A Dream Team

 
Nu är vi klara med vår plåtning. Jag är så himla nöjd. Det blev återigen många otroligt fina bilder! Vi fungerar väldigt bra ihop jag och Jan, inte bara på samboplanet. Känns som ett riktigt dream team rent fotomässigt. Även om vi båda är lite hängiga så arbetar vi snabbt och effektivt. Den här gången blev det inte bara gravidbilder, utan jag fick agera modell när Jan testade ett nytt ljus. Faktiskt förvånad över hur fin jag lyckades bli i kameran. Man kunde nästan inte se att jag var gravid. Hihi. Och då syftar jag på mitt ansikte som annars har en tendens att se precis klotrunt ut på bild, även när jag inte väntar smått.
 
Ska bli riktigt spännande att se slutresultatet. Men det dröjer nog en stund för Jan har en ny hårddisk han måste installera först då den andra är knökfull. Av det jag såg direkt i kameran har vi i alla fall fått en hel drös med fina bilder. Enda jobbiga är att jag verkligen svullnat upp jättemycket på benen. Klarar inte av att stå upp i längre perioder. Just nu ligger jag ner i sängen och vilar. Vi hade absolut ingen svår eller ansträngande plåtning objektivt sett, men ur ett graviditetsperspektiv är min kropp helt slut. Jag stod stilla i högklackat och till och med det var egentligen alldeles för tufft, men vad gör man inte för konsten?
 
 
Studion är riggad.
 
 
 

Knocked Up Housewife

 
 
Time For Pregnancy Pinup Photoshoot.
Tema: Knocked Up Housewife.
 
 

Kloka Ord & Logiskt Tänkande

 
I min enfald trodde jag att gårdagens bäckensmärtor skulle gått över tills idag, men fick lägga mig strax innan lunch när de värsta smärtorna kom tillbaka. Suck. Klarade nästan inte ens att gå uppför trappan. Jag hoppas verkligen att detta bara är någon form av övergående växtperiod. Brukar ju inte vara så här illa. Det var så länge sedan jag hade riktigt ont att jag nog fick en smärre chock när det bara sa PANG igår kväll. Är definitivt inte van vid att ha så ont under dagtid. Och jag har ju mått väldigt bra ganska länge nu. Man vänjer sig vid att ha det bra med lite småvärk mot eftermiddagen/kvällen, men inte att bli så totalt överkörd att man bara kan ligga i sängen och vrida sig.
 
Jan sa några kloka och sanningsenliga ord när jag berättade om mitt dagliga tillstånd. "Du kommer nog ha många perioder med ont framöver. Det är inte så länge kvar, och han ska bli över dubbelt, kanske tredubbelt, så tung och det blir mindre och mindre platts. Vore konstigt om du inte känner det. Sen kanske det blir bra ett tag, sen ont, sen bra. Det är säkert inget konstigt. Inte om man tänker logiskt iallafall." Att tänka logiskt har dock aldrig riktigt varit min starka sida. Han borde ta mig tusan bli en sådan där morska som svarar i telefonen och kommer med lugnande råd till oss hysteriska preggos. Hahaha.
 
Nu har jag i alla fall lyckats få i mig en god lunch. Resterna efter gårdagens middag. Neo buffar förnöjt i magen och det är verkligen en stor tröst att han verkar ha det riktigt bra därinne. Älskade lilla bebis. Längtar så mycket efter dig. Jag ska försöka hålla mig någorlunda rörlig resten av dagen här hemma, för ryggens skull. Alltid denna balansgång. Inte anstränga mig för mycket eller röra på mig för lite. Måste göra precis lagom mycket/lite för att inte få äta upp det senare. Men ska se om jag hittar något roligt att göra som får bort tankarna på det onda. Kanske se över Neos kläder och skor en gång till. Hihi. Ikväll ska vi i alla fall fota. Det gör mig alltid på gott humör.
 
 

Under Construction

 
 
Jag älskar min lilla hotellgäst, men själva ombyggnationen av hotellet är oerhört påfrestande, särskilt när det var ett tag sedan man verkligen kände av den. Hade nästan glömt bort att man kunde ha så ont. Strax före midnatt till runt kl. 02.00 låg jag och vred mig i bedrövliga plågor. Det var till och med svårt för mig att fokusera på andningen. Tårarna bara sprutade. Jag försökte med en ny approach för att ta mig genom smärtorna: att tänka på att förlossningen är hundra resor värre. Men det tänket hjälpte inte ett dugg. Snarare förvärrade det situationen för jag började tänka: om jag tycker det här gör ont, hur ska jag då klara det när det verkligen gäller? Så jag slog bort de där tankarna och försökte andas istället.
 
Vad som hände igår vet jag inte riktigt, men det var någon kombination av foglossningssmärtor och växtvärk. Hela blygdbenet sved, högg och smärtade så till den milda grad att jag inte ens klarade av att ligga still i sängen, än mindre sova. Det var som om någon stod och hamrade med en slägga mellan mina ben. Stackars, underbara sambo kunde inte göra så mycket förutom att hålla mig i handen och torka mina tårar. Och inte fick han mycket sömn heller. När jag äntligen lyckades somna tog det inte lång stund innan jag vaknade igen, denna gång av ryggsmärtor. Klockan var ungefär fyra på morgonen. Först var det högra sidan som var på väg att låsa sig igen. Jan masserade så gott han kunde, men det ville inte släppa som förra gången. Istället började det hugga även på vänster sida.
 
Jag lade mig på rygg igen och såg ingen annan utväg än att bita ihop. Försökte se om det blev bättre ifall jag låg på höger eller vänster sida, men det gjorde ingen skillnad förutom att bebisen inte gillar när jag ligger på sidan. Fast hade ryggsmärtorna blivit bättre skulle jag lagt mig på sidan även om bebisen protesterat. Mamma är ganska trött på att ha ont och ska definitivit boka tid till sjukgymnasten nästa vecka. Bäckensmärtorna kan jag inte göra något åt. Det hör ju liksom till, men beroende på vad för typ av ryggont jag har kanske jag i alla fall kan lindra besvären. Ikväll ska vi nog försöka sova i separata rum. Så lite sömn som Jan får är det svårt för honom att jobba. Ingen idé att vi båda två är trötta. Jag kan ju lägga mig på dagen om det skulle behövas, men min kära sambo har inte den valmöjligheten.
 
 
 

100 Dagar Kvar ♥

 

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad förlossning.
Det ska vi fira med en liten preggo-plåtning pinup style när Jan kommit hem från jobbet.
 
Sen blir det givetvis de "vanliga" magbilderna som vi tar på jämna veckor. 
Bäst att ni förbered er på en växtspurt om man jämför vecka 24-magen.
 

Tack Kära Ni

 
Vilka underbara historier ni läsare bidragit med angående hormon-och graviditetsutbrott. Kan säga att jag log inte bara en eller två gånger, utan jag skrattade mig nästan fördärvad. Det är det fina med graviditetshormoner. I ena stunden ligger man på samhällets botten och bara grinar ögonen ur sig och i nästa stund är man högt ovan molnen och garvar som en dumdristig pårökt tonåring. Kan avslöja att det blev hemmagjorda köttbullar trots köttfärsincidenten. Jag förstörde ju inte maten för det vore ju total slöseri. Den blev bara lite mörbultad i kaklet.
 
Av någon underlig anledning fick jag förnyad energi efter min gråtattack och stod nynnandes i köket och rullade köttbullar för glatta livet samtidigt som jag lyssnade på en gammal 70-talsdänga. Min kära sambo hade åkt på en bedrövlig huvudvärk, så jag bäddade ner honom i sängen innan jag tog itu med middagen. Skalade potatis, svängde ihop en sallad och lagade en brunsås från scratch. Till denna fenomenala husmanskostmåltid serverades det svartvinbärsgelé. Nu är jag glad som en sol och ska strax lyxa till det med en dusch.
 
 
 
Gjorde tillräckligt med bullar så det räcker till matlåda också. Vuxenpoäng!
 
 
Smaskens!
 
 
"Hallå kompis, har du några köttbullar till mig?"
 

Och Där Brast Det

 
När jag är som mest hormonstinnig muckar jag gräl. Ingenting jag reflekterar över i stundens hetta, utan då är jag mest arg på hela världen och känner mig värdelös, missförstådd och ynklig. Skulle lagat mina hemmagjorda köttbullar till middag, men när jag stod där i köket blev jag så arg på min rygg och allt det onda att jag bara kastade köttfärsen rakt in i den kakelklädda väggen ovanför diskbänken. Sedan skrek jag för allt jag var värd att jag inte tänkte laga några jävla köttbullar. Och därefter började jag stortjuta och gråter fortfarande. Givetvis var ingen hemma som kunde bevittna spektaklet, förutom lilla bebis i magen som säkert undrade hur det var fatt med hans mamma. Nu ligger jag i sängen under täcket och tänker inte göra något mer idag.
 
Har ni andra haft några störda hormonutbrott under graviditeten, eller är det bara jag som ägnar mig åt sådana galenskaper? Få höra nu. Make me smile again. 
 
 
 
Sussi as "Dark Yoda".
 

Houston, We Have Another Problem

 
Sedan natten då min rygg låste sig har mina ryggbesvär bara blivit värre. Jag försöker röra på mig som vanligt då jag hört att det ska vara det bästa, men att röra på mig som vanligt under graviditeten innebär fortfarande en drastisk minskning av min fysiska aktivitet på grund av bäckenbesvären. När det gör som allra ondast eller när jag haft en "mini-låsning" av ryggen måste jag dock lägga mig i sängen och vila bort det värsta. I måndags kom smärtan när vi stod i affären och handlade. Denna gång slog den till på vänster sida, som ett ilande hugg och jag var tvungen att stanna mitt i steget. Jan fick massera den onda sidan innan vi kunde fortsätta handla. Och nu imorse kom smärtan när jag stod och gjorde i ordning Jans matlåda i köket. Inga konstiga rörelser eller tunga lyft som framkallar det, utan det kan dyka upp lite när som känns det som. Min fråga är så klart vad detta kan bero på. Vad jag har förstått är det vanligt med ryggbesvär under den senare delen av graviditeten. Självklart är det påfrestande att bära omkring på 9 extra kilon, men det är väl ändå skillnad på lite molande värk och rena rama hugg som låser ena sidan av ryggen?
 
Det är lite lurigt detta med ryggbesvär. Särskilt när man är gravid. Det kan ha att göra med foglossningen, ischias (vilket jag dock inte tror för det har aldrig varit frågan om någon värk som strålar ut i benet) eller bara "vanlig" ryggsmärta på grund av den ökade tyngden och påfrestningen av graviditeten. Sedan finns det säkert andra alternativ som jag inte är så insatt i. Frågan är då vad jag har? För det känns ju ganska viktigt att ta reda på så att jag kan förebygga eller behandla ryggbesvären på rätt sätt. Får väl ta och söka specifikt för ryggbesvären om det inte blir bättre. Känns dock lite smått hopplöst för jag tror personligen att det inte går att göra så mycket åt det förrän bebisen är ute. Men jag ska försöka. Usch. Ibland har jag inte långt till tårarna när det gör som ondast. Man känner sig så ynklig och handikappad. Särskilt när smärtan kan komma lite när som helst. Är så rädd för att ryggen ska låsa sig igen när jag till exempel står i badet. Eller om jag är ute någonstans och inte kan få hjälp. Nu går jag ingenstans utan min mobil. Har med den överallt i lägenheten. Till och med in på toaletten.
 
 
 

Lyx På En Tisdag

 

 
Ikväll vankas det en riktig festmåltid. Grillad entrecote, rotfrukter i ugn och baconlindad sparris.
Älskar att laga mat med min kära. Och Neo kickar för fullt i magen. Life is good ♥
 
 
Och bio hemma i vardagsrummet är inte helt fel. Särskilt inte när man är gravid.

Det Börjar Närma Sig

 
Vecka 26. Försöker få in det i mitt huvud. Det låter så mycket. Var det inte nyss vi plussade? Vi närmar oss 30-veckorna och slutspurten. Om några dagar är vi nere på tvåsiffrigt i nedräkningen till förlossningen. Det känns overkligt underbart. Börjar känna mig spänd och förväntansfull. Mycket som kickar igång nu. Föräldrakurserna, aurorabarnmorskan, fler mäta-magen-besök och psykologsamtal. Det skulle kunna bli en enda röra i mitt huvud, men än så länge ser jag fram emot allting med ett ofattbart lugn. Men även om jag uppvisar ett lugnt yttre så är jag väl medveten om att det när som helst kan rasa. Alla har vi sådana dagar och som gravid är man måhända en smula mer sårbar än andra. Så länge jag inte bryter ihop över något sorgligt djurprogram på TV klarar jag ändå av att hålla humöret någorlunda i schack. Vissa konfrontationer undviker jag, men är det något jag vet kommer bita sig fast tar jag det på en gång.
 
För några dagar sedan sa jag till Jan att jag verkligen älskar att vara gravid. Vet inte om jag sagt det tillräckligt ofta, men förhoppningsvis går det att läsa mellan raderna. Trots att min graviditet inte varit/inte är den lättaste så har lilla bebis i magen påmint mig varje dag om hur lyckligt lottade vi är. Trots att jag blir allt större och får svårare att stå på benen har jag inte för en sekund känt mig mindre lycklig. Ska jag vara helt ärlig så hade jag nog inte bytt bort min graviditet mot någon annans. Jag har lärt mig ännu mer vad förståelse, empati och ödmjukhet innebär. Jag kan lättare sätta mig in i andra människors svårigheter, och främst när de har jobbiga graviditeter. Jag har lärt mig vad man kan göra och säga för att stötta, samtidigt som jag fått så mycket tillbaka av andra.
 
Nu säger jag inte att man måste ha haft det svårt för att känna förståelse. Jag menar bara att jag VERKLIGEN kan sätta mig in i situationen och frustrationen över att inte orka lika mycket som förut. När jag väl accepterat hur verkligheten ser ut i detta nu kan jag börja se till den stora bilden. Jag har några månader kvar av detta välsignade tillstånd. Månader som troligtvis kommer innebära mer svullnader, foglossning, förvärkar och illamående. Men det är övergående. Jag har äntligen lärt mig att släppa kontrollen, även fast det tog ett par skarpa tillsägelser av läkarna och en sjukskrivning så klarade jag av att göra det. För mig är det stort. Alla jobbar vi utifrån olika förutsättningar. Tror inte ens det går att förklara för någon utomstående hur mycket jag jobbat med mitt inre och mina tankar under de senaste månaderna, men tro mig när jag säger det, det har verkligen skett en stor förändring inom mig.
 
 
Tack älskade lilla bebis för att du gör mamma klokare för var dag som går.
 

Vila Sig

 
Känns nästan som om jag varit vaken en halv dag redan. Sprang på toaletten allt för många gånger i natt och kl. 05.00 var jag klarvaken. Bebisen likaså. Gick ju absolut inte att somna om när jag kände den lilla sparka och böka omkring, så jag låg i sängen och bara njöt. Buffade tillbaka lite grann så att han skulle känna att mamma var där. När klockan började närma sig lite mer humana tider väckte jag Jan och gick ner till köket för att ordna frukosten. Nu har Jan åkt till jobbet och jag ligger åter i sängen. Det blir en väldigt lugn dag idag. Tänkte läsa min roman, läsa på lite om amning och bara slappna av i kropp och själ. Tills det är dags för tvättstugan senare i eftermiddag.
 
Gårdagen blev lite för intensiv för mig. Lustigt att jag kan kalla en dag för intensiv när jag bara tagit hand om hushållssysslor och handling, men jag märker att det blir allt svårare att vara uppe på fötterna ju längre graviditeten fortskrider. Älsklingen var så trött efter jobbet igår så jag sa åt honom att lägga sig en stund medan jag lagade middag. Hade lite ont i fötterna men annars njöt jag för fullt av att stå i köket. Har verkligen saknat det. Direkt efter middagen kände jag dock att kroppen inte orkade mer. Gick och lade mig ganska omgående. Har ett vagt minne av att Jan bäddade ner mig och kysste mig god natt. Sen tror jag att jag somnade bums vid niotiden.
 
 
Magen i vecka 26 (v. 25+2)
 
 
 
 
 
 

En Liten Busunge

 
Neo har verkligen varit igång hela dagen från att jag kom hem från besöket hos barnmorskan. Det är nästan som om han lyssnade på vad hon sa - att det nu kommer bli ännu mer och tydligare sparkar. Men jag klagar absolut inte. Det är hur härligt som helst att känna honom träna sina små armar och ben i min mage. Apropå mage så ska vi ta nya gravidbilder i veckan. Det var ju ändå två veckor sedan som jag stod framför kameran. Ska bli riktigt roligt att se om magen har vuxit något. Viktmässigt har jag inte gått upp så mycket de senaste veckorna, men jag tror minsann att magen är lite mer utstående.
 
 
Hittade en cool bild på en bebis i vecka 26. Ungefär så här bor vår lilla bebis.

Mäta Magen Besök 1

 
God morgon, mina vänner. Och vilken ljuvlig morgon! Har precis kommit hem från barnmorskan. Det var ju dags för det första mäta-magen besöket idag. Kändes verkligen hur bra som helst att äntligen få komma igång med det. Neo hade precis vaknat till liv och låg på vänster sida i magen (hans favoritsida). Sparkade några gånger därinne, men det tog inte många sekunder innan barnmorskan hittade hjärtljuden och sen höll han sig lugn och lät oss lyssna. Underbara lilla skatt! Och för att summera besöket så såg allt jättebra ut. Perfekt blodtryck, socker och järnvärde. Var lite rädd för att behöva käka järntabletter då jag hört att man blir lite funky i magen av sånt, men ingen fara på taket än så länge. Mitt SF-mått låg helt inom kurvan. Ska bli riktigt spännande att följa utvecklingen av magen. Nästa besök är inte förrän den 26 februari. Då är jag i vecka 30. Hej, vad det går undan!
 
Jan skulle iväg till jobbet så han hann inte skjutsa mig hem, men såg att min buss stod inne på stationen precis när vi klev utanför barnmorskemottagningen. Saken var bara den att jag inte skulle hinna. Klarar inte av att springa. Så min underbara sambo fick löpa och jag såg att han pratade med busschauffören och förklarade att hans gravida sambo skulle med bussen. Och vilken snäll chaufför. Inte nog med att han höll bussen, jag fick åka gratis också. Hihi. Väldigt bra start på dagen. Nu ska jag varva ner lite så att mitt smygande illamående inte blir värre. Har en del roliga saker att ta tag i idag såsom CSN, räkningar, boka tid till familjerätten och lite annat smått och gott. Men jag gör det jag orkar. Inga listor som jag MÅSTE följa, bara kom-ihåg-listor.
 
Sammanfattning:
 
Vecka: 26 (v.25+1).
Bebisens hjärtslag: 140.
Blodtryck: 110/60.
SF-mått: 26 cm.
Socker: 5,4.
Järn: 128 (har man under 120 brukar det bli aktuellt med järntabletter. Vid inskrivningen hade jag 132).
Total viktuppgång: 9,5 kg (barnmorskan tänkte sig att vi ska försöka landa på totalt 12-13 kg).
 
 
 
Dagen outfit.
 
 
Fick lite nya papper om bland annat vilka veckor man träffar BM och en broschyr om amning.

Dubbelt Medborgarskap

 
Vår lilla son kommer få dubbelt medborgarskap. För mig som kommer från Indonesien betyder ursprung väldigt mycket och bara för att vi kommer bo i Sverige så vill jag så klart inte att Neo ska "glömma bort" att han faktiskt är halvnorsk (och halvindonesisk). Tror dock inte det finns någon risk för det eftersom Jan är norsk och har norskt medborgarskap. Vi satt dock och funderade på hur det blir med medborgarskapet för vårt barn. Han blir ju per automatik svensk medborgare vid födseln eftersom jag är svensk medborgare, men jag var tvungen att luska lite i de norska lagarna och nu har vi äntligen fått rätsida på hur det fungerar.
 
 
NORSKT MEDBORGARSKAP VID FÖDSELN

Enligt den lag som gäller idag, som trädde i kraft den 1 september 2006, blir ett barn som har en norsk mamma eller pappa alltid norsk medborgare vid födseln. Detta gäller oavsett om barnet är fött i Norge eller utomlands, och oavsett om föräldrarna är gifta eller inte.

 

Om barnet automatiskt blev norsk medborgare vid födseln behöver detta inte anmälas för att säkerställa att barnet blir norsk medborgare. För att barnet ska få ett norskt pass måste man ansöka hos polisen eller eventuellt en norsk beskickning om man är bosatt utomlands.

 

DUBBELT MEDBORGARSKAP

Enligt norsk lag kan en person som utgångspunkt inte ha flera medborgarskap utöver det norska. I enskilda fall tillåter dock lagen fler än ett medborgarskap. Detta gäller bland annat:

 

Om du är född med dubbelt medborgarskap eftersom du har norskt och utländskt medborgarskap efter dina föräldrar (till exempel norsk pappa och utländsk mamma).

I ovanstående fall räknas ju jag som den utländska mamman.
 
 
 

True Story

 

Välkommen Vecka 26

 
Lilla Neo är nu ca 36 cm lång och väger omkring 900 gram. Under denna vecka börjar han öppna ögonen som nästan är helt färdigutvecklade. Blodcirkulationen är fullt fungerande och navelsträng och moderkaka fortsätter att växa för att kunna försörja vår allt större bebis. Moderkakan är nu nästan lika stor som bebisen. Bebis har lärt sig att både andas in och ut. Med lite tur kan man höra Neos hjärtslag genom att lägga örat mot min mage, men än så länge hörs det mest bara massa bubbel. Neo kan höra ljud och ljudnivån inne i magen som kan nå upp till mer än 80 decibel. Det är ungefär lika livligt som en stökig stadsmiljö. Han lyssnar på ljuden i min kropp, magen som kurrar, nysningar och annat som händer. Han lyssnar även på min och omgivningens röster. När han hör ljud reagerar han med högre puls, och spelar man musik kan det hända att han rör sig i takt.
 
Nu vet man med säkerhet att bebisen reagerar på ljus. Han håller faktiskt upp händerna framför ögonen när ljuset träffar honom. Lillen sover nu i längre, ostörda perioder och ibland samtidigt som jag. Det finns studier som visar att barnet reagerar på beröring runt denna vecka. Jag har dock under flera veckors tid alltid varit väldigt fysisk med magen. Stryker och liksom buffar lite lätt när jag vill lugna ner mig och vår lilla skatt eller om jag bara vill mysa med bebis. Övre delen av min livmoder är nu c:a 6 cm ovanför naveln, och jag kommer fortsätta att växa ungefär 1 cm per vecka. Livmodern är mellan 24 och 27 cm från blygdbenet till toppen. Vet inte exakt ännu eftersom det är först imorgon som det är dags för första mäta-magen besöket hos barnmorskan. Den totala viktuppgången i graviditetsvecka 26 bör ligga på omkring 7-10 kg, om man ätit någorlunda balanserad och näringsrik kost. Jag tror jag gått upp ca 9 kg och känner fortfarande ingen viktpanik. Det är faktiskt det minst intressanta i hela sammanhanget. Jag mår bra och känner mig så otroligt lycklig och bebisen verkar må jättebra. Det är viktigast.
 
Graviditeten känns nu ända ned i mina stackars svullna ben och fötter. Måste tänka på att vila ofta med fötterna i högläge. Jag kan bli trött i ryggen, känna av trötthet, kramp i benen, tryck mot bäckenet och bli varm och svettig. Eftersom bebisen ligger högre upp i buken nu så kan det hända att jag ibland upplever att det gör ont under revbenen. Det sista har ännu inte inträffat. Neo känner vad jag känner. Om jag är uttråkad, trött eller stressad märker han det och reagerar på de stresshormoner som min kropp producerar. Om något gör mig rädd reagerar barnet på adrenalinet i ditt blod. Han reagerar också på positiva saker, t.ex. när jag känner mig glad, nöjd och älskad. Alla mina endorfiner strömmar med mitt blod via navelsträngen till barnet. 
 
Från vecka 26 bör man känna någon fosterrörelse var dag, vilket är något jag definitiv gör. Men ibland kanske man tänker lite för rmycket och börjar fundera på hur mycket man ska känna. Även fast Neo har fått vissa rutiner så kan det ju så klart hända att han är lite lugnare en kväll. Nu har jag blivit så van vid att han kör sin karateträning vid midnatt. Känner man inte fosterrörelser alls så bör man kontakta förlossningen så man få komma in på en undersökning för säkerhets skull. Även om det fortfarande är alltför tidigt för min bebis att födas så skulle han nu har ca 70% chans att överleva om den föds på ett sjukhus med rätt resurser.
 
 
Underbara magen i vecka 25 (v.24+6).

Grekisk Afton Och Skrattfestival

 
Vilken mysig lördag. Helt perfekt för ett trött litet preggo. Jag och Helena passade på att fota våra magar i bebiströjorna innan middagen. Sen for vi in till stan för grekisk mat. Det var helt galet mycket folk. Kanske på grund av löningen, men jag trodde ändå att man kanske gick ut och åt lite senare en lördag kväll och inte så tidigt som vi hade bokat. Men det är väl fler som njuter av tidiga middagar och inte bara gravida med sällskap. Hehe. Efter middagen blev det fortsatt mys hemma i soffan hos våra vänner. Fick njuta av nybryggt kaffe och Helena lagade en riktigt smarrig efterrätt. Sen bjöds det på en rejäl skrattfestival i form av Henrik Dorsins show "Godkänd Kvalitetsunderhållning." Skrattade så mycket att jag grät och Neo hoppade för fullt i magen. Imorgon blir det hemfärd till Borås. 5 timmar i bil. Vi kommer nog starta ganska tidigt så vi inte behöver komma hem allt för sent. Sen börjar en ny spännande vecka. På måndag är det ju äntligen dags för första mäta-magen besöket hos barnmorskan. Jippie!
 
 
Fina bebismagar.
 
 
På restaurangen.
 
 
Med våra fina.
 
 
Pikilia.
 
 
Kaffe och supergod efterrätt.
 
 
Älskade lilla bebis myser i magen.
 
 

En Dag I Uppsala

 
Åh, så gott jag sover hemma hos Helena och Petter. Jag har blivit lite kinkig med sängar nu när ryggen börjat bli sämre så att sova på madrass är inte helt optimalt. Så Jan har fått ta madrassen, som förvisso också verkar riktigt gosig. Nu har vi mellanlandat en stund från vår lilla tur på stan. Vi har bokat bord till sju ikväll, vilket ger mig god tid att låta Neo leka av sig i magen. Mitt bäcken har gjort väldigt ont idag så jag vilar det med. Märker att både händer och fötter sväller upp mer och mer. Kan inte låta bli att undra hur detta kommer sluta. Men snart är vi närmare vecka 30 än vecka 20. Redan imorgon går vi in i vecka 26 och nästa vecka kommer vi vara nere på tvåsiffrigt. Förlossningen närmar sig med stormsteg.
 
 
Från min hårdrocksbrorsa fick vi skittuffa bebisplagg.
 
 
Diggar texten på dödskallen :P
 
 
Min brorsdotter Vera tog med sig sina barnböcker om lilla Neo (!) och hans vänner.
 
 
Kommer definitivt lägga in en beställning på dessa böcker från Goboken.
Tror det finns tre stycken i denna serie om lilla Neo.
 
 
Min söta brorsdotter och min storebror.
 
 
Rea på amningskläder från Mama Licious - mitt första amningsplagg.
 
 
Kan rekommendera er blivande mammor att köpa detta till bilen.
 
 
Finns att köpa på Mekonomen för 499 kr.
 
 
Krock i ca 30 km/h utan gravidbälte.
 
 
Krock med gravidbälte.
 
 
Känns lite tryggare i bilen nu, särskilt eftersom vi kör rätt mycket långkörningar.
 
 
 

Very Early Bird

 
God morgon. Jag är vaken. Bebis väckte mig (indirekt) genom att trycka på blåsan vid halv fem imorse. Har jag en gång gått upp är det svårt att somna om. Gick upp och tog mig ett glas juice och en banan. Nu väntar jag för att se om jag blir trött igen. För det är ju faktiskt lite väl tidigt att gå upp före fem en lördag. Särskilt om man ska hålla igång hela dagen. Surfar runt en liten stund tänkte jag. Sen ska jag undersöka om John Blund kan komma på besök en gång till. Det är ju faktiskt fortfarande kolsvart ute så min kropp borde förstå att det är mer natt än dag. Vi hörs lite senare. Tjingeling.

Uppsala

 
Jaha, var ska jag börja egentligen? Fullt ös hela dagen. Flängt runt och träffat så mycket underbara människor. Verkligen späckat schema. Åkte direkt till mitt gamla jobb där jag pratade med chefen och träffade alla fina kollegor som var så glada över att se mig och klappa på magen. Blev alldeles varm i hela kroppen av det fina mottagandet. Direkt efter jobbvisiten åkte jag tillbaka ner på stan för en lunch med Chris och Em på Stationen. Där beställde jag den fenomenalt goda fisk-och skaldjursgryta som inte går av för hackor. Och det var så mysigt att träffa mina vänner som jag inte sett sedan de var nere i Borås och hälsade på i somras. Vi satt och pratade, åt god mat och njöt både länge och väl. Ingen stress eller brådska med någonting. Hade lite ont av foglossningen men det hängde nog kvar sen gårdagens shoppingrunda i Kista.
 
Min underbara sambo kom och hämtade mig vid Stationen och sedan åkte han och jag på en liten tur till Biltema och Lager 157. Vi hade lite tid att slå ihjäl innan vi skulle hem till Rajsan för att äta lite middag. Strax efter fem åkte vi förbi Sushi 18 (mitt favoritsushiställe och stammishak när jag bodde i Uppsala) och de kände genast igen mig och blev jätteglada när de såg att vi väntade barn. Vid halv sex snåret åkte vi med take away mat till Rajsan som kommit hem med sin söta dotter och vi satte oss ner och mumsade i oss middagen. Efter det bjöds vi på kaffe och supergoda hembakade saffransbullar. När klockan började närma sig åtta på kvällen började min kropp sakta men säkert stänga ner för dagen och Jan var rätt trött efter att ha jobbat. Vi tackade för oss, satte oss i bilen och knappade in destination Fjuckby (underbart namn!) där vi ska bo hemma hos våra vänner Helena och Petter.
 
Efter en lång men återigen händelserik dag ligger jag äntligen i gästsängen och njuter av en väldigt vaken liten bebis som stökar och möblerar om i mammas mage. Som ni kanske förstår av ovanstående schema har jag inte haft en endaste möjlighet att blogga förrän nu. Imorgon är det inte lika mycket schemalagt men vi har några fasta tider att hålla reda på. Lunch med min familj på stan kl. 12.00 och senare på kvällen ska vi ut och äta grekiskt med Helena och Petter. Däremellan blir det väl en liten tur på stan och kanske hinner man klämma in en fika med några vänner man ännu inte hunnit träffa. Vi får se hur dagen blir. Huvudsaken är att det inte blir någon stress (vilket det faktiskt inte alls blivit hittills) och att min kropp orkar med.
 
 
Lunch med Chris och Em
.
 
Som jag längtat efter denna skaldjursgryta!
 
 
Till middag blev det 10 bitar sushi.
 
 
Liiiite shopping blev det till bebis på Lager 157. Hihi.
 
God natt mina vänner. Önskar er alla en trevlig helg!
 
 
 
 

Next Stop Märsta - Uppsala

 
 
Älskar hotellfrukost.
Nu ska vi strax checka ut och jag åker med Jan till Märsta där han jobbar idag.
Själv åker jag vidare från Märsta till Uppsala.
Där blir det ett besök på mitt gamla jobb, lunchdejt och fika med vänner.
Vi hörs lite senare!

En Fantastisk Dag

 
Man lär sig att uppskatta "det lilla" när man inte har möjlighet att leva som vanligt på grund av foglossning och andra graviditetsrelaterade besvär. Idag har jag verkligen haft en njutningsfull dag med shopping, egentid och god mat i goda vänners lag. Visst blev det lite kämpigt strax efter lunch med bäckensmärtorna, men jag linkade bara tillbaka till hotellet, tappade upp ett varmt skumbad och sjönk ner i vattnet. Gav mina fötter en välbehövlig behandling och sedan kröp jag upp i sängen och påbörjade min roman av favoritförfattaren Nora Roberts. Slumrade till en liten stund och senare på eftermiddagen kom Jan hem. Vi hann varva ner båda två innan vi skulle iväg på middag. Men först gick vi och kikade i lite affärer. Åh, så glad jag är! Kommer kunna leva länge på dessa fantastiska dagar!
 
 
 
Till lunch blev det thaimat så klart - risnudelsoppa med sidfläsk. Så gott!
 
 
Och fikat bestod av något så gott som wienersemla - hundra gånger godare än en vanlig semla!
 
 
Egentid i badkaret på hotellet.
 
 
Magen är redo för lite middag.
 
 
Min älskade vän Butikschefen kom och överraskade mig i Kista. Blev så rörd att jag började böla.
Mitt i restaurangen. Haha. Skyller på graviditetshormoner. Älskar dig, gumman ♥
 
 
Mmmmm...mat för en champion.
 
 
Underbara vänner och världens finaste fästman.
 
 
Jan tyckte att jag saknade dessa i min skosamling.
Tusen tack älskling för de fantastiska skorna och för en helt underbar dag
 
 

Next Baby Clothes

 
Detta inlägg är till alla blivande mammor: jag kan varmt rekommendera er att åka till Kistagallerian i Stockholm och shoppa loss i butiken Next. Jag trodde inte att de skulle ha lika stort utbud som Next-butiken på Cypern, men tji fick jag! Helt fantastiskt fina bebiskläder för alla smaker. Och nu hade de fått in så mycket nytt. Priserna var inte alls särskilt farliga (självklart inte lika billigt som på Cypern men då handlade vi ju på rean). Jag fick lägga band på mig för att inte köpa på mig en massa utan att rådfråga den blivande fadern, men jag blev helt lyrisk när jag såg att de fått in en hel del kamofärgade plagg. Jan vill så gärna ha lite kamo till lilla Neo, något vi inte hittat än så länge, så det blir nog en liten tur dit innan vi åker härifrån.
 
Om jag hade tittat lite nogrannare skulle jag nog köpt på mig alldeles för mycket, men jag lyckades gå därifrån med "bara" ett köp till vår bebis - ett par ursöta, tuffa små skor för 99 kr. Om man bor långt ifrån Stockholm så kan man även gå in på deras hemsida och klicka hem kläder, men det inger inte riktigt samma känsla som att frossa i butiken. Man vill ju liksom klämma och känna på materialet innan man köper. Dessutom spar man ju in på fraktkostnaden om man nu råkar bo hyfsat nära Stockholm. Eftersom Next-butiken i Kista är den enda som jag hört talas om i Sverige så ska jag passa på att köpa lite mer kläder till Neo då han hunnit växa till sig. Nu är det mest intressant med kläder för åldern 3-6 månader.
 
Klicka HÄR om ni vill komma till hemsidan med de svenska priserna.
Funkar inte länken kan ni testa att skriva följande i adressfältet: http://www.nextdirect.com/se/en
Eller googla på "Next direct sverige".
 
 
 
My First Wardrobe för de allra minsta.
 
 
För alla som väntar små prinsar.
 
 
Fotade mest pojkavdelningen eftersom vi väntar en liten gutt,
men givetvis fanns det ursöta kläder för små prinsessor.
 
 
Lite tuffa kamoplagg.
 
 
Små skor till Neo 3-6 månader. Väldigt mjuka med tuffa detaljer.
 
 
Självklart säljer Next kläder för större barn och vuxna,
men just nu är det bebiskläder som är mest intressant.
 
Jag tar mig friheten att önska alla blivande mammor varmt välkomna till Next-butiken i Kista!
 
 
 
 
 

Dags Att Njuta

 
Jan har gått till jobbet och jag sitter och vilar upp mig lite på hotellrummet innan jag ska träffa VD:n i Kistagallerian. Eftersom han hade ett tidigt morgonmöte åkte vi till min bror igår kväll och sov över och sen åkte vi tidigt imorse till Stockholm. Nu har jag en hel dag till mitt förfogande. Ska titta lite i affärer, fika, läsa min spänningsroman och kanske ta mig ett varmt bad. Vilken vardagslyx! Sen blir det middag ikväll med några vänner som jag inte sett på länge. Ska nog unna mig en Virgin Mary. Eller kanske två.
 
Bebis i magen mår bra. Kände mig lite orolig igår för jag tycker att han blivit mycket lugnare på kvällarna, men nu verkar han börja leva om på morgonen istället. Kl. 04.00 vaknade jag imorse, utvilad och kände hur någon annan började böka omkring. Så mysigt att känna de små nyvakna buffarna. Sen slog han några volter i magen på vägen till Stockholm innan han lugnade ner sig. Han är väldigt lugn när vi åker bil. Igår kände jag inte av honom mycket och då satt vi ändå i bilen i ca fem timmar. Nej, nu ska jag försöka hinna läsa lite bloggar innan jag beger mig.
 
 
Härliga bilköer till Stockholm
 
 
Det går inte fort...
 
 
På hotellrummet.
 
 
Magen fick vara med idag.
 
 
Från hotellfönstret. Nära och bra till gallerian.

Snart Dags För Avfärd

 
Fick avboka min tid hos arbetsterapeuten på grund av min rygg. Skulle aldrig klarat av att ge mig ut och åka buss med minst två byten för att ta mig till sjukhusområdet. Fick en ny tid i början på februari. Hon frågade lite hur det gått med mina händer (har ju fått Karpaltunnelsyndrom) och jag svarade att det i alla fall inte blivit sämre, men absolut inte bättre, vilket vi heller inte hade räknat med. Svullnaden och värken kommer troligtvis försvinna efter förlossningen, men tills dess är det bara något jag får lära mig leva med. Det är egentligen inte så farligt nu när man vant sig vid att ha små svullna korvar till fingrar.
 
Om några timmar ska vi sätta oss i bilen mot Uppsala och Stockholm. Ska hälsa på familj och vänner. Kommer bli en lång resa med en hel del extra stopp så jag har möjlighet att få röra på mig lite. Kruxet med ryggont är att man inte får röra sig för mycket eller för lite för då kan man göra det värre. Initialt kan man vila, när smärtan är som värst eller när man precis haft ett "rygganfall", men annars har jag försökt röra på mig lite i lägenheten. Fast inga tunga lyft eller framåtlutande positioner. Är livrädd att ryggen ska låsa sig igen. Har packat extra kuddar att ha som stöd i bilen om det behövs. Att sitta i en bil är väl inte optimalt om man har ryggproblem, men tack gode gud att vi har väldigt sköna säten i vår nya bil så det ska nog gå.
 
Jan ska jobba i Stockholm imorgon och på fredag. Jag ska vila och ta det lugnt på hotellet. Får besök av min vän VD:n på torsdag förmiddag och då kanske vi tar oss en liten shoppingtur i gallerian. På kvällen har jag lyckats samla ihop ett litet gäng av mina vänner från Uppsala som alla flyttat till Stockholm. Blir middag på O'learys vid halv åtta. På fredag tar jag mig in till Uppsala i förväg för att ordna med lite papper från mitt gamla jobb och hälsa på lite arbetskollegor. Har en lunchdejt med Chris och Em kl.13 och på eftermiddagen ska jag hem till Rajsan. Jan ansluter sig efter att han slutat jobba och så åker vi till våra vänner Helena och Petter där vi ska bo under vår Uppsalavistelse.
 
Folk får ha lite överseende med att jag inte är så mobil. Det vill säga, jag kan inte flänga omkring som jag brukar. I alla fall inte bara med hjälp av mina två ben. Blir mycket bussresor även om det bara rör sig om kortare sträckor. I Uppsala kan man i stort sett promenera överallt, om man inte är på smällen med en högst besvärande foglossning. Jag tänker inte tillåta mig själv att bli stressad över att det inte går fort. Jag kan inte springa till bussen om jag är på väg att missa den, jag kan inte gå snabba steg eller stå upp under en längre tid. Jag måste ta många pauser och ibland till och med sätta mig ner för att få ny ork att ta mig vidare. Så ser min verklighet ut några månader till. Och det är det värt!
 
 
Längtar till våren! Då ska det njutas av sol och natur. Med eller utan foglossning.
Foto Jan Monsen.
 
 
 

Look At This Instagram

 
 

En Vidrig Smärta

 
Har ni någon gång känt en sådan stark smärta att ni bara velat spy? Det gjorde jag igår natt. Kan inte riktigt beskriva den panik jag kände när jag vaknade vid halvtre tiden av att min rygg hade låst sig. Jag kunde inte röra mig och smärtan lamslog mig fullständigt. Värst var det på högra sidan av ryggen. Vet inte om jag skrek men grät gjorde jag definitivt. Var tvungen att väcka min kära sambo för jag kände samtidigt att jag verkligen behövde gå på toaletten, men hade ingen aning om hur det skulle gå till. En smula sömndrucken vaknade Jan och började sakta massera den högra sidan av ryggen. Åh, det gjorde så ont! Bara grät och bet mig själv i läppen samtidigt som Jan försökte trösta mig och säga åt mig att andas lugnt.
 
Jag försökte tänka bort smärtan och koncentrera mig på andningen. Efter ett tag kändes det som om ryggen hade mjuknat upp och väldigt sakta fick jag hjälp med att komma upp i sittande ställning. Det gjorde fortfarande ont, men jag kunde i vart fall röra mig. Satt en bra stund på sängkanten och bara andades genom tårarna. Och så tog jag mig äntligen till toaletten. Efter det ville jag egentligen inte gå och lägga mig av rädsla för att ryggen skulle låsa sig igen, men klockan var ju inte ens tre på natten så lite mer sömn var jag nog allt tvungen att få. Lyckades få några timmar till men nu är jag klarvaken. Fast väldigt mörbultad och det märks att ryggen inte är bra. Vad sjutton hände egentligen? Har aldrig varit med om något liknande. Har ni?

Det Andra Samtalet

 
Så har man avklarat det andra samtalet med psykologen och det gick alla tiders. Går inte in på några detaljer, men jag gick därifrån med lätta steg. I slutet av timmen frågade hon mig vad jag kände inför att gå upp i vikt under graviditeten. Jag kände hur jag sprack upp i ett stort leende och sa att det inte rör mig det minsta. Hon skrattade hjärtligt och sa att det verkligen syns för jag fullkomligen strålade. Och så berömde hon mig för min fina mage. Likt en stolt hönsmamma sträckte jag lite extra på mig och kände mig verkligen så otroligt vacker.
 
Nästa gång ska vi börja bearbeta min sjukhusskräck. Det känns bra, men samtidigt lite skrämmande. Blir liksom så påtagligt att man närmar sig förlossningen. Men jag har i alla fall kommit till insikt att jag bara gör det värre för mig själv om jag går och skjuter på det. Så veckan efter att jag varit på mitt möte med aurorabarnmorskan så ska jag träffa psykologen igen. Känns faktiskt väldigt bra att man blir tagen på allvar och att de verkligen vill hjälpa till. Inte som den "vanliga" vården då läkaren skriver ut ett piller och så ska allt vara frid och fröjd.
 
 
 
På morgnarna lyssnar bebis och jag på denna otroligt vackra låt. Och jag njuter av att se honom i magen.
Jag tror Neo vet hur älskad han är av både mamma och pappa. Det talar vi i alla fall om för honom.
Varje dag. Och det tänker vi fortsätta med för resten av livet.

My Body And I

 
Foglossningshelvetet från självaste satan kickade igång strax efter middagen igår. När det händer är det ingen idé att tvinga sig själv att vara uppe så jag kröp ner i sängen och kände mig inte så lite ynklig. Sambon masserade ryggen min tills jag inte orkade sitta upprätt och det var i samma veva som jag fick det första skrämselskottet. Det läckte vatten någonstans från mig. I ren panik utbrast jag: "tänk om det är vattnet som gått!" Min cool-lugna sambo påpekade att det nog skulle komma lite mer än några droppar om det var vattnet som gick. Lugnad av det beskedet (jag tänker inte så logiskt när jag är trött och har massa smärtor) så lade jag mig ner på vänstra sidan och myste på Jans bröstkorg. Efter en stund kände jag det igen - massa vatten. Drog åt mig armen och såg att den var helt blöt. Då slog det mig. Det var bröstet som läckte! Och denna gång var det inte frågan om ett par ynka droppar utan det verkligen LÄCKTE! Va fan!  Så nu måste jag tänka på att stoppa tuttekassen med inlägg som kan absorbera eventuella läckage. Sexigt.
 
När jag tror mig ha koll på det mesta som händer med min gravida kropp så överraskas jag av någonting nytt. Väldigt spännande, men en smula irriterande. Visst har man läst om ditten och datten, men det är ju först när det händer med en själv som man verkligen kan relatera till det. Att brösten kunde läcka under graviditeten visste jag, men trodde inte det skulle vara så mycket. Tidigare har det liksom bara kommit några droppar. Och ja, det blir väldigt detaljerad information om både det ena och det andra i mina inlägg. Om det är någon som lyckats missat det (hur man nu skulle kunna missat en sådan sak om man är en återkommande läsare) så är detta för tillfället en gravidblogg, så det är bara att blunda eller klicka sig vidare om man känner att det blir för obekvämt. Kan ju garantera att det kommer komma ännu mer detaljerad information ju närmare förlossningen vi kommer. För att inte tala om förlossningsberättelsen som jag absolut kommer publicera någon gång i framtiden. Vill man inte läsa om allt detta så kan man ju återkomma till sommaren då bebisen är ute. Då kommer det handla om blöjbyte och amning istället. Hehehe.
 
 
Inte ens i min rymliga morgonrock kan man undgå att se bebismagen.

Cravings?

 
 
Cravings? Nä, bara en vanlig måndagkväll.Haha
Tur att man har en underbar sambo som inte har något emot att köra sin nya fina bil
till Ica Maxi 10 minuter innan de stänger...

Mommy To Be

 
Jag har snart tagit mig igenom Gudrun Abascals bok "Att föda" och börjar känna mig mer och mer redo inför förlossningen. Redo i den benämningen att jag har börjat fundera på hur jag skulle vilja att min förlossning såg ut. Detta är ett gigantiskt steg för mig med tanke på min sjukhusångest. Jag har känt att det är någonting inom mig som liksom trycker bort min rädsla och allt oftare har jag känt känslor som förväntan och spänning. Hur är det möjligt? Den enda förklaringen jag kan komma på är att jag innerst inne vet att detta är vad jag önskat mig hela livet. Glädjen och lyckan jag känner varje dag växer sig allt starkare och inte ens vetskapen om att jag kan tappa hela min kontroll och drabbas av en handlingsförlamad ångest kan ta udden av de fina känslorna. Jag känner mig allt mer lugn och självsäker, även fast det säkert kommer dagar då jag börjar tvivla. Men just nu känns allting så otroligt bra. Jag känner mig oerhört stark i min graviditet.
 
Jan är en stor anledning till mina framsteg. Vi pratar väldigt mycket med varandra och jag kan dela med mig av mina önskemål och mina rädslor utan att vara orolig för att han själv ska bli rädd. Han är så otroligt lugn. Jag vet att han kommer bli (och redan är) mitt allra största stöd i min graviditet. Tillsammans har vi pratat om hur jag ställer mig inför de olika smärtlindringsmetoderna som finns. Jag är absolut inte främmande för att få smärtlindring under förlossningen och jag har läst på om både för och nackdelar med vad som erbjuds. Lustgas är absolut något jag kommer testa, men utöver det vill jag inte bestämma någonting nu. Med tanke på mitt tidigare kontrollbehov är risken större att jag skulle få panik om jag bestämmer för mycket runt förlossningen och så blir det inte alls som man tänkt sig.
 
Vi är båda överens om att jag kommer ta det lite som det kommer och försöka sätta min tillit till personalen på förlossningsavdelningen. Inför mötet med aurorabarnmorskan kommer jag så klart nämna min sjukdomshistoria och rädslan för att ha ett alldeles för trångt bäckenben på grund av min avstannade skelettutveckling, och förhoppningsvis kan man kolla upp det eller ha lite extra koll på hur barnet utvecklas i magen. Hade läkarna aldrig sagt till mig att jag kanske skulle få svårigheter att föda barn hade jag säkert inte reflekterat över det, men nu ekar deras varning i mitt huvud och har gjort det större delen av graviditeten. Jag fick min gamla sjukhusjournal skickat till mig strax före jul så den ska jag ta med mig så barnmorskan har ett medicinskt underlag att kunna relatera till.
 
 
Känner mig inte riktigt så här glammig, men nästan. Hehe.
 

En Annorlunda Morgon

 
Uppdatering: Hej bloggen. Idag har jag inte gjort många knop. Mest sovit och ätit lite. Om en timme ska jag ner till tvättstugan då vi har tvättid mellan fyra och åtta. Jan skulle handla efter jobbet så det kan vara gött att få igång de första maskinerna. Bebis har varit extra aktiv under morgonen och dagen, vilket känns skönt för mig då han inte var lika vild igår kväll som jag blivit van vid. Kanske kände han av att mamma funderade lite på om allt var som det skulle därinne. Nu känner jag mig lugn. Imorgon blir det en hel del spring på stan. Ska till Försäkringskassan en sväng och sen har jag mitt andra samtal med psykologen på MVC. På onsdag blir det en träff med arbetsterapeuten och direkt efter mötet åker vi till Stockholm och Uppsala. Mycket på gång denna vecka.
 
God morgon i stugorna. Jag är så trött idag. Orkade inte ens gå upp och göra frukost till mig och Jan som jag alltid brukar göra på morgnarna. Men han kom upp och gav mig en kyss och världens största kram innan han for till jobbet. Känns skönt med lite extra vila, men imorgon vill jag gärna känna mig pigg igen. Visst har jag planer i mitt lilla huvud, men jag undviker medvetet att skriva för mycket om dom då det bara gör mig stressad. Det är en hel del tankar som gärna vill ta sig in i huvudet som jag mer än gärna stänger ute. I vissa lägen är det bra att möta sina demoner, men just nu i mitt tillstånd är det inte att föredra. Måste tänka på lilla bebis. Only happy thoughts.
 
 
Magen i vecka 25 (v.24+1). Bebis buffar för fullt därinne och vi unnar oss lite morgonmys.

Min Första Fest

 
Så har man varit på sin första fest som väldigt gravid. Det gick över förväntan bra. Först blev det en biltur i sisådär två timmar från Borås till Linköping och sedan fick vi njuta av en smarrig middag hemma hos Angi och Fredrik. Från sjutiden och framåt droppade det in en hel del folk och turkisk peppar shotsen som Jan blandat ihop blev en succé - som vanligt. Jag har aldrig känt något riktigt sug efter alkohol, men igår kväll när jag luktade på shotsen kände jag verkligen hur gott det skulle vara. Den vi blandar själva med riktigt turkisk peppar godis och vodka går inte av för hackor! Det första jag ska göra när det är safe för bebisen är inte att ta ett glas vin som många längtar efter, utan det blir att hälla i mig en turkshot. Åh, mumma!
 
Angi fyller år i veckan men hade kalas och inflyttningsfest igår kväll. Vi hade köpt ett par höga pumps till henne på Cypern i storlek 36. De satt som ett smäck. Jan kom på den fenomenala (?) idén att köpa ett par hörselkåpor till Fredrik eftersom han blivit sambo med Angi. Väldigt uppskattat. Humor är i alla fall inget som värdparet saknar. Han tyckte det kunde behövas, men under kvällens gång undrade han om inte han skulle låna dom istället. Tydligen tyckte han att jag pratade mycket, men jag tjatade mest om hur gott det skulle vara med en lakritsshot. Hahaha. Jag höll mig till att äta upp värdinnas goda hembakade bullar och drack mjölk. Senare på kvällen gick stora sällskapet ut. Jag hade ambitioner om att följa med ut, men min gravidkropp satte stopp för det.
 
Finaste sambon stannade inne med mig, även fast han så klart inte behövde göra det. Vi blåste upp stora dubbelmadrassen, kröp ner under täcket och låg uppe till säkert två och kikade på TV. Allt som allt, en väldigt mysig lördag. Men jag kan konstatera att något festande ute på krogen inte kommer bli aktuellt för mig så länge jag är gravid. Det är inte bara foglossningen som spökade, utan den där lamslående tröttheten sänker det mest partysugna preggot. Visst hade det varit roligt att gå ut, men just nu i mitt tillstånd funkar inte det. På min 30-årsfest blir det hemmafest. Jan har ändå ljusanläggning och rökmaskin så vill folk ha disco förvandlar vi vardagsrummet till den hippaste klubben i stan. Hehe.
 
Tusen tack Angi och Fredrik för en underbar fest!
 
 
Angis födelsedagspresent.
 
 
Satt som ett smäck.
 
 
Även Bollan fick sina skor som jag köpte åt henne på Cypern.
 
 
Hörselskydd till värden. Hahaha.
 
 
Jan häller upp de goda turkisk peppar shotsen.
 
 
Detta kak,tårt och bull-paradis gillade jag. Hembakat is da shit!
 
 
Kökshäng innan krogen. Alla samlas väldigt gärna i köket på alla fester. Intressant fenomen
 

Välkommen Vecka 25

 
 
Då har vi gått in i den 7:e graviditetsmånaden. Oj, så spännande detta är! Lilla Neo väger ca 800 gram och är ungefär 35 cm lång från hjässa till häl. Alla bebisar växer dock olika fort från omkring vecka 20 så om han avviker lite från det genomsnittliga så är det ingen anledning till oro. Nu har han fått lite kroppsfett och ser mindre 'mager' ut. Nu bör man känna att fostret rör sig varje dag. Detta är min garanti för att allt står bra till med det lilla livet i magen. Jag har känt honom röra sig varje dag ganska länge nu. Enda skillnaden är att rörelserna blivit fler, starkare och mer regelbundna. Han sover och är vaken efter en viss rytm under dygnet, vilket är något jag definitivt märker av. Flest fosterrörelser upplever jag när jag vilar.
 

Bebisens skelett börjar bli hårdare. Händerna är fullt funktionsdugliga och har små fingernaglar och fingeravtryck. Neo använder sina händer till att utforska olika kroppsdelar genom att känna sig fram. Han kan göra mer saker som till exempel knyta dem till nävar och ta tag i och hålla i sina fötter. Det är också nu som han börjar föredra höger eller vänster hand. Den viktigaste utvecklingen nu består i att han ska lägga på sig och få mer underhudsfett. Sinnenas utveckling har kommit en bra bit på väg Om jag lyser med en ficklampa på magen kommer bebisen att vända på huvudet, vilket betyder att synnerven har börjat fungera. Nu är det möjligt att höra bebisens hjärta med en dopplermonitor eller ett stetoskop. Hjärtat slår snabbt, ca 110-160 slag i minuten och det låter ungefär som en galopperande häst.

 

Skulle vår lilla prins av någon anledning behöva förlösas nu så skulle han ändå han en ganska god chans att överleva utanför livmodern, tack vare en enorm utveckling inom neonatalvården. Respiratorer, monitorer och mediciner kan hjälpa den ännu omogna kroppen att klara sig utanför livmodern. Han skulle dock behöva stanna några månader på sjukhuset eftersom kroppen ännu är mycket mottaglig för infektioner och andra komplikationer.

 

Min livmoder har vuxit ordentligt den senaste veckan och är nu ungefär stor som en fotboll. Översta delen av livmodern befinner sig nu ungefär mitt emellan naveln och bröstbenets nedersta del. Placeringen av livmodern är vid denna tidpunkt ungefär 2-3 fingerbredder ovanför naveln. Glöm inte att olika kvinnor har olika magar. En del magar är nästan helt runda medan andra har mer putmage. På en del börjar magen synas först nu medan andra fick mage för länge sen. Jag tillhör kategorin som fick mage för länge sen. Min viktuppgång i vecka 25 ligger på 8,5 kg.

 

Mindre roligt är att det under denna veckan många upplever att tröttheten, yrseln och kissnödigheten återvänder. Tröttheten kan jag gå i god för, yrsel har jag aldrig känt och kissnödig har jag varit nästan hela tiden. Börjar dock känna av kramp i benen efter att jag sovit. Inte särskilt skönt. Nu håller vi tummarna för att kräkningarna och illamåendet inte återvänder för att stanna. I alla fall inte än. Jag har känt av de senaste dagarna ett lätt illamående. En för mig ganska främmande känsla nu när jag vant mig av med det. Har dock medicin kvar om det skulle bli för olidligt. Enligt läkaren så kommer illamåendet och kräkningarna troligtvis återvända någon gång under graviditeten, men jag kan ju alltid få hoppas att hon tar fel.

 

 

Iväg På Kalas

 
 
Idag ska vi på födelsedags-och inflyttningskalas hemma hos Angi och Fredrik.
 
 
Jag testar en ny frisyr och har för en gångs skull sminkat mig med omsorg.
Och jag vet, jag varierar inte så mycket med mina kläder, men den röda klänningn är så skön!
 
Blir nog inte så mycket mer bloggande idag, men kika gärna in imorgon för då är det ny vecka!
 
Trevlig helg.

Det Allra Dyrbaraste

 
Precis bredvid sängen finns nu några fotografier, min bola och fotoalbumet med mina gravidbilder som symboliserar det allra dyrbaraste i mitt liv - min fästman och ultraljudsbilden på vår lilla son. Vi har haft en helt underbar fredagskväll med film och bara massa mys. Vid ett tillfälle lade Jan sitt huvud och sin ena hand på min mage och då gav Neo ifrån sig tre starka, tydliga sparkar som både mamma och pappa kände. Åh, vilken lycka! Nästan som om han kände att pappa var nära. Blev alldeles tårögd. Så mycket känslor som bubblar upp när jag ser hur mannen jag älskar över allt annat kysser magen med sådan kärlek och ömhet. Detta är verkligen meningen med livet.
 
 
 

Med Ett Leende

 
Uppdatering: Det kom aldrig några muskontrollanter. Ska ringa på måndag och fråga vad sjutton dom höll hus. Med både katter som öppnar ytterdörrar och ett larmsystem är det ganska viktigt att de inte bara klampar in med fastighetsnyckeln utan att kontakta oss först, vilket de sa att de skulle göra om det inte var någon hemma. Det är förvisso nya fastighetsägare så man får väl ha lite överseende med vissa saker, fast inte att de inte dyker upp när de går ut med ett brev till alla boende att de skulle komma just idag för att leta möss. Jag fick i alla fall min tupplur så jag är väldigt utvilad och mår faktiskt inte alls så illa. Jan däremot, han somnade på sängen för länge sen. Hihi.
 
Trött och illamående, men ändå med ett leende på läpparna för jag känner mig väldigt lycklig. Gjorde halvdag idag, det vill säga fixade med fotobok, försäkringspapper och tvätten. Sedan lagade jag en god thailändsk kycklingsoppa till lunch och middag. Efter det kände jag att det var dags för kroppen att lägga sig ner. Så nu har jag legat en timme och kommer nog när som helst somna. Lite jobbigt eftersom jag sitter och väntar på att det ska komma hem någon till lägenheten och spana efter möss. Japp, ni läste rätt. Tydligen har det varit någon i grannskapet som anmält att de trodde sig ha möss, så i onsdags fick vi en lapp om att det kommer genomföras en generell kontroll av samtliga lägenheter i vårt kvarter. Om det finns möss här hade nog katterna för länge sedan gjort slut på dom. Nåja. Hoppas det blir gjort snart så jag kan få sova ifred.
 
 
Älskade magen. Om två dagar går vi in i vecka 25. Helt otroligt!
 

Maternity Fine Art

 
 
Fotograf Jan Monsen.

Tiny Blue Shoes

 
 
Detaljfotografering.

Ett Litet Projekt

 
 
Dags att börja ta till vara på alla fina gravidbilder jag samlar på mig.
 

Mitt Älskade Lilla Hjärta

 
 
Fotograf Jan Monsen.

Faderskapsintyg Före Födseln

 
Kanske är jag skadad av åratals juridikstudier eller så är det mitt behov av ordning och reda som får mig att vilja undersöka möjligheten för Jan att skriva under faderskapsintyget innan barnet föds. En del kommuner vill inte gå med på det utan hänvisar att sådant ordnas när barnet väl är fött, men varför ska Jan behöva tampas med det om (gud förbjude) något skulle hända mig? Som många av er kanske redan vet behöver pappan skriva under ett intyg på att han verkligen är barnets far, om han inte är gift med mamman. Är man gift och får barn så förutsätts barnet vara "avlat inom äktenskapet" och faderskapet fastställs sålunda automatiskt.
 
När intyget undertecknats av båda föräldrarna och godkänts av socialnämnden kan barnets juridiska rätter tillvaratas, såsom arvsrätt, rätt till faders efternnamn etc. Utan ett sådant papper är endast mamman juridisk företrädare för barnet vilket kan leda till stora komplikationer om det händer henne något (pappan har tex inte rätt till varken barnbidrag eller föräldrapenning). Varför det kan vara bra att få faderskapsintyget påskrivet innan födseln är att pappan kommer att behöva gå till domstol för att hävda sitt faderskap, om mamman skulle avlida, vilket är en process som jag inte tycker han ska behöva gå igenom om det värsta skulle hända.
 
Samtidigt som man skriver under faderskapsintyget kan man även passa på att skriva under papper om delad vårdnad. (Detta är frivilligt). Om inte detta görs förblir mamman ensam vårdnadshavare.
 
HÄR kan ni läsa om Jens som förlorade sin sambo i havandeskapsförgiftning och tvingades i sin sorg kämpa mot myndigheter under flera månaders tid för att få faderskapet för sonen Leon godkänt.
 
 
 
 
 

Rätt Att Vara Självupptagen

 
 
"En kvinna som väntar barn har rätt att vara självupptagen och inåtvänd
och behöver inte finnas till så mycket för andra."
 
~ Gudrun Abascal, Att Föda ~
 
 
Det är inte lätt att bortse från människors oförstående och empatilösa inställning, särskilt inte när mina egna känslor löper amok inom mig och man reagerar med ilska och glömmer nästan att andas. Funderar på om jag ska försöka mig på en ny approach när det gäller dåligt bemötande från andra. Varje gång jag möter smärta i min graviditet på grund av växtvärk, foglossning eller sammandragningar stänger jag av omvärlden och fokuserar på andningen. Lugna, fina och djupa andetag. Det gör mig lugn och trots smärtan så bryts fokuseringen kring det onda, vilket minskar både den inre stressen och panikkänslorna. Frustrationen jag känner när jag inte kan få någon att förstå hur mycket mitt liv håller på att förändras och att min fulla uppmärksamhet är riktat kring det lilla barnet i magen vill jag bli av med. Det är en onödig känsla, även om den är helt förståelig i min situation. Därför ska jag prova på att möta oförstånd på samma sätt som jag möter smärtan. Andas, lugna ner mig och gå vidare utan att se mig om.
 
Jag vill inte känna mig omgiven av negativ energi, eller av folk som suger den lilla energi jag har från min kropp. Min kropp är för stunden till för någon annan. Jag vill inte reagera med ilska, men när folk nära inpå mig bara stjäl all min livsenergi trots att jag sagt ifrån många gånger om, är det svårt att inte bli arg. Om det visar sig omöjligt att upprätthålla någon form utav kontakt eller relation så måste jag klippa banden. För hur lång tid vet jag inte, men just nu finns det inte plats i mitt liv för sådana problem. Jag vill inte och orkar inte bli tyngd av skuldkänslor och dåligt samvete för något jag över huvud taget inte kan hållas ansvarig för. Det är empatilöst och fruktansvärt lågt att tynga en redan känslig själ. Jag jobbar väldigt mycket med mig själv just nu. Med min oro, samvete, stress och tankesätt. Acceptera att hela min tillvaro kretsar kring bebisen och mitt liv som blivande mamma, eller låt mig vara.
 
 

Morgonläsning Och Klassiskt

 
Börjar denna morgon med lite morgonläsning i "Att föda" och klassisk musik. Bra för blivande mamma och lilla bebis i magen. Att jag inte tänkt på detta förut. Med klassisk musik menar jag. Är ju ett litet musikalbarn som vuxit upp med de goa gubbarna Mozart, Beethoven, Bach, Chopin mfl. Det går ju inte att bli annat än lugn och harmonisk av att höra ljuvlig musik. Bebis är vaken också och misstänker att även han njuter för fullt. Blev en väldigt sen natt igår. Svårt att somna när Neo höll igång till halv två (!!!) på natten och när jag själv slogs mot återkommande kramp i benen, växtvärk och en outtömlig kissblåsa. Behöver verkligen ladda batterierna idag för att fungera som en någorlunda normal människa. Undrar om kroppen redan nu försöker förbereda mig på att dela upp dygnet i olika sovperioder, eftersom jag knappast kommer få sex timmars kontinuerlig sömn efter bebisens födelse.
 
Misstänker att jag måste vara lite extra lyhörd mot min graviditetskropp nu när veckorna rusar förbi. Elva dagar kvar till barnmorskan och första mäta-magen besöket. Och koll av järnvärdet. Ska faktiskt bli skönt att få komma på lite fler regelbundna kontroller av magen, blodtryck, hjärtljud och så vidare. Förutom turen till förlossningn har jag inte fått några prover tagna sedan inskrivningen i oktober när jag var i vecka 9 (nu på söndag går vi in i vecka 25). Apropå hjärtat fick jag strålande nyheter angående min hjärtröntgen. Eller strålande var kanske att ta i, men i vart fall väldigt betryggande nyheter. Läkarna har diskuterat mitt "fall" och enats om att jag kan genomgå en vanlig förlossning här i Borås och behöver inte ha någon extra hjärtövervakning som jag annars hade fått gjort i Göteborg. Känns liiite tryggare att bara ha 10-15 minuter till förlossningen än de ca 50 minuterna det tar att köra till Göteborg.
 
Egentligen hade de velat göra en magnetkameraundersökning av mitt hjärta, men eftersom jag är gravid ville läkarna inte ta den risken. Ska dock höra av mig när jag har förlöst och ammat färdigt så ska de beställa i första hand en datortomografiröntgen av hjärtat på Sahlgrenska för att lättare bedöma hjärtat och hjärtats kranskärl. Känns otroligt betryggande att de vill kolla upp detta så noga. De tyckte det var nödvändigt med tanke på min sjukdomshistoria och det faktum att man inte tidigare någon gång undersökt mina kranskärl, förutom de första millimetrarna med ultraljud någon gång på 90-talet. Har nog aldrig tidigare upplevt att jag blivit så noga kontrollerad, men jag gissar att läkarna tycker det är lite spännande med den ovanliga sjukdomen jag hade i så unga år.
 
Nu väntar jag bara på remiss för ultraljud av den där onda knölen jag har i armhålan och sedan kan jag andas ut. Vill väl mest få det bekräftat att knölen är ofarlig, går att ta bort eller förminska och att det kommer ske förhållandevis snabbt och smärtfritt. Konstigt nog oroar jag mig varken för mitt hjärta eller knölen. Undrar om jag lyckats stänga av hjärnan helt och hållet den senaste veckan, eller om jag faktiskt så sakteligen börjar bygga upp ett förtroende för sjukvården. Fascinerande i alla fall. Hur annorlunda jag hittills reagerat. Och bara det att jag frivilligt läser om förlossningsmetoder, förlossningssmärta och olika ställningar utan att drabbas av total ångest säger en hel del. Kanske havandeskapet ger mig oanade möjligheter och styrkor jag aldrig tidigare insett att jag haft. Det vore häftigt.
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommer Jag Någonsin Tröttna?

 
 
Idag har bebis bjudit på fina sparkar. Hela magen hoppade och pappa både såg och kände.
Så fort jag lagt mig ner och ska blogga börjar Neo böka omkring. Världens bästa känsla!
Då drar jag ner täcket kvickt som attan och bara tittar och känner på magen.
Undrar om jag någonsin kommer tröttna på det. Tror inte det.
 

Ibland Kokar Det Över

 
 
Vet ni vad jag märkt? Att jag tappar tålamodet ibland och när jag gör det så biter jag ifrån. Med besked. Efter att jag blev med barn så har jag märkt att folk ska komma med råd. Om det ena och det andra. Sådana där självklara råd som till och med en apa skulle tänkt på utan hjälp från andra. Får man tillräckligt många råd som har med antingen graviditet eller barnuppfostran att göra och som är så löjligt självklara kan man bli en smula irriterad. I alla fall jag, men jag kanske har extra kort stubin nu. För att slippa höra detta ständiga tjöt bestämde jag mig för att använda mig av de sociala medierna, som så många andra. Personligen ser jag inget som helst fel med detta. Om andra får säga sitt så får väl jag säga mitt? Särskilt när det handlar om mitt liv, min graviditet och min bebis. Jag lade upp följande Facebook-status och fick minst sagt blandade reaktioner:
 
"Ett litet tips till alla vänner och bekanta: Om jag inte konkret ber om råd så behöver ni inte komma med råd, även om det sker i all välmening. Ibland känns det som om jag får tusen och åter tusen råd om ditten och datten när det gäller graviditeten, barnuppfostran och andra bebisrelaterade grejer. Saker som både jag och min kära sambo redan har tänkt på och har under kontroll. Vi är vuxna och vi kan tänka själva. Och vi är inte blyga för att be om hjälp om vi behöver det. Men tills dess - tagga ner lite med alla råd. De gör en hormonstinnig gravidkossa inte så lite irriterad efter ett tag."
 
Hur gör ni andra gravida? Låter ni det koka över eller släpper ni aldrig ut er irritation?
 
 
Fotograf Jan Monsen
Mua Boel Lundh
 
 
 
 

En Liten Guidning

 
Ja, då ligger man i sängen och sträcker ut kroppen efter en lång dag i bil. Det känns att man är gravid när man tycker att det skönaste som finns (utan att bli snuskig) är att lägga sig i sängen och bara vara. Nu har vi alltså kommit hem från vår tur till Trollhättan. Jan sitter och läser bibeln och lagboken, dvs. bilens instruktionsmanual och boken till navigationssystemet. Det finns så mycket konstiga knappar och funktioner att jag inte skulle ha en susning om någonting ifall jag satt bakom ratten. Inte ens en vanlig nyckel för att starta bilen utan en knapp! En knapp liksom! Nåja. Pappa kan sådant där. Jag tycker om bilen. Den är svart. Svart är en fin färg.
 
Här får ni er en liten guidning av vår första familjebil:
 
 
Once you go black you never go back :P
 
 
Jag trivs bäst i passagerarsätet.
 
 
Ni får bara en bild på framsätena eftersom baksätet är fullt med däck och kaos.
 
 
Testar navigationssystemet.
 
 
Back-kamera var en intressant finess.
 
 
Börjar faktiskt förstå tjusningen med panoramaglastak. Härligt öppen känsla i bilen.
Men vill man återgå till ett mer normalt tak kunde man givetvis stänga igen det.
Och på sommaren köra "nercabbat". De där koreanerna... de hittar på så mycket tokigt.
 
 
En väldigt nöjd sambo.
 
 
Försöker premiärtanka, men automaten var trasig så vi fick köra vidare.
 
 
Passade på att ta en bild på bilröven.
 
 
Man kan ju fråga sig om man sitter i en cockpit eller i en bil...
 
 
Finurligt med krockkuddar runt hela bilen. "Sprängs" tydligen ut från väggarna.
 
 
Jans kvällslektyr.
 
Och sen en liten fråga till er läsare: kommer ni placera bilbarnstolen i framsätet eller baksätet?
 
Jag vet att det råder en hetsk debatt om detta, vilket som är säkrast.
Inte ens i instruktionsboken var man enig. På ena sidan stod det att det var säkrast att ha barnet fram,
OM man slog av airbagen på passagerarsätet. Och två sidor framåt i boken stod det att baksätet
är det allra säkraste för barnet.
 
Transportstyrelsen rekommenderar: är man ensam vuxen är det säkrast att ha barnet i framsätet.
Om man är två vuxna i bilen är det säkrast att barnet och en vuxen åker i baksätet.
 
Motormännen rekommenderar: det är lika säkert i framsätet som i baksätet.
 
Trafikverket rekommenderar: placera bilbarnstolen i framsätet eller baksätet.
Tryggast i framsätet om man är ensam vuxen i bilen.
 
 

Vi Har Blivit Med Bil

 
Okej. Kan inte vänta tills ikväll. Detta är alltså vad vi gjort under förmiddagen =)
Fler bilder på bilen och dess interiör kommer när vi är hemma i Borås igen.
 
Vid lunchtid tog vi oss en sista långtur med bilen en sisådär 10 mil till Trollhättan. Jans röda fina S60 T5 är nu ett minne blott, men ack så ljuvliga minnen jag har av den bilen. Den var det första jag såg när jag kom till den där fototräffen för två år sedan då vi träffades för första gången som modell och fotograf. Föga anade jag att bilen tillhörde min blivande man och pappa till mitt barn. Jag minns första gången jag kom till Borås för en fotografering. Hur han hämtade mig vid stationen och jag satt i bilen och i smyg kastade små blickar på hans stiliga ansikte som än i dag får mitt hjärta att rusa. Det är nog bara jag som kan ha en massa sentimentala minnen knutna till en bil. Hahaha.
 
Men nu har vi alltså köpt vår allra första familjebil. Ett stort steg som ger så fasligt mycket vuxenpoäng. Hehe. Känns så himla bra! Eftersom min huvudsakliga kunskap vad gäller bilar sträcker sig till vilken färg bilen har, har det fallit på Jans lott att undersöka, provköra och jämföra vilken bil som håller tillräckligt hög säkerhet för att vår lilla familj ska färdas tryggt på vägarna. Jag har ju givetvis följt med både vid provkörning och bilköp, men alla de tekniska finesserna förstår jag mig inte på. Vi har diskuterat så mycket som min fattningsförmåga klarar av och båda kommit överens om vilken bil som passar oss. Gott om utrymme och bra säkerhet är vad som i huvudsak varit det viktigaste.
 
För den bilintresserade har vi köpt en svart Hyundai i40 Kombi Sport 2.0 177 Hk AUT / V-Hjul 17 modellår 2012. Det är tydligen bara bilfirman som haft den så vi blir de första privatpersonerna som äger den, vilket känns rätt bra. Firmor brukar vara rätt duktiga på att hålla efter sina egna bilar. En väldigt udda detalj med bilen - den har panoramaglastak. Känns ju rätt lustigt, men det kan väl vara bra att ha för att... barnet ska kunna räkna fåglar? Haha. För er som går i biltankar kan jag rekommendera att läsa om just Hyundai i40 HÄR. Och för att citera familjebilsbloggen: "Hyundai i40 är en kombi som är en riktigt bra kompromiss. Den är väl avvägd ur flera olika perspektiv, en negativ svensk skulle säga att den är lagom, och det stämmer förstås också, men lagom utan negativ klang."
 
 
Utrustning
  • Avdragbar moms
  • Automatisk växellåda
  • ACC/Klimatanläggning
  • Airbag förare & passagerare
  • Elstol förare med minne
  • Farthållare
  • Färddator
  • Larm
  • Multifunktionsratt
  • Navigator (GPS)
  • Regnsensor
  • Skinnklädsel
  • Sportstolar
  • Xenonstrålkastare
  • Kampanjbil
  • Service gjord 2012-12-28 vid 1875 mil
  • V-hjul 17" Alu / Nokian Friktionsdäck
  • "Nyckelfritt" system
  • Antisladd/spinnsystem
  • Automatlåda
  • Backkamera
  • Bluetooth handsfree
  • CD-stereo MP3/USB
  • Dimljus
  • Elbackspeglar
  • Elhissar fram & bak
  • Elstol förare och passagerare
  • LM-fälgar 18"
  • Mörktonade rutor
  • Panoramaglastak
  • Parkeringsensorer fram & bak
  • Sidoairbags
  • Sätesvärme bak

Game On, Biatch!

 
 
Innan vi drar... Jag var bara tvungen att visa min tränade magruta.
Beach 2013 - here I come!
 

Några Timmar Till

 
Några timmar till. Sen drar vi. Spännande!
Vi hörs senare ikväll. Tjingeling!
 
 
Bjuder på en norsk serie om hur framtiden kommer att bli. Hehe.

Det Har Hänt Grejer

 
 
Vecka 5 vs vecka 24.

This Is Me Today

 
 
Frezze får illustrera hur jag känt mig idag.
 
En fråga till er andra gravida:
den där lamslående tröttheten ska väl inte komma tillbaka redan i vecka 24?!
 
Har även mått illa de senaste två dagarna, vilket jag inte gjort på säkert över en månad.
Några veckor till av frihet kan jag väl ändå få?
 

En Vecka Efter Skrämselskottet

 
En vecka efter vår oplanerade tur till förlossningen har jag så sakteligen börjat få kläm på det här med att vila mentalt. Det är inte alltid jag lyckas med något så simpelt som att ta det lugnt, men om man ser till statistiken över sammandragningar den senaste veckan så talar den sitt tydliga språk. De har minskat drastiskt och jag har väldigt sällan ont. Vissa dagar har man ett och annat bakslag. Det vill säga att jag blir stressad över att jag inte får stressa och när jag känner att jag blir stressad får jag dåligt samvete över att jag inte klarade av att inte stressa. Hängde ni med? Och det kommer jag nog känna lite då och då. Jag tror det är ofrånkomligt, men i det stora hela är jag ganska nöjd över mina framgångar på vilofronten.
 
Den största boven när jag har mina bakslag är mina egna tankar. De har liksom en tendens att börja stylta upp en massa listor i skallen på mig. Och planer som jag omöjligen kan efterleva eftersom jag inte vet hur jag känner mig just den dagen. Nu ligger tyngdpunkten på att kväva allt vad planering heter. I alla fall sådan planering som bara gör mig stressad om jag inte skulle lyckas genomföra den. Aldrig tidigare har jag varit så medveten om mitt eget tankesätt. Det är sjukt svårt att ändra på ett beteende man levt med hela livet, men det går med lite vilja och sjukt mycket tålamod. Och så måste jag vara lyhörd för vad andra säger till mig och hur min egen kropp reagerar. Att ta en dag i taget är det bästa levnadssättet för preggo-Sussi just nu.
 
Ta till exempel igår då jag inte låg ner och vilade en enda gång. Jag var så trött och hade förbaskat ont i hela kroppen, särskilt i ryggen och ner mot bäckenet. Hade suttit uppe och hållit igång från tidig morgon till sen kväll. Vid åttatiden tog det tvärstopp och det var bara för mig att lägga mig i sängen där jag somnade ganska omgående. Idag gick jag som vanligt upp och gjorde frukost till min sambo innan han for iväg på jobb. Sedan plockade jag lite i hemmet och skulle precis till att ta hand om gårdagens tvätt när det tog stopp igen. Tröttheten sköljde över mig som en tsunamivåg. Och istället för att kämpa mot den så gick jag tillbaka till sovrummet och lade mig igen. Just nu behöver jag lite mer sömn och vila, så jag låter mig själv få det.
 
 
 
 
 
 

Tokiga Drömmar

 
Nu har de vilda, tokiga drömmarna kommit igång rejält. Förra natten jobbade jag som under cover cop och infiltrerade en MC-liga, inatt var jag på en lyxkryssning tillsammans med min sambo som spårade ur rejält med folk som festade sönder hela båten. Och i samma veva födde jag vårt barn, en dotter (faktiskt!) som var så vacker att man nästan inte kunde ta ögonen ifrån henne. Enda lustiga var att hon växte så himla fort. På tre dagar kunde hon redan gå och såg ut att vara uppåt ett år, ungefär som Bella och Edwards dotter i Twilight-filmen. Jag minns min frustration över att förlossningspersonalen inte tyckte det var särskilt viktigt att väga och mäta henne. Fick verkligen tjata på dom för att det skulle göras och när de väl tog hennes mått använde de sig inte av metersystemet, utan något annat konstigt som jag inte förstod.
 
Är det några fler som börjat drömma knasiga drömmar under graviditeten?
 
 
Fotograf Jan Monsen
Modeller: Fia Erixon, Magdalena Olsson och så jag
Makeup artist Boel Lundh

Det Händer Något Stort

 
På onsdag händer det (förhoppningsvis) något riktigt stort. Fick reda på det idag. Vill inte avslöja vad det är ännu eftersom inget är säkert, men om allt går som det ska kommer en kvällsuppdatering under onsdagkvällen. Klockan elva ska jag vara redo för en liten färd ca 10 mil norrut. Både jag och min älskade sambo längtar som tusan! Åh, så spännande! Vågar ni gissa vad som är på gång?
 

Du Ger Mig Så Mycket

 
Fortfarande så liten och vi har aldrig ens träffats, men ändå ger du mig så mycket. Jag känner dig varje dag. Dina små sparkar och buffar. Jag pratar med dig, talar om för dig hur älskad du är och så buffar vi försiktigt på varandra. Åh, jag skulle kunna ligga hela dagarna och bara titta på hur du lever om. Idag har du inte sovit mycket. Kommer du bli vildare ju mer du växer? Det återstår att se. Nu njuter jag i alla fall för varje spark jag får. Så fort jag känner dig böka omkring drar jag upp tröjan och stirrar på magen. Jag vet. Mamma är lite tokig. Men bara för att hon älskar dig tokigt mycket.
 

Vi Tar Emot Bokningar

 
Jag har ju en hel del läsare som också går i väntans tider och kanske vill föreviga denna
otroliga resa med lite fina bilder. Min kära sambo och fotograf hälsar att han gärna tar emot fotouppdrag.
 
Han har satt ihop ett specialpris enkom för mina fina gravida bloggläsare.
Kostnad: 1 500 kr för fotografering samt retusch av 4 valfria bilder.
 
Vi finns i Borås. Övernattning ingår i priset och gästrum för två personer finns att tillgå.
Och sen får ni självklart njuta av mitt trevliga sällskap under fotograferingen =)
 
Vid intresse: skriv en liten kommentar eller maila till boselius@hotmail.com
 
 
 

Inför Förlossningen

 
Många förstföderskor går över tiden och jag tror inte att jag kommer vara något undantag. Få föder på det beräknade förlossningsdatumet och med tanke på att jag faktiskt vet när jag hade min ägglossning samt vad de tidigare ultraljuden sagt misstänker jag att 14:e maj är en bättre gissning än 11:e maj. Men det spelar ingen roll nu eftersom jag den 11:e maj kommer räknas som fullgången i min graviditet. Lär däremot inte bli så otålig om jag går över tiden med några dagar. Säger jag nu. Hehe. Kan dock inte låta bli att fundera på när han behagar titta ut. Vad jag förstått kan det lika gärna ske två veckor före som efter bf. Just nu känns det ganska långt bort. Har kommit över skrämselskottet från förra veckans sammandragningar, mestadels på grund av att jag tagit det fasligt lugnt och bara njutit av bebisens små sparkar.
 
Jag vill absolut föda på sjukhuset i Borås eftersom det är här jag kommer träffa aurorabarnmorskan och bearbeta min sjukhusskräck. Att chansa och åka iväg någonstans veckorna kring bf känns inte som något jag kommer göra, även om det så klart finns bra sjukhus runt om i Sverige. Hade jag kunnat föda var som helst och inte haft någon rädsla eller i behov av särskild trygghet skulle jag givetvis haft öppet sinne för att åka på till exempel fototräffar, vilket jag gärna vill göra, men i nuläget är det alltså inte aktuellt. Visst känner jag att det hade varit så roligt att få träffa alla sina vänner i fotobranschen, men det beror nog på att det fortfarande är en bit kvar av graviditeten. Misstänker starkt att ju närmare förlossningen vi kommer desto mindre kommer vi bry oss om omvärlden. Och går vi över tiden lär jag definitivt inte vilja resa någonstans. Det skulle ju verkligen vara som att skjuta sig själv i foten.
 
Hur känner ni andra inför resor strax innan förlossningen? Skulle ni åka flera timmar bort från "ert" sjukhus?
 
 

Det Där Dåliga

 
Ni vet när man inte får eller bör tänka på något och så slutar det med att man ändå gör det. Sjukt frustrerande. Jag ska försöka blogga av mig så mycket det bara går, även om det kommer bli ganska diffust och föga förståeligt för er läsare. Sen ska jag sysselsätta mig med annat under dagen som förhoppningsvis tar bort tankarna på det där dåliga. Och som någon väldigt klarsynt läsare påpekade, det jag inte skriver om eller delar med mig av på bloggen är för privat, så om ni inte förstår är det heller inte meningen att ni ska göra det.
 
Mitt tålamod som medmänniska prövas ständigt. Ibland har jag ett näst intill oändligt tålamod men ibland tryter det rejält. Att jag personligen mår dåligt kan jag tackla på ett helt annat sätt om det bara går ut över mig, men så länge jag har en liten inneboende i mig känns det som alla utomstående konflikter liksom "smittar av sig" på lilla bebisen. Jag får ju ständigt höra att "mår mamma bra, så mår bebisen bra," vilket tyvärr resulterar i att om jag mår dåligt eller låter mig själv bli stressad får jag sjukt dåligt samvete.
 
Det där dåliga samvetet och att jag tar på mig så mycket skuldkänslor är något jag diskuterar med min tillfälliga psykolog. Egentligen ville jag bara ha en session, men hon insisterade på minst två möten till. Undra vad hon kommer tycka om mitt senaste "set back." För det är tyvärr lite så jag känner när jag inte kan låta det dåliga bara rinna av mig. Fast det är väl det psykologer är utbildade för - att få oss patienter på bättre tankar. Jag har fullt förtroende för henne och så här i efterhand känns det bra att vi har kontakt.
 
Och medan jag skrev detta inlägg kände jag lillen småbuffa i magen, som för att säga till mamma att han mår bra och att jag inte ska oroa mig. Älskade lilla skatt. Vetskapen om att han finns gör mig än mer beslutsam att inte låta någon trampa på mig. Känner mig lite som en björnmamma. Fan, vad jag kan ryta till när jag fått nog. Ni skulle hört mig igår. Ska bara jobba lite mer på att bygga mig ett skottsäkert skal så skiten bara kan rinna av mig. Det krävs ju lite tid och arbete, men det ska jag fixa innan lilla bebis ser dagens ljus.
 
 
Jag stajlade om min Facebooksida med ett par bilder från gårdagens photoshoot.
Vad tycks?

Pregnancy Photos Week 24

 
 
This Is True Love.
 

Stökar Och Bökar

 
Jag hinner med ett sista blogginlägg innan helgen är över. Skulle skrivit tidigare men Neo satte som vanligt igång med sin lilla karateshow. Låg alldeles nyss och stirrade fascinerat på magen. Den hoppar till lite överallt när lilla bebis är i farten. Då är det svårt att koncentrera sig på annat. Jag hoppas ni alla haft en bra helg. Det har vi haft. Väldigt lugnt och skönt med inga måsten. Visst finns det fortfarande saker att göra här hemma, men inget som inte kan vänta. Försöker ta dagen som den kommer. Man kan ha en övergripande plan utan några särskilda detaljer. Då behöver jag inte känna stress över att inte hinna med småsaker. Det absolut viktigaste har vi hunnit med: att få kvalitétstid tillsammans med varandra.
 
Känner så mycket kärlek när jag ser på min sambo. Det går liksom inte att beskriva. Kan väl mest liknas vid att hjärtat är på väg att sprängas av kärlek. Ibland känns det nästan som att allt är en dröm. Tror till och med att jag bett honom nypa mig vid ett par tillfällen. Tänk att den här underbara mannen med världens finaste hjärta älskar mig och det lilla miraklet som växer i min mage över allt annat. Världens finaste lilla bebis som vi skapat tillsammans. Gissa om vi kommer skämma bort honom med kärlek. Det finns verkligen ingen annanstans jag skulle vilja vara i världen än här. Precis i detta nu med min man och vår son kan livet inte beskrivas som annat än perfekt.
 
 
En kvällsmage i vecka 24 (v.23+0).

Vår Lilla Stjärna

 
 
Jag glädjs verkligen åt alla fina bilder vi tog idag.
Nu har vi gjort en första sortering och här kommer två till som vi valde ut.
 
 

En Liten Bild ♥

 
 
En liten bild från dagens photoshoot ♥

Allt För Konsten

 
Jag har varit hobbymodell sen 2008 och aldrig under mina år har jag stånkat, stönat, frustat och pustat lika mycket under en plåtning som jag gjorde idag. Att sätta fina poser som på bild ser harmoniska och fridfulla ut, särskilt när man ska ner på golvet, är inte det lättaste med gravidmage och foglossning. Men allt för konsten. Och jisses, vilka vackra bilder det blev. Detta var helt klart den mest givande och lyckade gravidplåtningen vi gjort hittills. Jan fick testa lite olika ljus och jag fick verkligen utmana mig själv som gravidmodell. Fortfarande gäller huvudregeln: ju mer obekäm en pose känns desto bättre blir det på bild. Men hädanefter blir det inga fler poser på knäna. Stående is da shit. I alla fall i vecka 24 och alla veckor efter den.
 
 
Sminkad och nyplattat hår. Kör ganska enkel och naturlig sminkning.
 
 
Redo för plåtning!
 
 
Frezze ville så klart också vara med.
 
 
Han var dock inte lika lätt att fota med Neos Converseskor.
 
 
Men jag hann ta en bild med min kamera.
 
 
Nu är magen färdigfotad för denna gång. Neo gav ifrån sig några sparkar under fotograferingen.
Så himla mysigt. Och vem vet, han kanske tjuvtränar på poser inför hans debut framför kameran...
 
Tack älskade sambo för en fantastiskt lyckad plåtning!
 
 
 

Då Kör Vi

 
Dags att hoppa in i duschen och skrubba mig ren från topp till tå, smörja in mig själv riktigt noga med lotion och lite babyolja så huden får en glänsande vacker lyster, sminka mig noggrant och spendera ca en timme med att platta mitt väldigt långa hår. Vad gör man inte för konsten? Jag har plockat fram rekvisita och de fåtal kläder jag kan tänkas behöva under plåtningen samt grävt fram min brudslöja från garderoben. Den behöver ångas, men det får bli ett uppdrag åt Jan, som för närvarande ligger kvar i sängen och sussar så sött. Bäst att inte väcka fotografen i onödan. Jag behöver ju ändå ett par timmar att göra mig klar. Väldigt bekvämt detta med studio och fotograf under samma tak. Kikar in här lite senare när vi kommit igång med fotograferingen.
 
 
 

Välkommen Vecka 24

 
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - veckorna tycks springa iväg. Snart dags för mer frekventa besök hos barnmorskan för mätning av magen och lite annat smått och gott. Nu är vår lilla plutt ca 30-32 cm lång och väger ca 700 gram. Han har fördubblat sin vikt på 4 veckor och ska de resterande veckorna femdubbla sin vikt. Kan inte låta bli att undra hur mycket han kommer väga när han väl tittar ut. Jag vägde ca 2700 gram och Jan vägde knappt 2600 gram, så ingen av oss var särskilt stora, men ändå inom den normala viktintervallen. Om man själv var en liten bebis, finns det större chans för att föda en liten bebis då? Någon som vet?
 
Neos ansikte är i stort sett färdigbildat. Ögonen sitter på sin plats även om ögonlocken fortfarande är slutna. Öronen har också de funnit sin slutliga placering och sitter nu där de kommer att sitta vid förlossningen. Håret på huvudet fortsätter att växa och ögonfransar bildas. Naglar på både fingrar och tår börjar växa ut. Han kan förmodligen känna vad som är upp och ned. Det beror på att innerörat, som styr kroppens balans, nu är utvecklat. Ytteröronen är mjuka, men färdigutvecklade, och hörseln fungerar. De flesta dragen ser nu ut som de kommer att göra när han föds. Vi är så himla nyfikna på hur han kommer se ut. Kommer han vara ljus, eller mörk eller mittemellan? Vems ögonform kommer han få? Lite mer asiatiska som min mamma hade, eller mer västerländska som Jan? Och kommer han ha en liten svart kalufs eller vara helt kal på huvudet?
 
Lilla bebis känner nu igen våra röster och hör även mina hjärtslag. Neo gillar verkligen att röra sig och det finns det fortfarande plats till även om det nu börjar bli lite trångt där inne. Han är sannerligen ett litet energiknippe som hoppar, rullar, sparkar och buffar. Nu kan det kännas som att bebisen rör på sig mer än någonsin, vilket beror på att bebisar är som mest aktiva mellan den 24:e och 28:e veckan. Men det är vanligt att rörelserna avtar så fort man lägger handen på magen. Man gör sig gärna en bild av hur bebisen ligger, men det är svårt att känna fram den bilden om man inte är proffs. Det kan visa sig att det man trott vara huvudet i själva verket är rumpan. Barnmorskor kan sin sak och kan visa hur barnet ligger om vi är nyfikna.
 
Min fundus, det vill säga toppen av livmodern, har nått över naveln. Jag känner bebisens rörelser väl. Ingen tvekan om att det är han som rör på sig. Ibland känns det till och med som om jag kan avgöra om han sover eller är vaken, men kanske bara inbillar mig. De flesta har gått upp 5–7 kilo, vissa ännu mer. Jag har inte gått upp något i vikt denna vecka, vilket känns helt okej. Den totala viktuppgången är nu 7,8 kg sedan inskrivningen. Jag blev ju lite osäker på om det var all god semestermat eller bebis som bidrog till de senaste veckornas kilon. Kanske en kombination av båda. Hehe. Det är vanligt med ryggproblem, till exempel att man känner sig trött eller har ont i svanken.Jag börjar få mer ont i ryggen och svullnaden i ben och händer är oförändrade. Likaså kissnödigheten. Behöver springa väldigt ofta på toaletten, men jag har börjat vänja mig. Det lär inte bli bättre med tiden. 
 
Från och med nu bör man vara uppmärksam på tecken som kan tyda på en för tidig födsel. De vanligaste symptomen är mensliknande kramper, förändring av flytningar, en svag smärta i nedre delen av ryggen, sammandragningar i livmodern, ett tryck på bäckenet (som om barnet trycker sig ner mot det) eller att det vätskar från slidan. Många av de här obehagen, t ex. ont i ryggen och lätta sammandragningar, kan förstås vara bara vanliga besvär som förekommer under en graviditet. Lyssna på kroppen. Om symptomen dyker upp ofta eller inte försvinner om du dricker lite vatten eller vilar en stund, ta då kontakt med din barnmorska eller direkt med förlossningsavdelningen. Det var detta som hände mig i veckan och så här i efterhand känns det bra att jag tog kontakt och att de tog in mig för kontroll. Skulle bebisen födas nu har han 20-25% chans att överleva. Vill öka på den oddsen lite mer så jag ser gärna att han stannar kvar hela graviditeten ut.

Vid det här laget brukar hormonnivåerna i kroppen börja plana ut och humöret brukar jämna ut sig. Men det är inte alltid frid och fröjd och harmoni. Jag kan fortfarande bli mäkta irriterad på folk, gärna andra föräldrar, som kommer med råd när man inte bett om dem. Även om de ges i all välmening känns det som att bli klappad på huvudet och det är inte så lite förolämpande. Jag kan faktiskt tänka själv. Både jag och min sambo är rätt så intelligenta varelser med ganska mycket innanför pannbenen. Nej, människor får gärna hålla käften tills vi ber om råd. Väldigt enkel regel som folk borde tänka på. Särskilt de som redan är föräldrar. Haha, nu blev jag irriterad igen. Ops.

 

 
 

 

Förberedelser Inför Plåtningen

 
Imorgon är det dags för nya gravidbilder. Fyra veckor sen sist och magen har vuxit explosionsartat. Detta kan bli riktigt roligt. Har fixat mina naglar inför plåtningen. Fransk manikyr. Är så glad att naglarna vuxit så fint under graviditeten att man kan använda sina egna och inte behöver hålla på med lösnaglar. Håret plattar jag imorgon. Så roligt att få göra sig fin. Händer inte så ofta med tanke på att jag mest är hemma. Då blir det oftast helt osminkat, mjukiskläder och på sin höjd drar jag en kam genom håret. Hehe. Men imorgon blir det smink och hela kittet. Blir inte bara de vanliga veckobilderna på magen, utan vi ska testa lite andra poser och leka lite med ljuset. Och det blir naket men med min slöja som täcker de intimaste delarna. Mina hängtuttar och slappröv ska jag bespara er ifrån denna gång. Hahaha.
 
 
Målat fransk manikyr.
 
 
En kvällsmage i vecka 22+6. Om några timmar en vecka 24 mage.
 
 
 

Riktigt Jävla Sur

 
 
Blev riktigt jävla sur när jag insåg att Herrljunga cider på Ica Maxi inte var alkoholfri.
Så det fick bli Icas pärondryck med ciderkaraktär...serverat i ett vinglas...
 
 
 

Bli Vän Med Vågen

 
I början av graviditeten gick jag inte upp någonting alls i vikt på grund av illamående och kräkningar, men efter att ha fått medicin mot det så började vågen sakta klättra uppåt, till min stora lättnad. Det är så lustigt. Aldrig någonsin har jag varit så tillfreds med min egen kroppsvikt som jag är just nu, trots att allting växer, sväller och värker. Ska jag vara helt ärlig trodde jag inte det om mig själv. Eftersom jag varit väldigt kroppsmedveten, tränat mycket och testat på diverse olika dieter förväntade jag mig nästan bli helt fixerad vid vikten, men icke. Självklart håller jag koll eftersom barnmorskan vill skriva i journalen hur mycket jag ökat, men sedan tänker jag inte alls på det.
 
Har sett många desperata blivande mammor på FL som får panik över att de gått upp si och så mycket i vikt, eller inte alls och jag hoppas verkligen inte att vikttankarna blir så påtagliga att de överskuggar allt annat. Att väga "lagom" före graviditeten och ha en långsam viktuppgång ses som det ideala, MEN kroppen har en tendens att göra lite som den vill. Självklart kan man till viss del påverka sin egen viktuppgång genom att kontrollera intaget av fett och socker, men det är inte bara kostintaget som avgör hur mycket man går upp i vikt. Fostret, moderkakan och det som har med graviditeten att göra väger ca 7-8 kg, men det går inte att säga att man bara ska gå upp dessa kilon eftersom man inte vet exakt vad som finns i dem. 
 
Jag tycker man kan låta graviditeten ha sin gång, så länge man är medveten om vad man stoppar i sig och att inte överäta. Att vara medveten är bra så länge det inte blir en fixering. Att endast ha en liten söt kula medan resten av kroppen ska vara trådsmal är inget ideal att eftersträva. ALLA kvinnor är olika. En del som är väldigt smala går upp massor i vikt, utan att för den skull gett efter för konstiga matbegär. Är man mycket mager behöver man gå upp mer för barnets skull. För min del rör det mig inte i ryggen att jag går upp i vikt, så länge barnet mår bra och graviditeten fortskrider som den ska. Jag försöker leva som vanligt och röra på mig när foglossningen tillåter. Jag mår väldigt bra i min egen kropp just nu och känner mig vacker, kvinnlig och otroligt stolt.
 
Är det någon gång i livet man inte ska fixera vid vikten så är det just under graviditeten (så länge det inte är direkt skadligt för barnet eller den blivande mamman att gå upp för mycket i vikt). Graviditeten är något tillfälligt och det finns alla möjligheter i världen att bli av med graviditetskilona efter att bebisen tittat ut. 
 

Nu Kickar Det Igång

 

Uppdatering: Tre små sparkar i rad, helt synliga utanpå magen! Bästa fredagsunderhållningen!
 
Kvällen är min absoluta favorittid på dygnet. Då har Jan kommit hem från jobbet och Neo kickar igång för fullt. Jag kan bara ligga/sitta helt stilla och känna hur han bökar omkring i magen. Så obeskrivligt underbart. För att inte tala om när vi ska sova. Då sparkar han som mest. Så klart. Ju mer jag känner honom röra sig desto mer njuter jag av att vara gravid. Inte ens det lätta illamåendet jag känt under dagen kunde förstöra den känslan. Nu är jag verkligen gravid. På riktigt. Och det är helg. Jan står i köket och lagar middag medan jag håller honom sällskap. Vi har två hela dagar tillsammans innan nästa arbetsvecka kickar igång. Livet är så jävla underbart!
 
Tiden går fort nu så det gäller att ta vara på varenda minut, men kan inte låta bli att längta till våren då det blivit tillräckligt varmt för oss att hålla till i garaget. Då kan vi äntligen börja göra i ordning Neos spjälsäng som först ska sandpappras och sedan målas vit. I sovrummet kommer det ske en del förändringar. För det första behöver vi få upp plattisen på väggen. Då kan vi göra oss av med den stora och ganska otympliga tv-bänken, vilket är ett måste för att få plats med bebisens säng. Sedan ska vi snickra ihop små trappsteg till katterna och fästa på väggen så att de obehindrat kan ta sig fram till sovrumsfönstret utan att behöva hoppa i/över spjälsängen.
 
Om några veckor åker vi till Stockholm och Uppsala. Då ska vi passa på att besöka IKEA för att köpa lite grejer inför bebisens ankomst. Åh, det är så mysigt med alla dessa små förberedelser, drömmar och idéer. Tänk att jag äntligen lyckades komma till insikt om att vi faktiskt väntar barn, och inte missfall. Vet inte när det ändrade sig, men säkert någon gång efter vecka 12 (som för så många andra). Och definitivt när jag började känna bebisen röra sig. Det är liksom den enda bekräftelse man har på att han faktiskt finns där inne, det och den växande magen förstås. Min stora, runda älskade mage. Tänk att man kan vara så stolt över att man gått och blivit en liten tjockis. Hihi.
 
 
Magen i vecka 20. På söndag tar vi nya bilder.
Eftersom vi var på Cypern under vecka 22 så blev det inga studiobilder då.
Ska bli spännande att se hur mycket magen växt på fyra veckor.
 
 
 
 

Underbara Lilla Mirakel

 
 
 
Älskade lilla bebis. Du växer så fort och nu börjar jag äntligen lära mig din dygnsrytm. Du hälsar mamma god morgon, sen håller du dig ganska lugn under dagen för att kicka igång rejält på kvällen. Särskilt runt midnatt. Ibland hälsar du pappa välkommen hem från jobbet och lyckan jag ser i hans ögon när han känner dina sparkar är inte av denna värld. Det är fyra månader kvar tills vi får hålla dig i våra armar och överösa dig med all den kärlek vi bär omkring på. Du är redan så älskad, underbara lilla mirakel. Vi längtar efter dig ♥

Gamla Vanor Sitter I

 
Bästa sättet (eller inte) att vakna på morgonen: att katten spyr på sovrumsmattan. Jag vaknade av Frezzes hulkande, rusade upp ur sängen i ett desperat försök att hinna flytta honom från mattan, men förgäves. Varför måste han alltid lägga världens kräkhög på mattan?! Sedan gjorde kroppen sig påmind att jag definitivt inte är någon atlet som bara kan hoppa upp ur sängen utan vidare. Satan i gatan, vad ont det gjorde i magen och bäckenet. Det gör jag inte om. Men gamla vanor sitter i. Suck. Nu blir det en extra matt-tvätt. Katten kanske gör sitt bästa nu för att vänja mig inför vad som komma skall. Mycket omtänksamt av honom. Hoppas han slutar upp med de där dumheterna när bebisen kommit. Eller så lägger han i högväxeln bara för att jävlas.
 
Så vad händer för roligt i helgen, gott folk? Ja, det är faktiskt snart helg. Igen. Och en ny graviditetsvecka för mig på söndag. Jippie! Jag ska njuta av två hela dagar tillsammans med min älskling. Göra sådana där vardagliga, mysiga saker som vi tycker om att göra så länge vi gör dem tillsammans. Pyssla med hemmet, laga god mat och fota magen. Har även en idé om en ny gravidbild med min brudslöja. Allt i ett extremt lugnt tempo förstås. Barnmorskan ringde igår för att höra hur det gått för mig på förlossningen. Hon är så mysig och bryr sig verkligen. Äntligen känner jag att jag börjar lyssna och förstå vad de alla menar med att ta det lugnt och njuta. Det har verkligen hjälpt med vila för mina sammandragningar. Gissa hur många jag hade igår? Noll!
 
Trots att det fortfarande finns saker som pockar i bakhuvudet hjälper det otroligt mycket när man har en omgivning som påminner om vad som är absolut första prio: lilla bebis i magen. Och när de pratar om vikten av att jag mår bra menar de verkligen hela mig. Invändigt och utvändigt. Känner mig riktigt omhändertagen av mödravården här i Borås. Fantastiska läkare, barnmorskor, psykolog och arbetsterapeut. Har nog inte blivit så ordentligt kollad någonsin. Och om några veckor ska jag till specialistmödravården för första mötet med aurorabarnmorskan. Allt detta bidrar till så mycket trygghetskänsla för mig att jag faktiskt börjar tro att detta kommer gå väldigt bra. Det lär definitivt göra ont något så överjävligt, men jag tror jag kommer klara det.
 

En Liten Uppdatering

 
Haft en fantastiskt lugn och skön dag där jag inte gjort ett skit. Inga jobbiga sammandragningar på hela dagen. Jippiedo! Men foglossningen är inte bra. Nu börjar det till och med bli tufft att vända sig i sängen. Fast än så länge klarar jag det bara jag biter ihop. Gav dock ifrån mig något som, enligt min sambo, kunde liknas vid ett primitivt vrål när jag skulle sätta mig upp efter att ha legat i sängen och vilat, men det var mest för att jag tog sats. Ungefär som när en kulstötare slänger iväg den tunga kulan. Man är verkligen inte smidig med en stor mage i vägen. Hehe. Nu ska vi se på Bourne Legacy och bara mysa resten av kvällen. Tjingeling!

Att Inte Göra Ett Skit

 
Jag tror på att saker och ting har en mening, att det finns en särskild anledning till att just min graviditet ser ut som den gör. Som person är jag väldigt planerande, älskar listor och fullständig kontroll. Ibland kan det se ut som att jag kan tackla yttre stress bra, tills det kommer till en punkt då stressen krypit så långt under skinnet på mig att jag fullständigt exploderar inombords. Behöver nog inte ens påpeka att det inte är ett särskilt sunt beteende. Viss stress kan vara bra, men förnekande och undertryckt stress skapar bara kaos. Jag tror att den här graviditeten vill förbereda mig på att livet inte kan kontrolleras. Och att jag måste försöka förlika mig med det faktum att oförutsedda saker kan hända, utan att drabbas av total panik.
 
När man har en graviditet som innebär att man inte kan leva sitt liv efter sin kalender, där man måste släppa väldigt mycket av den där kontrollen man tycker så mycket om, får man sig en ordentlig tankeställare. Vad händer om jag inte skulle planera veckan in i minsta detalj? Kommer tillvaron gå i bitar om jag skiter i den där listan och bara tar dagen som den kommer? Är det så farligt att trycka på den där pausknappen, ta ett rejält kliv tillbaka och betrakta den stora bilden istället för att snöa in sig på den lilla? Vad gör man med samvetet som ibland inte överensstämmer med förnuftet? Förnuftet säger att jag under denna graviditet bevisligen är väldigt känslig för fysisk och mental stress. Att jag behöver vila både fysiskt och psykiskt. Samvetet agerar djävul på min axel som sticker mig med sin treudd när jag försöker acceptera vad förnuftet säger till mig. Men innan den här spännande resan är slut ska jag ha spöat skiten ur det där samvetet.
 
Ibland funderar jag på hur jag kommer minnas min första graviditet. För den utomstående kanske den endast ses som väldigt besvärlig med dagliga kräkningar och illamående de första månaderna, återkommande huvudvärk, Karpaltunnelsyndrom, foglossning och kämpiga sammandragningar. Och visst, allt det ovanstående är sådant jag kämpat mig igenom och fortfarande kämpar med, men den absolut största känslan som genomsyrar min kropp är en obeskrivligt stark kärlek och fullständig lycka. Är det inte fascinerande? Att man fysiskt kan må ganska dåligt men inombords må så himla bra. Och inte så sällan lyser den där glädjen igenom. Till en början förstod jag inte hur mycket, men det är liksom små detaljer som andra lägger märke till och påpekar. Jag har visst äntligen börjat stråla som gravid.
 
 
 
Bästa rådet jag fått kommer från söta Angi:
"Unna dig att inte behöva göra ett skit. Eller tvinga dig själv att göra nada."
 

Tapas Och Sparkfestival

 
Oj, vad lugnt jag hade det igår och oj vad välbehövligt det var. Låg kvar i sängen till lunch. Inte för att jag egentligen var särskilt trött, men för att jag ville vila kroppen efter de senaste dagarnas dramatik. Och gissa vad? Sammandragningarna minskade med säkert 70 %. På kvällen var vi ute på en fenomenalt god tapasmiddag med några av Jans kollegor och leverantörer. Det var skönt att få komma ut en liten stund och äta gott, men efter middagen började kroppen strejka igen så det blev sängen så fort vi kom hem. När jag lagt mig kände jag hur lilla bebis vaknade till liv och han bjöd på en riktig sparkfestival. Jan lade handen på magen och kände, samtidigt som mig, hur Neo sparkade för fullt. Mysstund deluxe ♥
 
Idag blir det inte många knop. Vila, vila, vila. Och kanske skriver jag något mer insiktsfullt blogginlägg.
 
 
Gårdagens magbild.
 
 
Favoritdrinken - Bloody Mary fast utan spriten så i detta fall en Virgin Mary.
 
 
Restaurang Babbel i Borås har fantastiskt god tapas. Rekommenderas varmt!
 
 
Något för chokladälskare?
 
 
 
 
 

Första Synliga Sparken

 
Igår kväll, strax efter elva, hände något läskigt men samtidigt helt magiskt när jag låg i sängen. Jag såg Neos första spark utanpå magen. För en sekund stannade världen upp och jag stirrade som förstenad på min mage. "Såg du?! Såg du sparken??? Han sparkade!" utropade jag upphetsat till min sambo, som faktiskt hade haft turen att se den i samma stund som jag själv. Lilla bebis har ju varit väldigt aktiv i flera veckor, men jag har tidigare inte kunnat se något utanpå magen. Men igår fick jag alltså se hans lilla fot (eller hand) trycka till rejält. Åh, så häftigt det var! Huden liksom buktade rakt upp för en sekund. Nu har han verkligen gett sig till känna för både mamma och pappa.
 
Imorse var han igång tidigt med sin gymnastik. Han satt och sparkade mamma under hela frukosten. När jag lade handen på magen kände jag de små sparkarna. Nu ligger jag i sängen och bara ler. Efter gårdagens lilla skrämselskott blir det extra mycket vila idag. Tid för tankar och reflektion, men absolut inga stressmoment. Som alla läkare (och barnmorskor) sagt till mig: "graviditeten är något unikt. Just den här graviditeten kommer aldrig igen och är något övergående. Det är viktigt att tillåta sig själv att må bra och att kunna njuta." Att tänka för mycket på "fel" saker är aldrig bra. Idag stänger jag ute allt som kan vara dåligt för psyket. Och absolut inga listor i skallen på saker som ska göras. Det får bli som det blir. Folk får kalla mig egoist, självcentrerad, ja vad fanken som helst. Nu är det bara fokus på mitt och sålunda bebisens välmående. 
 
 
Vi längtar så mycket efter dig, lilla bebis!

Lilla Neo I Mammas Mage

 
 
 
Första videon på vårt lilla mirakel i magen som den blivande pappan klippt ihop ikväll.
Ord kan inte beskriva den kärlek jag känner för min sambo och vår lilla son.
Jag grät floder när jag såg videon för första gången.

Inte Skrämma Mamma Så

 
Kära, älskade vänner. Det värmer så i mitt hjärta av alla era fina kommentarer. Stor bamsekram till er alla. Nu har vi fått komma hem från förlossningen. Trodde jag skulle flippa ur totalt av att bara sätta min fot därinne. Har ju liksom inte förberett mig mentalt än på att besöka förlossningsavdelningen, men av någon märklig anledning kände jag ett ofantligt lugn hela vägen till förlossningen. Undrar om det har något att göra med att jag INTE googlade, utan kontaktade barnmorskan och sedan förlossningen direkt när sammandragningarna började göra ont och inte ville ge med sig. Hur som haver. Nu ska jag inte hålla er på halster längre.
 
Bebis mår bra och mamma mår bra. Det ser ut som att han tänker stanna där inne i magen ett tag till. Fick ett underbart och varmt mottagande av barnmorska och personal inne på avdelningen. Blev kopplad till alla möjliga apparaturer. De kollade blodtryck, temperaturen, bebisens hjärtslag, livmodertappen samt gjorde vul och ul. Lilla prinsen i magen är en riktigt livlig krabat som gärna ville sparka på hjärtljudsapparaten när barnmorskan letade hjärtljud.  Än så länge inga inre tecken på att han vill kika ut i förtid. Läkaren förtydligade att det för stunden såg väldigt bra ut, men om det fortsätter hända igen (sammandragningar tillsammans med smärta) så får jag kontakta dem igen. Tack för alla tummar ni höll för oss
 

 
 
 

En Tur Till Förlossningen

 
Sammandragningarna och det onda vill inte ge med sig.
Fick, under en 10 minutersintervall, fyra sammandragningar som var för sig varade i ca 20 sekunder.
Jag bör, enligt förlossningen, inte få så många sammandragningar så tidigt i graviditeten.
 
Har absolut ingen aning om någonting, men lyssnar på vad de säger och de vill ha in mig.
Det blir en tur till förlossningen för att kolla så att allt står rätt till.
Får be er hålla tummarna igen.
 
Uppdaterar senare.

Sammandragningar Deluxe

 
Jag har ju haft en hel del sammandragningar/förvärkar de senaste veckorna, vilket betraktats som normalt då livmodern övar upp sig inför förlossningen. Det är väldigt obehagligt och liknar inget annat jag tidigare känt. Särskilt vid rörelse, såsom promenader, kommer de ofta och med täta mellanrum. De senaste dagarna har de dock börjat göra ont, vilket de inte ska göra. Idag lade jag mig ner för att vila efter läkarbesöket och tänkte att det säkert lugnar ner sig om jag bara ligger still en stund. Det har det inte gjort. Men istället för att känna panik och börja googla som en galning ringde jag till barnmorskan och hörde mig för. Känns som om jag börjar få in rätt "teknik" i hela den här graviditetskarusellen. Paniken var på väg att smyga sig på, men då stannade jag upp och frågade mig själv om det verkligen hjälpte bebisen ifall mamma fick spatt. Svaret jag gav mig själv var ett rungande nej.
 
Barnmorskans förhållningsorder var väldigt lättförståeliga. Fortsatt viloläge samt försöka att ta tid på hur länge sammandragningarna varar, och går det inte över utan fortsätter att göra ont under kvällen ska vi kontakta förlossningen. Nu ligger jag blickstilla i sängen och försöker slappna av, men samtidigt ha lite koll på livmodersaktiviteten. Passade på att fråga barnmorskan en fråga som jag kanske egentligen redan visste svaret på - ifall det finns något man kan göra för att minska på sammandragningarna vid rörelse. Det är ju ganska jobbigt i längden att få dessa så fort jag rör på sig. Men tyvärr. Det var inget man kunde styra eller göra något åt. Kan onekligen säga att min kropp känner av graviditeten. Begreppet "lagom" verkar över huvud taget inte finnas i min kropps vokabulär. Här är det allt som gäller. Ska bli spännande att se vad förlossningen har i sitt sköte.... Höhö.
 
Har ni andra börjat känna av några sammandragningar än?
 
 
 
 
 
 

Läkarbesök

 
Ska strax kila iväg till bussen. Fick läkartid idag kl. 10.00 för min knöl.
Håll tummarna för att det bara är en ofarlig fettklump.
Uppdaterar senare. Kram på er!
 

Uppdatering: Ligger i sängen och vilar. Jäklar, vad bäckenet tog stryk av min sista lilla resa ner på stan. Märktes att jag hade flängt omkring ganska mycket igår. Ilande, obehaglig smärta de senaste timmarna ger signaler till min kropp att det är ryggläge och avslappning som gäller för tillfället. Kanske är jättefånigt, men känner mig en smula stolt att jag inte började tänka på vad jag borde göra, utan lät kroppen bestämma. Så, hur gick det då hos läkaren? Jo, jag fick träffa en ung läkare som klämde och kände på knölen tills hon hittade en liten knöl i själva stora knölen. Det var den lilla som gjorde ont.
 
Hon blev lite osäker på hur hon skulle gå vidare med det och kallade in en äldre kollega. De stod båda två och klämde och kände för kung och fosterland. Ont som fan gjorde det, men det var bara att bita ihop. Till slut beslutades det att jag skulle få remiss till ultraljud av knölen. Så om några veckor bör remissen dimpa ner i brevlådan och så blir det en tur till sjukhuset igen. Beroende på vad resultatet visar så ska man fatta beslut om nästa åtgärd. I vanliga fall skulle jag oroa ihjäl mig, men just nu känns det lugnt. Finns inte så mycket att göra nu än att vänta.

En Underbar Dag

 
Led inte allför mycket av foglossningen idag på stan, även om det började bli lite svårt att gå efter någon timme. Men ärendet på Försäkringskassan gick snabbt och smidigt. De har verkligen effektiviserat kundtjänsten. Tog väl kanske tre minuter innan jag fick hjälp, trots att det var fullt med folk timmen innan stängning. Fick svar på alla mina frågor och en bunt med papper som jag och sambon ska gå igenom i helgen. Efter FK vaggade jag vidare och tittade på rean. Hittade en BH för 75 kr, boken "Att föda", mammaleggings (mina favoriter) samt två nya nagellack. Mycket bra köp.
 
Vid fyratiden hade jag fikadejt med söta Malin, en tjej jag träffade på en midsommarfest förra året. Hon är gravid, snart i vecka 27, och det var verkligen hur mysigt som helst att prata av sig en massa om graviditet, förväntningar inför förlossningen och allt annat som hör till. Så roligt att vi är rätt tajmade i graviditeten. Det innebär mammaledighet och ännu mer fika till våren. Får se till att slänga in några powerwalks så jag inte lägger på sig ännu fler mammakilon. Hehe.
 
Summa summarum - min dag har varit riktigt bra. Och när min kära sambo hämtade upp mig inne i stan fick jag veta att det fanns några paket som väntade på mig. Älskar att få paket på posten! Även om man vet vad det är kan jag inte låta bli att känna mig barnsligt förtjust när jag väl ska öppna upp dom. Jag fick den nya spänningsromanen av min favoritförfattare Nora Roberts samt de söta Converse-skorna till Neo från Babyshopen. Tack älskade fästman för att du skämmer bort både fästmö och bebis.
 
 
 
Dagens mage i vecka 23 (v.22+1).
 
 
Dagens böcker och present till Neo.

Helgen Som Gått

 
Någorlunda utvilad idag. Försöker ta det lugnt och inte tänka alltför mycket på vad jag borde göra. Tänkte börja med uppsatsen imorgon eftersom jag redan har tillräckligt på min borde-göra-lista denna måndag. Måste ner på stan en sväng för att lista mig på VC och boka tid för en oroväckande knöl i armhålan, därefter ska jag lämna in mitt moderskapsintyg till Försäkringskassan och försöka boka möte med en handläggare. Mer än så orkar nog inte min kropp innan foglossningen kickar in. Kan ju hoppas på att det blir en bra dag idag, men med tanke på hur minimalt jag rörde mig igår och hur ont jag ändå fick är det tveksamt om dagens aktiviteter kommer ge ett annat resultat.
 
Hoppas ni alla haft en bra helg. Vi fick gjort allt som skulle göras. Min sambo körde ett dammsugarrace igår kväll när jag låg och vilade. Jag fick mer energi och mindre värk lite senare på kvällen, och medan Jan drog fram som en städtornado i lägenheten satt jag och vek och sorterade Neos kläder. ALLA hans bebiskläder rymdes i kistan vi köpte. Så nöjd. Förutom att både jag och Jan inte fått så mycket sömn har vi haft två fina dagar tillsammans. Och katterna stortrivs över att vara hemma i lägenheten. De har busat för fullt. Min oro att Neo inte rörde sig så mycket är som bortblåst då han levt om varje dag sedan vi kom hem. Och i skrivande stund gör han små volter i magen.
 
 
 
Mina killar myser i soffan.
 
 
Vet inte vad Frezze finner så intressant med en mörk dataskräm, men han satt där en bra stund.
 
 
Sigges nya favorithuvudkudde - muggbehållaren från BK.
 
 
Before...
 
 
And After.
 
 
På en av filtarna vi köpte på Cypern står den väldigt passande texten "Made with love".
 
 
Ser ni knölen? Förhoppningsvis bara en vanlig fettknöl som går att ta bort.
Worst case scenario - typ cancer.
 
 
 

Neos Första Spark

 
Runt elvatiden igår kväll fick Jan känna Neos första spark och hans ansiktsuttryck kan inte beskrivas som annat än ren och skär lycka. Tror minsann han blev en aning tårögd. Det var när lilla bebis bökade och stökade som mest som Jan lade handen på magen i ett försök att lugna honom när han kände den lilla minisparken. Efter det blev Neo lugn och jag kunde äntligen få somna, trots huvudvärken och karatebebisen. Nu undrar ni kanske vad jag gör uppe nu, mitt i natten. Tyvärr är det huvudvärken igen som håller mig vaken. Försöker att inte bli skogstokig. Kissmaraton och bebissparkar har jag ingenting emot att bli väckt av, inte egentligen. Men huvudvärk. Usch. Ska försöka somna om. God natt.
 

Världens Bästa

 
Han bullar upp med kuddar bakom ryggen, stryker mig i pannan, kramar om mig och tröstar medan jag låter de dumma tårarna rinna nerför mina kinder. När jag snörvlat färdigt ligger han fortfarande och håller om mig. Frågar varför jag är ledsen och lyssnar på mig när jag svarar att det bara blev lite mycket idag. Han är så förstående. Jag behöver aldrig känna mig dum eller fånig i hans närhet. Det räcker med att han tittar på mig för att jag ska öppna upp mig. De där kloka, varma, kärleksfulla ögonen som jag så ofta drunknar i får mig alldeles lugn. Och jag lyssnar på hans ord. Att det är fullt förståeligt att inte orka precis allt man orkat med förut, även om det "bara" är enkla vardagsbestyr.
 
Jag får ta en sak i taget och inte rada upp en massa punkter som jag bara måste genomföra, för när jag inte lyckas blir jag undermedvetet stressad och det kan i sin tur framkalla huvudvärken. Kloka ord. Borde ha kommit på det själv, men när känslorna är lite upp och ned glömmer man bort det allra enklaste. Nu ligger jag nerbäddad i sängen. Jan slänger in det sista av tvätten i torktumlaren. Han kan göra så mycket mer säger han. Dammsugning och det jag inte orkar eller hinner med, men jag ville inte be honom om det för han gör ju redan så mycket. Sedan kvarstår ju en del av min kan-själv-mentalitet, men får väl erkänna mig besegrad även på hemmaplan, i alla fall när jag har sådana här dagar.
 
 
 
 
 

En Förvirrande Dag

 
Jag sov inte särskilt gott i natt heller. Klev upp vid sextiden imorse men fick synrubbningar och insåg att ett migränanfall var på gång, så jag gick och lade mig några timmar till i hopp om att sova bort det värsta. När jag vaknade igen var jag mörbultad och hade lätt huvudvärk, men ingen migrän. Huvudvärken har sedan följt mig hela dagen. Samma gamla vanliga värk som jag hade innan jag åkte iväg på semester. Börjar tro att det här jävla vädret i Sverige är skurken i det hela. Vädret och mörkret. Svårt att njuta av de sista lediga dagarna när man har en liten djävul som sitter i bakhuvudet och bankar med en hammare.
 
Kanske är det brist på sömn och huvudvärken som gjort mig väldigt förvirrad idag. I ena stunden vill jag bara gråta och i nästa stund skrattar jag. Mycket märkligt. Håller tummarna för en lite bättre sömn inatt. Det har jag i alla fall gjort mig förtjänt av. För hur kasst jag än mådde så har jag städat i lägenheten, plockat undan all julpynt, packat upp resväskorna från Cypern och tvättat. Det jag inte orkade var dammsugningen och att sortera Neos bebiskläder. Men det sistnämnda spar jag gärna på för jag tycker det är så roligt. Damsugningen får jag ta när jag inte har så satans ont överallt. Nu ska jag nog bara ligga still och stirra upp i taket resten av kvällen.
 
 

Mer Om Vikten Under Graviditeten

 

Under graviditeten sker en naturlig viktökning med i genomsnitt 1,3 kilo per månad under de första tre månaderna. Därefter går kvinnor som väntar barn i snitt upp ett halvt kilo per vecka. Barnmorskor och läkare brukar rekommendera en målviktökning på tolv kilo och betraktar allt mellan åtta och sexton extra kilo som normalt. Ofta handlar en kraftig viktuppgång under graviditeten om att man äter fel och rör sig för lite. Samtidigt är det individuellt hur mycket energi man förbrukar och det är helt olämpligt att banta medan man väntar barn. Om man går upp några kilo mer än den rekommenderade viktökningen är det inte hela världen.

 

När jag blev gravid hade jag inte räknat med att få besvär att röra på mig. Visst hade jag en vag aning om vad foglossnig innebar, men inte att det kunde slå till så hårt och göra så ont. Jag försöker hålla mig fysiskt aktiv, men det blir inte i det tempo eller omfattning som jag skulle önskat. Kan definitivt säga att jag rör mig för lite, men kan inte göra så mycket åt det de dagar då bäckenet strejkar. Pushar jag mig för hårt resulterar det i ganska smärtsamma nätter och dagar efteråt, vilket jag fick känna på när jag promenerat lite väl långt på Cypern. Jag klarar av korta, lugna och otroligt långsamma promenader. Och så lite lätt styrketräning på mitt gym. That's it.

 

Den 28 januari ska jag träffa barnmorskan igen. Jag kommer ta upp mina besvär med henne eftersom de inte blivit bättre som jag hade hoppats på, utan snarare värre. Finns inte särskilt mycket man kan göra med det, men vill ändå poängtera för henne att jag inte medvetet förslappat mig. Tankar som "jag kommer ändå gå upp i vikt så jag kan lika gärna skita i allt vad träning heter" har aldrig någonsin varit aktuellt för mig. Kan erkänna för er att det är ganska frustrerande när viljan att träna finns, men inte förmågan. Jag avundas alla er som kan röra er obehindrat och träna precis som förut.

 

 
Hittade en tabell på niomanader.se där man kunde räkna ut sin rekommenderade viktökning.
Den är så klart ingen exakt vetenskap, men känns lite trösterikt att jag inte avviker från den.
Fast 76 kg känns rätt mycket att bära omkring på. Hoppas jag inte går över tiden för mycket.
 
Vill ni räkna ut er rekommenderade viktökning?
Klicka HÄR.

Välkommen Vecka 23

 

Nu är vår bebis omkring hela 29-31 cm och väger ungefär 575-690 gram. Han ser vid det här laget helt mänsklig ut och liknar en liten bebisdocka. För varje dag som går ser kroppen mer proportionerlig ut. Redan nu har lillen en chans att överleva en eventuell för tidig födsel, även om det ofta för med sig en del komplikationer. Chansen för överlevnad ökar för varje dag. Han är nu så stor att jag skulle kunna känna de olika kroppsdelarna, men jag har inte vågat känna efter. Brukar be Jan känna på magen och tala om ifall han känner något. Drabbas fortfarande ibland av lite alien-känsla, även fast det mest bara är mysigt att känna honom röra sig i magen. Det skulle nu även vara möjligt att se hur han rör sig under kläderna, och jag försöker spana bäst jag kan, men ännu känner jag bara inne i magen. Kan ta lite längre tid att känna bebisen ovanpå magen då jag har moderkakan i framvägg.

 

Neo kan röra sig fritt i fostervattnet och kan sparka både långt upp i magen och ända nere vid blygdbenet. Hörseln är välutvecklad och han kan höra min röst (som under vatten), mina hjärtslag och de mullrande, gurglande och kurrande ljud min mage och tarm gör. Höga ljud som bebisen ofta hör inne i livmodern, t ex hundskall eller dammsugaren, kommer förmodligen inte att låta otäcka efter födseln. Nu börjar min mage verkligen att ta plats. Livmoderns översta del finns nu ca 3 cm ovanför naveln. Mina händer och ben har svullnat upp och vill inte ge med sig, så jag antar att det kommer fortsätta resten av graviditeten. Min totala viktuppgång hittills ligger på nästan 8 kg i 6:e graviditestmånaden, med 125 dagar kvar till förlossningen. Hur ska detta sluta? Hahaha. Många kan kommentera magen och säga att den är stor eller utbrista att jag säkert väntar tvillingar. Jag försöker att inte lyssna så noga. Är faktiskt jäkligt stolt över min mage. Och huvudsaken är att bebis mår bra och barnmorskan stämmer av att allt är som det ska.

 

Sammandragningarna är nu högst påtagliga. De tar tag om barnet och masserar det och fortsätter förbereda min kropp inför förlossningen och kommer att öka i styrka allt eftersom graviditeten fortlöper. Jag kan känna sammandragningarna om jag lägger handen på magen. Bebisen kan förmodligen känna hur livmodern mjukt klämmer och masserar den, men det skadar inte bebisen så det finns ingen anledning till oro. Tillfälliga smärtor i sidan kan bero på att livmodermuskulaturen töjer sig mycket under denna period, det brukar gå över om jag vilar en stund. Men foglossningarna måste jag vara lite uppmärksam på och finna mig i att dra ner väsentligt på gångtempot när det gör som ondast. Vill absolut inte bli ett kolli, men jag klarar verkligen inte av längre promenader utan vila. Jättetråkigt, för jag älskar att promenera. Särskilt utomhus. Men nu är det som det är. Får ta igen det sen när bebisen är ute.

 

Det är fortsatt viktigt att inte stressa. När man stressar frigörs hormoner i blodet som sedan passerar moderkakan och överförs till barnet. När mammans puls ökar av någon anledning, så ökar också barnets puls. Det kan man märka genom att barnet kan sparka. Vi lever i en stressig värld men det är viktigt att försöka leva lite lugnare när man är gravid. Planera för ledighet i slutet av graviditeten. De allra flesta kvinnor behöver en tid för vila och för att koppla om från arbetslivet inför förlossningen och nyföddhetsperioden. Man kan för stunden lugna barnet genom att lugna sig själv, till exempel genom avslappningsövningar och vila. Och även försöka stryka över magen. Det sistnämnda är något jag gör väldigt ofta och det fungerar väldigt bra.

 

 
Foto Jan Monsen.
 
 
Vecka 22 (v.21+6).
 

The Funny Norwegian

 
 
 
Det är tur att vi båda skrattar åt alla tokiga saker jag säger under graviditeten.
Vi har samma knäppa humor båda två. Match made in heaven helt klart!
 
 

The Dragon Slayer

 
 
Fick en riktigt glad överraskning på min mail häromdagen.
En bild jag tog för länge sen. I give you "The Dragon Slayer". Så jäkla häftig!

Foto Elisabeth R Letterholm
Modell Sussi
Grafik Cindy Grundsten
Hår & makeup Anna Lindé
 
Nu saknar man modellfotograferingen....

Det Är Inte Lätt

 
Sov väldigt sporadiskt hela natten. Lilla bebis var vaken och rörde sig hur mycket som helst till sent på fredagskvällen. Ville inte missa någonting så jag kämpade en stund mot tröttheten. Sedan när jag äntligen var på väg att somna började växtvärk, sammandragningar och foglossningarna plåga hela nedre delen av min stackars kropp. Och älskade lilla Neo tryckte på blåsan så jag sprang på toaletten ungefär varannan timme. Så höll det på till en bra stund in på morgontimmarna. Är en aning sliten nu.
 
Vi startade lugnt men låg ändå inte kvar i sängen längre än till kanske nio-halv tio. Sen fick både jag och Jan spring i benen. Det fanns lite grejer vi ville kolla på till bebis och hemmet så vi tog oss en shopping-och spanartur. Fortfarande rea ute på stan så vi lyckades bland annat fynda en jättefin korg/kista i samma material som babykorgen. Tänkte använda den till Neos bebiskläder (de minsta). Det finns väldigt mycket som ska göras i hemmet nu, men vi tog det väldigt genomtänkta beslutet att spara det till morgondagen.
 
Imorgon blir det alltså städning av lägenheten, plocka undan juldekorationerna, packa upp våra resväskor, tvätta och sortera bland lilla bebisens nya kläder. Det är ett jätteprojekt när man bor i en stor lägenhet som dessutom har två våningar så vi får se hur mycket som hinns med. Jan får i alla fall lov att bära dammsugaren upp till övervåningen. Mina fogar blir allt värre. I slutet mot eftermiddagen kunde jag nästan inte ens gå för det gjorde så ont. Från och med i morgon ska jag börja använda ett sådant där gravidbälte som jag fick av Jans kollegas fru.
 
 
Till bebiskläder.
 
 
Sigge måste undersökta varje köp.

Pregnancy Pinup ♥

 
 
Från vår lilla pinup photoshoot. Älskar alla små bebisdetaljer och magen som är lagom stor.
Tack älskade sambo för den fina bilden.

En Liten Present Till Prinsen

 
 
Glömde visa att Neo kommer få en liten present av sin mamma och pappa.
 

Home Sweet Home

 
Ryggläge för mig i mysiga tv-soffan hemma i Borås. Resan gick bra, förutom en massa sammandragningar som bara blev värre. Nu under kvällen har de nästan varit löjligt många. Men Neo har varit livad i magen hela dagen så det har fått mig att glömma obehagskänslorna för en stund. Är lite för trött för ett längre blogginlägg. Kroppen är helt slut. Blir nog inte så värst mycket bloggande i helgen. Vill passa på att njuta av sista helgen innan Jan går tillbaka till jobbet och jag med uppsatsen, så vi har laddat upp för extra mycket mys. Så skönt att vara hemma i vår fina lägenhet och våra underbara goa kissemissar. Vi har saknat dom löjligt mycket.
 
 
Finaste Sigge som poserar så ståligt med matte.
 
 
Och finaste Frezze som alltid blir så bra på bild.

Den Sista Natten

 
Då var det dags att krypa till kojs och sova den sista natten här i vårt andra hem på Cypern. Känns lite vemodigt att åka, men vi har haft en fantastiskt vistelse här och blivit så väl omhändertagna och bortskämda. Finns inga finare människor än Jans föräldrar. Givmilda, omtänksamma och fulla av kärlek. Det är lätt att se hur Jan kunnat bli så underbar som han är. Imorgon flyger vi alltså tillbaka till Sverige. Jag, som tidigare varit väldigt flygrädd, börjar känna mig en smula nervös. Tror det har att göra med lilla bebisen i magen. Vill verkligen inte att något händer och särskilt inte nu när vi väntar barn. Blir liksom lite extra orolig då, men Jan har försäkrat mig att allt kommer gå bra. Kommer ändå dra en lättnadens suck när vi landat, sitter i bilen med våra fina katter och åker mot Borås. God natt, kära vänner.
 

Facebook Status

 
 
En bloggkommentar från en trogen läsare föranledde denna statusuppdatering.

Tacksam Och Full Av Beundran

 
Ibland kan även "uppläxande" kommentarer från er läsare ge mig en och annan tankeställare. Det är bra att jag får lite tillrättavisning om jag använder vissa termer felaktigt. Jag är som sagt novis i hela den här babyvärlden och har inte läst på vad som exakt definierar en body, onepiece, pyjamas osv. Nu fick jag lite mer klarhet i det hela. En annan sak som jag kom att tänka på är att jag är väldigt tacksam (även om det kanske aldrig framgått) över att jag inte behöver gå till något tungt jobb när jag mår som sämst. Det enda som blir "lidande" är min examensuppsats, men det går inte ut över någon annan. Det ÄR tufft att få ekonomin att gå runt när vi för närvarande bara har en inkomst och jag är djupt tacksam att min sambo ställer upp som han gör, tro inget annat. Han vet och får höra det varje dag. Tillsammans är vi starka och jag hjälper till så gott jag kan på de områden som han inte hinner med.
 
Och jag är full av beundran för alla blivande mammor som inte har något annat val än att jobba, även om graviditeten tar emot. För att inte tala om de som redan har små busfrön att ta hand om hemma, är gravida OCH jobbar. Men jag antar att man liksom hämtar energi om man verkligen måste och inte har något annat val. Finge jag välja skulle jag så klart vilja vara en sådan där superkvinna som inte känner av några som helst krämpor, ingen foglossning, inget Karpaltunnelsyndrom, inget illamående eller kaskadspyor i flera månader. De finns därute för jag har pratat med två. Sen har de resterande 20-25 kvinnorna jag pratat med som är eller har varit gravida alla haft något,några eller alla av de ovanstående krämporna, så det känns lite trösterikt att man inte är den enda. Och ungefär hälften av dem har blivit sjukskrivna från sina arbeten.
 
 
 
Min sambo när han var ungefär 1 år gammal.
Tänk om vi får en sådan här liten sötnos, fast lite mer asiatisk då efter sin mor. Hihi.
 
 
Här ligger jag och ler endast 5 dagar gammal i min mors armar.
 
 

Väntar Bebis

 
Under de två sista dagarna på Cypern har fokus legat extra mycket på shopping och mat. Eftersom vi inte kommer resa hit förrän i september nästa år vill man gärna passa på att fylla både magen och garderoben. Igår hade affärerna av någon outgrundlig anledning stängt, men jag fick tillbaka mitt glada humör efter en fantastiskt god lunch på Ocean Basket. Frossade i cajungrillade tigerräkor. Mumma.
 
Idag hade affärerna öppet och vi passade på att tjuvstarta helgen på Friday´s där det blev en sampler till lunch. Åt dock bara ribs och räkor. Mer fick det inte plats i min stora, lilla mage. Efter lunchen blev det en snabb shoppingrunda. Medan Jan shoppade jeans passade jag på att smita in en allra sista gång på Next. De hade fått in lite nya bebiskläder som de ändå reade ut till halva priset. Fick tre helt bedårande tvådelade bodys. Nu har vi verkligen köpt hela Neos garderob upp till 4 månader. Och det är lite drygt 4 månader kvar tills han tittar ut. Gillar symbolik.
 
 
Grillade räkor på Ocean Basket.
 
 
Sampler på Friday's.
 
 
Och en smarrig efterrätt som vi delade på tre - fast jag åt väl kanske mest. Ops...
 
 
My First Wardrobe By Next.
 
 
Lejontema på denna himmelskt mjuka tvådelade body.
 
 
Söta tågdetaljer i samma stil som tidigare köpta bodys i mjuk manchester.
 
 
Tuff kaki-inspirerad body till Neos första besök på Cypern. Storlek upp till 4 månader.
 
 
Det blev en hel del till bebisen. 
 
 
Och jag fick en ny väska av mina otroligt snälla svärföräldrar. Älskar den!
 
 
Min fokus har ändrats en aning när det gäller shopping på Cypern.
Bilden ovan är "före bebis" (tagen i somras när jag shoppade loss på pumps)
och bilden nedan är "väntar bebis" (tagen idag inför hemresan till Sverige).
 
 
 
 

En Hemsk Natt

 
Jag har haft en riktigt bedrövlig natt. Sov nästan ingenting för jag hade så ont i ryggen och hela södra Mexico. Dessutom sprang jag på toaletten hela tiden. Gick för mycket igår. Så kan det gå. Dumma mig. Men nu vet jag verkligen att jag inte klarar av långa promenader (som för andra inte alls är särskilt långt). Tänker aldrig mer chansa eller testa efter inatt. Att inte kunna sova på grund av smärtor kan verkligen ta knäcken på den tuffaste individen. Gissar dock att det bara är en försmak på vad som komma skall den dagen man ligger där med värkar och förlossningen är på gång. Men det är långt kvar tills dess och ingen idé att ta ut sig i onödan bara för att testa gränserna. Smärtor kommer tids nog.
 
Ska snart ta mig en avslappnande dusch. Om några timmar tar vi en taxibil ner på stan. Idag är sista dagen i Larnaca så vi tänkte äta lunch samt kika i några affärer en sista gång innan vi far. Imorgon åker vi runt halv tio på morgonen till flygplatsen så det blir en hel del packande ikväll. Skönt att vi bara har en fyra timmarsflight och att det är ett direktflyg. Får jag ingen sömn inatt heller så har jag i vart fall chans att ta igen det under resan. Tur att jag fick ett reseintyg av barnmorskan innan vi for där det står hur långt gången jag är i graviditeten, för min mage är lite större nu än vad den var för två veckor sedan. Hoppas jag inte spränger vågen när jag är hemma. Hehe. Och på söndag går vi in i vecka 23. Hjälp, vad det går undan!
 
 
Morgonmagen i vecka 22 (v.21+4).
 
 
Magen i vecka 20 (v.19+6).
 

Den Där Smidigheten

 
God kväll i stugorna. Här ligger man på rygg i sängen, lika handlingsförlamad som en upp och nedvänd skalbagge. Ryggen värker, magen är enorm och jag finner liksom ingen ro i kroppen att sova trots att jag är dödstrött. Springer hela tiden på toaletten, vilket känns som ett projekt varje gång. Att studsa upp ur sängen har jag övergivit för några veckor sedan. Den där smidigheten kommer jag nog inte få känna av förrän lilla bebis kommit ut. Nu är det väldigt mycket stånk och stön när jag ska resa på mig, särskilt om jag haft en så pass aktiv dag som idag. Neo har dock varit förvånansvärt lugn, men jag har fått känna honom några gånger idag. Pappa Jan kom precis in och klämde lite på magen. Lyckades som vanligt lokalisera någon vass liten kroppsdel på bebisen. Annars är det väldigt lugnt därinne.
 
 
Jan har fått sig ett nytt ölunderlägg....

Det Värmer I Mitt Hjärta

 
Det värmer i mitt lilla hjärta när jag får läsa sådana här fina kommentarer:
 
"Stort tack till dig och hur du utformar din blogg så praktiskt och tilltalande för en blivande mamma!
Du förgyller min vardag med din blogg, Sussi! Varma kramar. Malin."

Och jag vill återigen tacka alla fina läsare jag har för era kommentarer, stöd och råd. Ni är ovärderliga!
 
 
 

The Absence Of Fear

 
"Courage is not the absence of fear,
but rather the judgement that something else is more important than fear."
 
I takt med att magen växer och att jag blir allt tyngre börjar jag fundera lite över min kropp och min egen självbild. Redan nu kan jag se att det inte bara är magen som förändrats. Brösten är större, armar och ben har svullnat upp markant, rumpan är slappare och har mer celluliter och mitt redan så runda ansikte har blivit ännu rundare. Jag kan inte längre underhålla mina södra regioner utan spegel för magen är i vägen och att tvätta sig under fötterna har blivit lite av en utmaning. Så hur känner jag, innerst inne, för alla dessa förändringar och vad ser jag när jag står framför spegeln och studerar min kropp?
 
Det absolut första jag ser är så klart den stora magen. Skulle någon fråga mig vilken kroppsdel jag är mest nöjd med hade jag utan tvekat sagt min gravidmage, men det beror ju självfallet på den underbara skatt som bor därinne. Om jag lyckas slita blicken från magen och studera resten av kroppen skulle jag nog säga, med handen på hjärtat, att allt annat håller på att förfalla. Allting ökar i volym, ingenting är fast längre och till och med mina silikonbröst börjar hänga av den ökade storleken. I det hela taget ser jag ganska så förfärlig ut.
 
Så vad är det då som får mig att känna mig så vacker? Vad är det som får mig att tycka att min kropp inte alls är så pjåkig? Är det inbillning? Skev verklighetsuppfattning eller kanske synfel? Kan inte riktigt sätta fingret på det. Självklart ligger ju förklaringen i graviditeten, men det finns ju tiotusentals kvinnor i samma situation som nästan avskyr sin kropp och är livrädda för vad graviditeten ska göra med den. Måhända lever jag i någon sorts villfarelse att jag ska lyckas komma tillbaka till den form jag en gång var i före bebis och före sambokilon. Det är i alla fall den inställningen jag har nu. Kanske det är det som gör att jag är så avslappnad inför min kroppsliga förändring och konstant går omkring med ett stort leende på läpparna. Det och det faktum att vi väntar på det absolut finaste som livet kan ge oss.
 
Det finns dock en sak som jag inte är nöjd med (och det var jag inte innan heller). En väldigt annorlunda kroppsdel som jag gärna inte visar om det inte är nödvändigt. Och det är inte de klassiska kroppsdelarna såsom rumpa, lår, mage eller bröst utan något så märkligt som mina överarmar! Tokigt va? Att röven snart hänger nedanför knäna bekymrar mig inte det minsta, utan det enda jag ibland oroar mig för är mina överarmar. Mycket märkligt. Förhoppningsvis kommer den oron försvinna när jag är i sådant skick att jag kan komma igång med träningen igen. Lyckas jag någon vacker dag nå min målvikt på 54 kg ska jag gräva ner allt vad oro heter gällande min egen kropp.
 
Är ni rädda för hur graviditeten kan komma att påverka er kropp efter förlossningen?
 
 
En 5 år yngre och nästan 15 kg lättare Sussilull.
 
 

De Där Krämporna

 
Nu har jag lärt mig hur min gravidkropp fungerar, eller jag börjar i alla fall få ett hum om det. Bebis älskar att ligga på blåsan och pressa så jag springer ofta på toaletten. På morgonen är det nästan så att jag springer till badrummet. Vid förmiddag/lunchtid brukar jag känna av Neo och det är lika fantastiskt varje gång. Jag kan hålla igång ganska bra under dagen, men efter lunch börjar kroppen känna sig trött. Det är inte ovanligt att jag behöver en tupplur på eftermiddagen för att orka. Senare på eftermiddagen, om jag varit igång mycket under dagen, brukar de obehagliga sammandragningarna komma. Då får jag dra ner ännu mer på tempot. Är jag ute och promenerar eller ränner på stan är det bara för mig att kroka tag i Jans arm och gå lugna myrsteg. I samband med sammandragningarna kan jag känna av Neo som sparkar, så det blir lite mycket på en gång. Men det är bara att stanna upp, stryka över magen och eventuellt sätta mig ner en stund.
 
På kvällarna är lillen som mest aktiv, särskilt om jag har mycket mat i magen och lutar mig framåt. Tyvärr brukar växtvärk och foglossning vara något som ger sig mest till känna under kvällarna, så det är många gånger jag måste stanna upp, vila, fokusera på andningen och låta smärtan gå över av sig själv. Nu när jag vet och har lärt mig hur jag (troligtvis) kommer må under dagen känns det inte lika oroande eller jobbigt längre. Visst kan jag känna frustration över att jag kanske inte orkar lika mycket, men det är bara att lyssna på kroppen och låta den bestämma. Jag litar på att den vet vad som är bäst för bebisen. Det är därför jag är noga med att ha möjlighet att kunna dra mig undan om vi är bortbjudna någonstans som inkluderar övernattning. Jag får räkna med att det blir tuffare ju längre in i graviditeten jag kommer. Även om jag vill vara pigg och social kanske kroppen vill annat. Och det har jag äntligen accepterat.
 
 

Ett Nytt Liv I Min Famn

 
Jag behöver inga löften eller krav på mig själv inför det nya året, annat än att jag ska ta hand om mig själv, min kropp och lilla bebisen som växer i magen. Om drygt fyra månader håller jag ett nytt liv i min famn och min värld kommer för ett ögonblick stanna upp i ren och skär fascination över den starka kärleken en mor kan känna till sitt barn. Under drygt fyra månader kommer jag förbereda mig mentalt och fysiskt på den livsförändrande rollen som mamma. Jag har aldrig tvekat en sekund på att jag och Jan kommer bli fantastiska föräldrar, men likväl behöver man ändå förbereda sig så gott det går.
 
När vi kommer hem till Sverige ska jag ta hand om några enklare förberedelser, såsom inventarie av bebiskläder. Har ju köpt en hel del här nere på Cypern och jag skulle behöva inhandla lite större förvaringslådor. En för köpta kläder, en för kläder som Neos farmor stickat och en annan låda för ärvda kläder. Och självklart vill jag se över vilka storlekar vi har och inte har. Som jag tidigare skrivit så handlar vi inte större kläder än till en fyra månaders bebis, eftersom vi ska till Cypern nästa höst och då kan vi passa på att förnya bebisens garderob. Däremot behöver jag en liten tur till Ullared för att köpa på mig sånt som det går åt mycket av. Har förstått att Ullared är blivande mammors mecka.
 
 
Känner hur Neo rör sig i magen varje dag och jag älskar det!
 
 
 
 

A Happy New Year

 
Vi ligger en timme före här på Cypern så det nya året har vi redan hunnit fira.
Men jag fick så klart en kyss av min kära fästman på det svenska (och norska) tolvslaget.
 
Nu tackar jag och min kära foglossning för oss och önskar er alla ett fantastiskt nytt år!
 
 
 
Det blev klassiskt svart och min älskade silverbola.
 
 
Första nyår för lilla bebisen.
 
 
Gott Nytt År Från Cypern.
 
 
Så mycket mat!
 
 
Före middagen såg vi ganska utsvultna ut.
 
 
Efter middagen var vi ganska mätta och belåtna och sprickfärdiga.
 
 
Efterrätt och brandy.
 
 
A Happy New Year!
 
 
Min profilbild

Sök i bloggen