Fika & Shopping

 
Har haft en sådan där perfekt dag på stan med Mathilda och lilla Rex. Först blev det fika på Divine (vårt blivande stammisfik) och därefter en sväng till den mysigaste leksaksaffären jag vet - Kurragömma. Vi ska ju på dop i helgen och jag letade efter en passande present till Kelas och Alexs söta dotter Melody. Fann en väldigt bra present. Inte vad man kanske normalt köper som dopgåva, men tror den kommer passa väldigt fint. Hoppas bara inte någon annan kom på den idén. Men det blir nog bra. Sen råkade det trilla ner ett par Pumpkin-grejer till Neo också. En liten skallra samt ett matchande barnvagnshänge.
 
Efter presentshoppingen passade vi på att gå en sväng på Lindex. Åh, så mycket fina vår-och sommarkläder de fått in! Och så mycket tuffa grejer till pojkbebisar. Kliade i fingrarna men jag lät bli. Neo har redan så mycket fint. Däremot snubblade jag över en jättefin långklänning som jag tänkte skulle passa mig till lördagens dop. En grön klänning som går att matcha väldigt bra med min svarta bolero. Magen fick plats, men brösten var en annan femma. Hoppas verkligen bysten blir mindre sen. Förhoppningsvis blir det inte lika mycket vulgovarning med boleron.
 
 
 
Lindex 199 kr. Storlek S.
 
 
En magisk leksaksaffär. Utsedd till Årets Butik i Sverige 2012.
 
 
Mjuk skallra till Neo.
 
 
Matchande barnvagnshänge.
 
 
Nu fattas bara en liten bebis.
 
 
Hängde det andra hänget på babyskyddet.
 
Tack söta Mathilda och Rex för en underbar dag på stan!
Det behövde verkligen detta preggo.
 
 

Snart Min Tur

 
Av alla de gravidbloggar jag följer är det några stycken som nyligen blivit mammor eller håller på just nu att föda. Så spännande! Blir mer och mer medveten om att det snart kan bli min tur. 11 dagar kvar nu. Eller 26 dagar om jag skulle gå över tiden fullt ut och behöva bli igångsatt. Innan maj månad är slut kommer vi ha blivit föräldrar. Igår packade jag skötväskan så nu är vi redo på alla sätt och vis. I alla fall med det rent praktiska. Mentalt tror jag inte det går att förbereda sig mer. Misstänker att det är lite sådana saker jag idag kommer prata med min psykolog om. Hur jag känner mig inför förlossningen, tankar, känslor och så vidare.
 
Ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag tänker så mycket längre. Går mest omkring och väntar. Längtar. Förvärkarna, foglossningen och bebisens fixeringsgymnastik håller mig sysselsatt om dagarna, kvällarna och nätterna, så det är mycket "leva i nuet" som gäller. Och det innebär fortfarande väldigt mycket vila. Men idag ska jag alltså ner på stan en sväng. Efter psykologen blir det en mamma-och bebisfika och sedan lite shopping efter en doppresent till helgen. Tar bussen ner på stan om knappt en timme. Håll tummarna att kroppen inte strejkar för mycket. Undrar hur många pensionärer jag blir omsprungen av idag.
 
 
Dagens mage. Kom nu, bebis.
 
 
 
 

Blondinbella Är Gravid

 
Gick in på en av bloggarna jag följer dagligen och fick veta att Blondinbella är gravid.
Föredrar ju hellre att läsa "vanliga" människors bloggar men ibland går jag in på de lite större bloggarna.
Det har ju varit rätt mycket spekulationer huruvida hon varit på smällen eller inte, men nu är det alltså officiellt.
De ville vänta till efter 12 veckor och KUB-testet innan de gjorde det officiellt.
 
Grattis är ju så klart på sin plats, men tycker ändå lite synd om henne eftersom hon är så offentlig.
Hon lär ju få höra både det ena och det andra om hennes mage, syn på uppfostran osv. Mer än oss andra. 
Jag är ju inte så jätteoffentlig även fast jag har en blogg som är öppen för alla.
Hit kommer ungefär 250-300 unika besökare om dagen och det har varit väldigt bra stämning här.
 
En eller ett par idiotkommentarer var tredje månad kan jag ta, men stackars BB får flera om dagen.
Fan vad jobbigt att behöva ta det varje dag. Särskilt nu när hon är med barn och är extra känslig.
Nej, jag är väldigt tacksam över att jag har "lagom" med läsare. Ni är så goa!
 
Klicka HÄR för att komma till inlägget där hon går ut med gravidbeskedet.
Hon har redan fått en härlig mage.
 
 
 

Ett Riktigt Stolpskott

 
Nu är jag på ett sådant där knepigt humör igen. Det började efter att jag varit på sjukhuset för att kolla upp min knöl. Han som utförde undersökningen med ultraljudsapparaten var ett riktigt stolpskott, för att citera Jan som var med mig till sjukhuset. Var liksom inte riktigt närvarande. Kändes som om jag fick dra ur honom svaren. Förstår att det inte är han som tar beslut vad som sker härnäst utan det går tillbaka till läkaren jag hade på min vårdcentral, men en liten gnutta kommunikation vore ju inte helt fel. Jag TROR att det kanske blir remiss till röntgen, men jag vet inte. Han pratade något om mitt bröst också. Det var svårt att förstå vad han menade då han pratade ganska lågmält och rätt knagglig svenska. Sen sa han något om en inflammation i någon körtel, men när jag påpekade att jag haft knölen i många år och att den blivit större och börjat göra mer ont så tror jag inte riktigt han visste vad han skulle säga. Fast som sagt, han utförde ju bara undersökningen. Jag får ta upp det med min läkare sen. Kan ju inte gå omkring med knölen resten av livet. För det är definitivt ingenting som verkar gå över av sig självt.
 
Nu ligger jag i sängen och vilar. Snart kommer det hit en kvinna från försäkringsbolaget och ska presentera en barnförsäkring som vi troligtvis kommer teckna. Det ingick ett kostnadsfritt hembesök i den gravidförsäkring som jag har. Skönt att de kommer hem så man slipper flänga runt på stan. Har fått betala rätt dyrt idag för den underbara Ikea-turen igår. Mina fogar håller nästan på att ta livet av mig. Fast det var värt det. Men inga fler långa utflykter utan rullstol eller kryckor. Hoppas det blir bättre över natten. Imorgon ska jag (förhoppningsvis) på det sista psykologsamtalet innan förlossningen och sen ska jag fika med Mathilda och lilla Rex. Måste även fixa en doppresent till en söt liten tös vars dop ska hållas i helgen. Just nu känner jag mig lite låg, men det beror nog på att kroppen är rätt sliten och väldigt, väldigt gravid. Blir en tidig kväll ikväll.
 
 
 
Så här såg knölen ut i julas. 
 
 
 

12 Dagar Kvar ♥

 
12 dagar kvar. Nu är det nedräkning på allvar. Denna vecka kommer vi ner på ensiffrigt. Lilla Neo grävde ner sig ytterligare i bäckenet igår kväll för det gjorde så in i helvete ont. Men det är ju "bra" smärta. Kan inte låta bli att fundera på hur det ser ut därinne. Om han ligger tillräckligt långt ner för att klara av att rotera och ta sig ut, med hjälp av krystvärkarna så klart, eller om det kommer bli en intrumentalförlossning. Självklart vill man ju att det ska gå så smidigt som möjligt, men man kan aldrig veta. Får försöka vara öppen för det mesta. Kan absolut inte förbereda mig mer än vad jag redan gjort. Bara att fortsätta ta det lugnt och ta dagarna som de kommer. Ibland önskar jag dock att man kunde snabbspola så att jag redan skulle ligga här med Neo och mysa.
 
I eftermiddag ska jag upp till sjukhuset en sväng för ultraljud. Men inte av bebisen utan av min onda knöl jag har i höger armhåla. Jag som har sjukhusskräck är inte ett dugg oroad över dagens besök. Men det är nog för att min kropp är så inställd på förlossningen. Det har varit lång väntetid så det är först nu jag fått tid. Får se vad de säger. Hoppas det inte är något allvarligt. Vill gärna behålla min fokus på det viktigaste just nu - graviditeten och förlossningen. Om de kommer propsa på ett ingrepp får jag nog be om uppskov (om det inte är väldigt allvarligt förstås). Ska ju snart ta hand om en bebis och det fungerar ju inte så bra om jag skulle vara nyopererad i armhålan.
 
 
Sigge passar också på att vila upp sig inför bebisens ankomst.
 

En Underbar Söndag

 
Strax före tolv slängde vi en massa skräp på återvinningscentralen och därefter styrde vi kosan mot Ikea i Göteborg. Underbart väder och mitt humör var verkligen på topp. Det hjälpte faktiskt med en god frukost, en ordentlig tvagning från topp till tå och lite smink för att få mig på bättre humör. Jag var ju lite låg i morse. Självklart när vi kom fram till Ikea fick jag beskedet att alla rullstolar var utlånade, men jag tänkte inte låta det förstöra dagen. Var på väg att bli deppig över det, men icke. Så jag tog en vanlig kundvagn, bet ihop och började shoppingen. Hittade allt som stod på listan och lite till (som det ibland brukar bli).
 
När vi tog oss en lunchpaus i restaurangen satt det en väldigt högljudd och bitter kärring som gnällde att köttbullarna smakade skit och att hon aldrig mer tänkte köpa Ikeas köttbullar. Jan, som hade beställt just köttbullar, sa till mig att det kanske är för att hästköttet är borttaget. Hahaha. Den här bitterfågeln fortsatte med konstiga uttalanden. Som till exempel att hon blev riktigt glad när hon läste i tidningen att det var griskött i hallalkött. (Hon satt och pratade med sin gubbe). Tyckte det var en smula opassande att hon satt och skrävla så. Det var verkligen så uppenbart att hon ville att alla runt omkring skulle höra hennes åsikter för rätt som det var kunde hon säga något med ganska låg ton på finska till gubben. Finns verkligen allt möjligt tokigt folk.
 
Hur som haver. Jag klarade Ikea-turen med bravur. Hade rätt ont i fötterna i slutet och fick en del sammandragningar, men jag klarade det. Det sägs ju att fysisk aktivitet också kan skynda på förlossingen så något gott kommer säkert ut av att jag inte fick någon rullstol. Får dock se hur kropen mår imorgon. Det är inte helt orimligt att fogarna kommer strejka. Förutom Ikea hann vi även med en liten tur in på Chilli. Vi kikade på alla häftiga, tokiga grejer. Sen var preggokroppen färdig för skroten och vi satte oss i bilen igen för att åka hem med våra inköp. Nu blir det horisontalläge resten av söndagen. Det har vi verkligen gjort oss förtjänta av.
 
 
Största cocktailglaset ever hittade vi på Chilli.
 
 
Man blir ju lite sugen på en frozen strawberry margarita.
 
 
Så nöjd med lampan jag hittade på Ikea. Nu är lillens myshörna helt klar.

Men Tjenare Hormoner

 
Jag känner mig konstig idag. Alltså sentimentalt knäpp och inte så lite gråtmild. Som om jag skulle kunna börja tjuta för allt och ingenting. Väldigt märkligt. Ingenting har hänt och jag har varken sett eller läst något sorgligt. Nåväl. Det kanske går över efter lite mat i magen och en tur till mitt älskade moderskepp Ikea. Fick i alla fall sova ut idag trots femtioelva miljoner turer till toaletten. Låter Jan sova medan jag duschar, klär på mig och sminkar mig. Det tar ju ändå en evighet så den extra sovstunden är han verkligen värd.
 
På Ikea ska jag inhandla:
 
- en babymobil till skötbordet
- en lampa att ha i fönstret när jag ammar på nätterna
- extra kudde och täcke till spjälsängen
- extra frottéplast till sängen
- extra sängkläder till spjälsängen
 
Som ni ser är det mycket som går under kategorin "extra". Men det känns bra att ha lite på lager eftersom man aldrig vet när de riktigt stora olyckorna är framme och man måste byta allting. Trist att stå där utan backup.
 
 
En dagens mage i vecka 39. Visst har den sjunkit lite grann?

Välkommen Vecka 39

 

Nej, ingen bebis ännu. Och inga tecken på att det skulle vara på gång annat än att mina förvärkar börjar göra jäkligt ont. Hela 75% av alla bebisar föds senare än det beräknade förlossningsdatumet så det är ju inte direkt förvånande om jag tillhör majoriteten. 13 dagar kvar nu. Man får rådet att inte bli alldeles fixerad vid det beräknade förlossningsdatumet, men det är lättare sagt än gjort. Jag vet ju att det är plus/minus 14 dagar som gäller, vilket innebär att barnet kan födas NU eller senast 26 maj. I den mammagrupp jag är med i på Facebook för majbebisar har det redan kommit ca 19 bebisar. Helt galet ju! Vi har ju inte ens gått in i maj!

 

De flesta läkare och barnmorskor väntar minst två veckor innan de bedömer mig som överburen och föreslår igångsättning. Det är en jobbig tanke att behöva vara så här trött och tung hela tiden, men faktum är att det är väldigt lite vi har kontroll över när det gäller barnafödande. Kroppen gör som den vill ändå. Kanske finns det något syfte med att känna sig lite less på att vara höggravid, särskilt om man varit väldigt orolig inför förlossningen. Går man över många dagar så kommer man ju känna otrolig lycka och lättnad när allt verkligen kickar igång. Och förhoppningsvis glömmer man bort det mesta av oron. Nu gäller det att verkligen vila så mycket jag kan, jag behöver alla krafter. Lämna hushållsarbetet åt andra, om det går. Har man svårt att sova på natten, se till att ta igen det på dagen. Har man svårt för att sova - vila istället. Det gör inget om man vänder på dygnet, det kommer man i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom man inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får jag inte sova på 24 timmar eller mer om jag har en lång latensfas med värkar som håller mig vaken.

 

I början av graviditeten är livmoderhalsen riktad bakåt för att hindra att öppningen vidgas. Nu ändras riktningen och livmoderhalsen kortas ner några centimeter. SF-måttet är nu för de flesta kvinnor mellan 33-38 centimeter. Hos barnmorskan i tisdags mätte jag 36 cm. Känner mig verkligen som en jätte, fast följer kurvan fint och det har nu skett en liten utplaning. Ska bli spännande att se hur mycket Neo vuxit nästa vecka på tillväxtultraljudet. Min totala viktökning ligger nu på +14 kg i vecka 39. Känns väl okej. Tröstar mig med att det som jag går upp nu består till mestadels av vatten. Kan fortfarande pendla en eller ett par kilo upp eller ner från dag till dag, beroende på hur svullen jag är. I mammagruppen på Facebook var det en tjej som fick sin bebis och hon hade gått upp 20 kg i nästan bara vätska. Allt försvann efter en vecka, så än finns det hopp för den här vattenballongen att bli av med vätskekilona relativt fort efteråt. Något man kan försöka tänka på för att få kroppen att inte binda så mycket vätska är att dricka mer vatten (för det ska skölja ur kroppen på något vis och göra så att man behöver springa på toa ännu mer) samt undvika alltför salt mat (då salt är väldigt vätskebindande). Så Jag ska försöka tänka på det de här sista veckorna.

 

Att ta emot många besökare precis i början när man kommit hem med lilla bebisen kan vara jobbigt – en rekommendation är att antingen skjuta upp besöken en vecka, eller begränsa dem till den enklaste formen av fika och en kortare stund. Bebisen och vår samvaro är första prioritet, förutom vila. Det kan också vara klokt att begränsa antalet människor som håller och bär bebisen till familj och nära vänner under de första veckorna. En annan sak att vara förberedd på är så kallad tredjedagsgråt eller "baby blues". Väldigt många kvinnor känner sig nere och lättrörda några dagar efter förlossningen. Det kommer sig av hormonförändringar, är helt normalt och ger med sig snabbt. Känner man att det riskerar att bli långvarigt så ska man ta kontakt med antingen BVC-sköterskan eller sin barnmorska. En del mammor drabbas av förlossningsdepression och det finns hjälp att få för detta. Jag tror inte jag kommer råka ut för detta, men man vet ju aldrig. Skönt att jag redan har en etablerad kontakt med en psykolog på MVC.

 

 
En helt färdigbakad bebis.
 

Fruktansvärda Magsmärtor

 
Väcks kl. 04.00 av fruktansvärda magsmärtor och en bebis som inte riktigt vill vakna trots flera glas med isvatten och några timmas vila på barnmorskans ordination. Nu blir det en tur upp till förlossningen för att kolla så att det inte är någon fara. Håll en tumme eller två att han bara är på bushumör.
 

Uppdatering:

Det är svårt för mig att förklara exakt hur ont jag hade i morse, men jag ska försöka. Det var som om magens alla inälvor vreds flera varv och jag kunde nästan inte andas. Den smärtan vaknade jag alltså av. Tårarna bara sprutade och jag liksom kände att något var fel. Eller rättare sagt, jag var så orolig att något skulle vara fel med bebisen. Försökte resa mig upp men det gick inte. Smärtan blev bara värre om jag försökte röra mig åt sidan. Låg och vred mig i sängen hur länge som helst utan att få en paus från smärtorna. Fanns liksom ingen början eller slut. Det gjorde bara så ont. Konstant. Till slut var jag tvungen att väcka Jan runt sextiden. Han hjälpte mig upp. Stackarn. Han var alldeles slut eftersom det var så tidigt och jag hade legat och haft ont så länge. Fick säkert inte mer än två timmars sömn. 
 
Det första jag försökte göra var så klart att få liv i Neo. Kände ingenting och tårarna fortsatte spruta. Smärtan i magen hade gett med sig men istället förflyttat sig till ryggen. Jag gick ner till köket och drack isvatten. Ingenting hjälpte. Det brukar alltid få liv i bebisen. Sen satt jag vid köksbordet och stirrade på min mobil. Skulle jag ringa till förlossningen? Vad skulle jag säga? Hur skulle jag beskriva mina smärtor? Min oro? Skulle jag bara strunta i det? Jag satt säkert i en halvtimme innan jag till slut ringde in, för jag visste att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv om det visade sig att något var galet och jag inte åkte in. Barnmorskan gav mig rådet att dricka ännu mer vatten, lägga mig på vänster sida i en timme och räkna antal rörelser. Kände bara av en endaste liten ynklig spark i sidan. Det var allt. Låg en halvtimme extra, men det kom inga fler rörelser. Så jag fick väcka Jan igen och vi åkte upp till sjukhuset. 
 
Vi var på förlossningen drygt 2,5 timme. Det sattes en CTG-kurva i en timme och därefter blev det noggrant ultraljud med massa olika mätningar som vi inte fattade mycket av. Han är så stor nu att det faktiskt är svårt att se vad som är vad på skärmen, men läkaren var väldigt målmedveten och det syntes att hon visste vad hon skulle leta efter och mäta. Även om vi inte hängde med i alla mätningar eller fick veta vad som orsakade mina magsmärtor i morse så fick vi i alla fall veta det absolut viktigaste - Neo såg ut att må bra, alla mätningar var normala och det var tillräckligt med fostervatten kvar. CTG:n visade att jag har värkar men oregelbundna, vilket inte är ovanligt så här nära inpå förlossningen. Nu ligger jag hemma i sängen. Har en hel del sömn att ta igen. Nu hoppas vi på att inte behöva åka in förrän det verkligen är dags. Stor kram till alla som tänkt på oss ♥
 

14 Dagar Kvar ♥

 
 
Rastlös. Kan inte somna. Passade på att packa BB-väskan. Igen.
Imorgon går jag ju in i vecka 39. Bebisen är mer än färdigbakad. 14 dagar kvar.
95% av graviditeten är avklarad. Helt sjukt ju!

Pregnancy Photos Week 38

 
 
Går ju in i vecka 39 nu på söndag och kom på att jag inte lagt upp magbilderna från vecka 38.
Som ni kanske märkt har vi fotat lite glesare. Händer inte så fasligt mycket med magen,
men vi ska försöka fota graviditeten ut. Förhoppningsvis blir det på sin höjd en plåtning till.

Ändrade Planer

 
God kväll. Vi är inte så jättepiggelin här hemma. Mycket värkar för min del och Jans högra axel är inte snäll. Vi hade planer på att slänga en massa skräp på återvinningscentralen samt åka till Ikea imorgon, men vi skjuter upp det till på söndag för att ge axeln lite tid på sig att bli bättre. Jag behöver ju åka rullstol på grund av min foglossning om jag ska klara en dag på Ikea och för att Jan ska kunna styra den måste hans axel fungera. Så imorgon tar vi det lugnt och vilar upp oss. Eventuellt blir det en liten tur i några affärer för att kika på en grill. Den han har nu har tyvärr sett sina bästa säsonger och inget vi vågar grilla på ännu. Och grillning är ju Jans specialité så det är svårt att låta soliga uppehållsdagar passera utan att ha möjlighet att slänga ett dött djur på grillen.
 
Jag har för övrigt lyckats vara sjukt effektiv idag. På eftermiddagen röjde jag i gästrummet. Fick ihop en stor svart soppåse med kläder att skänka till välgörenhet, en full blå Ikeakasse med skor samt en lika full med väskor. Gamla grejer som bara legat i kartonger och tagit en massa plats. Kan lika gärna ge bort det till mer behövande. Finns mycket mer som kan rensas ut men tills vidare får det räcka. Ju äldre Neo kommer bli desto mer plats måste vi göra åt honom och hans saker. Men som jag tidigare sagt, det första halvåret kommer han bo inne hos oss. Sen får vi se när vi ska måla och göra om gästrummet till hans rum. Blir ju ett rätt stort projekt. Nu ska jag vila lite i sängen och andas igenom några fler förvärkar innan det blir film på hemmabion. Trevlig helg, mina vänner!
 
 
 
Jan satte idag upp en ny whiteboardtavla i köket där vi kan skriva viktiga saker.
Som ni ser har jag redan klottrar ner det viktigaste. Hihi.

En Finurlig Grej

 
 
Extra förvaring att hänga på spjälsängen. Enkel att flytta då det är kardborrknäppning.
Jag valde dock att hänga den på kortändan istället för på långsidan som de gjort på bilden.
 
Tänkte förvara Neos nappar, mina amningsinlägg och lite annat smått och gott.
 
 

Konstig Natt

 
Ja, förvärkarna är ett faktum. Inatt vaknade jag flera gånger av att det gjorde ont som fan. Har väl sovit ganska sporadiskt. Men som jag läst och som jag fått det berättat för mig så kan dessa mysiga värkar hålla på i flera veckor innan det är dags för förlossningen. Härligt. 15 dagar kvar nu. Värkarna är ju fortfarande väldigt diffusa och oregelbundna. Inga klara toppar eller början och slut. Själv börjar jag bli lite rastlös. Känner att jag vill pyssla och greja med saker. Gick upp halv sju idag och började städa ur en garderob inne i gästrummet (Neos blivande rum). Tänkte fortsätta med att rensa ut gamla skor och väskor som jag inte använder och skänka bort till välgörenhet. Ja, ni hör ju. Kliar i fingrarna hela tiden. Har massa bra böcker att läsa, men hittar fortfarande ingen ro till det. Blir bara tillfredställd när jag fixar undan saker jag gått och tänkt på. Med lite hjälp av Jan. Fast just nu vette tusan hur det blir med assistansen. Jan verkar ha åkt på någon typ av inflammation i axeln så han kan inte lyfta tunga saker. För tillfället är vi inte världens piggaste par (om man bortser från min städmani).

Bebis Sparkar I Vecka 38

 
 Lilla Neo försöker fortfarande hitta rätt väg ut.
Nu är det livat värre i magen varje kväll. Följt av lite härliga förvärkar.

Det Sjukaste Ever

 
 
 
Har upplevt det SJUKASTE ever. På posten idag kom ett handskrivet fanbrev på två A4-sidor från en högprofilerad fånge som sitter inne på 8 år för grova skattebrott. Han skrev väldigt artigt och belevat och frågade bland annat om jag var singel och ifall jag ville brevväxla med honom för att "söka lite spänning". Behöver jag säga att jag och Jan fick oss vårt livs skratt? Antar att den intagne inte sett mina senaste "modellbilder" utan litar på att jag är i samma goda form som när jag stod bikinimodell. Hehehe.
 

Att Alltid Stå På Sig

 
Fick precis ett samtal från läkaren angående mina mått från bäckenröntgen. Det var inte samma läkare som skrev remissen. Han som ringde var mycket stressad och bröt kraftigt på svenska, så det var ganska svårt för mig att förstå och hänga med i vad han sa. Jag hörde hur stressad han var och förstod även att han ville ha samtalet avklarat så fort som möjligt eftersom han ringde mig drygt två timmar före den tid vi hade avtalat. Stress och svårförståelig svenska är ingen bra kombination när man ska förklara något för en patient. Men jag lät inte hans stress påverka mig. Nu skulle jag ha svar på mina frågor.
 
Först gick han igenom medicinska termer och mått som tyvärr är lite svåra för mig att upprepa. Han fick läsa om flera gånger och blev avbruten ett par gånger av någon i bakgrunden. Men det jag var mest intresserad av var mitt utgångsmått/totalmått. Jag har tidigare (genom någon medicinsk tidsskrift på nätet om bäckenmätning) tagit reda på att om totalmåttet ligger mellan 28,5-31,5 cm så var det osäkert. Man kan eventuellt föda vaginalt, beroende på hur stort barnet är. Hamnar man inom det spannet så är man alltså lite på gränsen och det är bäst att göra TUL så nära BF som möjligt för att uppskatta barnets födelsevikt.

Mitt totalmått låg på 31,3 - alltså inom osäkerhetsspannet. Läkaren sa att om min bebis ligger i säte så kan jag inte föda vaginalt. Blev en smula irriterad inombords när jag hörde detta. För tänk om jag bara "nöjt" mig med beskedet att mina mått såg normala ut när de i själva verket ligger på gränsen. Jag bad väldigt bestämt om att få ett tillväxtultraljud och han fixade det på några minuter. Så nu får bebisen gärna stanna kvar lite längre. Den 3:e maj har jag fått tid för TUL. Tänk att man måste stå på sig och själv göra egna efterforskningar för att få ett tillfredsställande besked! Suck
.
 
Till sjukvårdens "försvar" så kan det ju vara något jag missförstod. Det var som sagt väldigt svårt att per telefon uppfatta vad han sa och han kanske hade problem att förstå mig. Jag sa att jag fått veta inom vilket spann som det ansågs osäkert, för han pratade om ett annat gränsvärde på 29,5 cm. Och när jag kontrade om det jag hade tagit reda på så blev han osäker och sen verkade han hålla med mig. Som sagt, han var en smula svårtolkad. Men då kände jag att det var lika bra att köra hela vägen ut och "kräva" ett tillväxtultraljud. Särskilt efter att han å det bestämdaste hävdade att jag absolut inte skulle kunna föda vaginalt om bebisen låg i säte.
 
Så nu kommer ni inte behöva läsa om att jag vill ha bebisen nu på en gång. Neo får mer än gärna stanna kvar i magen tills ultraljudet är gjort. Så nära inpå förlossningen (med två dagar kvar tills jag kliver in i vecka 40) kommer viktuppskattningen vara ännu mer exakt än vad den var i vecka 33. Om ni vill hålla tummarna för något så håll tummarna att det verkligen inte kommer vara frågan om en jättebebis och att han fortfarande ligger med huvudet nedåt.
 
Ju längre tid som går desto mer känner jag att kroppen är redo för en vaginal förlossning. Om det helt plötsligt skulle bli aktuellt med ett kejsarsnitt vill jag gärna hinna smälta den nyheten, åtminstone några dagar innan snittet. Jag vet att man inte bör tänka så - att det kan bli akutsnitt ändå under förlossningen - men om jag har möjligheten att i förväg vänja mig vid tanken så underlättar det för mig och min panikångest inför sjukhus och operationer. Ligger bebisen åt det större hållet kanske det är mer troligt att jag behöver mer assistans under själva förlossningen. Och som läkaren sa, ligger Neo i säte är det inte aktuellt med vaginal förlossning. Bara den vetskapen ger mig en känsla av lugn för då vet jag på ett ungefär vad jag har att vänta mig i de olika situationerna.
 
 

 
 
 

Smått Ofattbart

 
Det pirrade till ordentligt i magen när jag såg på min graviditetsuträknare att det idag bara är 16 dagar kvar till beräknad förlossning. 16 dagar! Snart är vi nere på två veckor och efter det kommer vi vara nere på ensiffrigt - om han inte bestämmer sig för att komma tidigare. För varje dag som passerar ökar min insikt över att han kan komma när som helst. Samtidigt känns det smått ofattbart att det är så nära. Att efter snart 9 månaders väntan och längtan äntligen vara i mål. "Bara" det stora slutprovet kvar innan vi kan njuta av den underbaraste belöningen man kan få. Nu hoppas vi så klart att allt kommer gå bra under förlossningen.
 
När jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag haft en normal och okomplicerad, men rätt kämpig graviditet. Det har inte uppstått några allvarliga komplikationer och alla krämpor jag åkt på har ju på något vis hört till. Det är min unika graviditet och jag skulle faktiskt inte byta bort den, trots att jag kräktes konstant de första 17 veckorna och åkte på foglossning efter halva graviditeten. För jisses så lärorikt det varit för mig att inte kunna styra över minsta lilla detalj. Att lyssna på kroppen och låta den fysiska och psykiska hälsan gå före. Hoppas jag inte glömmer bort den lärdomen efter att bebisen kommit.
 
En annan lärdom jag vet att jag kommer lära mig i samma stund som Neo ligger i min famn är vad som verkligen spelar någon roll i livet. För mig kommer mitt barn - min egna familj - ha första och högsta prioritet. Jag kommer få perspektiv på så mycket och verkligen känna vad som är viktigt. Den insikten ser jag fram emot. Förhoppningsvis får man lättare att slå bort sådant som är oviktigt, som stjäl en massa energi och som sprider negativitet. Kärlek och trygghet är vad jag vill omge mitt barn med. All fokus kommer ligga på det och att landa i mammarollen. Har man ingen förståelse eller respekt för det har man ingen plats i mitt liv.
 
 
 
Bebisen kryper nästan ut ur bild - så nära är det!

Bästa Förslaget

 
Jan ringde efter jobbet och erbjöd sig att åka och köpa skötbordet idag istället för imorgon. Jag hade tidigare i morse ringt till butiken och reserverat ett då de bara hade en kvar på lagret. Börjar ju som sagt dra ihop sig på allvar nu och vill inte känna mig stressad över att behöva jaga skötbord i sista stund. Blev hur glad som helst när Jan kom hem med det stora paketet. Och han föreslog även att han skulle sätta upp det idag. Vilken lycka! Tänk att man kan bli så glad över att få i ordning en plats där man kan byta bebisens blöjor. Hihi. Och på lördag blir det Ikea. Är bland annat på jakt efter en liten mobil som man kan hänga över skötbordet.
 
 
Insåg att det var en bra idé att ha ett skötbord inne i badrummet. Nära till vatten.
Skötbädden kan jag ha i badrummet därnere under dagen.
 
 
Tänk att jag verkligen längtar efter att byta kiss-och bajsblöjor. Måste vara smått tokig!
 
Nu är vi så redo!

P.s Bebisen är om möjligt ännu vildare ikväll kombinerat med molande värk, men i övrigt inget nytt.
Har tyvärr på känn att det kan dröja ett par veckor till. Men han är helt klart ivrig på att få träffa oss.

Kan Det Vara Något På G?

 
Igår kväll var bebisen jättevild i magen. Det sparkades, bökades och buffades åt alla håll och kanter samtidigt som ilningarna i de södra regionerna var väldigt svåra att andas igenom. Sen började jag känna något nytt som jag tidigare inte känt av. Liksom en molande värk i bebismagen som bäst kan liknas vid mensvärk. Det har kommit och gått nu ett par dagar, men nu känner jag av det varje dag. Senast i morse. Jag vet att man kan gå med förvärkar väldigt länge utan att det behöver betyda att bebisen är på gång, men eftersom jag tidigare inte känta av "mensvärken" så vill jag gärna tro att kroppen förbereder sig för the real deal. Bara att vänta och se. Har en känsla av att jag inte kommer ta miste på när det verkligen är allvar. Kom igen nu, bebis!
 

Smisk På Fingrarna

 
Jag har farit fram som en gravid tornado här på morgonkvisten. Städat, diskat och plockat i köket samt gått en kontrollrunda i vardagsrummet, hallen och badrummet. Plockstädat där det behövts, puffat upp kuddar, flyttat möbler och lagt mattorna på sin plats. Det kliade i fingrarna att dra igång dammsugaren men jag spar det till ett senare tillfälle. Fick lite smisk på fingrarna över att jag lyfte ett par väldigt tunga möbler, men jag var liksom i farten och tänkte mig inte riktigt för. Tycker det är härligt att kunna röra på mig utan att allting gör ont. Vill passa på för det tillståndet brukar ju inte vara så länge. Men nästa gång har jag lovat Jan att be honom flytta på tunga saker. Nu är i alla fall nedervåningen fin och saker är på sin plats. Då mår jag extra bra. Det har alltid varit så. Att jag känner mig extra lugn och liksom mysig när det är städat omkring mig. Då saker och ting är på sin plats.
 
Nu är det bara ett par rum på övervåningen kvar. Sovrummet och badrummet ser hyfsat städade ut. Det är bara lite plock som behövs. Men på arbetsrummet/tv-rummet samt gästrummet behövs det en rejäl städomgång. Mest inne på gästrummet. Där har vi lagt in en massa bebisprylar och så har jag lite annat skräp som ska ges bort alternativt slängas. Jan håller även på att bygga några hyllor och eftersom det varit lite för kallt utomhus har han klätt in gästrumsgolvet med papper så att han kan söla lite inomhus. På söndag ska vi försöka slänga en hel del skräp så det kommer bli lite bättre plats i de stökiga rummen. Även fast det är mycket prylar i ett rum så kan jag röja upp lite så det ser städat ut i bebiskaoset. En hel del saker kommer försvinna så fort vi satt upp skötbordet som vi ska köpa imorgon (om det finns inne).
 
Ja, det kommer bli riktigt bra detta. Kan med gott samvete spendera större delen av dagen i sängen om det skulle behövas. Har mycket vätska i kroppen igen och det känns i benen. Det enda som brukar hjälpa är att ligga ganska stilla i sängen med benen högt under en dag. Usch. Men nu är det bara 17 dagar kvar. Helt sanslöst lite!
 
 
Hoppas missarna gillar bebisen lika mycket som de gillar bebisens prylar.
To be continued....
 
 
Ligger ofta och kikar på bebisens säng när vi gått och lagt oss.
Snart har vi vår älskade son hos oss.
 
 

Mitt Utmärkta Järnvärde

 
 
För att fira mitt utmärkta järnvärde snodde sambon ihop en smarrig middag
bestående av gratinerade fajitas med marinerad fläskfilé och hemmagjord guacamole.
Behöver nog inte ens säga vem som åt mest...
 

Älskar Att Fynda

 
När vi fick beskedet om att vi väntade barn satte vi oss ner och diskuterade vad som behövdes införskaffas och hur vi ville införskaffa det nödvändiga (och ibland kanske inte helt nödvändiga). För oss har det aldrig varit några problem att köpa saker begagnat. Det har snarare varit en utgångspunkt, så länge det man köper är säkert och ser fräscht ut. Barnvagnen (med liggdel, sittdel, regnskydd och skötväska) köpte vi på annons för 2 500 kr (i affären 11-12 000 kr), spjälsängen med madrass, täcke, kudde och sängkläder köpte vi från en kollega på Jans jobb för 200 kr, resesängen likaså. Babykorgen går kanske under sådant som inte är helt nödvändigt, men jag kunde verkligen inte låta bli. Den kostade 500 kr och hade köpts på Irland.
 
En Baby Björn bärsele inhandlades också på annons för några hundralappar och babyskyddet har vi fått låna. Dagens fynd - en babysitter - köpte jag för det överkomliga priset 150 kr (nypris 649 kr). Utöver detta har vi fått väldigt mycket av vänner och bekanta såsom kläder, extra täcken, leksaker och nappflaskor. Det vi köpt nytt är sänghimmeln, kläder och skor (mestadels från min favoritaffär Next) och nu på torsdag behöver vi ett skötbord att sätta upp i badrummet på övervåningen. Och så köpte jag lite saker på Ullared såsom badbaljan, babygymmet och sängmobilen. Men Ullared är ju en sådan fantastiskt bra affär som inte rånar stackars blivande föräldrar på alla pengarna.
 
För att summera tycker jag att vi varit väldigt bra på att fynda. Slut på meddelandet.
 
 
Dagens fynd - en babysitter.

Mäta Magen Besök 5

 
 
Så har vi kommit hem från det femte mäta-magen-besöket hos barnmorskan. Det var ett spännande besök då vi skrev en sammanfattning om hur graviditeten varit samt förtydligade en del önskemål inför förlossningen. Jag passade även på att fråga vad mer det stod i min journal angående min bäckenröntgen. Svaret hade kommit och beskedet var att jag hade "normala mått". Noggrann som jag är så nöjer jag mig inte med att bara få svaret "normala mått". Exakt vad menas med normala mått? Och jag vill gärna att någon förklarar för mig vad som räknas som icke normalt. Jag vill veta vad mina exakta mått är utifrån röntgenmätningen och jag har rätt att få det förklarat för mig. Även fast jag självklart gjort en hel del egen efterforskning så vill jag få det bekräftat av en läkare. Men sån är jag. Jag nöjer mig inte utan måste krama ur all information. Så jag stod på mig.
 
Tyckte det var ytterst märkligt att det inte stod någonting mer i journalen angående detta så jag har bokat in en telefontid med en läkare på torsdag som förhoppningsvis kan förklara utförligare och ge mig mina mått. Annars får jag väl vända mig till röntgenavdelningen på sjukhuset, men det tycker jag inte ska behövas. Det är ju uppenbarligen någon läkare som tagit emot resultaten, läst av dem och tagit beslutet att allt ser normalt ut. Jag är självklart glad över att det inte visade på ett för trångt bäcken, men innan jag får klara besked kan jag inte helt andas ut. Även bebisens förväntade storlek måste ju tas i beaktande för även om jag har normalmått kan det ändå uppstå komplikationer ifall bebisen börjar dra åt det lite större hållet.
 
Än så länge är det dock inget som tyder på att vi får en jättebebis. SF-måttet följer kurvan bra och idag såg jag att den till och med började plana ut, vilket är ganska naturligt med tanke på att det snart är dags. Och sedan hade bebisen sjunkit ner ytterligare. Det verkade som att han är i stort sett fixerad. Det var ytterst lite som gick att rucka. Barnmorskan trodde på max en 4-kilos bebis, fast det tycker jag låter väldigt mycket för lilla mig, även fast det är en pojke och pojkar generellt väger mer än flickbebisar. Hoppas att det senaste tillväxtultraljudet visade mer exakt. En 3,5 kilos kan jag åtminstone föreställa mig att jag klarar av att pressa ut. Men det blir troligtvis inget mer ultraljud eftersom varken röntgen eller min kurva visar på några avvikelser. Så nästa gång vi ser vår son är efter förlossningen.
 
Jag kan komma med en glädjande nyhet. Jag behöver INTE längre käka de där förbaskade järntabletterna längre! Jippiedooo! Snart kommer magen fungera normalt igen. Blev verkligen överlycklig. Järnvärdet låg på 140 och det är till och med bättre än vad jag hade på inskrivningen (132). Men så mycket järnrika grönsaker som jag ätit plus de där tabletterna är jag inte så förvånad att jag klarade mig över gränsen, fast att det var så bra som 140 gjorde mig glatt överraskad. Bara sockret hade stigit. Vanligtvis ligger jag på runt 4 men så länge det inte överstiger 8 är det ingen fara och mitt låg idag på 7,3. Troligtvis var det en tillfällighet då jag ätit rätt mycket frukt och smoothies strax innan besöket. Vikten låg på ett kilo upp sen förra gången. Barnmorskan tyckte att det räckte så och jag argumenterar ju inte emot, men jag kan inte göra så mycket åt att vikten fortsätter stiga. Ena dagen kan jag väga ett-två kilo mer och så kissar jag jättemycket, vätskan försvinner och sen har jag tappat de där kilona.
 
 
Sammanfattning:
 
Vecka: 38 (v.37+2).
Bebisens hjärtslag: 135 (Förra gången: 135-140).
Blodtryck: 110/65 (Förra gången: 110/60).
SF-mått: 36 (Förra gången: 35).
Socker: 7,3 (Förra gången: 4,4).
Järn: 140 (Förra gången: 117).
Total viktuppgång: 13,5 (Förra gången: 12,5 kg).
 
 
 
En dagens mage i vecka 38.

Jag Känner Ingenting Nytt

 
18 dagar kvar till beräknad förlossning och jag känner ingenting. Alltså ingenting nytt. Hade någon typ av lustig mensvärk men det gick över så det kanske bara var något tillfälligt. Annars ingen direkt ökning av förvärkarna, ingen tidig vattenavgång och bebisen har till och med lugnat ner sig i sina försök till fixering. Nu börjar jag bli otålig. Tur att jag har mina barnmorskebesök så att det i alla fall händer någonting i vardagen. Halv två ska vi till barnmorskan och göra de vanliga testerna och mätningarna. Jag tror inte han är fixerad, men magen har nog växt som den ska. Ser fram emot att få lyssna på hjärtljuden. Kan inte låta bli att fundera lite extra på hur han har det därinne när jag hör hans hjärta slå. Magiskt.
 
 

Det Känns Så Overkligt

 
Det känns så overkligt. Att vi snart ska bli föräldrar. Det känns som om jag alltid varit gravid. Att jag alltid haft min stora, runda fina mage. Jag kommer inte ens ihåg hur det kändes att vara utan bebismagen. Men snart får vi uppleva den största kärleken av dem alla - kärleken till sitt barn. Längtar otroligt mycket efter att få se in i de där unika små ögonen, att få se en perfekt blandning av mig och Jan. Vår alldeles egna lilla skatt. Någon som har båda våra ansiktsdrag. Gud, vad förälskade vi kommer att bli i vår son. Om ni tycker att jag är i en liten bubbla just nu - vänta ni bara.
 

Godis För Själen

 
Lyckades få mig en timmes lur på eftermiddagen och det gjorde verkligen underverk! Orkade laga hela middagen idag till mig och Jan. Det har väl hänt typ en gång innan att jag klarat av. Kände mig så stolt. Och så klarade jag av att röja upp i köket efteråt. Under middagen kom Jan med det bästa förslaget jag hört på länge. Han tänkte att jag skulle må bra av ett skumbad och en ansiktsmask. Så sagt och gjort, efter en nyttig middag bestående av kycklinglår, potatis, stekt spenat med rostade pinjenötter och en citronsås, fick jag sjunka ner i ett ljuvligt varmt bad. Det var första gången jag testade ansiktsmask. Skönt men lite läskigt när den stelnade. Kändes som om man blivit botoxad i hela ansiktet. Nu vet jag förvisso inte hur det känns med botox men jag kan ju tänka mig. Hehe. Passade på att fila fötterna och sen blev jag skrubbad på ryggen. Åh, det var verkligen godis för själen att få en hemmaspa-kväll. Underbart!
 
 
Älskar skumbad.
 
 
Ansiktsmasken luktade så gott att jag hade god lust att äta upp den.
 
 
Magen njuter i badet.
 

Att Sätta Sig Själv Först

 
Sover inte alls bra. Det blir mycket spring nu på nätterna till toaletten och det tar evigheter för mig att somna. Ännu längre när förvärkarna kickar igång och ofta precis när jag ska lägga mig för natten. Skulle inte förvåna mig om förlossningen kickar igång någon gång runt tolvslaget. Jag har det på känn. Eftersom jag blir berövad på ganska mycket sömn under natten så försöker jag ta igen det på dagarna. Det kan röra sig om allt från två till fyra timmar i stöpet. De där timmarna på dagen är så värdefulla för mig och jag har verkligen bett folk att inte ringa, utan skicka sms eller mail om det är något. Men vibrationen har jag på ifall det skulle vara min barnmorska eller läkare som behöver nå mig. När då någon som VET att jag inte vill ha samtal på dagen ändå ringer utan någon legitim anledning blir jag så himla arg, ledsen och besviken. Självklart PRECIS när jag lyckats somna. Övervägde ett tag att blockera vissa nummer från att ringa min mobil, men tyvärr visade det sig att jag har fel sorts abonnemang för den tjänsten och så har jag heller inte den funktionen i min mobil. Nackdelen med att ha en gammal Samsung med viklucka och knappar. Men jag vågar vägra såna där otympliga smartphones. Jag vill ha knappar på min mobil! Nåväl. Nu blev det en liten avstickare. Åter till ämnet.
 
Det kanske är lite abstrakt att greppa för vissa, men just nu befinner jag mig i lite av en bubbla där minsta påfrestning utifrån kan vara för mycket för mig. Min fokus just här och nu fram till förlossningen är att rå om mig själv. Jag KAN inte ta på mig eller lyssna på en massa jobbiga saker just nu för det är jag för bräcklig för. Ska jag orka ge stöd och råd till någon så vill jag vara där till hundra procent. Det är jag definitivt inte nu. Så att leka psykolog till andra i mitt tillstånd är varken rättvist mot mig eller någon annan. Jag har alldeles för mycket att förbereda och bearbeta mentalt. Jisses, jag ska ju snart genomgå det mest smärtsamma en kvinna kan göra och är inte så lite livrädd. Första prio är att jag ska samla så mycket ork och styrka jag kan inför detta. Och även om det är 19 dagar kvar till förlossningen så KAN bebisen komma när som helst och även det är ett orosmoment. Ett efterlängtat sådant, men likväl ett litet orosmoment. Men visst, man känner sig stundtals ibland som världens största egoist när man är inne i sin höggravida bebisbubbla, men jag vet ju att jag måste vara det just nu för att orka. Min psykolog finns där för mig och det är skönt att höra från en utomstående att det är okej att känna att man sätter sig själv först och gör det som känns bra för en själv.

 
 
Eftersom sömnen inte ville infinna sig efter mobilsamtalet gick jag ner och lagade lunch.
Det blev en massa goda favoriter på en och samma tallrik. Mumma!

Ännu En Vecka

 
God morgon, kära läsare. Hoppas ni alla haft en underbar helg. Jag ligger kvar i sängen och smuttar på en hallonsmoothie. Har bestämt mig för att inte bli svullen om benen idag så högläge är vad som gäller några timmar till. Det kliade i fingrarna i morse när jag var nere i köket för jag ville verkligen plocka ur maskinen och ställa in den smutsiga disken. Men icke. Får mjukstarta lite denna måndag och sen efter lunch kan jag nog ta tag i de fåtal vardagliga sysslor jag fortfarande lyckas hantera. Jan har åkt till jobbet och vardagen är tillbaka. Imorgon ska vi till barnmorskan för det femte mäta-magen-besöket. Vi ska väl prata lite om resultatet av bäckenröntgen och bebisens uppskattade födelsevikt. Nu är det inte många barnmorskebesök kvar. Känner mig både taggad och livrädd på samma gång.

Love Is In The Air

 
 
Första bilden från dagens gravidplåtning i vecka 38.
Tack älskade underbara för att du gör mig så strålande. Älskar dig ♥

Photoshoot Vecka 38

 
Så har vi fotat stora preggomagen i vecka 38. Får se hur många fler plåtningar vi hinner med innan det blir dags att börja med newborn-fotograferingar på älskade lilla Neo. För min del gör det absolut ingenting om detta var sista gången vi dokumenterade gravidmagen. Nu är jag så redo att bli mamma! Fast något säger mig att vi troligtvis kommer hinna med en plåtning i både vecka 40 och kanske även en i vecka 42. Men mycket kan ju hända ännu på 20 dagar. Tänk, det är ynka 20 dagar kvar till förlossningen! Galet! Passerar jag förlossningsdatumet kommer jag börja skriva BF+X i mina rubriker på bloggen, där X:et ersätts med hur många dagar jag gått över tiden. Jag tippar på BF+6.
 
 
Idag tog vi bilder i denna somriga klänning.
 
 
Katten Frezze myser som vanligt när studion är framme.
 
 
 

Välkommen Vecka 38

 

Nu är bebisen färdigbakad och kan födas precis när som helst. Om vår son föds under denna vecka så anses han inte vara född för tidigt. Ungefär sex procent föds före fullgångna 37 graviditetsveckor. Bara 5% av alla barn föds på sitt beräknade förlossningsdatum. Man brukar säga att en normal graviditet varar allt ifrån 37 fullgångna veckor + 0 dagar till 41 fullgångna veckor + 6 dagar. De flesta av alla barn som föds i Sverige kommer ut mellan dessa veckor.  Är så nyfiken på när vår lilla bebis behagar titta ut. Vårt BF-datum är ju den 11:e maj, alltså om 20 dagar, men jag har på känn att han kommer lite senare än så om man ska tro statistiken. Det råder oklarheter om vad som sätter igång förlossningen, men en forskning säger att det är barnet som bestämmer när han/hon vill komma ut. Man anser då att graviditetslängden finns i mitt barns arvsanlag. Det anlaget har alltså bestämts efter vad som är normal graviditetslängd i min och min partners familj. Att barnet vuxit till en viss storlek samt om föregående fosterdel är fixerad eller inte har ingen direkt betydelse för när förlossningen sätts igång, men moderkakans livslängd spelar in.

 

Neo är ungefär 50 cm från topp till tå och väger omkring 3.2 kg. Fascineras varje dag över att han faktiskt får plats därinne i magen. Han växer fortfarande även om han egentligen redan är redo att födas. Tanken på att gå över tiden gör mig en smula nervös för jag vill ju inte föda ut en stor bebis (vem vill det?) Även om födelsevikten uppskattades till 3 500 gram på senaste ultraljudet så växer han ju onekligen på sig för var dag som han stannar inne i magen. För de som oroar sig för att barnet ska ha navelsträngen runt halsen vid födseln kan sägas att det tydligen är mycket vanligt. Ungefär en femtedel föds så, men det är oftast inga problem eftersom barnmorskan lätt kan lossa den vid födseln. Har nog inte ens tänkt tanken på det förut, men jag vill och hoppas kunna lita på att personalen vet vad de gör.

 

Vissa kvinnor ökar i vikt under hela graviditeten, andra stannar av mot slutet. Båda sätten är helt normalt. Jag trodde att jag hade stannat av, men har nu insett att jag tyvärr är en av många som samlar bedrövligt mycket vätska de allra sista veckorna. Sväller upp och får svårt att gå. Svårare än tidigare för nu är det inte bara foglossningen som sinkar mig. Min totala viktuppgång nu i vecka 38 ligger dock fortarande på +12,5 kg. För några dagar sedan visade vågen betydligt mer (när jag var om mest svullen), men jag har haft världens kissmaraton under det senaste dygnet och har fått bevisat för mig svart på vitt att det verkligen är vätska som jag lägger på mig eftersom jag tycks ha tappat en del. Nu är det väldigt svårt att hitta kläder som räcker till. Det enda jag får tänka på är att klä mig bekvämt. Bylsiga, luftiga tröjor och byxor är helt rätt. Hemma har jag lånat Jans mjukisbyxor och t-shirts. Jag känner att jag har nog att fundera över och behöver inte öka bekymren genom att klä mig obekvämt. Bara om jag ska iväg någonstans orkar jag klä mig lite snyggare.

 

Övre delen av min livmoder är nu 16.5 - 18 cm ovanför naveln. Innan förlossningsvärkar börjar kan det hända att man upplever förvärkar, vilka inte skall förväxlas med Braxton-Hicks-värkar. Dessa förvärkar hjälper till att utvidga livmoderhalsen och förbereder vattenavgången. De kan försvinna om man ställer sig upp och går omkring en smula. Det som skiljer förvärkar från sådana sammandragningar som signalerar förlossning är att de senare oftare gör ont. Först blir magen spänd och hård, precis som vid förvärkarna, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Den sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Det är dock inte alls säkert att man får någon förvarning om att förlossningen är på gång. En del gravida kan uppleva en ilande känsla när barnets huvud stöter emot musklerna i bäckenbotten. Blir irriterad över att dessa informationstexter jag hittar i tidningar, böcker och internetsidor aldrig skriver hur förbannat ont det kan göra. Vadå ilande känsla? Det känns som om någon skär med rakblad rakt in i blygdbenet. Och nej, jag är inte ensam om att uppleva den smärtan.

 

Nu är tiden då man inte gör mycket annat än väntar. Veckorna före den beräknade förlossningen upplevs mycket olika av olika kvinnor. Vissa blir deprimerade mot slutet av graviditeten, blir labila till humöret, irriterade och har svårt att få någonting gjort. Orsakerna kan vara en mängd olika saker: oro inför förlossningen, trötthet på grund av sömnbrist och längtan efter att graviditeten ska vara över. Andra får en drift att förbereda för barnets ankomst – se om sitt hus, sätter igång med storstädning, lagar mat, bakar och fryser in för kommande behov eller titta på lite babykläder. Vissa upplever att fingrarna svullnar eller blir kraftlösa. Detta är obehagligt och beror på nerver som kommer i kläm över handlederna. Detta är inte farligt. Lite sträckning av lederna hjälper ofta. Ja, detta har blivit värre för mig. Har väldigt ont och kan inte knyta händerna ordentligt hur myckt jag än sträcker fingrarna efter övningarna jag fick av sjukgymnasten. Jag skulle väl inte säga att jag är deprimerad, men jag vill gärna bli lämnad ifred. Det beror mestadels på att allting gör så ont, främst bäckenbenet men också mina svullna ben och händer. Man är inte så trevlig att umgås med när man har ont.

 

Nu när det närmar sig kan det hur som helst vara klokt att läsa på om de olika faser som en förlossning innebär, detta gäller inte minst partnern, så att man i stora drag vet vad som väntar. Läs gärna mitt tidigare inlägg om vad man kan tänka på när förlossningen kickar igång. Det hittar ni HÄR.

 

 
Nu är vår älskade son redo att se världens ljus för första gången.
Välkommen till oss närhelst du önskar, lilla Neo. Vi längtar!

 

 

Återfall

 
Fram till lunch idag mådde jag rätt bra. Jag lade märkte till att jag hade lite ondare i kroppen än vanligt. Bäckenet, höften och kroppens alla leder värkte en smula mer, men jag tänkte att det skulle försvinna under dagen. Det gjorde det inte. Istället började jag få tillbaka graviditetsillamåendet som jag hade i början. Det blev framstupa sidoläge i sängen och ett evighets kämpande för att behålla den goda lunch som Jan lagat till mig. Är barnsligt förtjust i hans omeletter så det hade känts som ett riktigt slöseri om jag hade fått se den igen på vägen upp. Efter många timmar lyckades jag somna ifrån både värken och illamåendet.
 
Som ni förstår har jag inte varit i form ens att uppdatera bloggen förrän nu. Det lusiga är att ju sämre jag mår desto mer känner jag av att det verkligen börjar närma sig. Jag har inga förhoppningar att jag kommer må som en prinsessa när förlossningen kickar igång på allvar. Så att jag mår väldigt dåligt vissa dagar i detta skede av graviditeten ser jag som att kroppen börjar förbereda sig inför slutprovet. Nu mår jag bättre, men kroppen är helt slutkörd och psykiskt känner jag mig ganska så mörbultad. Vilken tur att vi bara hade tänkt ha en mys-och slapparhelg utan några förpliktelser. Hoppas ni alla har en fin helg.

Tack Alla Underbara ♥

 
Åh, ni fina läsare! Ni peppar mig till tusen ska ni veta. Är så glad och tacksam att jag har er. Ledsen om jag inte hunnit uppdatera tidigare, men jag har sovit som en klubbad oxe i stort sett hela dagen efter att vi kommit hem från barnmorskan. Jag fick alltså lämna urinprov och kolla blodtrycket. Kunde dra en lättnadens suck när det inte visade några tecken på havandeskapsförgiftning. Blodtrycket låg på fina 110/65. Fick berättat för mig att man förr i tiden fick vätskeutdrivande om man samlade mycket vatten under graviditeten, men att man inte gav det längre. Fick ingen vidare förklaring. Nehepp, tänkte jag. Det hade ju varit rätt skönt att bli av med lite överskottsvätska eftersom det trycker på så mycket i benen. Att jag har så ont fick jag förklarat att det troligtvis hade att göra med att jag är så kort. Då trycker det och blir liksom extra tungt att bära alla kilon, särskilt nu mot slutet. Jo, tack det vet jag ju. Jäkla dvärgväxt alltså! Det fanns i stort sett ingenting jag kunde göra för att bli av med smärtan. Inget som jag inte redan gör. Bara gilla läget och bita ihop. 
 
Förstår inte varför det ska vara så svårt för mig att se till den stora bilden. Jag har ju snart varit gravid i 9 månader och även om jag haft det kämpigt så har jag haft en graviditet utan allvarliga incidenter. Och det är först nu när jag vet att jag kommer få träffa min son inom tre veckor (eller fem veckor om jag går maximalt över tiden) som jag känner mig otålig och väldigt gnällig. Kan inte förstå varför. Borde jag inte börjat gnälla för flera månader sedan över att det är så långt kvar? Varför nu liksom, när man verkligen har ett datum? Den kvinnliga hjärnan är inte alltid förnuftig märker jag. Men jag ska försöka jobba lite på den biten. Nu är det helg och jag har lämnat ett önskemål om extra mycket Jan-tid. Det vill säga, inga förpliktelser utan vi ska bara ligga i sängen, ta det lugnt, se på TV, kramas och bara mysa. Kanske göra en liten avstickare ut på stan om vi kommer på något ärende, men absolut inga måsten.
 
 

Jabba The Hutt

 

Uppdatering:
 
Ska snart iväg kl. 10 och lämna prov för att (förhoppningsvis) utesluta havandeskapsförgiftning.
Mitt blodtryck har varit lågt och väldigt bra under hela graviditeten, men barnmorskan tyckte inte om
att jag hade ont samtidigt som jag var svullen så hon ville ta in mig för en extra koll.
 
Jag har alltid varit ett stort Star Wars-fan, men att efterlikna Jabba The Hutt har väl aldrig riktigt varit något jag eftersträvat. Nu tycks den förvandligen vara ofrånkomlig och för första gången under graviditeten börjar jag känna viktpanik. Min sambo försöker prata allvar med mig. Han säger att jag har ätit bra och nyttig kost under hela graviditeten och att vågen ökat drastiskt de senaste dagarna är på grund av all vätska. Jag ska försöka lyssna. Fram till för någon vecka sedan har jag ju följt min viktkurva jättebra, men under bara de senaste dagarna har jag svullnat upp ofantligt mycket, främst på benen. Vaderna och fötterna är som två klossar, mina händer och fingrar ser ut som om någon slagit på dom. Och det gör ont hela tiden.
 
Jag försöker massera och röra mig så mycket det går trots värken och foglossningen, men nu tycks det bara förvärra svullnaden. Känns som att jag kommit till det stadiet av graviditeten att ingenting hjälper längre. Varken stödstrumpor, högläge eller rörelse. Kanske är det därför jag verkligen inte vill gå över tiden. För att det börjar bli för tungt och göra för ont. Igår hade jag ett litet hormonpsykbryt och bara grät och grät. Visst känner man och fattar att allt detta går man igenom för att få något av det finaste man kan få, men när man är mitt uppe i det och värken aldrig vill ge med sig, då är det svårt att bara känna sig positiv. Och till råga på allt börjar jag få en fruktansvärd huvudvärk. Nej, ingen bra dag idag. Puss på er.
 
 
 
Mina 36:or är ett minne blott. Nu behöver jag 38 i skor för att inte få ont.
 
 
Testade min förlovningsring häromdagen. Jag kunde ha den på lillfingret....

Som En Tornado

 
Okej, jag har ju svårt för att sitta still. Särskilt när kroppen tycks må hyfsat bra. Efter lunch röjde jag upp och städade på nedervåningen. Sen tog jag en runda i sovrummet och de båda badrummen. Drog fram som en liten tornado. Katten tittade på mig som om jag var helt dum i huvudet, men jag ville ju passa på när jag kunde röra mig. Fast nu pausar jag för idag. Vilar i sängen med benen i högläge. Rätt irriterande det där med svullnaden. Står jag eller går för mycket svullnar fötterna upp och gör ont. Men om jag går för lite så kommer ju inte cirkulationen igång och det kan i sin tur också leda till svullnad. Skit samma om jag får dras med några extrakilon efter förlossningen, det är svullnaden som stör mig allra mest. Och inte bara i fötterna utan i mina händer och alla leder. Det gör ont och jag kan inte böja mina fingrar. Blä.
 
Hittills har jag märkt att fötterna är som mest känsliga för promenader eller mycket stående. Ta till exempel gårdagen. Jag var ute och flängde från tolv på dagen till sju på kvällen. Och inte en enda gång tänkte jag på att sätta upp fötterna i högläge. Stupid. När jag kom hem såg mina fossingar ut att tillhöra ett lik som legat för länge och ruttnat i solen. Sjukt sexigt. Apropå sexigt så får vi besök av en modell ikväll som Jan ska plåta. Tror det är bikinibilder som står på agendan, men jag minns inte riktigt vad Jan berättade. Mitt huvud är lite uppe i det blå. Hur som haver, det ser i alla fall ut att bli sista plåtningen på väldigt länge för min fotograferande sambo. Helgerna går ju helt bort och nu börjar veckodagarna också rinna iväg. 23 dagar kvar gott folk. Snart börjar allvaret.
 
Lilla bebis är så himla efterlängtad. Idag insåg jag hur van jag blivit av att ha honom i magen. Helt plötsligt stack det liksom ut en liten fot i sidan på mig strax nedanför revbenen, och utan att röra en min puttade jag tillbaka foten. Som om det vore det mest naturliga i världen. Rätt knasigt om man tänker efter. Från att ha tyckt att det varit inte så lite läskigt med små fladder, till att fullständigt accepterat att det sticker ut kroppsdelar lite här och var från magen. Han har verkligen blivit en del av mig. Kan ju så klart inte låta bli att undra om jag kommer känna saknad av att ha honom därinne. Just nu är det svårt att föreställa mig det eftersom jag längtar så mycket efter att få hålla honom i min famn. Men man brukar ju sakna det man inte har så bli inte förvånade om jag en vacker dag uttrycker saknad efter min stora, runda gravidmage.
 
 
"Hörru matte! Chilla lite nu för bövelen!"
 
 
Här är någon som verkligen vet hur man tar det lugnt.
 

Loving The Rain

 
Jag kanske är den enda personen i Sverige som kände genuin glädje när jag vaknade upp i morse och såg att det regnade. Inbillar mig att ett regnigt väder är betydligt bättre för min allergi än sol och friska vindar. Så nu ligger jag nerbäddad i sängen, mumsar på ananas och kikar på Nyhetsmorgon medan bebisen bökar i magen. Sämre kan man ha det. Mina fötter är fortfarande otroligt svullna efter gårdagens omkringflängande så jag kommer nog inte kliva upp förrän vätskan gett med sig. Snart är det helg och jag behöver inte lämna lägenheten förrän på tisdag då vi ska till min vanliga barnmorska igen för mätning av magen och provtagning. De kommande dagarna blir det bara lugna puckar. Både för mig och för Jan. Han behöver också sin beskärda del av vila.
 
 
Ett måste under graviditeten - bananer, avokado och ananas. Så jäkla gott!

Dagens Tistel

 
Dagens tistel går till en sjuksköterska på Södra Torgets vårdcentral i Borås. Där stod jag - höggravid med kryckor, rinnande näsa och tårar som bara sprutade ur ögonen på grund av pollenallergin - och säger att jag behöver träffa en läkare för att diskutera vilken allergimedicin jag med säkerhet kan äta som gravid. Vad möts jag av? Jo, en sjuksköterska som behandlar mig som en 2-åring, med attityden att jag inte borde besvära dom med sådant och skickar mig vidare till Apoteket för där kan dom minsann sånt. Och vad händer på Apoteket? Jo, personalen hänvisar mig till min läkare på vårdcentralen för dom vågar inte uttala sig om vilken medicin som lämpar sig.
 
Jag försöker ringa till vårdcentralen hur många gånger som helst och blir inte ens vidarekopplad. Då känner jag hur nära jag är på att bryta ihop. Sista utvägen: ringer till 1177 och nästan gråter av förtvivlan för jag inte får någon hjälp. Jag ville ju bara ha allergimedicin. Kvinnan jag pratar med blir riktigt upprörd när hon hör hur jag blivit behandlad och säger myndigt: "Det här ska jag fixa! Så här ska det INTE få gå till!" Så bokar hon in mig på en tid på Jourcentralen och efter tvåt immars flängande fram och tillbaka får jag äntligen träffa en underbar läkare på min vårdcentral som skriver ut Tavegyl till mig. Tavegyl tillhör klass A bland allergimediciner och innebär att det visat sig säkert. De övriga vanliga allergimedicinerna såsom till exempel Cetirizin brukar också rekommenderas, men de tillhör inte säkerhetsklass A på grund av att de blivit modifierade för att ta bort tröttheten som biverkning och ska helst undvikas. Med nyare mediciner följer att man inte har tillräckligt med kunskap om de verksamma ämnena och dess påverkan på graviditeten och fostret, så därför ville läkaren först och främst skriva ut Tavegyl till mig.
 
Min dag har med andra ord varit ganska lång och slitsam. Var så glad över att foglossningen inte gjorde så ont idag, men den glädjen fick jag snabbt kväva när jag åter var tillbaka på vårdcentralen. Tycker verkligen inte att det ska behöva vara så svårt att få vård, särskilt inte i mitt tillstånd. Men slutet gott, allting gott. Nu är jag helt slutkörd. Fast dagen blev inte helt dålig heller. Vi avslutade samtalen med aurorabarnmorskan på sjukhuset, skrev handlingsplan och fick en jättefin rundtur på förlossningen. Sen träffade jag psykologen och jag börjar inse att jag faktiskt känner mig bra mycket säkrare inför förlossningen än vad jag tidigare trott. Mycket tack vare det fantastiska stöd jag får av min sambo. Min underbara sambo som jag idag varit tillsammans med i 1 år och 11 månader. Snart firar vi 2 år och har (förhoppningsvis) vår lille son i våra armar. Det här kommer bli det bästa året i vårt liv. Tänk vilken dröm att få starta en egen familj tillsammans med mannen jag älskar över allt annat och att få bära på hans son är det finaste jag någonsin gjort ♥
 

Ett Vrak Kommer Lastat

 
 
Och så här ser man ut när det inte förekommer någon piffning.
Funkar inte att sminka sig när ögonen rinner konstant. Känner mig som ett vrak.
Kläder var jag tvungen att ta på mig för vi ska till barnmorskan alldeles strax. Suck, stånk och stön.

Pollenhelvetet

 
En dag fick jag njuta av soligt och varmt vårväder. Sen kom pollenallergin som ett brev på posten. Nu ligger man i sängen med rinnande, kliande svidande ögon, snorig näsa, en trötthet som inte bara beror på graviditeten samt nysningar som skulle kunna väcka de döda. Härligt värre. Samma visa varje år och ändå glömmer jag bort pollensäsongen. Särskilt när vintern varit så lång. Jag har ju de senaste dagarna vädrat sovrummet för fullt och släppt in "frisk luft". Jo tack. Det var ju riktigt genomtänkt. Får stanna inomhus de närmaste 3-5 veckorna. Har ingen lust att lida av en massa pollenbesvär när det är dags för förlossningen. Tror jag kommer ha tillräckligt att tänka på ändå.
 

Grekiska Tavernan

 
Tack snälla för alla fina kommentarer jag fått idag efter lite piffande med kläder och smink. Ska säga er att jag var på vippen att börja gråta häromdagen för att nästan inga av mina gravidkläder sitter bekvämt längre nu när magen är alldeles sprickfärdig. Det har resulterat i att jag mest bara går omkring i en och samma sköna tunika här hemma, om jag ens orkar klä på mig. Att sminka mig och borsta håret ordentligt har det knappt varit tal om de senaste veckorna. Jag är bara så trött på att känna mig tung och otymplig. Och absolut inte snygg någonstans. Men idag ville jag vara fin. För mig själv och för min sambo. Tror man behöver en liten boost ibland för att må bra. Liksom för att bevisa för en själv att man kan se fin ut efter lite ansträngning. Eller ganska mycket ansträning. Efter ungefär fem minuters stående svullnar mina fötter upp och börjar göra ont, så att stå framför spegeln och sminka sig är inte helt och hållet smärtfritt.
 
Nu ligger jag i sängen och jäser. Det var gott att komma ut en stund. Äta ute på restaurang och träffa folk. Men det blev inte någon långsittning. Efter cirka två timmar bröt vi upp och satte oss i bilen. Jag var helt färdig för skroten. Nu ska jag inte kliva upp förrän imorgon förmiddag då vi ska till sjukhuset för att träffa aurorabarnmorskan, skriva förlossningsplan, prata smärtlindring och eventuellt få oss en rundtur på förlossningsavdelningen. Vi har tid klockan ett. Sen vid halv fyra har jag tid hos psykologen. Har ännu inte hört något angående resultatet av min bäckenröntgen, men hoppas jag hinner få det innan det börjar bli dags. På söndag räknas jag ju som fullgången och bebisen kan födas när som helst.
 
 
Här ligger jag och jäser med magen och mina stackars svullna fötter.
 
 
Fick inviga min fina röda vårväska som jag fått av svärföräldrarna.
Idag var det riktigt härligt soligt vårväder i Borås. Ljuvligt att få komma ut!
 
 
Lammkotletter till middag. Så klart.
 
Tack älskling för en underbar kväll!
 

Ut Och Rastas

 
 
Hurra! Idag orkade detta höggravida preggo klä på sig, borsta håret och spackla fejset.
Ikväll ska hon och megamagen ut och rastas på Grekiska Tavernan. Bebis vill ha grekiskt.
 

25 Dagar Kvar

 
Jag har allt fler dagar då jag inte ORKAR med folk. Alltså då jag bara vill vara ifred i min egen värld och stänga in mig. Sen kommer dagar då jag verkligen känner att jag måste ut och träffa någon. Fika, äta middag eller bara SE människor. Men de sociala dagarna blir allt färre ju längre tid som går. Jag kan bli irriterad om någon som vet att jag inte svara i telefonen just för att jag mår dåligt eller behöver sova ändå ringer på mobilen. Då kan jag känna mig tokstressad och nästan lite arg. Men jag kan inte stänga av mobilen eftersom barnmorskan kan ringa. Eller läkaren. Nu väntar jag ju på svar från min bäckenröntgen och det samtalet vill jag inte missa. Har märkt att kroppen behöver sova mer och mer. Får ju nästan ingen sömn på nätterna och då vill den ta igen det på dagarna.
 
När jag mådde bättre kunde jag nästan klättra på väggarna här hemma och ville boka upp mig hela tiden, men inte just nu. Med 25 dagar kvar till förlossningen. Jag föredrar att interagera med folk genom Facebook och bloggen. Det räcker gott och väl för mig. Då kan jag välja själv vad och vem jag vill lägga energi på. Och man slipper känna sig otrevlig om man helt plötsligt måste gå och lägga sig. Som nu. Har förstått att det är väldigt vanligt att man känner som jag gör nu, så folk som varit gravida eller är gravida förstår mig helt och fullt. Sen finns det ju dom som aldrig haft en krämpa och som orkat hålla igång från graviditetens början till slut, till synes helt outtröttliga, så de har ju givetvis lite svårare att sätta sig in i hela låt-mig-vara-tänket.
 
Förhoppningsvis blir man sitt vanliga glada energiska jag igen. Om sisådär 18 år. Hahaha.
 
 
 

Vad Folk Är Känsliga

 
Läser en gravidblogg som har väldigt många läsare och där bloggerskan precis fått en söt liten dotter. Häromdagen lade hon upp en bild på hur kroppen återhämtat sig 10 dagar efter förlossningen och givetvis blir det ramaskri om att hon hetsar, inte lägger fokus på dottern etc. Till saken hör att det knappt syns att hon varit gravid för magen har verkligen dragit sig tillbaka. Jag tyckte det var ascoolt att se hur kvinnokroppen fungerar, men vissa människor är så jävla känsliga. Eller så har det kanske att göra med att de mår dåligt över att de själva inte ser ut så där. Vad vet jag. Något är det i alla fall. Min mage kommer INTE bli lika platt eftersom jag hade ganska mycket sambokilon innan graviditeten, men inte fan blir jag stött av att andra får tillbaka sin före-graviditeten-kropp på nolltid. När min förlossning är över och vi har landat lite i föräldraskapet så kommer jag också lägga ut bilder på hur min kropp såg ut precis före förlossningen och en tid efter. Ni som är känsliga kan ju redan nu börja fila på vad ni ska säga om det. Jag vet att ni sitter och laddar. Höhö.
 
 
Här är kroppen jag vill ha tillbaka. Inte pinnsmal men kurvig och hälsosam.
 Ja, bilen vore ju inte helt fel heller men tror vi lägger pengarna på annat när vi fått vår lille son. Hehe.
 
 

Baby Fever

 
Tur att det bara är sambon som ser mig här hemma och han är sedan länge van vid mina smått knäppa sidor. Idag har babylängtan tagit över fullständigt och jag känner mig så förväntansfull inför framtiden. Har säkert gått fram till spjälsängen hundra gånger idag och bara pillat på alla saker. Snacka om baby fever. Är så barnsligt nöjd med den spelande sängmobilen jag köpte på Ullared. Har skruvat upp den några gånger och lyssnat på vaggvisan. Japp. Så långt har det gått. Nu finns det ju inte så mycket kvar att göra annat än att vänta och längta. Barnvagnen är sedan länge bäddad och klar, babykorgen likaså, kläderna tvättade och prydligt vikta i byrålådan, babyskyddet står redo i det framtida barnrummet, amningsinlägg, amningsbh, blöjor, tvättlappar, badbalja samt babyolja är inhandlat och min BB-väska är i stort sett klar. Räknar fortfarande med att ha en lång latensfas så det sista inbillar jag mig hinna lägga ner i väskan innan vi åker till förlossningen. 
 
Det enda som kvarstår är att köpa ett skötbord från Babyproffsen som vi kan skruva upp på väggen i badrummet. Jag hade från början tänkt klara mig med en skötbädd, men insåg hur bekvämt det skulle vara med att ha ett skötbord i badrummet om jag behöver byta blöjor mitt i natten. Sen blir det en sista tur till IKEA efter nästa löning. Då kommer jag vara i vecka 40 med sju dagar kvar till beräkna förlossning. Det är inte hela världen ifall det inte skulle hinnas med. Hade tänkt inhandla en mobil att ha över skötbordet, amningslampa till fönsterbrädet i sovrummet, en extra spjälsängskudde, extra kissöverdrag till sängen samt några extra uppsättningar sängkläder. Man vet ju aldrig vad för typ av olyckor och hur ofta dessa små olyckor kommer ske, så det är bra att ladda med åtminstone en extra uppsättning ifall man behöver byta.
 
 
Sängmobil från Ullared.
 
 
Älskar det höga spjälsängsskyddet med hjärtan som jag köpte på Barnparadiset.
 
 
Amningslampan tänkte jag ställa i det vänstra fönstret bredvid spjälsängen.

Katter Och Spädbarn

 
Kände att det var på tiden att skriva lite funderingar, tankar och råd om just katter och spädbarn nu när man väntar smått. Sen vet jag att många av mina gravida läsare själva har söta små kissemissar så det kan vara på sin plats med detta inlägg. Jag är inte den enda som undrar hur lilla missen kommer reagera och agera när familjen helt plötsligt utökas med en nyfödd liten knodd. Kan väl inte säga att jag är direkt orolig, men väl medveten om att man får vara extra uppmärksam när man har husdjur och spädbarn. En liten bebis kan ju inte säga ifrån eller tillrättavisa katten om den kommer för nära eller skulle vara aggressiv. Nu har jag inga aggressiva katter, men man kommer ändå aldrig ifrån att djur är djur. Och de kan bli oroliga eller nervösa kring sådant som är främmande eller för mycket oväsen, vilket kan trigga instinktiva försvarsbeteenden som kanske inte är helt optimala kring ett litet barn. Jag tror att mina katter kommer gå undan om de tycker Neo skriker för mycket, men som sagt, det är inget jag kan veta på förhand så därför har vi kommit överens om att vara extra försiktiga och ha noga uppsikt på missarnas beteenden.
 
Det är onekligen en stor förändring i vardagen att få barn, både för oss och för katterna. Vi får alla lära oss leva efter nya rutiner (eller som det troligen blir i början - orutiner). Viktigt är att försöka vänja katten vid barnet. Låt katten nosa på barnet (om katten vill). Låt katten själv bestämma hur och när den ska närma sig barnet, så länge man inte ser att agerandet kan tolkas som hotfullt eller aggressivt så klart. Det får lov att ta den tid det tar. En del katter går undan medans andra katter blir nyfikna och vill lära känna vad det är för något som flyttat in. Låt den göra det. Katten är också en familjemedlem som inte får bli bortglömd så låt den vara med i vardagen och glöm inte att ge kärlek till missen också. Kan vara svårt när man är fullt upptagen med blöjbyten och amning, men är man två får man turas om. Och är man själv, som jag kommer vara på dagarna, är det ändå viktigt att jag pratar och gosar med katterna och ger dom den uppmärksamhet de är vana vid.
 
Tycker katten inte om barnet så går den oftast därifrån och är den intresserad av barnet får man ha uppsikt över hur bra det går att ha dem tillsammans. Det har spekulerats om huruvida en katt kan lägga sig på ett spädbarns ansikte och kväva barnet i till exempel barnsängen. Här får man själv känna efter vad man tycker är troligt. Ingen känner sin katt bättre än du själv. Antingen vill man att katten är med barnet under dess uppväxt så att de lär känna varandra och bli vänner, eller om man känner oro inför en incident som ovan få rman ha barn och katt åtskilda när man inte har full koll. Men den bästa rekommendationen är att man har så pass bra uppsikt på sitt barn så att man ser vad som händer. Jag är lite spänd på hur det ska gå på natten när vi (troligtvis) sover, ialla fall någon timme åt gången och katterna är inne hos oss och bebisen ligger (förhoppningsvis) i spjälsängen. Då kan man ju inte ha uppsikt på samma sätt även om jag misstänker att jag kommer vakna hela tiden och även behöva amma ofta. Men min sambo är inte ett dugg orolig. Han säger att det ordnar sig. Vi får väl se. Jag vill ju tro på att det inte ska bli några problem på nätterna. I värsta fall får man ju helt enkelt stänga ute katterna från sovrummet, vilket känns heeelt fel också men om de inte går ihop med bebisen har man inget annat val.
 
Ni andra kattägare som väntar smått, vad har ni för tankar och funderingar kring detta?
Gissar att ni funderar på ungefär samma saker.
 
 
 
 
 

Och Boandet Fortsätter

 
Jag har varit pigg och effektiv nu på morgonen. Städat köket, vikt tvätt och flyttat ut alla bebisgrejer från Jans walk-in-closet så nu har han gott om utrymme att röra sig på därinne. Stackarn, det var näst intill omöjligt att komma fram när vi inte hade satt upp spjälsängen och den nya byrån. Alla bebisens kläder och prylar låg i kassar, korgar och diverse lådor huller om buller. Nu är det ordning och reda. Leksakerna ligger i en korg under spjälsängen och jag har även samlat alla mina mamma-och gravidtidningar som tidigare legat utspridda lite här och var. Känns så otroligt skönt att ha allting klart inför bebisens ankomst. Om Neo skulle komma imorgon står vi inte helt handfallna.
 
 
Kom nu lilla bebis. Vi är redo.
 
 

Det Skar I Hjärtat

 
 
När vi gjorde om i sovrummet inför bebisens ankomst var vi tvungna att ta bort ena missens favoritställe (uppe på tv-bänken). Han gick omkring och såg så ynklig ut att det skar i både mitt och sambons hjärta. Efter att vi gjort i ordning bebisens säng hann vi inte mer än vända bort ryggen förrän han hittade sitt nya mysställe. Vi hade verkligen inte samvete att schasa bort honom. Tror dock inte att han vågar vara kvar när bebisen kommer, men det återstår att se.
 

Alien I Magen ♥

 
 
 
Jag har en norsk alien i magen

Äntligen Är Sängen Klar

 
Äntligen är bebisens spjälsäng klar! Och gosefilt, gosedjur och sängmobil på sin plats.
Nu fattas bara en söt liten prins ♥
 
 
 
 

Busy Little Pregnant Bee

 
Oj, vad lite jag sovit inatt men än så länge mår jag inte dåligt av det. Får ta igen det sen om jag känner att det behövs. Somnade säkert inte förrän någon gång efter tre. Sen gick jag upp strax före fem på toaletten. Och så tror jag att jag slumrade till igen och så gick jag definitivt upp någon gång efter sju. Så fort jag tömt blåsan (igen) började jag vika och lägga in alla bebiskläder i den nya byrån. Fick bort en hel del från Jans garderob så snart är den fri från bebisprylar. Tänkte ställa in allt som är Neos i gästrummet eftersom det så småningom kommer bli hans rum. Bättre att ha allting samlat på ett ställe. Trots att vi bor förhållandevis stort så märker man hur snabbt alla utrymmen fylls upp med allt möjligt bråte. Fast det är ju för det mesta ganska nödvändigt bråte.
 
Finns en hel del utrymmen och garderober som behöver rensas upp, men det är något vi får ta pö om pö och ligger inte högprioriterat på listan. Nu när Neo är så liten får han plats inne hos oss och jag kommer ha honom i sovrummet i alla fall ett halvår under tiden jag helammar. Nu sitter jag i sängen och vilar ryggen lite grann. Känns som om jag farit omkring som ett flitigt litet bi hela morgonen. Sen blir det en välbehövlig dusch och så ska jag stryka lite sängkläder. Klockan två är vi bortbjudna på fika. Ska bli skönt att få en liten paus i allt fixande. Innan dess hade vi tänkt hinna med en tur till återvinningscentralen. Har så mycket skräp och kartonger nu efter möbelmonteringen och målningen av spjälsängen.
 
 
Ordning och reda bland Neos kläder.
 
 
Nu väntar vi och längtar efter dig.
 
 
Och snart är sängen klar.
 

Insomnia

 
Kan verkligen inte somna. Det är ingen idé att försöka om man bara ligger klarvaken i sängen och stirrar in i väggen. Kanske är det kroppens sätt att förbereda oss på spädbarnstiden då vi med all säkerhet kommer behöva vända på dygnet under en period. Att lilla bebis i magen är bökig gör det ju så klart extra svårt att sova. Han har varit sitt vanliga livliga jag idag och under hela kvällen. Igår var det ganska så stilla men nu är han i farten igen. Känns tryggt. Jag och Jan (som för övrigt också är klarvaken just nu) är mycket nöjda över dagen. Blir väldigt fint i bebisens lilla hörna. Imorgon hade jag tänkt göra finliret med sängen och alla kläder. Bilder kommer komma upp på bloggen när allt är i ordning. Åh, vill ju så gärna somna så jag kan vakna och börja greja. Kanske ska göra ett till försök och flörta lite extra med John Blund.
 
 
Här har vi en gosekatt som absolut inte har några problem med sömnen.
 
 
 

Välkommen Vecka 37

 

Nu väger Neo kring 2,8 kg och är nästan 49 cm lång. Hans huvud ligger långt nere i mitt bäcken och skyddas av den omgivande benstrukturen. Detta ger benen och underkroppen mer plats att växa. Hoppas han ligger kvar i den positionen. Barnmorskan trodde inte att han skulle vända sig, men man vet ju aldrig. I slutet på denna vecka är Neo fullt utvecklad och är egentligen snart redo att födas, men växer fortfarande och bildar mer fett, upp till 15 gram om dagen, men växer inte så mycket på längden. Bebisen är fullt medveten. Han lagrar näring i sina organ för att klara eventuella påfrestningar vid förlossningen och tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten i dem. Ändå är lungorna de sista av barnets organ som mognar. Neos koordination är så pass utvecklad nu att han kan gripa saker med fingrarna. Under graviditetens större del har han förlitat sig på mig för att slippa infektioner, men under tiden har han också byggt upp sitt eget immunsystem. Efter födseln fortsätter detta att utvecklas och stärks även genom amning.


Många bebisar har nu huvudet fullt av hår som är upp till 3,5 cm långt. Men det behöver inte ha samma färg som mitt – mörkhåriga par kan bli överraskade av nyfödda bebisar med blont eller rött hår och ljushåriga föräldrar kan få bebisar med mörkt hår. Och så finns det förstås bebisar som inte har något hår alls. Jag misstänker dock starkt att vår lilla gosse kommer ha lika mörkt hår som sin mor och ganska mycket. Skulle faktiskt bli väldigt förvånad om det tittade ut en blond liten gutt. Apropå hår, så har nu det mesta av den duniga kroppsbehåring som kallas lanugo och som min bebis haft sedan 26 veckor försvunnit, liksom det mesta av fosterfettet.

 

Min livmoder väger nu ca 1 kg i motsats till ca 60 g, som den skulle vägt om jag inte var gravid. Helt galet! Mitt fundusmått har planat av nu och växer inte lika snabbt. Livmoderns mått kan vara detsamma som förra veckan. Det kan även vara mindre eftersom att bebisen sjunker mer och mer. Men som förstagångsföderska kan magmåttet vara 33 till 36 cm. Mitt mått låg på 35 cm och följer kurvan bra. Det kan hända att man har rikligare flytningar nu. Det är bra att kontrollera att det inte är fostervatten som sipprar ut. Hål i fosterhinnorna är en infektionsrisk för både mig och barnet. En tröst i allt det tunga är att vikten ofta stabiliserar sig nu mot slutet. Fast jag är fortfarande beredd på att när som helst svullna upp som en michelingubbe. Vågen visar nu en total viktuppgång på +13 kg. Jag tycker vi nöjer oss med det.

 

Min nattsömn störs av en väldigt livlig krabat och en hel del onda förvärkar. Det är svårt att somna när han möblerar om för fullt och magen drar ihop sig. Jag vaknar oftast vid fyra-femtiden och behöver gå på toaletten. Att hitta en bra sovställning börjar verkligen bli en utmaning.  Och återigen, karaktären på fosterrörelserna ändras, dock ej frekvensen. Man ska känna liv i magen varje dag. Enligt Spädbarnsfondens rekommendationer ska jag:

 

1) Lära känna mitt barns rörelsemönster under graviditeten och

2) Lita på min instinkt.

Om man är bekymrad över att bebisen rör sig mindre i livmodern ska man kontakta sjukvården direkt, dag som natt, speciellt om detta sker nära i tiden för beräknad förlossning.

 

Får jag förlossningsvärkar i denna vecka försöker man inte hindra förlossningen från att komma igång. Det finns forskning som tyder på att barnet själv producerar hormoner vilket signalerar att det är för trångt och det leder till start av värkar. Det är normalt att förlossningen sker två veckor innan bf och fram till 10 dagar efter. Min förlossning kan börja snart eller så får jag ha mycket tålamod ett tag till. Eftersom det är min första graviditet så är det vanligt att förlossningen sker närmare 40 veckor eller kort där efter. Helst vill jag ju så klart inte gå över tiden för det betyder att man måste klämma ut en större bebis. Forskning har visat att stresshormoner kan påverka bebisen, så jag ska fortsätta se till att koppla av, ha kul och ta det lungt. Det är bäst att ha BB-väskan packad och klar nu så man slipper tänka på det sen om det skulle bli brådis. Förväntningarna är ofta höga och många blir stressade över allt som händer.  Men jag och min sambo stöttar varandra och försöker njuta av de sista veckorna.

 

Det är vanligt att bli otålig och det är ju inte så konstigt. Det är ju så nära nu! Räknar liksom ner varje dag. Dags att börja ladda med kolhydrater som pasta och bröd. När förlossningen sätter igång kommer jag att förbränna omkring 500 kalorier i timmen. Det kan vara ett riktigt maraton att föda barn och jag gör klokt i att förbereda mig grundligt. Vila mycket, ät ordentligt och fyll på med kolhydrater i tanken, så att jag klarar hela distansen bättre. Jan peppar mig i stort sett varje kväll. Det är så skönt att bara kunna vara ärlig och berätta om allt jag känner och tänker. Han är så stabil och lugn. Precis vad jag behöver. Tror faktiskt vi kommer klara detta galant. Det är nog första gången jag erkänner det och faktiskt tror på det. Även om jag så klart känner mig ganska så rädd. Men jag hoppas att spänningen och förväntan kommer ta över när de riktiga värkarna sätter igång. Och jag ska försöka påminna mig själv om att smärtan jag känner SKA vara där. Att det är en "bra" smärta som innebär att vi är ett steg närmare att få träffa vår son.

 

Många män kan känna sig mindre sedda och betydelsefulla för sin partner mot slutet av graviditeten. Det beror på att kvinnan fokuserar mer på sig själv och livet i sin mage. Hon funderar säkert väldigt mycket på förlossningen och är kanske orolig och lite rädd. Fokuseringen kan jämföras med någon som tränar och förbereder sig mentalt inför ett maraton eller någon annan stor fysisk prestation. Jag stänger hellre ute alla andra, men absolut inte min partner. Fokuserar bättre med honom vid min sida. Han är ju min klippa. Mobilen svarar jag knappt på. Den är på ljudlöst hela tiden då jag ett par gånger blivit ofrivilligt väckt när jag sovit mitt på dagen. Behöver verkligen min sömn när jag är trött och kan bli helt vansinnig om jag blir störd. Jag föredrar att själv få välja när jag vill ha kontakt med människor. Oftast blir det via bloggen eller på FB. Men en massa spring här hemma orkar jag inte med. Särskilt inte på kvällarna när jag har så ont.

 

 
Bebisen i vecka 37.

 

Det Börjar Ta Sig

 
Det har varit lite smått kaotiskt på övervåningen denna helg, men nu börjar det verkligen ta sig. Inte helt klart än och vi har en hel del småplock kvar, men vi ser absolut ljuset i tunneln. Jag lyckades dra mitt lilla, lilla strå till stacken innan gravidkroppen sa ifrån. Imorgon tänkte jag tvätta de sista bebiskläderna, lägga in de rena kläderna i den nya byrån, stryka sänghimmeln och spjälsängsskyddet samt be Jan (om han orkar) att montera upp sängmobilen och själva stommen till sänghimmeln. Än så länge har katterna inte funnit något som helst intresse av spjälsängen, men det är nog för att det inte ligger någon mysig madrass där ännu. Ska lägga aluminiumsfolie över sängen sedan då jag av erfarenhet vet att missarna inte gillar ljudet av folie.
 
 
Spjälsängen och nya byrån.
 
 

Vilken Bedrift

 

Jan har varit så jäkla duktig idag (babysängen är klar och nya byrån är monterad), medan jag legat i sängen och vilat och bläddrat igenom gamla fotoalbum. Hittade helt underbara bilder på min kära sambo som liten plutt och lite större plutt i norska militären. Hihi ♥
 
 
Hittade min sambos babybok. Han var inte särskilt stor när han föddes.
Skulle också vilja ha en sån där liten bebis men i jämförelse får vi en megabebis på 3 500 gram.
 

Så Sjukt Nära

 
God morgon mina vänner. Idag är en stor dag. Idag har jag nämligen avklarat 90% av graviditeten. Nu är det så sjukt nära. Tror kroppen känner av det också för den bjussar på riktigt osköna förvärkar som håller mig vaken om nätterna. Tur att man har en underbar sambo som förvisso också blir sömndepraverad, men hjälper mig igenom det värsta. Jag har nog för länge sedan vant mig vid att få en ganska så sporadisk sömn. Några timmar här och några timmar där. Fungerar bra för mig, vilket är skönt att veta eftersom det finns en stor risk att bebisen kommer ha samma sovmönster.
 
Våra planer i helgen består av att röja som bara den. Har säkert skrivit om detta förut men vi tar det igen. I arbetsrummet ska vi flytta en hel del möbler för att kunna ställa in den stora TV-bänken som vi för närvarande har i sovrummet. Jag kan inte lyfta tunga grejer, men får fokusera på att tömma bänken och lite andra hyllor inne i arbetsrummet. Det är en hel del plock och kommer nog ta en liten stund. Sedan är det den nyinköpta byrån från IKEA som ska skruvas ihop och sättas fast i sovrumsväggen. När det är klart så ska lillens shabby chic målade spjälsäng skruvas ihop och ställas på plats vid sovrumsfönstret. Sänghimmel och sängmobil ska monteras och sängen bäddas.
 
Det är inte säkert att vi hinner med allt i helgen. Jan behöver också vila och inte slita ut sig alldeles. Vi får hjälpas åt och ta många pauser när det behövs. En av pauserna kommer bestå av att åka iväg en sväng på bilmässan som har öppet till kl. 16.00. Kan vara gött att komma ut en stund och lämna lägenheten. Finns ju en dag imorgon också att pyssla på. Då har vi en paus vid tvåtiden för en fika hemma hos Tess och Martin. Tror det är viktigt att inte känna någon stress nu de sista veckorna innan bebisen kommer. Att faktiskt unna sig att släppa alla måsten, om så bara för några timmar.
 

 
 

Star Wars

 
 
Klockan 21.00 ikväll på TV6 börjar de visa alla Star Wars-filmer. Först ut de ursprungliga filmerna
och inte de där moderna skitfilmerna. Men jag ska ge de nya en till chans.
Som jag förstått det kommer det visas en film varje kväll.
 
Har laddat med godispåse och isvatten.
Trevlig helg!

Intressant Start På Dagen

 
Jag mådde finfint imorse. Städade köket, plockade ur diskmaskinen, gick ut med soporna och bokade ny tvättid i tvättstugan. Såg mig själv i spegeln och insåg att det var dags att göra något åt mitt skatbo till hår. Så jag tog fram kam, borste och plattång, satte mig på en stol i hallen och började stajla till det. När jag var klar med halva håret sköljde illamåendet över mig som en våg. Blev helchockad eftersom jag blivit rätt så förskonad mot det nu i slutet av graviditeten. Tog en paus och passade på att äta lite frukt i hopp om att illamåendet skulle gå över. Skyndade mig med resten av håret.
 
Strax efter nio på morgonen låg jag på knä framför toaletten i badrummet och kräktes upp min frukost och allt som för stunden fanns i magen. Och jag mådde riktigt illa även efteråt. Bara skakade i hela kroppen och det enda alternativet jag hade var att lägga mig i sängen och hoppas på att det skulle gå över. Funderade på om jag skulle avsluta graviditeten lika stor storstilat som jag börjat. Längre än så hann jag inte tänka för jag somnade på stört. När jag vaknade mådde jag mycket bättre. Kikade på klockan. Hör och häpna, men jag sov i nästan fyra timmar! Helt galet.
 
Nu försöker jag äta lite lunch och dricka en massa isvatten. Hoppas på att få behålla det.
 
 
Before...
 
 
and after.

Stora Förändringar

 
Med anledning av min hemska mardröm tog jag reda på lite information om drömtydning. Att drömmar om död och döende inte alls är så dystra som det låter, utan förutsäger vanligen att stora förändringar håller på att ske i ens liv. Det betyder i princip aldrig att någon kommer att dö utan bara att något personligt och viktigt kommer att ändras. Med 29 dagar kvar till bebisens ankomst så kan jag väl säga att nattens mardröm minst sagt kan kopplas till den stora förändring det innebär att få barn. Undrar dock om det även går att tolka in NÄR bebisen behagar dyka upp. Drömmar om djur kan nämligen betyda att något oväntat och oförberett kommer att hända i mitt liv. Kanske att Neo kommer tidigare än vad vi tror? Det återstår att se. Att ett djur dör i sömnen kan tydas som mognad, att man utvecklas som person. Misstänker även här att det kan ha en koppling till att jag snart ska bli mamma. Det är väldigt omvälvande så det är inte så konstigt att det väcker starka känslor.
 

Vaknar Gråtandes

 
Från ingenstans kommer mardrömmen. Vaknade först strax före fem (som vanligt) och gick på toaletten. Sigge vaknar samtidigt, följer med mig in i badrummet och ber mig sätta på kranen. Han föredrar att dricka vatten direkt från handfatet. Sen lägger vi oss i sängen och jag somnar om. Det nästa jag minns är att Jan försöker väcka mig. Jag hör hans röst liksom långt borta som säger "Älskling, andas med mig." Sen hör och känner jag hur jag gråter. Smått hysteriskt. Hulkar, grinar och snyftar medans tårarna bara rinner. Och så vaknar jag. Fortfarande gråtandes. Nu hade man så klart kunnat tro att jag drömde om bebisen. Att vi förlorade vårt barn eller något annat som är starkt relaterat till vår nuvarande livssituation. Och ni som inte vet hur det känns att älska ett husdjur kan nog inte alls förstå hur man kan bli så ledsen. Men det var alltså det som hade hänt. Jag drömde att Sigge var döende. Att jag sprungit i ren förtvivlan till veterinären med Sigge i högsta hugg som bara låg alldeles stilla, knappt andades och var oroväckande lugn.
 
Hos veterinären konstaterades det att hans hjärta började stänga av och att han mycket riktigt inte hade lång tid kvar. Jag har haft Sigge hos mig i åtta år så man har ju hunnit få ganska så starka känslor för det lilla busfröt. I drömmen började jag gråta då jag insåg att jag var tvungen att ringa Jan och berätta samt fråga om han ville vara med när Sigge tog sina sista andetag. Och det var tydligen då jag började gråta på riktigt och väckte Jan. Efter att jag vaknat och Jan lyckats lugna ner mig så bad han mig berätta om drömmen. Sen sa han till mig att Sigge mår bra. Han låg vid fotänden och när vi började prata så jamade han, sträckte på sig och lade sig på Jans bröst och började tokspinna. Jag låg med torkade tårar och tittade på mina älsklingar. Usch, vilken hemsk dröm. Skönt att vi ska till veterinären i juni för vaccination. Ska be att dom lyssnar lite extra på hans hjärta. Jag vet att det bara var en dröm, men det kändes så verkligt. Så kusligt verkligt.
 
 
"Inte vara ledsen. Jag mår så bra så."

En Liten Tröst

 
Om jag går över tiden, alltså om bebisen inte behagar dyka upp senast 11:e maj, så ska Jan ta med mig ut på restaurang här i Borås för en riktig myskväll med god mat. Vi kom överens om det igår efter att han varit ute och ätit med några leverantörer från jobbet. Blev så otroligt frestad när han berättade (på min uppmaning så klart) vad för gott han hade beställt. Bland annat hummer till förrätt och oxiflé till varmrätt. Man måste ju ha något litet att se fram emot om vår älskade son vill stanna i magen lite längre. Då känns det inte lika jobbigt att gå omkring och vänta. Förhoppningsvis blir det vår sista "dejt" innan vi blir en familj på riktigt. Ska göra mig extra fin den kvällen hade jag tänkt. Nu orkar jag inte göra så mycket åt mitt utseende. Inget smink i världen kan dölja mina charmerande dubbelhakor. Hehe. Nej, för tillfället handlar det mesta om att ha det så skönt och bekvämt som möjligt under den sista tiden. 
 
 
Ska se om jag kommer i denna fina klänning om jag passerar vecka 40.
 
 

Blivit Med Kryckor

 
Så har detta preggo blivit med kryckor. Känns skönt att få lite avlastning även om foglossningssmärtorna inte försvinner. Tanken är att jag ska använda dom om jag beger mig ut på längre turer. Som till exempel i helgen då vi tänkte besöka bilmässan i Borås. Jag är helt inställd på att försöka röra på mig så mycket kroppen orkar. In i det sista. En dröm vore att kunna få ta en promenad i skogen när våren verkligen slagit ut i blom, men jag misstänker att det kanske inte kan bli av förrän efter Neos födsel. Bara att hålla ut nu. Absolut maximalt 6 veckor kvar och då har jag räknat in ifall jag skulle gå över tiden. Här i Borås blir man igångsatt om man gått 42 fulla veckor så det är skönt att verkligen ha ett final date. Men nu hejar jag på att bebis blir sugen på att komma ut inom fyra veckor.
 
Neo är i alla fall väldigt flitig på att leva om inne i magen så lite ivrig är han väl ändå på att få se den stora vida världen. Jag inbillar mig det i alla fall. Hehe. Och apropå att leva om. Sigge lade sig för en gång skull på min mage och gosade när jag sov en stund på eftermiddagen och vem började sparka som en tok? Jo, Neo. Sigge låg och hoppade upp och ner. Sjukt underhållande. Till slut jamade han lite missnöjd, reste sig upp, trampade runt några varv på magen och lade sig tillrätta igen - säkert med förhoppningen om att bebisen skulle sluta sparka. Men icke. Så fort Sigge lade sig på magen igen började Neo böka extra mycket. Hahaha. Sigge klev till slut av magen och lade sig nere vid fotänden istället. Undrar om bebis och Sigge kommer bli bästa kompisar? Haha.
 
 
Sigge och matte.

En Underbar Frukost

 
Strax före åtta imorse släppte Jan av mig hemma hos Michaela innan han for iväg till jobbet. Hon skulle lämna äldsta busfröt på förskolan så jag fick passa lilla L under tiden. Åh, det var så roligt! Kan säga att det är rätt stor skillnad att klä på en två månaders bebis som rör sig hela tiden jämfört med de där dockorna vi fick öva på under föräldrautbildningen. Hehe. Sen blev han lite ledsen och ville nog ha bröstet, men jag fick ta upp honom, trösta honom och tala om att mina bröst inte riktigt funkar än. Naw, sötnosen! Blev mäkta stolt över mig själv när jag lyckades trösta en trött liten L med hjälp av napp och babysitter. Han somnade efter en stund och låg och log i sömnen. Mitt blivande lilla mammahjärta smälte.
 
Vid niotiden tittade Mathilda förbi med charmören Rex och vi åt en underbar frukost med massa läckerheter som Michaela dukat fram. Satt i flera timmar och bara gosade och tröstade små bebisar, åt, pratade och umgicks. Så kul för mig att omge mig med mammor och bebisar när jag i stort sett när som helst själv ska bli mamma. Snart har vi tre små bebisbuspojkar i vår lilla "mammagrupp". Ser verkligen fram emot att få lära känna min egen son och försöka lista ut vilka skrik som betyder vad. För det är verkligen inte lätt att avgöra ibland. En sak är i alla fall säker - jag är så redo för att bli mamma. Bebisskrik, kräk och blöjbyten skrämmer mig inte det minsta. Tvärtom, jag ser fram emot det.
 
 
En riktig lyxfrukost!
 
 
Bebisar studerar varandra.
 
 
En nöjd L ligger och ler i sömnen efter att en stolt Sussi lyckats vagga honom till söms.
 
Tusen tack Michaela och Mathilda för en underbar morgon!
 
 

När Förlossningen Börjar

 
När jag får de första värkarna kommer barnmorskan att rekommendera att jag stannar hemma så länge som möjligt innan vi åker in till sjukhuset. Det anses vara helt säkert att stanna hemma, så länge man är frisk och vattnet inte gått. Men även om jag vet detta så kan jag så klart ändå känna oro. En sak jag är osäker på är när jag ska åka in till sjukhuset. Fast är vi osäkra så ringer vi bara in och frågar. Känns alltid bättre att få prata med någon som kan, även om jag kanske redan vet vad svaret kommer bli. Hoppas nästan att mitt vatten ska gå för då vet jag att jag i alla fall inom en viss tidsram ska in för undersökning. Något som jag förstått för länge sen är att förlossningar sällan är som på TV, utan tar ofta lång tid och kan nog bitvis vara ganska långtråkig. Latensfasen - de första 3­–4 centimetrarna - kan ta lång tid, speciellt när man föder sitt första barn. Värkarna är oregelbundna och är ofta inte så smärtsamma, långa eller intensiva, utan kan liknas vid något kraftigare menssmärtor. Första fasen kan ta många timmar och till och med dagar.

Om man stannar hemma under början av förlossningen (latensfasen) så ska tydligen chansen öka att förlossningen går någorlunda fort och blir en positiv upplevelse. När man vet att det är bättre att man tar det lugnt hemma så länge som möjligt verkar detta mer vettigt. Man sparar också på energi som jag kommer att behöva senare. Jag som egentligen inte tycker om sjukhus kan absolut köpa att det är bra att vara hemma så länge som möjligt, men samtidigt känner jag ändå viss trygghet inne på förlossningsavdelningen där man är omgiven av folk som faktiskt vet vad som pågår. Sen kan det ju hända att jag verkligen inte klarar av att vara hemma för att det gör för ont och att jag verkligen vill ha någon form utav smärtlindring som inte går att få hemma. Men vi får se helt enkelt. Alla kvinnor har ju så olika smärtgränser. Jag har troligtvis en väldigt låg smärtgräns eller en väldigt smärtsam graviditet. Kanske båda delarna.

Värkarna i latensfasen kan kännas som ryggont, värkar i bukens nederdel, kramper, eller sammandragningar som inte är särskilt intensiva. Det rekommenderas att man prövar följande tips för detta stadium:
  • Ta en eller två (inte fler) paracetamoltabletter om du har ont, så att du kan sova.
  • Försök sova och vila. Det kan ta lång tid innan bebisen kommer, så ju mer energi du sparar, desto bättre. Om det är obekvämt att ligga ner, kan du pröva att luta dig över kuddar med en filt över dig.
  • Ta ett bad eller en dusch. Varmt vatten kan vara avslappnande och lindra värkarna. Be din partner tappa upp badet.
  • Ät och drick. Det bästa är mat med långsamma kolhydrater, som bröd, pasta och potatis. Om du inte är hungrig, kanske du kan göra en smoothie, äta en banan, eller något annat som frestar.
  • Sök distraktion. Gå på en promenad, pyssla hemma eller titta på film. Ta inte ut dig för mycket, bara.
  • Lägg på värme där det gör ont. Pröva värmeflaska eller vetepåse på ryggen eller magen.
 
Partnern kan ge stöd genom att:
  • Bara finnas där, hålla din hand, prata med dig, lugna och ge dig uppmuntran.
  • Hjälpa dig att andas genom värkarna.
  • Förbereda tens-maskinen åt dig.
  • Göra något att äta åt dig.
  • Mäta hur långa värkarna är.
  • Tappa upp ett bad.
  • Ge dig massage.
 
Alla dessa saker kan hjälpa mig gå från latensfas till aktiv förlossning. Viktigast är att lyssna på min kropp, experimentera med olika ställningar som känns sköna och göra vad som känns rätt, vare sig det är att vila eller röra på mig. Förlossningen brukar liknas vid ett maratonlopp. Jag behöver förbereda mig, ta det lugnt i början, äta och dricka så att jag bygger upp energi.
 

One Step Closer

 
Det finns en sång som beskriver precis alla känslor, tankar och rädslor jag haft inför att äntligen få bli mamma. Just ikväll, när jag är själv hemma, har jag en liten hormongrej, vilket innebär att jag spelar sången för magen, gråter floder (fast liksom positiva tårar) och känner hur jag blir starkare och starkare inför förlossningen. Jättefånigt säkert, men det behövdes verkligen. Att verkligen få gå in i mig själv och bara känna.
 
 
Heartbeats fast
Colors and promises
How to be brave
How can I love when I'm afraid to fall
But watching you stand alone
All of my doubt suddenly goes away somehow
One step closer

I have died everyday waiting for you
Darling don't be afraid I have loved you
For a thousand years
I love you for a thousand more
 
Time stands still
Beauty in all she is
I will be brave
I will not let anything take away
What's standing in front of me
Every breath
Every hour has come to this
One step closer
 
And all along I believed I would find you
Time has brought your heart to me
I have loved you for a thousand years
I love you for a thousand more
 
Jag älskar dig, Neo

Röda Små Läckerheter

 
 
Min älskade sambo är ute och äter middag med jobbet.
Då passar jag på att frossa i röda små läckerheter. Mumma ♥

En Smula Egoistisk

 
Det finns ett beteende som många (men inte alla) gravida som befinner sig i sluttampen på graviditeten anammar. I vanliga fall skulle det ses som en smula egoistiskt, men jag har fått berättat för mig av proffsen (dvs. psykologen, barnmorskan och läkaren) att det är ett fullt normalt beteende. Beteendet karaktäriseras av behovet att få bli lämnad ifred. För min del särskilt på kvällar och helger. Då vill jag bara att det ska vara jag, bebisen och Jan. Inga andra. Visst har jag fortfarande kvar suget efter att någon gång få fika, träffa andra mammor och bebisar och bara prata strunt, men inte alls i samma utsträckning som förut. Min mobil står konstant inställd på ljudlöst för jag orkar liksom inte alltid svara. Och ganska ofta sover jag ju på dagen och vill inte bli väckt.
 
Självklart är min ovilja att flänga omkring allt för mycket även kopplad till att jag har svårt för att röra mig. Ska åter till sjukgymnasten imorgon för att få prova ut ett par kryckor. Japp, det har gått så långt att jag behöver ytterligare hjälpmedel (utöver tensen och gravidbältet) för jag VILL ju ändå kunna ha valmöjligheten att röra mig ute de sista veckorna och inte tvingas sitta inne när det är vackert vårväder och ruttna bort. Fyra veckor kvar nu, gott folk. Fyra ynka veckor! Skrämmande lite. Inte så konstigt att man då och då vill stänga in sig och bara fokusera på den mest livsomvälvande händelsen någonsin. Jag har slutat känna dåligt samvete för att jag är asocial mot allt och alla. Och jag har definitivt inte dåligt samvete för att jag sagt ifrån om jag känt mig stressad eller pressad av folk.
 
Men imorgon bitti ska jag hem till Michaela och mysa med bebis. Det ser jag verkligen fram emot. Jan släpper av mig strax före åtta, innan han ska iväg till jobbet. Först ska Michaela lämna sin äldsta pojke på förskolan och då blir jag nog själv med minstingen en liten stund. Sådant skulle gjort mig skräckslagen, men det var livet innan graviditeten. Nu har jag ingenting emot det. Faktiskt inte. Även om lillprinsen skulle börja skrika så där hjärtskärande känner jag ingen totalpanik. Min bebis kommer också skrika och det kommer komma många stunder då han har fått mat, torr blöja och massa gos, men ändå fortsätter skrika. Måste vänja mig. Mathilda kommer också förbi med sin lilla Rex så extra mycket bebis för mig imorgon. Tänk, snart har jag också min lilla prins i min famn.
 
Hur känner ni andra gravida?
Börjar bebisbubblan också omsluta er allt mer eller orkar ni vara übersociala?
 
 
Fick en glad överraskning på posten. Ett litet paket med ett superfint barnvagnshänge till bebisen.
 
 
Det tog ett bra tag innan jag kunde läsa min gravidtidning. Men efter några timmar flyttade han på sig.
Mycket bra läsning inför förlossningen.
 
 
Vår andra katt har upptäckt hur roligt det är att lägga sig i tvättkorgen. Suck....
 
 
Och Sigge skulle ju inte vara sämre....
 
Behöver jag säga att det är high chaparall här hemma med två katter?
Ska bli minst sagt intressant med en liten spädis också...

 
 

Hemma Från Sjukhuset

 
Jag kände mig som en överviktig valross, så jag fick hjälp både upp och ner från den där "sängen" man ska ligga på. Kan verkligen inte ta mig upp från liggande ställning utan assistans. Sen fick jag klämma åt nån metallstav mellan benen samt ligga i position med benen ihop och ut så mycket som möjligt. Jag är dålig på att förklara märker jag men det gick väl rätt bra. Röntgenpersonalen var mäkta nyfikna på hur en bäckenmätning gick till så jag fick några extra åskådare. Tydligen var det väldigt ovanligt att man gör en sådan röntgen så de frågade lite försynt om de fick titta på. Visst, sa jag. Kände mig som en apa i bur. Haha.  Måste vänta på läkarutlåtande som borde komma om drygt en vecka. Så lillen får gärna stanna kvar minst en vecka till.
 
Röntgen gick väldigt fort. 20 minuter senare var jag färdig och tänkte lyxa till det med en fika/frukost i sjukhuscafeterian. Vaggade in på närbutiken och köpte på mig senaste skvallertidningen samt det nya numret av "Jag är gravid". Fanns en väldigt passande artikel om hur ont förlossningen kommer att göra. Hehe. Efter en lång och härlig gofika var jag redo att ta mig hemåt. Jag hade tänkt mig buss hem, vilket inkluderar ett byte nere på stan. 10 ynka meter hann jag gå från sjukhusets huvudentré innan det tog stopp. Det gjorde för ont. Stört omöjligt att ens ta mig till busshållplatsen. Så jag fick vända och ringa efter en taxi. Men jag är glad att jag orkade vagga omkring i sjukhusets långa korridorer. Nu ligger jag i sängen och vilar. Kommer snart somna känner jag. Skönt.
 
 
Lyxfika på sjukhuset. Och för mig är det faktiskt lite av en lyx att komma ut från lägenheten.
 
 
Tänkte läsa senaste numret av "Jag är gravid", men kattkräket hade visst andra planer.
"Åh, en ny tidning som matte vill läsa! Den ska jag ha som madrass!"
 
 
Sigge claimar det mesta här hemma. Igår låg han på barnvagnen och myste.
 
 
Min standardoutfit - linne, kofta, stretchbyxor, inbakad fläta och en trött uppsyn.
 

Dags För Bäckenröntgen

 
Att vakna i tid har aldrig varit några problem för mig, varken före eller under graviditeten, men särskilt inte under graviditeten. Som jag skrivit förut så vaknar jag alltid vid fyra-fem tiden och imorse var inget undantag. Snart är det dags för mig att åka till sjukhuset och göra en bäckenröntgen. För er som inte hängt med så gör jag det för att utesluta eller konstatera bäckenträngsel. Beroende på vad resultatet visar så diskuterar jag tillsammans med läkare och barnmorska vilket förlossningsalternativ som är det bästa. Har jag alldeles för trångt bäcken kommer det bli kejsarsnitt, men ligger jag på gränsen kommer det troligtvis göras ytterligare ett tillväxtultraljud för att se hur stor bebisen blivit. Han uppskattas ju väga ca 3 500 gram när han kikar ut, men ultraljud är ingen exakt vetenskap så därför kan man vilja göra ett till så sent som möjligt i graviditeten.
 
Det bästa är ju så klart att mina mått är klart över gränsen, alltså att det inte föreligger några fysiska hinder för mig att föda vaginalt. Jag säger att det är det bästa eftersom det är det kroppen från början är gjord för. Men jag ser absolut ingen prestige att föda på det ena eller det andra sättet. Blir det planerat snitt så blir det. Sedan finns det ju självklart inga garantier hur det kommer bli under själva förlossningen. Ibland måste man ändå förlösa med snitt för bebisen kanske inte mår bra, eller det uppstår andra komplikationer som kan riskera mammans hälsa. Vi får se helt enkelt. Jag tycker bara det är en otrolig lättnad att få göra den här mätningen eftersom det är något jag gått och tänk på sen långt innan jag blev med barn. Har man fått höra av sin läkare redan innan man kom in i puberteten att man kanske kommer få problem att föda barn, då är det något som sätter sig på hjärnan.
 

Mäta Magen Besök 4

 
Så har vi varit på det fjärde mäta-magen-besöket. Det har hänt en del grejer under dessa tre veckor. Bebisen är inte fixerad men hade, efter barnmorskans undersökning, sjunkit ner ännu djupare så hon trodde inte han skulle kunna vända på sig. Blev väl lite besviken att han inte var fixerad, men det är inte säkert att han gör det före förlossningen. Skönt att han i alla fall var på väg åt rått håll - dvs nedåt, även om det gör så in i helvete ont. Järnvärdet och blodsockret mätte vi inte denna gång, utan det blir först om två veckor.
 
Bebisen har lagt på sig vikt, mamma har lagt på sig vätska och vågen visar plus och det med råge. Antar att den passar på att satsa ordentligt nu på slutet. Suck. Nu har jag nått +12,5 kg (vilket är väldigt nära "maxgränsen" för det barnmorskan ville att jag skulle gå upp) men det finns inte så mycket att göra åt i dagsläget. Jag kan inte röra mig mer för jag har så ont och jag kan inte äta annorlunda för jag äter redan varierad och bra kost.
 
Det är inte så lång tid kvar nu så jag önskar verkligen att viktuppgången stannar av så det inte blir så mycket sen att kämpa med. Uppskattar helt klart de som har barnmorskor som inte alls nämner vikten eller några "gränser", utan bara ser till så att mamman och bebisen mår bra. Jag har ju haft en väldigt sund inställning till mina graviditetskilon, men nu på slutet blir man nog bara extra känslig för allt är så påtagligt. Samt minsta viktuppgång påverkar ryggen och min foglossning.
 
Sammanfattning:
 
Vecka: 36 (v.35+2).
Bebisens hjärtslag: 135-140 (Förra gången: 145).
Blodtryck: 110/60 (Förra gången: 100/60).
SF-mått: 35 (Förra gången: 32).
Socker: Mäter vi nästa gång (Förra gången: 4,4).
Järn: Mäter vi nästa gång  (Förra gången: 117).
Total viktuppgång: 12,5 kg (Förra gången: 11 kg).
 
 
Jag både ser och känner mig färdig för förlossning. Vet dock inte om bebisen håller med.
Kan bli några långa veckor framöver. Mer än en gång om dagen undrar jag hur jag ska orka.
 
 

De Tre F:n

 
Förvärkar från helvetet, foglossning till förbannelse och foster som förbereder sig inför den kommande förlossningen. Det är vad jag får känna på varje dag, morgon som kväll. Och i skrivande stund har det hunnit bli morgon. Typ. Vaknade kvart i fem och här är jag nu. Jag försöker visualisera mig Neo som ligger på mitt bröst i hopp om att göra väntan lite mer uthärdlig. Det går väl så där. Tacka vet jag min mammagrupp på Facebook, där det för övrigt nu kommit sammanlagt 10 stycken bebisar, tre till såg världens ljus igår. Hade det inte varit för alla underbara majmammor i gruppen som går igenom samma krämpor skulle jag på allvar funderat över om det verkligen ska kännas så här. Inte sjutton har man fått lära sig om att det kan kännas så förbaskat mycket när man är gravid. Och då menar jag inte bara smärtorna vid en förlossning utan under själva graviditeten. Kanske för att det råder en viss tabu att inte tala om vad man går igenom. Allt ska väl helst vara rosenskimrande.
 
Mödravården och bemötandet på förlossningsavdelningen har lugnat mig många gånger om. Men det absolut bästa stödet får jag av min partner, vilket jag har förstått inte alltid är självklart att alla får. Många män pallar inte riktigt med det här med graviditeten och vet inte riktigt hur de kan stötta sin kvinna på bästa sätt. En del har även svårt att knyta an till det lilla livet i magen och är oförmögna att känna något förrän bebisen väl är ute. Självklart förstår jag att det mannen upplever under en graviditet inte riktigt är samma sak som kvinnan går igenom. Han bär ju trots allt inte på en annan liten människa, men jag tror ändå det är viktigt att han visar engangemang och en vilja att "lära känna barnet" redan i magen. Det ger den blivande mamman en känsla av trygghet och samhörighet, att hon inte är helt själv i denna resa. Finns ingenting som får mitt hjärta att slå så hårt av lycka som när jag ser Jan pussa eller prata med Neo i magen.
 
Jag finner hela graviditeten...fascinerande. Sällan har man väl tampats med så mycket ambivalenta känslor som man gjort under dessa snart 36 veckor. Överlag har jag aldrig känt så mycket lycka över vetskapen att bära mitt och Jans barn. Det är något helt fantastiskt och unikt. Har man inte upplevt det så kan jag med handen på hjärtat säga att man missat den häftigaste resan i livet. Och det säger en hel del med tanke på hur mycket tuffa grejer jag fått tampas med och fortfarande tampas med dagligen. Samtidigt har jag nog aldrig känt mig så rädd som jag gör nu. Inte över att få barn och själva föräldraskapet, utan just över det faktum att något i sammanhanget ganska så stort ska tryckas ut genom något väldigt litet. Och sjukhus och smärtor har väl aldrig riktigt legat särskilt högt på min topp-tio-lista. Det är när man känner sig så liten och ynklig som det är viktigt att få stöd av sin omgivning, vilket jag sannerligen fått. Både av mina nära och kära, mammagruppen, mina bloggläsare och mödravården i Borås.
 
 
 
 
 
 
 

Dags Att Tänka Om

 
Fram till nu har jag vetat att min kropp mår som bäst på förmiddagen och att jag oftast klarar av att göra ärenden eller träffa vänner innan lunch och strax därefter. Nu har jag märkt en markant skillnad. Det spelar inte längre någon roll vilken tid på dygnet det är - min kropp (främst mitt bäcken) tar stryk oavsett. Att behöva röra sig när det känns som om blygdbenet ska gå i tusen bitar gör fruktansvärt ont. Det är smått irriterande eftersom jag egentligen inte kan göra upp några direkta planer under dagen. Men det är ju tillfälligt. Får försöka att inte glömma bort det. 33 dagar kvar nu och veckorna går faktiskt väldigt fort. Kan inte göra annat än att vila och gå på barnmorskekontroller. Dags att tänka om och bara ta en timme i taget.
 
Och imorgon är det dags för det fjärde mäta-magen-besöket. Hela tre veckor sedan sist vi var där så jag gissar att det kommer ha hänt en hel del. Åtminstone hoppas jag det vad gäller mitt järnvärde. Vill verkligen inte behöva ta utökad dos. Min mage har klarat sig nätt och jämnt. Har försökt äta mer järnrik mat såsom broccoli och brysselkål så i kombinatin med järntabletterna hoppas jag värdet har stigit till över 120. Några av er läsare har tyckt att magen sjunkit ner lite och jag hoppas verkligen att bebisen är fixerad. Eller i alla fall inte har vänt på sig. Neo har legat med huvudet nedåt så pass länge nu så jag vill helst inte vara med om något vändningsförsök. Men det återstår att se. Som jag skrivit förut, det är ju inte säkert att bebisen fixerar sig innan förlossningen.
 
 
Så roligt med jämförande bilder. Här har ni vecka 5 vs vecka 36.
 
 
 

Nästan Färdig

 
 
Vecka 36. Nu börjar den se färdig ut. Sprickfärdig!
Två veckor till sen får du gärna komma, lilla bebis. Pappa är snart färdig med din säng.
 
Vi är så redo som det bara går att bli. Det har till och med blivit så att jag går och känner efter lite extra.
Som om jag ska kunna läsa av ifall han vill ut tidigare än beräknat. Men nada. Jag känner ingenting.
Förutom det vanliga då. Men inget vatten som sipprar och inga täta, intensiva förvärkar.
Bara samma gamla vanliga. Och att det gör mer ont nu även på förmiddagarna.
 
Tålamod är en dygd. Sägs det visst.
 

När Man Är Gravid

 
När man är gravid får man äta extra gott. Som till exempel kräftor och massa god frukt. Ananas är en storfavorit. Kan inte dela den själv, men man har ju en kunnig sambo som har skurit upp en och annan ananas under sin livstid. Hihi. Får se när jag lyxar till det med kräftorna. Skulle kunna äta kräftor varje dag. De kinesiska är inte så tokiga. Älskar att mumsa i mig det där goda smöret som finns i skallen. Åh, nu blev jag hungrig! Tur att jag snart får äta godaste söndagsmiddagen - renskavsgryta med färsk potatis och svartvinbärsgelé.
 
 
Mina älskade underbara röda läckerbitar.
 
 
Ljuvligt fruktfat. Blir nog ananas till efterrätt. Och kanske lite vispad grädde. Tihi.

En Överviktig Flodhäst

 
Har precis ätit en tidig lunch. Sill, potatis och brysselkål. Loving it! Idag har jag tvagat hela kroppen inklusive håret. Jisses så fräsch man känner sig efter en dusch även om man till det yttre ser ut som en näve skit. Vet inte hur det är med er andra pollenallergiker, men jag tror faktiskt jag börjar känna av att säsongen är på gång, även fast det varit minusgrader. Antingen pollen eller så är det den här charmerande nästäppan man ofta drabbas av som gravid. Eller en kombination av båda. Yey. Hur som haver. Man blir sänkt av båda. Näsan bara rinner och nysningarna avlöser varandra.
 
Annars då? Jo, tack bara bra. Isch. Jan blev klar med all målning igår och fick till en riktigt rustik look som vi faktiskt vill satsa lite extra på. Så snart ska vi ut på stan en sväng för att inhandla lite slipgrejer till sängen. Han ska alltså slipa fram lite extra slitage. Kommer bli så fint. Sen blir det de vanliga söndagssysslorna. Slänga skräp på återvinningscentralen, handla mat samt tvätta vid fyratiden. Jag har börjat få ont redan på förmiddagen så min rörlighet är en smula begränsad. Har dock fått på mig stödstrumpor och foglossningsbälte så jag ska göra mitt bästa.
 
Behöver röra på mig lite idag för att minska på svullnaden i benen. Nu känns det som att det mesta går på rutin. Alltså alla åtgärder jag behöver göra när gravidkroppen gör sig extra påmind. I skrivande stund tampas jag faktiskt med riktigt onda ilningar i blygdbenet, men istället för att drabbas av total hopplöshetskänsla så pausar jag, biter ihop och väntar på att det ska gå över. Börjar bli rätt bra på detta. Självklart har jag mina stunder då jag känner hur all ork bara rinner ifrån mig, men efter vila, sömn och massa kramar från min sambo får jag nya krafter. Jävlar, vad smärttålig man blir efter en sådan här graviditet!
 
 
Min bebismage i vecka 36.
 
 
Bebisen kryper allt närmare mållinjen. Jag vaggar efter som en överviktig flodhäst.
 
 
 

Välkommen Vecka 36

 

I den här veckan har Neo vuxit så mycket att han nästan helt fyller ut den förut så rynkiga huden – nu är den slät och fin, eftersom fettet under huden är färdigutvecklat. Lilla bebisen lägger på sig extra mycket fett i ansiktet och dessutom har sugmusklerna utvecklats vilket gör att bebisen har ett rundare ansikte. Hans huvud är fast men inte hårt, eftersom det behöver vara något formbart för att kunna passera ut genom mitt bäcken. Trycket på bebisens huvud kan göra att det ser tillplattat eller toppigt ut direkt efter förlossningen, men det kommer att gradvis försvinna och gå tillbaka till normalt. Neo lägger fortfarande på sig – ungefär 28 gram om dagen - och väger kring 2,7 kg och är ungefär 47 cm lång. Sedan förra veckan har han ökat 200 gram i vikt. Mitt barn kommer att vara tre gånger så tungt vid födseln jämfört med vad det var i vecka 28. Bebisen kan få hicka då och då – det får han av att öva sig på att andas, som en förberedelse för livet utanför livmodern. Hjärnan är nu färdigväxt. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt "jag" eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar.

 

I det här stadiet kan bebisen göra allt som en nyfödd kan. Neo har flyttat sig längre ner i bäckenet och trycket i den nedre buken ökar allt mer. Gissar att det är det han sysslat med de senaste dagarna för det har gjort fantastiskt ont. De flesta barn ligger med huvudet nedåt – bara några få ligger med stjärten först. Om han gör det, är det kanske dags för ett vändningsförsök. Ska bli spännande att se vad barnmorskan säger på tisdag. Hoppas jag snart får det konstaterat att han fixerat sig. Vore skönt att ge mina lungor och magsäck lite mer utrymme. Har Neo inte fixerat sig så kommer han troligtvis forstsätta att sjunka ned och fixeras i mitt bäcken under de kommande veckorna, och då kommer förhoppningsvis mycket av obehaget och andningsbesvären att avta. Men en del bebisar fixerar sig inte förrän precis vid förlossningen. 

 

Snart anses jag vara fullgången och Neo kan i princip födas när som helst från denna tid. (Mellan 37 och 42 veckor räknas graviditeten som fullgången – innan 37 veckor anses bebisen underburen och efter 42 veckor överburen). Bebisar som föds nu klarar sig oftast alldeles utmärkt. Cirka 4 procent av alla barn i Sverige föds före vecka 38 och lika många efter vecka 42. Vissa kvinnor får ökad tendens till havandeskapsförgiftning mot slutet av graviditeten. Var uppmärksam på svullna anklar, stor viktökning, huvudvärk och magsmärtor. Förstagångsföderskor har större risk för havandeskapsförgiftning. Jag kan ha väldigt svullna fötter, men oftast ger det med sig om jag vilar och lägger upp benen högt. Någon särdeles stor och hastig viktökning har jag inte lagt märke till ännu, utan min vikt har ökat i väldigt jämn och lagom takt. Antagligen har de flesta kvinnor gått upp omkring 13-14 kg fram till nu och kommer inte att gå upp särskilt mycket mer. För mig visade vågen på +12 kg i denna vecka så jag kan nog räkna med något kilo till. Beror mest på hur länge Neo hade tänkt stanna i magen. Går jag många dagar över tiden och fortsätter svullna upp kan nog slutvikten hamna på nästan vad som helst. Men skönt att det mesta försvinner i och med förlossningen.

 

Övre delen av min livmoder är nu ännu lite längre upp och befinner sig ca 14 cm ovanför naveln. Livmodern har vuxit en hel del de senaste veckorna allt eftersom bebisen lagt på sig vikt. Eftersom min livmoder trycker på organen i bukhålan och upp mot bröstkorgen så kan det ibland kännas obehagligt och svårt att andas. Jag märker främst av det när jag ska sova. Och vänder jag mig för att lägga mig på sidan så protesterar oftast bebisen med buffar och sparkar. Livmodern fortsätter med sin "träning" i form av förvärkar, som gör att magen plötsligt drar ihop sig och blir alldeles spänd. Så länge jag tar det lugnt är det hanterbart. Jag ser till att vila så ofta jag kan eftersom de sista veckorna kan vara extremt tröttsamma.

 

När ska jag kontakta/resa till förlossningsklinken?

  • När värkarna är smärtfulla, ökar i intensitet och kommer med 10-15 minuters mellanrum. 
  • Om det kommer spår av friskt blod eller en riklig blödning.
  • Om vattnet går, med eller utan värkar.
  • Om du har långt att resa och är osäker på om värkarbetet är igång.  
 
Bebisen i vecka 36.

 

 

 

Världens Bästa Sambo

 
 
Här målas det för fullt. Neos spjälsäng. Kommer bli så himla fint!

Bebisar Till Höger Och Vänster

 
I mammagruppen på FB för majbebisar har det redan kommit 7 bebisar! Fyra tvillingtjejer, två pojkar och en liten tjej. Och så är det några till som verkar vara på gång. Känns så verkligt när det börjar ploppa ut små bebisar till höger och vänster. Jag har 35 dagar kvar till förlossningen men det kan lika gärna hända när som helst. Fast för min egen inre frid vill jag gärna hinna med bäckenröntgen och få det konstaterat om Neo fixerat sig eller inte. Men vill han ut tidigare så kan jag ju inte göra så mycket åt det. Har inte haft några särskilda tecken på att det skulle vara på gång, förutom att han verkligen tycks älska att borra ner sig djupare och djupare i mitt bäcken. Det har han sysslat med den senaste veckan på kvällarna. Nu har han även börjat med det på förmiddagen, vilket gör mig ganska handlingsförlamad. Det gör riktigt ont ska jag tala om för er. Och samtidigt som han trycker ner huvudet så verkar han liksom ta sats med sina små fossingar mot magen så alla mina organ får sig både en och två stötar. Nu verkar han ha somnat så jag ska passa på att smyga ner till köket och städa lite. Kram på er!
 
 
Neos lilla pussmun och näsa.

Äntligen Ska Vi Måla

 
God morgon mina raringar. Today is the day. Idag ska vi äntligen börja måla Neos spjälsäng. Åh, vad jag har längtat efter detta! Jan köpte vit färg och nya penslar efter jobbet igår och var väldigt noga med att kolla upp så att färgen är säker för en liten bebis som säkert, när han blir större, kommer stå och gnaga på sängen. Hehe. Så om några dagar kan vi säkert skruva ihop sängen, sätta upp sänghimmeln, mobilen och bädda med sängkläder. Funderar lite grann på hur jag ska lyckas hålla katterna från Neos säng. Har ni några tips? Antingen så lägger jag ugnsfolie i sängen, för det är något de inte gillar, eller så får jag helt enkelt acceptera att missarna kommer hoppa upp där när bebisen inte ligger i sängen. Men ska testa det där med folie först.
 
Är minst sagt spänd på hur katterna kommer reagera på lilla bebis. Jag är inte så jätteorolig för att det ska bli kalabalik, men klart man funderar. Det är tur att vi har två våningar i lägenheten. På så vis har katterna någonstans att dra sig tillbaka när de tycker barnskrik börjar bli lite för jobbigt att lyssna på. När Neo sover eller är tyst och stilla tror jag att missarna kommer bli så nyfikna att de inte kan låta bli att komma fram och nosa. Det har jag sett dom göra med min bästa väninnas bebis. Så himla sött. Det lär nog ta en stund innan de vänjer sig vid att vi faktiskt utökat familjen med en liten medlem till, så jag kommer ha mycket uppsikt över djur och bebis. När Neo blir äldre hoppas jag på att han inte drar dom i svansen för mycket och att de kan bli goda vänner.
 
 

Namngivningsfest

 
Vi tänker inte hålla något dop för Neo eftersom varken jag eller Jan känner oss bekväma med att i kyrkan lova att uppfostra vår son enligt den kristna tron. Jag tycker inte om att ljuga och det skulle vara en lögn rätt och slätt. Folk döper sina barn i kyrkan eftersom det är tradition. Likaså gifter sig folk i kyrkan av tradition. Det fanns en tid då jag trodde att jag också skulle göra likadant av tradition även om jag själv inte är troende, men nu i vuxen ålder kan jag med handen på hjärtat säga att jag inte är troende någonstans. Inte ens en liten gnutta. Skulle väl faktiskt kunna påstå att jag blivit ateist. Med åldern kommer visheten.
 
Men vi vill självklart fira Neos födelse och namngivning med en liten fest för familj och vänner. Frågan är bara när rätt tidpunkt är. Vi har inte kommit fram till något datum ännu, men det blir ju antingen före eller efter Cypern. Kan bli en smula stressigt att få till något innan september så jag tror att det lutar åt en namngivningsfest till hösten, kanske i oktober. Då har man lite mer tid på sig att göra inbjudningar, planera tårta och tilltugg, dekoration och så vidare. Vill gärna ha festen hemma. Beror lite på hur många som kommer och hur många barn det blir. Jag vet sen tidigare att det går att duka upp till långbord i vardagsrummet för 20-22 vuxna personer.
 
Ja, det är lite att tänka på och planera. Vi ska sätta oss någon dag och gå igenom lite utförligare vad som behöver bestämmas. Det är ju absolut ingen brådska, men rätt som det är har tiden sprungit iväg och man har fullt sjå med en nyfödd bebis. Känns bra att ha något roligt att kunna planera för sitt barn. Det blir ju hans allra första fest. Då kommer han troligtvis vara runt fem månader och det känns som en lagom ålder. Kan inte låta bli att redan nu fundera över hur han kommer vara som person. Om han är busig, kinkig, vild eller lugn. Ska man gå efter hur han är i magen blir han ett riktigt litet bustroll, men det kan man aldrig veta. En del barn är sjövilda i magen och kommer ut hellugna och vice versa. Ska bli så spännande att se.
 
Hur har ni andra tänkt göra? Blir det dop eller namngivningsfest eller ingen tillställning alls?
 
 
 
 

Några Vilodagar

 
Hej på er. Kvällarna/nätterna tycks följa samma mönster nu. Rygg-och bäckensmärtor från helvetet som håller mig vaken och gör mig alldeles utmattad, men det som inte dödar härdar. Och jag börjar faktiskt bli rätt härdad. Drabbas i vart fall inte av panik som jag gjorde i början. Smärtan är hanterbar och jag fortsätter öva på andningen när det inträffar. Nu ska jag dock testa en sak. Ifall det har någon betydelse om jag försöker ta det extra lugnt i några dagar framöver. I alla fall idag. Inte röra på mig mer än nödvändigt och inget spring på stan. Helgen får också ägnas åt vila och återhämtning. Vi ska ju ta oss en titt på vad som behövs köpas för att måla spjälsängen, men då är Jan hemma och hjälper till med allt. Och han är väldigt mån om att jag tar det lugnt och ber honom om hjälp.
 
 
Lite humor så här i alla smärtor. Lady & Lufsen doing it doggystyle.
Detta var alltså vår maskeradkostym på min 30-årsfest med Disneytema.
Kan stolt meddela att Jan sydde sina egna hundöron.
 
 
 
 

Viktig Info Till Blivande Mammor

 
 
Efter%20tio
 
Det har länge funnits en felaktig syn inom mödravården att fosterrörelserna minskar
i slutet av graviditeten, trots att det inte finns något vetenskapligt stöd för det.
Möt Björn och Josefin i Efter Tio som förlorade sitt barn i magen då deras
oro inte togs på allvar, utan fick hela tiden höra att det var normalt med minskade rörelser.
 
Det har tidigare inte funnits några riktlinjer för vad barnmorskor och läkare bör göra
om fosterrörelserna minskar. Socialstyrelsen har äntligen tagit till sig av kritiken
från föräldrar som förlorat sina barn. Det behövs riktlinjer inom vården och dessa kan rädda liv.
 
Om socialstyrelsen nu har bestämt sig för att ta sitt ansvar
innebär det en åtgärd som kan rädda åtskilliga barns liv och gravida som upplever minskade fosterrörelser
ska inte längre bli lugnade på falska grunder. Men fortfarande kvarstår mycket arbete.
Jag har sett både gravidappar och olika graviditetssidor där det fortfarande står kvar.
 
Nu hoppas jag att ni läsare sprider detta vidare. Och att alla blivande mammor som läser detta
inte tvekar på att kontakta mödravården eller förlossningen om ni känner oro.
 
Är det till och med så att det kanske är någon därute som fortfarande fått höra av barnmorskan
att det är helt normalt med minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten?
 
 
 

Mamma & Bebis På Divine

 
Åh, så gott det var att komma sig ut i vårsolen! Mötte upp Mathilda och lilla Rex utanför Ica City och sen gick vi till det för mig nya fiket Divine på Sandgärdsgatan i Borås. Oj, vilket fint fik! Så snygg inredning, gott om plats för barnvagnar, bebisar, gravida kvinnor och kuddar att bulla upp bakom ryggen. Och så mycket gott det fanns att välja på. Blev en räksmörgås för mig då jag inte ätit mer än en banan och ett glas mjölk till frukost. Underbart roligt att träffa någon som är från Borås och kan visa nya mysiga fik som man inte hunnit upptäcka ännu. Och snart kommer jag också med barnvagn och bebis. Det blev så klart mycket bebisprat. Det är ju ganska ofrånkomligt med en tvåmånadersbebis och en annan liten bebis som bökar omkring i magen. Tog inte lång stund innan fler barnvagnar och mamma-och pappalediga hittade dit. Ska visa Jan det där fiket någon gång. Misstänker att vi kommer hänga där ganska mycket. I alla fall jag och andra mammor.
 
Blev jätteglad och överraskad när Mathilda berättade att hon tagit med sig en liten påse med kläder som Rex hade vuxit ur. Så fina grejer. Och så smått. Är verkligen hur nyfiken som helst på hur stor Neo kommer vara när han tittar ut. Och hur fort han kommer växa. Är glad att vi köpt på oss varierande storlekar. Upp till 4-6 månader. Klart det blev en hel del små storlekar i början för det är ju så himla sött. Sen vet man ju aldrig hur mycket ombyte det kommer krävas den första tiden. Min pappa berättade att när jag var som minst blev det väldigt mycket ombyten. Så det är skönt att vara förberedd på det mesta. Nu vill jag verkligen lära känna vår älskade son. Ett par veckor till och sedan är han mer än välkommen till världen.
 
Just ja. Min foglossning var riktigt bedrövlig när jag åkte ner på stan. Det tog mig sex minuter att korsa Södra Torget. Busstorget som i vanliga fall tar max en minut att gå över. Men efter fikat var det som om min kropp hade hittat ny energi och jag kunde nästan spurta till bussen. Fantastiskt skönt. Den här gången blev jag inte omkörd av gamla gubbar med rullatorer. Tänkte först lägga mig och vila när jag klev innanför lägenhetsdörren, men när kroppen för en gång skull var med mig så valde jag att göra Sigge glad. Knäppte på honom halsband och koppel och sedan gick vi ut på promenad. Vilken lycka det var att se honom ute i solen! Han sniffade omkring, pratade för sig själv, med mig och försökte jaga fåglar. Våren är sannerligen efterlängtad. Nu är han helnöjd och har slickat sig ren. Ligger någonstans och tar sig en liten kattlur. Jag hämtar andan en liten stund och sedan tänkte jag faktiskt plockstäda lite i lägenheten.
 
 
Vårklädd med kalaskulan.
 
 
Divine Presse Café i Borås.
 
 
Söta Mathilda och charmtrollet Rex.
 
 
Ett av plaggen jag fick av Mathilda. Så himla fin och gosig!
 
 
Något för Neo att ha på sig när han ska vara lite fin.
 
 
Ett stycke nöjd katt på promenad i vårsolen.
 
 
Finaste Sigge.
 
 
 
 
 
 

Attackerad På Alla Fronter

 
Psykologmötet gick bra. Som alltid. Vi har nu bokat möten fram till förlossningen. Känns skönt. Så nu är alla barnmorskemöten och psykologmöten inbokade. Jag blev klar runt tolv igår och när jag gick från MVC slogs jag över hur fantastiskt väder det var i Borås. Strålande sol, plusgrader och ganska mycket vår i luften. Kände egentligen inte för att sätta mig på bussen på en gång, utan gick till Espresso House för att äta lunch. Köpte med mig en skvallerblaska, beställde varma mackor med kyckling och pesto samt en vaniljlatte och en blåbärspaj till efterrätt. Det var så himla skönt att bara vara ute bland folk. Faktiskt. Och nej, jag tillhör inte den kategorin människor som tycker det är pinsamt eller patetiskt att äta lunch själv. För övrigt är jag ju inte själv. Har ju lilla bebisen i magen som mår bra när mamma mår bra.
 
På väg till bussen började fogarna tyvärr strejka. Så när jag kommit hem blev det sängläge på en gång. Under kvällen var det både foglossning, ryggvärk, förvärkar och bebis som attackerade samtidigt. Vi försökte med tens och massage (som vanligt) och stundtals blev det bättre för att senare bli värre. När vi skulle sova erkände jag högt för Jan att jag ville att bebisen redan skulle ligga i sin spjälsäng och väcka mig varannan timme. Hellre det än kvällens smärtor. Men så fort allt har lagt sig och smärtan inte är så förlamande förstår ju förnuftet att kroppen signalerar att förlossningen närmar sig. Med gigantiska steg. För det blir ju inte lättare med tiden, och nu är det inte långt kvar. Snart är jag i mål. Ny vecka på söndag. Nej, nu ska jag piffa till mig lite för att åka ner på stan och fika med Mathilda och hennes söta bebis. Strålande sol idag med. Jippie!
 
 
 

Unga Mödrar Norge

 
På Kanal 5 Play kan man helt gratis kolla på alla avsnitt av Unga Mödrar Norge. Det finns 10 säsonger och det är 10 avsnitt för varje säsong. Tänkte att det kan vara ett litet tips för alla andra blivande mammor som, liksom jag, bara går och väntar på bebisen. Jag föredrar helt klart att se på norska varianten än den danska. Visst skildras alla möjliga olika livsöden i de norska programmen, men det är inte lika mycket misär som den danska där nästan allt tycks gå ut på att kedjeröka och dricka öl på förlossningen. Sen väljer jag norska för att Neo ska bli van vid språket och så kan jag själv passa på att lära mig lite. Jag vet, jättetöntigt, men bebisar kan faktiskt höra vad som händer utanför magen och det är ju aldrig för tidigt att vänja honom vid sin pappas språk.
 
Så är ni sugna på ett Unga Mödrar-maraton kan ni klicka HÄR skrolla ner och välja säsong och avsnitt. Tror länken är till första säsongen avsnitt 2 så vill ni se från början är det bara att välja första avsnittet. Jag börjar från början med säsong 1. Tänkte köra igenom alla säsonger.
 
 

Mitt I Veckan

 
Så är onsdagen här. Idag ska jag till psykologen kl. 11. Världens projekt. Att ta sig ner på stan. Men kändes rätt bra att vakna imorse efter att ha somnat ifrån gårdagskvällens hemska förvärkar. Jag har så klart varit vaken sen innan fem. Skönt att dagens ärende är på förmiddagen. Väljer alltid förmiddagar om jag kan, för då orkar kroppen mest. Dessutom är det solsken hela veckan i Borås så att få komma ut en liten stund gör bara gott för själen. Det blir sol och härliga plusgrader imorgon med. Då ska jag vara nere på stan ännu tidigare för en mammafika med en annan bloggare. Det ser jag verkligen fram emot.
 
Sen har jag inga planer för resten av veckan. Vi tänkte dock börja måla bebisens säng i helgen. Känns som att det verkligen är dags nu. Och helgen därefter är det dags att börja göra i ordning sovrummet för bebisens ankomst. Flytta ut den stora otympliga tv-bänken och skruva ihop den nya byrån vi köpt till Neos kläder. Hela april är vigt åt att boa på riktigt. Jag har fortfarande en omgång bebiskläder kvar att tvätta. Kulör tvätt. Får ta det någon dag om kroppen går med på det. Det är väldigt mycket så nu - "om kroppen vill". Har inte ens ork att bli frustrerad. Bara att gilla läget. Nej, dags att gå upp och äta lite frukost. Vi hörs lite senare.
 
 

Mitt Humör Tryter

 
Okej. Så här ligger det till. Det är 39 dagar kvar till BF men jag har räknat ut att bebisen får komma redan om 19 dagar. Hur jag räknat ut det? Jo, då har jag gått 37 fulla veckor och beräknas som fullgången. Bebisen är med andra ord färdigbakad. Bullen i ugnen har gäst färdigt. Plutten är redo för att ploppas. Och vet ni en sak? Han får gärna komma om 19 dagar. För i min gravida värld räknar jag kallt med att bli av med foglossningen, karpaltunnelsyndromet, svullnaden och alla smärtsamma värkar. (Jag vet att det inte alls behöver bli så och att många av krämporna, gamla som nya, ofta hänger kvar flera månader efter förlossningen, men nu låtsas vi att alla jobbigheter försvinner).
 
Idag är en sådan dag där allt jobbigt är väldigt påtagligt. Känns nästan som att bäckenbenet ska gå i tusen bitar vid minsta ansträngning och ryggsmärtorna är minst sagt påfrestande för mitt psyke. Och det blir bara värre ju närmare förlossningen jag kommer. Under påsklovet har det varit uthärdligt eftersom Jan har funnits vid min sida och stöttat mig med massage, kärlek och massa gos, men när jag är ensam hemma och inte ens tensen hjälper på det värsta då känner jag mig inte särskilt kaxig. Sen har jag en jamande katt som vill gå ut på promenad. Åter igen en sådan sak jag inte klarar när jag har mina dåliga dagar. Men försök tala om det för det envisa lilla kattskrället. Känner hur mitt humör tryter och det gillar jag inte.
 
 
Idag är jag så trött att jag helst av allt bara vill sova tills det är dags för att föda.
 
 
 
 
 

Efter Förlossningen

 
Jag börjar redan mentalt ladda upp min motivation inför träningen efter förlossningen. Inte för mycket, eftersom jag inte vet hur jag kommer må eller om jag kommer råka ut för eventuella komplikationer som kräver längre återhämtningstid, men lite målbilder och peppande är aldrig fel. Om jag behöver 9 månader på mig för att förbereda förlossningen så är det inte mer än rätt att jag ägnar lite tid åt att förbereda mig för tiden efter förlossningen. Särskilt när det gäller min fysiska hälsa och välmående. Detta inlägg sorterar jag under kategorin "viktminskning" eftersom det är mest det som jag kommer skriva om nu.
 
Jag har inte den blekaste aning om hur snabbt eller långsamt det kommer gå att bli av med gravidkilona. Mitt övergripande mål är att bli av med både gravidkilon och sambokilon, men eftersom det kan bli lite mastigt att fästa sig för mycket på alla kilon får jag ha två olika delmål där det första är just gravidkilona. Jag kommer utgå från vikten jag hade på inskrivningen vid barnmorskemottagningen. Då hade jag precis gått in i tredje månaden men eftersom jag inte vet exakt vad jag vägde innan graviditeten så utgår vi från 63 kg och har det som första delmål.
 
I nuläget (vecka 35 i graviditeten) har jag gått upp 11-12 kg. Det varierar lite har jag märkt beroende på hur mycket vätska och svullnad jag har i benen och fötterna. När det gäller viktuppgång och graviditet brukar man prata om "de heliga 12,5 kilona". Och då menar man under hela graviditeten. Skitfånigt egentligen eftersom det sätter onödig stress och press på de kvinnor som spräcker den gränsen redan tidigt i graviditeten. Och även på de kvinnor som går upp mindre. Siffrorna baseras på ett medelvärde och tar egentligen ingen hänsyn till de olika individuella skillnaderna som finns.
 
Så här beräknas kilona fördela sig:
 
Bröst: 500 gram
Bebis: 3 500 gram
Moderkakan: 650 gram
Fostervatten: 800 gram
Livmodern: 1 000 gram
Blodvolym: 1 250 gram
Kroppsfett: 3 500 gram
Vätskeansamling: 1 300 gram
 
Vad jag måste tänka på efter förlossningen är kosten. Jag har förstått att man kan bli hungrig som en varg när man ammar och då gäller det att äta rätt och nyttigt. Egentligen kan jag hålla mig till samma kost som jag ätit under graviditeten. Men försöka stå emot alltför många chipskvällar under helgerna och kanske tänka om gällande den där godispåsen som verkar så lockande. Absolut på inga som helst villkor att jag kör några knasiga dieter eller liknande. Har blivit väldigt anti allt sådant där. Bra kost, disciplin och träning - KDT - är vad jag anser är allra bästa sättet att gå ner i vikt. Inga genvägar, rivstartssoppor eller annat trams. Jag får se förlossningen som min rivstart.
 
Mitt andra delmål är att komma ner till mina "modellmått". Kanske inte precis på kilot eller centimetern, men det hade varit trevligt om jag kunnat komma tillbaka till den tränade kropp jag hade när jag och Jan träffades. Viktmässigt låg jag på 53-54 kg då. Allra helst skulle jag vilja vara i form till mitt bröllop. Jag behöver ta mig under 60-sträcket för att bröllopsklänningen ska sitta bra och jag har ett år på mig att lyckas med detta. Träningsformerna jag har tänkt satsa på är i första hand powerwalks. Jag kommer ju faktiskt vara mamma och kan inte när jag vill bara åka iväg till gymmet den första tiden. Förutsatt att jag mår hyfsat och kan röra mig normalt igen några veckor efter förlossningen får jag använda barnvagnspromenaderna som träning den första tiden.
 
Även om jag inte har tillgång till gymmet på samma sätt finns det alldeles utmärkta träningsprogram att köra i hemmet. Jag har ju tidigare tränat med PT och har många sådana program kvar samt en hel del träningsredskap att använda för hemmabruk. Åh, nu blev jag riktigt sugen på att köra igång! Och det bästa av allt är att jag får bebisen på våren, vilket betyder att hela sommaren ligger framför mig. Och det är mycket lättare att träna och motionera utomhus under sommarhalvåret. Lycka! Men hur det än blir och hur jag än kommer må gäller det att komma till insikt att en hel del med kroppen förändras efter förlossningen. Och det är inte alltid träning kan råda bot på det. Mina bristningar, framförallt på låren och rumpan, är något som kanske kommer blekna med tiden, men inte försvinna. Ju tidigare man lär sig acceptera att graviditeten förändrar kroppen, desto lättare har man att älska sig själv och sin kropp.
 
 
En tränad mage vs en höggravid mage.
 
 
Mina modellmått.
 
 
 
 

En Liten Parvel

 
Jaha. Då var det måndag igen då, fast det är ju egentligen tisdag. Har precis avnjutit en god lunch i all min ensamhet. Nasi goreng med sjukt mycket sambal oelek. Ja, lillen måste ju lära sig smaka indonesisk mat också. Hehe. Efter ett väldigt lugnt påsklov så känns det tråkigt att vara hemma utan sambo, men någon måste ju försörja vår lilla familj. Idag blir jag hämtad av Jan kl. 17 för vi ska till Mölndal en sväng på ett möte inför Västkustträffen - den fototräff vi är med och arrangerar. Det blev ju en succé förra gången trots det kalla höstvädret och nu kommer den hållas i slutet på maj/början på juni, vilket säkert lockar ännu fler deltagare. Jag och Jan kommer dock inte närvara denna gång eftersom vi då precis fått bebis och tänker inte flänga runt de första veckorna med en alldeles nyfödd liten parvel.
 
Apropå parveln så börjar han bli väldigt stark. Han trycker ut diverse olika kroppsdelar och jag kommunicerar med honom genom att buffa lite försiktigt tillbaka. Allt som oftast kan jag ligga och titta på magen när den helt plötsligt blir alldeles sned. Gissar att bebisen får för sig att trycka ut rumpan allt vad han kan. Hysteriskt roligt. För några dagar sedan låg Jan och pratade med Neo i magen och det var så himla roligt att se. För varje fråga Jan ställde så fick han två buffar tillbaka, precis som om Neo svarade genom att sparkas. Så där höll det på 4-5 gånger och jag kunde inte göra annat än att skratta. Det är verkligen en pigg liten krabat som bor därinne. Ibland kan han komma med ganska hårda små sparkar och då hoppar jag till. Men jag tycker det är lugnande att kunna känna honom så mycket som jag gör.
 
 
Magen i vecka 35.
 
 

April Fool's Day

 
Så har vi kommit till första april. Nästa månad är vi föräldrar. Ofattbart! Jag har legat i sängen större delen av dagen på grund av foglossningen, men har aldrig känt mig lyckligare. Visst är det konstigt? Inga smärtor eller krämpor i världen kan ta bort känslan av total lycka när jag tänker på lilla bebisen i magen, som inte är så liten längre. Jag undrar hur det kommer kännas. Att hålla i sitt eget barn. Att få träffa sin son för första gången. Kommer jag gråta? Skratta? Eller vara helt oförstående till att något så litet kunnat komma från mig? Troligtvis kommer jag känna alla möjliga känslor på en och samma gång. Jag kommer med största säkerhet inte kunna beskriva tillräckligt väl all den kärlek jag känner för mitt barn, för jag tror ord inte räcker till. Men både jag och Jan är säkra på att lilla Neo kommer bli det mest älskade barnet i världen.
 
 
 
Min profilbild

Sök i bloggen