Nu Börjar Det Kännas

 
Precis som bebis kan ha sina ups and downs så har mamma det också. Nu börjar det kännas lite tungt. Som om energin är på väg att ta slut. Jan var ute och gick med Neo i bärselen så jag fick en liten stund för mig själv. Att liksom bara vara. Visserligen städade jag upp i köket efter middagen men det var bara jag och mina tankar. Jag får sova på nätterna, men kroppen börjar säga ifrån angående kvaliteten på sömnen. Att helamma och att vara mamma överhuvudtaget är att alltid vara beredd. Jag kan liksom aldrig ta sovmorgon eller bara gå undan lite när jag vill eftersom det är mig Neo vill ha (eller rättare sagt mitt bröst) om han tar till lipen när allt annat är avcheckat. Vet egentligen inte varför jag känner att det är jobbigt just nu för Neo har inte varit jobbigare eller otröstlig. Det är väl helt enkelt bara en sådan där dag.
 
Jag kan känna mig avundsjuk på Jan som liksom kan säga att han skulle behöva sova ut och så kan han göra det. Finns inte i min värld att jag skulle kunna köra samma grej. Eller att han bara kan lämna över Neo till mig när Neo är ledsen för han vet att mitt bröst i stort sett alltid tröstar. Men i sinom tid måste vi få ordning på det där också. Tröstgrejen. Pappa måste också kunna trösta för jag kommer inte alltid vara där när Neo blir lite större. Självklart hade jag inte tänk sticka och vara borta i flera timmar, men om några månader kommer jag börja träna på mitt gym igen och då får Jan passa Neo. Misstänker att det kan komma att bli en del skrikfestivaler de första gångerna, men så var det för mig okså när jag var själv med Neo. Man får hitta sina sätt och prova sig fram, men det är fan inte lätt. Särskilt inte om tålamodet tryter och sömnen är åt helvete dålig, 

On Request

 
Fick ett litet önskemål om att skriva en lista över vad jag kommit att behöva för min son i hans vardag. En del saker köpte vi i god tid innan Neo föddes och andra saker har vi köpt på oss allt eftersom. Självklara saker såsom barnvagn och spjälsäng utelämnar jag från listan. Så här i efterhand kan jag inte fatta hur naiv jag var angående vissa saker. "Det där behöver inte vi" eller "en sån där grej är ju heeelt onödig" är bara några av kommentarerna jag fått äta upp. Självklart är ju allting väldigt individuellt. Vad som passar till vår son kanske inte fungerar för någon annan, så ni får se på listan som en utgångspunkt och själva avgöra vad som är värt att satsa på.
 
Amningskudde: Detta var en sådan typisk dyr grej som jag alltid sa var onödig, men jag hann dessvärre förstöra mina handleder innan jag insåg hur bra det var med en kudde som avlastade. Jag köpte den större modellen så att Neo kommer upp ordentligt och mina armar får bra avlastning. Så gör inte samma misstag som jag ifall ni tänkt helamma. Det tär mer än man tror på lederna, även om bebisen i början inte är så stor. Jag har fortfarande så ont att jag inte kan böja händerna bakåt och ibland viker sig leden med ett knäpp. Behöver nog inte ens säga att det begränsar mig ganska mycket när det kommer till skötseln av Neo. Men som mamma är det bara att bita ihop. Finns ingen tid eller möjlighet till vila.
 
Väggskötbord: Vi har två badrum men inte så mycket plats till att ställa in ett nytt skötbord. På Babyproffsen inhandlade vi ett väggskötbord, vilket var den bästa investeringen vi gjorde när det gäller skötseln av Neo. Jag trodde väldigt naivt att jag skulle klara mig med en flyttbar mjuk skötbädd, men nu inser jag fördelarna med att ha nära till vatten och att allt finns samlat. För det sker olyckor inte bara i blöjan utan även på skötbordet. Och små gossar har små vattenslangar som lever sitt eget liv. Det är lite lättare att torka av en badrumsvägg än att behöva tvätta av en soffa, en säng eller en tapet.
 
Tvättlappar: Har ni nära till Ullared så köp på er MÄNGDER med tvättlappar för de går åt. Och glöm inte att de måste vara mjuka då det inte är skönt för bebisen att bli torkad med sandpapper i röva. Ica Basic tvättlappar är också sköna för små barnrumpor.
 
Babygym: När Neo började bli lite större så ville han inte bara äta och sova, utan även underhållas och träna upp motoriken. Det är oerhört praktiskt med ett babygym om man nu inte själv vill sitta och dingla med diverse leksaker ovanför bebisens huvud. Då man märker att bebisen börjar fästa blicken på saker och vilja följa med kan man testa att lägga honom i gymmet. Till en början kanske han inte fattar så mycket, men på bara några veckor utvecklas han och rätt som det är ligger han där leendes och pratar med de dinglande grejerna.
 
Sängmobil/skötbordsmobil: Neo älskar att ligga och titta på mobiler, särskilt på skötbordet.Vi har väldigt sällan skrik på skötbordet, utan kan byta på honom i lugn och ro. Sen att han sprattlar med sina sjukt starka ben är en annan sak. Men generellt gillar ju bebisar att titta på saker, fast bli inte förskräckta eller ge upp ifall han till en början inte verkar bry sig. Det kommer.
 
Babysitter: Vi bor i en lägenhet med två våningar och har två katter. Att lämna en bebis obevakad är helt uteslutet. Därför är det tacksam att ha en babysitter som är enkel att förflytta och Neo kan vara med i till exempel köket och titta på oss när vi lagar mat. När Neo är extra rastlös och vill att det ska ske förändring ofta kan vi växla mellan babysittern, babyskyddet och bärselen. Självklart får han vara i vår famn också, men det är inte längre möjligt att gå omkring och bära på honom 24/7 för mina leder. Särskilt inte nu när han blivit bra mycket tyngre.
 
Babykorgen: Korgen var enbart en sådan där lyxgrej som jag köpte för att den var så fin, men den visade sig vara ovärderlig den första tiden då Neo var så liten och sov mycket. I början var han alldeles för liten för babysittern och spjälsängen är fortfarande lite för stor. Neo gillar att ligga trångt. I början verkade till och med babykorgen alldeles för stor för vår lilla grabb, men nu har han vuxit i den. En del köper sådana där babynests och det kan jag förstå om man har en bebis som gillar att "bo" trångt.
 
Badbalja: Funkar egentligen med vilken balja som helst så klart. Neo älskar att bada och man kan verkligen se hur han njuter. Men de två första gångerna vi badade honom visade han klart missnöje och jag trodde vi fått en bebis som inte gillade vatten. Ack så fel vi hade. Man får ge det några gånger. Bebisar ändrar sig hela tiden har jag märkt så bara för att han inte gillar något i början betyder inte att de inte kommer älska det senare.
 
Bärsele: Riktigt bra grej som vi dock fick avvakta lite med tills Neo vuxit till sig. Vi har en liten friluftstomte som alltid slutar skrika när han får bli buren i selen en stund. Han gillar att chilla i den och liksom bara kika. Och allt som oftast somnar han.
 
 
Idag upptäckte han sängmobilen. Oj, vilken fascination!
 

The Lion Sleeps - Not

 
Neo har börjat att verkligen säga till på morgnarna när han vill gå upp. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker få honom på andra tankar, det är bara att ge upp. När han var yngre (haha) så kunde jag få honom att somna om ifall han fick tutta lite, men nu fungerar inte det alls. Om han inte är hungrig förstås. Vilken stark vilja han har. Men samtidigt tycker jag det är roligt att han utvecklas och inte bara säger ifrån när blöjan är full eller om han är hungrig. Det har blivit mycket mindre gnäll om mat och mer behov av stimulans och lek. Hur kul som helst! Han ger ifrån sig glada små utrop och jag ser verkligen till att "prata" med honom när han försöker kommunicera. Märker stor skillnad i hans humör rent allmänt. Nu när han sitter (väldigt korta stunder) i babysittern så kan jag faktiskt greja och dona i köket utan att få dåligt samvete. Så länge han kan se mig är han nöjd en bra stund. Ska bli så spännande att få upptäcka Neos alla egenskaper.
 
Vi har våra små morgonrutiner. Det är väldigt sällan skrik och gråt på skötbordet så jag passar på att göra det till vår första mysstund. Pussar alltid på de små fossingarna, cyklar lite med hans ben och gungar igång skötbordsmobilen som han älskar att ligga och titta på. Efter blöjbyte, tvätt och påklädnad går vi ner till köket så han får sina droppar. Det är Sempers magdroppar, miniform och D-droppar. Sen blir det lekstund i tv-rummet där jag har hans babygym. Har börjat sjunga barnvisor från Barnkammarboken. Finns så många jag minns från när jag var barn och det är så roligt att sjunga dom för Neo. Oftast sitter han i min famn och tittar med stora ögon. Sen blir det en matstund och så brukar han slumra till på amningskudden. Det blir en tupplur på förmiddagen/lunchtid och sedan en lite längre på eftermiddagen. För honom alltså. Jag har slutat sova på dagarna, vilket fungerar så länge Neo låter oss sova på nätterna.
 
Han gillar fortfarande omväxling, så när han är extra rastlös fungerar det att växla mellan bärselen, babysittern och babyskyddet. Vilken skillnad det är i min tillvaro nu mot hur det var i början på min mammaledighet. Då visste jag inte hur sjutton jag skulle underhålla Neo hela dagarna och hålla honom nöjd, men nu när jag börjar få vissa rutiner går det liksom i ett. Det är så roligt att se honom utvecklas för varje vecka som går. Tänk, imorgon är han fem veckor gammal! Det låter kanske inte mycket, men jag minns när han bara var fem dagar gammal. Njuter verkligen av att få vara med honom varje dag. Även om det så klart är fantastiskt skönt att ta en dusch och få lite egentid. Japp, tiden i duschen är numera min så kallade egentid. Haha. Men det är för en så pass kort period - spädbarnstiden. Så att göra avkall på egotiden är helt okej för mig.
 
 
Idag har jag nästan vuxit i dessa hängselbyxor från Next.
 
 
God morgon på er säger en nyvaken mamma med bebis.
 
 
 

Ett Märkligt Beteende

 
Kl. 04.10 vaknar jag av ett stycke missnöjd bebis. Senaste gången han åt var vid midnatt så jag erbjuder givetvis bröstet, men det blev han inte särskilt imponerad av. Aha, tänkte jag, det är blöjan. Men icke då. Den är snustorr. I samma ögonblick som jag klev upp för att kolla blöjan upptäcker jag att vi är ensamma i sängen. Jan har somnat på soffan i arbetsrummet. Jag går in med en skrikande bebis för att kolla läget. Japp, han stensover. Neo ser sin far sova. Vi går tillbaka till sovrummet och jag testar bröstet igen. Nu gick det. Utan problem. Mycket märkligt. Som om han blev nöjd efter att han såg var pappa höll hus. Nu sover både Neo, pappa Jan och katterna. Bara jag kvar. Tack för den. Haha.
 
 

Slumpen Som Avgör

 
Okej. Nu har jag lärt mig en till sak. Det spelar ingen roll om man skapar de bästa förutsättningarna för en glad bebis, det är ändå bara slumpen som avgör ifall han kommer skrika eller vara nöjd. Om man jämför gårdagens stadsutflykt med dagens shopping är det som natt och dag. Jag ammade precis innan vi for (som vanligt när vi ska åka någonstans) och såg till att blöjan var ren. Neo småslumrade efter maten (precis som han alltid gör) och somnade gott i babyskyddet. När vi var framme så återstod den spännande uppgiften att förflytta honom till vagnen. Han vaknade till och jag förberedde mig på skrik, men till min stora förvåning somnade han igen. Och sov snällt i 2,5 timme. Visst, då och då kunde jag se hur han kikade, men trots att han upptäckte att han låg i vagnen så lyckades han ändå komma till ro och somna om. Åh, vilken lycka!
 
När vi satt och åt lunch var det min bebis som var tyst i vagnen och en annan familj som hade ett skrikigt barn. Fast det barnet var förvisso bra mycket äldre. Säkert tre eller fyra år. Helt plötsligt kom det en hamburgare flygandes förbi Jans huvud och så hör man ett illvrål. Trevligt. Undrar om Neo kommer vara så där härligt trotsig också. Säkert. Haha. Det var skönt att strosa i affärer med Jan utan att vara panikslagen. Jag njöt för fullt. Vi hann till och med att handla mat på vägen hem. De sista tio minuterna var Neo vaken och tittade på oss utan att säga ett ljud. Det är faktiskt en väldigt stor skillnad mot innan, då han började protestera så fort man lade ner honom någonstans. Vår lilla pojke börjar bli stor.
 
 
Var tvungen att ta ett fotobevis på att Neo sov gott i vagnen.
 
 
Och även i babyskyddet på Ica Maxi.
 
 
Och för första gången någonsin hoppar Sigge upp bredvid mig och Neo och myser.
 

Roadtrip

 
Nästa helg ska vi till Uppsala. Neos första välkomstfika är på lördagen hemma hos min familj. Det blir första introduktionen inför släkten. Nu är vi uppe i sammanlagt 15 vuxna och barn. Väldigt lagom. Ska beställa smörgåstårta och tårta i veckan. Håller tummarna att besöket inte krockar med Neos andra utvecklingssprång. Men gör det det får vi anpassa oss. Amningskudden åker med i alla fall. Och bärselen, skötbädden, vagnen, babygymmet, favoritfiltarna och gosedjuren. Nu behöver jag lite tips och råd. Färden till Uppsala innebär ju en bilresa på 5-6 timmar med en 5-veckors bebis.
 
Vad bör jag tänka på när vi ska åka så långt med en liten bebis?
 
 

 
 

Prison Break

 
Hittade coolaste dräkten till Neo.
 
 
Den ska vi fota honom i när han biffat till sig lite.
 
 
 
 
 
 

Utanför Den Där Ramen

 
Att säga att man vill ha fler barn är ingenting som ifrågasätts, utan snarare tas för givet. Jag har aldrig hört talas om någon som behöver förklara eller försvara varför de vill ha två, tre eller flera. Men om man säger att man bara vill ha ett barn, då är det väldigt annorlunda. Jag undrar varför. Är det för att det är så långt utanför den där ramen som kallas "normalt"? Nu tar jag absolut inte illa upp att folk frågar och undrar. De flesta jag pratat med säger att vi säkert kommer vilja ha fler senare, men jag kan liksom inte se det framför mig. Detta är något jag och Jan pratat om innan vi blev med barn och även under samt efter graviditeten. Vi är rörande överens om att ett barn passar vår familj allra bäst och det är så vi vill ha det. Nu känns det som att vi kan räcka till för vår lilla krabat, både känslomässigt och tidsmässigt. Att vi verkligen kan tillgodose Neos behov. All heder åt de som har två barn eller fler. Vet inte hur ni får det att gå ihop. Jag skulle duka under och mitt och Jans förhållande hade det inte funnits mycket tid till.
 
Redan under graviditeten kunde folk komma med små kommentarer om när det skulle bli dags för barn nummer två. Att säga att det inte blir några fler tas sällan på allvar, eller så möts det med total oförståelse. Att frivilligt bara ha ett barn verkar inte riktigt accepterat. Många har synpunkter på att barnets bästa vore att ge honom/henne ett syskon. Jag förstår absolut fördelarna med att växa upp med syskon. Att ha någon att utvecklas tillsammans med under uppväxten. Barn behöver socialisera med andra barn för att exempelvis lära sig hantera konflikter, men det finns ingenting som säger att detta måste ske med ett syskon. Eller att ensambarn skulle bli särskilt traumatiserade eller osympatiska utan syskon. (Jan är enda barnet och är den finaste, mest omtänksamma och kärleksfulla människa jag mött). Jag tycker att var och en får göra sina egna val. Det är bara bra att vi inser våra begränsningar.
 
 
Så liten men redan så krävande.
 
 
 

Vilken Hysterisk Morsa

 
 
Hej. Jag är 4 veckor och 4 dagar gammal. Mäter nu 55 cm och innehar den respektabla vikten 3920 gram. För övrigt tycker jag inte om att gå i affärer med morsan. Föredrar hellre att vistas utomhus med farsan. Om han bär mig. Vagnen är jag inte särdeles imponerad av. Kanske en liten stund, men ni får nog komma på något bättre om ni vill att jag ska åka i den under några längre turer. Nä, tutta och snutta är vad som faller mig bäst i smaken.
 

Jag skulle aldrig klarat dagens stadsutflykt på egen hand. Vilken hysterisk morsa jag är. Efter BVC åkte Jan för att parkera bilen. Neo hade uppfört sig oklanderligt hos sköterskan (som vanligt) men i samma stund jag blev själv började Neo skrika i vagnen. Mitt på busstorget. Försökte "gå bort" skriket, men en mamma känner igen skriket som säger att det är kört - som säger att bebisen aldrig kommer sluta skrika om det inte sker en förändring. Upp och trösta, men det gick väl så där. Och runt omkring mig gick alla perfekta mammor förbi med barnvagn och deras förbaskade tysta bebisar. Åh, det kändes som om hela centrum stirrade på mig och undrade varför jag inte kunde få tyst på mitt barn.
 
När Jan äntligen kom satte vi Neo i bärselen och på någon minut slocknade han. Misstänkte sen innan att vi hade att göra med en övertrött bebis eftersom både blöja och bröst hade erbjudits för inte så länge sedan. Och mycket riktigt. Bara trist att han inte kunde komma till ro denna gång i vagnen. Vi hann med att göra ärendena på Försäkringskassan och handla ett par byxor till mig. Och han sov så gott på pappas bröst. Sen var det dags för lunch. Både för oss vuxna och lilla barnet. Lunch fick jag äta samtidigt som jag ammade, fika fick jag äta även det ammandes och varken inne på bokaffären eller färgaffären var Neo nöjd.
 
Så fort vi kom ut i friska luften tystnade Neo. I bärselen. Som Jan gick med. Bara att gilla läget sådana här dagar. Någon stadstur utan pappa lär det inte bli på ett bra tag. Men vi fick gjort alla dagens ärenden i alla fall. Alltid något. Nu är jag helt slut. Måste lära mig att chilla ute bland folk. Som Jan säger: barn skriker, så är det bara. Men inte i min värld för där var det inte en enda jäkla unge som skrek. Bara min. Känslan av att vara så jävla kass blir liksom ännu värre när man är ute och blottar sig offentligt för allt och alla. Undrar om jag någonsin kommer lära mig att liksom slappna av lite när det gäller detta med skrik ute på stan. Har ni några tips?
 
 
En liten stund var han nöjd i vagnen. Men så fort vi gick inomhus började protesterna.
 
 
Fikar med pappsen.
 
 
Okej, för att ha varit ute och flängt i fyra timmar skötte han sig bra. Det är mamma som stressar.
 
 
 
 
 

Min Underbara Familj

 
Så härligt att ha pappa hemma på fredagar tycker vi. Snart ska vi ner på stan en sväng för BVC-besök. fika och lite shopping. Bra att jag får öva lite på att vara ute med bebis bland folk. Man lär sig var man kan amma och var det finns skötbord. Och hur man gör om/när bebisen börjar skrika i vagnen. Nu är pappa med som moraliskt stöd. Hehe. Det ska nog gå bra. Slipper åka buss i alla fall. Min bussfobi får jag ta itu med senare. Kanske nästa vecka. Eller veckan därpå.
 
 
Neo får syn på katten Sigge och de ligger och stirrar på varandra länge.
 
 
"Titta pappa, jag kan dansa!"
 

Jag Hittade En Midja

 
 
Men se där! Jag hittade en midja. Det var länge sedan. Trevligt att ses igen.
Dagens vikt: 69 kg.
 

Välgödd Bebis

 
Neo vägde 3630 gram förra veckan. Idag är det dags igen för vägning och mätning på BVC.
Jag gissar på 3950 gram. Han börjar bli en välgödd bebis.
 
Har ni några gissningar?
 
 

Besök I Helgen

 
I helgen får vi besök. Jag satt i morse och studerade bebiskaoset som regerar i vår lägenhet. Hur ska jag gå till väga för att städa upp allt? Neo gav mig svaret. Han däckade vid tio och sen sov han till strax efter tolv. Jag hann röja ganska bra på den tiden. Har även upptäckt att Neo finner dammsugaren väldigt sövande, för jag lyckades dammsuga nedervåningen med en sovande bebis i bärsele. Häpnadsväckande! Hemmet är inte fläckfritt, men det är okej i min värld. Man kan inte längre gå och städa när man vill, utan det beror helt på om bebisen är på sovhumör eller inte. Jag kan inte lämna bebisen obevakad, särskilt inte när vi har husdjur som förvisso är snälla och goa men man vet aldrig. De är ändå djur. 
 
Imorgon bitti får vi se om Neo låter mamma gå till tvättstugan för det är en hel del tvätt som behöver tvättas och torktumlas. Torktumlare har vi dessvärre inte i lägenheten, vilket är riktigt synd. Handdukarna blir alldeles hårda och obehagliga. Vi använder ju inget mjukmedel när vi tvättar bebiskläder och handdukar. Men med torktumlare blir dom åtminstone mjuka och gosiga. Nej, dags att byta blöja. Snart kommer Jan hem och då ska vi hämta ut en bok som kommit till mig idag. Olga Rönnbergs bok om träning för nyblivna mammor. Ser fram emot att börja läsa ur den. Hoppas det finns bra tips för vi som förlösts med kejsarsnitt.

Neo 1 Månad

 
I en månad har du funnits i våra liv, men egentligen så mycket längre om man räknar tiden jag fick bära på dig i magen. Vilken liten vilding du kunde vara. Starka ben som sparkade järnet, precis som nu. Du bestämde dig för att stanna extra länge i min mage, och tur är väl det för du var verkligen den minsta lilla bebisplutt jag sett när du kom ut, 15 dagar på övertid. Och som vi har älskat och fortfarande älskar dig. Nu är du hos oss och vi kämpar med näbbar och klor för att ge dig det bästa tänkbara liv. Om du bara visste hur mycket kärlek vi har till dig. Tack för att du kom till oss, vår älskade son.
 
 
Grattis Neo 1 månad.
 
 

En Smula Asiatisk

 
Sista dagen hemma själv denna vecka. Imorgon börjar långhelgen. Jan tar nämligen ut pappaledigt på fredagar. Vi har ju rätt att använda 30 dubbeldagar innan Neos ettårsdag och vi tänkte ta varje fredag tills vi åker till Cypern i början på september. Sen spar vi resten till bröllopet nästa år. Mysigt att kunna ha tre dagar varje vecka med hela familjen. Särskilt när Neo är så liten. Imorgon är det dags för BVC-besök igen och jag har en känsla av att han kanske nått 4 kg. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Vår lilla plutt är inte så liten längre. Och äter med god aptit gör han. Som sin mamma. Hehe.
 
 
Neo hälsar på sin nya kompis. Första fotot som han faktiskt ser en smula asiatisk ut, dvs brun.
Foto Michaela H. Hennes blogg hittar ni HÄR.
 

En Lyckad Dag

 
Morgonen startade med skrik och bök, vilket fick mig att tro att gårdagens kvällshumör fortfarande hängde kvar. Det var en något stressad mamma som lassade in alla grejer i bilen och så bar det iväg på en lekdag hemma hos Michaela och barnen. En timme efter planerad tid. Men det fina med att umgås med en annan småbarnsförälder är att man alltid möts av förståelse när det blir en timme hit eller dit. Neo överraskade. Så fort babyskyddet kom utanför lägenhetsdörren tystnade han. Och sen kan resten nästan beskrivas som en solskenshistoria. Klart han sa till när han var hungrig, trött, ville leka eller få blöjan bytt, precis som bebisar ska göra. Men det var ingenting som inte var hanterbart. Brast inte ut i gråt en enda gång.
 
Det var så roligt att iaktta Neo när han upptäckte Michaelas barn. Oj, vad han tittade fascinerat. Man riktigt såg hur han tog in allting. Tror det är nyttigt för honom att träffa nytt folk så han blir stimulerad. Inte överstimulerad, men så där lagom. Mot slutet när Michaelas sambo kom hem fick han hålla Neo en stund medan jag kilade på toaletten. Och samma reaktion där. Neo bara stirrade. En annan rolig grej som hände var att jag lyckades vagga honom till sömns. Neo var som vanligt rätt trött på förmiddagen men hade inte riktigt somnat. Så jag lade ner honom i vagnen i vaket tillstånd och körde den fram och tillbaka i Michaelas hall. Det tog inte lång stund innan han somnade och sov i cirka 1,5 timme. Wow! Tidigare har man bara lyckats lägga honom där om han i stort sett är sovande.
 
Nu börjar snart kvällspasset för mig. Neo har somnat, men börjar småböka lite grann. Har lovat Jan att försöka hålla ställningarna så att han kan ta igen lite sömn. Själv är jag inte så trött. Är mest glad över att dagen blev så lyckad ur mamma-och-son-hänseende. Följde till och med ut på en kort promenad till förskolan när vi hämtade upp Michaelas äldsta son på två år. Trots regn och rusk och min noja för att Neo ska börja skrika ute bland folk så satte jag på regnskyddet och begav mig ut i duggregnet. Och det gick hur bra som helst. Tusen tack Michaela för en otroligt mysig dag!
 
 
Snyggingen i sin nya onepiece.
 
 
Neo tittar och tittar.
 
 
Glada bebisar. Fyra veckor vs fyra månader.
 
 
Lunchdags.
 
 
Inte lätt att ta kort på en väldigt rörlig bebis.
 
 
Nöjd och glad efter dagens äventyr.

Mitt Hjärta Blöder

 
Vi har egentligen en väldigt oskrikig bebis som låtit oss sova på nätterna. Han har sina skrikstunder under dagen, men ingenting som ens kan komma i närheten av till exempel kolikbarn. Läste att kraven för att det ska vara frågan om kolik var tre timmar sammanhängande skrik ungefär samma tid på dygnet minst tre dagar i veckan. Ett spädbarn i Neos ålder skriker i snitt två timmar på ett dygn, men då är det ju utspritt på 24 timmar. Jag tror inte ens Neo är uppe i en timme om dagen ifall man lägger ihop skriktiderna, fast givetvis känns varje minut som en evighet när ens eget barn är ledsen.
 
Igår eftermiddag/kväll var det dock extra jobbigt för mammahjärtat. Avskyr de fåtal gånger som Neo är till synes otröstlig. Det enda som hjälpte var att låta honom ligga vid bröstet, men eftersom han precis varit ledsen så småsnyftade han lite, vilket resulterade i att han satte mjölken i halsen och fick hicka. Då blev han så chockad att han började gråta igen. Det blev en ond cirkel. Jag kunde bara hålla om min bebis och mina tårar gick inte att hejda. Stackars liten. Jan fick klä på sig och gå en långpromenad med Neo i selen för att försöka lugna honom medan jag försökte lugna mig själv. 
 
Strax efter nio kom Jan tillbaka med en tyst Neo. Jan lade honom vid mitt bröst och jag pussade på det lilla bebishuvudet och berättade hur mycket jag älskade honom. Vi låg hud mot hud och äntligen kunde Neo komma till ro. Ja, det är inte lätt att vara liten, men han fick sig en god natts sömn. Värre för min underbara sambo som drabbades av insomnia och bara fick en timmes sömn inatt. Hoppas att han får lite extra vila efter jobbet idag, Blir Neo otröstlig igen får jag gå ut med vagnen och bärselen.

Tre Generationer Monsen

 
 
Till vänster: Jan när han var bebis och hans pappa Georg. Till höger: Jan och vår son Neo.
 

Den Där Checklistan

 
Det finns några saker som jag lärt mig tröstar min älskade Neo och dessa kan sammanfattas med följande ord: blöja, bröst, bus och bilfärd. Vanligtvis får man testa allt och sen börja om ifall han blir missnöjd igen. Och ibland är han bara lite argsint och då spelar det inte så stor roll vad man testar på listan, men det viktiga är att man fortsätter försöka så att han känner att man finns där.
 
Blöja: Kollar alltid blöjan först. Den ska vara ren och torr. Han gillar inte om blöjan är full eller våt och det säger han till om, gärna med några minuters bökande likt en orm för att slutligen brista ut i en arg protest.
 
Bröst: Ofta visar han väldigt tydligt när han är hungrig eller snuttig. Men bröstet hjälper även mot övertrötthet. Övertrötthet märks på ögonen och kan så gott som alltid konstateras när övriga listan är uppfylld och ändå fortsätter skriken.
 
Bus: Det ska helst hända grejer. Hela tiden och med variation. Och det får absolut inte stå stilla för då blir han lätt rastlös och uttråkad. Lek i gym eller promenad ute i bärselen är uppskattat, men det ska företrädesvis ske innan han hinner känna sig rastlös eller uttråkad. Att ligga i vagnen bör ske i sovande tillstånd.
 
Bilfärd: Att åka bil är spännande och sövande. Och att bli gungad i babyskyddet.
 
 
Vad blir er bebis nöjd och glad av?

I Ärlighetens Namn

 
Kanske är det alldeles för tidigt för att jag ska kunna känna efter på riktigt, men jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte saknar gravidmagen. Inte det minsta. Det är så ljuvligt att kunna röra sig så gott som obehindrat och inte hela tiden ha ont. Till och med Jan sa häromdagen när vi var ute och gick att det är ovant att se mig röra mig så lätt och ledigt. Jag kan sitta och titta på alla de underbart fina gravidbilderna Jan tog på mig och magen, men inte känna så mycket. Hade jag haft en lättare graviditet skulle jag säkert känt annorlunda. Kanske. Möjligtvis. Så svårt att säga.
 
Kanske blivit en smula avtrubbad efter den där hemska förlossningen. Försöker att liksom inte känna så mycket alls. Vill bara fokusera på vår lilla skatt och inte gräva ner mig i det jobbiga. Så här i efterhand har jag fortfarande rätt svårt att förstå att Neo verkligen kommer från min mage. Kanske för att han skars ut ur min mage och för att jag var så slut efter alla smärtor och så borta på all smärtlindring. Jag är oerhört tacksam att jag inte haft några som helst problem att knyta an och känna all den kärlek jag har för Neo. En kärlek som växer sig starkare och större för var dag som går.
 
 
 
 

Kraschlandning Vid Matbordet

 
 
Matkoma. Haha, sicken pose.
 
 
En liten tupplur efter maten är aldrig fel.
 
 
Mamma försöker lägga bebis åt sidan, men tror han kommer vakna snart.
Det går inte för sig att byta ut mammas bröst mot en gosig filt.
 
 

Förbaskade Huvudvärk

 
Dagen började strax efter sju med en mycket nöjd bebis som "pratade" mycket. Han var väldigt vaken i morse så vi hade en lång lekstund under morgonen. Sjöng barnvisor så det stod härliga till och Neo iakttog mig med stora, mörkbruna ögon när han låg i sitt babygym. Ljuvlig stund! Sen fick det bli en sväng med Baby Björn så jag fick i mig lite frukost. Passade på att slänga bajssopor, sätta på tvättmaskinen, diska i köket och ta en liten promenad runt kvarteret medan Neo satt tyst och nöjd i selen. Strax före eller efter lunch brukar vara Neos tid för missnöje och idag var det inget undantag. Men jag läste av honom rätt bra. Lite tutte och sedan dags för vila.
 
När man är hemma själv med en liten bebis och har sprängande huvudvärk (trots ordentligt med vätska) kan man inte unna sig lyxen att gå och lägga sig i väntan på att det ska gå över. Kände redan under natten att huvudet inte var att leka med. Har vaknat till och från hela tiden. Neo var extra snuttig också och ville äta lite mer än vanligt. Finge jag en önskan vore det att inte behöva bli sjuk eller känna av några som helst krämpor. Fatta vilken supermorsa man skulle kunna bli då. Men ingen idé att drömma, utan försöka göra det bästa med det man har. Ska laga lite lunch när Neo vaknat från sin förmiddagslur. Då kanske jag får bukt med huvudvärken.
 
Gissar på att Neo kommer vara så där förtjusande glad när pappa kommer hem om cirka fem timmar. Det ser jag fram emot. Då brukar vi ha som rutin att gå ut med både katten och bebis. Och så får mamma lite avlastning. Imorgon blir en rolig dag. Ska hälsa på Michaela och hennes två barn. Kommer bli full rulle hela dagen. Men vi kommer må bra av lite omväxling och miljöbyte. Hoppas på uppehållsväder så man kanske vågar sig ut på en tur i den friska luften. Blir alltid en smula nervös när jag är ute själv. Vet inte varför, men blir så stressad om Neo skriker och jag är ensam ute bland folk. Som om jag skulle vara en särskilt dålig mamma för att mitt barn skriker. Konstig tanke.
 
Hur reagerar ni när bebisen börjar skrika i barnvagnen eller bärselen och ni är ute bland folk?
 
 
Så go att man nästan vill äta upp honom!
 
 
Finns inget vackrare än ett sovande barn. Hehe.
 
 
Tänk om man kunde vara lika cool som pappa. Han bryr sig inte vad folk tycker eller tänker
om bebisen blir lite kinkig. Han behåller lugnet medan jag förvandlas till en hysterisk höna. Typ.

Pappas Pojke

 
 
Nya flickfotografen?
 
 
 

Ännu Fler Tårar

 
Idag grät jag. Igen. Men inte av förtvivlan utan av ren och skär lycka. Efter ett amningspass låg Neo kvar på kudden och bara kikade. Jag pratade och busade med honom samtidigt som jag fick ordentlig ögonkontakt. I samma stund log han. Inte en eller två gånger, utan tre på raken! Och tro mig, det rörde sig inte om magknip, utan han log på grund av min interaktion. Mina ögon tårades med en gång och jag kände mig som den lyckligaste människan på denna jord. Finns inget vackrare än att se sitt eget barn le.
 
Något har hänt med vår underbara pojke. Han växer och utvecklas, vilket är helt fantastiskt att få uppleva. Hela kvällen har han varit så medveten, "pratat" och haft hur mycket ögonkontakt som helst. Och inte det minsta knorrande har han gett ifrån sig. Kanske känner av att pappa är hemma och visar sig från sin allra bästa sida. Och så skriker han av sig med mig på dagarna. Hehe. Inte mig emot. Jan badade Neo och det värmer så i mitt hjärta att se hur mycket Neo njuter. Sen lektes det en stund i babygymet medan jag fick den där efterlängtade duschen.
 
Första dagen hemma överlevde jag med bravur. Det var lite jobbigt där ett tag, men bara att bita ihop och kämpa på. Att få spendera varje dag med min älskade son är verkligen en ynnest. Och att få se sin son glad och nöjd i pappas famn är det bästa jag vet. Imorgon tänkte jag satsa på lite mer utomhusvistelse för mig och Neo. Baby Björn och barnvagnspromenad en liten tur runt kvarteret. Måste ta yttepyttepromenader nu för mitt jäkla snitt. Fattar inte varför det ska börja göra ondare nu när jag behöver vara i form för att ta hand om lillen.
 
 

Uppfostran Av Spädbarn

 
På Nyhetsmorgon i morse var det en väldigt intressant diskussion om barnuppfostran och hur man gjorde förr mot hur man gör nu. Särskilt när två generationer möts och ryker ihop om vad som är korrekt uppfostran. Och som på så många andra områden ser det rätt annorlunda ut idag, särskilt när det gäller små bebisar. Man har ju hört talas om matning på exakta klockslaget, låta bebisen skrika i timmar, inte plocka upp eller bära omkring på bebisen då det skulle vara "att skämma bort" barnet. Jag är glad att detta synsätt inte är vad som förespråkas i dagens läge. Det hade känts så fel och gått helt emot mina instinkter som mamma. Självklart kan det gamla sättet fungera för en del familjer, men för oss är det inte rätt. Att låta Neo äta när han visar tecken på hunger, eller bära honom eller ge honom extra mycket närhet när han är lite kinkig, det är ju det man har som uppgift i rollen som mamma. Sen måste man dock ge sig själv lite pauser. Om tuttarna blir såriga eller om man måste gå på toa så tar han inte skada av att skrika några minuter extra.
 
Från födseln upp till ca 3 månader har bebisen inte tillräckligt utvecklad hjärna för att "förstå" vissa saker. För Neo, som bara är fyra veckor, är det enbart det biologiska som styr. Detta medför att saker och ting sker helt på bebisens villkor. När man nått 3 månader brukar man säga att barnets hjärna kommit så pass långt i utvecklingen att det kan bli tal om att vänjas eller avvänjas vid vissa rutiner. Vi vet så mycket mer nu än förr om hur bebisar utvecklas och därför är det av yttersta vikt att man ger det dom vill ha i så pass liten ålder. Och som det är nu är det närhet, mat och trygghet. Är han ledsen och blir lugn av att bäras så må han bäras. De biologiska instinkterna finns ju där av en anledning och det är upp till oss som föräldrar att försöka tolka just vårt barns signaler. Forskning har visat att det sätt vi valt att göra ger tryggast barn när de växer upp - dvs. låta barnet styra när de är så pass små. Men sen blir det minsann andra bullar!
 
Hur ser er syn ut på "barnuppfostran" när det gäller spädbarn?
 
 
Hmmm...vad kan han vilja? (Och nej, vi lät honom inte skrika i onödan när denna bild togs).

 
 

Första Dagen På Egen Hand

 
Baby Björn har varit min räddning idag. Jag lyckades söva en trött bebis som åtminstone fick sig en timmes vila efter lunchen. Nu sitter jag och ammar och så börjar det om. Jo, vi har lekt rekordlänge i babygymet också. Gäller att stimulera vår otåliga son lite lagom. Om någon timme blir det nog en liten promenad så både mamma och bebis får frisk luft. Det mår vi så bra av. Jag har dock haft olycksbådande ont i snittet, men hoppas att det bara beror på läkningen. Vill verkligen ut och gå på riktigt långa promenader.
 
 
 
 
Så här trött blir man tydligen efter lite förmiddagsskrik och en Baby Björn-promenad med mamma.
 
 
 
 
 

En Helt Ny Värld

 
Trots nymatad, nybytt, utvilad och påklädd hade Neo kvar lite av sitt kinkiga humör från gårdagen. Han tyckte att fem var en rimlig tid att absolut under inga som helst omständigheter somna om och ge mamma lite extra sömn. Det var bara att börja dagen. Jag ville inget hellre än att gå på toaletten och kanske möjligtvis få i mig lite frukost, men vad göra med plutten? Aha! Mindes succén från igår. Spände på mig Baby Björn, stoppade i en smått protesterande bebis och två minuter efter hade han somnat mot mitt bröst. Jipppiekayey!
 
Gjorde mina morgonbestyr i lugn och ro innan jag lyfte ur en sovande bebis som nu ligger i sängen och snarkar som en gris. Ja, det är en helt ny värld som öppnar sig när man kan bära runt på bebisen utan att påfresta handlederna eller tvingas bli sittandes i soffan hela dagen. Nu kan jag slänga sopor, hämta in posten, gå på promenad med katten, boka den där välbehövliga tvättiden och svara i telefonen. Min första dag helt själv med Neo ter sig inte längre så omständig.
 
För det ska jag säga er, ni förstagångsmammor, att jag hade ingen aning om att man kunde bli och känna sig så låst under de första veckorna efter förlossningen. Och nu menar jag inte på grund av alla förlossningskomplikationer, utan just med amning och ompyssling av bebisen. Även fast jag inte behöver så mycket sömn och aldrig behövt har jag ändå blivit smått tokig när Neo har en helt annan vilja än vad min kropp skriker efter. Nu råkar vi dock ha en rätt bra bebis som inte skriker på nätterna, men det är ändå full rulle.
 
Men för att summera lite av vad vi hittills lyckats med idag när Neo hunnit bli fyra veckor gammal så kan jag konstatera att amningen fungerar bra, brösten känns okej, Neo tar flaska av pappa när det behövs, nappen går ibland och bärselen blev en succé. Livet som villrådig småbarnsförälder ter sig inte lika jobbigt som innan.
 
 
Grattis Neo - 4 veckor gammal har du hunnit bli idag.
(På fotot 9 dagar gammal).
 

Fyra Veckor Efter Förlossningen

 
 
 
Min viktnedgång verkar nu ha avstannat och jag ligger fortfarande på minus 10 kg, med 7 kg kvar till första delmålet och totalt 16 kg kvar till målet. Det är fortfarande bara promenader som gäller för mig i åtta veckor till. Väntar på min bok jag beställt - Träning för nyblivna mammor, skriven av Olga Rönnberg. Ska läsa in mig lite grann så att jag gör rätt från början. Och för att bli lite extra peppad. Har varit ute själv på en kort promenad, men då skrek Neo så mycket att jag inte kunde/ville fortsätta promenaden.
 
Jag har en liten fråga till er mammor därute som varit gravida. Blev snittad för fyra veckor sedan och tog kort på min degiga korv till mage. Är lite fundersam över hur mitt snitt är lagt. Precis under utbuktningen. Känns som att den är väldigt markant på ett olycksbådande sätt. Hade jag inte blivit snittad hade degen nog varit lite mer jämnt fördelad över hela magen. Nu känns det som om det vore omöjligt att strama åt den delen av magen som ligger ovanför snittet. Tror ni det är möjligt att träna bort den där korven?
 

 
 

Ett Hallelujah-moment

 
Neo vill vara med mycket mer nu. Alltså "sitta" på mammas arm mer upprätt och kika omkring. En liten stund. Sen skrynklas det där docksöta ansiktet ihop och vår son förvandlas till en missbelåten ET-kopia som vill ha variation. GENAST! Hahahaha. Jisses, vilken viljestark unge vi fått! Vem kan han brås på undrar jag och visslar oskyldigt. Jan fick sovmorgon till ett och sedan behövde jag lite hjälp med lunchen. Mot kvällskvisten började Neo bli kinkig och det var inte mycket som dög. Inte ens mammas tutte som alltid annars får honom lugn och sömnig. Ikväll fick vi frångå "rutinerna" och ägna några timmar åt att komma underfund med vad han ville. Så det blev en promenad med katten Sigge i koppel och lilla Neo i Baby Björn. Och han blev knäpptyst så fort vi kom utomhus. Tror minsann vi fött en liten friluftstomte.
 
När vi kom in knäppte Jan av sig selen och genast var missnöjet igång igen. Tutten åkte fram men han ville inte ha den. Han ville vara med oss. En stund. Okej, faktiskt ganska länge. Vilken bedårande bebis vi har, om man får säga sådana självgoda saker om sitt eget barn. Men allvarligt. När han är nöjd, nyfiken och bara sitter och tittar eller håller fast ögonkontakten med mig, då är han så söt att man bara smälter. Nu är det dock min tur att ha bärselen. Den är inte lika skonsam för ryggen som bärsjalen, men lite smidigare att sätta på sig. Hade ett litet halleluja-moment när jag kunde kissa OCH borsta tänderna samtidigt som bebisen sov gott i selen. En liten paus för stackars mamma-och pappa öron.
 
 
 
 
Så här fin blev vår balkong när Neos farmor planterat och donat.
Passade på att fota ikväll när solen äntligen tittade fram efter allt regn.
 

You Can Call Me Super Mom

 
Strax efter tio ammade jag lillen och han somnade på amningskudden. Bära eller brista, tänkte jag som bara hörde min egen mage kurra, jag måste försöka flytta på honom. Sagt och gjort. Med långsamma, försiktiga rörelser flyttade jag honom från kudden till sängen. Det är alltid en chansning att flytta en sovande bebis. Antingen så har han bara slumrat till lite ytligt och blir väckt när man flyttar på honom och inte så lite förnärmad. Eller så är han totaldäckad och då kan man i princip blåsa med en trumpet i örat på honom och han skulle ändå inte vakna. För tillfället befinner sig Neo någonstans i mitt emellan stadiet, på väg att vakna. Men tidigare var han totaldäckad. Snart har han tagit två timmars lur så det är väl dags för amning när som helst nu. Då kan jag passa på att koppla av en stund i min allt mer värkande kropp. Jäkla snittet och allt det där inne som blivit uppskuret känns när man rör sig mer än vanligt.
 
När jag äntligen lyckats flytta på honom blev det en väldig fart på mig. Först ner till köket för att rota igenom kylskåpet efter något att äta. Efter att ha slukat en liten tallrik med midsommarrester satte jag igång med en del vardagsbestyr som inte blivit av på år och dag känns det som. I alla fall inte av mig. Rensade kattlådorna, skrubbade toaletten, handfaten och väggen i badrummet (som efter en del missöden på skötbordet hade fått en ny väggdekoration). Hann sätta på en tvättmaskin, plockade ihop disk och satte på diskmaskinen, torkade av alla synliga ytor i köket, plockade upp blöjor, tvättlappar och amningsinlägg och fyllde på skötbordet samt pumpade ut lite mjölk ur brösten. Och fort skulle det gå för man vet aldrig när bebisen vaknar med ett hungrigt vrål. Fan, vad bäst jag känner mig just nu. Fast ryggen värker. Lyckades tyvärr inte kombinera snabbhet med ergonomiskt riktiga positioner för ryggen.
 
 
 
 
 
 

Skrek Ut Min Sorg

 
Inatt har det varit lite fler matningar än tidigare. Bara att gilla läget. Jan har inte fått mycket sömn då han var uppe tidigt för att skjutsa sina föräldrar till Landvetter. Tror han klev upp tre inatt. Det ösregnade ute så jag var en smula nervös att det skulle vara svårt att köra, men vid femtiden stod han i dörröppningen till sovrummet och jag kunde andas ut. Samtidigt vaknade jag av en fruktansvärd mardröm. Neo hade blivit svårt sjuk och vi låg inne på sjukhuset. Läkarna gjorde allt de kunde men det räckte inte. Minns att sjukhuspersonalen fick hålla i mig och släpa mig bort från operationssalen samtidigt som jag skrek ut min sorg. Vaknade och började gråta. Precis då hade Jan kommit hem och jag berättade min dröm för honom. Han tröstade mig och påminde mig om vem som sov bredvid mig. Jag tittade ner vid mitt bröst och där låg vårt fina mirakel. Hua. Sådana där drömmar vill man inte ha.
 
Jag, Neo och katterna har gått upp en gång idag, men nu är vi i sängen igen och lyssnar på när Jan snarkar vidare. Han behöver så mycket sömn och jag försöker ge honom det, men det är lite svårt att försöka roa en bebis helt på egen hand samtidigt som man är vrålhungrig. Ja, jag vet att jag skulle kunna lägga ner Neo och låta honom gnälla, men jag drar mig från att göra det. Så jag får väl skylla mig själv. Hittade en tablettask med salta björnar på sängbordet. Det fick bli frukost. Haha. Bärsjalen är inte inom räckhåll och även om det hade varit det är Neo inte riktigt på humör. Rätt häftigt att man redan lärt känna sitt barn så pass väl att man liksom känner av hans humör. Sen att man kanske inte alltid kan komma underfund med vad han vill hela tiden. Tänk vad praktiskt om man hade kunnat kommunicera så att Neo förstår att mamma också behöver äta och dricka ibland.
 
 
 
Det dyrbaraste vi har.

En Dag Till Ända

 
Så är snart ytterligare en dag till ända i denna hektiska karusell som även kallas familjeliv. Spännande att inte ha någon som helst aning om hur nästkommande dag kommer se ut. När man var utan barn, ja till och med när man var gravid, fanns det en helt annan frihet att bestämma på ett ungefär vad dagen skulle bära i sitt sköte. Så ser vardagen inte ut nu. Lilla Neo styr med liten järnhand och han har en vilja av stål. Imorgon ska jag försöka ta hela lasset själv. Jan behöver kurera sig om han ska orka med en ny arbetsvecka.
 
Det är verkligen fullständigt omtumlande att bli förälder för första gången. Allt som har med minutiös planering att göra kan så gott som hälsa hem under de första månaderna när man försöker lära känna sitt barn. Och ibland, när man tror att man äntligen förstått sig på hur han agerar då han vill ha det ena eller det andra så kan det ändras. På ett ögonblick. Förändring och utveckling är nyckelorden. Och jag utvecklas hela tiden i rollen som mamma. En roll jag trivs riktigt bra i, även om det självklart har sina ruskigt tuffa stunder.
 
 
Denna syn fick mina ögon att tåras av lycka. Lilla Neo har somnat gott i pappas knä.
 
 

Mamma Hänger Inte Med

 
Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Neo har skött sig exemplariskt hela dagen. Gårdagens otröstliga bebis var som bortblåst. Pappa fick mata honom med min mjölk innan vi åkte ut för att uträtta dagens ärenden. Vi har varit ute på Plantagen och köpt blommor till balkongen samt handlat på Citygross. När Neo varit vaken är han med och tittar sig nyfiket omkring. Så roligt att se! Värmer verkligen ett mammahjärta. Han har även börjat upptäcka mobilen ovanför skötbordet och följer stundtals väldigt stadigt med i blicken. För att inte tala om den söta lilla ugglan som hänger i babyskyddet. Den kikar han på när han inte tittar ut genom bilfönstret med sina stora, underbara ögon. Åh, dessa ögon! Sicken fantastisk dag det blev.
 
 
Så stolt över mina grabbar.
 
 
En dagens mamma bjuder jag på. Osminkad, okammad och med 16 kg kvar till målvikt.
 
 
Ut på äventyr.
 
 
Tre generationer Monsen.
 
 
Blommor och örter till balkongen. Farmor planterar i skrivande stund för fullt därute.
 

Far & Son - Mina Livs Kärlekar

 
 
Jag älskar er så oändligt mycket!
 

En Möjlighet Att Utvecklas

 
 
I tre timmar har han sovit, ömsom på amningskudden och ömsom i min famn. Ätit en gång emellan för att sedan somna om. Kan och vill inte flytta på honom. Bara njuter av hans doft och att han mår bra. Idag ska han verkligen inte behöva sakna mammakärlek och närhet. Min fina, underbara goding. Älskar dig så ofantligt mycket och jag gör allt för dig.
 
Man måste försöka se svåra stunder som en möjlighet att utvecklas. Både för bebisen och föräldrarna. Och nu när det värsta är över och huvudet inte värker efter timmar av bebisskrik kan denna mamma tänka lite klarare. Så vad har vi lärt oss från gårdagens kaos? Jo, att:

1) Neo kan ta napp och somna med den (men det krävs en viss finess av den som ger honom nappen).
2) Neo kan ta flaskan OCH att pappa kan ge flaskan (tidigare dög det bara om Neo låg i min famn).
3) Neo blir lugnad av att vistas utomhus och i pappas famn.
4) mina bröst ska först och främst pumpas om det uppstår smärtor när Neo ammar.
5) mina bröst blir bättre med purelan, bröstmjölk och luftning så mycket det bara går.
 
 
 
 

Slutet Gott

 
Slutet gott, allting gott - eller? Gårdagen slutade med att jag gav efter strax före midnatt. När jag höll min gråtande son i min famn och tittade in i hans tårfyllda desperata vackra ögon klarade inte mitt hjärta mer. Jag lade honom till bröstet och han fick den tröst han så gärna behövde. Strax före hade jag pumpat ut nästan 100 ml mjölk så att han i alla fall skulle ha min mjölk innan vi tog till ersättning igen. Jan gjorde verkligen ett hästjobb igår med Neo medan jag satt och pumpade. Så länge de var ute och gick höll han sig lugn. Pappas famn är väldigt rofylld.
 
Amningsnapp i storlek L beställd. Ja, amning ska ju vara något mysigt och har (fram till igår) varit det. Det är nog därför det blev ett väldigt "slap in the face" att det helt plötsligt gjorde så ont. Men det släppte lite när jag pumpade ut mjölk ur båda brösten. Vet inte om det är en begynnande mjölkstockning. Ska pumpa idag igen. Imorse har jag och Neo kunnat legat och gosat i sängen och han har ätit och snuttat. Han sov sex timmar i sträck efter gårdagens skrikafton. Stackars liten. 
 
Och tusen tack för alla peppande kommentarer och råd!
Blir alldeles gråtmild när jag ser hur många som också kämpat med amningen.
 
 
Godaste jordgubbstårtan som Neos farmor bakat.
 
 
Neo tog sig en lur lagom till midsommarlunchen. Syns verkligen att han vuxit.
Korgen verkar inte lika absurt stor längre. Nästan ett kilo har vår fina gosse lagt på sig.
 
 
Sigge är också med och firar midsommar.
 

Tårarna Bara Sprutar

 
 
Absolut den vidrigaste värsta dagen i detta nya mammaliv! Jan är ute med Neo i bärsjalen. Han har varit otröstlig till och från i flera timmar, men Jan upptäckte att han lugnade sig lite när han blev buren en stund utomhus. Jag försökte lägga honom till bröstet men så fort han tog tag och började suga så skar det som rakblad. Testade andra bröstet men tårarna bara sprutade. Det gjorde så ont att det verkligen inte gick! Fattar inte. Tidigare har det bara känts lite grann när han tagit tag, men efter korrigering av hans grepp har det inte varit några problem. Det har liksom aldrig förut känts i själva bröstet som det gjorde ikväll. Kan inte amma mer idag. Kämpar på med allt vi kan hitta. Vi fick lov att ta till ersättning för att Neo skulle få mat nu på kvällen och efter en hel del trugande så kunde Jan ge honom flaskan.
 
Jag lyckades vagga honom till sömns i min famn tillsammans med nappen så att han fick en liten sovstund, men det var nog bara en paus i hans missnöje som varken mamma eller pappa helt kan råda bot på denna midsommarafton. Åh, om ni bara visste hur ont det gör i hjärtat på mig att veta hur nöjd Neo skulle bli om han fick ligga vid mitt bröst och snutta, men att det fysiskt inte går på grund av smärtan. Jävla skitbröst! Amningshjälpen (hemsidan) är inte mycket till hjälp. Där står det i stort sett att Neo ska få bröstet precis när han vill och hur ofta han vill. Och det är verkligen det jag har anammat tills idag. Och nu då? När mamma är helt trasig? Vad fan ska man ta sig till då? Om mina bröst inte känns bättre imorgon vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Cry Baby

 
Varför jag inte uppdaterat bloggen förrän nu? Jo, det ska jag tala om för er. Här hemma har vi en liten cry baby. Igen. Och han låg och bökade så mycket inatt att det inte blev mycket sömn för mamma. Pappa är förkyld så han låg i arbetsrummet på soffan och sov. Hela förmiddagen vaggade jag runt lägenheten med en missnöjd bebis, gick igenom hela checklistan över vad som kunde vara orsaken till missnöjet men utan resultat. Tog även en barnvagnspromenad då skumpiga vägar brukar lugna Neo, men icke. Uff. Det är tufft detta småbarnsliv, det medger jag utan problem.
 
När Jan gick upp, sisådär kring tolvsnåret, testade han bärsjalen. Neo var klarvaken, men blev tyst så pass länge att jag hann ta en välbehövlig dusch. Jag fullkomligen dröp av svett. Nu är jag förvisso lika svettig igen, men jag är i alla fall ren. Denna midsommar blir en smula annorlunda mot tidigare midsomrar. Ingen alkohol, ingen stug-eller naturupplevelse, men vi har köpt det viktigaste på matbordet - sill, potatis, lax, gräddfil, gräslök och en jordgubbstårta. Jag har fortfarande en missnöjd bebis som ligger vid bröstet och försöker komma till ro. Går väl så där. Skam den som ger sig.
 
Det kommer många fler sådana här dagar och när jag är helt själv om dagarna, då Jan jobbar, ska jag bannemej kämpa för att få nappen att fungera som tröst, istället för bara mamma och hennes tutte. Åh, det gjorde så ont att duscha bara strålarna råkade träffa mina bröst. Fick gå med bysten blottad trots närvaro av svärföräldrarna för brösten är så ömma att det tunnaste tyg skaver. Kladdar på Purelan-salva för glatta livet. Önskar er alla en trevlig midsommar. Jag ska nog sova bort resten av dagen så fort jag får tillfälle. Är dock rätt tveksam till ett sådant tillfälle.
 
 
 
Oavsett om han är nöjd eller supergrinig så är han så söt att man nästan vill äta upp honom!
 
 
 

Ja, Det Gick Ju Till Slut

 
6,5 timme i sträck var vår älskade lilla son Neo vaken. Skrik, bök, stök och gråt. När pappa äntligen kom hem från jobbet hade han däckat på amningskudden. Sen vaknade han och körde några skrikvalser till så pappa verkligen fick höra hur mamma haft det större delen av eftermiddagen. Neo fick tutt och därefter sattes han i babyskyddet. Vi for ner en tur på stan för att möta upp Jans släktingar från Norge som var på besök några dagar i Borås. Neo fortsatte att gallskrika tills Jan lade ner honom i vagnen. Då däckade han på en gång. Och sov. Men bara så länge vagnen var i rörelse. Så fort vi råkade stå stilla började han kika och röra på sig. Men sötnosen fick i alla fall 1,5 timmes sömn mellan halv fem och sex.
 
Vi stannade inte länge på stan. Gick mest med vagnen, köpte en glass och tog en sväng in på Polarn och Pyret där Neo fick en riktigt cool tröja av farfar. Nästan identisk med en tröja som pappa har så det gick ju givetvis inte att motstå. En snabb midsommarhandling på Ica Maxi hann vi också med innan Neo öppnade sina stora, smått missnöjda mörka ögon och ville ha tutten igen. Och så somnade han på amningskudden. Nu sitter jag vid köksbordet, vrålhungrig och iakttar när Jan fixar en fenomenalt god pytt i panna med färskpotatis och pulled pork. Han är rätt slut han med, vilket jag förstår då han jobbar om dagarna för att sen komma hem och försöka avlasta mig så gott det går. Imorgon ska vi fira midsommar i hemmets lugna vrå. 
 
 
Tröja från farfar. Storlek 56 så han får växa lite till. Neo alltså, inte farfar.
 
 
En ängel när han sover. Hihi.
 
 
 

Där Kom Gråten

 
Neo har på morgonen legat en stund i babygymmet och kikat på alla dinglande grejer. Förmiddagen gick finfint. Han var nöjd och go som en liten ängel, sen brakade helvetet lös. Kan säga så här att det spelar fanimej ingen roll hur mycket man fått sova de senaste nätterna när man helt plötsligt möts av en övertrött bebis. Man försöker på alla möjliga sätt att trösta samtidigt som man håller på att pinka på sig och törsta ihjäl. Till slut såg jag ingen annan möjlighet än att lägga ner honom i spjälsängen och låta honom skrika ett par minuter. Åh, vad man känner sig som en usel människa, men något måste man ju göra när man är själv hemma. Fast man känner sig så himla elak. Behöver väl egentligen inte säga att jag kissade i rekordfart och hällde i mig ett glas vatten.
 
Nu har jag lagt honom till bröstet i ett sista desperat försök att få honom att somna. Mina bröst värker och jag är HELT slut. Neo har aldrig någonsin sen han blev född varit vaken så här många timmar i sträck utan att ta åtminstone en liten tupplur. Det var tal om att vi skulle åka ner en tur på stan efter att Jan slutat jobba eftersom han har besök av några släktingar. Vi får se hur Neo mår och hur jag mår. Gråten har inte varit långt ifrån de senaste timmarna. Aj fan, där kom gråten. Dumma mamma som inte kunde stå emot tårarna. Vad hände med den där styrkan jag kände alldeles nyss? Ibland känns det som om jag är lika ombytlig som en bebis.
 
 
Mammas lilla (förmiddags)ängel.

En Lugn Start

 
Byte och amning klockan fyra imorse och sen sovmorgon till halv nio. Jag blir fortsatt bortskämd med bra nätter. Neo var dock en smula ängslig igår vid amningen. Magen som kniper lite. Men det är helt klart hanterbart. Idag skulle det bli en varm uppehållsdag så jag kanske beger mig ut på en liten barnvagnspromenad. För tillfället testar vi bärsjalen jag fick låna av Mathilda. Såg till att blöjan var nybytt och att han var mätt, glad och belåten. Han blev lite kinkig när jag lade honom i sjalen, men så fort jag hade fått alla knutar på plats blev han knäpptyst och bara låg och kikade. Nu sover han sött mot mitt bröst och jag har ätit frukost med båda händerna! Jisses. Detta är helt underbart! Ska använda sjalen en liten stund varje dag så att han vänjer sig. Går det mot en succé är det inte helt otänktbart att vi beställer hem denna gudagåva.
 
 
 
 
 
 
 
 

God Morgon

 
 
Att lukta på bebis är det bästa som finns. Idag tog han sovmorgon igen.
 

Lilla Gosingen

 
 
Neo skrattar och ler i sömnen. Det är ju så bedårande att man smälter. Ute regnar och åskar det. Jag och sambon sitter och myser i TV-rummet framför UFC. Passade på att pumpa ut 20 ml ur tutten innan Neo vaknade. Nu har jag rätt ömma bröst så smörjde på med lite Purelan. Trots det ömma och onda mår jag oförskämt bra. Tror minsann att denna mamma blir bra mycket piggare och gladare när lilla bebis inte befinner sig i den värsta utvecklingsfasen. Nu gäller det dock att ladda batterierna och förbereda sig på nästa utmaning. För de kommer i en stadig ström när man har småbarn. Det förstår jag nu. Åh, det är så mycket mer jag fått förståelse för sen jag blev mamma. Ska ta det i ett annat inlägg någon dag. Nu blir det fortsatt mys framför TV:n med svettiga karlar som slår varandra blodiga. Trevlig kväll!
 

BVC Besök 2

 
Egentligen hade vi ett hembesök av BVC efter den första vägningen och mätningen, men då var det mest bara prat och så togs det en vikt så jag fortsätter räkna besöken när vi åker till själva BVC. Neo sov oförskämt länge på förmiddagen. Typ nästan två timmar. Det är länge för mig. Hann städa upp på övervåningen, hänga in ren tvätt i garderoberna och samla ihop all smutstvätt. Puh. Och lilla underbara Neo fortsatte snusa. Innan jag ens vågade resa på mig låg han först på amningskudden, sen i min famn och sedan testade jag att lägga ner honom i babykorgen och där fortsatte han sova gott.
 
Har jag lärt mig en sak så är det att det blir ett jäkla liv om man råkar väcka honom "för tidigt", vilket har inträffat när man försökt lägga honom ifrån sig i hopp om att få något uträttat. Men det var inga problem nu. Jisses, vilken sömntuta man fått nu då. Blir nästan lite orolig att han är sjuk eller något. Har kollat ett antal gånger att han fortfarande andas. Haha. Är det inte det ena så är det det andra. Sover han för lite tror man att något är fel då med. Typiskt mig. Nåväl. Efter en sådan lång tupplur blev det en ordentlig måltid vid bröstet.
 
På BVC pratade jag om Neos ombytliga humör, oroliga nätter och att han börjat äta varannan timme från att ha ätit var tredje de första två veckorna. Sen att vi testat miniform och semperdroppar för magen och verkar ha märkt en viss skillnad. Han har fortfarande lite knip men inte lika ofta. Kan ju vara en tillfällighet. Men magen sköter han precis som vanligt. Och att jag höll på att ge upp helamningen när han var som jobbigast både på natten och dagen, men nu efter flera nätters bra sömn är mitt humör på topp igen. Så hur mycket hade Neo vuxit och gått upp i vikt undrar ni förstås. Hehe. Vi kan säga så här, det råder ingen tvivel om att han haft en tillväxtfas.
 
 
3 veckor och 2 dagar gammal väger lilla Neo 3630 gram och mäter nu 54 cm. Oj, vad han växer! Bra grejer mammas boobies. Känns mycket nu bara för att vi fick en pluttbebis, men insåg sen att det är ju ungefär denna vikt som de flesta nyfödingar har, om inte mer. Sen låg han även två veckor till i magen men blev visst ändå inte större. Så glad att han växer fint och att han äntligen kommit lite mer till ro. Tills nästa tillväxtfas. Hehe. Men nu kommer jag åtminstone vara lite mer beredd och kanske kunna känna igen tecknen.
 
 
Idag hämtade vi även ut Neos pass. Giltigt i 5 år. Hans passbild är ju minst sagt charmerande. Polispersonalen kan inte riktigt det där med fotografering. Hade pappa fotografen kunnat få tillåtelse att fota en presentabel passbild skulle Neo åtminstone fått en hals. Haha. Sötnöten!
 

Vilken Underbar Natt

 
Förutom de tre timmarna jag fick igår kväll bjöd Neo på ytterligare 7,5 timmes sömn inatt. Helt otroligt. Han fick nattamål vid elva igår och sen sov han som en stock fram till halv fem. Då blev det morgonmål och sen sovmorgon fram till halv åtta. Jag undrar om det är dropparna som börjar ge effekt. Det har ju varit främst på natten som han bökat mycket och verkar haft ont men de senaste nätterna har förflutit bra. Eller så var han bara extra trött efter gårdagens träning i Rex babygym. Hehe. Vad det än beror på så känns det bra i mammahjärtat när Neo är nöjd och glad. Nu för tiden är han även mer vaken och tittat och iakttar omgivningen. Så himla söt! Är riktigt stolt över min fina son.
 
Nåväl. Jag har inte så ont av att amma varannan timme så länge man har möjlighet att ta igen sig lite på natten. Nu sover lilla skrutten på amningskudden igen och mina bröst ömmar inte lika mycket som tidigare. Idag känner jag verkligen styrkan att fortsätta med helamningen så länge det känns bra. Ska börja experimentera med bärsjalen jag fick låna av Mathilda, men jag väntar nog till fredag då Jan är hemma och kan passa. Man blir inte lika säker på att bära bebisen med en kvaddad handled. Är Jan hemma ber jag honom lyfta Neo till skötbordet eller till bröstet för att inte fresta på leden för mycket. Men ska ringa till arbetsterapeuten asap.
 
Om några timmar ska vi till BVC för vägning och mätning. Förra gången vägde han 3290 gram, 15 dagar gammal. Jag tippar på att han är uppe i 3500 gram nu. Senaste mätningen gjordes när han var 9 dagar gammal och då var han 52 cm lång. Har ingen aning om hur mycket längden kan ha ökat men tror inte det är så mycket. Folk tycker fortfarande att han är jättepluttig, men i mina ögon har han vuxit massvis. Jag tänkte spara den allra minsta prematurbodyn och sätta in i hans första bok. Redan nu kan jag inte fatta att han varit så liten.
 
 
 
Min stora lilla kille. Älskar dig så mycket.
 
 
 
 
 

En Välbehövlig Dag

 
Uppdatering: Skönt att verkligen få bekräftat att han var trött. Både mamma och bebis somnade vid halv sex. Sen sov Neo fem (!) timmar i sträck. Jag sov till nio. När Neo vaknade fick han ren blöja och pyjamas. Han skrek och var till synes otröstlig, men det var hungerskriket så nu ligger jag i sängen igen med en tyst, nöjd och ätande bebis. Ett litet nattamål som han förhoppningsvis sover gott på. Imorgon ska vi till BVC för mätning och vägning. Ska bli spännande att få veta hur stor vår bebis blivit nu.
 
Runt halv nio imorse, en smula senare än vad som var sagt på grund av ett litet missöde på skötbordet som resulterade i ett bad för Neo och en dusch för mamma, släppte Jan av oss hemma hos Mathilda och Rex. Jag hade packat med mig allt nödvändigt för att hålla en liten tre veckors bebis nöjd och glad. Riktigt lika nöjd som Rex var han inte men så länge han fick tutten varannan timme och lite underhållning däremellan skötte han sig riktigt fint. Jag har faktiskt en snäll bebis. Han tog även en tupplur på 1,5 timme så mamma fick äta lunch i lugn och ro utan bebis i famnen. Vilken lyx! Passade på att lägga honom i vagnen och där sov han tills han vaknade.
 
Det var en väldigt bra dag rent bebismässigt. Jag har lärt mig att Neo KAN vara i vagnen i vaket tillstånd så länge vagnen rör på sig och ifall han är någorlunda mätt och självklart med torr blöja. Sen har jag verkligen lärt mig att tyda hur Neo reagerar när han är övertrött, vilket han blev på slutet precis när pappa skulle hämta upp oss. Vi gick upp och lade oss på en gång vi kom hem och sov fram till nio. Ack, vilken välbehövlig dag det var. Så skönt att umgås med en annan mamma som själv gått igenom spädbarnstidens första härliga veckor. Man slipper bli stressad ifall bebisen är kinkig, som jag kan bli om vi är på stan eller sitter på bussen hem.
 
Blev en hel del prat om sådant man helst inte diskuterar med vem som helst. Tankar, upplevelser och känslor man har som nybliven mamma, som säkert alla nyblivna mammor känner och går igenom, men inte talar högt om. Tyvärr finns det alldeles för många människor som inte förstår eller kan sätta sig in i andras situationer. Att få sitta ner och prata helt fritt är så otroligt befriande. Tusen tack Mathilda för en underbar dag. Nu har jag energi att kämpa på lite till. Stor kram till dig och fina Rex.
 
 
Får testa en jätteskön och smidig bärsjal. Har lånat hem den nu i några dagar.
Ska se om Neo gillar den. Tänkte prova en annan sjal också innan jag beställer någon själv.
 
 
Att somna på amningskudden är inte så tokigt.
 
 
Redan i så unga år vägrar han lyssna på vad mamma har att säga.
 
 
Glada Rex leker i babygymet.
 
 
Testade att lägga Neo i babygymet och han gillade det verkligen, så tänkte plocka fram det här hemma.
Några minuter kan man i alla fall roa honom med det när han är vaken.
 
 
Chillar hos Mathilda och vickar lite på mina tjusiga tår.
 
 
 
 
 
 

Min Mentala Hälsa

 
För att bevara min mentala hälsa har jag och Neo planerat en heldag hemma hos Mathilda och hennes charmtroll Rex. Behöver komma ut lite, få miljöombyte och träffa andra mammor. Jan släpper av oss där innan han åker till jobbet. Neo börjar denna tisdag med att kräva frukost kl. 04.00. Mamma står givetvis till förfogande. Fick tyvärr väcka Jan och be honom lägga Neo till mitt högra bröst då min handled är helt kaputt nu. Jag klarade inte att flytta honom. De där handledsskenorna fungerar inte när jag ska ta hand om Neo. De är klumpiga, jag har svårt att få ordentligt grepp om Neo och dessutom är de väldigt hårda och obekväma för honom mot hans hud. Funderar på om mjuka lindor vore ett bättre alternativ. Har ingen aning om vart jag ska vända mig med detta problem. Jag vet att handlederna är överansträngda och borde vila, men det är inget alternativ när man har ett spädbarn att ta hand om på dagarna (och nätterna).
 
 
Neo tre veckor gammal.
 
 
Absolut bästa platsen.
 

Frågor & Svar

 

När fick du reda på att du var gravid? 7:e september 2012.

 

Hur gammal var du? 29 år.

 

Hur tog din partner det? Han var hur lugn som helst och sa att han kände det på sig.

 

Mådde du mycket illa? Mådde förbaskat illa de första 3-4 månaderna. Kräktes varje dag flera gånger om dagen.

 

Hade du mycket halsbränna? Tror jag kände av det en gång.

 

När kände du bebisens första sparkar? När jag var i vecka 17 kände jag fosterrörelser men det var mer som om en fisk sprattlade. I vecka 20 började jag känna riktiga sparkar.

 

Var du ofta orolig? I början var jag det och sedan när jag fick onda sammandragningar  i vecka 23, vilket resulterade i en tur till förlossningen. Det var dock ingen fara. I vecka 27 fick vi åka in på kontroll då bebis inte rört sig alls på över 24 timmar, men återigen ingen fara.

 

Sparkade bebisen mycket? Ja, en riktig liten karate kid.

 

Fick du bristningar? Ganska mycket på låren och rumpan, lite på magen.

 

Hur många ultraljud gjorde du? 7 stycken. Ett tidigt ultraljud i vecka 8, ett i vecka 13 inför KUB-testet, rutinultraljudet i vecka 17, ett på Cypern i vecka 21 (?) två tillväxtultraljud i vecka 33 och vecka 39 samt ett ultraljud för fostervattenmätning i vecka 40 då det under tillväxtultraljudet visat på minskat fostervatten.

 

Hur började din förlossning? Den började inte alls. Gick två veckor över tiden och fick bli igångsatt den 25:e maj, men inte förrän ett dygn efter började kroppen svara på igångsättningen, vilket tydligen inte var ovanligt för förstföderskor.

 

Hur många timmar tog din förlossning? Minns inte riktigt men jag och min sambo räknade med 18 timmars riktigt smärtsamt värkarbete.

 

Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Jag hade ställt in mig på vaginalt men det fick bli akut kejsarsnitt till slut.

 

Hur mycket var du öppen när du kom in? 1 ynka cm.

 

Vilken smärtlindring tog du? Lustgas. Ville ha epidural men de misslyckades med att sätta den. Läkaren stack mig 13 gånger i ryggen. Mardröm. Till slut fick förlossningsläkaren komma in och lägga någon form utav blockad i underlivet (bestående av fyra sprutor) så att jag fick lite lättnad i några timmar.

 

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Fick aldrig chans att krysta även fast jag kände ett enormt tryck men då var jag bara öppen 6 cm så hade jag krystat då skulle jag väl spruckit från Ystad till Haparanda.

 

Blev det komplikationer? Ja, värkarbetet stannade av helt trots värkstimulerande dropp. Jag fick även spinalläckage på grund av alla nålstick i ryggen och blev kvar på BB lite längre än förväntat med en massa smärtlindring.

 

Vad tyckte du var jobbigast? Att höra hur ledsen läkaren var över att inte kunna ge mig smärtlindring när jag behövde det som bäst och jag visste att smärtan bara skulle bli värre. Att under förlossningen vara på väg att förlora medvetandet på grund av smärtan och tro att man var på väg att dö från allt och alla man älskade utan att någonsin få hålla i den son man längtat efter hela livet. Att se Jans plågade ansiktsuttryck när jag sa hur mycket jag älskade honom och bad honom ta hand om Neo.

 

Var du rädd för något? Att Neo skulle dö i magen. Särskilt när hans hjärtljud gick ner drastiskt och folk kom rusande in i rummet.

 

Skrek du? Jag skrek hela tiden. Eller snarare stönade konstant. Det går inte att genomlida en sådan smärta utan att ge ifrån sig några ljud. Skrämde säkert slag på alla patienter på hela förlossningsavdelningen.

 

Hur många var inne i förlossningsrummet? Oj, det minns jag inte. Det kom och gick folk hela tiden. Men hade två underbara barnmorskor. Annika och Carina.

 

Hade du någon nära med dig? Min sambo.

 

Fick du sys? Ja, invändigt och utvändigt då det blev kejsarsnitt.

 

Vilken vecka födde du i? Vecka 43. (V.42+1)

 

Vikt och längd på bebis? Vikt 2890 gram och 49 cm.

 

Hur gammal är bebisen nu? Exakt tre veckor gammal.

 

Vad tyckte du om förlossningen? Det värsta jag varit med om.

 

Hur mycket gick du upp under graviditeten? 17 kg. Från 63 kg till 80 kg.

 

När kommer nästa barn? Vi vill bara ha ett barn.

 

 

Tre Veckor Efter Förlossningen

 
Idag är det exakt tre veckor sedan kejsarsnittet. Det känns som om det läker på bra, men inte snabbt nog för en otålig mamma som vill ut och ta långpromenader. Men av de korta barnvagnspromenader jag hittills gjort, mestadels på stan, känner jag att det inte är riktigt bra ännu. Och jag tänker inte börja för tidigt så att jag åker på några bakslag. På BB sa de att jag kunde räkna med fyra veckor innan jag fungerade relativt normalt igen. Så jag ger det en vecka till innan jag vågar mig ut i skogen. Saknar verkligen doften av naturen och den lilla entimmesslingan jag alltid brukar gå. Finns små träbänkar längs med spåret så jag kan amma om det skulle bli kris.
 
Imorse visade vågen på minus 10 kg. 7 kg kvar till första delmålet. Det går rätt fort. Undrar om det beror på amningen i kombination med att jag inte äter så mycket skitmat. Sen har jag ju nästan blivit av med all vätska, så det har nog gjort sitt. Totalt 16 kg kvar till målvikten som ska nås lagom till bröllopet nästa år den 17:e maj. Misstänker att det absolut svåraste att bli av med kommer vara mina sambokilon och inte graviditetskilona. Men det ska bli mig ett sant nöje att börja träna igen och kämpa mig tillbaka i form. Spinning, zumba, core, bodycombat, powerwalks och styrketräning. Åh, vad jag längtar! Måste bara ha lite mer tålamod med min läkande kropp.
 
P.s Det märks att jag gått ner i vikt. Mina svarta favoritbyxor under graviditeten håller jag nästan på att snubbla över för de hänger ner i marken och underkläderna hasar ner över halva röven.
 
 
80 kg på igångsättningsdagen. Och två dagar efter fick jag den finaste gåvan i världen.
 
 
Vecka 42.
 
 
Bild på magen 3 veckor efter förlossningen och snittet.
En liten mage med pyspunka. Förhoppningsvis får man bukt med det när magmusklerna är tillbaka.

Mer Om Snittet

 
På request kommer ett litet inlägg om detaljerna kring mitt kejsarsnitt. Med reservation för vissa blackouts. Jag var rätt borta på grund av smärtorna och sen fick jag stadiga doser med smärtlindring under själva operationen. När jag äntligen blev inrullad på operationen möttes jag av sjukt mycket människor som alla försökte övertala mig att bli snittad i vaket tillstånd. De lovade att ge mig ordentligt med smärtlindring som skulle börja verka på en gång. I min värld i det tillståndet var smärtorna så starka att jag bara ville slippa att ha så ont. Och det var nog löftet om att smärtorna skulle lätta tämligen omgående som fick mig att äntligen ge vika.
 
Min sambo berättade att de lade en ryggbedövning med mycket mindre nål än epiduralnålen. Den gjorde mig bedövad från överkroppen och nedåt. Minns inte hur lång tid det tog. Är tvungen att fråga min sambo hur jag upplevde själva operationen och vad jag sa under tiden. Hans svar: du pratade om osten. För er som inte hängt med så hade jag alltså med mig en Blå Castello ost som man inte får äta under graviditeten, men som jag verkligen längtat efter att få äta efter förlossningen. Läkarna hade bara skakat på huvudet med ett leende. Ja, man säger så mycket tokigt under morfinpåverkan. 
 
Jag minns dock att jag började känna lite smärta när de höll på att skära ut honom och det sa jag till om. Då fick jag mer morfin. Så här i efterhand är jag väldigt glad att jag var vaken. Inte bara för att jag fick uppleva och höra Neos första skrik, utan för att jag kunde säga till hur jag mådde och vad jag kände. Min absoluta sjukhusmardröm är ju att bli sövd men fortfarande kunna känna allt utan att ha någon möjlighet att kommunicera. Det hände en kollega till Jan. Hur som haver. Själva snittet gick jättebra. Jan och min barnmorska gick iväg med Neo för att räkna fingrar och tår medans jag låg kvar för att bli ihopsnydd.
 
Om jag ska säga vad jag upplevde som mest obehagligt var det just att bli ihopsydd. Vet inte om bedövningen fungerade sämre på mig, men det gjorde verkligen ont till och från under de ca 40 minuterna det tog att sy ihop mig invändigt och utvändigt. De var tvungna att ge mig flera doser med morfn och till slut blev hon som var ansvarit för smärtlindringen nästan irriterad på läkarna över att det tog så lång tid, för hon såg hur ont jag hade. Men jag klandrar inte någon. Läkarna måste ju få den tid det behövs för att sy ihop mig. Det lustiga är att jag än idag inte riktigt fattat att någon gjort en stor bukoperation på mig. Kanske på grund av att jag var rätt borta. 
 
Dagarna efter snittet:

Inga komplikationer uppstod med själva snittet, utan det var spinalläckaget som var det jobbiga dagarna efter. Även efteråt var jag rätt borta då jag varje dag fick smärtstillande. Det som däremot var lite påfrestande och som hade med operationen att göra var att jag förlorade förmågan att känna efter när jag behövde gå på toaletten. Och det gällde både nummer ett och nummer två. Jag gick på toaletten för jag tänkte att det borde jag göra och så försökte jag bara slappna av. Ont som fan gjorde det att kissa även fast jag inte fött vaginalt. Och att göra nummer två var som att kastas tillbaka i värkarbetet. Kändes som värkar/kramper i magen varje gång. Riktigt vidrigt. Men dessa problem gick över på drygt en vecka.
 
Nu har det snart gått tre veckor sedan snittet och jag tar inga smärtstillande tabletter längre. Det lade jag av med för lite mindre än en vecka sen. Visst känner jag att det kan göra ont inne i magtrakten och strama i ärret men det är hanterbart. Btw - har sett att det är många som fått prematurbebisar på Facebook och i bloggosfären. Har jämfört både längd och vikt med vår bebis och jag tycker det är så konstigt att Neo vägde i stort sett lika mycket som en premis men ändå var han TVÅ veckor överburen. Och så hade båda TUL:en en felberäkning på 660 gram. Hur sjutton går det ihop? Slutade han få näring därinne eller?
 
 
Neo två dagar gammal.
 
 
Det vackraste vi gjort.
 
 
Så mycket kärlek.
 

Vilken Skillnad

 
Tänk, vilken skillnad när man fått sova en natt. Jag har ork, tålamod och energi trots värkande handleder och en bebis med magknip. Visst, jag är lite trött nu men hela dagen har liksom flutit på så smidigt och bra. Känner mig allt säkrare i rollen som mamma, även fast det är lång väg kvar innan jag känner mig så pass självsäker att jag vågar ta bussen själv ner på stan. Hehe. De första dagarna hemma från BB kunde jag få panik när Neo började knorra men nu tar jag det med ro. Det hade förvisso mycket att göra med min oro för hur katterna reagerade på spädbarnsskrik, men efter Jans fenomenala insats är Sigge så van vid Neos skrik att han inte bryr sig. Eller han bryr sig på ett rätt häftigt sätt. När Neo var i famnen på farmor och började skrika samtidigt som Jan var på väg upp till mig som låg och vilade, då sprang Sigge upp för halva trappen, ställde sig i vägen för Jan och jamade bestämt. Det var hans sätt att säga till att Neo skrek och att antingen mamma eller pappa borde vara med honom. Han har gjort så tidigare. Alltså sagt till när Neo vaknat och är missnöjd. Så jäkla häftigt. Världens bästa katt.
 
 
Gääääsp!
 
 
Neo är en riktig charmör även i sovande tillstånd. Folk kan inte låta bli att stirra på honom.
Tur att pappa är en skäggig getgubbe. Finns ingen risk att han överglänser Neo i charmighet. Tihi.
 
 
Neos favoritställning när han sover. Mycket märklig. Jan sov tydligen likadant.
 
 
Bytt och mätt - somnar så lätt. På väg till Apoteket för att köpa magdroppar.
 
 
Nu jävlar ska det bli ordning på bebismagen. Och mamma ska börja pumpa tutte. Tjoho!
 

 
 

Tack För En Bra Natt

 
Att sitta och klaga på min sminkning när jag sitter med min nyfödda son och precis har ammat och är dötrött måste vara ett nytt lågvattenmärke. Jag har liksom inte tid, ork eller lust att lägga en perfekt makeup och att klanka ner på en bild där det dessutom framgår att jag är sjukt trött och sliten känns så jävla skevt. Men vet ni vad? Jag kan bjuda på det den här gången. För jag fick en toppennatt och tänker inte lägga någon tid på somliga läsares brist på förståelse. Matade Neo vid 22-tiden och sen stensov han till strax efter tre då det blev blöjbyte och matning. Sen somnade han om och vaknade inte förrän efter sju. Inga skrik på hela natten. Denna mamma har fått några timmars välbehövlig kvalitetssömn. Jippie!
 
 

Dagens Absoluta Höjdpunkt

 
 
Dagens absoluta höjdpunkt efter att Neo varit så otroligt skrikig igår natt och under eftermiddagen/kvällen: Jag och min sambo står tillsammans vid skötbordet och har precis bytt på Neo då han börjar skrika för femtioelfte gången. Vi ser på varandra med trötta ögon, skrattar och säger "Jag älskar dig", ger varandra en kyss och kramar om varandra ♥ Med kärlek får man oanad styrka.
 
 

Det Blir Bättre

 
Husets kronprins ligger i skrivande stund och sover på amningskudden. Det gick inte att lägga honom någon annanstans för det märkte han och vaknade upp med ett ilsket vrål. Han verkar för övrigt ha valt skrikandet som sitt trademark denna härliga lördagskväll. Kungen i huset tar igen sig på sängen. Jag hör att han sover. Ligger nog på hans lott att ta ansvar på blöjbytesfronten inatt. Jag har inte kunnat ta igen mig alls idag och nu hålls jag ju fången av en kudde och en sovande liten plutt. Det är fan inte lätt detta och ändå har vi en snäll bebis. Faktiskt.
 
Jag vet att det blivit mycket bloggande om "de tuffa bitarna" men det är det jag behöver blogga om just nu. Och denna blogg är ju faktiskt min dagbok över vardagslivet. Men med en bröstpump, bärsjal och skenor för handlederna kommer det bli bättre. Det måste det bli annars börjar jag gråta. Igen. För varje gång jag lyfter upp min son desto mer värker handlederna. Är så rädd för att tappa honom när jag känner att lederna knakar och nästan ger vika. Skit också att man inte var bättre på att förebygga sånt här. Borde köpt den där amningskudden för länge sen. Det finns ju ingen annan än jag som ska ta hand om Neo när Jan är på jobbet. Jag måste bli bra. Jävligt fort.
 
 
En sjuuukt trött och sliten mamma.
 

Blixtar Och Dunder

 
Bra dag betyder dålig natt och dålig dag betyder bra natt. Det är tydligen Neos melodi i denna första utvecklingsfas som vi för närvarande tampas med. Jan laddade ner en app som en bloggmamma tipsade mig om för att hålla lite koll på vad som sker i bebisens utveckling. Hans nuvarande humör illustrerades med åskmoln och blixtar. Väldigt träffande må jag säga. Men det är bara att hänga på. Neo är ju fortfarande så pass liten ännu att det mesta sker på hans villkor. Just nu är det mycket med hans matsmältningssystem så det bidrar ju till det bökiga humöret. Men fick några ben-och magövningar från vår bvc-sköterska. Benövningarna gör jag med honom på skötbordet, vilket han faktiskt tycks gilla.
 
Idag har Neo varit en ängel under dagen, vilket känns en smula olycksbådande inför natten. Men skitsamma. Ska sluta måla fan på väggen och njuta av de lätta stunderna. Hela familjen Monsen tog sig en tur ner på stan vid lunchtid och strosade omkring på matmarknaden. Fantastisk dag. Precis vad ett par trötta föräldrar behövde. Och Neo fick sig lite nya kläder i storlek 50 för de börjar han snart växa i. Jippie!
 
Lite frågor och svar:
 
Använder Neo napp? Ytterst sällan. Han är inte imponerad av den, men ett fåtal gånger har han faktiskt funnit ro och somnat med nappen. Jag fortsätter att försöka erbjuda nappen när jag misstänker att han bara vill ha tröst och inte bröst. En vacker dag kanske han upptäcker hur bra nappen kan vara så att mammas tuttar kan få vila lite grann.
 
Är Neo hungrig så ofta eller använder han bröstet som napp? Han är väldigt tydlig med när han är hungrig. Börjar suga på händerna, smacka med munnen och liksom leta efter bröstet med huvudet. Tutte vill han ha ungefär var tredje timme, men nu när han är kinkig har det nästan blivit varannan. Tröstnappen dyker upp när jag inte har möjlighet att amma eller om han börjar bli kinkig och det inte går att plocka upp honom, till exempel i bilen. Han gillar INTE napp men det går att liksom "avleda" honom med hjälp av nappen för en kort stund så han slipper skrika sig fördärvad.
 
Klart du ska amma. Helt fantastiskt att det funkar, men är det verkligen värt att ha tutten som enda lösning? Bröstet står ju även för tröst, närhet och trygghet - inte bara mat, och man blir nästan påhejad av alla barnmorskor, broschyrer och böcker från BB att bröstet ska fram så ofta det bara går. Och till en början hade jag inga som helst problem med det. Men nu känner jag hur mycket det sliter och kommer slita på mig. Och det har inte ens gått en månad. Eftersom amningen fungerar så bra känner jag att det kan vara värt att investera i en bröstpump så att även pappan kan avlasta lite med måltiderna någon gång ibland och även få vara mer delaktig i matningen.
 
 
 
 
Nytt i lillens garderob från farmor och farfar.
 
 
 
 

Sliten

 
Bedrövlig natt med en kinkig bebis.
Svarar på era kommentarer lite senare och uppdaterar med ett längre inlägg.
Nu behöver jag mat och frisk luft. Kram på er.

Jag Kan Inte Få Nog

 
Jag kan inte få nog av vår lilla sötnos så ni får stå ut med denna bildbomb:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Trevlig helg!
 
 
 

Ensam Med Neo

 
Ikväll är jag själv med Neo. Mannen är ute på ölprovning med sin whiskyklubb. Fint ska det vara! Fast helt själv är jag ju inte. Mina kära svärföräldrar är också här så jag får lite avlastning när jag vill äta eller gå på ett längre toabesök. Hehe. Svärfar var en tur ner på stans matmarknad och kom hem med fem stycken dessertostar, äpplen och kalamataoliver. Han vet att jag älskar ostar så det gjorde verkligen min kväll. För det ÄR tungt att helamma och vara så låst, även om jag älskar min lilla igel mer än något annat. Jag har sannerligen lärt mig uppskatta löjliga vardagsgrejer som man tidigare tog för givet. Att äta en middag utan att behöva kasta i sig maten, att sitta på toaletten utan att känna sig stressad, att sitta i soffan och kunna slappna av i hela kroppen. Ja, det är mycket som är annorlunda, men man kommer väldigt snabbt in i det.
 
Idag har Neo varit på ett bra humör. Det har till och med gått och distraherat honom med lite leksaker när han blev kinkig trots nybytt blöja och tutte. Han var INTE på så strålande humör igår när vi hade besök. Otroligt klängig och övertrött till tusen, men vägrade sova. Så han kanske tar igen det nu. Gick och lade honom strax efter sju och gav honom mat. Det tog en timme innan han frivilligt släppte tutten. Ja, jag vet att barnmorskan på BB sa att jag inte ska amma mer än 30 minuter per bröst och skaka liv i honom ifall han somnar till vid tutten, men sen läser jag andra rekommendationer där det står att jag ska låta honom själv släppa taget. Jag får göra på mitt sätt helt enkelt och se vad som fungerar. Nu sover han i alla fall gott sen ungefär en timme tillbaka. Ska dock investera i en Medela Harmony handbröstpump för att kunna ha möjlighet att få lite avlastning i matningen.
 
 
Nu växer han fort. Tror minsann han snart börjar närma sig det man trodde han skulle väga vid födseln.
Han kommer definitivt sprängt 3500 gram till nästa BVC-besök som vi har på onsdag.
 
 
På måndag "fyller" Neo tre veckor. Man märker förändringar nästan för var dag som går.
Så roligt att han fokuserar allt mer. Längtar tills man kan locka fram det första skrattet.
 
 
Så här glad blir man efter nattamat.
 
Är det några fler därute som pumpar och kan rekommendera andra handpumpar?
 
 
 

Kiss Me I'm Norwegian

 
Idag har Neo haft en bra dag. För tillfället ligger han vid mitt bröst (var annars?) och äter. I eftermiddags var vi förbi polishuset en sväng för att fixa pass till Neo. Ett jäkla underhållande projekt det där. Hela polishuset följde med i äventyret då det skulle fotas. Pappa Jan fick sitta på en stol med Neo i famnen samtidigt som en anställd höll ett vitt skynke över Jan så att han inte skulle synas. Det var ren tur att vi fick ett foto som fungerade, då Neo inte var så road av hela grejen. Men nu är det ordnat och vi kan åka till Cypern i september. Fem arbetsdagar skulle det ta att få passet. Måste visa er Neos passfoto sen. Hysteriskt roligt.
 
 
Senast anställd på Bramserud Advertising. Kiss Me I'm Norwegian.
 
 
 

Älskade Lilla Skrutt

 
 
Han vill vara nära mamma. Min älskade lilla skrutt.
 
 

Sköna Mammor

 
Tusen tack alla sköna mammor för all pepp, tips och förståelse. Efter en rätt okej natt (mestadels för att jag själv var rätt pigg och inte egentligen för att Neo sov längre) inser jag att detta inte kommer hålla i längden. Jag ska nog faktiskt ta mig en rejäl funderare angående detta med bärsjal. Neo vill ju vara nära mig och gärna känna min värme. Han är snart tre veckor gammal och jag har redan slitit ut mina handleder, trots amningskudden. När jag skulle byta på Neo i natt klarade jag nästan inte ens av att hålla uppe hans huvud. Gjorde så fruktansvärt ont, särskilt i höger handled. Som om någon vridit den ur led. Hade nästan ingen som helst styrka kvar. Det är ju helt otänkbart att slita ut sig så till den milda grad att jag inte klarar av att sköta om mitt eget barn.
 
Vad har ni för erfarenheter av bärsjalar? Kan ni tipsa om någon bra?
 
 
Min fina pojk.
 
 
Gosedjur och elefantspeldosa och de små tofflorna från butiken Kurragömma.
 
 

Mitt Arma Hjärta

 
Helst av allt vill jag att min bebis är nöjd och glad, vilken mamma vill inte det? Men vissa stunder/dagar är det bara att försöka acceptera att det inte alltid går. Neo var så otroligt trött hela eftermiddagen och jag vet inte hur många gånger han somnade vid bröstet. Men varje gång jag försökte lägga ner honom så vaknade han och grät hjärtskärande. När vi vuxna skulle äta middag såg jag till att Neo hade ren blöja och pyjamas, men jag kunde fortfarande inte lägga ner honom. Stora tårar rullade nerför mina kinder när Jan kom in i sovrummet och frågade hur det gick.
 
Det är tufft att se ens lilla vara så trött men inte riktigt komma till ro. Underbara Jan tog över så att jag kunde få i mig lite mat, men så fort jag ätit färdigt gick jag upp på övervåningen. Insåg att det bara fanns ett alternativ kvar att testa för att ge Neo lite lugn och ro. Jag klädde av mig och kröp ner i sängen med honom vid min sida. Lite hud mot hud är ibland den bästa medicinen. Han snuttade på bröstet i någon minut innan han släppte det och somnade. Sen kurade han ihop sig tätt intill mig och ligger här ännu. Min älskade underbara lilla bebis. Äntligen får du sova.
 
 

Underbara Miner

 
 
"Så skönt att ligga här vid middagsbordet och bara chilla."
 
 
"Aaah! Vem e du?!"
 
 
"Just ja... morsan.."
 
 
 
 

Att Passa På

 
Efter en kinkig morgon somnade Neo till slut vid mitt bröst. På amningskudden. Jag passade på att fixa lite saker på den där listan som jag totalt försummat. Bland annat ansökan till förskolan och ansökan om ersättning från min gravidförsäkring. Viss tillfredsställelse att gravidförsäkringen kom till användning. Får 3000 kr om en vecka då jag blev akut snittad. Lite plåster på såret. Ska nog köpa något fint till Neo. Intresset för att köpa saker till mig själv har minskat radikalt sen man blev med bäbut.
 
I eftermiddag/kväll får vi besök så jag borde väl egentligen passa på att få mig lite sömn, men jag har inte hjärta att flytta på Neo. Han har verkligen förtjänat att få sova gott så orolig som han var inatt. Jag överlever med lite kaffe. Men det blir ingen fläckfri värdinna som välkomnar gästerna. Fast jag har åtminstone tagit på mig mitt bästa amningslinne. Och det blir färdigköpt fika från Frödinge. Fina grejer. Back in the old days skulle jag städat hela lägenheten och bjudit på hembakat. Nu är det nya tider.
 
 
 
Stora pojken. Väger nu 3290 gram. Mammas mjölk is da shit.
 

Det Gäller Att Hänga Med

 
Puh, Vilken natt. Varken Neo, jag eller Jan fick någon bra sömn. Sover inte Neo gott kan inte jag göra det heller. Trots närhet, torr blöja och tutten knorrade han som aldrig förr och kickade med sina små starka ben på mammas ömma mage. Jag testade om han kanske tyckte det var för varmt eller för kallt men ingenting dög. Och självklart börjar jag oroa mig. Andas han inte lite ansträngt? Rosslar det i hans hals? Är han på väg att bli sjuk? Ja, ni hajar. Och Jan blev ju så klart också väckt halv tre när Neo började protestera. Sen slumrade hela familjen till och jag drömde oroliga hemska mardrömmar. Det var så verkligt att jag vaknade upp gråtandes, väckte Jan klockan fem på morgonen och ville försäkra mig om att han inte skulle lämna oss. I drömmen hade han nämligen krossat mitt hjärta när han berättade att han skulle lämna oss eftersom han inte orkade med familjelivet och våra katter. Minns att jag erbjöd mig att lämna bort katterna bara han stannade. Men han var orubblig.
 
Nä, bättre sömn vore trevligt. Att lillen inte alltid är på sitt bästa humör på nätterna är ju en sak man får räkna med, men att behöva drömma mardrömmar under den lilla sömn man får känns rätt onödigt. Sen blev jag nog tagen lite off guard. Eftersom jag blivit så bortskämd med en bra kväll var jag inte beredd på att natten skulle bli tuff. Det gäller att hänga med. Finns inga garantier på att en bra dag resulterar i en bra natt och vice versa. Neo bestämmer helt och fullt. Nu på morgonen har vi haft lite extra kvalitetstid - bara jag och Neo. När han är vaken gäller det att passa på att se djupt in i hans ögon och behålla ögonkontakten. Känns så himla mäktigt att se in i sitt barns ögon och bara låta känslorna välla fram. Trots att han är väldans liten märks det klart och tydligt att han vet vem mamma är. Och det glädjer ett litet mammahjärta.

Som En Ny Människa

 
Vilken förvandling av både mor och son igår när pappa Jan kom hem från jobbet. Efter en dusch och lite snabbfix av hår och kläder kände jag mig som en ny människa. Och Neo - sicken exemplarisk bebis han var under mötet. Knorrade ingenting. Vid ett par tillfällen i bilen då jag inte kunde erbjuda annat än tröstnappen tog han den och somnade. Underbart! Det har aldrig hänt förut. När vi kom hem fick han snutta vid mitt bröst, men somnade ganska omgående. Mamma och pappa fick en lugn kväll framför TV:n. Ska bli spännande att se hur det går imorgon. Då får vi besök av några vänner som vill komma förbi och kika på bebis.
 
 
Neo sov så sött när pappa kom hem från jobbet.
 
 
Möte och korvgrillning. Neo ser ut som en exceptionellt liten plutt i sällskapet.
 
 
 

En Gammal Pissoar

 
Nu sover Neo för andra gången denna tuffa dag. Under förmiddagen kunde jag knappt ens lägga ner honom innan han började gallskrika i protest. "Låt honom skrika", tänker säkert majoriteten av er och det kanske jag kommer göra en vacker dag när mitt mammahjärta inte är så nytt, men just nu när allting är så känsligt och Neo behöver mycket tröst har jag verkligen inte förmågan att göra det. Hade det inte varit för underbara svärmor skulle jag inte förrän nu kunnat äta frukost. Eller lunch. Hann gå på toaletten tidigare under förmiddagen när han tog sin första tupplur, men det var på håret att han vaknade för att upptäcka att jag inte fanns där. Oj, så mammig han är min lilla bebis. Fast jag ska vara tacksam att han låter sig tröstas av mig och min tutte.
 
Trots att jag vet att det är övergående så frestar det på både tålamod och humör. Så klart. Här sitter jag med bebisen sovandes vid bröstet på amningskudden och jag har varken duschat eller borstat tänderna idag. Krängde på mig ett linne som numera är full av gamla bröstmjölksfläckar och har Jans alldeles för stora mjukisbyxor på mig, eftersom de flesta andra plagg jag har trycker mot ärret. Ja, ni kan ju föreställa er hur tjusig jag är. Men snart kommer pappa Jan hem och tar över så jag kan unna mig en dusch. Neo kommer inte tycka om att jag försvinner för några minuter, men han tycker nog heller inte om att mamma luktar som en gammal pissoar.
 
 
Lyckades lägga Neo bredvid mig i en minut. Sen upptäckte han att mitt bröst saknades. Inte poppis.
Lägg märke till hur strategiskt placerade alla saker är omkring mig. Kalender, mobil. napp, amningskudde.
 
 

Real Wild Child

 
 
Jan hittade tuffaste skinnpajsbodyn till Neo igår. Tänkte överraska morbror men visar upp den nu
för man vet aldrig hur mycket Neo hunnit fläska på sig i vikt tills det är dags för Uppsalabesöket.
 

Ber Om Ursäkt

 
 
Han släpper inte taget trots att han slutat äta och somnat.
 
Jag ville bara be om ursäkt för att jag är så dålig på att kommentera era bloggar nu för tiden, men som ni ser på bilden ovan är man en smula begränsad. Hinner knappt med min egen känns det som. Men jag läser era bloggar och hänger med så gott det går. Den lilla tid jag får till övers när lilla igel inte hänger vid tutten går åt till sådana lyxiga grejer som att ta en dusch, gå på toaletten, borsta håret och kanske sminka mig lite grann om jag ska iväg någonstans. Fast idag är ingen sminkdag. Vi ska iväg på möte senare ikväll, men det blir nog i min sunkigaste oufit ever - Jans mjukisbyxor och mitt bröstmjölksfläckiga linne. Sicken glamourös morsa jag är alltså! Hahaha.
 

Mina Pojkar

 
 
Kärlek.
 

De Sju Utvecklingssprången

 
Har insett att det aldrig är fel att läsa på om vad som händer i den lilla bebisens utveckling. Bristen på kunskap kan få en ovan mamma att bli osäker på vad som egentligen sker. Det är lite lättare att orka med när det är tufft om man förstår VARFÖR det sker. Jag talar för närvarande om Neos nya klängighet. Som tur är har jag kloka mammor som läser min blogg och som kan upplysa mig om vad som faktiskt sker. Och sen gjorde jag egen research och såg till att läsa på så att jag slipper gå omkring och känna mig otillräcklig. Så nu tänker jag upplysa alla blivande mammor som kanske har lika lite koll på vad barnet går igenom under det första levnadsåret. Det spar ganska mycket frustration och funderingar över om man gjort något fel.
 
Jag kommer inte redogöra för varje utvecklingssprång, utan det är något ni (och jag) kan leta upp allt eftersom barnet kommer in i en ny vecka. Men jag kan beskriva lite allmänt kring detta. Barnets utveckling sker alltså i olika "språng". Det är perioder då han utvecklas intensivt både fysiskt och psykiskt. Det kan pågå en dag eller en vecka, och ibland passerar en sådan period omärkt förbi. Inför varje sådan fas är det tydligen väldigt vanligt att barnet blir lite upp och ner. Han sover och äter sämre, skriker mer, är mer klängig och gnällig. Det går väl att beskriva ungefär som trotsperioder. Varje förändringsperiod avslutas med en lugn fas då barnet är gladare och mer självständigt än tidigare. Han vilar och samlar krafter inför nästa språng.
 
Man kan förutsäga, så när på någon vecka, när man kan vänta sig att spädbarnet ska gå igenom en utvecklingsperiod. För de allra flesta kommer perioderna vid 5, 8, 12, 19, 26, 37 och 46 veckors ålder. En liten parentes om de olika åldrarna: åldrarna som anges för de olika utvecklingssprången överensstämmer med åldern hos ett fullgånget barn. Om barnet föddes för tidigt eller för sent bör man justera åldern därefter. Om han föddes fyra veckor för tidigt kommer den att infalla fyra veckor senare. Om barnet (som i mitt fall) föddes två veckor efter utsatt datum kommer troligen hans första klängperiod att infalla två veckor tidigare än vad som anges, vilket gör att vi landar ungefär kring denna tidpunkt.
 
Självklart blir man en smula orolig när Neo kommer in i en sådan här förändringsperiod. Särskilt när man inte upplevt det tidigare. Det är nästan lite svårt att känna igen sitt barn och mer än en gång har jag undrat om det är något som är fel. Eller om jag själv gjort något fel. Men vad som är viktigt att komma ihåg under en sådan här trotsperiod är att utveckling och mognad är bra. Visst, det kan bli jobbigt att vara förälder när Neo sover dåligt och är allmänt avig, men jag måste komma ihåg att det är övergående. Så vad behöver barnet under de här förändringsperioderna? Jo, all tröst han kan få. Närhet, stimulans, att bli vaggad, buren, kramad, smekt och få bröstet hjälper.
 
Tecknen på att ett nytt utvecklingsprång är på gång är ungefär samma varje gång:

Barnet...

  • skriker oftare och mer.
  • vill ha mer fysisk kontakt och vill att du ska ägna dig mer åt det.
  • har sämre aptit.
  • är blygare och klängigare än vanligt.
  • sover dåligt.
  • suger mer på tummen.
  • är tystare och mindre livligt.
 

Ibland Duger Inget Annat

 
En fråga till alla mammor därute: finns det något som heter två veckors trots? För i så fall tror jag att vår son Neo åkt på en släng. Okej, jag SKA verkligen inte klaga utan mest konstatera att jag haft en liten igel vid bröstet i stort sett hela dagen. Ingenting annat duger. Varken pappa, farföräldrar, tröstnappen, sång eller lek. Och inte heller de där mysiga sovstunderna. Han har varit klarvaken i stort sett hela dagen och bökar, stökar, rynkar pannan och blänger på omvärlden med de där stora vackra mörka ögonen. Den enda gången han kommer till ro är när mamma plockar fram "the good stuff". För ett tag sedan var jag tvungen att gå på toaletten (japp, man är ju ingen supermänniska) och så fort jag försvann visade han sitt missnöje högt och tydligt. Och i samma stund jag var tillbaka blev han tyst och nöjd.
 
Imorgon ska Jan tillbaka på jobb. Ska bli spännande att se hur dagen artar sig. Om Neo är lika snuttig imorgon. Förhoppningsvis håller det bara i sig någon dag. Om han inte protesterar för mycket funderar jag på att ta en liten promenad runt husknuten. Några minuters frisk luft gör nog oss båda gott. Det gäller verkligen att hänga med i svängarna. Ena dagen är han hur lugn och nöjd som helst, och nästa dag duger inget annat än mamma. Och ibland duger inte ens mamsingen. Ja, kära läsare. Det är full rulle här hemma och när man inte får tid till att fylla på tålamodet känns det extra tufft. Men som tur är överväger allt det fina. Och ska man vara rättvis så har ju även jag mina dåliga dagar. Då är det ju inte mer än rätt att Neo också ska få ha sina.
 
 
 
Till slut däckade Neo vid bröstet - efter en väldigt trotsig och skrikig dag.
 
 
 
 

De Första Dagarna

 
Ju fler dagar som passerar desto säkrare blir jag i rollen som mamma. När jag ser mig själv i spegeln känner jag nästan inte igen min egen spegelbild, och det beror inte enbart på att jag faktiskt sminkat mig även om det gör stor skillnad. Nej, förändringen är inombords men den lyser igenom. De första dagarna efter BB levde både jag och min sambo i en dimma. I ett trött, förvirrande och omvälvande töcken. Jag minns första gången vi åkte till ICA för att handla. Nysnittad och på mycket smärtlindring satt jag på caféet och nästan somnade med huvudet i babyskyddet. Enda gången jag sken upp var när folk kom fram för att beundra lilla Neo som sov så sött, helt ovetandes om hur trötta hans kära föräldrar var. Visst, det var inte enbart omställningen till småbarnsförälder som frestade på, utan även den svåra förlossningen och BB-vistelsen. Men nu äntligen känns tillvaron dräglig igen. 
 
Självklart är man tröttare än vanligt. Det säger sig självt när man inte får sova en sammanhängande sömn, men jag trivs med att gå upp tidigt på morgonen för att amma. Och känner jag mig alldeles för trött efter matningen kan jag krypa ner i sängen igen med lilla Neo. Känns så skönt med fri amning. Inga tider att passa. Neo säger till när han är hungrig, vilket i genomsnitt råkar bli ungefär var tredje timme. Men det kan vara lite meckigt att få ihop. Det märkte jag igår när vi skulle åka hem från stan. Idag ska vi iväg till BB för hörseltest. Då gäller det att kolla blöja och erbjuda bröstet i god tid innan vi måste åka, annars kan det bli lite kinkigt. Sen vid lunchtid får vi hembesök från BVC. Annars är det inte mycket som händer. Jag jobbar på att bli återställd från snittet. Behöver inte ta lika mycket smärtlindring som förut, vilket jag är otroligt tacksam för. Om ytterligare två veckor borde jag vara i form för lite längre barnvagnspromenader.
 
 
 
Kan inte se mig mätt på denna lilla plutt.
 

Bästa Investeringen

 
Vilken strålande och lärorik dag det varit idag. Neo är två veckor fyllda och utvecklas hela tiden. Fortfarande rätt så pluttig, men jag tror han börjar närma sig 3 kg nu. Vid elvasnåret tog hela familjen Monsen bussen ner till stan. Jag insisterade på buss eftersom jag kände ett behov av moraliskt stöd vad gäller barnvagn och kollektivtrafik. Det finns inte så mycket hjälpsamt folk i detta avlånga land så jag ville se om jag kunde manövrera en barnvagn på egen hand på och av bussen. Om man säger så här - det går ifall busschauffören parkerar tillräckligt nära trottoarkanten. Då klarar till och med en klant som jag att sköta vagnen själv. Men jag är ute på djupt vatten om avståndet är lite för långt. Kanske vågar jag lite mer när snittet har läkt bättre och jag får lyfta saker som är tyngre än bebisen, men idag klarade jag inte ta i för kung och fosterland, så på tillbakavägen från stan fick svärfar köra ut vagnen. Apropå tillbakavägen - note to myself: amma alltid bebisen INNAN bussfärd. Stackars liten, vad hungrig han var. Skrek som bara den och det skar i mammahjärtat. Vill ju helst inte ta upp en liten bebis i bussen och hålla i famnen om det skulle ske en olycka. Då är han mer skyddad i vagnen, men ack så ont det gör när lillen skriker. Särskilt när jag vet varför.
 
Men när vi kom hem hade vi en ordentlig mysstund tillsammans med den nya amningskudden jag köpte. Japp, en sådan som jag tidigare förkastade som onödig pryl, men som jag märkt nu är det bästa jag köpt. Mina stackars armar och trasiga leder kan äntligen slappna av. Bästa investeringen jag gjort på länge. Jag hade ju tänkt helamma i ett halvår och sedan i alla fall delamma under ett år och då skulle det inte passa sig så bra om jag sliter ut mig den första månaden. Kudden kostade 449 kr och köptes på Barnvagnscentralen i Borås. Älskar den butiken, särskilt när jag upptäckte att de hade så fina prematurkläder som passade Neo perfekt. Pippi-kollektionen sitter som ett smäck och är hur sköna som helst. Neo fick jättefina plagg av farmor och nu behöver jag inte känna dåligt samvete över att inte ha kläder som passar till min son. Som jag skrivit tidigare så har jag i stort sett nästan bara kläder i storlek 56 och det kommer nog dröja ett bra tag innan han kommer upp i den storleken. Han ligger fortfarande på storlek 44.
 
Jag hade tagit smärtstillande för snittet alldeles innan vi åkte in till stan, men det tog inte udden helt av smärtan så vi tog det väldigt lugnt på stan. Neo skötte sig exemplariskt. Han hatar inte vagnen när han sover, är mätt och torr. Nu sov han i stort sett hela tiden tills vi besökte leksaksaffären Kurragömma. Då jäklar sa han till att det behövde bytas. Och sen blev han hungrig. Nej, det är inte roligt när bebisen är ledsen och man inte på en gång kan göra honom glad, men det är en väldig tröst att äntligen fått lära sig VARFÖR han gråter. Självklart finns det dagar och tillfällen då man inte riktigt kan vara säker, men i det stora hela känns det som om vi lärt känna vår son väldigt bra. Han är ju ändå bara två veckor gammal. Kan ärligt säga att vi hunnit landa och väldigt lägligt börjar våra vänner höra av sig och fråga om det går för sig att kika på bebisen. Och det gör det verkligen! Efter två veckor med bara bebisfokus är det rätt nyttigt för nyblivna småbarnsföräldrar att socialisera med andra vuxna (och barn). Så bara att höra av sig om ni vill lukta på Neo.
 
 
Stolt och nervös mamma som ska ta bussen för första gången med barnvagn.
 
 
Lilla Neo sover så sött i sitt fräsiga åk.
 
 
En solskensdag i Borås.
 
 
Hemma med bästa investeringen - amningskudden.
 
 
På posten kom smokingbodyn jag beställt till Neo.
Tänkte att han skulle få ha den på namngivningsfesten för den är en smula stor nu.
 
 
Älskar leksaksaffären Kurragömma i Borås. Neo fick en speldosa i present.
Hade nämligen fått en rabattcheck på 20% från butiken.
 
 
Finaste kläderna från farmor.

Två Veckor Efter Förlossningen

 
Då är det väl dags att göra en liten uppdatering i den här kategorin. Jag har två veckor efter förlossningen gått ner 8 kg. Dessa har försvunnit "av sig självt", dvs jag har inte gjort något aktivt för att bli av med dom. Då jag är snittad och fortfarande stundtals har förbaskat ont kommer jag inte börja med någon träning på ytterligare några veckor. Men jag rör på mig normalt och äter sunt. På igångsättningsdagen två veckor över beräknat förlossningsdatum vägde jag in mig på 80 kg (!), vilket är en total viktuppgång på 17 kg. Men i slutet var det enbart vätska som fick min redan så bastanta kropp att svullna upp ännu mer. Vätskan satt i till alldeles nyligen och det är först nu som jag märker att benen men främst fötterna börjar bli mindre svullna. Går fortfarande omkring och väntar på dagen då jag kan ta på mig min förlovningsring igen.
 
Idag väger jag alltså 72 kg och har 9 kg kvar till första delmålet. Konstigt nog känner jag mig rätt bekväm med min kropp, trots bristningar och en mage som fått punka. Att bli av med den gigantiska gravidmagen är otroligt skönt! Saknar den inte det minsta. Kan se delar av min kropp som jag inte sett på månader. Att kunna tvätta sig under fötterna utan oro för att dratta på ändan är en fantastisk känsla och jag håller inte längre på att dö av andnöd när jag går upp för en trappa. Ska jag vara ärlig så har jag inte känt mig smidigare. Det är svårt att tänka sig att jag ändå har 18 kg kvar till min målvikt. Skönt att jag inte satt någon ouppnålig press på det. Når jag ner till 50-någonting lagom till bröllopet om ett år är jag hur nöjd som helst. Det viktigaste är ändå att jag kommer i min brudklänning.
 
 
 
Kroppen i vecka 42. Viktuppgång +17 kg.
 
 
Kroppen två veckor efter förlossningen. Viktnedgång -8 kg.
 
 
 

Vilken Överraskning

 
Helt plötsligt fick man sovmorgon till halv åtta. Mycket märkligt. Lilla Neo bökade en gång inatt vid tretiden, men sedan har det varit lugna gatan. Igår kom hans farmor och farfar på besök och de ska nu stanna två veckor. Så roligt att Neo får träffa sin familj. De är, liksom jag och Jan, helt betagna av underverket. Jag kan sitta flera timmar och bara titta på alla hans ansiktsuttryck. Och bli alldeles varm i kroppen när han ler och de små smilgroparna kommer fram. Dagarna försvinner ruskigt fort och jag har inte så stor koll på om det är helg eller vardag. Allt kretsar kring Neo och att hålla honom nöjd.
 
Neo är en bebis som tycker om variation när han är uttråkad. Har man väl lärt sig hans miner vet man vad han vill. Gäller att vara uppfinningsrik och blanda positionsbyte med sång. Han slutar skrika så fort man kommit underfund med vad han är ute efter. Ibland är det bara något så simpelt som att lyfta upp honom några centimeter så att han  ser bättre. Eller gunga honom en liten stund. I början stod man rätt handfallen då han började knorra. men ju längre tid som går desto mer självsäker blir man. Det är verkligen spännande att lära känna en alldeles ny person. Och väldigt tillfredställande när man förstår vad han vill ha sagt.
 
 
 
Världens sötaste små fossingar.

Min Älskade Son

 
Min älskade son. 12 dagar gammal är du idag. Det känns som om du alltid varit en del av mig. Längtan och väntan efter att få hålla dig i min famn har jag känt så länge att jag inte minns något annat. Du är ett mirakel. Mitt och Jans älskade lilla mirakel. Vi älskar dig mer än allt annat. För var dag som går lär vi känna dig bättre och bättre. Alla dina underbara ansiktsuttryck har vi börjat lära oss tolka. Det finaste vi vet är när du ler och dina små skrattgropar syns. Du är till och med helt underbar när läppen börjar darra och du rynkar pannan i missnöje. Älskade, underbara son. Vilken resa vi har haft tillsammans och vilken resa vi påbörjat.
 
Alla säger att man ska njuta extra mycket när de är så här små, men jag kan med handen på hjärtat längta efter varje ny dag. Varje ny månad och kommande år. Alla åldrar har sin charm. Jag njuter av nuet och av bebisdoften som får mitt hjärta att slå några extra slag. Ja, det är hårt arbete och sömnbrist, men vad gör det när man blivit välsignad med livets finaste gåva? Lilla Neo är och kommer bli så bortskämd med kärlek. Det är så många som älskar honom och kärlek är något som aldrig kommer fattas. Snart får Neo träffa sina farföräldrar för första gången. Och i september flyger vi till Cypern och hälsar på.
 

Om Mindre Än Ett År

 
 
Sitter i soffan med en sovande prins i min famn, tittar på prinsessbröllopet,
gråter en skvätt och tänker på att om mindre än ett år är det jag som står brud ♥

Mina Bästa Köp

 
De absolut bästa köpen jag gjort inför Neos ankomst är väggskötbordet vi har i badrummet på övervåningen samt babykorgen. Först hade jag tänkt använda en mjuk, flyttbar skötbädd, men efter att ha bytt X antal blöjor tackar jag gudarna för närheten till handfatet och vatten. Babykorgen var en sådan där typisk onödig bebispryl som jag föll för då den var så himla söt, men nu har jag verkligen insett hur användbar den är. Att den är flyttbar är ju så klart det största plusset. Neo är ju lite för liten för att kräla omkring på golvet ännu så när han sover eller chillar ligger han i babykorgen och den är lätt att förflytta runt om i lägenheten. Fast helst av allt ligger han så klart i mammas famn och ammar eller bara myser, men även en mamma behöver vila armarna ibland.
 
Vilka är era bästa babyköp som ni inte skulle vilja klara er utan?
 
 
Han ser så liten ut i den stora korgen.
 
 
Just chillin.
 
 
Sigge har blivit en vaktkatt.

We Are Family

 
Idag tog vi lite klassiska familjebilder. Gick väl så där. Hahaha.
 
 
 
 

Min Älskade Familj

 
 
Min gosiga lilla igel.
 
 
Far & son.
 
 
Chillar i pappas famn.

En Ljuvlig Morgon

 
Efter att jag fick barn har jag verkligen lärt mig uppskatta de små sakerna. Som igår kväll när jag kunde äta middag med kniv och gaffel istället för med en hand, Eller som imorse då Neo somnade efter amningen, jag lade honom i babykorgen och kröp upp i Jans famn. Ljuvligt! Fick två timmars extra sömn. Och sen väcktes jag av ett missnöjt skrik, det blev amning igen och därefter blöjbyte. Och inte ett knyst gav han ifrån sig. Så underbart att se honom lugn och fridfull. Till och med Sigge kom in, hoppade upp i handfatet, snusade på bebis och drack lite vatten. Vilken skillnad mot gårdagens start.
 
Idag har vi lite på schemat. Vi ska till BB och lämna igen en pump, lämna kryckor och tensapparaten till sjukgymnasten samt svänga förbi förlossningen med en liten tackhälsning. Tänk, jag är inte gravid längre. Jag behöver inte känna mig så stor och otymplig. Nu är jag mamma med en liten mage som fått pyspunka. Hehe. Efter våra ärenden ska vi hem igen för lite besök. Under dagen ska jag fixa klart det sista med inbjudningskorten till Neos välkomstfika i Uppsala. Blir en liten tillställning bara för släkten. Senare i höst blir det en större namngivningsfest.
 
Jan har gjort de jättefina inbjudningskorten.
 
 
 
 
 
 

En Trött Liten Kille

 
Helt okej avslut på kvällen igår. Det märktes att vi hade en trött liten kille för han slocknade tidigt och sen har han inte knorrat så mycket förrän nu på morgonen. Men han är fortfarande rätt trötter. Vanligtvis brukar han vara rätt piggelin kl. 04.00 vid amningen, men inte denna gång. Så skönt igår efter att Neo somnat. Jag hann plockstäda HELA lägenheten, så nu ser det hyfsat ut inför svärföräldrarnas ankomst imorgon. Ska försöka hålla det någorlunda städat även nästa vecka när vi får besök från BVC. Mår så mycket bättre när det är ordning och reda omkring mig. För även i ett bebiskaos kan ju sakerna vara på sin plats. På ett ungefär i alla fall. Har nog aldrig njutit så mycket av att städa som jag gjorde igår.
 
Hoppas snart få ordning på balkongen. Den är inte i ordningjord inför säsongen, vilket beror på att vår gamla grill står ute och skräpar. Måste få bort den först för att kunna komma åt möblerna som för tillfället står i en enda stor hög på balkongen. Och all gammal blomjord ska bort och vi måste plantera nya växter. Tänkte åka inom Blomsterlandet någon gång nästa vecka. Ja, det är mycket småpyssel kvar som man vill fixa men i nuläget inte alltid kan. Det är väl den största skillnaden från innan man fick barn. Att man måste vara flexibel och acceptera att saker och ting inte alltid blir gjorda. I alla fall inte när man hade tänkt sig.
 
 
Älskade lilla knorris. Igår frestade du på mammas och pappas tålamod.

Sir Poop A Lot

 
Idag har vi verkligen fått känna på livet som småbarnsföräldrar när lilla bebis inte är helt nöjd med tillvaron. Det har varit väldigt mycket stök, bök och skrik med den lille som haft svårt att komma till ro. Pappa Jan hanterar det hela med humor och kallar numera vår kära son för Sir Poop A Lot Stinky Pants och har även komponerat ihop en poster som väldigt tydligt visar vilket humör Neo var på idag. Haha. Ja, det är ju bra att man kan ta det med humor efter att frustrationen lagt sig. För det är verkligen vad man känner när ens ögonsten inte kan förmedla vad som egentligen står på. Är det magknip? Är det rastlöshet? Är det missnöje över något helt annat? Man testar ju allt möjligt och byter position var tredje minut. Men ingenting duger. Förutom mammas tutte. Och ibland duger inte dom heller. Då känner man sig rätt sugig som förälder. Mer än en gång har tårarna sprutat. Men på kvällen lugnade det ner sig och i skrivande stund sover Neo. Fast snart är det dags att amma.
 

A Beautiful Smile

 
 
Skrattgropen har han fått från mig.

High Chaparall

 
Som på en given signal började alla våra bebisar leva rövare strax efter kl. 03.00 inatt. Pälsbollarna busade på nedervåningen och Neo kom inte till ro. Sen dess har det varit ett så gott som oavbrutet skrikande från en liten bebis som tycks ha ont i magen. Åh, det skär verkligen i mammahjärtat när man ser sin lilla älskling ha ont. Nu är det amningspaus och sen får vi se hur dagen utvecklar sig. Funderade på om filmjölken jag börjat äta kan ha något med Neos magknip att göra. Ska nog ligga lite lågt med mjölkprodukter under några dagar för att se om det hjälper något.
 
Men vilken skillnad det kan vara från en dag till en annan. Igår hade vi en lugn start på morgonen och Neo var verkligen på ett strålande humör. På kvällen somnade han snällt i min famn och jag och Jan kunde se på TV i lugn och ro. Märkte av lite kinkighet då och då från Neo, troligtvis på grund av magen, men inget som slutade i en skrikfestival. Blir spännande att se vad denna dag har i sitt sköte. Förhoppningsvis en trött liten bebis så mamma kan ta igen några timmars sömn. Idag känner jag att det verkligen skulle behövas.
 
 
Så här däckad var Neo igår kväll.

God Morgon I Stugorna

 
God morgon i stugorna. Vi önskar er alla en glad nationaldag och börjar firandet med en kinkig liten bebis som bökade vid tre inatt. Men det var bara lite magbesvär och nu har alla däckat igen. Alla utom en morgonpigg mamma som ivrigt väntar på solens första strålar. Jag kommer bli trött senare under dagen, men vad gör det en dag som denna? Vi har ingenting särskilt planerat. Bara vara hemma, mysa och pyssla. Ska försöka plockstäda lite grann också. Som jag tidigare nämnt är det ett charmigt bebiskaos med kläder slängda lite här och var. Fast annars är det faktiskt inte så farligt. Jan drar ett stort lass med både matlagning och städning när jag har en liten söt igel fastklistrad vid bröstet.
 
Apropå kläder så kan jag glatt meddela att pyjamasen vi fick av Neos farmor passar perfekt nu. Den är köpt på Next i Larnaca, Cypern. Blev verkligen jätteglad när jag provade den på Neo igår. Så himla söt och han trivdes i den. Ska gå igenom resten av hans lilla garderob lite mer noggrannt så att jag inte missat något plagg. Fick det tipset av Tess, att inte sortera efter klädstorlek då det kan skilja sig otroligt mycket mellan samma storlek om de är inköpta i olika affärer. Knasigt egentligen, men jag har hört det från andra mammor också.
 
Om två dagar kommer svärföräldrarna på besök. Ska bli så roligt att ha dom här i två veckor. Och att få introducera Neo för bestefar och bestemor. Nästa gång är det vår tur att hälsa på dom. Det är spikat och klart nu med biljetter och resa i september till Cypern - vårt andra hem. Ska bli helt fantastiskt att få hälsa på alla nära och kära som följt vår graviditet. Men innan dess hinner vi njuta av lite svensk sommar. Köpte den första färskpotatisen igår och ligger redan i sängen och längtar efter sillunch och potatis. Ikväll blir det färskisar och grillad fläskfilé. Fint ska det vara!
 
 
 
Tutte och pyjamasmys.
 
 
I en liten elefantpyjamas från farmor.
 
 
Glömde berätta att Jan fick en stor bukett blommor av sina kollegor igår.
 
 
Så himla vacker!
 
 
Tusen tack!

9 Dagar Gammal

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Lilla Neo 9 Dagar Gammal.
 

Newborn är ett amerikanskt sätt att fotografera nyfödda barn på. Fotograferingen ska helst äga rum när barnet är mellan 0-14 dagar, det är under den perioden som barnet sover allra mest och är väldigt svåra att väcka.

Newborn Neo

 
 
 
Jan satte ihop en underbar video med bilder han tagit på Neo i studion.
Mammahjärtat smälte och ögonen tårades ♥
 
Om ni vill ha bilder på er lilla nyföding får ni gärna maila till mail@janmonsen.se
eller lämna en liten kommentar här på bloggen.

Inte Bara Neo

 
Inte bara Neo gör sig bra på bild. Våra andra små bebisar posar gärna framför kameran.
 
 
 
Kan även passa på att berätta att Sigge tycks ha blivit rätt beskyddande vad gäller vår nya familjemedlem. Till en början var jag orolig då han blev så nervös över barnskrik, men tack vare Jans tålamod och lugn har han vant sig och bryr sig inte det minsta. Eller han bryr sig på så vis att han blir väldigt alert och springer till Jan och gör honom uppmärksam på att Neo är missnöjd. När Neo är tyst och förnöjd kan vi alla gosa i sängen. Sigge nosar lite då och då på bebisen, men uppvisar inga tecken på nervositet eller aggressivitet. Men självklart får man alltid ha i åtanke att det är djur man har att göra med och alla djur kan vara oförutseende, så vi är och kommer alltid vara uppmärksamma på katternas beteende gentemot Neo. Och självklart aldrig lämna dom utan uppsikt. Frezze skiter fullständigt i bebisen. Han äter, sover och blir fet. Precis som vanligt.

Hur Man Blir På Lustgas

 
Från att ha redogjort för en ganska tung händelse (min förlossning) tänkte jag bjussa på lite sköna anekdoter som faktiskt bjöd på en del skratt mitt i allt det onda. Eller rättare sagt, innan förlossningen blev så traumatisk. Min sambo var så förutseende att han skrev ner en hel del tokigheter som jag sade alldeles i början på värkarbetet när jag fick testa på lustgas för första gången. Själv minns jag ingenting.
 
Följande ska jag ha sagt till Jan:
 
"Hyyysj, nu sover dom! Oj, där är du ja. Som en svamp!"
 
"Oj, där är skalman!"
 
Och när min barnmorska Annika kom in i förlossningssalen för att se hur värkarbetet fortskridit skall jag ha utbrustit:
 
"ANNIKA? Är det du? Det gick åt helvete innan du kom."
 
Sen när hon ville att jag skulle testa på en annan förlossningsställning skall jag ha gjort en häpnandsväckande upptäckt angående förlossningssängen:
 
"Oj, det är en vattensäng det här! Det var lyxiga grejer! Du är med och coachar va, Annika? Nu jävlar ska vi ta VM-guld. Nu jävlar i helvete kör vi på här!!!"
 
Som ni ser var det i alla fall inget fel på min kämparglöd. Och tydligen tyckte jag det var glödande varmt då jag ställer följande fråga till barnmorskan:
 
"Kan man vara naken? Det är varmt. Jag vill vara naken." Helt plötsligt kränger jag av mig min sjukhusklädsel. Barnmorskan blir nog en smula ställd men säger:
 
"Det blir lättare när barnet kommer att amma."
 
Mitt svar på detta saknar all logik: "KOMMER DET ETT BARN??!" (Och så hade jag tydligen sett mig omkring).
 
Och av någon oförklarlig anledning blev jag ganska besatt av tanken på att supa, vilket är väldigt lustigt då jag i vanliga fall nästan aldrig dricker. Följande ska jag ha sagt till Jan under grov lustgaspåverkan:
 
"Det ser för bedrövligt ut här. SKÅL!"
 
"Man får inte dricka när man är gravid serru, men det skiter jag i. Nu tar jag mig en stänkare!"
 
"Nu skiter vi i det här och åker hem. Och tar en drink. Jävlar vad jag ska supa när jag kommer hem. Ska supa mig blå!"
 
Sen kommer några sköna uttalanden, bland annat en Star Wars-referens (så klart). Jag drog några tunga andetag ur lustgasmasken och säger:
 
"Luke, I am your father. Fattar du? Luke... father.. HAHAHAHA!"
 
Tydligen var jag helt på det klara med min fantastiska humor när jag ganska självsäkert konstaterar:
 
"Jag är ju roligare än Henrik Dorsin! Ge mig en sån tub så kan jag uppsa överallt. Hahahaha." (En smula oklart vad jag menade, men Jan tolkade det som att bara jag hade lustgastuben så kunde jag köra stand up överallt).
 
Jag fortsatte skryta om hur sjukt rolig jag var:
 
"Jag är fenomenal. FENOMENAL! Gaaaaafel kort, en gaaaf.... Hahaha. FENOMENAL! Oj, nu kommer det en ny!" (För er som inte är bekanta med låten "En gaffel kort" kan youtuba Henrik Dorsin och/eller "En gaffel kort").
 
Och slutligen, apropå ingenting, ska jag ha sagt kl. 05.00:
 
"Jag har ju läst skvallertidningar så jag vet ju hur det ligger till."
 
 
Och hur man kan bli på morfin berättade Jan genom sin Facebookstatus och en bild på en mögelost:
 
"Nu har Sussi fått sin Blå Castello. Namnlappen är där för att hon hade den med till förlossningen. Under snittet pratade hon med läkarna om osten. Bokstavligen! Medan läkarna satte kniven i Sussis mage och skar ut Neo, efter 20 timmar med helvetesmärta, log hon, kollade på läkaren och förklarade i detalj om denna ost och att hon skulle äta den efter operationen. Sussi gillar Blå Castello!"
 
Så nu har jag förhoppningsvis lyckats bjuda er på en del skratt och leenden.
Har ni själva några tokiga historier att berätta vad gäller lustgas och förlossning?

BVC Besök 1

 
Vilken underbar start på dagen jag fick. Utvilad för första gången på veckor och med ett litet charmtroll i babykorgen kunde jag njuta framför Nyhetsmorgon, blogga och fixa lite pappersarbete. Jan fick sovmorgon idag innan det var dags för oss att besöka BVC för första gången. Hembesök blir av nästa vecka så nu gick vi bara dit för att väga och mäta lilla Neo. Måste erkänna att jag var en smula nervös över att han inte skulle ökat i vikt, eller ännu värre - gått ner i vikt. Tycker ju så mycket om att amma och ville så klart inte att något skulle vara fel med min mjölk eller att jag kanske ammade för lite. Jag berättade i alla fall för barnmorskan att vi tillämpar fri amning och det gillades (föga förvånande).
 
Till vår stora glädje såg allt hur bra ut som helst. Neo har växt på sig både på längden och viktmässigt. Nu ligger han på 2940 gram och har alltså passerat sin födelsevikt med 100 gram, vilket är lite av ett mål. Och han innehar nu den ståtliga längden på 52 cm. Fortsätter det i den här takten kommer han nog växa i sina kläder på nolltid. Men självklart kunde jag inte låta bli att köpa några plagg i storlek 44 för något fint som passar vill jag ju att han ska ha. Fast jag blev inte klok på storleken 44. På Beginners där jag köpte den första bodyn var de ganska små, medans storlek 44 var bra mycket större på prematuravdelningen på Barnvagnscentralen inne i stan. Blir nog kanske en till tur ner på stan nästa vecka.
 
 
Mitt lilla charmtroll imorse.
 
 
Gjorde i ordning papprena som skulle till Skatteverket angående Neos namn.
 
 
Snart dags att göra klart och skicka ut inbjudningskort till Neos välkomstfika i Uppsala.
 
 
Blir en hel del amningspauser på ett dygn.
 
 
Äntligen lite kläder som inte är för stora.
 
 
Så mycket kärlek.
 
 
 

Min Förlossningsberättelse

 
IGÅNGSÄTTNINGEN

Jag hade väl egentligen inga större förhoppningar om att förlossningen skulle kicka igång samma dag som vi kom in på förlossningen, men självklart hoppades jag ju att det åtminstone skulle sätta igång inom ett dygn. Föga anade jag att de kommande dagarna skulle få mig att vilja dö flera gånger om och att både jag och Jan skulle få uppleva något utav det svåraste vi varit med om.
 
Lördagen den 25:e maj kl. 08.30 skrevs vi in på förlossningen i Borås för igångsättning. Vi fick komma till ett undersökningsrum där barnmorskan lyssnade på bebisens hjärtljud, satte CTG-kurva i en halvtimme som konstaterade att det inte fanns minsta tillstymmelse till värkarbete samt gjorde ett ultraljud där man kunde se att Neo nu var fixerad. Äntligen! Efter undersökningen visades vi till dagrummet där vi försökte få tiden att gå framför TV:n. Kl. 10.45 visades vi till vårt patientrum.
 
Fick göra en vaginal undersökning (hädanefter förkortat vu) där det konstaterades att jag var öppen ca 1 cm och att det var 2,5 cm kvar av tappen. För er som inte pratar gravidspråk så ska man alltså öppna sig 10 cm och livmodertappen ska vara utplånad. Kl. 11.00 sattes jag igång med Propess, ett läkemedel som (till skillnad mot Cytotec) är ett godkänt läkemedel för just igångsättning. Jag fick ligga med CTG i en timme efter att de satte in Propess och effekten skulle sitta i under 12 timmar, ibland längre. Så det enda som återstod för oss var att vänta.
 
På ett sätt var det skönt att bli igångsatt, särskilt när man är orolig. Och då menar jag inte bara för att man gått två veckor över tiden och håller på att bli tokig av längtan och otålighet. Nej, jag menar just ur trygghetsaspekten. Jobbet man vanligtvis gör hemma (den stundtals väldigt långa latensfasen) sker på sjukhuset under övervakning. Man får bra hjälp, bemötande och service och slipper den eviga undran om det kanske är dags att åka in eller om det verkligen SKA kännas så här eller funderingar kring hur mycket man öppnat sig.
 
Det märktes tydligt att personalen på förlossningen verkligen tagit sig tid och läst min journal och anpassat igångsättningen efter den. Alla vi pratade med, barnmorskor och läkare, var otroligt omtänksamma och pratade alltid lugnt och förklarade noga vad som skulle ske. Vi fick en väldigt lugn start. Hände inte så mycket så vi tog en promenad till sjukhusets café för att äta lunch. Jag ville röra på mig så mycket som möjligt medans jag fortfarande kunde. Märkte av att jag fått mer molande värk efter Propessen. Mitt under lunchen får jag en värk som gör rätt ont. Jan peppar mig genom att säga: "Du får andas genom smärtan älskling. Tänka bort den." Och vet ni vad jag svarar på det? Jo: "Håll käften! Jag skall klippa av dig skägget din jävla getgubbe!!" Hahaha. Vi har haft rätt kul åt den kommentaren så här i efterhand.
 
Kvällen kommer och det blir skiftbyte på förlossningsavdelningen. Det börjar göra ont men fortfarande inga rebelbundna värkar. Barnmorskan informerar att det är väldigt vanligt att man som förstföderska inte svarar på igångsättningen det första dygnet. Propessen sitter troligtvis kvar över natten. De vill i alla fall ge det 24 timmar innan man diskuterar vidare igångsättningsmetoder. Senare på kvällen får jag smärtstillande för att kunna sova.
 
På söndag är det Mors Dag och jag tänkte att det hade varit lämpligt om lilla Neo tittade ut. Jag vaknar efter en natt med mycket värkar men känner mig ändå rätt utvilad. Övervakas med regelbundna CTG-kurvor. Vi har det rätt bra. Får mat serverad och fokuserar på att vila så mycket som möjligt. Jan sover över i patientrummet och har en egen säng. Under morgonen har den molande värken och sammandragningarna ökat och jag börjar bli orolig och nervös igen. Ser inte fram emot VU då jag blivit mycket mer öm därnere. Senare under dagen görs en undersökning och det är inte mycket som hänt. Öppen 1 cm och fortfarande en bit kvar av tappen. De går vidare med att lägga en gel bakom livmodertappen och det gjorde sjukt ont.
 
Om det inte skett något inom 6 timmar lägger man ny gel eller tar hål på hinnorna. I min situation tycker jag att igångsättning var det bästa som kunnat ske. Smärtan hade jag ändå inte kunnat undgå och det är rätt lugnande att gå igenom hela latensfasen under övervakade former och att liksom få "bo in sig" på förlossningsavdelningen. På eftermiddagen på Mors Dag börjar jag få regelbundna värkar men de är små och varar inte så länge. Läkaren ville sticka hål på hinnorna, men barnmorskan sa att det är för tidigt och skulle bara leda till onödigt lång smärta när jag nu inte är så mogen än. Tappen var fortfarande kvar och jag var öppen 2-3 cm. Hon gjorde en hinnsvepning i hopp om att få igång mer sammandragningar. Det var lätt den mest brutala VU hittills.
 
FÖRLOSSNINGEN

Hinnsvepningen gjorde nytta. Värkarna gjorde i alla fall så sjukt mycket ondare än förut. Jag ligger fortfarande på mitt rum och blir övervakad med CTG. Helt plötsligt ser jag hur Neos hjärtljud sjunker drastiskt. Jag påpekar detta för Jan, men vill inte riktigt tro på att något skulle vara fel. Ibland kan det ju gå lite upp och ner med hjärtslagen. Och i alla fall gå ner till 100 eller upp till 160 tillfälligt utan att det ska vara någon fara med det. Men så når mätningen 60 och helt plötsligt rusar en barnmorska in och börjar försöka lyssna på hjärtat. Jag fattar ingenting. Försöker att inte gripas av panik, men när jag ser hur hon trycker på den röda larmknappen vill jag inte vara med längre. En annan barnmorska kommer in med en ultraljudsapparat, läkaren är på plats och allt går plötsligt väldigt fort. Det enda jag kan göra för mig själv och för Neo är att inte gripas av panik. De beslutar sig för att jag ska in på ett förlossningsrum. Nu är det verkligen dags för bebisen att titta ut. Mitt under allt kaos börjar hjärtljuden ticka uppåt igen, men jag känner att oron fortfarande är kvar.
 
Inne på förlossningsrummet har jag så pass kraftiga värkar att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Jag vet bara att det kommer kännas mycket värre (och fortfarande hade jag ingen aning om HUR smärtsamt det skulle bli). Jag går på toaletten och känner hur slemproppen lossnar. Jaha, tänkte jag. Där var den där proppen som alla snackat om. Rätt ofräsch. Sen lägger jag mig på sängen och försöker ta en värk i taget. Men till slut blir det för smärtsamt och jag ber om epidural. Klockan har nu hunnit bli halv fyra på morgonen. Jag minns inte så mycket i detta skede, annat än att Jan fick hålla i mig medan de gång på gång körde in nålar i ryggen på mig i hopp om att sätta epiduralen.
 
När jag fick höra att läkaren inte lyckades förlorade jag allt hopp. I efterhand fick jag veta att de stuckit mig 13 gånger och att min barnmorska aldrig någonsin varit med om att de misslyckats med att sätta epiduralen. Som ett resultat av detta fick jag fruktansvärda ryggsmärtor, så inte nog med att jag var tvungen att genomlida värkarna. Efter varje värk tog ryggsmärtorna över. Till slut tillkallades en läkare som fick sätta en tillfällig blockad (bestående av fyra sprutor) i underlivet som gav mig 1,5 timmes lindring. Han försökte lägga en till men den gav ingen effekt.

Flera gånger höll jag på att förlora medvetandet. Jag sjönk allt längre bort och trodde jag skulle dö. Vid ett tillfälle blev jag alldeles lugn och sa till Jan hur mycket jag älskade honom och visste att han skulle ta hand om Neo.  Precis när jag var på väg bort försvann smärtan och det enda jag kände var en enorm sorg över att inte få se min son växa upp. Men min barnmorska röt till, skrek åt mig och kämpade med näbbar och klor för att jag skulle komma tillbaka till dom. När jag såg Jans tårfyllda, plågade ögon lät jag smärtan hitta tillbaka och slå fäste igen. I över 18 timmar kämpade vi tillsammans i stort sett utan smärtlindring. Lustgasen gjorde i det skedet inte mycket nytta.
 
Till slut var det barnmorskorna som satte ner foten. De insåg att det inte var någon idé att låta mig genomlida mer och propsade hårt för att läkaren skulle fatta beslutet att avbryta och göra ett akut snitt. Fick veta i efterhand att det var tal om att liksom stänga av förlossningen och börja om på nytt, men man insåg snabbt att det inte skulle lyckas då jag inte hade några som helst krafter kvar. Någon gång på måndag morgon den 27:e maj fick jag besked om att det skulle bli snitt. I det läget var jag så knäckt att jag bara låg och skrek. Läkaren var dock upptagen på operation så jag fick vänta i ytterligare en timme utan smärtlindring. Jag har ingen som helst aning om hur jag lyckades med det.
 
KEJSARSNITTET

När jag rullades in i operationssalen var smärtorna så påtagliga att det enda jag kunde tänka på var att bli fri från allt det onda. Jag ville inget hellre än att bli sövd, men hela personalstyrkan kämpade med all övertalningsförmåga de kunde skramla ihop för att jag inte skulle låta mig bli sövd. Först kunde jag inte förstå varför. Jag ville ju bara bli av med smärtan, men nu i efterhand är jag så tacksam att jag lät dom övertala mig att inte bli sövd. Nu fick jag vara med om min sons födelse, även om det inte alls blev som jag trodde. Jan satt hela tiden vid min sida och höll mig lugn medan de skar ut Neo. Och så hör jag det - ett litet gurglande och ett skrik. Vår son! Läkaren frågade om jag ville ha honom på bröstet, men jag vågade inte på grund av att jag var så bedövad och matt. Ville inte tappa honom. Men sen sade jag att jag ville se honom med Jan. Så Jan tog emot sin son och jag fick se honom för första gången och det var som en dröm. Äntligen var han hos oss efter så många timmars smärtor och kämpande. Kampen för min del var inte ännu över, men huvudsaken var att Neo mådde bra. Efter att han blivit tvättad och fått lite kläder på sig såg jag på honom igen. Jisses, vilken liten perfekt varelse vi skapat. I samma stund som han låg på mitt bröst för första gången kände jag att vi hörde ihop. Mor och son och en fantastisk pappa. Nu var vi en riktig liten familj.
 
BB-TIDEN
 
Kl. 14.30 på måndagen då Neo kom till världen blir vi alla tre hämtade från postoperationen. Jag får endast dricka vatten i små klunkar och det är på fullaste allvar något utav det godaste jag druckit. På BB får vi rum 13, samma rumsnummer som vi hade på patientrummet på förlossningen. Det tyckte vi var lite symboliskt. Kändes väldigt bra. Och vad ska jag säga om BB? Helt fantastisk! Hela avdelningen var nyrenoverad så det kändes så fräscht och mysigt att stanna där några nätter. Ja, några nätter trodde jag. När man blivit snittad brukar man stanna i cirka tre dagar, men eftersom det uppstod lite komplikationer så kom vi inte hem från sjukhuse förrän efter en vecka. Men det var ändå skönt att kunna landa på BB efter en sådan förlossning.
 
Jag var helt slut de första dagarna. Det var vi båda två efter att inte ha ätit eller sovit ordentligt på två dygn. Det enda jag kunde göra var att vila, försöka få igång amningen och äta. Jag kommer med önskemål om en smörgås och nyponsoppa. Och om vatten var det godaste jag druckit så var den lilla måltiden det godaste jag ätit. Jan får sova i tre timmar. Nästa dag träffar vi barnläkaren och Neo har gått ner lite i vikt, vilket är vanligt det första dygnet. Vi får ersättning tills min mjölk runnit till, vilket sker inom några dagar. Amningen fungerar problemfritt och vi har måhända en liten minibebis men aptiten är det inget fel på.
 
Jan gjorde ett fenomenalt jobb. Han tänkte inte på sig själv en endaste sekund. Min hälsa och bebisen satte han före allt annat. Jag såg hur sliten han var men det fanns inte på kartan att han tänkte på annat än mig och Neo. På BB coachar han mig med amningen, byter blöjor, tröstar Neo osv. Eftersom jag hade väldigt ont kunde jag inte göra annat än vara en sittande mjölkkossa. Men Jan gick upp dygnet runt och såg till att Neo låg vid mitt bröst, fick mat och kärlek. Jag fick höra från barnmorskan att när de gick ut med Neo efter kejsarsnittet så följde Jan med, men vägrade äta någon fika för han ville tillbaka till mig som låg på operationsbordet och blev ihopsnydd. Han var så orolig och sa hela tiden "men jag lovade att komma tillbaka". Det krävdes flera försök och övertalningar innan personalen i stort sett tvingade i Jan en macka och något att dricka. Han fick så mycket beröm och det ska han verkligen ha. Varje gång jag tänker på vad vi fick gå igenom, vad han fick gå igenom, börjar jag nästan gråta. Kan inte ens föreställa mig hur ont det måste gjort i honom av att se mig i sådana smärtor.

Alla säger att man glömmer smärtan och allt det onda, men det är ingenting jag kommer göra. Varför skulle jag? Min förlossning är ju en del av mig nu - en del av min och Jans historia. Vi har delat helvetesdygn tillsammans och kommer alltid minnas vilken tuff resa det varit för att få träffa vår underbara son. Det jag skrivit om ovan är dock bara en bråkdel av vad vi upplevde och vad som hände. Vissa saker orkar jag inte och vill jag inte dela med mig av eftersom det gör för ont i själen. Min förlossningsberättelse som jag skrivit om här är nog rätt så saklig. Det är svårt för mig att verkligen komma ihåg och vilja komma ihåg allt som hände. Gissningsvis kommer det ta en stund att bearbeta. Om jag skulle göra om det? Nej, den förlossning jag upplevde skulle jag inte göra om.
 
 
På förlossningen i vårt patientrum i väntan på igångsättning.
 

Ett Härligt Kaos

 
Det är bara att hänga med i svängarna nu för tiden. Att försöka prioritera vila och sömn när det är möjligt men resterande dagen får ske på Neos villkor. Idag hade vi en del ärenden att utföra på stan. Ärenden som jag i nulägt knappt ens kan komma ihåg. Men jag köpte bland annat en body till Neo. Fick rota på prematuravdelningen för storlek 50 drunknar han fortfarande i. Visst, alla kläder jag redan köpt är sådana som han kommer växa i, men jag tycker inte om att behöva klä på min son alldeles för stora kläder. Några bodys i rätt storlek tänker jag allt unna honom. Hittade en blåvit-randig i storlek 44. Ska testa den sen när han vaknat. Nu ägnar han sig åt sin favoritsysselsättning - snutta.
 
Här hemma är det ett härligt kaos av barnkläder, handdukar, fotoprylar, tvätt och filtar. Jan städar och lagar mat så gott han kan och det är jag oändligt tacksam för. Han ville dammuga ikväll också, men ibland går det inte att sätta dammsugning högst upp på listan när man är så trött att ögonen tittar i kors. Mer än en gång har jag nickat till i soffan när Neo ammat. Men det är så otroligt mysigt. Och en underbar känsla att kunna ge så mycket kärlek och trygghet till sitt barn. Apropå trygghet så gillade Neo vagnen mer idag. Fast det har nog att göra med att han var mätt och belåten när vi begav oss ut i affärerna. Och idag har jag ammat för första gången offentligt. Känns inte ett dugg konstigt.
 
 
En liten igel i min famn.
 
 
Någon älskar babyskyddet. Han däckar ofta i den.
 

En Vecka Som Förälder

 
Vi har nu varit föräldrar i drygt en vecka. Tiden går så fort. Jag har inte hunnit med att reflektera så mycket utan allt har gått i ett. Jag har haft mina gråtattacker över att känna mig värdelös när Neo gråter och gått omkring som en zombie på grund av brist på sömn och all denna värk. Men de senaste två dagarna har jag hittat en mysig liten rutin. Eftersom jag ammar och tillhandahåller maten så har jag inte så mycket val än att kliva upp när Neo är hungrig, vilket varit runt fyra-halvfemtiden. Sen skulle jag förvisso kunna krypa ner i sängen igen men som den morgonpigga människa jag är känns det lite bortkastat. Så jag bänkar mig i TV-rummet och väntar på Nyhetsmorgon, gosar med bebis och väntar på att han ska somna om. Då får jag lite tid över för mig själv, bloggen och mina egna tankar. Så härligt!
 
Ja, jag vet att man ska passa på att sova när bebisen sover, men lite egentid behöver jag. Sover hellre under dagen än på morgonen. De där tidiga morgontimmarna när det inte är så många uppe än är helt obeskrivligt mysigt. Snart är det väl dags för lite blöjbyte och gostid så jag försöker skriva ett snabbt inlägg. Annars har jag aldrig tid om jag inte känner för att skriva med en hand. Det tar lite tid. Apropå tid kan jag meddela er att jag kommit igång med min förlossningsberättelse. Nu håller jag på att skriva om igångsättningen, sen blir det förlossningen, kejsarsnittet samt BB-tiden. Så om jag får några fler sådana här lugna morgnar borde jag kunna publicera det under veckan. Men det beror som sagt på Neo.
 
 
Premiärtur med vagnen igår. Neo var INTE imponerad. Men tror det berodde på att han var sugen på tutte.
Hoppas det i alla fall för jag vill hemskt gärna gå ut på promenader med en nöjd bebis i vagnen.
 
 
Igår passade vi på att ta lite bilder på vår lilla nyföding. Studion är fortfarande framplockad.
Gäller att passa på när han sover eller är någorlunda lugn. En utmaning!
 
 
En liten Neo redo för nattning.
 
 
Så här bedårande kan man vara tidigt på morgonen.
 
 
 
 

En Liten Nalle

 
 
Neos farmor har stickat de söta små mössorna.

Första Gången I Studion

 
Den 27:e maj kom vår son till världen. Efterlängtad och älskad.
Neo Monsen 7 dagar gammal
 
 
 
 

Om Närhet Och Fri Amning

 
Jag vill skriva lite om hur vi gör med amningen och varför vi valt just detta för vårt barn. Råd, tips och åsikter kommer vi aldrig komma ifrån, men förhoppningsvis förstår folk att det är upp till oss att avgöra vad som passar bäst för vår son. Redan under graviditeten hade jag gett mig tusan på att amma, men jag har aldrig tagit det för givet. Finns så sjukt många som vill men att få till det kan vara rätt meckigt. Tur i oturen att vi stannade så länge på BB. De var otroligt hjälpsamma när de fick veta att man väldigt gärna ville amma (även fast policyn så klart är att det är varje kvinnas val att välja amning eller inte så tror jag BB-folket helst röstar för amning). Fast tro det eller ej, det var egentligen inte bara BB:s förtjänst att det gått så smidigt med min amning. Jan har hjälpt mig otroligt mycket. När jag hade så ont att jag inte kunde röra mig ur sängen så kom han med lilla Neo och lade honom till rätta vid mitt bröst. Det var många gånger jag bad honom ta sig en extra titt ifall Neo fått ett bra tag.
 
Min barnmorska som jag hade under förlossningen såg till att Neo fick i sig den väldigt viktiga råmjölken och redan några timmar efter att han sett dagens ljus låg han på mitt bröst och ammade. Åh, vilken lyckokänsla. Sen fick vi några dagar med ömsom amning, handpumpning och komplettering med semp (eftersom han var så liten) innan mjölken runnit till. Men inom några dagar flöt amningen på hur bra som helst och nu är det som om jag inte gjort något annat i mitt liv. Hahaha. Njuter verkligen av de många, långa stunderna vi har tillsammans. Och nej, jag har ingenting emot att amma offentligt. I min värld ser jag bara Neos behov. Men jag har alltid med mig en tunn filt som jag lägger över. Inte för att jag skäms, utan för att jag ser amningen som en stund mellan mig och mitt barn och filten blir liksom som en mysig markering.
 
Så hur ofta ammar man då? Finns ju tusen miljarder olika svar och åsikter. Jag och Jan har pratat igenom hur vi vill göra med Neo och kommit fram till att så kallad fri amning är vad som passar oss bäst. För er som inte är bekanta med begreppet så innebär fri amning att man ammar när BARNET vill. Alltså inte när någon vuxen tror att barnet borde vara hungrig eller att det borde vara dags. (Förutom om viktkurvan visar på att barnet inte får i sig tillräckligt och då kan behöva ändrade amningsrutiner eller ersättning). Det ska inte ske efter klockan och heller inte bara vara fokuserat på amning som överföring av mat. Fri amning är att låta barnet avgöra om och när han vill snutta. Det gäller att vara väldigt lyhörd, förstå sitt barn och prova med bröstet. Man ammar på de tidiga signalerna. Till exempel ett pip, en hand mot munnen, huvudet som vänder och söker, smackande med munnen. Och allra helst innan skriket kommer.
 

Det går utmärkt att barnet är hos den icke ammande föräldern mellan amningarna, barnets signaler kan båda föräldrarna snabbt lära sig genom att ha barnet nära och vara närvarande. Den av föräldrarna som inte ammar är precis lika viktig för barnet, även den första tiden, och kan medverka i alla moment utöver just amningen. Det går dessutom utmärkt att sitta bredvid och mysa även under amningen. Amning för oss är så mycket mer än bara mat. Det står för närhet och kärlek. Att ge sitt barn detta i tidig ålder skapar en otrolig trygghet för Neo och hela vår familj. Som grundregel när det gäller amning kan jag säga att det är naturen som bestämt vad barnet ska äta. Och därav följer att det är barnet själv som bestämmer hur ofta och hur mycket.

 

Vad har ni själva för tankar kring amning?

 

En Vecka Gammal

 
För en vecka sedan föddes vår fina lilla prins. Det känns som om jag alltid haft honom. Jag vet inte om jag ännu kan säga att jag hunnit landa i föräldrarollen då vi bara varit hemma några dagar. Men det som tidigare kanske känts skrämmande känns så fullkomligt naturligt. När jag ser ner på det lilla pyret som sover på mitt bröst vet jag att jag är precis på rätt ställe i livet. Åh, vad älskad han är! Nu ska jag koppla av en stund. Gick inte och lade mig förrän vid fyra imorse och sedan var jag uppe vid sju igen. Jan låter jag sova några timmar till. Njuter faktiskt av att ha de där mysiga morgontimmarna med Neo framför Nyhetsmorgon. Men när Jan vaknar ska han få ta över någon timme. Tänkte unna mig en dusch och kanske sminka mig lite grann. Det ni! Sen ska jag försöka övertala Jan att ta sig en liten premiärtur med barnvagnen i det fina vädret. Tror inte han är så svårövertalad.
 
Återigen, min blogg blir inte så frekvent uppdaterad som jag skulle vilja. Har sjukt mycket påbörjade inlägg som jag gärna vill skriva klart och dela med er. Inte minst förlossningsberättelsen, men allt får ta sin tid. Jan har ju bara denna vecka kvar av de där 10 pappadagarna. Lite tråkigt att så många av dagarna försvann när vi låg inne på BB, så därför vi vill njuta av tiden som är kvar. Nästa helg får vi besök av mina blivande svärföräldrar som bor på Cypern. Ska bli så roligt att få visa upp vår lilla guldklimp. Jag är så stolt att jag nästan kan spricka. Grannarna har redan fått se bebisen, vilket var ganska svårt att undvika då de nästan bokstavligen talat jagade ikapp oss för att få sig en liten glimt av Neo. Och vart vi än går (förvisso bara två turer till Ica än så länge) så kan folk inte slita blicken från vår lilla bebis.
 
 
7 dagar gammal.
 
 
Vi ska försöka ta lite newbornbilder om prinsen behagar sova så här fridfullt.
 

Mina Hjärtan

 

Sömn - Vad Är Det?

 
Eller snarare: vad är sammanhängande sömn? Blir ingen förlossningsberättelse idag. Vår tillvaro styrs helt av vår lilla nyföding - precis som det ska vara. Det har varit amning, blöjbyten, tröstning, underhållning, klädbyten och minimalt med vila för mig och Jan. Inatt sov jag från kl. 00-03, sen fick jag vara uppe med en piggelin till halv sju på morgonen. Vid sju imorse fick Jan lägga honom i vaggan. Vad händer? Neo slocknar givetvis på en gång när jag redan gjort grovjobbet, men jag fick i alla fall ytterligare två timmars sömn. Underbart! Sen började det om igen. Hahaha. Har ingen koll på dag eller tid och hann tvätta mig lite snabbt under armarna imorse. Nu ligger hela familjen i sängen och tar igen oss. Jag bloggar med en hand. Älskar detta tokiga liv som nybliven förälder.
 
Hur jag vet att jag drabbats av amningshormoner?
Jo, när jag börjar gråta och känner mig som en dålig mor då jag upptäcker att de minsta kläderna jag köpt (storlek 50) är alldeles för stora för Neo. Så imorgon ska jag köpa några mini-bodys till vår pyttebebis.
 
 
 Ja, det finns ju sämre ställen att sova på.
 
 
Mina slagna små hjältar.
 
 

Inte Riktigt Full Koll

 
Timmarna, dagarna, minuterna smälter samman och jag har väl inte riktigt full koll på vilken dag det är. Jag vet bara att vi snart avklarat vår första dag hemma som föräldrar. Och jag är helt slut. Jan såg hur mycket jag kämpat idag och såg till att jag fick sova en stund på eftermiddagen medan han hade första vakten. Åh, så skönt det var att bara släppa allting för en timme och bara sova. Men jag fick verkligen anstränga mig. För även om vi försöker sova när bebisen sover är man hela tiden på sin vakt. Jag vet att det kommer bli bättre ju längre tid man får på sig att landa i förälrarollen och definitivt mycket lugnare när jag inte knaprar en massa mediciner hela tiden. Ser fram emot dagen då jag är helt återställd.
 
 
Vardagen består av sovperioder, amningsperioder och några få vakenperioder.
 
 
Vi fick verkligen en liten minibebis. Alla kläder i storlek 50 är för stora. Gårdagens vikt låg på 2735 gram.
På måndag ska jag ringa BVC och boka tid för den sedvanliga kontrollen.
 
 
Sleepy baby.
 
 
Äntligen en bild på de där underbara ögonen - svarta som natten. Haha.
 
 
 
 
 

Vilket Hästjobb

 

Här sover familjens yngsta prins. Mycket att hålla reda på med ett hushåll fullt med karlar. Men nu sover alla. Förutom mamma som för första gången insett vilket hästjobb det är att vara förälder. Trots sömnbrist, illamående, smärtstillande, ett trasigt bäcken och ett snitt som värker bubblar det av lycka inombords. Konstigt.

Gråter Av Glädje

 
 
När jag låg på BB och mådde som sämst hade Jan varit hemma och hämtat posten.
Det låg två gratulationskort från mina svärföräldrar och mina föräldrar. Blev så himla glad!
Skyller på hormoner, men jag fällde ganska många glädjetårar när jag läste korten. Tusen tack.
 

Jag Vill Så Mycket

 
Jag vill så mycket men kan så lite. Blir troligtvis sängliggande större delen av helgen. Har ammat lillen ungefär var tredje-fjärde timme. Fungerar bra, men det beror på att Jan kan gå upp till Neos säng, hämta honom och lägga honom i sängen bredvid mig. Vi väcker honom inte, utan Neo tycks än så länge ha en väldigt regelbunden klocka och ger själv tydliga tecken när han är hungrig, vilket givetvis kan ändras vilken sekund som helst. Kan inte helt och fullt slappna av heller, vilket är jobbigt. Katterna märker att det är något väldigt annorlunda i denna familj och Sigge blir otroligt nervös när Neo skriker. Detta medför i sin tur att jag blir nervös och känner mig stressad. Det tar alltid en liten stund innan Neo får rätt grepp om bröstet innan han börjar suga och det är under dessa minuer jag stressar upp mig. Jan hjälper till så otroligt mycket för att jag ska känna mig lugn under amningen så vi jobbar på det för fullt. Sen får tiden utvisa hur det går.
 
Varför jag kan göra så lite beror på mina efterkomplikationer. Det är en sak att vara lite öm efter en stor bukoperation som faktiskt kejsarsnitt är (fast jag har liksom inte riktigt fattat det ännu), och en helt annan sak att lida av ett ihållande illamående och ryggvärk utöver detta som jag tyvärr behöver medicinera för att över huvud taget orka med vardagen. Men vi hjälps verkligen åt här hemma. So what om lägenheten inte kommer vara tipp topp eller att tvätthögarna växer sig större och större, det viktigaste är att jag blir återställd så att jag slipper gå omkring och vara orolig och nervös hela tiden. Mer än nödvändigt så klart. Vi har ju påbörjat ett helt nytt liv som föräldrar med allt vad det innebär. För tillfället jobbar Jan på att ta igen lite sömn. Jag är mer gjord för att sova lite och lider inte ännu av sömnbrist. Men även det lär väl komma som ett brev på posten.
 
Eftersom jag inte kan göra så mycket fysiska grejer i helgen så tänkte jag börja knåpa ihop min förlossningsberättelse. Vet att det är många därute som är nyfikna på den. Men en varningens ord - det kommer inte bli någon förskönad historia utan väldigt brutalt ärlig med vad som hände, vad jag kände och hur vi tog oss igenom det. Min förlossningsberättelse är inte menat att skrämma någon - alla har vi våra individuella upplevelser - men den var otroligt tuff och mer än en gång tampades jag med en riktig dödsångest. Vi får se om jag hinner klart med den i helgen. Beror lite grann på hur jag mår. Just nu är det inte så bra.

Det Går Åt Rätt Håll

 

Vi fick ett oväntat men ack så glädjande besked. Efter en vecka på förlossningen och BB har vi fått komma hem med vår lilla prins som nu är fyra dagar gammal. Jag är fortfarande som en grönsak i skallen och kroppen samt käkar en massa smärtlindring, men att vara hemma och bli bättre känns sundare för kropp och själ än på sjukhus. Det går åt rätt håll. Finns liksom ingenting mer att göra än att vänta, vara noga med medicineringen, vila och låta kroppen läka i sin takt. Nu vill jag inte ha några fler komplikationer.
Min profilbild

Sök i bloggen