Helgens Fototräff

 
Det blir nog inte så mycket bloggande i helgen eftersom vi ska på fototräff. Jag hoppas att det kommer gå bra. Att jag kommer må bra och att fisen i magen mår bra. Ska ta det lugnt, lyssna på kroppen, känna av dagsformen och umgås med vänner. Nästa vecka är det inskrivning, ultraljud och uppsatsdags. Det KÄNNS som om de värsta krämporna har lagt sig lite. Tröttheten är i alla fall inte lika övermäktig som den varit tidigare veckor. Nu klarar jag mig med ett par timmar på eftermiddagen. Tidigare ville kroppen bara sova hela dagarna. Det vore ju väldigt trevligt om jag kunde bli av med de värsta graviditetssymptomen lite tidigare med tanke på att jag redan haft så mycket. Men vi får se hur det utvecklar sig. Växer för fullt gör det i alla fall. Ikväll kunde jag nästan svära på att jag hörde det växa så det knakade i blygdbenet. Ont som satan gjorde det.
 
Kan tillägga att jag är så otålig och vill att det ska vara torsdag nästa vecka NU! Anledningen till att vi gör ett tidigt ultraljud (i vecka 9) är för att se om det ser ut som det ska därinne. Att fisen lever. Det är ganska nervöst att behöva vänta. Jag KÄNNER mig ju gravid och saker och ting växer oneklingen så det knakar, men tyvärr är jag ju lite för påläst för mitt eget bästa. Jag vet att allt kan kännas bra, men så har fisen ändå sjappat utan att kroppen reagerat på det (s.k missed abortion). Min tålmodiga sambos svar på min nyfunna oro: "Ska du oroa dig för det nu?" Åh, vad han har rätt! Jag vill inte oroa mig, men jag KAN inte sluta! Suck... Lovade ju att inte älta detta. Se så bra jag höll det löftet....
 
 
 
Ingen alkohol för mig i helgen, men jag ska dricka Virgin Mary. Mumma!

Rädslan Att Förlora Något

 
Min vän Kela (som är gravid i vecka 28 om jag minns rätt) frågade mig häromdagen ifall jag börjat drömma några mardrömmar ännu. Nej, svarade jag och jinxade så klart det. Inatt drömde jag att jag vaknade och det var blod i sängen. Gick på toaletten och fortsatte blöda. Det var så allvarlig att jag var tvungen att ringa till gynakuten. Men de tog ingenting jag sa på allvar och jag blev mer och mer frustrerad över att de inte lyssnade på mig. Innan jag vaknade upp minns jag att jag satt med telefonen och skrek åt dem.
 
Jag BRUKAR inte vara en sådan som tror på hokus pokus och drömtolkningar, men man behöver ju inte vara så smart för att fatta att drömmen beror på att jag är rädd att förlora fisen. Enligt drömtydningsläran så vill drömmen genom mitt omedvetna göra mig uppmärksam på att jag behöver landa mer i kroppen och närvaro i mig själv. Lyssna mer på mina känslomässiga behov. Jag ska placera drömmens budskap i min vardag och mitt liv just nu.
 
Ska jag vara helt ÄRLIG så anser jag att jag verkligen lyssnat på min kropp. Tar det hur lugnt som helst och vilar direkt när kroppen behöver det. I helgen har jag ordnat det så att jag kan gå hem till Boel och Jörgen ifall jag skulle behöver vila eller må dåligt. Jag har en plåtning bokad på lördag förmiddag och jag har redan förvarnat fotografen att dagsformen KAN komma att ställa till det, eller så går det alldeles utmärkt. På söndag ska jag assistera Jan på hans plåtningar och sedan åker vi hem. Inga krusiduller.
 
Följande skriver jag för min EGEN skull och sen SKA jag sluta tjöta om det: Pyser fisen i förväg så försöker vi igen. Nu VET vi att vi kan bli med barn på naturlig väg. Att vi tillsammans faktiskt kan skapa mirakel.
 

Under de första veckorna avslutas ungefär en tredjedel med missfall. En fjärdedel av dessa sker utan att kvinnan vet om att hon är gravid och ofta vet hon inte ens om att hon har fått ett missfall. Ändå slutar 15 % av alla bekräftade graviditeter med missfall. Ungefär 80 % av dessa sker inom loppet av 12 veckor.

 

De allra flesta aborter sker för att det är något fel på fostret och/eller  för att det inte fäster i livmoderväggen. Tidiga missfall tror man oftast beror på ett kromosomfel hos fostret. Så, ja det finns faktiskt en risk för missfall. Men risken minskar för varje vecka och inträffar sällan efter 8:e graviditetsveckan. Efter 12:e graviditetsveckan sker det nästan aldrig.


Efter ett missfall blir de flesta snabbt gravida igen. Det kan vara bra att vänta tills man har genomgått en normal menstruationscykel innan man blir gravid igen. Då kommer slemhinnan i livmodern att vara helt återställd och en ny graviditet får de bästa förutsättningarna.

 

Du ska alltså inte oroa dig därför att:

  • De flesta missfall sker innan du upptäcker att du är gravid.
  • Om du lever ett normalt hälsosamt liv, utan alkohol och droger, kan du inte påverka om graviditeten utvecklar sig som den ska eller inte.
  • Efter 8 veckor är risken mindre och efter 12 veckor kan du sänka axlarna helt – detta kommer med stor sannolikhet att gå bra!

A Happy Little Preggo

 
Åh, idag är jag så himla glad! Har nästan inte känt av några som helst krämpor. Vilken befrielse det var att vakna upp imorse. Och jag kunde till och med åka ner på stan ett par timmar. Fikade med Tess och hennes otroligt charmiga bebis som hunnit bli ganska stor. Jisses, vad han flörtar! Lärde honom high five. Det är ju ett måste. Hehe. Strax före lunch bröt vi upp för då var både jag och bebis rätt trötta, men jag är så jäkla lycklig att kunna göra något som man annars tar för givet. Blev mycket bebisprat och det känns skönt att prata graviditet och barn med någon som vet. Och som inte försöker läxa upp. Tess är en av de absolut vettigaste mammorna jag känner. Känns tryggt att ha någon som hon i närheten.
 
 
En väldigt talande bild på hur jag kommer se ut om nio månader ifall jag äter för mycket av min hallonsorbet

Com Hem Är Vidriga

 
Jag kan inte förstå hur ett bolag som Com Hem kan bete sig så jävla oprofessionellt. Det är helt skandalöst och de skäms inte ens för hur de behandlar sina kunder. När det ringer upp en säljare och man har ett inspelat kontrakt på vad som avtalats, och när de sedan inte lyckas uppfylla kontraktet OCH överfakturerar, är de inte ens tillmötesgående. De förnekar all kontakt med oss och hänvisar till reklamation där man för övrigt endast får skriva max 200 ord. Vad är det för jävla fasoner?! Önskar att Uppdrag Granskning eller något liknande kunde avslöja det här beteendet som inte hänt bara en eller två gånger, utan FLERA gånger. Och hur SVÅRT kan det vara att leta upp det där inspelade avtalet och lyssna på vad som avtalats? De vägrar att göra det! Kanske för att de vet att de har fel, men vi som kunder står rätt handlingsförlamade. Nej, Com Hem är VIDRIGA!

Att Vara Stark

 
Kan lätt förstå varför man kan bli smått tokig under graviditeten. Även om jag har en hel del tuffa krämpor så är det inte ens en bråkdel av vad många andra kvinnor går igenom. Först nu kan jag verkligen förstå hur vissa hamnar i depressioner. Det är inte roligt när kroppen gör ont, även om man innerst inne vet att det är så värt det. Jag skulle till och med kunna stå ut med detta hela graviditeten om det resulterar i ett friskt litet mirakel. Psykiskt är det också rätt påfrestande för man oroar sig för varje ny typ av smärta som man känner i magen. När det hugger till som om någon stuckit in en kniv i livmodern så kan man ju inte låta bli att fundera om lilla pyret tänker pysa sin väg. Läste några riktigt fina visdomsord på FB. (Ja, man kan faktiskt snubbla över väldigt kloka texter). För mig betyder det att jag måste ta en dag i taget, låta saker och ting hända, att se vad vi kommer få när alla kräkningar, illamåenden och smärtor är över och viktigast av allt - att inte låta oron överskugga lyckan.
 
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta vara på den,
att falla till botten, slå sig hårt och komma igen,
att våga hoppas när ens tro är som svagast,
att se ljuset i mörkret och alltid kämpa för att nå dit,
 
Att vara stark är att våga leva i nuet och tillåta sig att vara lycklig.
 
 

 
 

En Stor Seger

 
Åh, jag var så nöjd imorse! Fick behålla halva frukosten. Det är en stor seger för mig. Och dessutom har jag inte behövt må illa hela dagen. Det gav sig runt lunchtid. Nu har jag duschat och luktar gott inför Jans hemkomst. Hade tänkt gå ner och göra citronmousse till efterrätt och förbereda middagen ikväll, men tyvärr började de nedre smärtorna göra lite för ont. Horisontalläge igen. Suck. Jisses, vad min barnmorska kommer få höra om detta när jag träffar henne nästa vecka. Jag menar, visst att det gör lite ont när livmodern växer och allt möbleras om, men det ska väl inte behöva kännas så här? Man måste väl kunna göra saker? Eller? Önskar att man kunde med säkerhet veta om det är en bra eller dålig graviditet när det gör ont. Jag är ju bara i andra månaden. Jan försöker lugna mig. Säger att det är mycket som händer i början så det är ju inte så konstigt om det känns. Barnmorskan sa samma sak, men då hade jag inte lika mycket besvär som nu.
 
Det viktigaste är att lyssna på kroppen, vilket jag faktiskt lyckats göra förvånansvärt bra med tanke på min historia som planeringstokig och kontrollfreak. Jag försöker att inte pusha den för hårt, varken på det fysiska eller psykiska planet. Vilar när jag kan och har möjlighet. Just nu är jag väldigt tacksamt över att kunna vara hemma. Vet inte hur jag skulle klarat det om jag varit tvungen att jobba. Alla mammor och blivande mammor som jobbat med de här gravidbesvären är mina stora hjältar. Var nog ganska så naiv när jag trodde att jag minsann inte skulle känna av några jobbiga krämpor. Eller rättare sagt, jag tänkte ungefär "lite illamående och magont kan väl inte vara så farligt". Gissa om jag får äta upp det nu. Nej, det är inte farligt, men jag kan tala om för er att det är jävligt obehagligt. Nu ska jag fortsätta fokusera på att inte stressa upp mig. Lägger båda händerna på magen och pratar med den lilla fisen i magen så h*n känner hur mycket kärlek som finns här.

Veckans Största Iakttagelse

 
Jag känner så mycket känslor. Det är nog veckans största iakttagelse. Mitt i allt illamående så virvlar alla känslor omkring. Saker och ting kan kännas rätt överväldigande, och det absolut jobbigaste är att vara i en omgivning som inte förstår varför man mår eller agerar på ett visst sätt. Därför ser jag till att klargöra det. Så mycket vett har jag i alla fall kvar i min skalle att jag kan vara öppen och ärlig med vad jag känner. Än så länge. För jag är medveten om att det kan komma tillfällen då jag känner mig missförstådd och att hela världen är emot mig. Man är inte riktigt sig själv när man är gravid. Eller så kanske jag borde säga att man är sig själv, men liksom extra mycket. Var man en känslosam person innan så förstärks det ungefär tusen gånger under en graviditet.
 
Tyvärr kommer det alltid finnas personer som gärna kommenterar och pikar om ditten och datten. Som kan få mig att bli helt förkrossad. Jan är duktig på att försöka bryta den där klassiska ältningsprocessen som kickar igång i mitt huvud. Även fast jag vet att det egentligen inte är illa ment när någon har åsikter om till exempel vad jag bör och inte bör äta så blir jag skogstokig. Irritationsmätaren hotar att explodera. Därför känns det skönt med en fästman som är ett sådant fantastiskt stöd. Vi kan ligga i sängen, hålla om varandra och så pratar han lite förnuft i mig samtidigt som vi tittar varandra djupt i ögonen. Då kan jag lugna ner mig och tygla mina känslor. De där kloka, vackra ögonen skulle kunna prata sig till världsfred, om man är villig att lyssna.
 
Mådde verkligen skit igår och oroade mig för helgens fototräff. För de åtaganden jag gjort och för hur jag skulle fungera socialt. Men jag gick ut med hur jag mådde och försökte blanda in lite humor så att folk skulle förstå att mina eventuella känsloutbrott inte var något som skulle tas personligt. Självklart ska jag försöka anstränga mig till det yttersta att uppträda som en normal människa, men mår man skit är det inte alltid lätt att gå omkring med ett leende på läpparna. Det kan komma tillfällen då jag behöver gå undan för att kräkas eller bara samla mina tankar. Jag vill inte bli socialt avskuren eller oförmögen att träffa folk. Jag vill få det att fungera. Men samtidigt behöver jag en möjlighet att fly undan ifall det skulle behövas.
 
 
 
Jag är fortfarande överlycklig över att vi väntar barn,
men jag önskar bara att illamåendet kunde lugna sig lite så man verkligen kan njuta till fullo.
 
 

Life Is Like A Camera

 

Worst Day Ever

 
Den här dagen var den absolut värsta sedan jag blev gravid. Snart har jag mått illa i ett dygn, kräkts flertalet gånger och det enda jag lyckades få i mig under dagen var en banan, några cheese doodles och ett par skedar hallonsorbet. Tvingar i mig massa vatten så jag inte blir uttorkad. Fick dock ett sug efter sushi på eftermiddagen och min underbara fästman beställde den bästa gravidsushin från en japansk restaurang som han tog med sig hem efter jobbet. Jag lyckades behålla allt förutom ett par makirullar som fick simma omkring i toaletten. Om jag hade en sådan skitdag idag så måste väl morgondagen bli lite bättre? Eller?
 
Om drygt en vecka ska vi träffa min barnmorska. Hon kanske har lite råd mot kräkningarna. Jag hoppas verkligen att illamåendet blivit bättre då, för nu har jag ändå testat det mesta. Illamåendeband, åksjuketabletter, att hela tiden småäta. Finns det några fler tips så får ni gärna komma med förslag. Fast jag börjar bli lite uppgiven och funderar på att bara rida ut det. Tydligen befinner jag mig i vad som sägs vara den värsta fasen i graviditeten så det är väl bara att bita ihop och vara stark. Och Jan står vid min sida och ger mig så mycket styrka. En liten tröst är att man tydligen löper mindre risk att få missfall om man har graviditetsillamående. Vet inte om det stämmer men väljer nog att tro på det. Hehe.
 
 

Allt På En Gång

 
Igår hade jag en relativt symptomfri dag, men sedan fick jag igen allt på kvällen. Magsmärtorna var så påtagliga att jag inte somnade förrän efter två på natten. Låg och vände och vred på mig. När jag äntligen hade somnat tog det inte lång stund innan jag vaknade upp på grund av illamåendet. Kämpade verkligen emot och vägrade kräkas. Hade ju nästan haft ett kräk-fritt dygn. Ville inte förstöra rekordet. Men efter frukost gick det inte att kämpa emot. Allt kom upp och lite till. Och de där otrevliga stickningarna/huggen på höger sida gör mig näst intill handlingsförlamad. Förutom kräkningarna började jag ju så klart blöda näsblod, vilket är något jag inte gjort på flera år. Det här verkar bli en sådan där dag då jag får allt på en gång. Tryckte nyss i mig en banan för någon form utav näring måste jag ju få i mig.

The Secret Revealed

 
 
Okej. Jag känner väl att det är lika bra att erkänna....
Att jag inte är så perfekt som ni kanske tror....
 
I själva verket är jag en...... TERMINATOR!
 

Det Dummaste Jag Hört

 
Porträtt, glamour, humor, fine art, gravidbilder, fantasy, bröllop. Det spelar absolut INGEN roll vad för typ av bilder jag lägger upp. Jag får ändå ALLTID höra helt uppåt väggarna intelligensbefriade kommentarer. Det är så dumt att jag spricker upp i ett stort leende. Vad ÄR det egentligen för jubelidioter som sitter därute i Sverige och låter sig provoceras av lilla mig när jag inte ens är särskilt provokativ? Ah, nu kom jag på det. Det är ju för att jag gör så mycket roliga grejer och vågar dela med mig av dem och av mig själv och mina privata tankar. Huvaligen. Maken till provokation har ni väl sällan skådat!
 
And just for the record - nej, jag är inte svullen på grund av att någon slagit mig. Jag är svullen för att jag har 10 älskvärda sambokilon OCH en gravidmage som kommer bli större och större. Inte så svårt att lista ut om man hängt med ett tag här på bloggen, vilket jag är helt ÖVERTYGAD om att mina fega anonyma kommentatorer gjort ganska länge.
 
 
 
Det sägs att tystnad är bästa sättet att tackla en idiot. Kanske är det det ibland.
Men jag måste ju få ha lite roligt åt dem emellanåt, så att ni andra normala läsare också kan skratta åt dem.
Visst är jag omtänksam? =)

När Jan Leker

 
 
"När Jan leker kommer kameran nära" - gammalt kinäsiskt ordspråk

The Heart Attack Special

 
För andra kvällen i rad har jag ingen aptit. Sitter och tittar på när Jan äter hemlagad hamburgare. Luktar lika gott som vanligt. Fick i mig två Falu rågrut med leverpastej och gurka. Nu sitter jag med min söndagsdrink - Virgin Mary. Tomatjuice, några droppar worcestershiresås, tabasco, några droppar citron, svartpeppar (kvarnen hittade Jan i kylskåpet där jag tydligen tyckte att den skulle stå) samt lite is. En väldigt god och mättande drink som jag inte kunde få nog av på Cypern. Och den är faktiskt godare utan vodkan. Ingen idé att bli irriterad över min bristande kvällsaptit. Den kommer nog tillbaka med råge om några månader.
 
 
 
The Heart Attack Special by Jan Monsen

Första Bilderna På Magen

 
 
Vi börjar fotografera magen i vecka 8. Sen kör vi vecka 10, 12, 14 och så vidare.
För tillfället är det bara sambomagen + uppsvälld gasmage som syns.
 
Sen fick jag stå modell för mannen ville testa lite ljus inför nästa helgs fototräff.
Nu är jag trött. Dags att sova middag.
 

Små Steg På Vägen

 
Idag blev det visst värsta blogginläggsexplosionen, men min älskade sambo är ute med grabbarna så jag är ensam med mina tankar och funderingar. Och som ni säkert märkt för länge sedan så är de ganska många. Har så sakteligen börjat inse att jag måste tänka mig hela den här resan som en lång väg till ett slutmål (förlossningen). Jag måste försöka dela upp graviditeten i små delmål där det första målet är inskrivningen på MVC den 3 oktober, följt av tidigt ultraljud på Emmakliniken i Göteborg den 4 oktober och därefter är det några veckors väntan till den där 12 veckors gränsen. Men det ska nog gå bra. Och gör det inte det får man börja om från början igen.
 
 

En Tickande Hormonbomb

 
När jag och Jan försökte få barn så verkade det som om hela världen blev gravida utan att ens anstränga sig. Överallt kunde man se, höra och läsa om folk som bara råkade bli med barn. Visst kände man den mest naturliga känslan i världen när någon annan har något man själv önskar sig (avundsjuka), men det var ALDRIG frågan om att missunna någon den glädje ett positivt graviditetsbesked innebär. Jag har varit mycket öppen och ärlig i min blogg om detta, även om någon enstaka trögskalle fortfarande väljer att se mig som en dålig människa för att jag erkänner känslor som ALLA kvinnor känt som varit i min situation. Jag har öppet och ärligt kunnat gratulera mina vänner, men samtidigt erkänt att jag längtat så himla mycket efter att själv bli gravid. Min starka längtan efter ett eget barn har jag känt i över ett år och den har stundtals varit så stark att jag mått fysiskt dåligt.
 
För oss gick det inte på första eller andra försöket, men det gick när vi båda inte tänkte så mycket på det och kopplade av. Det har dock inte gått så lång tid att jag glömt bort hur det känns att längta. Kanske är det även därför jag går omkring och är rädd för det där vanliga missfallet. Jag kan förstå andra vänners frustration och sorg över att inte få ett eget barn, och jag förstår även att alla hanterar detta olika. För mig som är gravid och går omkring som en tickande hormonbomb är skuldkänslor något jag inte vill behöva känna nu när vi fått vårt efterlängtade mirakel. Även utan hormoner så är jag en känslosam person som inte vill såra eller kliva folk på tårna, men jag måste få kunna vara lycklig över att äntligen vänta barn och självklart känns det smärtsamt om det finns vänner som inte kan dela den glädjen.
 
 
 

Viljan Finns Men Inte Aptiten

 
Har ni någon aning om hur psykande det är att sitta och stirra på en tallrik full med fantastiskt god mat och inte kunna äta den? Det fick jag erfara idag vid middagsbordet. Brast ut i gråt för jag ville så gärna äta men det gick inte på grund av illamåendet (och en rejäl dos hormoner). Jag har alltid älskat mat och Jan är en fenomenal kock. Tillsammans brukar vi ofta laga mat hemma, med färska och bra råvaror. Visst händer det vid enstaka speciella tillfällen att man gått ut på restaurang, men oftast är vi ense om att vi kunnat göra så mycket godare mat hemma. Och ikväll kunde jag inte ens äta upp min portion. Har aldrig hänt förut. Visst att omständigheterna är lite speciella, men aptiten trodde jag ändå aldrig skulle försvinna.
 
Ska bli spännande att se om och när de där så kallade problemfria veckorna dyker upp. Då man bara kan gå omkring och stråla. Visst har man hört talas om att det är värst de första månaderna, vilket innebär att jag har fyra veckor kvar till den magiska gränsen, men sedan ser ju alla graviditeter olika ut. Och symptom som försvunnit kan, vad jag förstått, återvända huxflux lite senare i graviditeten. Ja, det är sannerligen en spännande resa jag har framför mig. Aptiten kommer nog också pendla en hel del upp och ned. Fast den senaste tiden har det varit väldigt mycket ned. Nåja. Bara att vänta och vänta och vänta.... Vad som än händer och vad som än sker så kommer det vara värt det i slutändan.
 

Det Här Med Humöret

 
Något jag kan bli lite irriterad över med mig själv är att vissa saker har jag svårt för att släppa. Jag kan bli arg, besviken och ledsen över saker som jag i vanliga fall skulle hanterat med en axelryckning. Den här känsligheten som tycks medfölja de flesta graviditeter är ganska så frustrerande. Kan ju vara rätt ältande i vanliga fall så nu är det ju liksom dubbelt upp. Men det ska nog gå bra. Så småningom. Jag har ju kvar mitt rationella tänkande så jag är i alla fall medveten om att jag ältar. Nu ska jag bara klura ut något bra sätt att släppa det.
 
Finns ju så mycket annat jag bör lägga mina känslor på. Till exempel det lilla fismiraklet som växer i min mage. H*n förtjänar att omges med kärlek och lycka. Och det bästa sättet är att låta mig själv uppfyllas av dessa positiva känslor. Har redan nu blivit ganska beskyddande. Vet jag att vissa situationer och personer framkallar stress och konflikter så utsätter jag mig inte för det. Jag skiter fullständigt i hur det ser ut eller hur det kan tolkas/misstolkas, för det viktigaste är att jag är lugn och harmonisk så att jag kan erbjuda fisen den bästa miljön att växa i.
 
Nästa helg är det dags för Smålandsträffen. Då ska vi få träffa alla våra vänner från fotobranschen. Ska bli så roligt att få kramas och dela vår bebislycka. Om allt går väl så planerar vi ju självklart att ta med Lillfisen på dessa fototräffar i framtiden. Inte bara när h*n ligger i magen, utan även efter att h*n sett dagens ljus. Fisen kommer bli den mest fotograferade bebisen i mannaminne. Vad annat kan man vänta sig med en pappa som är fotograf? Men idag ska mamma ställa sig framför kameran och få sin lilla tjockismage fotad.
 
 

Glamour Calendar 2013

 
 
Nu kan ni beställa nästa års glamourkalender med massa snygga modeller!
Till exempel mina underbara vänner Helena Wiktander, Angelica Jansson, Fia Erixon och Malin Väisänen.
Själv är jag med i kalendern som mars månad.
 
Klicka HÄR för att beställa den. 

Ett Dåligt Minne

 
Efter helgen ska jag försöka komma igång med uppsatsarbetet. Lite i taget. I lugnt tempo. Förkylningen börjar äntligen släppa, men jag har fortfarande en bedrövlig hosta. Ikväll kom illamåendet tillbaka. Hade hoppats på att jag kanske bara skulle känna av det under de allra första veckorna, men icke. Jag försöker äta hela tiden. Regelbundet, mellanmål, bra och nyttigt samt dricka massa vatten, men ibland spelar det ingen roll för vill illamåendet verkligen lamslå mig så gör den det. Men återigen - det är värt det.
 
Varför jag skriver så mycket om hur jag mår och vilka symptom jag har är för att jag ska minnas. Jag vill minnas varje liten detalj av min graviditet, även de ofräscha detaljerna. Och med tanke på hur dåligt mitt minne blivit den senaste tiden så är det bara bra att jag är så utförlig i mina blogginlägg. Tror min älskade sambo börjar bli lite tokig på mig så mycket som jag glömmer eller absolut inte kommer ihåg att jag sagt. Jag har ju självklart ingen anledning att tro att han skulle hitta på saker jag sagt, men jag kan verkligen inte komma ihåg det. Ganska frustrerande.
 
 
 
Imorgon ska vi ta gravidbilder på magen i vecka 8.
Vi tänkte ta ungefär varannan vecka så vi sedan kan sätta ihop till ett litet bildspel.

Kaos Här Hemma

 
Jan jobbar hemifrån. Efter att ha varit med om en bilolycka för drygt en vecka sedan har han haft stora problem med synrubbningar, vilket inte är en så bra grej om man varje dag måste köra bil till jobbet. Han blev påkörd när han satt fast i bilkön i Stockholm och det var en gigantisk långtradare som körde in i förarsidan. Bilen ser inte så fin ut om man säger så. Det var inte en rolig dag för någon av oss. Mina hormoner fick mig att brista ut i gråt mitt på ett café när jag fick veta att han blivit påkörd och han själv var ganska skärrad. Han hade stått helt stilla i sin fil när han plötsligt hörde och kände hur bilen pressades ihop av en enorm långtradare som fick för sig att byta fil. Jan slängde sig på biltutan och tutade som en galning för att chauffören skulle uppmärksamma att han faktiskt höll på att krossa Jan. Nej, det var en vidrig dag.
 
Den 3 oktober ska vi på verkstaden, samma dag som vi fått tid för inskrivning på MVC. Själv mår jag lite bättre från förkylningen (tror jag) eftersom jag kände av graviditetsillamåendet, vilket jag inte gjort på flera dagar. Min teori är att när förkylningen avtar så kommer jag känna av graviditeten desto mer. Och det slog inte fel. Har redan studerat toalettens insida två gånger idag. Stackars Jan. Han har det inte lätt. Hans senaste status på Facebook summerar förmiddagen ganska bra:
 
"Vet inte om detta "jobba hemma" var någon bra idé. Jag slavar på köket och gör lunch, Frezze (våran katt) står i vardagsrummet och spyr så jag måste få honom bort från tjockmattan. Samtidig står Sussi och spyr i badrummet och Sigge (våran andra katt) försöker sno maten i köket. När första rond är över, börjar allt om. Frezze tillbaks på mattan, matte på toan, Sigge i köket.. Aaaarrrgh!!"
 

Välkommen Vecka 8

 
Imorgon går jag in i vecka 8. Lillfisen börjar få riktigt mänskliga drag - ögonlocken bildas och spetsen av en liten näsa syns. Fisen är ungefär lika stort som ett hallon, 14-20 millimeter. Fingrar och tår börjar utvecklas. Huvudet är enormt i förhållande till övriga kroppen. Sparkar för fullt gör h*n också. Det är hjärnan som skickar signaler till musklerna att börja jobba. Alla inre organ kommer bildas under denna vecka. Hjärtat slår regelbundet och den första hjärnaktiviteten har registrerats i vecka 8. 
 
 
 
 
 
Lillfisen skyddas av en vätskefylld bubbla som utgörs av fosterhinnan och fostervatten.
Innuti denna simmar fisen tryggt och bekvämt.

Som En Fågelunge

 
Det har inte gått en dag sedan jag kom hem som jag varit kräkfri. Varje morgon rusar jag till toaletten och idag hände det även en gång till efter min eftermiddagslur. Jan tror det beror på graviditeten, men jag misstänker att det för tillfället mest har att göra med min förkylning. Mår ju liksom inte illa eller något, men hostar så mycket. Börjar verkligen ledsna på detta. Idag var jag så jäkla svag. Som en liten fågelunge. Blir ju lätt så när man inte får behålla maten. Kroppen får ingen energi och man börjar skaka. Men Jan lagade en fantastiskt god pastarätt till middag som det faktiskt ser ut som att jag får behålla. Säger åt Lillfisen att suga åt sig så mycket näring som den bara kan ifall maten skulle vara på väg i retur. Hehe.
 

Att Tackla Näthatet

 
Det finns bra sätt och mindre bra sätt att hantera näthatet och alla skrattretande kommentarer man får från anonyma "beundrare". Sedan finns det bloggare som verkligen vet hur man sätter idioterna på plats. Häromdagen läste jag ett av de absolut bästa inläggen som skrivits angående näthat. Min underbara vän Helena som bloggar på Finest har också fått sin beskärda del av samhällets bottenskrap som dagligen besöker hennes blogg. (Klicka HÄR för att komma till bloggen.) Jag tror inte jag skulle kunnat formulera det bättre, så jag har beslutat mig för att återge det här nedan (med hennes godkännande så klart). Det finns somliga läsare som kan ta åt sig lite extra.
 

"Du som ägnat timtals åt att kommentera varenda av mina inlägg i ett försök till näthat du gjorde verkligen min dag. Tyvärr är jag alldeles för självsäker för dina syften, och jag vet exakt vad detta handlar om. Det enda du har är ditt tangentbord o gömma dig bakom men för varje inlägg du skriver så gör du mig faktiskt lite gladare... för då vet jag att jag är lite bättre än dig och det stör dig så förbannat .. det är som en pinne i din röv du inte kan göra nåt åt.. jag vet allt det här redan.. du ger mig bara mer bekräftelse på det

 

för i slutet av dagen när vi sluter ögonen och lägger oss på huvudkudden så har vi båda ägnat timmar åt  ... lilla mig.. så jag känner mig hedrad att du åsidosätter ditt liv och slösar bort så mycket timmar på att ge mig bekräftelse.. i själva verket tvärtom vad dina syften var... lilla gumman ... i verkliga livet skulle du trilla om jag blåste på dig och du bevisar bara att du varken har några inre eller yttre kvaliteer... inte undra på att du är bitter..

 

så låt det eka i ditt huvud för varje inlägg du gör att jag vet att jag är lite bättre än dig.. det är det som driver dig

 

Puss"

 

 

Gone With The Wind

 
 
 
 
 
Fotograf Jörgen Lundh
Makeup Boel Lundh
 
Hemsida StudioMix

Underbara Starka Läsare

 
 
Jag har kommit underfund med att hela graviditeten går ut på att vänta. Varje dag och varje vecka tycks krypa fram. Varje kväll känner jag hur den molande värken blir starkare och det hugger till oroväckande på höger sida. Men barnmorskan trodde att det bara var frågan om växtvärk, som jag också misstänkt och hoppats på, men man blir ju ändå orolig. Ska det verkligen kännas så där? Och varför känns det bara på en sida? Hur kommer det sig att värken alltid är värst på kvällarna? Man har tusen frågor och tankar. Börjar jag blöda eller om smärtan skulle bli olidlig så blir det till att kontakta sjukvården. But so far so good. Man går som på nålar hela tiden, även fast jag verkligen försöker njuta av miraklet. Det är ganska jobbigt.
 
Först när jag blev gravid insåg jag hur stark en kvinna måste vara för att hantera både de fysiska och psykiska påfrestningarna. Jag har inte skrivit så mycket om de psykiska påfrestningarna, mest kanske för att jag egentligen inte vill tänka för mycket. Men ett av skälen till att vi beslöt oss för att gå ut tidigt med graviditeten var för att omgivningen skulle förstå om vi råkade ut för sorg. Klart jag inte ska gå omkring och ta ut sorg i förväg, men samtidigt vill jag ändå försöka vara rationell och inse att det är väldigt vanligt förekommande att förlora den lilla fisen de första månaderna. Fast hur vanligt det än är så kommer jag bli arg, ledsen och besviken om det händer. Jag känner mig själv. Jag vet hur jag kommer reagera. Kanske är det därför man ändå inte helt vågar hoppas på att miraklet är här för att stanna.
 
Någonstans i bakhuvudet går man omkring med en ständig oro, även fast man vet att det inte går att förhindra om det väl sker. Den där oron kan kännas ganska tuff i längden. För varje liten smärta man känner som man inte känt förut blir man orolig och funderar om det ska kännas så, varför det känns så och om det kommer gå över. Jag har fått veta att några av mina underbara starka läsare förlorade sina små och jag måste säga att jag beundrar dem så otroligt mycket för att de vågar berätta. För det är först när vi vågar öppna oss för omgivningen och prata om det som folk kommer inse att det inte är något ovanligt. Självklart kommer sorgen inte bli mindre, men det kan kännas skönt att få lätta sitt hjärta och dela sina tankar och känslor med någon som upplevt samma sak. Och viktigaste av allt - att det inte är något att skämmas för.
 
 
 

Äntligen Hemma

 
Hemma. Smakar på ordet. Det hade känts bättre om jag hade varit frisk, men ska jag vara sjuk någonstans så är ju hemma bäst. Imorse var första gången som jag vaknade upp och inte mådde sämre. Alltid något. Blev tyvärr två turer till badrummet där jag fick bekanta mig närmare med insidan av toaletten. Magen är helt tom på innehåll så nu ska jag försöka spendera resten av dagen med att fylla den. Jag tror att Lillfisen mår bra. Hade lite oroande värk igår kväll som vanligt, men misstänker att det kan vara något så naturligt som växtvärk. Hoppas det i alla fall.
 
Vila, äta ordentligt och dricka mycket vätska är det enda man kan göra. Så fort jag dödat förkylningen kan jag återuppta mina studier igen. Har inte hört av mig till Handledarn angående mitt försämrade allmänna tillstånd. Känner att jag gärna avvaktar lite med det. Åtminstone tills förkylningen är väck så jag kan tänka klart och göra en bedömning av hur mycket jag orkar med och hur lång tid det kan beräknas ta. Jag för en ständig kamp med mitt mentala jag. Finns så sjukt mycket saker att oroa sig för, men jag får inte oroa mig för det gör ingen nytta. En sak i taget och nu gäller det först och främst att bli frisk.

Inte Mycket Liv

 
Inte mycket liv i den här gamla kroppen. Blir horisontalläge tills det är dags att åka hem. Det suger alligatorpung. Tycker inte om att bli besegrad av något så simpelt som en förkylning. Hade det rört sig om magsjuka, influensa eller halsfluss skulle det känts lite mer legitimt. Nu känns det bara onödigt. Ja, min Uppsalavistelse blev inte på långa vägar så effektiv som jag hade planerat. Illamående, kräkningar och extrem trötthet satte käppar i hjulet. Och sedan kom förkylningen. Ännu en lektion i att saker aldrig blir som man tänkt sig. För övrigt ser jag ut som ett penntroll. 
 

Dirty Freakin Dancing

 
Igår var jag och Em på alla flickors drömmusikal - Dirty Dancing. Från början hade vi tänkt tvinga med våra respektive att göra oss sällskap, men så här i efterhand är jag rätt glad att det blev en tjejgrej. Behöver jag säga att majoriteten av publiken på China Teatern bestod av kvinnor? Och att de fåtal män som blivit ditsläpade av sina flickvänner inte såg så entusiastiska ut. Nej, då är det roligare att gå med någon som fnissar lika mycket åt välkända scener från filmen som en själv. Och det blev en hel del fnissande, tjoande och applåderande. Ett tag var man helt hög på lyckoendorfiner. Höjdpunkten var nog när Johnny yttrade den kända repliken "nobody puts Baby in a corner". Hela publiken jublade och applåderade. Så mycket nostalgi! Ja, det var sannerligen en musikal man kommer minnas med ett stort leende.
 
 
Glad kinäs utanför China Teatern
 

 
Som jag har längtat
 

 
Fantastiska dansare
 

 
Em var också riktigt nöjd över föreställningen
 

 
Självklart hade baren en ganska fyndig drinkmeny
 

 
Till middag blev det sushi
 
En liten inflik angående sushi då jag fått en del anmärkningar på detta.
Enligt Livsmedelsverkets rekommendationer som man hänvisar till när det gäller råd om mat till gravida
så är det grönt ljus för oss att käka sushi.
 
 
Jag citerar från hemsidan som ni kan hitta HÄR: Gravad, rökt fisk och sushi:
ät nygjorda eller nyförpackade produkter. Kontrollera förpackningsdatum
.

 
För övrigt kan tilläggas att sushi inte är liktydigt med rå fisk.
Jag gillar inte rå fisk (sashimi) så jag fattar egentligen inte varför folk ska gnälla så mycket.

Graviditet och bebisar - det är nog den saken alla har meningar om.
Antingen om de ska bli föräldrar, har blivit det eller om de bara läst något så är alla experter
och vill hjälpa till. Det de tror är givetvis facit.
Ju tidigare vi (jag och Jan) inser det och börjar lyssna med ett halvt öra, ju bättre får vi det.
 
 

Believe In Miracles

 
 
 
Just nu är det väldigt mycket känslor och kärlek som rusar runt i min kropp.
 
 

Den Rabiata Kärringen På China Teatern

 
Detta inlägg är dedikerat till den rabiata gamla kärringen som igår satt och fikade i soffan en trappa upp på China Teatern under pausen till musikalen Dirty Dancing:
 
Om du bestämmer dig för att ställa en kaffekopp full med kaffe en halv meter från soffan PÅ GOLVET när det springer runt hundratals människor på väg till toaletten, baren eller what ever så får du räkna med att någon kommer råka välta ut din kopp med kaffe. Att jag inte gjorde det kan jag tacka min vän Em för som mitt i all kaos böjde sig ner för att ställa din kaffekopp närmare soffan. Hur belönar du det? Du fullkomligen skriker åt Em: "MITT KAFFE!!! RÖR INTE MITT KAFFE!!!" När Em hämtar sig från ditt minst sagt rabiata påhopp och lugnt och stilla förklarar att folk kan råka sparka till kaffekoppen om den står på golvet och att hon bara ville ställa koppen närmare soffan så har du inte den goda smaken att vara tacksam, utan du fortsätter blänga på henne med en blick som skulle kunna döda. Jävla otacksamma kärringjävel! Nästa gång ska jag sparka din kaffekopp långt åt helvete! Med flit!
 

Ett Mirakel Kan Inte Förbises

 
Vilka knepiga läsare man har på bloggen ibland.
Skriver jag om modellfotografering och fototräffar är jag bekräftelsesökande och omogen.
Skriver jag om att jag är förkyld är jag den värsta drama queen på denna jord.
Skriver jag om hur lycklig jag är över tillvaron är jag egocentrisk.
Och det ABSOLUT roligaste: uppdaterar jag min blogg "för ofta" så har jag inget liv.
Det är sannerligen svårt att tillfredsställa folket. Hahaha.
 
 
Taggar mig själv med honungste. Inte har förkylningen blivit något bättre idag, men det är bara att kämpa på. Om jag befann mig i en gravidbubbla förut så har den förstärkts med en förkylningsbubbla som jag hoppas ska spricka inom kort. Men jag sitter ändå här med ett leende på läpparna. Imorgon åker jag hem till min älskade fästman och vår lilla familj. En liten reflektion över min blogg är att jag tycker det är roligt att det smygit sig hit en hel del blivande mammor som är ungefär i samma vecka som mig själv. Verkligen jättekul att ni hittat hit! Sedan har vi självklart mina väldigt gravida vänner som läser varje dag, eller vänner som en gång själva varit gravida. Ni är lika välkomna ni.
 
Och till er andra läsare som dagligen kommer hit och inte har en tanke på barn - det är inte mycket i livet som sätter djupare spår i människor än att bli förälder. Det KOMMER fortsättningsvis handla mycket om graviditet, tankar och funderingar kring detta. Att bli gravid är ett mirakel i sig och ett mirakel kan inte förbises. Jag har aldrig varit gravid och ett tag fick jag för mig att jag inte kunde bli det. Så om jag skriver om varje liten detalj så gör jag det på grund av min fascination för det som sker i kroppen. Så länge Lillfisen befinner sig i magen på mig så kommer h*n alltid vara en del av mitt liv och det jag skriver om på bloggen. Om ni tycker det handlar mycket om bebisar nu - vänta bara tills barnet är fött...
 
 
 

Informationsmöte På BM

 
 

Olika slags besvär

 

En graviditet är en stor omställning i kroppen och medför att man måste anpassa sitt liv till den växande magen. När man väntar sitt första barn är det lättare att planera in vila och att undvika till exempel tunga lyft. Om man redan har barn blir det oftast mycket svårare att få tid för sig själv. Det är klokt att försöka se över sin tillvaro och se om det finns hjälp att få eller om man kan skjuta upp saker för att skona kroppen.

 
Trötthet
 
Den trötthet som många känner signalerar att man ska ta det lite lugnare. Många kvinnor tycker att tröttheten är mycket jobbig. Om man kan ta lite extra ledigt eller få hjälp med vissa sysslor hemma kan det underlätta. Det kan vara bra att lägga sig och vila en stund efter arbetet, om man har möjlighet till det. Tröttheten är oftast värst i början och slutet av graviditeten.
 
Blodtrycket förändras
 
Blodtrycket brukar sjunka i början av graviditeten. Har man redan lågt blodtryck sedan tidigare kan man lätt känna sig svimfärdig och orkar kanske inte stå längre stunder. Då är det viktigt att inte försätta sig i situationer där man tvingas stå still länge. Man ska inte heller resa sig för hastigt, eftersom blodtrycket då kan sjunka så snabbt att man blir yr eller svimmar.
 

Imorgon eftermiddag ska jag på informationsmöte på barnmorskemottagningen i Uppsala. Får väl egentligen inte veta något som jag inte redan vet, men det känns skönt att ha kontakt med folk som kan sina grejer. Och som är vana att få tusen dumma frågor från någon som är gravid för första gången. Hoppas jag kan hålla mig vaken. Brukar behöva min tupplur runt tre-fyratiden, men det får väl gå. Känner att mitt humör inte är så strålande just nu. Behöver nog sova. Har däremot haft en helt fantastisk dag med musikal i Stockholm. Bloggar mer om det vid ett annat tillfälle. Nu ska jag släppa en fis eller två och sen gå och lägga mig.

Den Onda Förkylningen

 
Jag är förkyld. Tok-förkyld. Ont i halsen, hosta och ihållande snuva. Kan inte rekommendera kombinationen graviditet och förkylning. Det enda jag kan göra är att vila, dricka honungste och sova ännu mer än vad jag redan gör. Suck. Men först ska jag och Em iväg på en liten utflykt till Stockholm och China Teatern. Imorgon och på tisdag måste jag släpa mig till biblioteket för att samla ihop det sista nyfunna kompletteringsmaterialet till min uppsats. Om två dagar flyger jag hem till Borås. Förhoppningsvis på bättringsväg från förkylningen. Graviditetströttheten kan jag hantera så länge jag har en säng, men att fajtas både mot gravididetssymptom och en bedrövlig förkylning är nästan lite för mycket för mig. Tydligen har gravida i allmänhet ett nedsatt immunförsvar och plockar således upp förkylningar lite lättare än vanligt. Jippie. Precis vad jag behövde.
 
 
Som jag har längtat ♥
Ingen förkylning eller graviditet ska hindra mig. Spypåse med.
 
Nobody puts Baby in a corner!

Välkommen Vecka 6

 
Vecka 6
Du: De ökade kraven på cirkulationen kan göra dig andfådd och det ökade blodflödet genom njurarna gör att du måste kissa oftare. Moderkakshormonerna påverkar matsmältningssystemet och kan ge illamående eller förstoppning. Dina tarmar svullnar och du kan både känna dig gravid, samt se gravid ut. Graviditetens krav och den, för vissa, minskade aptiten kan göra dig extremt trött.
 
Har känt ganska stor yrsel idag, men jag begav mig ut på en liten promenad till affären efter min tupplur på 2,5 timme. Jisses, vad andfådd jag blev av bara den korta promenaden! Det var inte länge sedan som jag klarade av att promenera 8 km varje morgon. Är lite oförberedd på att graviditeten påverkar mig så mycket, men ju längre tid som går desto mer inser jag att vad som sker i min mage kräver mycket av kroppen. Det är ju faktiskt en liten bebis som blir till och ska växa. Inte så konstigt att kroppen inte riktigt prioriterar mig själv längre. Funderar på om den här förkylningen kommer bli extra långvarig bara för att kroppens uppmärksamhet är riktad mot den lilla fisen i magen. Hoppas inte. Jag ska inte ta ut mig själv under den första trimestern, men så fort jag känner mig friskare så vill jag ju komma tillbaka till mina morgonpromenader. Som det är nu vill kroppen i stort sett bara ha sömn och vila och det tänker jag ge den.
 

Lillfisens utveckling:
 

 

Vecka 4 (visste inte att jag var gravid)
 

 
Vecka 5 (började misstänka att något var på gång och plussade denna vecka)
 

 
Vecka 6 (känner i princip alla graviditetssymptom man kan få)
 

 
Vecka 7 (Lillfisen kommer växa sig så här stor under denna vecka)
 
 
 
 
 

Inga Stora Planer

 
Trots att jag inte fick behålla min middag igår kväll och trots att jag kämpar mot en förkylning så vaknade jag utvilad och tillfreds med livet. Hade drömt lite knäppa drömmar (som man tydligen kan göra när alla graviditetshormoner lever rövare) och ringde till Jan för att få höra hans röst. Därefter kändes det bättre och jag låg kvar en stund i sängen och läste min deckare. Idag har jag inga stora planer. Har precis ätit frukost och tänkte slappa några timmar till. Sen ska jag ta en tur till tvättstugan och affären. Blir själv ikväll då Em ska jobba så jag tänkte frossa i räkor. Blir mys framför TV:n med mig själv och Lillfisen.
 
 
Magen i v. 7.
Uppsvälld av alla gaser och fortfarande några extra semesterkilon,
så ännu syns ingen renodlad gravidmage men det kommer väl när man minst anar det.

Jag Har Funnit Min Prins

 
Usch, jag är så sentimental och känslig just nu. En gravid knäppgök. Läste Blondinbellas blogg om hur hennes kille friade och började gråta. För i mitt hjärta vet jag PRECIS hur hon känner sig. Det liksom bara bubblar inombords av lycka. Hela ens inre väsen fylls av så mycket kärlek att det hotar att svämma över och då kommer glädjetårarna. För vilken tös skulle inte börja gråta av lycka när mannen man älskar över allt annat går ner på knä och ber om att få spendera resten av livet tillsammans? Vem skulle inte bli rörd när samma man viskar i mitt öra att han vill att jag ska bli mor till hans barn? Kan ni ens föreställa er hur lycklig jag är just nu som får bära på hans barn inom mig? Att vi två lyckats skapa ett mirakel som redan är så älskat och efterlängtat.
 
Jan är ett fantastiskt stöd även om det inte var så länge sedan som vi fick veta att vi skulle bli föräldrar. Han är medveten om min oro (som jag säkerligen delar med de flesta gravida) över att Lillfisen skulle bestämma sig för att pysa ut. Men då säger han med sådan lugn och säker röst att det bara är att försöka igen. Blir det inte denna fis så kommer det en annan. Nu vet vi ju att det går. Och jag känner mig så trygg när jag hör det. Är otroligt tacksam över att han känner mig så bra. Han vet vad jag behöver höra och han är verkligen min klippa. Älskar honom över allt annat. Jag ska spendera resten av mitt liv med att älska honom och vårda det vi har tillsammans.
 
 
På tisdag kommer jag hem till min prins

Too Much Information

 
Fy helvete, vad min mage bubblar och har sig. Fiser stup i kvarten. Ikväll håller jag mig inomhus. Och imorgon med. Tänkte satsa på att göra absolut ingenting denna helg. Bara vila och rå om mig själv och Lillfisen. Har köpt ett gäng pocketböcker som jag tänkte börja med på mina lediga stunder. Det vill säga ikväll och hela dagen imorgon. På söndag blir det Stockholm och musikal i sällskap med Em och en spypåse. Utan att jinxa det så verkar det lugnat ner sig lite grann med kräkningarna. Frukosten var på väg upp imorse, men efter att ha fajtats med mig själv och upprepat mantrat "jag ska inte kräkas" så fick jag faktiskt behålla den. Mind over matter. (Jag jinxade det... hela middagen kom upp). Vad som däremot inte fungerar att slåss emot är tröttheten. Alla reagerar olika, men de flesta verkar bli som jag under graviditetens första veckor - en orkeslös zombie.
 
Eftersom alla graviditeter är unika så förvånar det mig ibland att så många kommer med olika tips och råd från deras graviditet. Det är en sak om man pratar om det och frågar om råd, sedan är det en helt annan grej när folk bara prackar på en en massa råd med attittyden "jag vet minsann vad som är bäst för så gjorde jag och det fungerade alldeles utmärkt". Men hallå? Det var DIN graviditet. Min graviditet är på det här sättet och jag måste på egen hand luska ut vad som fungerar och inte fungerar. Samma sak gäller det när bebisen väl tittat fram. Då får man räkna med att återigen bli bombarderad med åsikter och tips om hur man SKA göra. Återigen - alla bebisar är unika och svarar på olika metoder. Föräldrarna får prova sig fram på egen hand. De tips och råd man hör får man sålla bland och förkasta det mesta.
 
Jag är inte den som håller käften om jag har frågor. Vill jag veta något så frågar jag och jag vet vem/vilka jag ska fråga. Men jag vill inte bli överröst med massa åsikter och förmaningar när jag inte bett om det. Sådant blir jag bara irriterad på i slutändan. Mitt humör har inte ändrats till det sämre ännu, men jag känner att det kan vända vilken sekund som helst. Det är därför jag försöker använda bloggen som terapi för att bli av med mina irritationer istället för att ställa mig och skälla ut folk jag tycker är helt dumma i huvudet, även om det säkert för stunden skulle kännas oerhört tillfredsställande.
 
 
Här myser vi för fullt
 
 
Lite böcker att läsa under mina vilostunder
 
 

Inskrivning

 
Nu har jag fått min inskrivningstid på Barnmorskemottagningen. Det blev den 3 oktober. Det innebär drygt 2 veckors väntan. Går nu in i v. 7 och när jag ska på inskrivning är jag i v. 9. Känns spännande och nästan lite overkligt. Jag fick lite tips och råd om mat, vila och folsyra. Men det mesta visste jag redan. Hon frågade hur jag mådde och jag berättade om illamåendet, kräkningarna och den fruktansvärda tröttheten. Berättade att jag vissa morgnar kunde bli sugen på riktig mat till frukost. Som imorse då jag åt älgstek med rotfrukter och sherrysås kl. 07.00. Hon brast ut i ett hjärtligt skratt och sa att det bara var bra att jag kunde äta mat. Vissa får ju inte i sig någonting alls. Järnbrist kollas upp vid andra besöket. Att man är trött hör till graviditeten och behöver inte alls betyda att man har brist på något. Nu ska jag hoppa in i duschen och ta mig till biblioteket. Stannar åtminstone till efter lunch. Blir jag handikappande trött som igår så åker jag hem och sover middag.

Lite För Kaxig

 
Klockan tre packade jag ihop och begav mig hem till Em. Tack och hej för mig. Det var ingen idé att kämpa mot tröttheten. Ska kolla upp om jag lider av järnbrist. Slocknade direkt när jag lade mig i sängen. Låg och skedade med missen och föll i djup sömn. Vaknade vid femtiden någorlunda utvilad. Tog bussen ner på stan för att möta Hammarhajen vid Stationen. Senaste gången vi sågs minns jag att vi faktiskt satt och pratade om barn. Hon var så glad över att jag nu var gravid. Och det är jag med. Det börjar sjunka in nu, riktigt ordentligt. Att vi ska bli tre. Jag och Hammarhajen beställde in varsin fisk-och skaldjursgryta. Så smarrigt! Men vi tog halvportion vilket jag är oerhört tacksam för. Jag blir inte direkt mätt efter en måltid utan jag blir mest bara uppsvälld och vi vet ju alla vems fel det är. Lillfisen!
 
Kom hem till Em strax före åtta. Så skönt att göra en tidig kväll. Jag hankar på så gott det går med uppsatsen, men det går ju inte direkt som jag hade tänkt mig. Var nog lite för kaxig när jag tänkte på att det inte skulle vara några problem att skriva uppsats även om jag blev med barn. Tänkte liksom inte på att man ibland inte mår så bra de första veckorna. Trodde att jag skulle vara en stålkvinna som minsann inte skulle ha några problem. I alla fall inga som påverkade min vardag i så stor omfattning. Tji fick jag. Det kan verkligen bli hur som helst. En väninna kände i princip inte av några symptom förrän i v. 8 och en annan väninna blev jätteimponerad att jag var ute bland folk i v. 6 därför att hon mådde så dåligt de första veckorna att hon inte ens kunde träffa folk.
 
Tror denna graviditet är lite mitt emellan, fast det är väl för tidigt att säga. Lär ju bara bli värre från och med nu. Det är jag beredd på och skulle det inte bli det så blir jag ju bara glatt överraskad. Så fort man får någorlunda koll på symptomen och hur man ska förebygga dem är det bara att anpassa sitt schema och vardag efter det. Behöver till exempel vila när jag känner mig trött, annars funkar jag inte. Stress har jag inte råd att utsätta mig för, särskilt inte så här i början, så jag undviker personer och situationer som jag vet är oerhört stressframkallande för mig. Har märkt att jag har noll tolerans för dumheter och kan säga rakt ut vad jag tycker ännu mer än förut. Väldigt lustigt. På söndag håller vi tummarna att jag inte kräks för då ska jag och Em gå på musikal. Dirty Dancing - den bästa filmen som någonsin gjort! Typ. Hihi.
 
 
Lyxade till det med en Virgin Mary. Så gott! Min favoritdrink.
 

 
Fisk- och skaldjursgryta. Kan varmt rekommenderas.
 

 
Hämtade ut biljetterna till Dirty Dancing-musikalen
 
 

Nöden Har Ingen Lag

 
När jag vaknade imorse var jag utvilad och hade sovit rekordlänge. Sammanlagt sju timmar. Tänkte att det borde räcka för att orka med en heldag på Juridiska biblioteket. Checkade in vid tio men redan efter en timme höll jag på att somna. Reste på mig och gick till toaletten. Där satte jag mig på toalocket, lutade huvudet mot väggen och slöt ögonen i några minuter. Guuuuud, så skönt! Nöden har ingen lag. Och det hjälpte faktiskt. Läser och skriver för glatta livet, men har insett att jag inte kan sitta still i mer än en timme på grund av tröttheten. Snart ska jag iväg på lunch. Vaknar förhoppningsvis till liv efter det.

Ett Bättre Tålamod

 
Man lär sig mycket om sig själv när man är gravid. Eller snarare jag inser att jag måste lära mig vissa saker. För det första behöver man vara tålmodig, vilket kan vara en stor utmaning om man längtar ihjäl sig efter bebisen. Lillfisen ska bakas och gosa i magen under 9 månader. Nästan ett helt år! Och det kommer ske så mycket grejer med kroppen under den tiden. Än så länge störs jag inte av någon otymplig mage, utan jag kan röra mig helt obehindrat och sova hur jag vill. Vetskapen om att det i framtiden kommer ändras rätt drastiskt får mig att uppskatta varje dag av graviditeten.
 
Jag måste även lära mig att lyssna på kroppen. Graviditet är ju ingen sjukdom utan beskrivs som ett allmäntillstånd. Fast man känner sig lika kass med konstant illamående, sjuklig trötthet och kräkningar som man skulle gjort om man legat i feber eller magsjuka. Men jag köper att man inte kan säga att man är sjuk, utan det är graviditeten som är boven till ett nedsatt allmäntillstånd. Vissa dagar hindras man från att göra en del saker som man planerat, vilket för mig in på mitt kontrollbehov.
 
Planeringsfreak har jag varit i större delen av mitt liv, men det går inte att planera allt in i minsta detalj med en fis i magen. Vissa dagar mår jag superbra och andra dagar håller jag på att tuppa av på grund av trötthet. Det hjälper varken mig själv eller Lillfisen om jag går och stressar upp mig över saker jag inte kan eller hinner göra. Jag måste sluta oroa mig och släppa kontrollen. Lättare sagt än gjort, men det är något jag övar på varje dag. Till exempel hjälper det inte att gå omkring och oroa sig för MF före v. 12. Händer det så händer det. Att oroa sig över huvud taget ger absolut ingenting. Jag har ett litet mantra jag säger till mig själv - njut och ta dagen som den kommer.
 
 
Imorgon går jag in i v. 7. Lillfisens nervsystem utvecklas oerhört snabbt. Varje minut bildas 100 000 nya nervceller. Fisen växer med ca 1 millimeter per dag, ryggraden är nästan klar och benen börjar bildas, men svansen är fortfarande kvar. Tänk er en ärta med svans - så ser fisen ut i v. 7. Hjärnan börjar dela sig i två halvor, ögon och näsa bildas och fisen kan reflexmässigt röra på armarna.
 
 
 
Lillfisen i v. 7.

Det Är Det Värt

 
Jag har mått illa varje dag. Ibland mer eller mindre. Kräks ungefär varannan dag. Men det är det värt. För Lillfisen är väldigt efterlängtad. Så länge jag kommer ihåg att packa ner en spypåse i väskan är det inga problem. Kastade upp lite diskret bakom bilen när vi skulle äta lunch på stan i Enköping, men i fortsättningen tar jag påsar med mig. Aptiten är inte enorm. Kan äta lite grann, men väldigt fort får jag avsmak för maten. Om det inte är senare på kvällen. Har av någon underlig anledning inte problem att äta mycket till middag. Känns skönt att jag åtminstone får i mig ett stadigt mål mat. Lunchen är nog det jag har allra svårast för.
 
En rolig grej som hände idag när jag skulle köpa en Trisslott var att kassörskan begärde legitimation. Tjoohoo! Tacksamt att Lillfisen i magen gör min hy jättefin och len. Sen att jag själv får smeknamnet Storfisen av min älskade fästman kan jag ta. Det har ju sina anledningar. Hahaha. Nej, men skämt å sido. Visst är det lite jobbigt att symptomen gjort sig gällande så pass tidigt, men samtidigt så är det även en bekräftelse på att jag mår som man oftast mår i mitt tillstånd. Jag skulle nog blivit nojigare om jag inte haft några känningar alls. Alla graviditeter är olika och man kan inte säga att någon är helt lik den andra.

En Bra Dag

 
 
Ska ignorera illamåendet och göra en bra dag på biblioteket idag.
Är fortfarande i Enköping men åker om ett par timmar.
Ikväll ska jag boka flygbiljett hem till Borås.

En Annorlunda Frukost

 
 
Först blev det lite yoghurt och en banan kl. 05.00 för att dämpa illamåendet.
Sedan kände jag mig faktiskt hungrig runt niotiden och då blev jag sugen på gårdagens rester. Smaskens!

Mitt Knep Mot Illamående

 
Närhelst jag vaknar på morgonen (ofta innan kl. 06.00) kliver jag upp och ser till att få någonting i magen. Behöver inte alls vara mycket. Som imorse då jag vaknade strax efter fem och mådde rätt illa. Smög ut i köket och tog mig en pytteliten tallrik jordgubbsyoghurt. Sen kryper jag ner i sängen igen och ligger rätt stilla. Att somna om är det dock inte tal om. Illamåendet står mig fortfarande upp i halsen, men jag tror att jag kan få det lite mer under kontroll nu. Men vi får se. Är fortfarande i prova-på-stadiet. Det blir bättre om jag småäter, och nu testar jag VAD jag kan småäta. Ägg är tyvärr uteslutet på grund av en morgonincident som inträffade förra helgen. Har det en gång kommit upp så känner jag bara avsmak för det. Ägg och kyckling får jag kväljningar av så det ska jag försöka undvika i fortsättningen. Lustigt det där hur smaken kan ändras. Hur saker man tidigare älskat att äta nästan gör en kräkfärdig.
 

Så Mycket Pinsamma Fördomar

 
Tänk att folk än idag förfasas över vad vi gör på vår tid. I min och Jans vardag är modellfotografering en del av vardagen. Vi umgås och träffar fotografer, modeller, stylister och makeup artister över hela Sverige och många har blivit våra nära vänner. Vi fotar, skapar bilder och minnen för livet. Jag har modellvänner som också går i väntans tider. Att stå framför kameran med eller utan kläder är inget konstigt. Nakenhet är inget skamligt så länge det görs på ett smakfullt sätt. Men för vissa är allt naket lika med osmakligt. Det är en sak att inte tycka om glamour, men att tro sig kunna göra en korrekt bedömning av personen i fråga enbart grundat på sådana bilder är för mig helt absurt.
 
Har man fotat glamour så finns det alltid trångsynta, tragiska personer i detta land som dömer ut ALLA som fotat den genren. Jag tycker det är skamligt av dessa individer att ge sig på människor de inte känner och spy galla. Att påstå horribla saker och ifrågasätta människors lämplighet som föräldrar är ett alldeles nytt lågvattenmärke. Jag har många gånger blivit anklagad (anonymt så klart) att jag saknar självinsikt. Det är lite lustigt att personerna som kommer med sådana uttalanden inte ser sig själva i spegeln. Jag hoppas verkligen ni skäms! Det är inte bara jag som äcklas av era beteenden. Ni är en väldigt liten grupp som sitter gömda bakom era dataskärmar och skakar ogillande på huvudet. Vilka ruttna liv ni måste ha. Och vilken usel uppfostran ni måste fått. Är det era föräldrar som lärt er att stalka okända männniskor genom att skicka hatmail från ett falskt konto? Hur det än ligger till är det jävligt tragiskt och rätt så galet. Hade jag kunnat skulle jag lagt er över knät och givit er smisk på stjärten. Och sedan på med dumstruten och in i skamvrån. Fy skäms!
 
P.S Ni BEHÖVER verkligen inte komma hit och läsa om mitt liv gång på gång om det är så mycket ni stör er på. Är det inte bättre att ni lägger den energin på sådant som gör er glada? Det tycker i alla fall jag. Livet känns så mycket bättre om man ler. Det gör faktiskt jag i detta nu, tro det eller ej. Jag ler åt er och ert beteende för helt plötsligt så känns ni så små och obetydliga om man ser till the big picture.

Händelserika Dagar

 
Det har blivit mycket bloggande om graviditeten så klart, men mitt i all denna graviditetslycka så har vi hunnit med en hel del annat. I lördags firade vi min brorsdotters 3-års dag med god mat och tårta. Jag och Jan hade köpt prinsess och Hello Kitty grejer. Vilken glädje för en liten tös. Hon fick massa fina Hello Kitty-prylar. Faster blev faktiskt lite avundsjuk. Hehe. Och tårtan var helt fantastisk. Hello Kitty så klart.
 
Vi har flängt runt en hel del efter arbetstid och träffat många vänner som bott lite utspritt kring Uppsala. Man måste ju passa på. Vi är inte här så ofta tillsammans och det är alltid roligt att träffas över en middag. Man får mat och socialt umgänge. Perfekt kombination. Som ni ser på nedanstående bilder så har jag i alla fall lyckats få i mig en hel del mat. Men däremellan har det väl varit lite si och så med aptiten. Jag är som sagt aldrig hungrig längre.
 
 
 
En lycklig tös öppnar presenter.
 

 
Önskar mig också en Hello Kitty tårta.
 

 
På söndag åkte vi till Helena och Petter för middag och filmmys. De bor i Fjuckby. Hihi.
 

 
Har inte så mycket aptit men ställer man en tallrik med god mat äter jag upp allt.
 

 
På söndag åkte vi till Stockholm för att hälsa på Linda och Mattias och besökte bästa sushirestaurangen.
 

 
Massa goda förrätter.
 

 
Obeskrivligt god sushi.
 

 
Lite mammasushi.
 

 
Allt gick ner. Tur att vi var fyra som delade.
 

 
Sedan gjorde vi en liten resa till Enköping hemma hos Butikschefen.
 

 
Gud, så god mat vi fick. Väldigt hög klass på detta hotell. Hihi.
 

 
Älskade vänner <3

Provocerande Lycklig

 
 
Att en person orkar skapa ett fejkkonto på FB för att skicka ett hatmail till Jan om MIG
och hur hemsk jag är som person känns rätt... absurt.
 
Är jag för provocerande lycklig, eller vad? Tydligen.
 

Och Där Kom Tårarna

 
Jag var ju så jävla stolt över att mina graviditetshormoner minsann inte hade tagit över och gjort mig knäpp. Tji fick jag. Idag började jag grina mitt på stan när barnmorskemottagningen ringde och sade att det tyvärr var alldeles för lång väntetid för att kunna ge mig en tid inom de närmaste veckorna. Men däremot blev jag inskriven på ett informationsmöte på måndag tillsammans med andra som var gravida, så jag kunde ställa mina frågor där om jag inte hade något emot att det var andra i rummet. Det skiter jag fullständigt i så länge jag kan få svar på det jag undrar över.
 
På lunchen träffade jag fina Johanna med sin 4 månader gamla dotter. Vilken charmis hon var då! Jag och Johanna har inte setts på år så det var en hel del att ta igen. Vi har inte tagit igen allt utan ska ta ännu en lunch i slutet på veckan. När jag berättade om den dag då Jan talade om att han kände sig redo att bli pappa hände det igen. Som om någon vred på en kran. Tårarna bara svämmade över. Skitfånigt! Bad om ursäkt, men Johanna bara viftade bort det. Skönt att umgås med någon som varit gravid för då behöver man inte skämmas alltför mycket över hur känslig man är.
 
Ikväll ska jag och Jan till Enköping och hälsa på Butikschefen med familj. Jag är trött och känslig, men det ska nog gå bra. Har funderat på att åka hem en vecka tidigare. Orkar inte må så här och vara hemifrån. Och det kommer ju inte bli bättre, utan snarare värre. På en vecka hinner jag samla kompletteringsmaterial och sedan tar jag mitt pick och pack härifrån. Detta var något jag kände idag. Först nu har den omtalade tröttheten tagit över min vardag och det är inte ett dugg givande eller konstruktivt att sitta på biblioteket och inte få något gjort. Jag behöver sova.
 
Det är inte meningen att gnälla för jag har väntat på det här så länge. Men samtidigt så inser jag att det inte går att kämpa mot vissa saker. Man får lyssna på kroppen. Jag vill bli klar så fort som möjligt, men jag tror inte jag kommer bli klar snabbare av att vara här. Inte nu när jag är gravid. Hormonerna bara rasar och det enda som jag inte fått är ömma bröst. Illamående, kräkningar, trötthet och tårar har gjort sitt intåg i min vardag och jag har inte ens passerat de värsta veckorna ännu. De börjar nu. Behöver närhet och kärlek av Jan. Och framför allt att känna trygghet. Det känner jag inte här i Uppsala.
 
 
 
Fina Johanna med dottern

Fortfarande I En Bubbla

 
Jag går fortfarande omkring som i en overklig bubbla. När Jan sa till mig imorse att vi faktiskt ska bli föräldrar så blev jag ju så klart otroligt glad, men samtidigt kände jag att det inte helt och fullt sjunkit in. Det är åtminstone vad jag tror eftersom jag inte känner mig ett dugg nervös. Det pirrar inte ens i magen så där förväntansfullt som det kan göra när man är lite spänd inför saker man längtat efter. Går nästan och väntar på att min lilla bubbla ska spricka och att jag får ett nervöst sammanbrott. Eller så är jag helt enkelt gjord för detta. Brukar ju vara så hysteriskt orolig för allt annat här i livet, så kanske just graviditeten är något som kan hålla mig någorlunda lugn och rationell. Det är svårt att avgöra.
 
Om en timme ska jag ringa barnmorskemottagningen i Uppsala och se om jag kan boka ett möte. Hur påläst man än är så känns det bättre att prata med en person som faktiskt är utbildad på området. Har börjat skriva en lista på vad jag vill ta upp och vilka frågor och funderingar jag har. Något jag frågar mig själv är när min aptit ska komma tillbaka. Alltså den där aptiten som säger åt min kropp att jag är sugen på olika maträtter. Thaimat, kyckling, räkor, kött - ja, allt det där som jag älskar att äta. För det mesta känner jag en avsmak inför tanken att äta. Om man känner så här den första tiden på graviditeten så förstår jag att en del går ner i vikt i början.
 
Imorse fick jag ge bort mina morötter till Jan. Blev så jävla arg att de fortfarande smakade tvål. Usch. Riktigt vidrigt. Men han mumsade i sig dem med ett brett flin och jag blängde surt på honom. Så orättvist att han ska kunna njuta av morötter och inte jag! Det är ju annars ett så perfekt mellanmål. Man vill ju inte småäta en massa onödigt skit. Gick muttrandes in på ICA och köpte mig en hel ask med kärnfria vindruvor. Än så länge smakar de gott. Mådde bara lite illa när jag vaknade så fortsätter jag småäta under hela dagen så kommer jag nog klara mig bra. Man får liksom hitta sitt sätt. För övrigt är jag rätt ofokuserad på uppsatsen, men jag tvingar mig till bibblan varje dag ändå. Alltid får man gjort något. Det viktigaste är att snoka reda på kompletterande material som bara finns här i Uppsala innan jag åker hem till Borås.
 
Denna vecka har varit rätt fullbokad. Söta Em som låter mig bo i hennes lägenhet har inte sett mycket av mig den senaste veckan. Men de kommande veckorna blir lite lugnare. Ska blogga lite senare om alla vänner vi träffat och min brorsdotters 3-års kalas. Har fina bilder på massa mat så klart, men just nu har jag varit lite disträ med andra saker. Är så glad över att vi tog beslutet att berätta tidigt. Skulle inte klarat av att inte blogga och dela med mig av alla mina tankar, känslor och symptom. Särskilt inte när de ändå varit så påtagliga den senaste veckan. Nu kan jag slappna av och skriva precis vad jag vill utan att känna mig hämmad.
 
 
 
Ett stort grattis vill jag säga till de bloggläsare som också meddelat att de väntar på en liten.
Så roligt och jag hoppas ni tycker det ska bli kul att få följa med mig på denna långa resa.
 
 

Att Lyssna På Sin Kropp

 
Imorgon har jag haft denna blogg i tre år. Tänk så mycket som hänt på den tiden. Och hur mycket man utvecklats som person. Jag är dock fortfarande inte färdigutvecklad. Misstänker att livet har en hel del kvar att lära mig. Det är en obeskrivligt spännande erfarenhet som jag står inför idag. En väldigt pågaglig och omvälvande verklighet att något litet i detta nu växer i magen på mig. Nu tänker jag inte bara på mig själv, utan jag tänker för två. Jag är ännu mer medveten om min egen kropp och att lyssna på den. Är jag dundertrött och inte kan hålla ögonen öppna, ja då behöver jag vila lite grann.
 
Mår jag illa kanske jag behöver knapra i mig de där morötterna även om dom med mitt skeva smaksinne smakar såpa. Och viktigast av allt - känner jag mig stressad eller börjar bli upprörd över något så pausar jag och tar några djupa andetag för att lugna ner mig. Och jag försöker undvika stressframkallande situationer. Tidigare hade jag bara låtit stressen löpa amok. Än så länge går det bra. Graviditetshormonerna har inte helt tagit över mitt förstånd. Kan hända att jag är lite snäsig i vissa situationer, men det är vi väl alla någon gång. Särskilt om man blir serverad kall mat.

Vad Händer I Magen

 
Embryot är två till fyra millimeter långt mellan huvud och stjärt. Det börjar bli lite långsmalt och man kan urskilja vad som är huvud och stjärt. Det skulle nu vara fullt möjligt att se det med blotta ögat. Hjärnan har två lober, ryggraden och centrala nervsystemet börjar bildas. Man kan skönja det som skall bli ögon och öron på huvudet. Nu börjar även njurar, lever, muskler och skelett att utvecklas men det dröjer dock innan skelettet hårdnar. Hjärtväggarna bildas också nu och snart kommer hjärtat att börja slå. I det här skedet får embryot mest näring från gulsäcken och näringsämnen i livmoderväggen. Moderkakan börjar så smått förse barnet med näring.
 
Det är så sjukt fascinerande att utvecklingen går så fort!
 

Att Berätta Eller Inte Berätta

 
Jag valde att berätta nyheten om vår graviditet för familjen för inte så länge sedan. Efter att de fått veta så kände jag att jag ville dela glädjen med resten av världen, trots att det är väldigt tidigt, som man brukar säga på preggo-språk. För den oinvigde så innebär "tidigt" innan 12 veckor passerat. Innan dessa 12 veckor föreligger nämligen en tämligen stor risk för missfall - hädanefter förkortat MF. Nästan en av fyra graviditeter sluta i MF, ofta innan kvinnan ens hunnit registrera att hon är gravid. I de flesta fall handlar det om naturens sätt att göra sig av med foster som på något sätt är skadad. Med andra ord, det är ett naturligt bortval av något som inte var som det skulle.
 
Det är varje kvinnas val att avgöra när hon vill gå ut med nyheten, och det är mycket vanligt att folk väntar tills risken för MF har blivit mindre. Nu när jag själv är gravid så funderade jag mycket på hur jag själv ville göra. Jag såg liksom ingen anledning att inte berätta. Pratade självklart med Jan om detta och vi var båda överens. Sorgen över ett eventuellt MF blir ju inte mindre för att jag inte berättat för någon. Nu valde vi att gå ut med det rätt tidigt för vi är så glada över detta. För mig känns det mycket bättre att omgivningen vet om att vi väntar barn och skulle det sluta olyckligt så har man stöd av nära och kära, istället för att behöva gå omkring och vara ledsen i det tysta. 
 
Så hur känner jag mig över allt detta egentligen? Tror att jag fortfarande är lite i chock. Hade det inte varit för illamåendet och det konstanta behovet att springa på toaletten hela tiden så skulle jag nog nästan tro att jag drömt alltihopa. Som jag tidigare berättat för er var jag ju så orolig över att inte kunna bli med barn. En helt obefogad oro som jag faktiskt inte riktigt vet vart den kommer ifrån. Så här i effterhand känner jag mig faktiskt ganska fånig för att jag var så orolig. Men i samma stund som jag sa att jag struntade i att älta detta med barn så hände det. Jan sade dock att han hade det på känn. Att jag var gravid denna gång. Så han blev faktiskt inte så förvånad när jag berättade för honom. Sen när hände det att mannen har bättre intuition än kvinnan?! Hahaha.
 
Avslutningsvis vill jag citera vad Amanda Schulman skrev i sin blogg tidigare i mars om att berätta tidigt och jag håller med henne i allt:
 
"Det är så konstigt det här med att man inte får berätta om sin graviditet för tidigt. Nej, man ska vänta tills att man vet att allt kommer att gå bra för ”något annat” skulle man ju aldrig vilja berätta för någon. Ju senare man berättar, desto bättre.
 

Det är ju det som blir så skevt. En av fyra graviditeter slutar i missfall och det är ändå något som vi inte ska prata om. Missfall är en del av livet. Likaväl som att förlora någon närstående eller bli sjuk. Och det kan också vara lika simpelt som att bryta benet. Det är ingen som skulle klandra en för det. Men ett missfall ses som ett misslyckande. Därför berättar vi bara när vi ”lyckats” med våra graviditeter.

 

Och vet ni. Även om jag är mycket emot allt det där så tänkte jag ändå tanken att någon skulle tycka illa om mig för att jag berättade för tidigt. Jag menar, det kan ju fortfarande hända en rad saker och då måste jag dela med mig av det också. Som att det vore så farligt. För då vore jag ”misslyckad” eller vadå?

 

Nej, vi måste börja berätta för att ta bort skamstämpeln över missfall. Inte förrän vi får höra om alla andra som fått det så kan vi känna oss normala och gråta tillsammans. Och det är ju lättare, helt klart."

 

Härliga Tider

 

 

Vad är graviditetsillamående?
 
Ingen vet riktigt säkert vad som ligger bakom graviditetsillamående. Antagligen beror det på olika kombinationer av de många fysiska förändringar som äger rum i din kropp. Dessa förändringar omfattar bland annat en snabbt ökande östrogennivå, ett förstärkt doftsinne, ökad produktion av magsafter och ökad trötthet. Vissa forskare anser att stress och känslor också kan spela en roll när det gäller morgonillamående.

Även om det inte lindrar illamåendet kan det vara en tröst att veta att du inte är ensam. Cirka 75 till 80 % av alla blivande mammor upplever de första graviditetsveckorna som en lång, kväljande berg- och dalbana. Det värsta är att illamåendet kan komma när som helst på dagen och inte bara på morgonen.
 
 
Jag gjorde misstaget en gång att inte äta något direkt när jag vaknade, vilket fick ödesdigra konsekvenser. När jag vaknar kl. 06.00 måste jag äta något litet för att dämpa illamåendet. När jag inte gjorde det utan väntade till nio fick jag inte behålla någonting av min frukost. Snyft. Skulle precis kliva in i duschen när jag kände hur allt var på väg upp.
 
Japp, det kommer bli mycket ofräsch och detaljerad info här på bloggen ett tag framöver, så bäst ni vänjer er. Hehe. Hur som helst. Illamåendet, den gasiga magen och kräkningarna är något jag går igenom med ett leende. Faktiskt. Kan inte tänka mig en bättre anledning att må dåligt för. Så jag står på knä med huvudet i toaletten och studerar vad jag åt till frukost med ett stort leende på läpparna.
 
Några andra reflektioner angående mina graviditetssymptom:
 
Mitt doftsinne lurar mig fortfarande att jag luktar en massa svett fast ingen annan känner det, magen har förvandlats till en gasmaskin och tröttheten slår oftast till på eftermiddagen och tidiga kvällen. Sen blir jag lite irriterad över att mitt smaksinne tycks ha totalhavererat. Var tvungen att köpa små morötter att ha i väskan för att kunna småäta på för att dämpa illamåendet och jag kunde svurit på att de smakade såpa. Jan tog en morot och tyckte inte alls det var något konstigt med den. Tvärtom var den tydligen jättegod. Suck. Vad är det för mening med att få förstärka sinnen som gravid när sinnena ger helt fel intryck?

En Bebis I Magen

 
Jag tror inte riktigt på det än. Trots att jag plussat två gånger och har ganska lustiga symptom så vågar jag inte riktigt förstå att vi verkligen har skapat någonting helt fantastiskt. Men det är verkligt. Och jag ska hålla tummar och tår för att lilla bebben stannar kvar. Ibland händer det tråkiga, fast det kan man inte gå omkring och oroa sig för. Nu ska jag bara njuta, vara glad och kanske springa in i den där bebisbutiken jag kikat i och köpa någon könsneutral sparkdräkt. Hihi. Tack, älskling för att du gav mig livets största gåva. Tårarna som rinner är bara tårar av sann glädje. Nu växer det ett litet mirakel i magen.
 
När jag först kände symptomen brydde jag mig inte nämnvärt. Visst hoppades jag, men jag minns tidigare besvikelser allt för väl för att våga hoppas. Har ju längtat och stundtals mått riktigt dåligt över att det inte tog sig med en gång. När jag märkte av några av mina symptom tänkte jag att det bara var mina vanliga PMS-besvär, för de är faktiskt exakt samma som man kan få när man är gravid. Därför har det känts extra tufft när man hoppats och nästan trott att man varit gravid, och sen så krossades hoppet. Men nu har det faktiskt hänt. 
 
Det jag först kände var:
 
- Kolossal trötthet. En dag somnade jag vid sju på kvällen och sov i stort sett tolv timmar i sträck. Med tanke på att mitt vanliga sömnbehov ligger på sex timmar var det ganska häpnadsväckande.
 
- Kissnödigheten. Sprang konstant och kissade, men jag tänkte inte mer på det för jag dricker rätt mycket vatten samt kaffe som är vätskedrivande.
 
- Illamående som kom och gick. Värst på morgonen och eftermiddag/kväll. Brukar känna illamående under den tiden på månaden, så jag tänkte inte så mycket mer på det, även fast det kanske var lite väl ofta. Vid ett tillfälle slog illamåendet till när jag pratade med Jan i telefon och det kom så plötsligt att jag fick kasta ifrån mig telefonen och rusa in på toaletten.
 
- Mardrömmar och dålig sömn. Tänkte det kanske berodde på stress.
 
- Kramp i magen, vilket inte är ett dugg konstigt om man väntar på röda damen.
 
- Hormoniellt psykbryt. Började skrika och gråta för ingenting. Heller inget ovanligt.
 
- Värk i korsryggen, något jag alltid får precis som magsmärtor.
 
Sen har vi de symptomen som var lite ovanliga och som fick mig att bli lite misstänksam:
 
- Svettningar. Jag vaknade på morgonen och kände att jag luktade svett. Illaluktande svett. Brukar aldrig lukta svett annars. Sen kunde jag känna att jag luktade svett ute bland folk och var orolig över det. Duschade så klart och tvättade mig till och med flera gånger under dagen för att bli kvitt - vad jag uppfattade fast tydligen inga andra - den vidriga svettlukten.
 
- Gaser i magen. Nu blir det TMI, men jag bokstavligen talat gick och pruttade en hel dag. Typ.
 
- Väldigt fin hy. Min hy var helt fri från finnar! Det händer ALDRIG! Jag får jämt massa finnar när jag har ÄL eller när helvetesveckan börjar. Men att en graviditet börjar med att göra min hy superlen, fin och finnfri - det är ju riktigt lyxigt.
 
- Minskad aptit. Hängde väl ihop med mitt illamående. Fick nästan tvinga mig själv att äta regelbundet, vilket kändes otroligt konstigt då jag verkligen älskar mat.
 
 
Kunde nästan inte tro mina ögon - jag är gravid!
 
 
Tydligare plus kan man nog knappast få

Den Konstiga Sömnen

 
Alltså. Det är ju något knäppt med min sömn. Trots att det är helg och trots att jag är dödstrött på kvällarna så vaknar jag ändå runt kl 06.00 VARJE morgon. På vardagarna är det förvisso tacksamt eftersom jag kör mina morgonpromenader vid den tiden, men nu är det ju helg och det hade ju varit trevligt om man åtminstone kunde fått sova till sju eller åtta. Men icke. Egentligen vaknade jag mycket tidigare, men låg och "drog" mig. Nu är jag pigg som en mört och inga andra är vakna för de har förstått det här med att sova ut på helgerna. Nåja. Kanske bara att vänja sig vid den konstiga sömnen. Den lär ju knappast bli bättre. Trodde kanske att jag skulle bli lite piggare när jag började motionera, och det verkar onekligen som om jag blivit det.
 
Det dröjer nog åtminstone ett par timmar innan det blir liv i det här bygget, så jag passar på att få tiden att gå genom lite bloggande. Idag ska vi bland annat till IKEA för att köpa lite grejer till mina skor. Jag har en idé om hur jag ska få upp skorna på väggen så att alla som hälsar på kan få ta del av de fantastiska konstverken. På eftermiddagen ska vi hälsa på Helena och Petter. Det ser jag verkligen fram emot. Har inte träffat dem på evigheter. Och nu har de ju flyttat till hus och allt. Väldigt mycket vuxenpoäng. Ska se till att njuta extra mycket av ledigheten, för imorgon ska man infinna sig på biblioteket igen. Känner mig lite hängig, men hoppas så klart att det ska flyta på bra ändå.

Äntligen Helg

 
Jag var så trött idag. Kunde ha somnat stående. Är så pigg på morgnarna, även fast jag sovit dåligt. Kanske det är sömnbristen som kommer ikapp på eftermiddagen. Bet ihop och tog mig igenom några sidor i Lernestedts bok om kriminalisering. På måndag börjar det riktiga allvaret. Då ska jag beta av kritiken jag fått och försöka genomföra de förändringar som måste göras för att få uppsatsen klar. Dessa dagar var bara mjukstarten för att komma in i ämnet igen. Ska få några nyfunna rättsfall utskrivna av Jan som kommer upp för att jobba i Stockholm nästa vecka. Gud, vad jag längtar efter kramar och kärlek. Har saknat Jan väldigt mycket, men försöker att inte tänka på det för jag måste behålla fokus på uppsatsen. I helgen ska jag släppa på alla måsten. Bara umgås med nära och kära. Fira min älskade brorsdotters 3-årsdag och njuta av livet.
 
 
Hade en riktigt usel hårdag idag (även fast det kanske inte syns på bilden). På bilden ser det okej ut.
 

 
Här har vi en till liten livsnjutare. Hon gosar morgon och kväll med mig. Så underbar!
 

 
Och den här sötnosen gillar att burra ner sig bland kuddar och gosedjur.

Breakfast For A Champion

 
8.3 km är sträckan som jag och Em powerwalkar varje morgon klockan 06.00. Vi bränner cirka 400 kalorier på den turen. Inte illa pinkat. Det börjar hända saker med min kropp redan efter första veckan. Inte viktmässigt, men liksom inombords. Jag känner mig piggare och fräschare på något vis. Och magen har kommit igång. Min hunger är väldigt jämn under hela dagen. Frukost är ett mål jag absolut måste inta efter att vi promenerat. Jag har nog aldrig varit så noga med dagens första mål som jag varit denna vecka.
 
På lunchen ser jag till att få i mig hela kostcirkeln. Utesluter INTE kolhydrater, men äter i rimliga mängder. Jag äter självklart middag på kvällen och sedan runt åtta eller niotiden tar jag mig ett litet kvällsmål, oftast en knäckemacka med ägg. Att inte äta efter en viss tid på dygnet för att gå ner i vikt är bara bullshit. Så länge man inte kliver upp mitt i natten och rensar kylskåpet så är en liten macka under kvällen inget hot mot vikten. 
 
 

Det Gör Ont Men Det Går

 
Jag sover väldigt lite. Inte ens sex timmar. Första natten i Uppsala sov jag fyra timmar. Knappt. Kan inte låta bli att undra vad det beror på. Stress kanske. Eller att jag inte sover med min andra hälft. Inatt sov jag fem timmar. Men ändå orkar jag gå upp före klockan sex på morgonen och motionera. Hur konstigt som helst. Rundan tog en timme och tjugo minuter den här gången med. Och vi går faktiskt raskt som tusan, så jag börjar tro att jag inte är så extremt otränad som jag först trodde. Hemma i Borås är min dagliga runda på cirka 5 eller 6 km och tar knappt en timme. Imorgon ska vi testa Em:s app för att mäta hur långt vi promenerar på morgnarna. Jag tippar på runt 8 km.
 
Snart har jag promenerat i en vecka. Rent mentalt känner jag mig piggare, även om det kanske bara är inbillning. Viktmässigt tror jag inte det hänt så mycket, men det vet jag inte förrän jag är tillbaka i Borås igen. Finns ingen våg hemma hos Em och det är jag faktiskt tacksam för. Bättre att köra på nu så många veckor det bara går och sedan se hur många kg man lyckats tappa. Mina matvanor har också blivit bättre. Jag äter nyttigt, regelbundet, lagom mycket och ofta. Men allt går inte som på en dans. Har rätt mycket värk i ryggen och vaderna samt ett begynnande skavsår på vänster häl. Min stackars kropp är inte van vid vardagsmotion. Men jag ska allt vänja den!
 

Power Freakin Walk

 
Imorse var jag och Em uppe kl. 06.00. Egentligen vaknade jag två timmar tidigare och låg och "drog" mig i sängen. Men eftersom jag inte fick någon mer sömn så klev jag upp strax före sex. Satte på lite kaffe, drog på oss träningskläderna och begav oss ut i den strålande morgonsolen. Perfekt dag för en powerwalk. Em visade mig rundan som hon brukade köra. Hon löptränar vanligtvis, men eftersom jag har sådan usel kondition och 10 kilos övervikt så promenerade vi. Och helvete vilken runda! Det tog oss 1 timme och 20 minuter. Målet för mig är väl att klara av rundan på bättre tid, även om jag "bara" powerwalkar. Min enda tanke när vi tog oss upp för den första riktigt branta kullen var "snälla, kan inte någon bara rulla mig nerför resten av backen". Pinsamt dålig kondis. Jag flåsade, pustade och stånkade. Rumpan, benen och vaderna värkte som aldrig förr, men på något märkligt tillfredsställande sätt var det en bra smärta. Nu jävlar har jag kommit igång och jag ska hålla igång.
 
Imorgon ställer jag klockan på kvart i sex. Vill börja gå vid sextiden, annars kanske jag missar de bästa platserna på bibblan. Man har ju sin speciella plats man vill sitta på. Geeky, I know. Hatar att stressa på morgnarna så vill ha god tid på mig att äta frukost, duscha och sminka mig. Nu är det dessutom högt tryck på bibblan. Jag kom en kvart efter öppningstid och alla de bästa platserna var upptagna. Inte okej. Sen tog jag också det dumma beslutet att promenera ännu mer från Em:s lägenhet till biblioteket, vilket tog kanske 25 minuter. Man ska inte överdriva så imorgon efter promenaden blir det buss. Dessutom börjar jag svettas som en jävla tok nu med extrakilona och allt, så man behöver inte bli varmare än nödvändigt. Jag har vägt lite mycket tidigare, men aldrig haft problem med svettningar. Kanske har med åldern att göra. Allt verkar ju bli värre ju äldre man blir. Eller i alla fall fan så mycket svårare. Nej, nu ska jag diska upp, tvätta av mig krigsmålningen och invänta sömnen. Sov så gott, mina trogna läsare.

Älskade Hatade Examensarbete

 
Så har man för femtioelfte miljonte gången checkat in på Juridiska Biblioteket i Uppsala. Förmiddagen har ägnats åt att gå igenom allt som måste göras med uppsatsen. Jag har fått en hyfsat god överblick över det röriga träsk jag måste ta mig igenom, lagt upp en någorlunda bra planering samt jagat efter några rättsfall från Eksjö Tingsrätt och Göta Hovrätt. Med andra ord, rätt mycket administrativt arbete. Snart är det dags för den tacksamt billiga studentlunchen på Värmlands Nation och efter kaffet ska jag sätta mig och läsa igenom uppsatsen. Har ju inte ägnat den en tanke under de två månader jag jobbade i somras och definitivt inte tänkt något alls på det under min semester. Så nu måste jag grotta ner mig igen.
 
Jag har 74 sidor på mig att så att säga get back in the game. Hade nästan förträngt att jag skrivit så mycket. Och så försöker jag tygla paniken över allt jag måste fixa till. Förstår verkligen vad Professorn menade när han sa att jag har fyra veckors riktigt hårt arbete framför mig. Nu handlar det egentligen inte om att få till en duglig textmängd, även om det nog kommer tillkomma en del för att komplettera vissa delar, utan nu måste jag få till det rent juridiska. Det har på många ställen i uppsatsen efterfrågats lite mer "hård-juridik", vilket kan vara svårt för mig att förklara för den oinvigde, men tro mig när jag säger att det är en hel del kvar.
 
 
 

En Sötnos I Min Säng

 
Det blir ett kort och hastigt blogginlägg för jag ska försöka sova asap. Larmet står på 06.00. Då ska jag och Em ut och powerwalka efter att vi fått i oss en kopp kaffe. Hon ska visa mig en promenadrunda. Är installerad i Uppsala i Em:s fina lägenhet. Märks verkligen att hon har öga för detalj och inredning. Jag har fått ett eget rum och plats för alla mina grejer. Resväskan var aptung på grund av alla jäfla uppsatsgrejer. Fick knappt upp den uppför trappan. Ska se om jag eventuellt kan få tag i ett skåp på biblioteket. Skulle verkligen underlätta så man slapp släpa allt fram och tillbaka. Men nu är det tack och godnatt för mig. Vi hörs imorgon.
 
 
Den här lilla sötnosen ligger just nu i min säng.
Hon älskar gos och jag älskar att gosa med henne.

Next Stop Uppsala

 
Om två timmar bär det av till flygplatsen. Vädret är piss, humöret likaså. Men jag har i alla fall sminkat mig, plattat håret och packat allt jag ska ha med mig för en månads vistelse i Uppsala. Tiden kommer rusa iväg, det vet jag. Har varit i kontakt med Handledarn och planen som följer är att jag ska ägna denna vecka åt att sätta mig in i uppsatsen igen samt genomföra de ändringar som föreslogs på opponeringen i juni. Det är en hel del finlir kvar. I vissa kapitel behöver jag komplettera med lite mer hård-juridik. Ska försöka att inte få panik i allt kaos utan försöka gå lugnt och metodiskt till väga. Imorgon måste jag få en överblick och upprätta någon form utav planering. Det är A och O även om man är i sluttampen på utbildningen. Jag SKA infinna mig på Juridiska Biblioteket kl. 09.00 varje morgon och sitta till kl. 17.00. Alla dagar, förutom på helgerna.
 
Apropå helger så har jag varit i kontakt med mitt gamla jobb i Uppsala. Har ju som sagt ingen inkomst längre eftersom jag varken tar studielån eller har något jobb. Och jag har inte råd att låta helgerna gå till spillo så jag har anmält att jag kan jobba de helger jag är i Uppsala. Det är långt ifrån en heltidslön, men med några få arbetspass borde jag åtminstone kunna betala mina egna räkningar. Hoppas jag får några pass. Har lagt undan lite pengar från sommarens lön och det tillsammans med ev. jobb i Uppsala borde kunna hålla mig flytande två månader framöver. Så fort jag är klar med uppsatsen ska jag börja söka jobb. Vad som helst. Strunt samma om det inte är relaterat till juridik. Jag måste ha en inkomst. Vill kunna andas ut som jag kunde i somras när jag hade mitt sommarvikariat. Pust. Nu ska jag i alla fall bara fokusera på examensarbetet. Har hårt arbete framför mig. Får oroa mig för det andra en annan dag.
 
 

NightMare On Bridgecottagestreet

 
Det märks att man kastats in i vardagen igen. Drömmer oftare mardrömmar. Så fort jag känner någon form utav stress så smyger det även in stress i mina drömmar. För någon dag sedan drömde jag om vårt bröllop. Att allt bara blev så tokigt. Folk som jag absolut inte ville ha på bröllopet dök upp, min frisyr ramlade hela tiden ner, vi gick till fel ställe för bröllopsmottagningen och det var massa folk som inte ens blivit bjudna som insisterade på att få crasha under middagen. Allt var bara allmänt kaos. Igår natt drömde jag att jag fortfarande var i ett förhållande som inte ledde någon vart med en person som jag visste var helt fel för mig. Och i bakhuvudet så visste jag ju att Jan fanns och att han var perfekt för mig, men i drömmen kunde jag inte förstå varför han och jag inte var tillsammans.
 
Vaknade med ett ryck och andades ut av lättnad när jag såg min underbara fästman ligga fridullt bredvid och sova. Det är en fantastisk känsla när man inser att allt bara var en hemsk dröm och att man faktiskt får vakna upp varje morgon bredvid sitt livs kärlek. Efter snart 1,5 år tillsammans känns det fortfarande lika rätt. Och känslorna är ännu starkare. Det bästa jag vet är att få börja morgonen med att viska jag älskar dig precis när Jan vaknat. Att få se hans sömndruckna leende när han hör mina ord är det absolut finaste jag vet. Ibland undrar jag om inte mardrömmarna är till för att jag aldrig ska glömma bort hur lyckligt lottad jag är. För precis i samma stund jag upptäcker att det bara var en hemsk dröm blir allt så påtagligt hur livet kunde sett ut och hur fantastiskt livet ser ut idag bara för att jag vågade följa mitt hjärta.
 
 
 
Kärlek

Jag Vill Inte Men Måste

 
God morgon. Kroppen värker efter gårdagens träning men det var bara att bita ihop imorse, klä på sig träningskläderna och bege sig ut i druggregnet för en timmes powerwalk. Nu är jag hemma igen. Väntar på att ägget ska koka klart och sedan ska jag laga mig en proteinrik frukost. Resterande dagen går åt till att packa och vika tvätt. Jan hämtar mig efter jobbet och kör mig till flygplatsen strax efter fem. Vill verkligen inte lämna honom eller missarna, men jag måste om jag ska bli klar med mitt examensarbete. Ser ut som att jag kommer stanna i Uppsala hela månaden. Vi behöver ju verkligen spara pengar nu när jag inte jobbar längre, så att flyga hem över en helg blir nog inte aktuellt. Men vi får se. Är väl inte så jätteglad just nu över att åka hemifrån igen. Det var ju så skönt att vara hemma. Suck.
 
 
 
 

My Awesome Fiance

 
 
Jag har världens bästa fästman som köpt Hello Kitty-bestick för mig att ha till min matlåda
samt ett käckt litet fodral att förvara dem i. Awesome!
 
 

Svar På Kommentarer

 

Nu är semestern slut och nu kan jag svara på idiotiska kommentarer från samhällets bottenskrap utan att bryta mot mina uppsatta semesterregler. Egentligen hade jag ju kunnat skita i det, men det tar inte lång stund för mig att ge ett tillfredställande svar till mina mindre begåvade bloggläsare. So here we go.

 

Kommentar på ett inlägg där jag hade skrivit att vi efter tre timmar passerade riksgränsen/Svinesund (varför man nu ens bryr sig om att kommentera något så banalt): "Blondie! 3 timmar från Borås till Riksgränsen."

Svar: Stupid! Det är ju precis det jag skrivit. Tar man E6:an från Borås till Svinesund tullstation så beräknas det gå på cirka 3 timmar. Vill du dubbelkolla? Använd google maps. 

 

Kommentar på en bild där jag är osminkad som är tagen precis innan vi ska sätta oss i bilen till Norge: "Snygg Yoda retushering!".

Svar: Ingen retusch alls faktiskt. Rätt direkt i kameran!

 

Varför ska somliga människor leta efter fel eller komma med små pikar och kommentarer som helt och hållet saknar grund? Det är en annan sak om jag medvetet skrivit något provocerande för då får man räkna med att få reaktioner, men när man skriver om helt vardagliga saker och man ändå får anonyma kommentarer, då känns det jävligt lågt. Fjortisfasoner. Stör man sig på mitt liv så behöver man faktiskt inte komma hit gång på gång. Men jag gissar att det är självplågare som söker sig till mig, i hopp om att kunna picka hål på min högst behagliga tillvaro.

 

 

You lose, suckers!

 

 

Det Börjar Bra

 
Ont i knäna, fötterna och lederna, men en timmes powerwalk lyckades jag genomföra trots uselt flås. Nu har jag några timmars paus för att betala räkningar och skriva lite listor innan jag ska iväg på dagens andra träningspass. Bodycombat kl. 12.00 på Onyx. Fy helvete vad jag kommer få svettas och lida. Har inte tränat combat på evigheters evigheter. Men lika bra att köra ett rejält förbränningspass nu i starten. I Uppsala blir det ju mest bara promenader eftersom jag inte har något gymkort där. Men det är inte så bara. Raska promenader under längre tid ska ge viktnedgång. Det tuffa kommer bli att ta sig upp i ottan för att gå en timme. Jag vill promenera före frukost eftersom fettförbränningen är bäst i fastande tillstånd. Har ju klarat av att stiga upp kl. 06.00 hela sommaren så det ska nog inte bli några problem om jag bara ger mig fan på det. Sedan planerar jag att lägga in en promenad efter att jag suttit på biblioteket hela dagen. Tror jag behöver det om jag ska orka.
 
Till frukost idag drack jag 0,33 liter vatten och åt en omelett som jag lagat på två ägg, rödlök, basilika och örtsalt. Steker omeletten i riktigt smör.
 
 
Har köpt nya träningsbyxor som sitter ledigt och löst.
Måste ha bekväma träningskläder. Helst inga tajta varianter så länge jag är överviktigt.

Nu Ska Sambokilona Bort

 
Måndag morgon. Både jag och Jan har ställt oss på vågen. Idag börjar kampen för att gå ner i vikt. För att bli av med de onödiga sambokilona man lagt på sig det första året behövs en förändring. Jag hade gått upp 1.8 kg under semestern. Det var inte fullt så illa som jag trodde, med tanke på allt gott man stoppat i sig under tre veckor. Men i det stora hela bär jag omkring på alldeles för mycket för att det ska vara hälsosamt. Saker som tidigare inte varit jobbiga att göra får mig att flåsa av ansträngning. Toppade min maxvikt idag och nu är det dags att få igång vardagsmotionen innan det barkar åt helvete på riktigt.
 
Jag vill vara en bra förebild för vårt framtida barn och att vara överviktigt på grund av lathet är inte okej. Ska strax ut och promenera en timme. Det är första rutinen jag vill få tillbaka. En timmes promenad varje dag. Målet är att vara mer slimmad nästa gång vi åker till Cypern, vilket blir några dagar innan julafton. Det ger mig drygt 15 veckor. Ingen hetsbantning denna gång. Bara vanlig, hederlig motion, dra ner på sötsaker och annat onödigt, äta regelbundet och näringsrikt samt dricka mycket vatten. Skulle jag bli med barn innan jul så är målet fortfarande att fortsätta med vardagsmotion och träning.
 

Cyprus 2012

 

Familjen Är Samlad

 
Det har varit en lång dag. Tog lite extra tid eftersom vi körde från Norge och sedan vidare till kattpensionatet istället för att åka direkt hem till Borås. Men vid femtiden hade vi bilen full med packning, påsar, kassar och två stora kattburar med våra älskade missar som jamade missnöjt över att sitta instängda. Som vi har kramat och pussat på dem. Sigge kände igen oss direkt när vi kom till pensionatet för att hämta honom. Han pratade och pratade och ville aldrig vara tyst. När vi släppte ut dem hemma i lägenheten tassade de ivrigt omkring för att lukta på allt. Nu är hela familjen samlad. Jan sitter och jobbar med en bild medans katterna chillaxar. Själv håller jag på att packa upp allt, sorterar smutstvätt och slänger skräp. Gud, så mycket grejer det är att packa upp. Var bara tvungen att ta en bloggpaus. Jag har ju hela dagen på mig imorgon också att greja med allt.
 
Är oändligt tacksam över att jag tog beslutet att åka till Uppsala först på tisdag. Imorgon måste jag ta itu med allt som jag inte gjort på semestern. Packa inför fyra veckors stenhårt uppsatsarbete, tvätta, dammsuga, betala räkningar, powerwalka, träna på gym, tvätta håret, handla mat, gå på promenad med Sigge och ge massa kärlek till min fästman. Jag har med andra ord en hel del att göra. På tisdag kväll går mitt flyg. Jan skjutsar mig till Landvetter efter jobbet. Får bo hos underbara Em som försäkrade mig att hon inte skulle go bananas som min f.d vän gjorde. Hon erbjöd sig att jag kunde bo i hennes trea tillsammans med hennes två katter. Jag var först tveksam efter det som hände med den andra "generösa" vännen jag hade, men nu känner jag mig trygg. Lustigt att en person man känt under förhållandevis kort tid känner mig bättre än vad min barndomsvän gjorde.
 
Nåja, inte vara bitter och grinig över det, även om jag känner att hormonerna bubblar under ytan. Klart det väcker dåliga minnen när man ska tillbaka till Uppsala om man tänker på det som skedde senaste gången jag var där. Även fast man själv inte varit elak eller behandlat någon illa så mår man dåligt över att åka tillbaka. Vill helst inte ens vistas i samma stad som människan. Så mycket sårade personen mig. Att avsluta en så pass lång vänskap via sms och Facebook bevisar dock bara att personen inte var värd min vänskap. Eller låt säga så här - vi hade lite olika uppfattningar om hur man ska bete sig mot sina vänner.
 
Jag försökte reda ut det, men vad jag än sa fick jag bara skit tillbaka. Chockerande och osannolik skit. Och då nådde jag min gräns.  Det sista var inte ens värt att besvara. Har sparat allt som sades för det var så ofattbart att jag ibland trodde att jag inbillat mig allt, men när jag läser vad som sades är jag mer än någonsin övertygad om att det måste gått en propp i skallen på personen. Jag aldrig kan ta tillbaka människan in i mitt liv igen. Inte efter vad som sades till mig och om mig. Tilliten är för alltid förstörd. Nu ska jag försöka fokusera på alla de underbara, kärleksfulla människorna som fortfarande finns kvar i Uppsala. Och det är väldigt många.
 
 
Mitt nya pennskrin som ska peppa mig när jag skriver uppsats
 

 
Min nya Hello Kitty-keps jag ska ha när jag promenerar bort mina 10 kilos övervikt
 

 
Min älskade fästman köpte vatten till mig som han visste att jag skulle gilla - särskilt flaskan
 

 
Äntligen är våra små bebisar hemma hos oss
 
 

Cypern - Norge - Borås - Uppsala

 
Under de kommande tre dagarna kommer jag resa ganska mycket.
Snart är semestern officiellt slut. Nu är det sista helgen vi kan vara tillsammans innan jag drar iväg.
 
Snart börjar allvaret igen och jag är faktiskt grymt taggad.
Ingen alkohol, ändrade kostvanor, träning och studier. Ska förvandlas till nyttigheten själv.
 
Men först.... dra mig i några minuter till innan jag gör mig klar för att flyga till Norge.
 
 

 
 
Min profilbild

Sök i bloggen