äta tabletter om jag inte måste. Satt och goffade i mig brysselkål igår och det blir väl några sådana idag med. Förhoppningsvis visar jag ett lite bättre värde i april. Tror inte rikigt jag fått bukt med järnet än. Känner mig tröttare än vanligt, fast det är ju svårt att veta om det beror på järnbristen eller om det bara är en naturlig del av graviditeten. Allt är ju så mycket tyngre och jobbigare nu så här i slutet. Apropå tyngre så visade vågen idag på 75 kg. Trodde det skulle vara lite mer efter helgens festligheter så det kändes bra. Nu i vecka 34 ligger jag på totalt +12 kg sedan inskrivningen. Vi får se om det kommer plana ut eller om det blir en sista ökning mot slutet. Misstänker att det blir lite till, eftersom bebisen inte lagt på sig all sin vikt ännu. Och så den där förbaskade vätskesvullnaden som ena dagen kan vara nästintill obefintlig för att sedan blomma ut för fullt dagen därpå.
 
 
 

På Västfronten Intet Nytt

 
God morgon i stugorna. Det händer inte så fasligt mycket just nu, därav mina tämligen innehållslösa blogginlägg. Jag går mest omkring och väntar, vilar upp mig och övar andning och avslappning när jag har mina mysiga förvärkar. Hade ambitionen att ta mig ner till stan idag och besöka Försäkringskassan, men foglossningen satte stopp för det. Hoppas på en bättre dag imorgon. Jan jobbar järnet och kommer nog inte hem förrän vid nio ikväll. Igår var han hemma runt åttatiden på kvällen, så jag försöker hålla mig sysselsatt det lilla jag kan med tv-serier, katterna och mina egna tankar. Har fortfarande ingen ro till att läsa, vilket skulle vara ett alldeles ypperligt sätt att få tiden att gå. Överväger starkt att tvinga mig själv att krypa ner i sängen med de böcker jag inhandlat just för sådana här tillfällen. 45 dagar kvar till bebis.
 
Drömmer mig bort till varmare breddgrader och minns den fantastiska resan till Thailand:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tre Dagar Kvar

 
 
Om tre dagar åker vi på vår babymoon till detta sagoslott. Längtar!

What To Do?

 
Det här med sömn när man är höggravid är tydligen överskattat. Men man får mycket gjort klockan halv fem på morgonen. Jag har städat köket, underhållit katterna, lyssnat på när Jan sover... Nackdelen är att man väldigt tidigt känner hur det kurrar i magen men inte efter vad som helst. Jag vill ha kräftor! Stora, röda kräftor att sörpla på. Och ingen affär är öppen fem på morgonen. Buhu. What to do? Kanske ska försöka somna om för att få tiden att gå lite fortare. Ja, jag ska testa det. Fast nu vaknar så klart lilla bebisen. Då kan jag inte somna. Vill vara vaken och känna hur han bökar omkring i magen. Så mysigt. Neo är en snäll bebis. Han har bara väckt mamma en gång med sina sparkar. Annars har jag sovit som en stock i stort sett hela sista delen av graviditeten. Idag är det förresten bara 46 dagar kvar till förlossningen. Lite drygt 6 veckor. Jävlar, vad tiden går!
 

Med Benen I Högläge

 
Igår kväll var mina ben som två stora, svullna elefantfötter. Riktiga klumpar. Men det är inte så förvånande med tanke på hur mycket jag varit i farten de senaste dagarna. Så värt det. men nu behöver kroppen vila upp sig. Stödstrumpor på och benen i högläge. Både jag och Jan är rätt slitna. Födelsedagsfirandet har varit otroligt lyckat och fantastiskt roligt, men nu känner jag hur matt man blir efter att ha hållit igång i dagarna tre. Bebisen mår bra men nu när veckorna börjar ticka iväg behöver jag förbereda mig mentalt och fysiskt inför förlossningen, när helst den behagar kicka igång. Vi har några fler barnmorskebesök att klara av, handlingsplan att skriva hos aurorabarnmorskan och en bäckenröntgen att genomföra. Som jag känner nu blir det inga fler övernattningsbesök från vänner och bekanta innan bebisen kommit. Men vem vet, kanske känner annorlunda om några veckor när jag återhämtat mig och börjar klättra på väggarna. Hehe.
 
 
 
Jag tror jag har en bebis som trycker ut rumpan allt vad han kan. Hihi.
 
 

Peter Pan

 
 
En fenomenalt rolig bild från festen. Vinnaren av Bästa Manliga Kostym.
Foto och retusch Jan Monsen.

När Allt Har Lagt Sig

 
Nu har de sista gästerna lämnat JM Mansion. Jan har stationerat sig vid datorn för att gå igenom bilderna han tog från festen och jag tror minsann att han börjat pilla lite på en av dem. Men resten kommer ta en stund för även en fotograf måste ju få lite ledigt efter ett stort kalas. Själv har jag kraschlandat i soffan. Tycker alltid det är lika underbart att då och då snegla mot Jans arbetshörna när han sitter och photoshoppar. Bebisen har haft en av sina mest aktiva dagar idag. Både jag och Jan kunde med stor fascination se hur hela magen rörde sig i vågor under bilfärden till återvinningscentralen när vi slängde skräp från festen. Kruxet är dock att när Neo är som mest aktiv så jobbar han på två fronter. Eller egentligen tre om man räknar med hans huvud. Han sparkar högt mot revbenen, boxas lågt med sina små händer och headbangar med huvudet ner mot bäckenet. Finns ganska mycket mysiga nerver att klämma till, vilket innebär att min handlingsförmåga och möjlighet till fysisk aktivitet begränsas ganska markant. Och så lite foglossning på det. Tänk, idag är det vecka 34. Han skulle rent teoretiskt kunna (och gärna få) komma om tre veckor. Man brukar ju säga att mellan vecka 37- 42 räknas det som normalt för en bebis att födas.
 
Men jag ska inte ställa in mig på något. Troligtvis går jag över tiden som majoriteten av förstföderskorna, men visst hade det varit skönt om man slapp göra det. Nu märks det verkligen att man varit i farten de senaste dagarna. Kommande vecka ägnas nog bara åt att vila upp mig så att jag orkar vila lite till på långfredagen när vi åker till slottet. Hehe. Tiden verkligen flyger förbi nu. Svischar förbi. Hinner inte med. Måste fota magen också i veckan, om det hinns med och ifall jag kommer ihåg. Nu var det en månad sedan sist och magen har verkligen blivit större. Träffade på en av mina grannar som blev helt överförtjust över hur mycket magen vuxit. Haha. Härligt att mötas med sådan entusiasm. Nej, nu ska jag ta och läsa en skvallertidning och kanske ta mig en liten lur innan det blir dags för tvätten kl. 16.00. Disken är i alla fall klar. Vi är ett bra team, jag och Jan när det gäller att städa upp. Senare ikväll blir det filmtajm framför hemmabion. Hoppas ni alla haft en härlig helg!

Välkommen Vecka 34

 

Neo är nu så pass utvecklad att om förlossningen startar försöker inte förlossningspersonalen skjuta upp födseln. Om han föds är han fortfarande ömtålig och behöver extra värme och mat. Men många klarar sin andning bra och långt ifrån alla behöver ligga i kuvös. Bebisen är ca 44 cm från topp till tå och väger ca 2,3kg. (Fast lilla Neo vägde lite mindre än så. Idag kanske han är uppe i 2 kg). Alla organ är färdiga, men lungorna behöver lite mer tid för att mogna. Nu kan Neo själv bekämpa lätta infektioner med sitt immunförsvar.

 

Han är för stor för att flyta omkring i fostervattnet och rörelserna blir större och långsammare. Karaktären på bebisens fosterrörelser ändras på grund av den kraftiga tillväxten och på det läge han intagit men jag ska känna honom varje dag. Neo har fått mindre plats i magen att röra sig på, men ska vara lika aktiv som förut. Minskar rörelserna eller känns de annorlunda är det viktigt att kolla upp det på förlossningen. Bättre att kontrollera en gång för mycket.

 

Neos fot eller hand kan ibland puta ut från min mage. Genom att pressa mot foten eller handen drar lilla bebisen till sig kroppsdelen. Kort tid därefter sätter han tillbaka foten, kanske av nyfikenhet. "Vad händer nu? Händer det igen? Detta var skojigt!" Tänk att jag nu kan kommunicera med mitt barn! Ungefär vid denna tid fixeras de flesta bebisar med huvudet ner i bäckenet.

 

Min kropp har ökat mängden blod med 50% under graviditetens första tredjedelar, men från vecka 34 håller sig blodmängden konstant fram till förlossningen. Under graviditeten ökar livmoderns vikt minst 10 gånger och dess volym minst 500 gånger. På många ställen kan man läsa att mamman går upp i vikt med ungefär ett halvt kilo i veckan. Stämmer väl inte riktigt i mitt fall och det är ju högst individuellt. Min viktuppgång hade avstannat och barnmorskan säger att det faktiskt inte är nödvändigt att gå upp mer. Magen växer, bebisen växer och får vad han behöver ändå. Men efter helgens kalas och alla godsaker visar nog vågen på många kilon extra.

 

 
Bebisen i vecka 34. Vår stora lilla pojke.

Lady & Lufsen

 
Lördagen den 23:e mars bjöds det in till fest hos Lady & Lufsen. Många sagofigurer dök upp för att fira Ladys födelsedag och gjorde kvällen till en oförglömlig afton. Kalaset pågick till in på småtimmarna och det dracks och skålades. Det togs en del mingelbilder i studion som självklart också kommer komma upp i albumet. Fotografen Lufsen måste bara pilla lite på dom först. Lady var ganska sparsam överlag med att ta bilder för hon har en väldigt vild valp i magen som sparkades och levde rövare hela kvällen och helst av allt ville att mamma skulle sitta stilla. Men all värk och smärta jag känner idag är ingenting mot den glädje alla minnen ger mig från min födelsedagsfest.
 
 
Lady med sina bästa vänner Tingeling och Mimmi Mus.
 
 
Finbesök från Stockholm.
 
 
Mag-mätar-tävling. Jag vann...
 
 
Vinnarna i tävlingen Bästa Manliga Kostym resp. Bästa Kvinnliga Kostym.
 
 
Middag på slottet.
 
 
Den smarriga smörgåstårtan dukas fram.
 
 
Den fantastiska tårtan med mig och Jan på toppen. Fylllning: vanilj och hallonmousse.
 
 
Här sjungs det för fullt.
 
 
Blev så fantastiskt glad för denna blöjtårta som även innehöll namnskylt, nappar, hakklapp,
nappflaska och en jättesöt liten morgonrock till Neo.
 
 
När jag fick en norsk barnsaga till Neo jublade jag av lycka.
Nu kan Jan läsa för både bebis och mamma så vi lär oss lite norska ord.
 
 
Grannen kom upp med en flaska riktigt fin champagne.Fick även underbart väldoftande ljus
och en otrolig SPA-behandling när denna trötta blivande mamma behöver skämma bort sig själv.
 
 
Tusen tack alla som kom. Kände mig så otroligt älskad och det betydde verkligen så mycket
att ni hade möjlighet att fira min födelsedag tillsammans med mig, Jan och bebisen i magen.
 
Och tack för alla otroliga presenter!



 

Skaldjursfrossa & Fortsatt Firande

 
Jag levde på små rosa lyckomoln hela kvällen igår. Det var så fantastiskt mysigt att sitta vid matbordet tillsammans med mina bästa vänner. Vi hinner ju inte ses så ofta med tanke på det 50 mil långa avståndet så jag passade på att njuta extra mycket, även om min höggravida kropp inte var helt överens med mig. Och även fast jag inte drack alkohol så var det en väldigt festiv stämning. Drinkar, massa prat, skratt och toppenstämning. Efter middagen tog Butikschefen och VD:n med mig upp i arbetsrummet och överraskade mig med ett privat litet firande. Jag fick en flaska bubbel och en hemlig låda och skulle försöka komma på det genomgående temat. Min trötta gravidhjärna kopplade inte alls, vilket bjöd på en del skratt, men till slut fick jag lov att öppna det medföljande kuvertet där det stod klart och tydligt vad min 30-års present innehöll. Vilken perfekt present! Ska ta fram den lilla lådan när jag någon gång känner mig helt slut som småbarnförälder (vilket jag kommer göra) och påminna mig om att jag har en fantastisk dag att se fram emot närhelst jag önskar.
 
Klockan är nu åtta på morgonen och snart ska jag och Jan iväg och hämta den första tårtan. Resten av folket, förutom Jans bestman som varit uppe sen kl. 06.00 imorse, ligger kvar i sina sängar. Jag vaknade också väldigt tidigt, men av att ryggen värkte så jag bad Jan tensa mig och låg kvar en timme till. Sen smög jag ner i köket och röjde upp från gårdagens festligheter. Idag smäller det ännu högre. Då är det dags för stora festen. Just ja, jag glömde tala om att Jan fick mig att gråta igår. Av tacksamhet och kärlek. Medans tjejerna firade mig i arbetsrummet så fick jag stränga order om att inte komma ner på nedervåningen förrän han sade till. Och när jag gick ner såg jag till min totala förvåning att Jan hade dekorerat och pyntat inför festen helt enligt Disneytemat. Jag vet inte om ni riktigt förstår hur mycket det betydde för mig. Men jag har ju alltid kört all in på fester med matchande dekoration etc. I år var enda festen som jag kände att jag inte skulle orka och hade bestämt mig för att strunta i det. Så när jag såg allt han hade gjort och i hemlighet köpt kunde jag inte låta bli att känna mig rörd till tårar.
 
 
Fredagsfest och skaldjur.
 
 
Åh, vad vi frossade!
 
 
Jan blandar sin berömda turkisk peppar shots och har avsmakning. Jag fick lukta...
 
 
Presenter och privat litet tjejfirande.
 
 
Lådans innehåll. En normalt begåvad person skulle så klart fattat på en gång. Haha.
 
 
En hel Sussi-dag! Perfekt när mamma Sussi behöver en paus och mysa med tjejerna.
 
 
Festdekoration i 30-tema och Disneytema.
 
 
Och discoljuset fungerar som det ska.
 
 
Jag fick mitt sagoslott! Och min prins har jag redan. Lycka.
 
Tusen tack för den fantastiska uppvaktningen!
 

Babymoon

 
Jag fick en helt fantastiskt fin 30- årspresent av mina föräldrar som innebär att jag och Jan kan unna oss en (för min del) välbehövlig babymoon. Har alltid haft ett gott öga till Thorskogs slott. Det har varit ett sådant där ställe man tänker att man skulle vilja åka till om man råkar vinna på lotto eller snubblar över en förmögenhet. Dvs. en lyx man inte har råd med till vardags. Fördelen med just detta slott är att det inte ligger för långt bort, utan ungefär 1 timme och 20 minuter med bil. Nu har jag bokat en miniweekend för mig och min kärlek. Inga små prinsar eller prinsessor vistas på slottet under dessa helger, utan det är bara till för att mamma och pappa ska kunna koppla av. Bebisen i magen räknas inte för han för inte så mycket väsen av sig.
 
Det fanns så klart mängder med olika rum att välja på. Inte alla låg på slottet utan fanns i omkringliggande byggnader. Men med tanke på min foglossning och för att vi just ville lyxa till det valde vi sviten/gemaket på slottet för att slippa gå omkring onödigt mycket. Lite klurigt att få till ett datum som passade. Just den sviten jag kikat på råkade vara den absolut populäraste och var inte ledig förrän till hösten. Men den väldigt hjälpsamma receptionisten tog ett annat paket till oss så att vi kan få just den sviten från fredag-lördag. Så på långfredagen åker vi iväg på romantik, trerätters och massa egentid. Kan vara skönt när man helgen innan haft huset fullt med folk.
 
Med begreppet babymoon menar man avkoppling för blivande föräldrar. Babymoon är en trend som på senaste tid kommit från USA och innebär att blivande föräldrar åker på en resa innan barnet fötts för att vila ut, stärka relationen och ha det riktigt skönt. Namnet “babymoon” kommer så klart från “honeymoon” som är den romantiska resa nygifta brukar göra för att fira och koppla av efter bröllopet. Ska verkligen bli skönt att unna sig att komma iväg för att slappa och ladda batterierna inför den stora omställningen. Och för en gångs skulll är det inte tänkt att man ska flänga runt på massa aktiviteter, utan man kan ligga kvar på rummet och bara vara. Jag som dock är lite av en historienörd kommer gå runt och fotografera alla vackra slottsrum.
 
Någon annan som funderar att åka på en babymoon?
 
 
Till detta sagoslott ska vi åka.
Och det gröna rummet är, av förståeliga skäl, omåttligt populärt.
 
Kommer känna mig som en liten prinsessa.
En väldigt höggravid sådan, men icke desto mindre en prinsessa.
 
 

50 Dagar Kvar ♥

 
Vaknade tidigt som vanligt, och insåg att idag är det 50 dagar kvar till beräknad förlossning. 50 dagar! Det är ju ingenting! Och bebisen kan bestämma sig för tidig ankomst (och lite senare förstås). Så det börjar närma sig stadiet då han faktiskt KAN komma när som helst. Försöker att inte bli alltför irriterad över att våren aldrig behagar komma. Vill ju ut och måla! Nåja. Bebisen har någonstans att sova och rentvättade kläder om han kommer tidigare. Men just vetskapen om att man boat klart innan är ju något alla mammor gärna vill känna. I april borde värmen i alla fall smyga sig på. Tycker jag. Då har vi heller ingenting planerat, utan veckorna innan BF-datumet är helt vigt åt mig och Jan samt våra förberedelser inför Neo.
 
Nu ska jag gå upp och försöka dammsuga lite grann. Får se om ryggen håller. Fick så där vrålont inatt och kunde inte ta mig upp ur sängen. Jan fick yrvaken massera den tills värsta smärtan gick över. Bästa, underbara sambo. Nej, dags att lägga på ett kol. De första gästerna anländer idag vid fem-sextiden och jag har lite att pyssla med. Är inte helt klar med min maskeraddräkt. Jag har alla grejer här hemma men måste sätta mig och sy. Går ju så klart att fuska med säkerhetsnålar, men tror det känns bättre om jag plockar fram symaskinen istället. Kan ni gissa vilket känt Disney-par jag och Jan ska klä ut oss till på lördag? Det är väldigt gulligt. Hihi.
 
 
 
 

La Copita

 
En underbar födelsedagsmiddag på restaurang La Copita
 
 
Första gången jag äter där. Väldigt mysigt.
 
 
Och väldigt populärt även en torsdag kl. 18.30. Så bordsbokning är nästan ett måste.
 
 
Min älskade fästman.
 
 
Förrätt: vitlöksbröd och aioli.
 
 
Jans manliga varmrätt: Kolgrillad entrecôte Black Angus med husets Roquefortsås.
 
 
Min varmrätt: Smörstekt långarygg med La Copitas skaldjurssås.
Serveras med hummersmör samt potatisterrin.
 
 
Jans efterrätt: tiramisu.
 
 
Min efterrätt: citronsorbet med färska bär och Cava (alkoholfri så klart).
 
 
Jan försöker fota mig från den så kallade bloggvinkeln. Jag skrattar så mycket att jag blev suddig.
 
 
Tur att jag hann med att ta ett kort hemma innan vi gick ut. Haha.
 
Tusen tack älskling för en underbar födelsedag!
Imorgon fortsätter firandet.

 
 

Ut Och Fira

 
 
Nu skall denna nyblivna 30-åring ta med sig tjockismagen och fira födelsedagen nykter,
men med god restaurangmat. Tjuvstartar helgen idag och önskar er alla en trevlig kväll!

Fira I Dagarna Tre

 
Och födelsedagen fortsätter i glädjens och överraskningens tecken. Det plingade på dörren och ännu ett fantastiskt vackert blommogram levererades. Denna gång från mina underbara vänner Em och Chris från Uppsala som tyvärr inte kunde komma på lördag. Men oj, vad glad jag blev över de vackra blommorna! Jag brukar aldrig få blommogram så att få två stycken på samma dag känns verkligen otroligt hedrande och speciellt. Alla blommor får stå i arbetsrummet/tv-rummet. Vi har upprättat en kattfri zon därinne så de inte blir uppätna. Där får katterna inte vara om inte vi är där och övervakar.
 
Kom precis på att det nästan blir firande i dagarna tre. Idag, imorgon och på lördag. Så roligt med en helg tillsammans med alla mina underbara vänner. Ska bli kul att se vad alla klär ut sig till på lördag. Nu skiter jag fullständigt i att foglossningen och förvärkarna gör ont. Har kopplat på tensmaskinen för fullt och Jan masserar mig. Ska nog lyckas ta mig ut på restaurang ikväll. Behöver dock snart göra mig i ordning. Tar ju dubbelt så lång tid för mig att duscha, tvätta håret, sminka mig och klä på mig. Men så är livet som höggravid. Jag känner mig rätt van nu faktiskt.
 

Life Begins At 30

 
Life begins at 30. Oh, yes. Nu är jag vuxen. En nybliven 30-åring. Känns bra. Känns precis som förut. Lika höggravid som igår. Haha. Har fått mängder med gratulationer och underbar uppvaktning av sambon med frukost på sängen, sång och musik. Jag har förlorat halva hörseln efter min förkylning så jag går omkring och lever i ett slags töcken. Men ett härligt födelsedagstöcken. Strax efter tio imorse ringde det på dörren. Ett blommogram! Åh, så glad jag blev när jag såg att det var från mina fina tärnor. Tårarna smög sig fram. Och imorgon kommer de hit. Underbart! Som jag har längtat!
 
Jag försöker plockstäda lite här i lägenheten, men det är en smula kämpigt. Har dock beslutat mig för att absolut inte ta ut mig. Mina vänner blir inte gladare för att det ligger lite mindre damm på hyllorna. Så även om det egentligen är mycket finlir kvar att göra inför kalaset så får det lov att ta den tid det tar. Känner nästan inte igen mitt eget tänk. I vanliga fall hade jag yrat omkring som en höna och tokstressat, men inte nu. Allt är ju under kontroll, bara att det kanske inte blir klart förrän i sista stund. Och vad gör det om hundra år? Nej, dags att krypa ner i sängen igen och gosa med bebisen i magen. Puss på er!
 
 
Vi har en liten tradition här hemma att den som fyller år får önska sig frukost.
Jag önskade mig Jans fantastiskt goda omelett. Ingen gör godare.
 
 
Bästa servetten! Life begins @ 30.
 
 
Dessa ska jag snart sätta tänderna i. Måste ju få veckorna att gå i väntan på bebis.
 
 
Ett överraskande blommogram tidigt på morgonen. Åh, så glad jag blev!
 
 

Dan Före Födelsedan

 
Puh. Jag är helt slutkörd. Hållit igång från kl. 11 till kl. 17 utan vilopaus, men jag har haft en sådan underbar dag. Först blev det godaste sushibuffén med en väninna och en långfika efter det. Vid tvåtiden skulle jag till MVC och efteråt hämtade Jan upp mig inne i stan. Jag passade på att gå in en sväng på Barnvagnscentralen medan jag väntade på min sambo och därinne köpte jag en helt ljuvlig mjuk liten skallra. Sista i blått. Neo kommer älska den. Sen bar det av till Knalleland. Vi skulle in på en tygaffär och köpa lite sista grejer till våra maskeradkostymer till lördagens kalas. Och döm min förvåning när jag springer in i en annan blivande mamma vars blogg ni hittar HÄR. Så himla roligt! Vi kramade om varandra och förundrades över tillfälligheternas spel. Jag menar, Borås är ju ändå inte så himla litet. Nu har jag träffat två bloggare från Borås. Så skoj!
 
 
Neos första skallra.

En Dagens Mage

 
 
Vecka 33.
 

Gravid I Åttonde Månaden

 
Så har dagen börjat. Sista dagen som 20-åring. Höggravid i åttonde månaden. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? Inte jag. Haha. Men det känns så rätt. Livet. Kärleken. Tillvaron. Det kommande föräldraskapet. Ja, allting känns så förbaskat rätt. Och jag är väldigt lycklig. Självklart kommer tiden komma när jag bara vill ha ut bebisen, när varje inlägg kommer innehålla beklagan över att jag gått si och så många dagar över tiden. Tror de flesta preggon kommer till det stadiet förr eller senare. Det är rätt galet när man tänker efter. Att man går omkring och är gravid i nio månader. Det är ju aplänge! Idag blir det lunch på stan och sedan ska jag till MVC för samtal med psykologen. 52 dagar kvar till förlossningen och det känns som om saker och ting börjar falla på plats. Visst kommer jag på mig själv i ögonblick av total fasa och rädsla inför förlossningen, men det är ingenting som upptar varje vaken sekund. Och alla positiva känslor, längtan och förberedelserna, väger över så pass mycket att jag verkligen kan njuta här och nu. 
 
Fast särskilt njutningsfullt var det dessvärre inte igår kväll. Runt midnatt hade jag förvärkar och nerver som kom i kläm hela tiden. Trodde aldrig jag skulle få sova. Låg säkert i minst en timme och körde in mina fingrar i Jans rygg. I pauserna försökte jag tänka på avslappning och andning. Jag tror det börjar gå bättre för mig att hantera smärtan. Den där känslan av hopplöshet och desperation infinner sig i alla fall inte lika snabbt som i början. Nu tog det säkerligen minst 45 minuter innan tårarna kom. Förut kunde de komma efter bara några minuter. Så jag tror jag börjar bli mer tålig. För smärtan är densamma. Tror även Jan börjar bli lite mer tålig. Självklart tycker han det är jättejobbigt när jag har ont, man kan verkligen se på honom att han lider, men den här gången var även han mer samlad. Fast han kunde inte låta bli att undra hur det skulle gå när de riktiga värkarna kickar igång. Det undrar jag med. Hehe.
 
Jag minns inte om det var före eller efter den där smärtsamma timmen, men någon gång under kvällen när vi låg i sängen så började bebisen verkligen leva om i magen. Jag har nog aldrig sett honom så aktiv. Värsta utbrytarkungen. Jan hade lagt handen på magen och gav ifrån sig små utrop när han kände bebisen röra sig. Stora, vågliknande rörelser. Vid ett tillfälle var de så många att Jan bara var tvungen att tända ljuset i taket för att studera magen. Och han lyckades verkligen få se hur hela magen rörde sig i vågor av bebisens händer och fötter. Det är sådana där tillfällen man skulle vilja lyckas fånga på film, men jag njöt alldeles för mycket av stunden för att komma ihåg att sträcka mig efter kameran. Men Neo har ju några veckor till på sig att showa för oss, så kanske lyckas jag filma en annan gång.
 
 
En mage i morgonrock.
 
 
Fick världens finaste födelsedagskort av Jans föräldrar. Skickat från Cypern.
Blev så himla glad. Rosa, blingbling och muffins - det är ju så rätt.
 
 

Ultraljud Vecka 33

 
Åh, vår fina lilla prins! Men inte så liten längre. Det gick inte ens att få med hela hans kropp på skärmen, så mycket hade han vuxit sen sist och större lär han bli. Så häftigt att se. Glömmer nästan alltid bort att andas under ultraljudsundersökningar för jag är så förtrollad av bebisen. Barnmorskan bedömde hans nuvarande vikt till 1912 gram, vilket är en helt normal tillväxt. Idag ca 2% under genomsnittsvikten för graviditetslängden så det var verkligen inget att anmärka på. Den beräknade vikten vid fullgången tid hamnade på ca 3500 gram. Andades ut lite grann. Troligtvis ingen femkilosklump. Hehe. Och det var utan tvekan en pojke. I övrigt gick det inte att se några påvisbara avvikelser i organutvecklingen och det fanns normal mängd med fostervatten. Med andra ord - allt såg tipp topp ut på tillväxtkontrollen. Nu väntar jag bara på remiss för bäckenröntgen.
 
 
Bebisen i profil. Tror han får Jans näsa. Hihi.
 
 
Världens sötaste pussmun sett framifrån och näsan ovanför. Ser ut som mina läppar.
 
 
Neos lilla fossing.
 
 
 
 

Mina Fina Tärnor

 
Redan på fredag anländer lite folk inför helgens kalas. Det är mina underbart fina blivande brudtärnor VD:n och Butikschefen med sambo samt Jans blivande bestman från Oslo. Tänkte bjuda på skaldjursfrossa. Har fått tag i röda kräftor och senare ikväll ska jag handla ett par kilo räkor. Japp, vi kinäser äter kopiösa mängder mat och särskilt skaldjur. Slurp! Blir lagom start på helgen med en intim middag på fredagkvällen och sen på lördagen låter vi lägenheten invaderas av resterande gäster. Men innan gästerna anländer blir det lite flängande fram och tillbaka. Födelsedagstårtan ska hämtas upp på lördag morgon kl. 10 en bit utanför stan och smörgåstårtorna ska hämtas kl. 16. Sen ska Jan hinna rigga studion så vi kan ta mingelbilder på gästerna och jag ska väl se till att vila så mycket som möjligt så att värdinnan inte däckar vid niotiden. Haha. Ser verkligen fram emot att fylla år! Även fast jag fyller 30.
 
 
Mina fina tärnor.
Fotograf Jan Monsen.
 

Mäta Magen Besök 3

 
Har precis kommit hem från barnmorskan. Allt såg bra ut och bebisen låg för omväxlings skull på höger sida, böjd som en liten banan. Vänster är annars hans favoritsida. Han låg med huvudet nedåt men ännu inte fixerad. Tror att han kände att vi var på väg någonstans för han har varit ganska aktiv vädigt tidigt imorse. I skrivande stund ligger han och sparkar för fullt. Mys! Älskar dessa barnmorskebesök. Alltid lika underbart att få lyssna på hans hjärtslag. Barnmorskan skakade lite på magen för att se om han skulle reagera på det och mycket rktigt - hjärtat slog mycket fortare. Så sött! Kunde nästan känna hur han tänkte "vad tusan håller ni på med därute?" Hahaha. Och nu är det ganska många timmar kvar innan jag får SE honom. Klockan 17.30 har vi tid på kliniken i Göteborg. Jan kommer och hämtar mig vid fyrasnåret. Åh, vad jag längtar! Och funderar över hur stor han kan tänkas vara. Bebisen alltså. Inte Jan. Haha.
 
Jag klarade mig till vecka 33 innan mitt järnvärde blev lite dåligt, så nu måste jag äta en järntablett om dagen. Skit också. Hade hoppats på att slippa. Värsta nederlaget. Hahaha. Nej då, skojar bara lite, men man har ju hört vad de där järntabletterna kan göra med magen. Förstoppning eller diarré - take your pick. Men som barnmorskan sa: bättre att bygga upp ett bra järnvärde innan förlossningen ifall jag skulle förlora mycket blod. Ska storhandla broccoli, brysselkål och spenat idag efter ultraljudet. Och kanske någon maffig köttbit. Behövde så klart inte oroa mig för att min vikt står still. Bebisen tar det han behöver ändå. Det visste jag väl kanske innerst inne men kan ändå inte låta bli att oroa mig.
 
Magen har i alla fall vuxit som den ska och håller sig fint enligt kurvan. Det är ju huvudsaken. Mitt blodtryck var en aningen lågt, vilket kan förklara de nära-på-att-svimma-anfallen jag hade för någon vecka sedan. Jag har dock alltid haft väldigt lågt blodtryck och barnmorskan sa att det är bättre med lågt än för högt. Känner jag mig snurrig så är det bara att jag tar det lugnt och försiktigt. Precis som jag gjort hittills. Jag duschar inte när jag känner mig yr ifall jag skulle tuppa av och jag ser till att resa mig väldigt långsamt från soffan eller sängen. Har förvisso inte så mycket till val. Allt jag gör går ganska långsamt nu för tiden. Hehe. I slutet av besöket bokade vi in de sista besöken hos barnmorskan. Räknade ut att sista datum för eventuell igångsättning (om jag går över tiden) blir runt Mors Dag den 26 maj.
 
Sammanfattning:
 
Vecka: 33 (v.32+2).
Bebisens hjärtslag: 145 (Förra gången: 135).
Blodtryck: 100/60 (Förra gången: 110/60).
SF-mått: 32 (Förra gången: 29 cm).
Socker: 4,4 (Förra gången: 5,4).
Järn: 117 (Förra gången: 128. Vid inskrivningen: 132. Har man under 120 måste man äta tabletter).
Total viktuppgång: 11 kg (Förra gången: 11 kg).
 
 
En mage i vecka 33.

Men Se På Katten

 
 
Det blir inte många knop gjorda här inte. Men han är himla söt!

Kloka Ord & Underbar Inställning

 
Fick mängder med kloka och fina kommenarer efter att jag publicerat mitt inlägg om den tråkiga inställningen folk har gentemot blivande föräldrar - alla "vänta bara"-kommentarer och upplysningar om allt negativt.
Kände att jag ville dela med mig av all positiv energi som jag fick.
 
Här är ett litet urval:
 
"Det blir helt fantastiskt och dessutom annorlunda mot vad ni tror = bättre. Ni hamnar i en helt ny relation som inrymmer så oändligt mycket. Som alla relationer och förändringar så inryms både glädje och bekymmer. Det är ju det som är livet."
 
"Vilken fantastisk tid ni har framför er! Tänk alla kvällar när Neo somnat och ni kommer stå i timmar och titta på honom och förundras över vilket mirakel två människor kan skapa! Tänk första leendet, vändningen från rygg till mage, första krypstegen, första orden, första stegen. Tänk känslan att vara ute på promenad i solen tillsammans med vagnen framför er! Jag är helt övertygad om att ni kommer bli helt fantastiska föräldrar! Jag unnar er all glädje i denna fantastiska tid som kommer nu!"
 
"Min erfarenhet är att det där som man "inte kan göra" minns man knappt eller vill ändå inte eftersom det finns så mycket både roligare och viktigare saker att göra när man blir 3 (och fler)."
 
"Folk som påpekar allt negativt avslöjar bara sin egna fattiga inställning i livet. Att saker blir tuffare och att man måste anpassa sig mer när man får barn är också det som gör att man känner att man lever. Friska människor mår bra av att behöva konfronteras med kära bekymmer. Det är en utmaning, en resa, en personlig utveckling. Ungefär som att styrketräna eller sporta - det är tungt och jobbigt, men det är också kul och man mår bra av det. Du kommer att duka under några gånger, men du kommer också att härdas och det kommer att vara värt all möda, för det man får tillbaka är enormt."
 
"Man kan göra karriär, man kan resa, man kan gå ut. Fast om man har en så tråkig inställning att man INTE kan göra det, klart man inte kan det då. Bara kör på, och skit i alla dryga personer som bara är negativa."
 
"Att få barn är det absolut bästa som hänt mig och skulle inte byta bort mitt liv mot nått annat i världen.
Det är ingen annan förutom ni självla och bebisen som kan avgöra hur erat liv ska se ut. Visst, vissa saker blir "jobbigt" men har man positiv inställning så går det bra. Vet att ni kommer få det så underbart!"
 
"Jag tror att mycket av folks negativa inställning bottnar i en rädsla för förändring. Sen upplever jag mer gnäll än positivt från en hel del föräldrar, om hur jobbigt det är, vilket i sin tur smittar av sig en del på mig och gör att jag får svårt att faktiskt se det positiva. Jag tänker att det nog ofta är så, att folk bara pratar om det dåliga för det ligger mer nära till hands. Tyvärr! För allt hade vart så mycket trevligare om folk vart lite mer positiva. Det finns ju så mycket positivt och fantastiskt, med barn, med livet!"
 
"Barn är det det bästa och mest fantastiska bekymmer man kan tänka sig."
 
Tusen tack för alla fina ord och det är precis sådant här man vill höra som gravid!
 

 
 
 
 
 
 

Att Få Tiden Att Gå

 
Måndag morgon. Ligger i sängen och kikar på nyhetsmorgon. Det är förlossningsspecial. Väldigt passande. Idag är en sådan där dag som jag bara vill ska passera fort. Längtar till det tredje mäta-magen-besöket hos barnmorskan imorgon bitti samt tillväxtultraljudet på eftermiddagen. Ska äta lite frukost när jag kollat klart på tv. Sen ska jag nog plockstäda lite i lägenheten, vika tvätt, bädda rent i gästsängen inför helgens besök, plocka ur diskmaskinen och inventera kylskåpet. Det finns ju lite att göra för att få tiden att gå. Det vill säga om kroppen tillåter. Men bara att lägga sig och vila ifall den protesterar för mycket. Hoppas ni får en bra start på veckan.

Till Grannarna

 
 
Jan gjorde en modifierad bild till lapparna vi alltid delar ut till grannarna inför varje fest.
 
 
Baksidan på lappen. Och självklart har Jan lekt med lamineringsmaskinen. Hihi.
Åh, vad jag längtar till min födelsedag och till kalaset! Att få träffa alla mina vänner.
Men först ska vi få träffa Neo. Två dagar kvar till ultraljudet! Jippiedooo!

Inte Så Rubbad

 
Läste en väldigt underhållande artikel som en av de blivande mammorna publicerade i mammagruppen på Facebook. Den handlade om 10 saker du inte säger till gravida. Insåg att jag nog redan fått höra det mesta men känner inte längre att det stör mig så mycket. Kanske för att jag just i skrivande stund inte känner mig så hormoniellt rubbad. Mitt humör har varit ganska jämnt de senaste veckorna och det tackar vi för. Vissa kommentarer i artikeln var som att slå huvudet på spiken och en del andra saker kunde jag inte relatera till särskilt mycket. Eftersom jag är väldigt rastlös ikväll och inte har något bättre för mig så tänkte jag utifrån artikeln ta upp några av de kommentarer jag fått samt mina reaktioner och reflektioner kring detta. Om ni vill läsa artikeln i sin helhet kan ni klicka HÄR.
 
Graviditet är ingen sjukdom
 
Det krävs inget geni för att förstå att graviditeten inte är någon sjukdom, men bara en idiot skulle uttala sig så respektlöst mot en kvinna som drabbats av alla jävliga gravidkrämpor som finns på denna planet. En del av mina vänner har reagerat på att jag åkt på allt möjligt skit under min graviditet, men jag kan lova er att det inte ens är en bråkdel av vad många andra gravida kvinnor går igenom. Många gånger kommer detta synsätt från personer som själva inte haft några som helst problem under graviditeten och således inte kan föreställa sig eller ens sätta sig in i andra kvinnors situationer. Jag måste faktiskt erkänna att jag aldrig önskat mig en annan graviditet. Vad jag går igenom har öppnat upp mina ögon, gett mig så otroligt mycket mer förståelse och empati för min omgivning och det är något jag är glad för. Dessutom har jag även kunnat hjälpa andra som har det riktigt tufft i sina graviditeter. Jag blir stärkt i smärtorna och jag kan stärka andra. Det är verkligen en stor ynnest.
 
Hemska detaljer om förlossningar

Eftersom jag lider av sjukhusskräck och håller på att bearbeta den i samband med alla tankar inför förlossningen har jag varit väldigt tydlig mot min omgivning att jag inte vill veta eller höra om andras förlossningar. Om jag nu inte uttryckligen ber någon att berätta. Jag har med andra ord sluppit lyssna på sådant jag inte vill höra. Däremot har jag börjat läsa andras förlossningsberättelser i syfte att skapa mig en uppfattning om hur otroligt olika förlossningarna är och upplevs. Varje förlossning är verkligen unik. Nu har jag kommit så långt att jag faktiskt kan ta mig modet att fråga mina vänner som tidigare fött barn hur de upplevde sin förlossning, hur den startade, om det uppstod några komplikationer etc. Och det bästa av allt är att jag frågar för att jag vill veta och jag blir inte skräckslagen över att prata om det.
 
Vad stor du är

Den första kommentaren angående min gravidmage kom i vecka 12 (eller 13). Jag fick höra att jag minsann inte kunde ha en gravidmage så tidigt utan att jag bara var fet. Barnmorskan däremot, hon som är en smula mer utbildad och kunnig på området än vad personen som uttalade sig är, berättade att på väldigt korta personer kan magen börja visa sig väldigt tidigt eftersom livmodern och alla kroppens organ som håller på att flytta sig inte har någon plats uppåt att ta vägen. Utåt är liksom den enda logiska vägen. När jag började närma mig mitten av graviditeten var det ingen tvekan om vad som växte i min mage. Jag har haft en tidig men ändå väldigt jämn tillväxt vad gäller gravidmagen. Men jag tror folk ändå inte kan låta bli att kommentera magen, som om den vore onormalt stor. Har fått höra folk utbrista nästan förvånande kommentarer över storleken, eller påpekanden att jag kommer bli jättestor, eller att jag snart skulle vara redo att föda eller att jag inte kan ha lång tid kvar. Nu har jag förvisso inte så lång tid kvar och jag är höggravid, men min mage är varken onormalt stor eller liten, utan ser helt normal ut för min graviditet.
 
Är du helt säker på att det inte är tvillingar?

Denna kommentar måste väl ändå klassas som den mest idiotiska och fördummande kommentar man kan ge en gravid kvinna. Det finns ingen som helst mening alls. Bara liksom för att påpeka lite extra mycket att magen ser så stor ut att den enda förklaringen är att det bor två bebisar därinne. Som att personen som frågar verkligen inte kan förstå att antalet foster är något utav det första man kollar och att jag om någon borde vara säker på vad som finns därinne. Och hade jag inte varit det så hade jag definitivt tagit reda på det. Jag har faktiskt SETT (och även min sambo, barnmorska och läkare) vad som bor i min livmoder.
 
Vänta bara
 
Och så min absoluta favoritkommentar man får från så gott som ALLA om allting som har med det kommande föräldraskapet att göra. Kvinnor som män tycks vilja dela med sig av den oändliga visdomen och kunskapen de besitter gällande barnuppfostran, hur odrägliga deras egna ungar än blivit. Och istället för att berätta om hur underbart det är att få barn så ska allt tråkigt framhävas. Hur jobbigt ditten och datten kommer bli, att vi aldrig kommer kunna göra si eller så längre, att allt kommer bli annorlunda osv. Det har inte varit många som sagt vilken underbar tid vi har framför oss, utan det är mycket varningar och negativt som lyfts fram. Riktigt trist inställning måste jag säga. Nästan som om det vore tabu att man ser fram emot att få barn. Jag och min sambo känner oss så redo för att bli föräldrar och vi har så mycket kärlek att ge. Och det är vi och ingen annan som på egen hand måste få uppleva allt vad föräldraskapet innebär, både bra och dåliga saker, utan att få massa råd och kommentarer som vi inte bett om. Det är faktiskt ganska nedlåtande att inte låta oss tänka själva utan att hela tiden förekomma med massa vänta bara-förebråelser.
 
Om man nu vill kommentera eller fråga en gravid kvinna någonting så skadar det inte att man tänker till lite extra. Trevliga saker såsom "vilken fin mage du fått" (om man nu tycker det annars kan man ju låta bli att säga något alls) uppskattas ju alltid. Artikeln listar några trevliga frågor som man kan ställa till alla gravida vänner och som ger kvinnan en möjlighet att svara mer kortfattat eller ett mer ingående svar om hon så önskar.
 

- Hur är det med dig?

- Trivs du med att vara gravid?

- Hur länge är det till förlossningen?

- Dela trevliga minnen från din egen graviditet eller tiden som nybliven förälder (utan att låta det bli ett långt föredrag om dig själv).

Party In My Belly

 
Inatt var det high chaparall i magen. Det var nog första gången som bebisen väckte mig med sina ninjasparkar. Har ett svagt minne av att jag svamlade om allt möjligt när Jan kom och lade sig. Minns även att jag lät och kände mig märkbart irriterad över att Neo inte ville ligga still. Fick veta att jag till Jan hade pratat i nattmössan och sagt: "Aj! Han sparkas! Kan du inte säga åt honom att äta bananer?" What?! Bananer? Var sjutton kom det ifrån? Haha. Gud så mycket konstigt man säger i sömnen. Fast även om jag hade svårt att sova på grund av Neos sparkar så känns det samtidigt väldigt betryggande att han rör sig så mycket. Det är ju enda sättet man kan "kommunicera" med honom och veta att han lever och (förhoppningsvis) har det riktigt bra.
 
Så här i efterhand när jag är vaken och uttråkad (eftersom ingen annan är vaken, inte ens katterna) kan jag tycka det är mysigt när hela magen skakar. Ja, det här med sömn är något min kropp inte riktigt förstår sig på. Att vakna kl. 06.00 en söndag är ganska tråkigt. INGEN är vaken i detta hushåll så tidigt. Förutom den blivande mamman. Ser verkligen fram emot att få gå upp och trösta, pussa och amma bebisen sen när han har kommit. Alla säger hela tiden att jag ska passa på att sova nu för sen blir det inte mycket sömn, men jag tror inte de räknat med att jag har rykte om mig att vara den mest morgonpigga personen i mannaminne.
 
 

Välkommen Vecka 33

 
Jag har avklarat lite drygt 80 % av graviditeten. Nu börjar vi komma så kusligt nära BF att jag inte riktigt förstår hur nära det är, vilket känns lite konstigt. Men om jag kan behålla en viss distans till det hela så slipper jag riskera att drabbas av panik. Hehe. Vår lilla bebis börjar bli väldigt stor. Han ökar nästan 250 gram i veckan och de närmaste fyra veckorna växer han otroligt mycket. Jag läser överallt att bebisen sover nästan 90-95 % av tiden, men än så länge har jag verkligen inte fått den känslan. Han är otroligt aktiv och buffar och knuffar på magen så den pekar ut åt alla möjliga håll och kanter. Väldigt underhållande att se. Neos muskler har utvecklats, huden har slätats ut och de små håren som täckt hans kropp börjar ramla av, även om det efter födseln fortfarande kan sitta kvar lite på ryggen eller skuldrorna. Skulle han födas denna vecka så är lungorna sannolikt starka nog att fungera utan hjälp, men han kan ändå behöva vård av specialisttränade läkare och sköterskor. Man räknar med att en bebis som föds efter 32 fullgångna veckor har ca 96% chans att överleva.
 
Förutom att gråta så kan Neo göra allt som en nyfödd 40-veckors bebis kan. Det börjar bli trångt om utrymme inne i livmodern, men han kan fortfarande sparka och röra sig. Ögonen rör sig under REM-sömnen och forskarna tror att fostret drömmer livfullt inne i livmodern. Det skulle ju kunna vara en förklaring till alla rörelser. Han kanske sover väldigt mycket men rör sig i sömnen, precis som vi gör. När Neo är vaken så använder han sina sinnen; han lär sig att lyssna och känna alltmer. Bebisen har sannolikt valt en förlossningsposition nu och ligger antingen med huvudet nedåt eller uppåt (sätesbjudning). Vid den här tidpunkten har de flesta barnen ställt sig med huvudet i bäckenet. När barnmorskan känner på magen så kan hon känna hur barnet ligger och eventuellt försöka vända det om det ligger med stjärten först. Vi ska känna efter om Neo fixerat sig nu på tisdag. Något är på gång i alla fall för jag känner väldigt ofta hur det trycker och ilar därnere. Om magen sjunkit lite grann så beror det på att han rört sig nedåt. Men ibland märker man inte av att magen sjunker förrän några veckor innan förlossningsvärkarna börjar eller i samband med värkarna.
 
När bebisen lagt sig tillrätta så brukar det bli lite lättare att andas men däremot ökar trycket nedåt och det kan kännas lite obehagligt när huvudet rör vid bäckenbottenmuskulaturen. Man kan prova att ligga på sidan då det minskar trycket på bäckenet, nerverna och blodkärlen i bäckenområdet. Magmåttet i denna vecka (symfus-fundus) brukar nu vara mellan 29-34 cm. Det varierar något beroende på barnets storlek och fostervattenmängden. Huvudsaken är att magen växer. Ska bli spännande att på tisdag se hur mycket min mage vuxit sen sist. Livmodern befinner sig i alla fall ca 15 cm ovanför naveln och har blivit ca 50 gånger större än den var innan jag blev gravid. Den totala viktökningen ligger förmodligen mellan 10-13 kg. Jag ligger fortfarande på +11 kg, så jag har inte gått upp någonting alls de senaste tre veckorna, men det beror nog mest på att jag varit sjuk den sista veckan och gick ner en del i vikt. Jag kommer fortsätta gå upp i vikt ända fram till förlossningen. Även om man väger mer än vad man hade hoppats på så är det definitivt inte läge att försöka stoppa viktökningen. Bebisen behöver de extra kilona nu och man har gott om tid på sig att gå ner i vikt efter förlossningen.
 
 
Bebisen i vecka 33.
 

Disney Parody

 
 
 
Taggar lite inför nästa helgs kalas med tema Disney. Hehehe.
Lyssna på denna UNDERBARA parodi!
 

Baaazinga!

 
Även fast vi egentligen har ganska mycket att göra så unnar vi oss gärna en väldigt lugn start på helgen. Idag lagade jag frukost på sängen (japp, det var innan gravidkroppen sa ifrån) och bjöd på toast, stekt ägg och bacon samt en tomat-och rödlökskompott med olivolja och balsamico. Sen låg vi kvar tills klockan var runt halv två. Jag hade förvisso varit uppe och pysslat med tvätten och duschat, men kröp mer än gärna ner i sängen igen för lite vila och gos. Men på eftermiddagen tog Jan med mig på en ordentlig rastning. Vi åkte till det nyöppnade JULA-varuhuset, Arken Zoo samt City Gross där vi fyndade en del nödvändigheter. Efter några timmar bland allt folk så var vi lagom mätta på trängsel och det var en lättnat att sätta sig i bilen. Bebisen började dessutom böka ner huvudet i bäckenet som vanligt och det framkallade de där smärtsamma ilningarna.
 
Kruxet med nyöppnade ställen är ju att verkligen ALLA bestämmer sig för att åka dit. Gärna samtidigt. Jag drog kundvagnen inne på JULA eftersom jag använde den som stöd. Vid ett tillfälle råkade jag blockera en smal gång, vilket jag inte lade märke till förrän jag kände en hård knuff i magen. Det var en tjock, tjurig gubbe som, utan att be om ursäkt eller säga något, bara tog tag i min kundvagn och puttade undan den. Eftersom min gravidmage står ut en bit så fick den liksom ta emot "smällen" från vagnen. Inte okej! Gubbjäveln kunde väl åtminstone sagt "ursäkta mig" eller något liknande för att göra mig uppmärksam på att han ville förbi. Det är ju vanligt folkvett. Tyvärr blev jag så paff att jag inte kom mig för att säga något. Nästa gång ska jag vara beredd på att ge jävlen en uppläxning.
 
 
Jag är i alla fall på bra humör nu.
Jan lagar världens godaste lördagmiddag - lammkotletter med rosmarin och vitlök,
steakhouse potatis, en kall grillad paprikasås samt smörstekt vitlöksmarinerad svamp.
 

 
Baaazinga!
 
 
Jan bestämde sig för att tjuvstarta firandet av St: Patricks Day och har en liten hälsning:
Och ja, det är grön öl!
 
Dave Carey, Susan Leather, Niamh Carey, Mark Carey and all the f**king loonatics around you, including my family, this is for you! (and yes, I know I cheated and started early, but who cares..) Give my best to all, and Mark, good luck and hope we'll see you back soon!

Det Här Med Presenter

 
Ser fram emot den kommande veckan med stor glädje. Så mycket roligt som händer och alla underbara vänner som kommer på besök. Häromdagen fick jag en otroligt fin present av mina svärföräldrar som kommer komma väl till pass inför födelsedagsveckan. Apropå presenter så fick jag en svår fråga av min väninna VD:n igår kväll. Vad önskar du dig i present? Ja, vad önskar man sig egentligen när man fyller 30 år och har allt man kan önska sig? Vi pratade lite allmänt om presenter och var rörande överens om att kvalitetstid är något som man verkligen värdesätter ju äldre man blir. Upplevelser är oerhört uppskattat, till exempel att få äta en bit god mat tillsammans med den man älskar, gå på bio, massage, spa - you name it. Sådant som ger fina minnen och styrka åt själen. Och i mitt fall har jag redan fått den bästa presenten en tös kan önska sig - en fantastisk födelsedagsfest med god mat tillsammans med nära och kära. Smörgåstårta, födelsedagstårta och söndagsvåfflor med grädde och sylt är vad som står på menyn. Bara massa nyttigheter. Tihi.
 
I helgen ska vi skriva ut en liten lapp till mina snälla grannar. Eftersom jag är höggravid så kommer festen hållas hemma (men de som vill får ju givetvis gå ut på krogen). Även fast kalaset börjar tidigt så kan det ju bli en del musik och ståhej sent på kvällen. Jag insåg för länge sedan att kroppen aldrig skulle klara av först en hemmafest och sedan en svängom ute på krogen. Inte i detta tillstånd. Jag och Jan brukar alltid göra en trevlig lapp och lägga i de närmaste grannarnas brevlåda. Och självklart är ju de välkomna att titta förbi en stund. På förra festen när vi hade 50-tals tema kom den underbara gamla tyska damen förbi med hennes nya karl. Och den andra damen som bor snett under oss beklagade att hon inte kunde komma men kom förbi med en fantastisk bukett vackra blommor. Ja, vi har väldigt mysiga grannar som är så glada och nyfikna på lilla bebisen i magen. Hoppas de är förstående. Lägenheterna är dåligt ljudisolerade och får vi en liten sångfågel till bebis så lär det märkas. Hehe.
 

80%

 
 
Snart kryper bebisen i mål.

Fixering På Gång

 
Jag har en STARK misstanke om att bebisen fixerar eller har fixerat sig inför förlossningen, med tanke på alla smärtor jag känt de senaste dagarna. Det är inga foglossnings-eller växtvärkssmärtor, utan kan mer beskrivas som en skarpt ilande/skärande smärta som riktar sig rakt ner i underlivet. Smärtan är så stark och koncentrerad att jag måste stanna upp i det jag gör, och är jag på väg någonstans kan jag inte röra mig utan bara skriker rakt ut. Det är troligtivs bebisens huvud som kommer emot nerverna. Idag blev jag sängliggande på förmiddagen för det gjorde så ont. Misstänkte sen innan att det var fixering på gång eftersom barnmorskan sa redan på förra besöket att bebisen låg med huvudet nedåt och verkade ivrig att lägga sig till rätta. Ska bli minst sagt spännande på tisdag när vi ska dit igen. Måste be henne ta sig en ordentlig titt hur bebisen ligger. Och även om hon inte kan säga med säkerhet om bebben är fixerad eller ej så får vi veta på ultraljudet hur han har lagt sig.
 
Nu börjar det verkligen dra ihop sig. På alla sätt och vis. Imorgon har vi avklarat 80% av graviditeten. 80%! Det är ju galet mycket! Om jag ser tillbaka på graviditeten hittills måste jag säga att det har gått fortare än vad jag trott, samtidigt som det känns som att man varit gravid i en evighet. Väldigt svårt att förklara. Gissar dock att jag snart kommer börja känna mig klar som gravid. Kanske några veckor till och sen kommer jag säkerligen klättra på väggarna här hemma. Känner nog inte till en endaste mamma som velat vara gravid längre än BF-datumet. Jag kan känna mig lite matt på det hela när det gör ont (så klart) men magen älskar jag lika mycket och att få känna bebisen så mycket som jag gör nu varje dag är verkligen en ynnest. Är övertygad om att jag kommer sakna både bebismagen och hans sparkar när han väl sett dagens ljus.
 
 
 
Dagens bebismage.
 
 

Stackars Älsklingen

 
Jag är inte lätt att sova med just nu. Höggravid och förkyld har jag tydligen en tendens att låta väldigt mycket i sömnen. Inatt var inget undantag. Inte nog med att jag gav ifrån mig massa konstiga läten, jag råkade anfalla min älskade sambo när han låg och sov. I sömnen. Det jag minns av drömmen var att jag hade en massa barn omkring mig. Tror att jag jobbade på någon förskola eller liknande. Och självklart var jag fortfarande gravid i drömmen. Helt plötsligt kryllade marken av giftormar och jag slängde mig över en orm för att gripa tag i ormens nacke och slänga iväg. Det jag gjorde i verkligheten var att jag slängde mig över min sambo och borrade ner fingrarna i hans bröstkorg. Behöver väl knappast säga att jag hade en smula dåligt samvete när jag vaknade imorse. När han vaknade var det jag som sa med ynklig röst: "Ääälskling...? Du vet väl att jag älskar dig, även fast jag gör illa dig i sömnen?" Det visste han. 
 
 

Pregnant And I Know It

 
 
 
En liten video till alla mina gravida läsare därute. Skrattade så att jag nästan kissade på mig.
Visade videon för min sambo och han puffade på mig många gånger under videons gång,
liksom för att säga att i princip allt stämmer in på mig. Hahahaha.

Sprudlande

 
Åh, jag är så där sprudlande glad och lycklig idag! Det känns lite extra mycket och pirrar härligt gott i magen. Vet inte riktigt vad det beror på, men lika väl som man har sina dåliga dagar får man ju ha sina bra dagar. Jag är inte helt frisk än. Kräkts två gånger idag, men jag känner att det är på väg åt rätt håll. Ikväll ska jag och älsklingen äta lite extra gott. Revbenspjäll med crisscross-potatis och Jans hemmagjorda vitlökssmör. Har gått ner 1,5 kg på dessa få dagar och så kan vi ju inte ha det! Det är ju nu som man "ska" gå upp i vikt på grund av bebisens tillväxtperiod. Jag vet att bebisen får det han behöver även om jag går ner i vikt, men för min egen frids skull ser jag gärna att vågen går åt rätt håll. Vet dock inte om jag kommer få behålla kvällens middag, men jag gör ett försök. Kött och kolhydrater tycker vi ju om. Har inte blivit mycket av den varan på sistone.
 
 
Om fem dagar får vi se vår lilla skatt igen. Ska bli spännande att få veta hur stor han är nu.
 

Remiss För Bäckenröntgen

 
Det finns fyra faktorer som tillsammans påverkar förmågan att kunna föda vaginalt. Dessa är:
 
1) Bäckenets mått
2) Värkarnas kvalité
3) Barnets storlek
4) Barnets förmåga att "hjälpa till" (rotera)
 
En mätning av bäckenet genom röntgen kan bara ge svar på det första. Skulle mina mått ligga på gränsen kan det fortfarande finnas en möjlighet för mig att föda vaginalt, vilket jag hoppas på att kunna göra. Men om måtten ligger under gränsen kommer det troligtvis bli tal om kejsarsnitt. Även vid ett gränsresultat får vi diskutera hur vi ska gå till väga. Läkaren som jag träffade idag var väldigt bra och saklig. Till en början menade hon på att det är många kvinnor i min längd som klarat av att föda vaginalt. Jag fick påminna henne om att de knappast haft min sjukdomshistoria i bagaget och vidhöll att en bäckenmätning är vad som känns bäst i MITT fall. Jag lät mig inte övertalas. För att dra den snabba versionen så kan jag berätta att mitt skelett slutade växa (vilket enligt läkarnas teorier berodde på en efterföljd av den ovanliga vaskulitsjukdomen jag drabbades av som barn) och jag har fått genomgå åratal av hormonbehandlingar och dagliga injektioner under flera års tid för att få igång tillväxten igen.
 
Självklart är det inte hela världen om det skulle visa sig att jag är för trång för en vaginal förlossning. Är ett kejsarsnitt det bästa för barnet så kommer jag självfallet inte vägra det. Men för min egen frids skull och för att jag ska få de bästa förutsättningarna att förbereda mig inför förlossningen är det bra att jag får veta i förväg om det föreligger några fysiska hinder för att föda vaginalt. Så nu väntar jag på en remiss som skulle komma om cirka tre veckor. Beroende på vad resultatet visar bokas ett nytt läkarsamtal på specialistmödravården. Men detta samtal behövs bara om mina mått skulle ligga på gränsen eller under gränsen för vaginal förlossning. Då blir det även tal om att göra en tillväxtkontroll så nära BF som möjligt. Skulle däremot allt se bra ut kan jag äntligen andas ut och släppa det. För stunden känns det bara så skönt att ha läkarbesöket avklarat. Det är alltid jobbigt att behöva förklara för någon annan person hur man känner.
 
 
Så här "frisk" såg jag ut idag när jag skulle till läkaren.
Nu ligger jag nerbäddad i sängen igen. Med stödstrumpor som enda plagg.
 
 

Fortsatt Sjukstuga

 
Inga roliga inlägg jag kommer med nu för tiden. Här hemma är det fortfarande sjukstuga. Ingen av oss får särskilt mycket sömn. Min hosta plågar mig hela tiden och det är svårt att hitta energi när jag inte får behålla någon mat eller vätska. Har gått ner ett helt kilo på ett dygn för att ingenting stannar i min kropp. Avslutade gårdagskvällen med att göra en Exorcisten. Ni vet, när flickan bara tokspyr. Väldigt fräscht. Men jag är i alla fall inte magsjuk, utan det är hostan och graviditeten som gör att jag kräks hela tiden. Har väldigt svårt att andas dels på grund av att alla organen tryckts ihop och dels på grund av min förkylningsastma. Blir liksom dubbelt så jobbigt. Än så länge hjälper det om jag tar några puffar av Bricanylen, men blir det värre får vi åka in till sjukhuset.
 
Fick ställa in mötet med aurorabarnmorskan imorse då det verkligen inte är någon bra idé att i mitt sjuka tillstånd besöka förlossningen. Det är högt tryck på tider hos henne så jag hoppas hon hittar ett nytt datum ganska snart. Men får nog räkna med en del väntetid. Så min vardag består för tillfället av att kräkas, vila, vänta och försöka få i mig vätska. Har bett Jan köpa hem lite nyponsoppa, banan och glass. Väldigt lättspytt och inte så jobbigt för halsen att äta. Hoppas innerligt att ni andra gravida därute slipper bli sjuka. Kram på er!
 
 

Ännu En Manlig Förkylning

 
Hej bloggen. Jag har inte glömt bort er. Ligger bara totaldäckad här hemma i ännu en manlig förkylning. Ni vet - en sån där som är värre än att föda barn. Feber, frossa, hosta och en konstant rinnande näsa. Denna gång känns det lite besvärligare än tidigare. Varje gång jag nyser eller hostar (vilket är väldigt ofta) känns det som om blygdbenet ska gå i tusen bitar. Bebisen ligger ju långt ner och trycker på diverse nerver så när jag spänner mig kan det göra förbaskat ont. Har dock en underbar sambo som ser till att jag inte saknar något. Själv är jag inte så sällskaplig av mig just nu utan försöker mest sova och vila bort förkylningen, men den är seglivad. Men bättre att den bröt ut nu än nästa vecka när vi ska iväg på ultraljud samt fira min födelsedag
 
Det går tydligen magsjuka på Jans jobb också, så jag håller verkligen tummar och tår att man inte åker på något sådant. Skulle jag ligga höggravid, förkyld och med magsjuka vet jag inte riktigt hur det skulle gå. Den kombinationen måste nog ändå vara värre än en förlossning. Hehe. Men vet ni en sak? Även fast jag hänger över toalettstolen alldeles matt av spyor och feber så lockas jag ändå ALLTID till världens största leende när jag känner hur Neo sparkar och rör sig i magen. Och dagens bästa ögonblick är när Jan lägger handen på magen och får känna hans sons rörelser. Jag försökte filma när magen rörde sig, men tror Neo kände av det och höll sig helt stilla. Men fick ett par sekunder på kameran. Ska se om man kan klippa ihop en liten, liten video.
 
Förresten, bara 60 dagar kvar nu!
 
 
 
Frezze får demonstrera hur jag ser ut idag.
.

Om Att Ha En Målbild

 
Börjat tänka och fundera ganska mycket på den kommande förlossningen. Applåder till mig. Det har varit mycket prat på föräldrautbildningen och i diverse gravidmagasin att det kan underlätta om man har en målbild. Någon specifik tanke/mental bild man kan ta fram när det känns som jobbigast i förlossningsarbetet. För många kvinnor kommer en punkt där man känner att det absolut inte går mer. Att man inte vill få en endaste värk till. Att man ger upp och inte vill vara med längre. Det är då den där målbilden ska hjälpa kvinnan hitta fokus igen. Det är i alla fall tanken. Kanske tillhör jag en av de där superkvinnorna som bara kör på utan att känna någon panik över smärtan, men jag måste samtidigt förbereda mig att så inte kommer vara fallet. Jag kan så klart inte i förväg säga om hela målbildskonceptet kommer fungera, men det skadar i alla fall inte att testa.
 
Försöker fundera på vad som skulle hjälpa mig i en stund av obeskrivlig smärta och säkerligen en smula dödsångest (om man bortser från medicinsk smärtlindring som ändå inte tar bort all smärta). Självklart är tanken att få hålla Neo i famnen för första gången något man verkligen längtar efter. Att höra hans första skrik. Känna hans hud mot min. Den bilden kan jag lätt framkalla. Om jag haft en jobbig dag brukar jag smyga in i gästrummet och kika på babykorgen och den stora fina teddybjörnen som Jan köpt till Neo. Fantiserar om att vår fina son ligger i korgen och ser upp på mig med världens vackraste ögon. Då mår jag så otroligt bra. Kanske är det också en målbild att ta med sig när förlossningen kickar igång.
 
Har ni andra blivande mammor någon särskild målbild? Och ni som redan fött barn - hade ni någon målbild att ta till när det var som tuffast under förlossningen?
 

Far & Son

 
Neo bjuder verkligen på en riktig show, och inte bara för mig utan även för pappa. Igår kväll kunde Jan se hur hela magen liksom bara guppade och han tyckte det var häftigt att se. Nu är bebisen inte ett dugg blyg för att ge sig till känna. Ikväll fick pappa känna på små kickar från den lilla foten som stack upp strax vid min naveln. Och när Neo bestämde sig för att inta sin favoritposition på vänster sida i magen med den lilla rumpan putandes utåt lade Jan sin hand på magen, såg mig i ögonen och sa "jag håller i min son". Blev så otroligt rörd över hans ord att jag hade svårt att hålla mig från tårar. Att få bära på Jans son är det finaste jag gjort. Känner mig så stolt över att få bli mamma till hans barn.
 

Mitt Lilla Hjärta

 
 
First picture: Will. Not. Fall. Asleep.
Second picture: Fail.....
 
 
Älskar verkligen mitt lilla hjärta.
 
 
 
 

En Busig Bebis

 
Det är helt otroligt vad Neo lever om i magen! Och jag älskar varenda spark jag får, även då han lyckas pricka in revbenen eller en särskilt öm punkt på insidan av magen. Ibland känns det som om han hela tiden vill säga "här är jag, mamma". Som om jag någonsin skulle kunna glömma bort det. Idag skulle vi egentligen tagit nya magbilder eftersom jag på söndagar kliver in i en ny vecka, men denna blivande mamman är lite sliten idag så vi avvaktar med det. Jan är upptagen därnere med en modellplåtning och jag ligger på övervåningen med missarna och vilar. Drömmer så mycket konstigt nu, svettas som en överviktig valross på Afrikas savann och känner mig allmänt sexig. Hehe. Bjöd på en präktig kaskadspya för en liten stund sedan. Jag har verkligen fått kläm på det här med att spy. Det är inte trevligt, men jag missar i alla fall inte toalettstolen längre. Känner igen minsta tecken och vet exakt när det är dags att styra kosan mot badrummet. Synd bara på den goda quacamolen. Får se när hungern kommer tillbaka. Hittills har jag bara fått behålla en banan och ett glas mjölk. Det är väl inte hela världen egentligen, så länge jag får i mig vätska. Har för länge sen slutat oroa mig att bebisen inte får i sig tillräckligt. Både magen och vågen säger att han får det han behöver. Sötnosen.
 
Så vad händer annars den kommande veckan undrar ni säkert. Jag har ett möte inbokat med aurorabarnmorskan på sjukhuset under onsdagmorgonen samt ett läkaresök inne på barnmorskemottagningen på torsdag morgon. Gillar morgnar. Väljer alltid tidiga tider eftersom jag vanligtvis mår som allra bäst då. Sen har jag inte mycket bokat och det känns så himla skönt. Jag börjar hitta tillbaka till det där efterlängtade kloka lugnet. Klart man kommer dampa några gånger till, men i det stora hela känns det riktigt bra. Det bästa är att få ta dagarna som de kommer och förbereda sig i sin egen takt inför förlossningen utan att känna någon stress. Ljuvlig känsla. Och självklart att få gå omkring och längta. Det finns tre datum jag längtar lite extra till: Den 19:e mars är det dags för det tredje mäta-magen-besöket hos barnmorskan samt tillväxtultraljud, den 21 mars fyller jag 30 år och då ska jag och Jan ut på restaurang och mysa, och sen har vi ju självklart lördagen den 23:e mars då jag får besök av nära och kära som kommer till Borås för att fira min födelsedag. Lycka!
 
 
 

Det Bor Någon I Min Mage

 
 
Lite magbilder från vecka 12 till vecka 30.
Jag tror det bor någon i min mage, eller vad tror ni?
 

And The Drama Continues

 
Okej. Du skapar ett FB-konto för du måste verkligen fortsätta kommentera. Moget. Det är verkligen ett tecken på att du är nöjd och lycklig i ditt liv. Du anser att det är din rättighet att på MIN blogg skriva DINA åsikter, att ge kritik och peka på mina tillkortakommanden. Att jag måste kunna ta kritik för att jag har en offentlig blogg. Intressant logik. Vi är helt klart av olika åsikter. Skillnaden mellan dig och mig är att jag inte smyger omkring anonymt i bloggosfären och drygar mig mot personer jag inte känner. I min värld är det inte okej, vilket gör mina värderingar en smula bättre än dina. Faktiskt. Om du nu vill att jag ska försöka rannsaka mig själv så är det ju inte mer än rätt att jag begär detsamma av dig. Sätt dig ner, ta några lugna, djupa andetag och fråga dig själv - varför anser jag mig ha rätt att kritisera Sussi? Vad får jag ut av det? Om du inte själv har barn eller går i barnatankar så tror jag du ska försöka jobba lite på att yngla av dig. Det fyller liksom livet med en helt annan mening än att störa sig på vad folk skriver på sina bloggar och FB.
 
För er oinsatta läsare så handlar kritiken jag får nästan uteslutande om att jag tydligen inte kunde säga grattis till folk på FB (!) som blev med barn när jag själv inte var gravid och längtade som bara den, vilket faktiskt är rena rama skitsnacket. Av alla mina vänner (på FB eller IRL) som meddelat mig (ofta privat på chatten) att de väntar smått har jag uttryckligen gratulerat. Det borde väl jag om någon veta? Jag såg ju bebisar överallt och skulle aldrig försaka en chans att säga grattis när någon i min omgivning blivit med barn. Jag har däremot missat några stycken graviditeter på grund av att jag inte får allas uppdateringar i min news feed. Och är det någon eller flera mammor som känt sig förbisedda är det väl ändå upp till dom att ta upp det med mig, eller hur? 
 
Nedan kan ni läsa vad jag tidigare skrivit på min blogg om avundsjuka och graviditet. Jag ser vilka ord och vilka meningar som kritikern fastnat för och som ni ser så sticker jag inte alls under stolen med vad jag HAR känt. Tog mig friheten att understryka det viktiga i sammanhanget, men beroende på vilka läsglasögon mina kära kritiker har på sig så förstår jag att det är lätt att tolka det efter deras egna redan fastslagna uppfattning att jag går omkring och är en avundsjuk och missunnsam person. I nu läget handlar det inte om att få dessa människor att ändra uppfattning om mig, utan det handlar om att visa en nyanserad bild av verkligheten. Under utdragen har jag skrivit en sammanfattande reflektion  i ett (säkerligen hopplöst) försök att en gång för alla få slut på denna löjliga dialog.
 
"Fick en glädjande nyhet om en person som väntar barn efter många, långa försök. Tidigare kunde jag inte riktigt glädjas när jag hörde att folk runt omkring mig skulle få barn för jag var själv så längtansfull och då hade vi inte börjat med verkstaden ännu, men nu för tiden går jag bara omkring och är lycklig och gläds åt andras lycka. Jag ser till att ta vara på den känslan och försöker undvika att tänka alltför mycket på statistik och dåliga tankar. Har sagt till mig själv att inte börja gnälla för mycket innan det gått ett år.
 

Jag är så glad för alla vänner runt omkring mig som väntar barn eller precis fått barn. Även fast jag inte själv upplevt det så kan jag verkligen känna deras glädje. Kanske för att jag själv går i barnatankar. Tidigare kunde jag nästan drabbas av panik när jag träffade bäbutar, just för att jag inte kände mig redo och jag visste inte hur jag skulle handskas med dem. Nu när jag känner mig redo så tycks jag nästan välkomna alla barn in i mitt liv. Fikar jag med vänner som har barn längtar jag nästan lika mycket att få umgås med de små som med mina väninnor.

 

Men någonstans inne i mig känner jag ett sting av avundsjuka. Inte den där dåliga, fula avundsjukan som medför att man inte kan glädjas åt andra, utan mer den där känslan av att jag verkligen önskade att jag också var med barn. Förut kunde jag känna så hela tiden, men nu när mitt förnuft brottats med mina känslor och vunnit så går jag inte omkring med avundsjukan hela tiden. Den knackar bara på ibland. Och då måste jag få skriva av mig för det är mitt sätt att handskas med allt."
 

Jag förstår att det är lätt för en kritiker att plocka ut det som stödjer deras argument. "Aha! DÄR har hon minsann skrivit att hon är avundsjuk!" Och sen har personen i fråga slutat läsa fortsättningen. Ja, jag har känt mig avundsjuk. Varför? Därför att jag själv längtat så mycket efter barn och att det då inte varit aktuellt för oss att påbörja bebisverkstaden. Vad står det mer? Jo, att jag inte låtit det hindra mig från att gratulera, umgås och glädjas åt mina vänners barnlycka. Men det väljer kommentatorn att helt bortse ifrån. Ska jag vara ärlig tror jag inte att personen i fråga ens läst min blogg utan fått höra det av en andra eller tredje person. För hade kommentatorn läst vad jag skrivit så hade personen i fråga aldrig tagit upp detta med mig. Och när kommentatorn sedan ska ge sig på den "ädla" konsten att ge kritik faller argumenten platt. Vem vet egentligen bäst vad bloggförfattaren känner och vill förmedla? Jo, bloggförfattaren. Därför har jag gett er svart på vitt exakt vad som skrivits i frågan och mina kära kritiker får väl fortsätta (fel)tolka texten om de mår bättre av det. Härmed förklarar jag detta ämne uttömt.
 
 
 
 

Älskade Stora Mage

 
 
En mage i vecka 32. Bara 8 veckor kvar nu!

Välkommen Vecka 32

 

De sparkar man känt tidigare är nu mer som knuffar eftersom Neo börjar bli för stort för att röra sig fritt i fostervätskan. Hans lungor förbereder sig inför den riktiga andningen. Kroppens viktiga organ och nervsystem fininställs. Nu utvecklar han även förmågan att svettas. Många, men inte alla, bebisar lägger sig med huvudet nedåt. Vikten ligger på ca 2 kg och längden är ca 44 cm från topp till tå. Själva tillväxttakten avtar nu något och utgörs främst av underhudsfett som också gör att han ser rundare och mindre skrynklig ut. Underhudsfettet som det varit magert med tidigare har nu vuxit till och vår lilla son ökar snabbt i vikt. Amningsreflexen är utvecklad och vid beröring av kinden vänder bebisen på huvudet för att söka efter bröstet, och beröring av underläpp gör att han öppnar munnen. Vår bebis klarar också att suga och svälja på ett koordinerat sätt.

 

Nu sover Neo ca 90-95% av tiden, men under de vakna perioderna tränar han på att öppna och stänga sina ögon. Bebisen reagerar på ljuset som kommer igenom livmoderväggen. Ibland sträcker den sig efter ljuset eller följer det med ögonen. Under den här perioden rör bebisen sig mer och kraftfullare än någonsin. Kommande veckor blir utrymmet att röra sig allt mindre, och den så kallade fosterställningen blir den enda möjliga. Håll reda på fosterrörelserna och kontakta MVC om de plötsligt skulle minska i frekvens och/eller intensitet.

 

Mamman ökar nu i vikt, snabbare än i något annat skede av graviditeten. Förmodligen lägger man på sig ungefär 450 gram i veckan nu, framför allt därför att bebisen lägger på sig nästan halva sin födelsevikt under de sista sju veckorna av graviditeten. Förutom bebisens vikt så kommer även den ökade svullnaden göra sitt. Detta kan verkligen sluta hur som helst känner jag. Haha. Livmoderns översta del finns nu ca 13 cm ovanför naveln. Nu när bebisen vuxit sig så stor och livmodern är högre i buken kan man märka av en ny upplevelse: när bebisen ligger upp-och-ner i mage kan den sparka uppåt och träffa dina revben. Trycket kan göra att det känns ömt, särskilt om bebisen fastnar med en fot mellan revbenen. Man kan delvis förhindra detta genom att sitta upp så mycket som möjligt.

 

På vissa håll görs en ultraljudsundersökning den här veckan. I mitt fall gör vi ett s.k tillväxtultraljud den 19:e mars pga att jag hade en ovanlig sjukdom som barn som gjorde att mitt skelett slutade växa och läkarna oroade sig att jag skulle få problem att föda vaginalt då bäckenet inte växte. Jag har levt med stor oro för detta (vill väldigt gärna föda vaginalt) och ska få besked nästa vecka om bäckenröntgen. I samband med detta vill vi veta om bebisen växer som den ska och att han inte är för stor för mig att föda vaginalt. Det är främst i delar av södra Sverige, som Lund och Malmö som man får möjlighet till en undersökning i tredje trimestern. I denna region erbjuds alla gravida ett andra rutinultraljud kring graviditetsvecka 32. Ultraljudet innebär en tillväxtkontroll i graviditetens senare del vilket är standard i många europeiska länder såsom Danmark, Tyskland och Italien. Personligen tycker jag att alla landsting borde erbjuda detta, men eftersom det skiljer sig åt även inrikes så får man göra det på privat väg. Med en ultraljudskontroll efter vecka 24 i graviditeten kan man bedöma att barnet och dess vitala organ har utvecklats normalt sedan rutinultraljudet. En del anomaliteter på vitala organ kan tillkomma efter första rutinultraljudet. Genom att göra ett ultraljud senare i graviditeten har man som föräldrar och även sjukvården möjlighet till viktig förberedelse.

 

I en sådan undersökning bedöms bland annat antal foster, organutveckling, fostrets storlek och tillväxt i förhållande till beräknad förlossningsdag. Man lyssnar på hjärtslagen, uppskattar mängden fostervatten samt ser moderkakans placering. Efter vecka 30 kan man även göra en uppskattning av födelsevikten på barnet. Vår undersökning ska vi göra på Emma ultraljudsklinik i Göteborg. Det är samma klinik som vi var på när vi gjorde vul och kub-testet. Om de skulle hitta ett utvecklingsfel hos fostret får man professionell rådgivning direkt vid undersökningen. De hjälper även till att kontakta ert hemsjukhus för uppföljning om så önskas. Under denna undersökning så kan man med 99% säkerhet säga vilket kön bebisen har. Om han ligger på sådant vis att det är svårt eller omöjligt att se könet, avtalas en ny tid kostnadsfritt. Vi tänkte be dom ta sig en extra titt när vi ändå är där även fast vi sett prinsens kronjuveler ett antal gånger.


Nu börjar det verkligen bli tungt i vardagen. Ryggen tar väldigt mycket stryk och jag använder tensen flitigt mot foglossningen. Det är även mycket som händer nere i de södra regionerna och smärtorna kan ibland komma väldigt hastigt och ofta. För mig handlar dagarna om att hitta balans mellan vila och rörelse. Jag måste röra mig för att svullnaden i benen och fötterna inte ska bli värre och börja göra ont, och jag måste samtidigt vila när sammandragningarna börjar bli för smärtsamma. Tidigare har jag i alla fall klarat av att vara igång till efter lunch innan jag tar mig en lur, men de senaste dagarna har både rygg och foglossningssmärtor visat sig från tidig morgon. Finns en risk att det kommer bli tuffare ju närmare förlossningen vi kommer. Försöker förbereda mig mentalt mot detta. Är inte van att känna mig så låst och handikappad. Min älskade sambo gör verkligen så himla mycket för att underlätta min vardag. Är så otroligt tacksam och full av kärlek när jag ser hur omtänksam och kärleksfull han är. Världens finaste!

 

 
Bebisen i vecka 32. Det bor verkligen en alldeles unik liten person i min mage!

 

Det Ljuva Livet

 
Min sambo älskar mig oändligt mycket för han ser på Melodifestivalen och betygsätter alla låtar tillsammans med mig. Och vi lagade riktigt god plockmat, tände ljus och vred på mystemperaturen till max. Det är sådana här stunder man inser hur ljuvligt livet är. Inte just för Melodifestivalen, utan för att man med lite god mat och underbart sällskap känner sig så tillfreds med tillvaron. Och lilla bebis i magen har varit så snäll idag och inte borrat ner sitt söta lilla huvud alltför hårt i mammas bäcken.
 
 
Jans supergoda guacamole - avokado, lök, vitlök, koriander, örtsalt, salsa, citron, socker, svartpeppar.
 
 
Hittar ni katterna? De hoppas på att få smaka av räkcrustaderna...
 
 
Namnam.
 
 
Härligt med stor bild. Nästan som att sitta på parkett.
 
 

I Stundens Hetta

 
Hemma från ett härligt barnkalas med massa barn och godsaker. Tror bebisen i magen fick sig en liten sockerkick för han började dansa som bara den i magen. Eller så tycker han om att höra skratt, lek och barn. Det gjorde i alla fall jag. Man sitter liksom med ett stort fånigt leende och drömmer om när ens eget barn kommit till världen. Längtar som bara den! Idag har jag haft en riktigt bra dag. Fick lite ont där kring fyrasnåret, men annars inga jobbiga krämpor. Åh, så skönt det är att få en liten paus i smärtorna och bara må bra. Snart ska vi göra i ordning lite goda tilltugg inför Melodifestivalen. Jans hemmagjorda guacamole, tortillachips, morötter, gurka samt crustader med pepparrotsost och räkor. Mumma! Hoppas ni får en riktigt mysig lördag.
 
Ett litet meddelande till den senaste patetiska bitterfittan och alla framtida: om ni stör er på att jag finns på Facebok eller skriver i min blogg - SLUTA gå in på mina sidor! Eller är ni för tröga för att själva komma på den lilla lösningen? Och det här med att jag inte skulle gratta folk som fått barn. Kom igen! Mig veterligen har jag gratulerat MINA VÄNNER och är det någon man känt sen tidigare som kanske inte är lika offentlig med föräldraskapet så är det väl inte så konstigt att jag inte kunnat gratta. Jisses! Det är så konstiga resonemang man får läsa. Att jag tar plats och syns "för mycket". Då kan jag tala om för er dumskallar att ALLA som har Facebook eller bloggar har en tendens att vilja synas och dela med sig av sitt liv. Gillar man det inte så behöver man väl inte ens gå ut på nätet. Jag undrar om vederbörande går in på alla FB-profiler och bloggar där folk väljer att lägga upp sina liv och familjebilder. För det är ju lite det som är grejen med sociala medier - att visa upp, synas och dela med sig.  
 
Suck. Hade jag inte varit så upptagen med mitt eget (för jag är ju så otroligt självcentrerad, egoistiskt och bara fokuserad på MITT) skulle jag mer än gärna samlat ihop trollpatrasket i nackskinnet och gett dom en liten uppläxning i hur man beter sig på nätet. Har man åsikter ska man stå för dom. Jag kan absolut ta en konversation med en människa av kött och blod som inte gömmer sig bakom internetanonymiteten. Men det här fåneriet med att komma hit och gapa om det ena och det andra som personen i fråga inte har någon som helst koll på - det ger jag inte mycket för. Nåja. Jag kan bjussa på den ynkliga tillfredsställelsen den anonyma kommentatorn måste känna i stundens hetta. Hade du varit här skulle du fått en stor kram. Det tror jag du behöver.
 

 
 
 

Och Så Kom Orden

 
Går in i vecka 32 imorgon och igår kom orden jag inte trodde jag skulle säga, i alla fall inte högt. Men eftersom denna blogg är öppen, ärlig och utan krusiduller ska jag säga det till er också. Efter att i några dagar somnat med smärtor, vaknat med smärtor och levt en hel dag med smärtor som bara kom och gick yttrade jag de förbjudna orden "jag orkar inte detta i åtta veckor till". Men det var ju egentligen bara något jag sa och kände för stunden, för klart jag vet att jag kommer orka. Klart jag vet att allt detta är värt det och att det bara är att bita ihop för snart får vi träffa vår älskade son. Men satan vad smärtan kan ta knäcken på den allra starkaste.
 
Idag är däremot en solskensdag, även bokstavligt talat. Jag vaknade förvisso av kramp i benet fem imorse, men det gick över efter att Jan hjälpt mig sträcka ut lårmuskeln. Ingen huvudvärk, ingen foglossning, inga sammandragningar - inga smärtor. En befriande känsla. Jag kunde äntligen andas ut. För stunden är de enda tecknen på min graviditet en otroligt livlig bebis i magen och en blåsa som aldrig tycks bli helt tömd. Helt klart något jag kan leva med. Ska snart gå upp och äta lite frukost. Vill bara ligga kvar en liten stund till i sängen och njuta av bebisen och min fina sambo som sover bredvid. Mycket kärlek i denna gravida kropp. Sen ska vi iväg på barnkalas och ikväll blir det sambomys med goda tilltugg och Melodifestivalen. En bra dag helt enkelt.
 

Första Tvätten

 
 
Första tvätten klar. Nu orkar jag inget mer. Ryggen har mördat mig halva dagen.
 

In Baby Heaven

 
Har precis lagt in första tvätten av bebisens kläder. En ljus tvätt. Sen blir det de blå och färgglada plaggen, men kanske inte idag. Åh, vad jag älskar att hålla på att sortera, vika och greja. Nu är även babykorgen bäddad och klar så jag behöver inte längre oroa mig för att spjälsängen inte blir klar i tid. Om Neo föds tidigare än beräknat så har han både en plats att sova och rena kläder. Nu kan denna blivande mamma andas ut lite grann. Jag har ju hela tiden ställt in mig på att gå över tiden, så det slog mig faktiskt aldrig att han kan vara tidig också. Förrän den senaste veckan. Men nu behöver jag inte känna någon stress. Ska börja packa BB-väskan också, vilket är rekommenderat att man kikar på nu under graviditetens sista del.
 
 
Bäddat och klart för lilla bebis.
 
 
Här kommer han (förhoppningsvis) trivas och sova sina långa sovstunder i början.
 
 
Kaniner och nallebjörnar är det genomgående temat.
 
 
 

Tens Me Baby

 
God morgon. Börjar denna härliga fredag med tensen. Hade så där äckligt ont i ryggen när jag vaknade imorse, nästan så att jag höll på att kräkas men nu har det blivit lite bättre. Ska låta tensen sitta kvar i en halvtimme till. Sen ska jag ta en varm dusch och börja min vilodag. Har funderat lite på de smärtsamma ilningarna jag haft varje kväll i snart en vecka. Tror minsann det är bebisen som borrar ner sitt huvud i bäckenet. Har pratat med fler som känner samma sak. Det gör hiskeligt ont, men med en varm vetekudde på magen brukar smärtan vara överkomlig. Trodde aldrig att det skulle kännas så himla mycket, men på ett sätt är det ju bra. Då vet jag att bebisen gör vad som förväntas av den. Dröjer nog inte många veckor innan han har fixerat sig inför förlossningen.
 
Idag ska jag börja tvätta bebisens kläder. De nya sängkläderna är redan tvättade och igår bäddade jag faktiskt barnvagnen med barnvagnskittet jag köpte på Ullared. Tog fram vagnen och lät den stå i arbetsrummet. Katterna blev så himla nyfikna och vi lät dom nosa och bekanta sig med vagnen. Viktigt att låta husdjuren lukta och utforska bebisens saker innan vi kommer hem med honom från BB, så att det inte blir FÖR mycket nytt och konstigt för de stackars missarna. Ska kika lite hur babykorgen ser ut och eventuellt bädda den med OM bebisen skulle titta ut innan vi fått ordning på spjälsängen. Blir verkligen så less på den här kylan som tydligen kommer tillbaka nu i helgen. Ingen värme innebär ingen målning. Jag vill boa!
 
 
Har både täcke och filt i vagnen. Är det väldigt kallt ute så blir det täcke och vid varmare väder blir det filt.
Det kan ju snöa i maj och vara riktigt uselt väder. Vi bor ju trots allt i Sverige.
 
 
Lilla gosekaninen är självklart på plats i vagnen. Ska sätta upp mobilen jag köpt till vagnen,
men måste sy dit ett par resårband som jag kan fästa den i.
 
 
Frezze hittade sin favoritplats.
 
 
Vår lilla sötnos.
 
 
 

Tillbaka På Ruta Ett

 
Om två veckor fyller jag 30 år. Smörgåstårtor är beställda och just nu jagar jag efter en födelsedagstårta. Trodde allt var klappat och klart men fick ett litet bakslag så nu är man tillbaka på ruta ett. Det är lustigt hur triviala saker kan bli värsta grejen men man är ju lite extra känslig, särskilt när man är höggravid. Lutar åt att det kanske måste bli en ganska vanlig tårta från något konditori där de inte på långa vägar är lika skickliga på dekoration och design som de jag varit i kontakt med inför festen. Men blir det inte en sån där unik tårta har Jan lovat att vi ska ha en sådan på nästa stora högtidstillfälle, vilket troligtvis blir Neos namngivningsfest. Får hoppas på att man har bättre tur då med datumen. Sån jäkla otur att alla tre tårtdekoratörer som bor i Borås-trakten inte kunde ta min bokning.
 
Usch, har varit så känslosam de senaste dagarna. Jag älskar ju födelsedagar och att planera och pyssla, men just nu är jag väldigt begränsad i allt det där. Det är ju därför vi beställer mat och inte lagar själva, även fast det verkligen kliar i mina fingrar. Vill laga snittar, baka muffins, tokdekorera hela vardagsrummet, hitta på tävlingar och lekar osv, men jag får lägga allt sånt där på hyllan. Blä. Och eftersom jag inte kan lägga ner lika mycket tid och energi som förut så ville jag liksom ha en lite speciell tårta. Men nu verkar inte det gå. Fan, i sådana här lägen önskar jag att man också var sjukt duktig på att baka och göra värsta tårtkreationerna. För de är verkligen som rena rama konstverk. Men tror inte riktigt det är läge att försöka lära sig något sådant nu. Det har jag varken tålamod eller förmåga till.
 
 
Foto och retusch Jan Monsen

65 dagar kvar ♥

 
Snart får vi träffa vår efterlängtade son. Bara 65 dagar kvar till BF. Jag ska ägna dessa dagar till att vila, fundera (fast inte för mycket) och omge mig med kärlek, närhet och positiv energi. Jag ska samla kraft och styrka, både fysisk och psykisk, för att förbereda mig inför det tuffaste en kvinna kan gå igenom - förlossningen. Och jag ska även ägna tid åt att fundera på hur vi vill ha det efter förlossningen. Vad som än händer och vad som än sker, hur fort eller långsamt själva förlossningsarbetet kommer gå finns det en sak jag känner att jag behöver efteråt: lugn och ro. Det kommer inte bli något flängande fram och tillbaka över halva Sverige de första månaderna för att visa upp lilla Neo. Vill släkt och vänner komma hit och hälsa på är de så klart välkomna att höra av sig, men inga fem timmars bilresa under den första tiden. Då ska jag och Jan bara mysa med vårt lilla mirakel.
 
 
Hittade en gammal bild från några år tillbaka när jag hälsade på en väninna och hennes lilla bebis.
Snart är det jag som har en liten sötnos att gosa med. Så otroligt nära nu!

Den Fantastiska Mammagruppen

 
Närhelst jag behöver prata av mig eller oroar mig, eller bara vill spy galla över något finns det en helt fantastisk mammagrupp på Facebook för kvinnor som väntar en liten majbebis. Den kan inte alls jämföras eller liknas vid de stundtals hysteriska forumgrupperna som finns på familjeliv, utan detta är mer intimt och väldigt stödjande. Det går att skriva om allt och ingenting och man får ett otroligt fint respons tillbaka. Vi finns överallt i Sverige med graviditeten som gemensam nämnare. Många lider av diverse krämpor och andra har så gott som problemfria graviditeter. Det finns alla varianter, men trots våra olikheter så är det en otrolig sammanhållning i gruppen.
 
Igår skrev jag följande inlägg i gruppen: Vet inte riktigt vad jag ska göra. Får onda sammandragningar bara jag går några meter och måste stanna för att andas igenom smärtan. Den senaste veckan har det blivit allt värre och ju mer jag rör på mig desto värre blir det. Ska ner på stan i eftermiddag och fasar verkligen inför att gå till bussen som (i ett icke-gravid tillstånd) tar max två minuter. Börjar bli lite trött på att ha det så här. Man måste väl kunna röra sig som en normal människa eller ska det vara så här fram till förlossningen?
 
Jag fick så mycket fina kommentarer, stöd och pepp från andra blivande mammor. Och jag var långt ifrån den enda som hade dessa problem. Det känns så trösterikt att det är så många som känner igen sig i den frustrerande situation man stundtals befinner sig i när allt man tar sig för gör ont. Men det är bara att vila. Och inte vila i vanlig bemärkelse utan verkligen tänka efter om kroppen verkligen kommer orka att göra ditten och datten. Det viktigaste är att försöka tänka på att det inte är så lång tid kvar. Om lite drygt åtta veckor får vi träffa vår älskade son.
 
Mer om sammandragningar/förvärkar: Som förstföderska kan det vara lite klurigt vad skillnaden är mellan dessa förvärkar och förlossningsvärkar. Ofta får man svaret "det kommer du veta när förlossningen sätter igång". Men för oss som vill ha lite mer att gå på än så finns det några tecken man kan hålla reda på och som kan hjälpa till att särkilja dem åt.
 
Sammandragningar:
  • kommer inte tätt samman, utan vanligtvis bara en eller ett par gånger i timmen, några gånger om dagen
  • slutar ofta om du byter aktivitet, så gå runt om du sitter, eller vice versa
  • är vanligen oregelbundna och om de är regelbundna så pågår det inte länge
  • varar inte länge, oftast mindre än en minut
  • fortsätter att vara oregelbundna
  • blir inte mer intensiva
Förlossningsvärkar:
  • märkbart längre
  • mer regelbundna
  • kommer oftare
  • mer smärtsamma
  • fortsätter komma och blir allt tätare, längre och mer intensiva vartefter
Mot slutet av graviditeten kan man få en s.k "skenförlossning", där sammandragningarna kommer mer rytmiskt, kanske med 10-20 minuters mellanrum. Detta kan så klart vara väldigt svårt att skilja från förlossningens början, i synnherhet om det gör ont. Men om förlossningen inte satt igång så förändras inte livmodershalsen. En barnmorska kan enkelt kontatera detta vid en undersökning. Ju längre graviditeten fortskrider desto större risk är det att sammandragningarna upplevs som mycket obehagliga och smärtsamma. Men så länge de inte fortsätter öka i intensitet så är det förmodligen inte förlossningen som börjat. Sammandragningarna sätter ofta igång vid ansträngning, till exempel om man är ute och promenerar eller bär på något tungt. I det läget gäller det att vila och kanske ta ett varmt bad.
 

Under Övervakning

 
Var hos psykologen idag på specialistmödravården. Pratade mycket om tankar inför förlossningen och min sjukhusskräck. Och att jag SKA lägga ner all den onödiga mentala stressen som existerar i min hjärna och bara fokusera på bebisen och förlossningen. Det var i alla fall ordern jag fick. Sen bokade hon in en ny tid redan om två veckor för hon vill kolla så att jag verkligen lyckas koppla bort allt som har att göra med uppsatsen, utbildningen och andra i sammanhanget oväsentligt höga ambitioner. Känns bra att man står under övervakning. Då anstränger man sig lite extra. 
 
 
Bebisen i vecka 31. Han börjar verkligen bli stor nu.

Donkey Style

 
 

Jag och min kära sambo blev fotograferade på maskeradfesten i helgen. Han kunde dock inte låta bli att leka lite med bilden i photoshop när vi kom hem för att ge bilden en mer tecknad look. Och som ni ser fick jag en vacker grön lyster i hyn. I give you "Pregnant Princess Fiona and The Donkey doing it Donkey Style." Ja, bebisens pappa är norsk... man kan inte vänta sig annat
. Hehehe. Nä, kanske inte rättvist av mig att skylla på det norska arvet. Vi är båda minst lika galna och tokiga. Blir nog många "men maaaamma/paaappa!" från Neo när han växer upp. Hahahaha.

Bebisen Växer Och Mamma Sväller

 
I vecka 31 visar vågen på 75 respektingivande kilon. Ligger i nuläget på +12 kg. Bebisen växer och blir allt större, i takt med att mamma sväller och samlar på sig massa vätska. Ni skulle sett mina ben och fötter igår. Till och med Jan reagerade när han masserade den mest svullna foten. Såg ut som flodhästfötter. Finns tyvärr inte så mycket att göra åt det. Svullnaden och vätskan kommer ju gå ner efter förlossningen och dit är det inte så långt kvar. Nu testar vi dock att sätta på mig stödstrumporna innan jag kliver upp så vätskan inte hinner samla sig kring anklarna. Tror inte det spelar så jättestor roll men det skadar inte att testa sig fram. Pratade med barnmorskan om detta och vi gör redan allt vi kan i ett försök att minska på svullnaden. Det är ju inte farligt (om det inte börjar göra väldigt ont och svullna upp väldigt hastigt), men självklart är det en smula obehagligt att gå omkring med stora bortdomnade klumpar till fötter. Oh, the joy of pregnancy.
 
Att svullna upp i slutet av graviditeten är verkligen inget ovanligt och det känns alltid som en liten tröst när man vet att det är fler som drabbas. Så mycket som 50-80% av alla gravida friska kvinnor drabbas. Dessa vätskeansamlingar beror på att blodvolymen ökar under graviditeten. Den växande livmodern trycker på bäckenvenerna och stora hålvenen som transporterar blod från nedre delen av kroppen. Detta gör att cirkulationen gr långsammare och att blodet kan ansamlas på vissa ställen. Just trycket från det ansamlade blodet pressar ut vätskan i vävnaderna runt föttern och anklar, vätska som egentligen skulle befinna sig inne i blodbanan, men som nu hamnar på fel plats. En del (däribland jag) kvinnor samlar också på sig överskottsvätska, vilket också bidrar till svullnaden. Kan inte låta bli att undra hur mycket jag kommer ha svullnat upp om några veckor.
 
 
En mage i morgonrock.
 
 
 
 
 

En Liten Sjukling

 
Ja, det var väl ofrånkomligt att jag inte skulle bli förkyld. Det är ju sådana tider nu och dessutom har jag ju i helgen varit ute bland massa folk. Trist men det är bara att gilla läget. Skulle egentligen fikat imorgon med Mathilda och hennes söta lilla bebis, (hennes blogg hittar ni HÄR), men kände att jag verkligen inte ville riskera att smitta en nybliven mamma med spädbarn. Om jag tycker att det är extra tufft att vara förkyld som gravid så kan jag bara föreställa mig hur tufft det är om man har en liten att ta hand om. Så det fick vi skjuta upp till en annan gång. Men vi bor i alla fall i samma stad så det underlättar ju lite sen när man är helt frisk och kan göra upp nya fikaplaner.
 
Har känt mig lite krasslig till och från sen i helgen, men det var till en början svårt att avgöra ifall det berodde på vanlig graviditetsnästäppa eller förkylning. Men tog tempern nyss och hade faktiskt feber. Sen började jag nysa ofantligt mycket och känner även att det börjar bli lite ansträngande att andas. Får alltid samma problem vid en förkylning. Uff. Jag har verkligen uruselt immunförsvar som gravid. Hade ju riktigt taskigt innan och nu krävs det väl bara att någon andas på mig så ligger jag sjuk. Har ändå lyckats klara mig ganska länge, men det beror till större delen av att jag inte lämnat lägenheten särskilt mycket. Vi får se hur länge jag ligger däckad med detta.
 
Hoppas att ni andra fått en lite bättre start på veckan än vad jag fått.
 
 
 
 

Den Bästa Kocken

 
 
Jan skämde bort mig igår kväll med vitlöksspäckad fläskytterfilé,
hemmagjord potatismos med parmesanost och rödvinssås ♥

This Makes Me Happy

 
 
Peekaboo!
 
 
Sigge betraktar tvättmaskinen med viss skepticism och bevakar den sedan på betryggande avstånd.
 
 

Ett Regelrätt Slagsmål

 
Citat från min uppsatshandledare:
 
"En uppsats är ju faktiskt inte så viktig i sammanhanget: livet sätter i perioder upp helt andra spelregler för en."
 
Det är verkligen bara jag och min egen idiotiska hjärna som stressar upp mig. Blir så irriterad på mig själv! Vill liksom bara släppa det helt, men än så länge har det inte gått. I ett försök att finna lite ro har jag börjat med första tvätten av bebisens sängkläder. Och det fungerar. I alla fall för en liten stund. Har nog aldrig känt sådan glädje över att få tvätta förut. Låter kanske lite motsägelsefullt, men för att jag ska kunna slappna av och komma ifrån den negativa stressen behöver jag hålla mig sysselsatt med annat. Måste försöka styra fokusen helt till sådant som är viktigt just här och nu, såsom förberedelser inför förlossningen och föräldraskapet, förhållandet med min älskade sambo och relationer med familj och vänner.
 
Vet inte riktigt vad jag behöver för att komma till det där lugnet som jag eftersträvar. Den där insikten att nu är det som det är och allt annat som inte är relevant för stunden får jag lämna därhän. Att skriva en sak och säga vad man borde känna och tänka är inte samma sak som att verkligen känna det. Men jag lovar er att jag definitivt kommer berätta när jag är bästa vän med förnuftet igen. För tillfället har jag det lite tufft. Ska jag vara helt ärlig så försiggår det ett regelrätt slagsmål bland alla mina tankar och känslor. Tiden och veckorna bara rusar iväg och jag hänger inte alls med. Finns det ingen nödbroms?
 
 
 
 

Veckorna Innan Påsk

 
Jag känner verkligen hur tillvaron blir allt tyngre och är tvungen att lägga extra energi på den mentala träningen. Är så innerligt tacksam att jag ska träffa psykologen på onsdag. Lite lättare att reda ut och ändra på sitt tankebeteende med en tredje oberoende part som talar om för mig vad jag måste försöka fokusera på. Men det är svårt. Ibland får jag dåligt samvete för att jag inte kan koppla bort stressen och så blir jag stressad över att jag inte kan sluta stressa. Moment 22-situationer är definitivt inte på min topp tio lista. Även fast jag tagit vissa beslut så dröjer det innan samvetet är på samma våglängd. Känner att det är svårt att stänga ute det negativa. Följderna av min mentala stress är så tydliga att jag inte ens behöver fundera på vad som händer. Illamåendet blir värre, huvudvärken kommer oftare och kräkningarna ökar. Min kropp är väldigt höggravid och behöver lugn och ro. Men vad gör det för nytta om mitt huvud jobbar på högvarv?
 
Jag måste skärpa mig. Finna ro i mig själv. Här och nu. Inte tänka på då och sen. Klart att min oro och min nervositet blir större ju närmare förlossningen vi kommer. Jag är ju mitt uppe i något livsomvälvande, men jag måste försöka hitta någon form utav balans. Det är en helt otrolig känslomässig och smärtsam resa som inte kan liknas vid någonting annat. Känslorna och insikten om detta kan ibland bli övermäktig. Men det är då jag uppskattar alla livlinor som finns utslängda till mig. Min sambo, min barnmorska, kontakten med sjukhuset och aurora samt alla mina vänner både IRL och via bloggen eller Facebook. Det är så många som upplever liknande känslor, funderingar och rädslor. Med detta fantastiska kontaktnät känner jag mig starkare än någonsin och jag behöver aldrig känna mig ensam. Och jag känner mig alltid så innerligt tacksam över allt stöd jag får. Försöker ge tillbaka så mycket jag bara kan.
 
De kommande veckorna innan påsk har jag en hel del besök inbokade med sjukgymnasten, barnmorskan, sjukhuset, läkaren och psykologen. Det finns fortfarande en hel del jobbiga knutar att lösa och jag måste ge det lite tid. Om två veckor får vi se vår lilla bebis och kan förhoppningsvis bli lite lugnad av att allt ser ut som det ska och att han mår bra därinne, även om mamma har det kämpigt. Och om drygt två veckor fyller jag 30. Det känns stort. Hade väl aldrig kunnat ana att jag skulle fira min 30-årsdag höggravid, vilket känns som den bästa present jag kunnat önska mig. Det kommer inte bli någon gigantiskt stor fest eller tokröj men självklart ska det firas. Min tanke har alltid varit att spegla barndomen när man nu fyller "vuxen", därav festens Disneytema. Imorgon bitti ska jag beställa smörgåstårtor och efterrättstårtor till ca 25 personer. Vi blir kanske drygt 20, men bättre att ta lite extra.
 
Den 31 mars, på självaste påskdagen, går jag in i vecka 35. Då är det verkligen kusligt nära. Kalendern för hela april och maj månad fram till BF-datumet är helt tomt. Inget inplanerat förutom förberedelser och egentid inför förlossningen. Jag har ingen aning om hur jag kommer må eller hur sällskaplig jag kommer känna mig, men troligtvis blir bloggen min främsta kontakt med den yttre världen. Har knappt varit utanför dörren idag. Skulle följt med Jan till affären, men hade så ont i bäckenet och fick massa onda förvärkar att jag fick hoppa det. Men jag klarade i alla fall av att gå till tvättstugan en sväng för att hålla Jan sällskap. Han är verkligen världens bästa sambo. Tar hand om allt jag inte klarar av eller orkar. Säger att min främsta uppgift är att vara ett så pass bra hotell som möjligt åt den lilla gästen. Han kysser mig, kramar om mig och talar om för mig hur mycket han älskar mig, även om jag grinar för att jag inte har kraft att ta hand om hemmet i samma utsträckning som förut.
 
Att vara gravid är det bästa, tuffaste, jobbigaste, underbaraste, läskigaste jag någonsin varit med om.
 

 
 
 

Varning För Tårar

 
 
 
Jag grät hejdlöst när jag såg trailern. Vågar inte se den på bio för jag vill inte gråta offentligt.
Så får nog se den hemma istället. Vill se den för den har fått så bra recensioner, vilket inte förvånar mig
trots att det är en Hollywoodfilm. Men det är tack vare regissören Juan Antonio Bayona.
 
Kommer ni se den?

The Ogre Has Landed

 
Vi är en smula trötta här hemma och har landat i soffan. Alla utom Neo. Han har varit igång väldigt mycket hela dagen. Hans rörelser har verkligen ändrats från att vara små snabba sparkar till större, vågliknande rörelser. De ger verkligen en alien-känsla! Häftigt och lite läskigt på samma gång. Precis innan jag började skriva detta inlägg såg jag hur huden vid naveln putade upp och sedan sjönk ner igen och upp igen för att sedan plana ut. Galet. Skulle vilja fånga det på film, men avvaktar nog tills han blivit lite större så rörelserna blir ännu tydligare. Nu är det inte många veckor kvar tills vi får veta hur stor han är. Åh, vår fina, busiga lilla son! Du är så efterlängtad. Ska bli spännande att se på tillväxtultraljudet hur han ser ut, om han rör sig mycket och hur mycket han vuxit.
 
Apropå efterlängtad. Vi tog en avstickare till Ikea i Linköping och handlade den där byrån jag visat tidigare som vi ska ha till Neos bebiskläder. Nu har vi äntligen fått hem allt som behövs för att börja göra i ordning i sovrummet. Den gamla TV-bänken måste flyttas. Jan ska få hjälp av en vän eftersom jag inte kan bära tunga saker. Sen ska vi skruva ihop den nya byrån, sätta upp diskreta små hyllor på väggen till katterna så att de kan komma åt fönsterplatsen utan att behöva känna att spjälsängen står i vägen, om några helger ska vi börja slipa på sängen, jag ska börja tvätta upp sängkläder och bebiskläder och så småningom kanske det kan bli plusgrader dygnet runt så vi kan måla. Kom hit nu, våren! Mamma vill verkligen att bebisens säng ska bli klar. Det är ingen idé att det kommer mer snö nu. Helt onödigt.
 
Jag vet att jag tjatar järnet om allt som ska fixas, men längtar verkligen. Och vill ha det klart så man kan få utlopp för de här pysselkänslorna som kommer över en när man tänker på att man ska bli mamma. Tror det kan hjälpa till mentalt också att ha saker och ting i ordning. Om inte annat så i alla fall ta bort tankarna lite på allt det jobbiga. Rent fysiskt har det inte blivit bättre med min kropp. Har testat tens i några dagar, men tror det fortfarande är lite för tidigt att säga om det hjälpt. Ska köra tens 2 gånger om dagen ca 40-50 minuter. Fast det som är tuffast nu är alla sammandragningar och värken i bäckenet. Det går väldigt långsamt om jag ska röra på mig. Vi fick låna en rullstol på Ikea, vilket var helt fantastiskt skönt. Hade nog inte klarat den turen annars.
 
 
Vecka 31.
 
 
Lite skillnad mot vecka 11.
 
 

Photoshoot Video

 
 
 
En liten behind the scenes video på hur en plåtning kan gå till at the JM Mansion.

In A Land Far Far Away

 
I helgen blev vi bjudna på en inflyttningsfest i Linköping med tema "Saga". Helst av allt skulle jag velat klä ut mig till en riktigt vacker sagoprinsessa, men med min nuvarande kroppshydda fanns det bara en prinsessa som passade bäst att gestalta - Fiona som träsktroll. Dammade av den gamla klänningen jag sytt för 12 år sedan, tog med mig min åsna och fick uppleva en magisk kväll. Vilket otroligt jobb värdparet lagt ner på allt med dekoration, goodiebags, tävlingar, kostymer och mat. Efter att i flera år anordnat maskeradfester vet jag vilket slit det kan vara och blev så sjukt imponerad hur välorganiserat allting var. Det är inte så dumt att vara gäst på sådana fester. En sann njutning! Stort tack till Louise och Anders för en oförglömlig afton ♥ You Rock!
 
 
Bland ca 40 fantastiskt utklädda gäster från sagornas värld vann jag omröstningen för bästa kostym. Så glad! Tänk att den "fetaste" gästen kammade hem första pris. Hahaha. Men sen har jag ju verkligen gått all in och laddad i sju månader för min gestaltning av prinsessan Fiona.
 
 
Min stiliga fästman som åsnan från Shrek. Lägg märke till svansen som sticker ut under kostymen.
 
 
Värden. Någon som sett kejsarens nya kläder?
 
 
Värdinnan.
 
 
Prince Charming.
 
 
Sockersöta.
 
 
Sicket gäng...
 
 
Här har vi någon i min viktklass som för övrigt kammade hem andra platsen som bäst utklädd.
Tänk så härligt hur skönhetsidealen förändras - de två fetaste på festen vinner.
 
 
Genialiskt med Leias kanelbullar.
 
 
Mingelfotografen Jörgen.
 
 
Är vi inte sagolikt vackra?
 
 
En åsna och en tiger.
 
 
Fågelskrämman åker på stordäng av Batman.
 
 
Så roligt när så många gått all in när det gäller kostymerna.
 
 
Jag blev helt starstrucked när jag fick träffa min idol - Yoda från Star Wars.
 
 
Det blev mycket spex framför kameran vill jag lova.
 
 
Ett väldigt kändistätt kalas.
 
 
Fågelskrämman står och försöker blåsa vackra såpbubblor över modellerna.
 
 
Min gravida kropp klarade sig fram till midnatt. Mycket sammandragningar på slutet.
Är så glad att vi tog oss till denna fest. Jag ska berätta för Neo när han blir stor att vi vann kostymtävlingen.
 
Tack till min underbara fästman som tar så väl hand om mig och lilla bebisen i magen.
 
 
 
 
 
 

Välkommen Vecka 31

 

Nu är Neo omkring 42 cm och börjar närma sig sin födelselängden. Vikten ligger på ca 1 800 gram. Den här veckan är en milstolpe i bebisens utveckling då lungorna får förmågan att fungera på egen hand. Många har redan hår på huvudet som kan ha vuxit upp till två centimeter. Finns viss risk att vår bebis ärvt sin mammas afroburr till hår. Ska bli riktigt spännande att se. En del bebisar kan ha lagt sig tillrätta med huvudet nedåt men det är inte säkert. För förstföderskor fixeras den delen av fostret som kommer först i bäckeningången ofta tidigare än för dem som fött barn tidigare. Den kan fortfarande ligga med huvudet uppåt, men i nästa vecka vänder sig de flesta bebisar och ligger med huvudet neråt tills födseln. På senaste barnmorskekontrollen så låg Neo med huvudet nedåt, men det var inte fixerat och kunde ändra sig. Men från och med nästa koll ska barnmorskan titta extra noga om det finns tecken på fixering. Generellt har hans kropp vuxit klart, men behöver fortfarande gå upp i vikt. Neos ögonfärg bestäms ungefär vid den här tiden, men det kommer inte visa sig förrän sex till nio månader efter födseln. För att pigmenten i ögonen skall färdigbildas behövs det nämligen ljus. Vithyade barn föds i regel med mörkblå ögon och det kan dröja månader innan den verkliga färgen visar sig. De flesta mörkhyade barn föds med bruna eller mörkgrå ögon, som sedan blir mörkare bruna eller svarta under första året.

 

De sista veckorna av graviditeten behöver man vila allt oftare. Precis som i början av graviditeten är det vanligt att man de sista veckorna känner sig extra trött. Det är viktigt att ta vilopauser ofta och äta ordentligt. Min lungkapacitet har tydligen ökat från 500 till 800 kubikcentimeter luft per andetag. Det behövs både för barnet och för mig själv. Den ansträngning det innebär att vara gravid kan göra mig andfådd, vilket jag förvisso lagt märke till för länge sen. Bebisen fyller nu upp större delen av magen. Det kan kännas trångt och tungt. Många kvinnor samlar på sig vatten, vilket är något jag definitivt gjort. Livmoderns mått är ungefär 29 till 32 cm. Mitt SF-mått låg på 29 när vi mätte i tisdags. Den övre delen av min livmoder är nu ungefär 11 cm ovanför navlen. Min navel har sträckts ut mer och mer och har börjat att puta ut. I denna vecka har vikten sannolikt ökat med mellan 9 och 12 kg. Själv ligger jag nu på 11 kg så det är helt i sin ordning, men finns helt klart risk att vikten skenar iväg de allra sista veckorna beroende på hur mycket vatten jag kommer samla på mig. Nu utgörs viktökningen främst av moderkakan, blodvolym, livmoder, bröst, underhudsfett, vatten och fostervatten, förutom själva bebisen förstås. Vid den här tidpunkten bör man packa väskan som ska med till förlossningsavdelningen. Om man vaknar på natten och fostervattnet har gått, är det dumt att tvingas använda tid och kraft på att packa. Från och med nu rekommenderas det att man är väl förberedd.

 

Ju närmare förlossningen jag kommer, desto mer vänder jag min uppmärksamhet mot mitt ofödda barn, vilket tydligen är en helt naturlig reaktion. Kroppen förbereder sig på förlossningen och på den kommande tiden som förälder. Jag sover sämre, vaknar ofta och har svårt att koncentrera mig. Har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till slutskedet i min utbildning och har insett att jag troligtvis inte kommer klara av att avsluta något så totalt främmande från den livssituation jag nu befinner mig i. Att samla alla mina splittrade tankar, tvinga mig själv att vara analytisk och koncentrera mig på något så stort som en examensuppsats är lika svårt som att springa ett maraton höggravid. Den lilla ork jag har kvar behöver jag lägga på de här sista veckorna innan bebisen kommer. Jag kämpar återigen med mitt allmänna tillstånd såsom trötthet, illamående, kräkattacker och foglossning samtidigt som jag försöker bearbeta min sjukhusrädsla tillsammans med psykologen och aurorabarnmorskan. Den karriärsmässiga biten av mitt liv får jag sätta på paus så länge jag känner att energin inte räcker till. Jag vet inte hur länge den pausen kommer pågå men just nu är den på obestämd tid. Jag är inte den första student som blivit med barn och gått på mammaledighet, vilket gör mig övertygad om att allt kommer att lösa sig, förr eller senare. Det viktigaste just nu är att klara den här graviditeten och föda ett friskt litet gossebarn.

 

Jag Och Kulan På Kalas

 
 
Snart ska jag och kulan iväg på kalas. Inflyttningsfest med tema "Saga". Jag ska klä ut mig till prinsessan Fiona EFTER att hon förvandlats till träsktrollet. Tyckte den gestaltningen passade min kroppshydda lite bättre. Bild kommer imorgon. Men jag skippar den gröna hudfärgen. Har jag tur får min hy en lätt grönaktig lyster av graviditetsillamåendet. Ha en fortsatt underbar helg!

70 Dagar Kvar

 
 
75% av graviditeten avklarat och 70 dagar kvar ♥

Tänk Till Lite

 
När man är gravid hamnar kroppen ständigt i fokus. Helt plötsligt tycker omgivningen att det är okej att kommentera både det ena och det andra. "Oj, vad stor du blivit!" "tjockis!" eller "säkert att det inte är tvillingar?" är några standardkommentarer. Jag tycker att man ska ta och tänka till lite innan man fäller sådana kommentarer. Även om både du och jag och alla andra vet varför man är så runda om magen så är det många gravida som tar illa upp, vilket jag absolut kan förstå. Nu är jag väldigt höggravid och säger ifrån direkt om jag stör mig på sådana kommentarer. Egentligen inte för att jag blir ledsen, utan mest för att det känns så jäkla uttjatat. Ja, jag har blivit större. Jag bakar ju för i helvete en människa i min mage. Och nej, det är inte tvillingar. Jag om någon borde väl veta det?
 

Hello Morning Sickness

 
Hello morning sickness. So, we meet again. Have you missed me? Kan ju upplysa mina kära läsare att det finns trevligare sätt att vakna på än med sprängande huvudvärk, illamående och kaskadspya. Min skämtsamma sambos kommentar efter mitt samtal med porslingstelefonen var: "älskling, har du kollat så att du inte är gravid?" Hahaha (ironiskt skratt). Så för min del blir det inte många knop idag, denna härliga fredag. Börjar även misstänka att det är slut på kvalitétssömnen, om man egentligen kan säga att man har någon sådan när man är höggravid. Drömde många stressande drömmar om uppsatsen, om skid-VM (?!) och att vi inte hann klart med alla förberedelser innan bebisen kom. Och självklart skulle jag föda tidigare än beräknat. På söndag går jag in i vecka 31. Efter vecka 34 låter förmodligen läkaren förlossningen ske i sin egen takt om jag skulle föda för tidigt. Det är en ganska läskig tanke. Nu är det ju inte så vanligt att föda för tidigt, men allt kan hända. Kanske ska tjata lite mer på Jan att vi måste börja slipa och måla bebisens spjälsäng. Utifall att.
 
 
 
Min profilbild

Sök i bloggen