Back To Reality


Back to life. Back to reality. Kan ni tänka er va? Om lite drygt en månad sitter jag på mitt kära gamla bibliotek och fördjupar mig i juridikens underbara värld igen. Näst sista terminen på utbildningen. Det är så nära nu att jag nästan kan ta på det. Jag ska bara hålla ut den här hösten och sen är jag fri att dra från Uppsala och aldrig mer komma tillbaka. Förutom när jag ska träffa familj, vänner och min uppsatshandledare. Känner mig inte ett dugg nervös att flytta till en helt annan stad. Det känns otroligt befriande på något sätt. Jag behöver förändring. Att äntligen få känna att jag är på väg någonstans. Har länge känt mig frustrerad och fångad i ett ekorrhjul, men när jag träffade Jan förändrades hela min tillvaro till något jag knappt ens vågat drömma om.

Så mycket för att skriva mitt sista blogginlägg. Det blir väl så här när man sitter ensam på kvällen och pratar för sig själv. För det är sannerligen det jag gör i skrivande stund. Massa meningslöst svammel. Visst, jag har ju er kära läsare som kommer och hälsar på, men jag kan ändå inte säga att jag för en konversation med er. Jan är på semester med polarna och att ringa eller surfa från det land han befinner sig i skulle kosta en stadig slant. Bättre att spara pengarna till något trevligare kom vi fram till. Men jag måste ju erkänna att det är väldigt ovant att inte få se eller prata med honom innan jag går och lägger mig. Bortsett från det har jag faktiskt inga problem i världen. Jag ska komma hem och försöka att inte vara bitter över vädret, priserna, maten och människorna. Sweden - here I come!

Åh! Som om han läste mina tankar. Det här var nästan lite kusligt. Fick precis ett sms från Jan. Ett god natt-sms. Jag kan inte svara för det har varit något fel med sms-systemet till utlandet ända sedan jag kom till Bali. Han tycker det är lika jobbigt som jag att inte ha någon kontakt. När jag hör sms-signalen slänger jag mig över min mobil och slukar varenda ord han skriver. Läser och suckar längtantsfullt. Flera gånger om har jag läst både gamla och nya sms. Det är hans ord och att läsa dom får mig att känna mig lite närmare honom. Gudarna ska veta hur mycket jag älskar den där mannen.





Sista Kvällen På Bali


Jag håller på att fixa och dona i lägenheten inför min avresa imorgon. Mina kläder är utspridda över stolar och bord medan min resväska lämnar allt mindre plats för mina ägodelar. Men det ska nog gå bra. Med lite våld kan man alltid stänga en något överfull väskan. Har haft en underbar sista kväll på Bali. Mats och Åsa bjöd mig på middag. Vi besökte en riktigt mysig belgisk bistro. Nu är jag så mätt att jag inte kommer behöva äta förrän jag landat i Sverige. Känns det som i alla fall. Fast känner jag mig själv rätt lär jag väl vara hungrig igen vid lunchtid. Detta blir sista blogginlägget på ett par dagar. Jag lär inte blogga det första jag gör när jag kommit hem till Sverige. Lär vara alldeles slut efter den långa resan så jag kommer nog bara slänga mig i soffan och slockna.

Jag känner mig en aning ambivalent inför hemresan. Å ena sidan vill jag inget hellre än att komma hem för att träffa Jan men å andra sidan vill jag ogärna lämna Bali. Som tur är kommer detta paradis inte att försvinna. Jag kommer tillbaka och den vetskapen gör att det inte känns lika hjärtskärande att sätta sig på det där förbannade flygplanet. Suck. Jag har en lång resa framför mig. Varför känns det alltid jobbigare att åka ifrån en plats än till en plats? Första mellanlandningen är i Singapore där jag måste häcka i åtta timmar innan flyget till Helsingfors. Men med internet och två tjocka deckare ska jag nog kunna underhålla mig rätt bra. Förhoppningsvis.

Från Helsingfors till Stockholm tar det bara någon timme. Om allt går som det ska landar jag på Arlanda klockan åtta på måndag morgon. Jag får inte glömma att ringa till Jan det första jag gör när jag satt fötterna på svensk mark, inte bara för att säga att jag är hemma utan för att gratulera honom på födelsedagen. Tråkigt att jag inte kan fira den på hans dag, men jag har fixat en annan helg till oss så jag kan fira honom riktigt ordentligt. Men jag tänker inte avslöja någonting. Det är en hemlighet. Och det är privat. Jag behöver faktiskt inte dela med sig av allt det underbara som sker i livet. Jisses, vad jag längtar efter honom...





Tusen tack Mats och Åsa för ett oförglömligt första besök på Bali.

Men absolut inte det sista.

Nästa gång tar jag med mig min norrman.



How Love's Supposed To Be


Since the day you came into my life
You made me realize that we were born to fly
You showed me everyday new possibilities
You proved my fantasies of love could really be

Let's go to a place only lovers go
To a spot that we've never known
To the top of the clouds we're floating away

This is how love's supposed to be


Jag älskar dig, Jan Monsen.




Sorry To Disappoint You


Imorgon ska man åka hem till lilla landet lagom igen. Ett land där folk går upp i limningen för att man luftar sina åsikter. Ett land där man helst ska hålla käften om man inte har något vettigt att säga. Jag har förstått att min frispråkighet provocerar folk. Folk som tror sig känna mig och är snabba på att döma mig för att de läst ett par blogginlägg. Hon skriver så och så och hon tycker så. Då placerar jag henne i det här facket. Det är faktiskt jävligt skrämmande att man inte har kommit längre i vad som ska föreställa kritiskt tänkande. Så länge jag skriver glatt om matlagning, shopping, träning och hur underbart livet är - då finns det ingenting någon vill klaga på. Men missnöje, det ska man tydligen hålla för sig själv. Sorry to disappoint you. Jag funkar inte så. Blir jag förbannad, upprörd, besviken eller ledsen för något så bloggar jag om det. Det är en obeskrivlig lättnad att bara få det ur systemet.

Men till skillnad från vissa praktarslen så skriver jag under med mitt eget namn. Jag gömmer mig inte bakom internet. Jag går inte igång på anonymitet. I do actually got some balls. But what the hell. Om andra inte har modet att stå upp för sina åsikter men ändå så gärna vill yttra sig så får jag väl hjälpa dom med det. Vi kan fortsätta munhuggas i kommentarsfälten så länge jag känner att jag har tid. Att debattera med fega människor utan ansikte har aldrig varit min favoritsysselsättning, särskilt inte när de tycker att personangrepp är det bästa sättet att uttrycka sig på. Det har tydligen blivit ganska inne med personangrepp på min blogg sen jag skrev det där inlägget om somliga fotografers och modellers avsaknad av självinsikt. Men det behövdes. Att röra om i grytan lite då och då är bara nyttigt. Bättre det än att låta allting koka över, för det gör det alltid förr eller senare.






Haters Made Me Famous


Jag är galen i skor. Det är väl definitivt ingen nyhet för er som känner mig väl. Var bara tvungen att ta en sista tur till Mata Hari för att se om dom hade något på rea. Och dra mig baklänges, jag hittade ett par skor jag föll för på direkten. Helt fantastiskt snygga mörklila pumps med häftiga blixtlåsliknande detaljer längst fram. Jag undrar hur jag ska få plats med alla mina skor hemma hos Jan. Hmm. Fast han sa att vi faktiskt kunde bygga en skohylla för mina absoluta favoriter. Jag jublade av lycka när han kom med det förslaget. Nu har jag två till som måste få plats i den kommande hyllan. Egentligen borde jag ha ett eget rum med enbart kläder och skor. Kanske kan övertala Jan att göra om gästrummet till min alldeles egna walk-in-closet. Hahaha. Eller kanske inte.

Köpte inte så mycket mer för min resväska börjar faktiskt bli ganska full. Jo, ett linne som var hur skön som helst. Köpte i en storlek större då jag gillar att kunna gå omkring i lite för stora kläder. Tyckte texten var ganska underhållande. Nästan lika underhållande som vissa praktarslen som läser min blogg. Hahaha. När jag såg texten kom jag att tänka på Tila Tequila. Maken till hatad modell har jag nog aldrig stött på. Hon är ju i princip känd för att vara hatad. Där kan man verkligen tala om att provocera folk. Hon är galen men rätt skön. Jag var tokig i hennes modellbilder när hon var känd som Tila Nguyen och inte som den skandalomsusade kändisskapstörstande lilla sexbomb hon är idag.




[ "Haters Made Me Famous" - linne ]



[ Nya skor - 173 kr på rea ]

Weird Och Scary


Det är lustigt. Ikväll saknar jag honom lite extra mycket. Jag tänker på allt vi hunnit uppleva och allt vi kommer att få uppleva. Jag tänker på alla minnen vi har tillsammans och alla minnen vi kommer att få. Aldrig tidigare har jag mött någon som varit så säker på vad han vill och att det råkar vara precis detsamma som jag. Många gånger har vi skämtat och sagt att vi måste ha känt varandra i ett tidigare liv för det är så mycket som bara stämmer. Weird och scary är återkommande kommentarer som vi ger varandra och då syftar jag inte på våra personligheter utan på hur sammanflätade våra tankar faktiskt är. Jag önskar inget hellre än att fläta samman resten av våra liv.




I love you

I'm Awesome


Sussis Hörna


Jag har haft en otroligt lugn och fridfull dag. Suttit i mitt vanliga hörn hemma hos Mats och Åsa och läst den nya deckaren jag började med. Den sjätte boken om jag minns rätt. Har börjat läsa engelska böcker då jag redan plöjt igenom de svenska. I början är det lite ovant men ganska snabbt kommer man in i det och nu känns det fullständigt naturligt att läsa på utrikiska. Ska nog fortsätta med det även hemma i Sverige. Imorgon är det späckat schema. Tänkte ta en tur till Mata Hari och sen är vi bjudna på födelsedagsfest. Ska äta och dricka gott. Fast det gör jag ju varje dag, men det blir kanske lite mer än vanligt. Gud, vad jag kommer sakna det här paradiset. Jag har aldrig känt mig så avslappnad förut, trots mina hispiga små utbrott på diverse insekter. Man vänjer sig.

Snart sitter jag på planet hem till Sverige. Känns nästan overkligt att komma hem. Måste hitta tillbaka till de gamla vanliga rutinerna. Kalendern är redan fullklottrad med en massa måsten. Fast roliga måsten hela augusti. Bröllopsfest, två veckor i Borås, firande av Jans födelsedag och kräftskiva. När augusti är slut börjar det blodiga allvaret igen. Jag är faktiskt sjukt taggad. I två månader ska jag slita röv med både träningen, juridikstudier och jobb. Sen åker jag och Jan till Thailand. Det kommer bli en fantastisk höst, det är jag övertygad om. Och Jan. Att få träffa honom känns som att bli kär på nytt. Jag är så pirrig och förväntansfull att det nästan är pinsamt. Jag har förvarnat honom att jag säkerligen kommer rodna och gråta om vartannat när vi ses. Har en tendens att kunna gråta av lycka och det står jag för.



[ Sussis Hörna ]

Höjden Av Feghet


Höjden av feghet är väl att kalla sig för "kompis" och gömma sig bakom den anonymitet som internet erbjuder. Bättre är väl att skriva under med namn eller skicka ett privat meddelande så jag vet vilka ytliga relationer jag kan kasta i papperskorgen. Jag saknar visst också självinsikt och mina modellbilder är minsann också en jävla sörja. Fniss. Det lustiga är att de anonyma kommentatorerna inte ens vet vilka bilder jag lackade på när jag spydde galla på MB:s föga skickliga medlemmar. Hade dom vetat det kan jag sätta mitt liv på att de också hade instämt i mitt inlägg. Om det nu inte var så att just de personerna tog åt sig. Ja, så kan det ju också vara. Jag måste hur som haver skratta åt den ganska underhållande meningen som en av mina kritiska läsare framförde:

"Du undrar kanske varför jag läser din blogg? Vet inte, men kanske av samma anledning till att Anna Anka var rolig att följa och man önskar henne inget annat än olycka."

Tänk att så fort man skriver något kritiskt så börjar de fega krakarna få små huggtänder. Men efter att ha bloggat i ett antal år och fått hur mycket skit som helst slängt på sig har man utvecklat pansarhud mot viss typ av kritik. Det har dock helt klart ett visst underhållningsvärde. Folk är så förutsägbara. Skriv ett argt inlägg som väcker känslor så hakar en efter en på med lustiga kommentarer som har lika hög intelligensnivå som en efterbliven kackerlacka. "Du ska minsann inte uttala dig för du är likadan själv." Keep'em coming, people! Jag njuter åtminstone inte av andras olycka, såvida de inte gjort sig förtjänta av den.

Uppdatering: Hoppsan! Jag har verkligen lyckats trampa någon på tårna. Personangrepp på låg nivå. Och det vore ju intressant vad detta grundar sig i. Jag undrar vad mer denna anonyma göteborgare som kallar sig min kompis kan hitta mer att klanka ner på. Jag är ju tydligen ett tacksamt offer som skriver provocerande och klampar på som en ångvält. Jag ska inte analysera sönder denna klart uppretade individ, men jag misstänker starkt att vederbörande inte kan vara särskilt tillfredställd med sin egen tillvaro.




You can't touch this

Tankar Om Adoption


När jag träffar människor som frågar om mitt ursprung så brukar jag svara att jag kommer från Indonesien. Följdfrågan brukar vara hur länge jag bott i Sverige eller ett förvånat utrop om vad bra svenska jag pratar. Eftersom jag faktiskt börjar bli jävligt less på alla frågor i samma stund som det framgår att jag är adopterad brukar jag så länge det är möjligt undvika att nämna det. Vanligtvis ger jag bara som svar att jag kom hit som liten och vuxit upp i Sverige. Det är ju faktiskt ingen lögn. Men i samma stund som jag säger att jag är adopterad haglar frågorna om hur mycket jag vet om mina biologiska föräldrar, om jag har försökt hitta dom, om jag vill hitta dom osv - i all oändlighet haglar samma uttjatade förbannade frågor och jag är så le på det. Jag har inte längre någon lust att förklara om det inte är jag själv som tar initiativet till en diskussion. Som här och nu. Jag bestämmer vilka frågor som ska besvaras och jag väljer när jag vill prata om det.

Egentligen har jag aldrig haft några problem att prata om min adoption med folk som är nyfikna och särskilt inte om det är vänner som vill veta, men på senare tid har det faktiskt börjat störa mig att alla andra tar för givet att det går att ställa vilka frågor som helst, när som helst bara för att man är adopterad. Det är ju verkligen att snoka i andra människors privatliv. Många klampar på som ångvältar och kommer på sig själva när det redan är för sent. Varför den där spärren inte finns när det gäller adoption förstår jag inte. Jag vet några stycken som tycker det är väldigt jobbigt att prata om det och det kan jag verkligen förstå. Man har ju faktiskt blivit bortlämnad av sina biologiska föräldrar. Hur liten man än var när det hände så kan vetskapen vara ganska smärtsam när man blir äldre och förstår innebörden av att vara adopterad. Att då ständigt bli påmind om det på grund av andra människors nyfikenhet kan inte vara särskilt trevligt.

Taktlösa människor har ibland utbrustit vilken tur jag har haft som fått komma till Sverige och får leva ett lyckligt liv. Jag kan förstå hur dom tänker. Att jag räddades från ett liv i misär och fattigdom i jämförelse med livet i väst. (Fast att vara fattig är enligt mig inte liktydigt med att vara olycklig). Det jag reagerar på är att det egentligen inte har något med tur att göra. Snarare olyckliga omständigheter. Folk adopterar av olika anledningar men om man bortser från kända wannabe-helgon som Madonna och Angelina Jolie så är den vanligaste orsaken till adoption att dom själva inte kan få barn, vilket är oerhört tragiskt om man hela livet önskat sig egna barn. De önskar sig barn så innerligt att de är villiga att uppfostra en annan kvinnas avkomma. I dessa situationer är adopterade barn faktiskt ett andra hands val. Det låter kanske brutalt men det är ju sanningen. Jag hade inte varit här och skrivit denna blogg om det inte hade berott på olyckliga omständigheter. Att då tala om tur är ganska osmakligt.

Det andra jag stör mig på är att folk automatiskt tar för givet att alla adopterade får ett bättre liv på grund av alla materiella saker och möjligheter att utbilda sig osv. Att man ska vara tacksam för att man fått komma till Sverige. Som om man hela livet ska gå omkring och känna tacksamhet till något man aldrig kunnat påverka. Helt befängt. Jag är övertygad om att jag skulle kunna fått ett bra liv i Indonesien om min indonesiska mamma haft de ekonomiska förutsättningar som krävdes för att ta hand om mig. Jag känner tacksamhet till henne som inte dumpade mig i ett dike för att dö. Hade jag bott kvar i mitt födelseland kanske jag inte hade blivit lika frispråkig som jag är nu eller haft samma valmöjligheter vad gäller utbildning (troligtvis hade jag gått ut högstadiet - om ens det), men vem säger att jag skulle varit mindre lycklig? Det här sticker säkert i ögonen på folk som tycker att jag bara kan uttala mig så här för att jag fått en trygg uppväxt i Sverige, men jag tror faktiskt att människan har förmåga att anpassa sig till det liv man fått och känna sig tillfreds med tillvaron. Att göra det bästa av situationen. Och efter allt jag sett och allt jag upplevt på mina ynka 28 år kan jag verkligen säga med eftertryck att lycka inte kan köpas för pengar.




Eat Pray Love


Ubud - en fantastisk plats på Bali. Jag förälskade mig på en gång. Ganska mycket turister (säkert efter Julia Roberts film Eat Pray Love som filmades i Ubud) men det var ändå en mycket mer behaglig atmosfär än på de stressiga gatorna nere vid Kuta. Ubud är konstnärernas och konstälskarnas paradis. Jag har sett så mycket vackert att det räcker för en hel livstid. Och jag har haft min bästa shoppingdag hitills just för att jag fann saker till min och Jans kommande Bali-plåtning (eller vad man ska kalla det). Har alltid velat köpa till fler guldaccessoarer till min balinesiska dansdräkt och av en ren tillfällighet snubblade jag över en sådan affär.

I godan ro promenerade jag på shoppinggatan när jag i ögonvrån fick syn på något guldigt som glimmade på andra sidan gatan. Jag blev genast på alerten och skyndade mig över. Jag tror inte ni kan föreställa er vilken lycka jag kände. Like I've died and gone to heaven. Jag fann montrar med smycken och dansaccessoarer, precis sådana jag letat efter under hela resan. Nu har jag verkligen en komplett dräkt inför plåtningen med Jan. Hemma har jag halsband, örhängen, huvudbonad i guld och alla tyger som behövs. Köpte till ett vackert svart band som man fäster över bysten, armband till båda armarna, ett bälte att ha runt midjan samt en grön sarong med guldmönster. Kunde inte motstå den gröna i guld. Det var ett helt annat tryck än de tidigare jag köpte i Denpasar. Och helt annat material. Lent som siden.

Angående målningarna så kan jag berätta att det var därför jag åkte upp till Ubud från första början. För att hitta ett motiv med balinesisk dans. Men efter att ha gått en lång stund och kikat in i diverse otroliga gallerior med hur mycket konst som helst var jag på väg att ge upp. För att vara helt ärlig så var jag så glad över mina dansaccessoarer att jag tappade intresset för allt letande efter den perfekta tavlan. När vi satte oss ner för att vänta på bilen som skulle ta oss till en restaurang så fick jag syn på en kvinna vid vägen som sålde mängder med handmålade målningar. Jag fick genast en hel bunt att gå igenom och efter en del letande så fann jag PRECIS vad jag letat efter. Vilken dag! När man slutar leta så hittar man det man söker. Ungefär som med kärleken.


Vi avslutade dagen med att äta middag på en japansk restaurang som var något från en annan värld. Inte de där mainstream sushirestaurangerna som man faktiskt kan bli lite trött på. Särskilt när man har cirka 19 olika sushiställen bara i Uppsala. Nej, detta var äkta vara. En restaurang som serverade mer den mat man äter hemma i japanska hem. Lite som japans husmanskost. När jag tänker efter så fanns inte ens sushi med på menyn. Jag ville vara lite vågad och testa så mycket som möjligt så jag valde en Bento-låda. Gud. Så. Gott. Orkade faktiskt inte äta upp allt. Förutom maten så var nog restaurangens läge det bästa. Alldeles vid ett vattentäckt risfält på en gata bakom shoppinggatan. Det enda man hörde var ljudet av tempelmusik och syrsor. Till och med gästerna på restaurangen var dämpade för att inte störa den frid som sänkte sig över oss alla så fort vi hade satt oss ner. Jag kommer definitivt åka tillbaka till Ubud igen. Otroligt vackert.





[ Vackra risfält på vägen till Ubud ]



[ Mängder med träkonst i alla möjliga modeller och färger ]



[ Blev helt fascinerad av den enorma huvudbonaden ]



[ Ännu fler träfigurer ]



[ Wardani Shop Monkey Forest Road - här köpte jag dansaccessoarerna ]



[ Och köpte en sarong ]



[ På japanska restaurangen - med mitt långa raka hår! ]



[ Första gången jag äter Bento - smaskens! ]



[ Accessoarer till den balinesiska dansdräkten ]



[ Målningarna jag föll för ]



[ Nu har jag en dräkt med tillhörande huvudbonad och accessoarer precis som dansösen till höger på bilden]

What A Glorious Morning


God morgon kära läsare. Vilken underbar morgon. Det är mulet och alldeles nyligen kom det en liten regnskur, men jag är inte ett dugg ironisk när jag säger att livet känns fantastiskt. Min sista vecka på Bali och jag känner mig otroligt utvilad och redo för att verkligen ta till vara på de kommande dagarna. Lite mer shopping och strandhäng innan jag måste packa min väska för den långa färden hem till Sverige. Känns overkligt att tänka att jag inte kommer vakna upp till tuppar, tempelmusik och fågelkvitter. Tror nästan att jag kommer sakna det. Nu har jag inte så mycket mer att skriva om för min dag har knappt börjat. Ska äta frukost. Soto ayam. Ha en fortsatt bra dag så hörs vi lite senare. Tjingeling!



Total Avsaknad Av Självinsikt


Somliga modellbilder på MB ser verkligen ut som efterdyningar av en riktigt stark chilirätt. Som skit! En äcklig illaluktande sörja. Varför förnedrar sig både modellen och fotografen till att publicera sådana bilder kan man ju undra. Det enda svar jag kan komma på är en total avsaknad av självinsikt. Gick det att köpa självinsikt så skulle jag beställa flera ton och ge bort till de där blinda talanglösa idioterna som florerar runt på MB och förpestar tillvaron för mer begåvade människor. Och hjälper inte det skulle jag ta deras kameror och stoppa upp i arslet på dom. Där gör de mer nytta. Ibland kan jag bli riktigt förbannad för jag tycker inte att mina stackars ögon ska utsättas för sådan kvalificerad smörja. Någon typ av standard måste man väl ändå ha? Gud. Kan inte någon banka in lite vett i skallen på fanskapen. Tack. For the record. Jag blir alltid som ärligast en viss tid i månaden. Härligt va? Deal with it or bugger off.



Underkläder Tyger Och Modevisning


Jag är eld och lågor över allt fint jag hittade idag när vi tog en shoppingtur till tyggatan i Denpasar. Men först hittade vi en underklädesaffär med en massa sexiga grejer. Min hjärna var helt inställd på plagg som skulle passa till nästa pin up plåtning med Jan. Jag fick genast syn på stumpebandshållare/trosor i en bedårande söt modell. Ett par svarta och ett par svarta med röda små hjärtan på. Av en ren slump hittade jag en bh/korsett-liknande överdel som satt helt perfekt! Och priserna var ju bara löjligt billiga om man jämför med Sverige. Så jag passade på att även köpa ett par svarta nät-stayups. För hela kalaset betalade jag motsvarande 170 kronor.

Efter underklädesbutiken gick vi till den underbara gatan där det finns affär efter affär med så mycket tyger att det knappt går att välja. Men jag var ute efter specifika tyger så det gick ganska fort att hitta vad jag sökte. Återigen till framtida plåtningar förstås. Till min balinesiska dansdräkt som jag har där hemma behöver jag lite fler färger att variera med så det inte blir exakt samma kläder på varenda bild. Har ju köpt en herrans massa guldaccessoarer att ha i håret så då måste jag försöka variera kläderna också. Hittade inte exakt samma sarongmaterial eller mönster men det var close enough. När jag var på marknaden i Bedugul köpte jag en solfjäder som man använder i en del traditionella danser och valde att gå efter den gröna färgen när jag letade tyg. Självklart råkade jag snubbla över en fantastisk röd färg som jag inte kunde låta bli att köpa.

När jag hade köpt mina tyger var jag på jakt efter klassiska batiksaronger. Är ganska kräsen av mig. Färgen ska vara rätt och mönstret ska vara rätt men absolut inte tråkig. I Denpasars batikdjungel finns det så mycket att välja på men jag lyckades hitta två stycken jag föll för direkt. Gud, vad jag älskar alla tyger, färger och mönster! Jag är verkligen i paradiset. Hade inte så mycket pengar kvar och jag ville köpa något vackert tyg till Sara-Maria men inte bara ta ett tyg på måfå. Efter ett tag slutade jag leta och var på väg att ge upp när jag plötsligt fann det perfekta tyget. Jag har inte tagit något kort för det går inte riktigt att fånga på bild. Men det är åt det mossgröna hållet med små diskreta gulddetaljer. Tror hon kommer tycka om det.

Klockan började närma sig lunchtid när vi beslöt oss för att ta en taxi ner till stranden och njuta av utsikten. Vilken obeskrivligt skön känsla att sticka ner fötterna i sanden, tända en cigg och njuta av en iskall Bintang. Jag blir mer och mer sentimental för var dag som går. Vill inte lämna Bali. Vill inte åka ifrån Rare Angon Villas. Kommer sakna Mats och Åsa som tagit emot mig med öppna armar. De har kommit att bli som en extra familj och jag kommer sakna dom. Det enda som får mig att längta hem är vetskapen om att jag får träffa Jan. Men jag kunde lika gärna stannat kvar här många veckor till om jag på något vis hade fått hit Jan. Tyvärr börjar verkligheten komma smygandes och jag åker hem om fem dagar.Nåväl. Jag har haft en fantastisk semester och om två år tänker jag åka tillbaka hit och uppleva paradiset på nytt. Tillsammans med Jan.



[ Paradiset för tygälskare ]



[ Den här utsikten slår Fyrisån i Uppsala med hästlängder ]



[ När vi kom hem hade jag modevisning - min färdigsydda kebaya! ]



[ Underkläder till pin up plåtning med Jan ]



[ Med små röda hjärtan på ]



[ Ljuvligt vackra färger ]



[ Fantastiska batiktyger ]

Never Have I Fallen


Your lips speak soft sweetness
Your touch a cool caress
I am lost in your magic
My heart beats within your chest

I think of you each morning
And dream of you each night
I think of your arms being around me
And cannot express my delight

Never have I fallen
But I am quickly on my way
You hold a heart in your hands
That has never before been given away

Att läsa om så mycket känslor när man är alldeles nyvaken kan få vem som helst ur balans. Mina ögon tårades och jag kände det där hugget av saknad och längtan som jag nästan vant mig vid. Han älskar mig. Och om 10 dagar kan jag äntligen visa honom hur älskad han är. Att han är nutid och framtid. Att vi två tillsammans är oskiljaktiga. Det börjar nästan kännas overkligt, att få träffa honom igen efter 5 långa veckor. Men vi har klarat det. Inte för att jag någonsin tvivlade. Inte egentligen. Jag har ju alltid vetat vad jag själv känner och vart jag står. Och det krävs bara en blick på honom för att se vad han känner. Jag har aldrig varit med om något så omvälvande.




 

The Rest Of Your Life


What are you doing the rest of your life?
North and South and East and West of your life
I have only one request of your life
That you spend it all with me

All the seasons and the times of your days
All the nickels and the dimes of your days
Let the reasons and the rhymes of your days
All begin and end with me

I want to see your face in every kind of light
In fields of dawn and forests of the night
And when you stand before the candles on a cake
Oh, let me be the one to hear the silent wish you make

Those tomorrows waiting deep in your eyes
In the world of love you keep in your eyes
I'll awaken what's asleep in your eyes
It may take a kiss or two

Through all of my life
Summer, Winter, Spring, and Fall of my life
All I ever will recall of my life
Is all of my life with you

Jag älskar dig






En Obehaglig Verklighet


Uppskattningsvis jobbar det 1,5 miljoner indoneser runt om i arabvärlden. Nästan dagligen kan man läsa om kvinnor från Indonesien som sökt jobb utomlands i diverse olika arabstater för att jobba med hushållsarbete och som vid någon punkt hamnat i en sådan horribel situation att de nu sitter i fängelse och inväntar dödsstraff. De har blivit dömda för mord på sin arbetsgivare eller någon av arbetsgivarens familjemedlemmar. Det avslöjas inte så mycket detaljer kring omständigheterna, men vad som än skett anser jag att man alltid har rätt att försvara sitt eget liv utan att riskera dödsstraff. Tyvärr delas inte den synen av alla. I många fall har kvinnorna dömts utan rättegång och utan att få en chans till försvar. För inte så länge sedan halshöggs en kvinna i Saudiarabien utan att familjen i Indonesien ens fått en chans att säga farväl. Varken Indonesien eller familjen blev underrättade om kvinnans dödsstraff. I ett annat fall hade en kvinnan anklagats för mord på arbetsgivarens hustru, men hävdade hela tiden att hon handlat i självförsvar. Hon fick aldrig någon rättegång.

Det är ett vedertaget faktum att indonesiska kvinnor utnyttjas, misshandlas (ofta under tortyrliknande former) och våldtas systematiskt av många arbetsgivare, men det är inte många som vågar ta sig därifrån just för att de behöver pengarna för att försörja sin familj hemma i Indonesien. Fattigdomen utnyttjas brutalt av många familjer som behandlar sina anställda sämre än loppbitna hundar. Det senaste riktigt upprörande fallet läste jag i dagens tidning. En indonesisk kvinnlig medborgare är dömd till dödsstraff i Saudiarabien för att ha mördat sin arbetsgivares 17-åriga son med svart magi. Jag trodde inte mina ögon när jag läste artikeln. Svart magi?! Vad är det för värld vi lever i egentligen? Jag tror varken på svart magi eller dödsstraff. Båda sakerna är lika främmande och vansinniga att de inte borde få någon som helst plats i dagens rättssystem.

Artikeln fick mig att fundera kring dödsstraff. Var jag står har det aldrig varit någon tvekan om, men varför jag tycker som jag gör förtjänar lite mer eftertanke. Egentligen inte så mycket för det är ett väldigt enkelt resonemang som jag hoppas delas av många. Att vara för dödsstraff innebär att man inte får göra några som helst misstag. Döden är oåterkallelig. Problemet är bara att människor alltid begår misstag. Och uppdagas det för sent går det aldrig att rätta till. Att vissa stater år 2011 - vad som ska föreställa en upplyst tid - fortfarande tillämpar dödsstraff är för mig fullkomligt oförståeligt. Det är vedervärdigt och inhumant. Staten ska inte avrätta sina medborgare, lika lite som att du och jag ska slå ihjäl vem som än gjort oss orätt.





A Day At The Beach


Trots att jag var vansinnigt förkyld imorse slängde jag i mig några Panadol och förnekade mina symptom. Jag skulle ner på stranden till varje pris. Sagt och gjort. Tog en taxi ner och parkerade mig i en solstol. Stranden var förhållandevis öde men sen var klockan inte särskilt mycket. Kanske strax efter elva. Folk hade väl varit ute och partajat kvällen innan så de hade säkert inte pallrat sig upp än. Det var otroligt skönt att ligga där i skuggan och lyssna på havets vågor. Jag badar inte och jag solar inte, men jag älskar att bara njuta av friden. Ett perfekt avbrott efter över ett dygns rapportering om den hemska tragedin som drabbat oss alla.




[ En perfekt dag för beach-häng ]



[ Femte deckaren som jag för övrigt läste ut idag ]



[ The Fruit Lady ]



[ Njuter av min ananas - riktigt god törstsläckare ]



En Liten Förändring


Taadaah! Jag har en ny header. Har funderat länge på att göra någonting nytt på bloggen. Ingen radikal förändring men en liten förändring. När jag såg bilden som Jan hade pysslat med igår  (se nedanstående inlägg) så fick jag en idé. Jag gav honom fria tyglar att designa en ny header. Hade bara två önskemål och det var att använda pin up bilden till höger samt ha kvar mitt blogg-motto. Vad tycker ni? Personligen älskar jag den. Dels för att den är ursnygg och dels för att jag älskar fotografen som tagit bilderna. Tycker det är snyggast när man har en eller ett fåtal bilder på headern istället för att kräma på. Litar på honom till hundratio procent så jag visste att den skulle bli bra. Det var riktigt kul att logga in på bloggen imorse och se exakt hur bra den blev. Är det något som gör mig riktigt lycklig så är det överraskningar. Och jag visste ju att det skulle bli en underbar överraskning. Tack baby för en jättefin header!



Att Tänka På Annat


Nu är det dags att ta lite avstånd från allt det onda som sker ute i världen. Försöka att tänka på annat. Min pojkvän vet i alla fall hur han ska muntra upp mig. Han postade en bild på min logg som han suttit och pillat med eftersom han hade tråkigt. Påstod han. Hahaha. Mupp. Hur som helst fick bilden mig på riktigt bra humör för det fick mig att minnas roliga stunder. Vem kan ens hålla sig för skratt när någon är iklädd en gigantisk sparkdräktsliknande sovsäcksoverall? Inte jag i alla fall. Som ni kan se på bilden använde han mitt motto på bloggen som jag haft i alla år - Follow Your Heart. Självklart måste jag publicera den här.




Älskling, du är en mupp! Men jag tycker förbaskat mycket om dig!

En Sorgens Dag


Det var inte så länge sedan som jag gick på stranden och fick till min förvåning syn på en norsk flagga som fladdrade i vinden. Upptäckten gjorde jag medan tankarna kretsade kring Jan och det underbara liv vi har framför oss. Då kände jag mig så otroligt lycklig och hade inte ett bekymmer i världen. Nu känns allt - annorlunda. Tungt. Jag hade velat vara med Jan när nyheten om attackerna kablades ut över hela världen. Vi skulle behövt vara med varandra för att trösta, stötta och påminna oss själva att vara tacksamma för det liv vi har. Missförstå mig inte. Jag är fortfarande lycklig och jag har inga bekymmer, men det betyder inte att man kan låta bli att känna sorg för det som skett i Norge.

Imorgon ska jag åka ner på stranden. Kanske gå tillbaka till flaggan. Jag ska försöka lätta lite på dimman som sänkt sig över mig istället för att bara gå under av allt det dystra. Behöver komma ut. Känna solen, vinden och se havet. Det här paradiset har satt sina spår i mitt hjärta. Jag kanske inte kommer tillbaka inom en snar framtid men jag kommer definitivt tillbaka. Om man bortser från Norge-resan jag gjorde med Jan så har jag nog aldrig känt mig så fullständigt avslappnad och tillfreds med mitt liv som jag gjort under min vistelse här på Bali och Rare Angon Villas.




[ Min norska flagga jag snubblade över på stranden på Bali ]

Med Tungt Hjärta


Jag har svårt att skaka av mig bilderna i mitt huvud från gårdagens vansinnesattentat mot Norge. Jag tror inte ens jag försökt. Befinner mig fortfarande i någon slags dimma. Följer alla möjliga nyhetsrapporteringar via internet och ser till min fasa hur dödsantalet stiger till över 80 personer. Jag ser framför mig hur ungdomar flyr i panik från den galning som kallblodigt skjuter dom en efter en. Jag ser framför mig hur människor i förvirring och skräck tar sig bort från den plats där bomben gick av. På en nyhetssida på internet där man kontinuerligt kan följa uppdateringar om dåden kallas fredagens händelser för Twin Terror Attacks.

Att det visade sig vara en blond ung norrman med högerextrema åsikter var nog förvånande för många. Jag kan erkänna att jag hade mina spekulationer om internationell terrorism med tanke på att den kände terroristen Mulla Krekar bor i Norge men inte kan utvisas till Irak på grund av Norges folkrättsliga åtaganden och principen om non-refoulement. Men nu är det alltså troligtvis frågan om en inrikespolitisk terror, vars syfte ännu inte är utrett. Jag får rapporter om att ungdomarna som hade gömt sig på ön blev glada när dom såg en polis, kom fram och sprang mot mannen. Då tog han upp vapnet och avrättade dom rakt av. Det är med tungt hjärta jag kommer spendera min sista vecka på Bali för att sedan återvända till ett chockat Norden.




Mitt Hjärta Blöder För Norge



Det är overkligt det som sker. Allt är som en mardröm. 
Med ens stannar hela världen upp och så även jag.
Allt som man en gång trodde var viktigt förvandlas på en gång till något obetydligt.

Mitt hjärta blöder för Norge.
Mitt hjärta blöder för min pojkväns hemland.
Jag är chockad.
Och samtidigt skäms jag över att människor gör så här mot varandra....


The Past The Present The Future

 

Med åren lär man sig att inte älta i det förflutna. Man lär sig att plocka ihop eventuella spillror av sitt liv som man strött omkring sig, ta sig i kragen och fokusera på nuet och framtiden. Efter ett tag kan man lägga det förflutna bakom sig i den benämningen att man lär sig av sina misstag och gör något vettigt av det. Misstagen sorteras in under livserfarenhet och blir med ens något man faktiskt inte ångrar. För vilken ynklig liten feg varelse hade inte jag varit med allt mitt bagage om jag inte tagit lärdom av det livet kastat i min väg. Men jag har inte alltid varit sån. Jag har varit den där oroliga osäkra lilla flickan - livrädd för vad alla andra ska tycka om sanningen kommer fram.

Jag förändrades inte över en natt. Det har varit och är fortfarande en pågående process. När jag träffade Jan blev bara allting så mycket klarare, så mycket lättare att inse vem jag var och vem jag ville bli. Att träffa en person som får en att bli en bättre människa, som får en att verkligen vilja ändra på destruktiva tankegångar och beteenden, det är verkligen en speciell upplevelse. Jag talar inte bara om kärlek, även om det är grunden till den största lycka jag någonsin känt. Jag talar om något mycket större som det inte ens går att sätta ord på.

 

Att blicka framåt och inte bakåt, att leva i nuet och inte i det förgångna - det har blivit något utav ett livsmotto för mig. Jag försöker att njuta av livet varje dag. Det är lätt när man befinner sig på en ö där den meningslösa stressen endast är ett svagt minne. På ett sätt är jag fortfarande livrädd och det handlar om rädslan att förlora mitt lugn och min livssyn i samma stund som jag sätter min fot på svensk mark. Jag vill inte att det  ska ske men det känns som något ofrånkomligt. Då finns det bara en utväg för att hitta tillbaka till lugnet. Det finns en plats som jag alltid kan känna mig fullständigt lugn, samtidigt som hjärtat rusar på grund av alla starka känslor. Den platsen är vid Jans sida. Varhelst i världen jag än befinner mig i, vilken situation i livet jag än hamnar i så vet jag att jag hör hemma vid hans sida.

 

Den största triumfen jag känt var när jag insåg att jag faktiskt har styrkan att bryta mig fri från vad som hållit mig tillbaka. Trots fördömanden och ogillande miner, missnöje och skepticism har jag lyckats med vad många ansåg vara en omöjlighet - att skita fullkomligt i vad andra människor tycker och gå min egen väg. Jag vill vara lycklig. Det är min absolut högsta önskan. Ett inte helt orimligt mål. Men att veta vad som verkligen gör mig lycklig har tagit många år. När man funnit den måste man kunna hålla kvar den och det kan i vissa fall innebära att man måste göra en del förändringar. Men bara till det bättre. Alltid till det bättre. Jag har aldrig tyckt om uttrycket ge och ta. Jag föredrar hellre att säga ge och få. Man ger sin kärlek, tillit och respekt och får lika mycket tillbaka. En perfekt balans. Men det kan hända att något rubbar på balansen och då måste man kämpa för att hitta den igen.

 

Jag har aldrig behövt kämpa med Jan. Våra tankar är redan så tätt sammanvävda att det nästan är kusligt. Vi tänker som en enda person och när vi rör vid varandra känns det som om hela världen stannar upp. Från första stund när vi båda var befriade från vårt förflutna drogs vi till varandra likt två magneter. En obarmhärtig dragningskraft som ändå kändes så naturligt. Som om vi redan delat ett liv tillsammans. Jag kan inte förklara det bättre än så men det är starkt. Förbaskat starkt. Och jag älskar honom för allt han får mig att känna.


 

 

Bara Att Gilla Läget


Om 10 dagar lämnar jag Bali för att åka hem till Sverige. Home is where your heart is brukar man ju säga men jag erkänner att jag är en aning kluven för hemresan. Rent känslomässigt hade jag det som svårast den första veckan på Bali. Att ständigt bli bombarderad med frågor och nyfikna blickar, att känna att jag inte kunde vara mig själv eftersom jag ansträngde mig så hårt för att ligga lågt så att jag skulle slippa bli utfrågad om mitt ursprung. Det tog bara en massa onödig energi och var fruktansvärt tröttsamt. Men i samma stund som jag började röra mig ute på egen hand insåg jag att det bara var att acceptera vissa saker. Folk kommer alltid ställa samma  gamla uttjatade frågor - det är bara för mig att gilla läget.

Så fort jag accepterade detta var det som om hela min tillvaro och sätt att tänka förändrades. När jag skulle åka hit på egen hand var jag rädd för att bli ett känslomässigt vrak eftersom jag kom ihåg hur jag mådde första gången jag var i Indonesien. Det var så omvälvande för mig att sätta min fot i ett land jag inte varit i sedan födseln. Obeskrivlig känsla. Under den här resan har jag bara gråtit en gång av frustration. Sen har jag inte känt några tuffa känslor alls. Kan hända att de kommer i efterhand när jag är tillbaka i Sverige igen, men jag tvivlar faktiskt på det. Jag ska inte ens gå in på allt jag insett om livet, mig själv och min relation till andra människor - det skulle tråka ut er fullkomligt. Låt mig bara säga så här; att lämna den fyrkantiga boxen vid namn Sverige (om så bara för en  månad) är det bästa jag någonsin gjort.



 

 

I Judge A Book By It's Cover


Vet ni vad? Jag har precis börjat på min fjärde bok. Upptäckte att Mats och Åsa har två fulla hyllor med svenska böcker (mestadels deckare) i deras tv-rum. Vet inte riktigt hur det gick till men jag fullkomligen slukar bok efter bok, deckare efter deckare. Föredrar av någon anledning utländska författare. De svenska deckarna känns lika fåniga som svenska polisfilmer. Inte så trovärdiga med andra ord. När jag var yngre apade jag efter min far. Han har säkert läst varenda deckare som finns. Minns hur jag som liten tös spanade efter spännande böcker i hans alltid överfulla bokhyllor. John Grisham tillhörde en av favoritförfattarna. Jag var en rätt udda unge. Ganska nördig eftersom det inte var så vanligt att man läste "vuxenböcker" i den åldern. Men jag var ständigt på jakt efter något nytt att läsa. Inte så konstigt att jag ville bli författaren när jag var liten.

Men jag läser inte alltid så kallade vuxenböcker. Det går i perioder. När jag verkligen vill vila hjärnan och bara ha något löjligt romantiskt att läsa har jag en tendens att sluka Harlequin historik romaner. Ni vet, sådana där ganska tunna pocketböcker som man kan hitta i varenda affär. Kiosklitteratur. Även kallat tantsnusk. Fast så mycket snusk är det egentligen inte i dom. Men tämligen förutsägbara kärleksrelationer och gärna kring samma tema - damsel in distress. Och den där mörka ståtliga riddaren eller gentlemannen som alltid lyckas rädda den väna jungfrun. Jag vet inte hur många sådana böcker jag har längst bak i bokhyllan. Framför står all min juridiska kurslitteratur som jag samlat på mig under åren. Inte ofta jag erkänner att jag läser Harlequin. Nåja. Intellektet måste ju också få gå på semester ibland.




[ Senaste boken jag läser - grymt bra författtare! ]

En Kaxig Liten Brud


Det är fascinerande vad lugn och sansad man blir av gin och tonic klockan två på eftermiddagen. Att jag någonsin varit livrädd för att gå över gatorna på Bali eller för att pruta med försäljarna är svårt att tro. I kicked some serious ass today när jag förhandlade med en säljare. Missförstå mig inte nu. Jag var inte packad. Satt faktiskt kvar på den underbara lilla restaurangen vid havet och drack en liter vatten efter mina drinkar och väntade på att den väldigt lätta berusningen skulle gå över. Det var första gången jag drack GT på semestern, vilket är väldigt ovanligt för att vara mig. GT är annars något jag alltid dricker utomlands och brukar vara det första jag beställer. Och hemma också för den delen. Dricker ogärna sprit när jag är själv i ett främmande land. Men när jag såg att min favoritdrink kostade 46 kr gick det inte att motstå. 

En hel del intressanta funderingar poppade upp i mitt huvud idag efter att jag samtalat med en australiensisk man som satt vid bordet intill när jag åt lunch. Eller rättare sagt, han började samtala med mig. Jag är inte otrevlig av mig utan tvärtom väldigt öppen social, så jag höll en artig konversation som pågick i cirka en timme. Jag kunde lika gärna suttit för mig själv och läst min bok men att vara utomlands handlar inte bara om att sitta för sig själv utan även att kunna kommunicera och möta nya människor. Han var surfare - no surprise there - och skulle vidare mot Sumatra. Vi pratade om resor och om Bali. Han ville att jag skulle äta middag med honom. För att vara klar och tydlig men ändå lagom diskret så lade jag upp min plånbok på bordet när jag skulle betala för min lunch. Han såg kortet på Jan och frågade så klart vem det var. Min pojkvän, svarade jag menande.

Men vi kunde väl gå ut och äta middag i alla fall för vi var ju på väg att bli så bra vänner, tyckte han. Suck. Varför kan man inte bara ha en trevlig konversation med en person av det manliga släktet utan att bli utbjuden på middag. Middag för mig är något ganska intimt. Något jag äter med vänner, familj eller min pojkvän. Jag går inte ut och äter middag med främmande män när jag är på utlandssemester och verkligen inte när jag har en pojkvän. Vad jag funderade på och som jag direkt ville blogga om är ifall det ens är möjligt att två främlingar av olika kön kan träffas och börja umgås enbart som vänner. Utan att någon har en baktanke. Jag har svårt att tro det. Personligen har jag absolut inga problem att lära känna nya människor men när man är utomlands får man faktiskt tänka ett steg längre. Det kanske möjligtvis finns en mikroskopisk chans någonstans i helvetet att män som tar kontakt med mig inte alls har några baktankar. Fast å andra sidan. Kanske inte.

Jag var i alla fall så där härligt brutalt ärlig och sa att jag inte äter middag med främlingar. Särskilt inte när jag är i ett förhållande även om det enbart skulle vara en vänskaplig middag, som han så klart påstod att det handlade om. Jag undrar vad som rör sig i huvudet på män när dom bjuder ut en kvinna under förevarande omständigheter. Tror dom själva att det bara är på vänskaplig basis? Eller vill dom inbilla sig det? Om sanningen ska fram tror jag inte ett skit på det. Men jag kanske bara är cynisk. Må så vara. Att hålla en artig konversation med en bordsgranne mitt på dagen känns okej men middag, drinkar och dans är att ta det lite för långt. Nej, det sparar jag till min pojkvän.



[ Ny klänning från Mata Hari ]



[ En indonesisk favoriträtt - soto ayam ]

Ett Nytt Självförtroende


Nu känner jag mig fräsch och redo för att möta en ny dag. Tar nog en taxi ner till stranden och sätter mig på den där restaurangen där dom hade den goda jordgubbssmoothien. Eller så testar jag något nytt. Tänkte kika lite i affärer också. En till klänning skadar ju inte. Jag har ju bara runt 200 stycken hemma i garderoben. Man kan aldrig få för mycket klänningar. Eller skor. Vill åka en sväng till Mata Hari igen innan jag åker hem. Och tillbaka till tyggatan i Denpasar om jag hinner. Nu börjar jag känna hur det närmar sig hemfärd. För mig går dagarna väldigt fort.

Jag fick ju ett helt nytt självförtroende senaste gången jag var på stranden så jag hoppas på att skaffa mig lite till denna gång. Nu skiter jag fullständigt i vad folk tycker och tänker om mig. Pratar jag klockren engelska med den där fåniga brittiska accenten man fick lära sig i skolan är det ingen som egentligen tror att jag är indones. De säger bara att mitt ansikte ser indonesiskt ut och det får dom väl tycka. Jag får ta taxi ner och hem. Ingen motorcykel idag på grund av min ständigt återkommande förkylning. Just nu känner jag mig lite hängig så jag avvaktar ett par timmar innan jag drar iväg på äventyr.




Ännu En Morgon I Paradiset


Ni hänger med som aldrig förr. Trodde att jag skulle tappa några läsare när jag drog utomlands men icke. Väldigt roligt att ni fortfarande kommer på besök varje dag, trots att jag egentligen inte skriver om så mycket vettigt. Som min kära pojkvän sa igår - min blogg tycks ju enbart bestå av mat nu för tiden. Ack så rätt han har. Men jag lever för stunden och så även vad gäller maten. Blir jag sugen på något så köper jag det. Här är maten i många fall så löjligt billig att man kan unna sig i stort sett vad som helst och hur mycket som helst. Klart man passar på. Jag får ta konsekvenserna av mitt svullande vid ett senare tillfälle.

Jag älskar det jag hitills provat av det indonesiska köket och känner mig en aning tung i hjärtat över att återvända hem utan några särskilda matlagningstalanger. Men känner jag mig själv rätt så kanske jag bestämmer mig för att prova laga ett par rätter. Känns lika lustigt som förut, att jag är mer bevandrad i det thailändska köket än det indonesiska. Men thaimat har alltid varit så mycket mer lättillgängligt. Innan jag åker härifrån så ska jag göra en lista på några av rätterna jag testat här och sedan ska jag testa på att laga det hemma i Sverige. Kangkung är en given favorit.

Ser ni vad som hände? Vad bloggar jag om? Mat. Mat. Mat. Inte konstigt att jag kommer rulla av planet i Sverige. Skönt att jag kommer hem på en måndagmorgon. Kanske man ska ta sig en liten tur till gymmet efter hemkomsten. Ett spinningpass vore ju alldeles förträffligt. Jag har tyvärr inte gjort många knop vad gäller träningen. Har ingen som helst lust eller motivation till det här nere, vilket är lite lustigt. Ändå är jag övertygad om att lusten ska komma tillbaka så fort jag sätter foten på svensk mark. Jag hoppas verkligen det. Om inte annat så ska jag tvinga fram den. Det har jag lyckats med förut. Sen vet jag också att jag inte kommer vara själv vad gäller att komma igång med bättre kostvanor och mer träning. Jag och Jan har bestämt oss för att peppa varandra. Han har redan börjat vilket får mig att verkligen vilja lägga i högväxeln så fort jag kommit hem. Jag kan ju inte vara sämre än en norrman.


 



En Riktig Festmåltid


Återigen har man fått vara med om en riktig festmåltid. Befinner mig i någon slags paltkoma. I will for sure sleep like a baby tonight. Det enda orosmoln på min annars så klarblå himmel är den här lustiga förkylningen som kommer och går. Vissa dagar känner jag inte av någonting men mot kvällen kan den slå till och täppa till hela näsan. Ikväll var en sådan kväll. Fick bryta upp runt halv elva för att gå hem och kurera mig. Skulle dock inte förvåna mig om jag är i princip helt frisk imorgon. Funderar på att ta en dag på stranden. Jag har börjat på min fjärde bok och är helt fast. När jag fastnat för en riktigt bra bok kan jag sitta och läsa i timmar. Så skönt att jag hittat tillbaka till min lästlust igen.





[ Utsökt indonesisk mat ]



[ I love indonesian food! ]

Kan Inte Låta Bli


Jag kan inte låta bli att skriva om honom. Han finns ju i mina tankar varje vaken minut. Jag kan se hans leende framför mig. Det där leendet som kan smälta isberg. Och hans fantastiska ögon som ser rakt igenom mig men aldrig förbi mig. Jag saknar honom. Vi pratar varje dag. Som om vi inte kan få nog av varandra. Vi pratar en hel del om vårt liv tillsammans. Om nutid och framtid. Och vi vill åt samma håll. Vi delar samma drömmar. Jag har aldrig känt mig så säker på någonting som jag gör när jag är med honom. För en liten stund sedan fick jag veckans finaste kommentar: Can't wait for the rest of my life to start!






Jag älskar dig!

Min Första Riktiga Semester


Så börjar min tredje vecka på Bali. Jag har kommit underfund med att jag är på semester. På riktigt. Att jag inte behöver fylla dagarna med en massa saker om jag inte vill. Eller bäst av allt, att jag inte har en fulltecknad kalender att ta hänsyn till. Min första riktiga semester på flera år. Det känns vansinnigt overkligt men samtidigt välbehövt, välförtjänt och alldeles underbart. Att veta och att känna att man är på semester är två olika saker. Nu kan jag verkligen känna friden i hela min kropp. En fantastisk känsla. Man får perspektiv på saker och ting när man är lugn och sansad. När man inte stressar omkring och oroar sig för tusen saker samtidigt. Jag ser saker klarare och mitt huvud är inte längre ett enda virrvarr av tankar. Jag ska faktiskt ta med mig det där lugnet när jag åker hem. Det vore skönt med en höst utan hysteriskt stressiga dagar.

Vet ni hur jag startade veckan? Med 1,5 timmes skön massage. Så borde man ha det varje vecka. Kanske till och med varje dag. Suck. Det är något jag kommer sakna. Möjligheten att skämma bort sig själv med allehanda välmåendebehandlingar. Men jag ska inte klaga. Jag har tre månader i Sverige att slå ihjäl när jag kommer hem. Sen är det dags att åka på nästa semester i Thailand. Det blir tre månader av tokplugg, arbetsnarkomani och en herrans massa träning. Förhoppningsvis lyckas jag behålla Bali-lugnet. Tiden kommer rusa iväg och rätt som det är sitter jag och Jan på planet till Phuket. Första gången som vi är utomlands tillsammans. På riktigt. Norge-resan var ju inte riktigt utomlands för honom. Och att han bor och jobbar i Sverige kan ju heller inte riktigt räknas som utomlands.

Nu ska jag ta mig en dusch och sedan lägga mig utomhus igen med en bok. Jag har slukat tre böcker på två dagar. Hade glömt bort hur roligt det var att läsa. Det är lätt hänt när man inte hittar tid till det. Men nu har jag all tid i världen. Ikväll blir det indonesisk matfest hemma hos Mats och Åsa. Det ser jag verkligen fram emot. Kommer bjudas på en hel del favoriter. Äter så mycket gott men glömmer bort vad rätterna heter på indonesiska. Måste bli lite bättre på att komma ihåg det så jag själv kan laga någon gång framöver. Jag kommer så klart ta kort så ni får se vad det bjöds på för läckerheter.



[ Igår var vi på japansk restaurang - jag testade tempura för första gången ]



[ Det fanns så mycket gott att välja på så vi beställde lite allt möjligt ]



[ Några sushibitar blev det ju också förstås ]



[ Kanske svårt att se på bilden men helt klart en av Balis mysigaste restauranger ]

Veckans Kommentar


Jag blir glad ända in i själen när jag läste följande kommentar som jag fått från en läsare:

Jag har läst din blogg lite då och då, är väl medveten om att juristutbildningen varit både lång, ibland hopplös men också fylld av underbara ögonblick som när tentor klaras (samt mindre roliga ögonblick som när hela juridicum stank sprit för alla var så rädda för svininfluensan). Känner iallafall igen mig i din text och ville iallafall uppmärksamma din prestation.

Det krävs något utöver det vanliga för att resa sig på 8, och slå knock-out på motståndaren (dvs tenta-spöket).

Bravo

Det är lite skillnad mot att få du-ska-inte-tro-att-du-är-något-kommentarer och jag-ska-minsann-förstöra-din-tillvaro-kommentarer. En trevlig omväxling och det tackar jag för. Känner mig stärkt och otroligt peppad när jag får höra positiva ord från er. Hur stark man än är behöver man ibland få höra det också.

Pin Up By JM


Detta kan möjligtvis bli det sista inlägget jag skriver. Min laptop har bestämt sig för att batteriet är dött. Inget batteri - ingen laptop. Typ. Det fungerar i alla fall inte alls som det ska. Stänger av sig i tid och otid. Så därför tänkte jag posta något riktigt coolt. Nya bilder från Jan! Woohoo! Han har suttit uppe halva natten och pillat med bilder. Han gör så ibland. Kreativ människa det där. Jag fick tre nya pin up bilder men den första är topless så den får ni inte se. Synd. För den var verkligen smoking hot! Men de andra bildern är lite mer rumsrena. Och bara så grymt coola. Lägg särskilt märke till detaljerna. Tittar ni på närbilden kan ni nog gissa var jag är någonstans utan att egentligen varit där. Haha. Korsningen Sunset blvd och Beverly blvd.




Snuskigt Lycklig


Var inne på mitt studentkonto på internet för att kolla om det kommit någon info inför höstens kurs. Egentligen vet jag inte varför jag gjorde det för juridiska institutionen har nog gått på semester för länge sedan och det är lång tid kvar tills kursstart. Har jag tur så kommer det upp ett par dagar innan starten. Jag har funderat till förbannelse hur schemat kommer se ut inför november och tagit beslutet att faktiskt unna mig två veckor för en liten semester. Om jag inte minns fel så har det ibland varit något form utav inofficiellt höstlov däromkring. I alla fall inte lika mycket att plugga som de övriga veckorna. Skulle det vara något särskilt på schemat så är det troligtvis uppsatsskrivning eller hemtentamen. Två saker man kan göra var som helst i världen där det finns internet. Jag kommer alltså med största säkerhet kunna åka iväg till Thailand med Jan för att fira hans föräldrars rubinbröllopsdag. Dessutom kommer vi vara tillsammans på vår 6-månaders dag. Så lite eget firande blir det nog också.

Det första jag måste göra när jag kommer hem från Bali är att betala räkningarna. Det andra är att skriva upp mig på jobb inför hösten. Jag måste vara sjukligt disciplinerad så jag kan jobba arslet av mig innan vi åker till Thailand. Det brukar aldrig vara några problem så länge jag behåller fokus och prioriterar rätt. Vissa saker kommer tyvärr bli lidande. Modellplåtningar med andra fotografer till exempel. Finns inte längre någon tid eller råd till det. Dessutom har jag rätt dålig självkänsla just nu angående min kropp. Har ingen våg eller något sådant här på Bali men jag känner att det är rätt mycket som har lagts på och kommer läggas på. Jag har tre månader på mig efter hemkomsten från Bali att piska mig själv i form igen för sedan är det dessutom det där uppföljningsprogrammet som ska filmas någon gång i november. Urk. Mycket som ska göras hemmavid. Ska försöka skjuta bort tankarna på det och fortsätta njuta av min semester.

Men å andra sidan. Jag kan njuta av min semester OCH planera inför hösten. Måste ju ändå planera det förr eller senare och får jag det gjort nu behöver jag inte göra det sen. Skulle inte kunna slappna av ordentligt om jag inte visste hur planerna inför hösten såg ut på ett ungefär. Livet ser i alla fall väldigt ljust ut för mig. Jag är snuskigt lycklig. Jan är den största anledningen till detta nästan olagliga lyckorus, men även mina egna presteringar vad gäller min juristutbildning. Det finns vissa saker jag aldrig kommer kunna förklara för er då de är alldeles för personliga och obehagliga att läsa om, men jag har mina skäl till varför jag haft det jävligt tufft under hela utbildningen och varför det tagit så lång tid. Jag brukar säga att det finns en officiell förklaring och en inofficiell förklaring. Den inofficiella är för privat att blogga om.

Officiellt så ville jag först få in en fot på en utbildning direkt efter gymnasiet. När jag läst ett par terminer passade jag på att ta studieuppehåll för att skaffa mig både livserfarenhet och arbetslivserfarenhet. Något jag aldrig kommer ångra även om utbildningen drog ut på tiden ganska rejält. Allting har en mening. Det har jag alltid trott på. När jag träffade Jan behövde jag inte vara rädd för att göra det som kändes rätt. Jag skulle aldrig vågat göra det om jag inte varit med om saker som fått mig att bli starkare och starkare. Och som lärt mig vad jag vill ha ut av livet. Jag är jävligt tacksam för både det goda och det onda jag varit med om de senaste 10 åren. Trots att jag stått och balanserat på avgrunden till helvetet många gånger de senaste åren har jag aldrig riktigt gett upp hoppet. Det kommer säkert fler motgångar i livet, sådant är nästan oundvikligt, men jag vet att jag klarar det. Med min livserfarenhet lär jag överleva även om jag skulle bli överkörd av tåget.




[ Så snuskigt nöjd över att ha avslutat alla 7 terminer - 2 terminer kvar sen är jag KLAR! ]

Close Enough For Me






Forever can never be long enough for me

To feel like I've had long enough with you

Together can never be close enough for me

To feel like I am close enough to you

Jeg elsker deg, Jan.


En Dag På Stranden


Det har varit en stor dag för mig. Idag släppte alla oroande tankar om att gå över vägen och allt sådant fjolleri. Idag har jag varit självständig och klarat mig galant. Kunde till och med guida taxichauffören till min lägenhet från stranden då han var en aning osäker. Jag har lärt mig att titta mig omkring och äntligen kunna lokalisera var jag är och hur jag ska gå. Det är tack vare alla åkturer bakpå motorcykeln. Eftersom jag inte kör så tittar jag på allt runt omkring mig. Lägger affärer och platser på minnet och det var förvånansvärt mycket som fastnade.

Vid lunchtid hade jag satt mig på en restaurang vid stranden och tog fram min bok samt beställde in en jordgubbssmoothie av den väldigt nyfikna och flörtiga servitören. Jag hade inget smink, var klädd i ett vanligt svart linne och shorts, ganska svettig och rätt ofräsch överlag. Och han säger att jag är en mycket vacker indones. Han måtte varit blind. Hahaha. Men samma sak hände senare på kvällen, då av en kvinnlig servitris. Jag var lika osminkad då när jag besökte "Eat Street" och det mycket populära stället Rumours. Att höra att man är vacker två gånger på samma dag när man är som minst uppiffad är väldigt angenämt.

Men tillbaka till min dag på stranden. Det var ljuvligt att sitta där på restaurangen och läsa i flera timmar. Jag är ingen strandmänniska så att ligga och pressa i solen är bara att glömma. Däremot tog jag mig en promenad längs strandkanten och blev brun som en bränd pepparkaka. Buhu. Nåväl. Snart kommer den svenska hösten och vintern och då blir till och med jag likblek. Typ. Nu ska jag fortsätta njuta av mina återstående två veckor på Bali - det underbara lilla paradiset.






[ En bra bok, smoothie och en smaskig hamburgare - idag blev det västerländskt! ]



[ Vackert väder och ganska lugnt på stranden ]



[ Jag vet att horisonten blev sned! ]

Missing Ma Baby


Två veckor och tre dagar sedan som jag och Jan såg varandra. Nu dröjer det tre veckor till. Känns som en evighet men jag tror veckorna kommer gå väldigt fort för mig. Jag minns hur det kändes när han var i Nordnorge och fotade. Då var han borta elva dagar. För mig var det extra jobbigt just för att jag bara gick hemma och väntade. Här väntar jag så klart också men det är så mycket nya intryck att dagarna bara tycks rusa iväg. I ena stunden är det morgon och i nästa stund är det kväll. Självfallet är det inte roligt att vara borta från sin respektive, särskilt inte när förhållandet är nytt. Vanligtvis blir det megafail av alltihopa på grund av avståndet, osäkerhet och tillitsproblem. Enklaste lösningen: kommunikation. Det löser det mesta. Missförstånd kan undvikas och osäkerhet och tillitsissues kan kvävas i sin linda.

Tänk att jag redan varit på Bali i två veckor. Nu har jag en känsla av att tiden kommer gå fort. Jag gör inte så mycket på dagarna förutom att ta det lugnt och äta god mat. Har semester med andra ord. Idag ska jag börja på en ny bok som jag sparat på. Nora Roberts spännande roman Förföljd av det förflutna. Älskar hennes böcker. Fast bara dom som handlar om mord och kärlek. Behöver mycket spänning när jag läser. Det är en obeskrivlig lyx att kunna få läsa något annat än juridiska texter. Jag hinner inte läsa annat än kurslitteratur när jag pluggar. Och skulle jag få tid över är risken stor att min samvete tar över och tycker att jag borde plugga mera istället.

Om man bortser från att jag självklart längtar efter att få vara med Jan igen så är jag ganska kluven över att komma hem till Sverige. Jag vill ju börja läsa min kurs så att jag blir klar med utbildningen men det känns ändå inte så frestande att veta hur många kalla mörka månader man har framför sig. Det tillhör väl knappast ovanligheten att man får lätt ångest efter att ha haft en underbar semester långt borta från det dystra vädret i Norden. Smått sjukt egentligen att det i princip är grått, kallt och bara allmänt trist cirka nio månader om året i Sverigelandet. Bara vetskapen gör mig deprimerad. Börjar mer och mer att beundra utlandssvenskar som faktiskt vågat sälja all sin skit, ta sitt pick och pack och bara dra. Creds.

Slutar man bara lyssna på alla missunsamma människor som florerar i omgivningarna med sina jävla åsikter så är det bara att göra det man tror på. Jag tänker definitivt ta mitt pick och pack inom kort och förflytta mitt feta arsle till en annan stad. Inte för att jag tröttnat på Uppsala men jag känner mig inte så bunden längre. Speciellt inte när man har kärleken på en helt annan ort. Ska läsa min kurs i höst och sen drar jag. Min uppsats kan jag skriva var som helst. Det är bara bra med lite miljöombyte. Något jag insett efter den korta stund jag varit här på Bali är att jag absolut inte behöver växa upp, plugga, bilda familj, leva och dö på ett och samma ställe. Verkligen inte. Egentligen visste jag väl det redan innan jag kom hit men nu blev jag helt säker på att jag gör rätt som flyttar från Uppsala ett tag.







[ Om 21 dagar slipper vi webcamen... ]

Min Stora Kärlek


Som ni säkert redan vet vid det här laget så är min stora kärlek (förutom Jan) allt som har med mat att göra. Jag älskar mat. Både att laga mat och att äta mat. Jag kan sitta och njuta så mycket av maten att jag nästan inte märker vad som händer runt omkring mig. Fråga bara hur lätt jag var att få kontakt med under Hallstahammarträffen när jag hade ett helt berg med oskalade räkor framför mig. Få saker gör mig så lycklig som en riktigt utsökt måltid. Det behöver inte alltid vara ett kulinariskt mästerverk utan även de mest enkla ingredienserna kan få mig att spinna förnöjt som en liten kattunge. Men här på Bali är det hela tiden en explosion av smaker och jag njuter av varje tugga.

Att äta god mat är helt klart något som är väldigt viktigt för mig när jag åker utomlands. Jag kan faktiskt välja resmål utefter maten. Nu har jag nästintill svullat i diverse läckerheter under snart två veckor tid. Min mage börjar kännas ganska svullen. Det går förvisso upp och ner, men jag börjar bli sugen på att röra på mig i proportion till vad jag äter vilket jag inte gjort sen jag kom hit. Det blev några fjuttiga simturer i poolen, men sen åkte jag på min förkylning som nu har kommit och gått i ett par dagar. Jag vet att det är svagt att skylla på en förkylning men jag har faktiskt inte alls lust att köra mina program när snoret rinner och termometern står på 30 grader. Visst har jag blivit en riktig latmask?

Ett av de största bekymren är dock att jag inte har så bra matvanor. Jag har svårt att äta på bestämda tider när det är varmt. Till frukost blir det oftast en kopp balinesiskt kaffe och sedan en tidig lunch. Efter lunch blir det några öl och kanske ett par glas vin. Sen käkar man middag och dricker lite till. Alkoholen är den andra stora boven. Det har inte gått en dag där jag inte druckit alkohol. Att dricka en iskall Bintang i värmen är otroligt gott. Men jag ska försöka dra ner lite grann på intaget. Inte bara för vikten utan för min stackars mage. Tidigare efarenheter talar ju för att jag har lätt att få magsår om jag dricker för ofta och för mycket. Då fick jag varken äta stark mat, dricka kaffe, dricka alkohol eller röka cigaretter på ganska många månader. Det vore ju mardrömmen för mig. Ska försöka satsa mer på smoothies. Drack den godaste pineapple smoothie på ett japanskt litet fik uppe bland bergen i Bedugul. Vill hitta en lika god härnere men jag har inte lyckats ännu.





[ Soto Ayam - förbaskat god indonesisk kycklingsoppa ]



[ Bjöds på snuskigt god indonesisk mat - bland annat satay både räkor och kycklingspett ]



[ Smaskens! Första gången jag äter en jordnötssås som jag tycker om! ]



A Little Bit Of Heaven


Jag har varit på Mata Hari, ett gigantiskt shoppingcentrum på Bali dit de flesta västerlänningar beger sig för att shoppa. De har så sjukt mycket saker, kläder och märkesvaror. Och det är alltid rea. Ibland rea 50% och sedan ytterligare 20% på det. Är mäkta stolt över mig själv för jag köpte bara EN sak jag egentligen inte behövde. Skor. Och endast ETT par skor. Det ni! Annars handlade jag en klänning, ett par jeans, ett par shorts och tre linnen. De nya inköpen tillsammans med några batiksaronger jag köpte på marknaden samt de fåtal kläder jag tog med mig hemifrån innebär att jag nu har en komplett garderob de resterande veckorna på Bali. Känns riktigt skönt att för en gång skull inte handla så mycket att man börjar få ångest över hur man ska få plats med allt på hemresan. Jag börjar kanske bli vuxen. Haha.

I Indonesien jobbar man inte riktigt med kösystem. Att stå i kö och vänta på sin tur tycks tydligen vara något europeiskt. Eller kanske till och med nordiskt. Står man snällt och väntar på sin tur i en klädbutik på Bali så vinkar kassörskan till sig någon annan som ser ut att vilja betala. Här råder djungelns lag. Något annat som gjorde mig väldigt förbryllad var proceduren för att få betala för sitt klädesplagg. Först skulle man tydligen lämna det till närmaste butiksbiträde, och till skillnad från Sverige så vimlade det av butiksbiträden. Sen tog hon hand om det man ville köpa och skrev sedan för hand ut ett kvitto vad man skulle köpa samt priset. Därefter skulle jag tydligen ta det handskrivna kvittot och gå till en viss specifik kassa. Butiksbiträdet hade under tiden gått i förväg och lämnat mitt klädesplagg i kassan. Väl framme så räcker man fram kvittot och kassörskan hämtar varan och jag betalar. Högst besynnerligt. Varför inte bara ta plagget själv till kassan och betala? De skulle spara en jävla massa papper. Men vem vet. Det kanske är deras sätt att bekämpa till exempel snatteri. Fast då skulle de väl knappast ha olarmade kläder och lås på provhyttarna. Ja, inte vet jag. Annorlunda var det i alla fall. Och omständigt och tidskrävande.

Nu ska jag koppla av en liten stund och sedan blir det en drink nere vid stranden innan middagen. Idag tänkte jag faktiskt laga och bjuda Mats, Åsa och Ludde på yam wonsen. Har blivit så väl omhändertagen så att handla mat och laga middag då och då är det minsta jag kan göra. Igår blev jag till exempel bjuden på de godaste satayspetten jag någonsin smakat. Brukar avsky satay i Sverige för det är bara äckligt, men hon som lagade mat till oss igår kunde verkligen göra satay på indonesiskt vis. Det var starkt och lagom sött. Har aldrig smakat en sådan utsökt satay. Som ni kanske förstått så varvar jag thailändsk mat med indonesisk mat när jag är här och har insett att jag tycker om båda köken lika mycket, men i kombination är det ta mig fan det godaste jag ätit.



[ 176 kr fick jag punga ut för dessa skönheter. Helt klart prisvärt! ]

Fucka Upp


En gång i tiden fick jag ta emot väldigt många olustiga kommentarer på grund av mina modellbilder. Speciellt när jag plåtade mycket glamour. Det är sedan länge dött och begravet. Nu dök det upp en helt ny grej. Troligtvis från någon som vill jävlas och försöka förstöra, har väldigt taskig humor eller bara är avundsjuk på att jag är lycklig tillsammans med Jan. Något av det ovanstående är det helt klart. Eller en kombination av allting. Jag får väl räkna med sånt eftersom jag är "offentlig". Jag vet att det finns dårfinkar därute som läst min blogg i flera år och som tror sig känna mig. Har varit med om många absurdheter, ni skulle bara veta.

Men åter till gårdagens fascinerande blogghändelse. Jag tänker självklart inte återge kommentaren utan bara konstatera att denna någon inte verkar helt nöjd med att jag är tillsammans med min norrman. Det kan så klart även bara vara någon som har universums i särklass sämsta humor, men på något vis kändes kommentaren ganska uttänkt och nästan uppenbart skriven för att försöka fucka upp det mellan mig och Jan. Vi får väl se vad som kommer härnäst. Antingen en ursäkt om det var menat som ett uselt skämt från någon jag känner (vilket jag betvivlar efter att ha kollat up ip-adressen), total tystnad på grund av ren och skär feghet eller fler liknande kommentarer.

Hur det än ligger till så fick det mig att tänka på hur missnöjda en del bloggläsare är och hur det kommit till uttryck på min blogg genom åren. Som tur är har jag 99,9 procent helt fantastiska läsare och 0,1 procent bitterfittor. Och det är ju bitternissarna man ofta måste läxa upp i hopp om att de ska överge den mörka sidan och komma över hit där det är mycket roligare att vara. Alltid är det något ni stör er på. Och med "ni" menar jag de 0,1 procenten. Kan ni inte bara vara nöjda och glada? Är det ingen som lärt er att känna glädje med era medmänniskor? Vad är det som är så svårt med att vara glad för någon annans skull? Jag ska inte be er att fara och flyga för då lär ni er ingenting. Nej, fortsätt för all del att läsa min blogg. Om ytterligare några år kanske ni äntligen börjar ta till er det jag skriver och lär er någonting. Det vore väl trevligt?





[ I have a long finger ... ]

Den Ljuvligaste Massagen


En timme helt ljuvlig massage fick jag nu på förmiddagen. Nästa gång ska jag ta en och en halvtimme. Jag har inte varit med om en skönare massage förut, om man bortser från min pojkväns men då kör han även med happy ending. Den späda kvinnliga lilla javanesen (indones från Java - ön där jag föddes) vid namn Ira var så otroligt duktig. Bad om en mjuk massage då jag aldrig tyckt om när det är för hårda tag. Gillar bara när det är skönt och avslappnande. Hon hade en speciell kräm eller olja som liksom bara flöt ihop med resten av huden. Sen hade hon något speciellt knep med en handduk där hon både torkade bort överflödig olja fast gjorde det med riktigt sköna masserande rörelser. Svårt att beskriva. Ni måste testa.

Efter massagen gick jag som i en dimma, så skönt var det. Kommer definitivt boka henne flera gånger innan jag åker hem. Hon är lite dyrare än några andra här i området men vad jag fått höra så är hon dyrare just för att hon är bättre. Och dyrt här är liksom inga pengar alls hemma i Sverige. I Uppsala tar dom i genomsnitt 500 kr för en timmes massage. Här pröjsade jag runt 80 kr. Så jävla värt det! Kan inte rå för det men jag blir så glad när jag får något för ett väldigt bra pris. Som lunchen till exempel. Gick själv (ja, ni hörde rätt) till min favorit-warung och köpte mat i ett litet knytte. 7 kr betalade jag för kalaset.

Något jag däremot har extremt svårt för är att pruta. Jag avskyr att pruta. Känner mig så jävla sniken. 10 000 rupiah (vilket motsvarar ungefär 8 kr) kanske inte är mycket pengar för mig men kan motsvara ganska mycket för den som säljer varorna. Därmed inte sagt att jag accepterar rena rama ockerpriserna. Efter ett tag lär man sig på ett ungefär vad som är ett rimligt pris. Till exempel på en marknad igår i Bedugul hittade jag en batiksarong som var väldigt fin. Finare kvalité än de andra då det var lite tjockare material och guldmönster. Först begärde hon 170 000 rupiah för EN sarong. (145 kr) Det var jävligt dyrt oavsett hur fin den än var och så mycket tänkte jag inte betala. Men om man köper flera så kan man få ner priset och jag råkade faktiskt hitta en till jag föll för. Jag gick lite på magkänsla när jag började pruta fast jag var väldigt obekväm. Lyckades få ner priset till 150 000 rupiah för TVÅ. Vilket motsvarar ungefär 64 kr styck. Det var ett pris jag absolut kunde tänka mig betala.

En annan sak som är lite utav en kulturkrock är vad man kan be andra göra eller inte. I början när jag inte kunde köpa mat själv för jag var osäker på var man gick och att jag inte kunde göra mig förstådd, så kunde man be någon av personalen som jobbar här. Jag är van att göra saker själv och jag vill göra saker själv. Allt ifrån att handla, laga mat, diska och städa. Men i det här landet är det vanligare att man har personal som gör det och man är nästan lite konstig om man skulle insistera på att göra det själv. När dom får höra att vi i Sverige gör allt sådant själva blir dom så chockade att dom först inte tror på det. Jag som gillar att vara självständig tycker det är oerhört befriande att äntilgen kunna köpa mat även fast dom inte förstår vad jag säger. Warungen är så fiffig att de har mat i ett litet fönster så det är bara för mig att peka. Sen kan jag små ord som nasi (ris), ayam (kyckling), sedikit (lite grann) och pedas (starkt). Och det är ungefär vad jag äter. Lite ris med kyckling och stark chili.

Alldeles nyss var jag tvungen att be en av trädgårdspojkarna (jag tror det var han som ville gifta sig med mig) att köpa cigaretter till mig. Han höll på att spola rent stenarna utanför min lägenhet och när jag kom för att prata med honom så bad han om ursäkt ungefär tio gånger. Jag tänkte "ber du om ursäkt för att du gör ditt jobb och håller rent och fint?" Så lustigt. Nåväl. Jag bad honom att handla cigg åt mig för jag känner mig inte bekväm att göra det själv. Det är en sak att jag (äntligen) handlar mat själv, inget konstigt med det, men det här med cigg är en annan femma. Jag har som sagt inte sett en enda kvinnlig balines röka, förutom när vi var ute och festade men jag tror dom jag såg röka var tjejer från Jakarta. Nu när jag fick mitt paket så blev jag osäker om jag kanske skulle gett honom något för besväret. Alltså som dricks. Eller om det bara är förolämpande. Och hur mycket ska jag i så fall ge honom. Nu är det ju försent för nu har han redan lämnat paketet och gått. Hmm. Jag måste fråga Åsa om det där. Jag är som sagt inte alls van att ha folk som gör saker åt mig och om de gör det så vill jag absolut inte verka otacksam. Ska gå och prata med Åsa nu så jag vet till nästa gång.



[ Independent Woman ]

The Good Life


Jag har sovit fantastiskt gott de senaste nätterna. Som en klubbad säl. Innan jag kom till Bali trodde jag att jag skulle bli rastlös över att inte ha fullspäckat schema, men nu inser jag att även a busy bee like me har förmågan att njuta av en lång och välförtjänt semester. Att vakna på morgonen och känna att det inte finns något som måste göras är något jag inte fått uppleva på flera år. Men det krävdes en tripp till andra sidan jorden för att hitta den känslan. Det enda jag har bokat idag är en timmes helkroppsmassage. Ljuvligt!

Har börjat bli mer och mer sugen på att åka ner till stranden igen. Hyra en solstol, ta med mig en bok och ligga där i timmar. Läsa. Titta på folk. Bara vara. Men inte sola och bada. Det är som sagt inte riktigt min grej. Brun som en pepparkaka var jag redan innan jag kom hit så jag behöver inte jobba på någon solbränna. För övrigt är jag mäkta stolt över att kunna vandra omkring på egen hand på gatan där jag bor. Men jag håller mig till höger sida och undviker fortfarande att gå över vägen om jag inte absolut måste. Testade på ett mysigt litet kaffe vid namn Bali Buddha igår. Mycket turister som går dit. Det känns fortfarande lite lustigt att se ut som en balines men ändå vara lika mycket turist som alla andra vitingar.

Nu har jag faktiskt blivit ganska van vid att alla tror jag är balines. Vet inte hur många gånger jag fått höra det varje gång jag ska handla något. Balineserna blir ganska generade när de inser att jag inte förstår vad dom säger när dom försöker tilltala mig. Men det övergår väldigt snabbt till nyfikenhet. Lite lustigt. I Sverige tror folk att jag är från Thailand. I Thailand tror dom jag är thai. I Filippinerna tror dom jag är filippin och här tror dom så klart att jag är en av dom. Har jag verkligen ett så asiatiskt utseende? Det tycker inte jag. Jag blir bara lite förvirrad. Var kommer mitt utseende ifrån egentligen? Min mamma Ruminingsih såg väldigt asiatisk ut med ganska sneda ögon. Det enda jag kan se att jag ärvt från henne är mitt stora burriga hår som förvisso blivit spikrakt nu efter rakpermanenten.

När jag är i Indonesien blir jag ju så klart ganska nyfiken på mitt ursprung men det kanske beror på att det är väldigt viktigt för indoneser att veta var man kommer ifrån. Egentligen har jag aldrig känt något större behov av att leta upp min mamma annat än att veta om jag kanske har några syskon och vad mer jag ärvt från Ruminingsih. Det skulle ju vara ganska spännande att få veta. Ibland funderar jag dock lite på ifall hon vill att jag ska hitta henne eller inte. Vissa saker kan ju faktiskt vara lite känsliga. Att få barn när man inte var gift är liksom inte sådär jättepopulärt i världens mest muslimtätaste land. Fast å andra sidan, om hon verkligen inte hade velat bli hittad skulle hon nog inte gått igenom hela adoptionsprocessen. Det var ju väldigt uppstyrt med domstolsförhandlingar och grejer. I utvecklingsländer är det mer vanligt att mamman bara dumpar ungen på något barnhem utan att lämna vare sig namn eller adress eller någon som helst annan information.

Jag får se hur jag gör. Kanske jag ska skicka över en kopia på mina adoptionshandlingar till Indonesien och låta folk försöka luska lite. Det bor ett tyskt par här som jag umgåtts en del med och dom bor i Jakarta. De skulle kunna hjälpa mig leta eller i alla fall kontakta någon som kan göra det åt mig om jag vill. Men att hitta en person i ett land som har över 200 miljoner invånare känns som att leta efter en nål i en höstack. Fast försöka skadar ju inte om jag verkligen vill.




[ Mamma 18 år och jag 5 dagar gammal ]

Något Att Berätta


Det är mycket som snurrar runt i mitt huvud just nu. Tankar, känslor, drömmar och framtidsplaner. Jag har inte levt så värst länge men tillräckligt länge för att veta att saker och ting inte alltid blir som man tänkt sig. Den lärdomen har jag fått de senaste fem åren. När man är medveten om detta är det ingen idé att känna panik över framtiden. Behåller man bara lugnet så löser sig det mesta. Det är mycket jag vill hinna göra de närmaste åren. Att bli klar med utbildningen och att resa är vad som står högst upp på den listan. För tillfället jobbar jag med båda målen samtidigt. Baliresan har fått mig att inse hur vacker världen är utanför lilla Sverige. Bali har öppnat upp ögonen för mig att man kan resa vart tusan man vill bara man ger sig fan på det. Det handlar om vilja och att kämpa för något man verkligen vill. Att saker inte blir som man tänkt sig stämmer verkligen när det gäller denna resa. Jag trodde jag skulle känna ett behov av att flänga runt som en idiot kors och tvärs över hela Bali för att se en massa turistattraktioner. Ack så fel jag hade.

När jag insöp den riktigt vackra sidan av Bali imorse med risfält, höga berg, tempel och vulkaniska sjöar kändes det som om det var något som fattades mig. Jag njöt för fulla muggar under hela resan och blev riktigt tagen av den obeskrivligt fina naturen så den där gnagande känslan hade inte riktigt börjat bubbla upp men den fanns där. Det var dock först när jag kommit hem och hunnit landa lite som det slog mig som en blixt från klar himmel. Jag skiter fullständigt hur löjligt det här låter men jag VILL inte titta på fler överjordiskt vackra platser utan att ha någon att dela det med. Jag VILL inte uppleva allt detta utan Jan. Om två år åker jag hit igen tillsammans med honom. Det har vi lovat varandra. Nu ska jag jobba mer på att bli lite mer självständig. Ta mig ner till stranden, vandra omkring lite där, titta på folk, sätta sig på en restaurang och ta en öl, filosofera lite mer om livet och ägna mig åt det jag kan göra utan att sakna Jan alltför mycket - shopping.

Jag älskade verkligen vägen upp till Bedugul och att få sitta där på berget, drickandes en smoothie och lyssna på tystnaden. Tanken var att jag även skulle ta mig till Tanah Lot samt ett annat tempel längre söderut antingen nästa vecka eller veckan därpå. Men jag gör det inte utan Jan. Jag vill verkligen inte göra det. Den här resan fick mig att inse vilka starka känslor jag verkligen hyser för den mannen. Vi har båda två insett på fullaste allvar att det vi har tillsammans är ... så jävla starkt. På så vis har den här resan stärkt oss i vår relation. Att vara ifrån varandra under så pass lång tid och ändå älska varandra mer och mer för varje dag som går gör saknaden uthärdlig. Den här resan är bara en liten del av resten av vårat liv och vetskapen om att vi kommer älska varandra mer än när jag åkte får mig att spricka upp i världens största leende.





[ Vackra risfält ]



[ Fridfullt vid ett av templen som låg vid en av de vulkaniska sjöarna ]



[ Jag älskar denna bild - vilken total lycka jag ser i Jans ögon - blandat med humor så klart ]

And Off We Go


Snart är det dags att bege sig ut på vägarna. Vansinnigt spännande. Jag har märkt att jag inte lider lika mycket av trafiken längre. Att sitta bakom en motorcykel oroar mig nästan inte det minsta. Så länge jag har hjälm på mig. Vägrar åka någonstans utan hjälm. Men nu när vi ska åka en lite längre sträcka så tar vi bilen. Känns en aning tryggare. Dessutom kan jag koncentrera mig ännu mer på naturen och kanske hinna med att ta en och annan bild. När jag åker motorcykel har jag en tendens att krampaktigt hålla fast mig och då har jag ingen möjlighet att hålla på och fippla med kameran.

Lite stolt är jag ändå över mig själv. En gång i tiden skulle jag vägrat att sätta mig på en motorcykel, men här på Bali är man nästan tvungen att lära sig att antingen köra eller åka som passagerare. Igår såg jag till och med en västerländsk familj bestående av mamma, pappa, barn som satt och delade på en och samma mc. Man får ta seden dit man kommer. Känner mig en aning fånig när det åker förbi två tjejer som säkerligen inte är äldre än 12 år och som kör helt obekymrat i den tokiga vänstertrafiken. Och där sitter jag smått nervös över att trilla av.

En Äventyrlig Dag


God kväll mina vänner. Jag ska alldeles strax krypa till kojs. Imorgon kommer det bli en äventyrlig dag. Ska åka upp till Bedugul på norra Bali och kika på det där templet som ligger i Bratansjön. Resan dit tar cirkus en timme eller kanske lite längre. Beroende på trafiken. Ser lika mycket fram emot bilfärden som att komma fram. Tydligen ska det vara väldigt fin natur på vägen upp. Kamerabatteriet ska på laddning för jag vill verkligen inte missa chansen till fina bilder. Avfärd imorgon runt tio. Nu ska jag sova så jag är utvilad inför morgondagens strapatser. Selamat malam!




[ En trött liten kinäs ]



[ En liten Pugg som hälsar på ]

Shopping På Den Lokala Marknaden


Det är inte många turister, om ens några, som handlar på den lokala marknaden. Däremot fanns det precis sådana guldaccessoarer till håret som jag letat efter. Handlade på mig en hel del som jag tänkte ha till bland annat kebayan samt de balinesiska danskläder jag har hemma. Innan marknaden tog Nengah mig till skräddaren för att ta mått och lämna in tyget till min kebaya. Spännande! Under kebayan ska man ha någon form utav korsett och den fanns också att köpa på marknaden. Dra mig baklänges vad den satt åt över bysten. Det kändes som om brösten trycktes upp till hakan men tydligen ska det vara så. Very sexy with kebaya, sa Nengah och nickade gillande. Till och med jag tyckte det blev en sju helsikes klyfta men man får ju acceptera hur modet ska vara. Tydligen brukar pojkarna stå på rad och titta på alla vackra flickor under diverse högtider då alla klär upp sig i sina finaste kläder. Med den där korsetten kan jag verkligen förstå varför grabbarna ställer sig och glor.

Den 20 juli ska min dräkt vara uppsydd och klar. Jag bad skräddaren att inte göra den alltför tajt då jag ska kunna dansa och äta också. Mat. Jag hatar ju inte mat. Apropå det så bjuds det på biff rendang hemma hos Mats och Åsa ikväll. Det är så gott med indonesisk mat! Dessvärre kan jag inte laga indonesiskt själv då jag är mer thai än indones när det gäller matkultur, men det är minst lika gott och starkt. Jag tror inte det är samma chili som i Thailand. Den som finns här är mycket starkare och smakar lite annorlunda. Sen kan jag ju inte dra all indonesisk mat över en kam då det finns en mängd olika kök. Pandang (eller hette det panang?) -mat ska tydligen vara från Sumatra och vara känt för sin starkhet. Vissa andra indonesiska rätter är inte alls starka så det varierar väldigt mycket. Något som jag blev förvånad över när jag kom hit var att det i stort sett går att få tag på all typ av västerländsk mat om man hellre vill ha det. Dom har något för alla smaker.




[ Korsetten ]



[ Köpte... ]



[ många guldiga... ]



[ håraccessoarer ]



[ Kommer säkert ta mig en sista tur tillbaka innan jag åker ]



Utan Dina Andetag





Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag





Jeg elsker deg, Jan Monsen!

Norska - Fast Ändå Inte


Eftersom jag är tillsammans med en norrman så är det ju oundvikligt att jag får höra en hel del norska ord. Ibland kan jag ha svårt att förstå vad han menar och då blir det antingen en förklaring av ordet på svenska så gott det går eller det engelska ordet och fungerar inte det så blir det teckenspråk. Men vanligtvis förstår jag allt. Däremot har jag lite svårt att avgöra när det är ett norskt ord eller bara ett påhittat ord. Jag har till exempel varit helt övertygad om att banan heter guleböj och att ekorre heter tallefjant. Det senaste som hände för en liten stund sedan var att jag trodde på min älskade pojkvän när han sa att fladdermöss på norska heter vinglefittor. För att försöka undvika att bli lurad i framtiden har jag fått tag i en liten lista på norska ord - fast som egentligen inte alls är norska. Fyll gärna på om det är något som saknas!



Bladesamling: Bok
Brusefåtölj: Toalettstol
Buskeharald: Tarzan
CP-truck: Rullstol
Fjuneflås: Hårfön  
Flaxehytt: Flygplan
Fröjdepinne: Snopp
Fröjdepinnebeskyttelse: Kondom
Tallefjant: Ekorren
Guleböj: Banan
Kadavermos: Köttfärs
Kempetorsk: Haj
Køpelåne: Hyra
Metallgutten: Stålmannen
Orangekula: Apelsin
Pansartax: Krokodil  
Periskophäst: Giraff  
Piggdekk: Dubbdäck
Pustepjæxer: Joggingskor
Rullebrum: Bil
Rumpekrafs: Toalettpapper
Skuttefodral: Träningsoverall  
Slurpeslang: Sugrör  
Snurregummi: Däck
Snuskepølse: Bajskorv
Strapatspose: Ryggsäck
Tuttekasse: BH
Vaskenalle: Tvättbjörn
Vifteremmer: Vindrutetorkare
Ængsbiljard: Golf

In The Army


Jag hade ju nästan totalt glömt bort att jag fått en ny bild från Jan som vi tog när vi var i Norge. Vilka gigantiska kanoner de hade på Oscarsborg. Jisses. Egentligen skulle jag klättrat upp på en av dom men jag vågade faktiskt inte. Det var lite väl långt ner till marken och att sitta där i stilettklackar och kortkort kändes högst osäkert. Med min klantighet skulle jag med säkerhet ramlat ner och brutit foten eller slagit ihjäl mig. Jag vet att man får offra sig lite när man är modell. Jag har blivit biten av myggor och allehanda insekter samt nästan frusit ihjäl under diverse andra plåtningar men det är det värt. Fast jag drar gränsen vid lite farligare skador.

Det blev en i färg och en i svartvitt. Först gillade jag färgvarianten mest men den svartvita har också sin charm. Den känns ju väldigt mycket mer autentisk. Om nu man kan prata om det med tanke på min så kallade militäruniform. Högst tveksamt att militären klädde sig i kortkort och högklackat. Men man vet ju aldrig. Kan tillägga att vädret under plåtningen var en fotografs värsta mardröm. Typ. Tydligen är det inte så väldans roligt när det är strålande solsken och inte ett moln på himlen. Kommer dock inte ihåg varför det skulle vara så dåligt med massa sol. Tycker det ser rätt trevligt ut på bilden. Men vad vet jag. Jag är ju bara en modell. Någon fotograf som kan förklara?






Vilken bild föredrar ni? Färg eller svartvitt?

En Riktig Bakisdag


Jag har haft en riktigt härlig bakisdag. Klev upp halv nio efter att ha sovit i fyra timmar, facebookade och lallade runt en stund på internet, men sedan gick jag och la mig igen. Klev inte upp förrän tolv. Tog en lång och välbehövd dusch. Kokade mig en kopp kaffe och tog en cigg ute på balkongen. Beställde hemkörning. Mie goreng med skaldjur samt en extra rätt som jag glufsat i mig nu på kvällen. Det är inte så dumt att vara sliten på Bali. Har inte mått dåligt men bara känt mig allmänt seg och trött. I eftermiddags regnade det för första gången sedan jag kom hit. Det var hur mysigt som helst. Att sitta utomhus under tak och se hur regnet öste ner. Väldigt rofyllt. Gårdagens äventyr har jag borstat av mig.

Med regn kommer internetproblem. Uppkopplingsstrul samt strömavbrott är något man får räkna med här borta i asienländerna. Men det visste jag sen mina tidigare resor till bland annat Thailand och Filippinerna. Jag är väldigt tacksam att jag varit en hel del i Sydostasien. Då är det liksom inte så farligt att åka själv. Man vet vad man har att förvänta sig. Det är skitigt och fattigt men till och med det har sin charm. This is Asia. Jag älskar livet jag har här på Bali men jag kommer inte göra en sådan här lång resa igen utan Jan.  När jag går någonstans, äter god mat, upplever saker - då tänker jag på honom och önskar att han var vid min sida. Jag vill komma tillbaka till detta paradis och dela allt detta med honom. Inte nästa år för då vill jag gärna åka med Jan och hälsa på hans föräldrar som bor på Cypern. Men kanske året därpå.

Ångrar absolut inte att jag åkte, det får ni inte tro, men när man älskar någon så otroligt mycket är det ju självklart att man vill dela allting med den personen. Tyvärr kunde han inte följa med på grund av jobbet och jag hade som sagt köpt mina biljetter för över ett halvår sedan. Hade jag inte gjort det skulle jag väntat tills Jan kunde följa med. Men nu var resan redan bokad och betald. Och jag behöver den här resan. Det har sina för och nackdelar att åka själv. I alla fall när man är i min situation. Största nackdelen är ju som sagt att man saknar sin älskade, men fördelen är att man (förhoppningsvis) lär sig att göra något på egen hand. Men babysteg. Hade inte tänkt vara dumdristig.



[ Mysigt när det regnar ]



[ En rejäl portion bakiskäk ]



[ Älskar dig - fyra veckor kvar tills vi ses.... ]

Lite För Västerländsk


Nu har jag fått sova på saken. Känner mig inte alls lika knäckt idag som jag gjorde igår kväll när jag kom hem. Alkohol minskar definitivt gränsen för vad man tål att vara med om. Jag visste ju på ett sätt att det skulle bli så där förr eller senare. Det här är ju ändå ett helt annat land med helt andra värderingar. Fast eftersom Bali är så pass annorlunda från resten av Indonesien hade jag väl hoppats på att det inte skulle bli lika stora kulturkrockar. Tji fick jag. Jag kan inte ändra på deras sätt att tänka. Jag kan bara vara tacksam för att jag inte behöver växa upp i ett samhälle där kvinnans beteende blir ifrågasatt så till den milda grad att hon vägras köpa alkohol när hon är ute med sina vänner.

Vanligtvis är balineserna mycket mer toleranta mot västvärlden och annat som inte är accepterat i resten av landet. Bali är som en tillflyktsort för många, men bara för att majoriteten accepterar ett mer dekadent leverne så betyder det ju så klart inte att alla gör det. Bartendern hade väl sina issues. Ingenting att haka upp sig på. Men det nedsättande och sexitiska bemötandet man får från andra turister som utgår från att man är prostituerad är fan inte okej. Då handlar det inte längre om kulturkrockar utan om fördomar. Alla asiatiska kvinnor som beter sig "västerländskt" är inte horor. Självklart hade jag också mina betänkligheter om en del kvinnor som var ute igår, men jag skulle aldrig för mitt liv gå fram och förolämpa någon på det sättet. Det skulle lika gärna kunnat vara någon av min "sort", alltså adoptivbarn. Ibland var det dock helt uppenbart vad de hade för yrke.

Hädanefter ska jag skita fullständigt i hur folk kanske uppfattar mig. Jag klär mig inte utmanande när jag är här. Har inga särskilt snygga kläder som sticker ut, utan mer laidback stil med lite halvpösiga tunikor. Har förstått för länge sedan att det är inte vad jag har på mig som ger folk huvudbry utan just mitt västerländska sätt att vara. Eftersom jag är hundratioprocent svensk så är det tämligen svårt att försöka ändra på det. Varför skulle jag? Jag är här på semester. Jag vill kunna dricka öl och jag vill kunna ta mig en cancerpinnen närhelst jag känner för det. Och det tänker jag fortsätta att göra. Det var en väldigt nyttig och lärorik utekväll igår. Att lära sig ta skit kan vara riktigt användbart i framtiden. Hela världen är full med folk som definitivt inte tänker och tycker som du och det går ju inte att bli upprörd varje gång det sker en kulturkrock.




[ Oberoende av varandra hade vi valt kläder i samma färgskala ]



[ Indonesisk mat i mängder - och favoriten kangkung ]



[ Vi åt på palmblad för att spara på disk ;) ]



[ Fest på stranden alldeles vid havet -fantastiskt fint läge ]



[ Vackert med månsken ]

Nu är klockan snart 11 på förmiddagen.

Jag går nog och lägger mig igen.





I'm Fucking Swedish!


Jag har haft en minst sagt intressant utekväll på Bali. Först har jag blivit nekad att köpa alkohol av en indonesisk bartender. Antingen för att han trodde jag att jag var en hora från Jakarta eller att han helt sonika tyckte att indonesiska kvinnor inte ska dricka. Till mitt försvar var jag inte klädd ett dugg provokativt. Bara det att jag var lite för västerländsk. Jag var ute med mina gelikar (vita människor) och betedde mig som en självständig svensk kvinna. Hade jag varit i Sverige så skulle det blivit stora rubriker. Det enda jag gjorde var att stå och titta på drinklistan när bartendern gav mig en blick och tog den ifrån mig och vägrade servera mig. Har aldrig någonsin känt mig så diskriminerad förut.

Det första stället vi var på kunde varit helt fantastiskt. Egentligen var det helt fantastiskt. Precis på stranden i månskenet. Uteslutande vita turister. Musiken var sisådär så vi bestämde oss för att dra vidare efter en stund. Vi skulle till ett dansställe som Åsa varit på tidigare men till vår stora förvåning hade dom gjort om stället till en bögklubb. Vi gick vidare och passerade förbi ett annat ställe med ganska sleezy stämning. Där inne var det bara äldre vita män och unga indonesiskor klädda i minst sagt tveksamma kläder. Vi hade alltså att välja på en bögbar eller en horbar. Vi beslöt oss för att åka vidare. Tredje gången gillt och det stället skulle dom ha riktigt mycket betalt för att visa lättklädda dansande kvinnor. Kändes inte riktigt som vår grej.

Någonstans däremellan fick jag ta emot en tämligen sexistisk kommentar av en vit turist som hängde med ett gäng killkompisar. Han var ungefär i samma ålder som mig. Aspackad förstås. Men hans vänner gav honom faktiskt en smäll och röt åt honom. "Show some fucking respect!". Creds till dom. Nej, nästa gång jag åker hit ska jag trycka upp en t-shirt i svenska flaggans färger där det står "I'm fucking Swedish!" Ska jag vara helt ärlig så är det faktiskt ganska jobbigt att bli bemött som jag blev idag. Känner mig så förvirrad. Jag är ingen hora. Jag är inte en av dom. Jag är inte balines. Jag är egentligen inte indones. Jag råkade bara vara född här. Jag har varit i Indonesien två gånger i hela mitt liv. Det här är andra gången. Två ynka gånger under mitt 28-åriga liv! Jag har bott i Sverige sedan jag var 16 jävla dagar gammal! Jag är svensk men jag ville åka tillbaka hit för att uppleva vad som kunde varit mitt hem.

Kanske är det alkoholen som får mig att bli extra känslig men jag sitter faktiskt och gråter när jag skriver detta. Hade jag varit nykter kanske jag skulle kunnat skratta åt det. Tro det eller ej, men jag har haft jätteroligt ikväll med hela gänget från Rare Angon Villas. Men det blev så påtagligt alltihop. Att jag är adopterad och egentligen inte hör hemma någonstans. I Sverige har jag aldrig behövt skämmas för att jag inte är vit. I Sverige kan jag säga att jag är adopterad och folk accepterar det. Här förstår dom knappt ens vad det ordet betyder. Jag har fått så många frågor att jag är så jävla less på att höra det. Jag älskar Bali, det gör jag verkligen. Och hemma hos Mats och Åsa har jag blivit välkomnad som en i familjen. Men just nu inombords är det så mycket känslor som virvlar omkring. Jag önskar att Jan var här. Skulle behöva en axel att gråta emot.

 

Have I Fooled You?





[ Nu har jag försökt fräscha till mig. Have I fooled you? ] 

Svettig Som En Jävla Gnu


Nu börjar det kännas riktigt varmt här på Bali. Alltså så där så att man nästan smälter bort. För tillfället är jag svettig som en jävla gnu. Måste snart ta en kall dusch. Hade det inte varit för min förkylning skulle jag tagit oändligt många dopp i poolen. Jag fick lov att göra det nästintill otänkbara. Slå på AC:n. Tro mig när jag säger det. Lilla Lull doesn't do AC. Jag har alltid blivit dödssjuk efter att ha suttit på plan, bussar eller sovit i hotellrum med AC:n igång, men jag tänkte att eftersom jag inte kan bli mer förkyld så spelar det ju ingen roll. Nu har jag ställt in AC:n på 20 grader. Det torde ge mig lite svalka inom kort.

Jag hoppas förkylningen ger med sig. Bättre att vara sjuk rejält några dagar än till och från som det varit nu. Om ungefär tre timmar ska jag vara hos Mats och Åsa. Förhoppningsvis känner jag mig hungrig och mår lite bättre. Det blir mycket mat och det vore ju roligt om man faktiskt kunde känna smakerna istället för att leva med en igenkorkad näsa. Tyvärr lär det nog inte bli vare sig mycket alkohol eller dans för mig om jag fortsätter må så här. Men några öl slinker nog ner och jag kan alltid hänga med ut och titta på folk. Ska proppa mig full med febernedsättande och sen är jag så gott som ny.





[ Nu blir det dusch och ett försök att fräscha till sig ]

Over And Out


Imorse nös jag femtioelva miljoner gånger och kände mig inte så där jättepigg direkt. Har legat i en dvala hela förmiddagen. Fick i mig en smarrig warung-lunch för 8 kr men sen har jag halvslumrat till och från. Ska röra på mig så lite som möjligt idag så jag orkar äta och hålla igång ikväll. I alla fall kunna stå på fötterna. Den här förkylningen eller vad jag har är rätt lustig. Den sänkte mig helt för några kvällar sen men efter det kände jag inte av det alls. Och nu imorse slog den ut mig igen. Nåja. Det är en rätt behaglig miljö att vara sjuk i. Man fryser inte och det finns inga måsten. Over and out.




[ Jag kommer verkligen sakna den billiga supergoda indonesisk maten när jag är hemma i Sverige ]

En Riktig Utmaning


Jag är helt slut efter fyra timmars shopping i Denpasar. Hade inte en aning om att en plats på denna jord kunde ha så mycket fantastiskt vackra tyger i alla olika material och färger. Affärerna tog aldrig slut och de hade så vansinnigt mycket att välja på att jag blev alldeles förvirrad i början. Helt överväldigad. Att jag till slut klarade av att hitta de perfekta tygerna till min kebaya är en sann bedrift. Men mycket tack vare Åsa som rådde mig att kolla igenom de flesta tygaffärer först innan jag köpte. Jag tror att min smak hann ändras fram och tillbaka hur många gånger som helst ju fler butiker vi var inne i.

Till slut fann vi en himmelskt vacker genomskinlig spets i grönt och guld. Det kommer vara det vackraste plagg jag någonsin burit. Nengah som jobbar för Mats och Åsa ska ta med mig till en skräddare i närheten för att få den uppsydd. Sarongen blev i blankt matchande guldtyg. Perfekt till en bröllopsfest. Och andra typer av fester också så klart. Kebayan kan man kombinera med andra färger och när jag snubblade över en guldbroderad färgklick kunde jag inte låta bli att köpa den med. Är så otroligt nöjd med mitt köp. Hoppas skräddaren kan sy efter den speciella modell jag hade tänkt mig.




[ Tyger till kebaya, sarong och bälte - hela utstyrseln klar... nästan... ska bara sys upp ]



[ Vackraste spetsen jag sett ]



[ Ungefär den här modellen hade jag tänkt mig på kebayan ]




Morning F-cking Sickness


Kan någon vara snäll och förklara för mig varför jag mått illa de två senaste morgnarna? Det är sjukt irriterande och fått mig att inte kunna äta frukost ordentligt. Min aptit är över huvud taget inte som den brukar vara. Det vill säga enorm. Älskar ju mat och gärna mycket. Och kom inte med någon jävla skit om en bulle i ugnen. Det är inte möjligt och definitivt inte lägligt. Finns ju tusen olika orsaker till illamående. Måste bara köra uteslutningsmetoden. eller vänta på att det ska gå över. Jag har inte ätit något dåligt, äter inga konstiga mediciner längre och känner mig inte det minsta sjuk. Vätskebrist kanske? Fast blotta tanken på mat eller dryck får mig att känna kväljningar. Urk. Jag har väl fått någon oidentifierbar myggsjukdom som tar sin början i illamående och minskad aptit. Skulle inte förvåna mig ett dugg.




En Tripp Till Denpasar


Imorgon ser det ut att bli en shoppingtur till Denpasar. Jag är på jakt efter tyg till en kebaya samt hederlig balinesisk batik. Ser verkligen fram emot det. Men på morgonen ska jag ta en simtur i poolen. Äntligen dags att börja motionssimma. Fast måste göra det klockan sju på morgonen innan trädgårdspojken börjar jobba. Han ville att jag skulle bli hans andra fru, vilket jag absolut inte tänker bli. Jag är ju redan bortlovad till Jan. Men jag har ingen lust att trädgårdskillen ska stå och dregla vid poolen när jag simmar omkring. Pojkspolingen är inte mer än 20 och tydligen rena kåtbocken. Gift och med en unge på väg men har ingenting emot att flörta. Nåja. Finns ingenting att hämta här.

För övrigt har jag blivit helt sönderbiten av mygg. Vet inte vad som hänt för jag har inte haft problem förrän igår och idag. Jag kanske lyckades lura myggen de första dagarna att jag var indones men nu har dom kommit på mig och insett att jag bara är en stackars viting som dom kan bita hur mycket som helst. Längtar tills imorgon då jag kan slänga mig i poolen. Förhoppningsvis har det slutat klia så förbaskat. Inatt kommer jag sova som ett litet barn. Känner mig oändligt mycket lugnare efter att jag insett att det måste ha varit geckon eller en söt liten mus som sprang över golvet. Fick ju bara fyra timmars sömn igår natt eftersom jag var så rädd. Men jag har haft en liten vakthund med mig under kvällen och dessutom har jag fått grannar i lägenheten under mig så jag känner mig mycket tryggare.

 



[ The Pug ]

 

Absolutely Nothing


Det är eftermiddag här på Bali och jag har gjort absolut ingenting. Bara slappat, läst tidningar och vilat. Vädret är lite lurigt idag. Gick och funderade på det häromdagen, att det varit strålande solsken och helt vindstilla i nästan en vecka och att det nog bara var en tidsfråga innan det skulle bli lite väderförändringar. Det är fortfarande varmt så klart men det har blåst en hel del. Eftersom man bor i hus som är rätt öppna och man hör minsta lilla vindpust känns det nästan som om man befinner sig mitt ute i naturen. Lite småkusligt med vindarna. Hoppas det inte blåser på i natt. Då och då känner jag av min förkylning men den är inte lika illa som igår kväll. Har inte kunnat äta så mycket men det är nog bara en kombination av värme och förkylning. Så fort jag får aptiten tillbaka vet jag att jag är på bättringsväg.

Jag har i alla fall lärt mig något nytt idag. Här använder dom gasolspis eftersom elen försvinner lite då och då. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att gas är sjukt obehagligt. Fått för mig att hela ugnen ska sprängas i luften bara för att det är gas inblandat. Kan hända att jag tittat lite för mycket på amerikanska tv-serier där folk vrider på gasen och tänder en tändsticka och så BOOM. Det tog ett tag innan jag erkände för mina hyresvärdar Mats och Åsa att jag inte vågat använda spisplattan sen jag kom hit på grund av min gas-skräck. Men idag fick jag lära mig hur man fick igång spisen. Bara trycka på en knapp och vrida på en annan. Inte ett dugg svårt. Fast jag tycker fortfarande det är sjukt obehagligt så jag lär nog ändå gå till warungen för att köpa mat. Men kaffe kommer jag klara av att göra i alla fall. På Bali har jag smakat ett så obeskrivligt gott kaffe att jag måste köpa med mig det hem till Sverige.




En Kuslig Natt


Jösses, vilken natt! Jag har endast sovit fyra timmar. Klockan var väl strax före midnatt då jag för första gången under min Bali-vistelse blev skrämd så till den milda grad att jag övervägde gå över till Mats och Åsa och fråga om jag kunde få sova hos dom. De är i alla fall tre stycken och två hundar. Jag satt i min säng och camade med Jan när jag plötsligt hörde ljuset av hur något stort och väldigt snabbt sprang över golvet. Det var kolsvart ute och det enda ljus som fanns i rummet var från datorn. Jag såg med andra ord ingenting och det är ju absolut värst. Att inte se vem som är orsaken till de tassande små stegen...

Jag visste att något fanns i rummet men inte vad eller var den befann sig. Hoppade upp och tände alla lampor. Jan, som försökte lugna ner mig och säg att det bara var Gary The Gecko som åt upp alla läskiga insekter, konstaterade att om jag har ljuset tänt så riskerar jag att få in en massa flygfän. Och det vill jag ju inte ha. Har redan blivit myggbiten till tusen. Vet inte vad som hände igår. Det var första gången som jag blev myggbiten och första gången jag blev rädd för att sova själv i min lägenhet. Jättekonstigt. Har aldrig längtat så mycket efter Jan som jag gjorde just då. När jag sedan vaknade halv fem på morgonen satt jag bara och räknade timmarna tills solen skulle gå upp.

Det är en himla tur att jag är på semester. Idag kan jag lägga mig vid poolen och fortsätta läsa skvallertidningar och bara ta det lugnt. Kanske ta igen lite sömn. Kände mig rätt krasslig igår (förkylningssymptom) så det blir inga äventyr. Blir det för varmt kanske jag tar mig ett svalkande dopp i poolen. Vi får se. Blir nog en hel del Facebook-häng också. Ingen alkohol idag. Bara vatten, näsdukar och Panodil. Nåja. Man kan inte alltid ligga på topp. Hade ju en sådan förträffligt bra dag igår. Har man det för bra finns ju risken att man hamnar i chock. Hehe.





[ Den här skräckslagna minen hade jag hela natten. Låg med täcket över huvudet ]

A Proud Little Wifey


Jag är så förbaskat stolt över Jan. Visste ni att jag beundrade hans bilder långt innan vi träffades, men vågade aldrig ta kontakt eller kommentera, fast jag lekte med tanken. Jag har säkert sagt det förut men jag säger det igen - när jag skulle fotografera för första gången med honom "på riktigt" så erkände jag för Helena att jag var så jävla nervös inför plåtningen. Jag minns att hon och jag satt och drack ett glas vin dagen innan jag skulle åka till Borås för första gången. Hon hade tidigare plåtat med Jan så jag ville pumpa henne på lite information hur han var som fotograf. Hon hade bara bra saker att säga. Ändå jag var så rädd för att vara helt värdelös och göra bort mig totalt. Det blir ju extra pinsamt om man gör bort sig inför en duktig fotograf. Men se så bra det gick till slut. Nu pryder jag hans sovrumsvägg och lite andra ställen i lägenheten. Hihi. Hans senaste bilder är helt fantastiska. Under Smålandsträffen plåtade han med Tallee och deras bilder är verkligen to die for! Jag tror inte ni behöver vara medlemmar på MB för att kunna titta på dom. Bara klicka HÄR!

Han är beundransvärt duktig som fotograf, men jag brukar då och då försöka övertala honom att ställa sig framför kameran tillsammans med mig och leka modell. Och nu menar jag inte i kycklinggul sovsäck utan verkligen på riktigt. Vet inte riktigt hur det går men jag tänker inte ge upp. Ska tjata och tjata tills han ger med sig. Haha. Eller försöka övertala honom på något annat sätt. Jag vet att det skulle bli så jävla bra. Vill ha riktigt sensuella bilder på oss två. Jag vet att det finns en hel drös med bilder från Hallstahammarträffen när vi plaskade runt i ett gigantiskt badkar i hotellsviten, men då var vi knappast särskilt nyktra. Det var inte fotografen heller. Det var första gången som jag såg Jan gå in i rollen som modell. Jag har inte sett bilderna och vet inte om jag vill göra det heller. Cava, skumbad och plåtning blir aldrig en bra kombination. Men jävligt roligt var det i alla fall. Om man plockar bort alkoholen och satsar på en nykter fotograf vet jag att både jag och Jan skulle kunna ta riktigt grymma parbilder tillsammans. Hör du det, älskling? Riktigt grymma bilder! Hihi.




[ De stora tavlorna ska upp någonstans i lägenheten - vi vet inte riktigt var ännu ]




[ Du passar lika bra framför kameran som bakom - så det så! ]

Gary The Gecko


Jag är så fantastiskt lycklig just nu! I flera dagar har jag hört en gecko och hela tiden försökt spana efter den men förgäves. Tydligen ska dom vara rätt svåra att få syn på då de är rätt bra på att kamouflera sig. Ungefär som en kameleont. Men ljudet går inte att ta miste på. Undrar lite om det är därifrån den fått sitt namn. Låter som om den säger "gecko". Nåväl. Igår när jag satt framför datorn och väntade på att Jan skulle komma hem fick jag syn på en ödla uppe på väggen alldeles vid taklisten. Jag reagerade lite extra för den var mycket större än alla de andra små ödlorna man ser hela tiden. Så jag tog fram kameran och lyckades ta ett par riktigt bra bilder. Imorse när jag vaknade såg jag en stor bajsplupp på golvet. När jag träffade Mats visade jag honom bilden och han sa att det var en gecko och att bajset troligen kom från ödlan. Har nog aldrig blivit så glad över lite gecko-bajs. Googlade lite när jag kom hem och mycket riktigt. Det är en gecko. Jag har en alldeles egen hus-gecko! Jag har döpt honom till Gary. Gary The Gecko.

Om man bortser från mitt icke rumsrena husdjur så har jag äntligen fått tag i en grönsak som jag tänkt på i flera år. När jag var i Indonesien 2006 lagade nämligen familjen jag bodde hos en grönsaksrätt som jag kom att älska. I Sverige har jag försökt leta efter den men inte lyckats. Den heter kangkung. Ska börja fråga efter den på thaiaffärren när jag kommer hem igen. Nu gick jag och köpte lunch från en warung, som i stort sett är en liten vagn längs vägen där man får peka på vad man vill ha. Jag tog massa kangkung, lite andra grönsaker, kyckling, ris och någon slags tofugrej. Och så klart massa chili. Fick en gigantiskt portion och kan ni gissa vad jag pröjsade? 8 kr! 8 ynka kr för det smaskigaste jag ätit hitills. Finns flera olika warunger i närheten och om jag bara vågar korsa gatan så kommer jag testa på så många jag bara kan. Gud så gott det är med warung-käk! Billigt, starkt och mättande. Ska dock skippa riset nästa gång. Kör ju helst GI här nere. GI-mat och lite alkohol...

Apropå mat så kommer jag osökt att tänka på motion. All form utav löpning är tyvärr helt uteslutet. Det finns inga ställen att löpträna på. Men på fredag kommer jag börja konditionssimma. Poolen är stor nog för det och jag tänkte börja dagen med en härlig simtur innan frukost. Drygt tre veckor kvar av min Bali-vistelse så lika bra att börja få upp vanan i god tid. Jag kommer inte kunna komma i min klänning till bröllopsfesten, men som jag tidigare sa tänkte jag sy upp en kebaya. Finns hur mycket fina tyger som helst inne i Denpasar. Varför jag väntar tills fredag innan jag börjar simma är för att jag inte får blöta ner mitt hår efter rakpermanenten. Det är fortfarande lika mjukt och fint. Hmm. Är det något annat jag glömt att berätta? Jo! Jag har världens underbaraste pojkvän. Det ni!




[ Gary The Gecko ]



[ So cute! And he eats spiders too! Yeeey! ]



[ Orkade inte ens äta upp allt - 8 kr! Och smaskigaste maten du kan tänka dig! Och starkt! ]

Jag Gjorde Mitt Bästa


Kände mig som en idiot när jag gick omkring och pratade för mig själv. Eller snarare till min kamera. Skulle ju spela in ett videoinlägg om hur jag bor men när jag skulle ladda upp videon så gick det inte alls. Överföringen stod bara och tuggade fram och tillbaka. Skulle ta två timmar att lägga upp ett litet klipp på typ en halv minut. Men jag är på Bali så jag är inte direkt förvånad. Nej, ni får se mina videoinlägg när jag är hemma i Sverige igen. Om jag har dom kvar. Passade på att gå ut och fota lite längs vägen för att visa er hur dom pyntar gatorna under denna högtid. Så istället för videoinlägg får ni hålla till godo med några fotografier. Ska erkänna att det känns lite pinsamt att gå omkring och fotografera också. Det är ju bara turister som gör det. Och jag ser ju tydligen inte ut som en turist. Jag är visst en av dom. Suck. Önskade att Jan hade varit med och fotograferat. Då skulle alla glott på honom istället för han är vit och snygg. Mycket bättre.



[ Festklädda balineser färdas på det traditionella sättet - på motorcykel ]



[ Dessa höga kreationerna var uppsatta längs gatorna ]



[ Mycket pyssel för att få ihop den där dekorationen ]



[ Blommor i små korgar överallt på gatorna ]



[ Fullproppat med korgar vid templen ]



[ Och slutligen en bild på mig - inte lika finklädd som balineserna men det duger ]

Happy Galungan Day


Idag är det alltså fest på Bali. Första dagen på Galungan firas och balineserna är klädda i sina bästa kläder och gjort i ordning sina bästa offergåvor (frukter och lite annat smått och gott) för att hedra gudarnas besök på jorden. Jag hade tänkt kliva upp tidigt för att bege mig ut och fota kalaset men det blev lite sent igår kväll. Satt uppe till två på natten och pratade med Jan. Behövde sova ut imorse så gick upp strax före åtta. Som ni alla vet är jag ju på semester och då finns inga måsten. Då får man ta sovmorgon om man vill. Ska ut och ta lite kort senare under dagen. Har fått ett önskemål om ett litet videoinlägg på hur det ser ut där jag bor så det ska jag också försöka hinna med. Nu ska jag göra mig i ordning och njuta av ännu en underbar morgon på Bali.





Nätterna Är Värst


Jag tycker inte om nätterna då jag ska gå och lägga mig själv. Saknaden är som mest påtaglig då. Ingen att krypa tätt intill, ingen att kyssa god natt, ingen att krama om. Jag saknar Jan dygnet runt men under dagen är det så mycket intryck att det inte gör lika ont. Men när jag sitter i min lägenhet och precis pratat klart med Jan på camen, då känner jag saknaden lika tydligt som om någon skulle slagit mig hårt i magen. Det känns inte naturligt att somna utan honom. Det känns högst onaturligt att vakna upp utan honom. Men när morgonen gryr drar jag en lättnads suck. Jag tycker om dagarna. Särskilt morgnarna. För då är det många timmar kvar till natten.

Trots att jag tycker det är lite vanskligt att sova utan Jan har jag sovit mer här än vad jag någonsin gjort på flera år. I Sverige sover jag max 6 timmar per natt. Men hör och häpna. Härom dagen sov jag faktiskt 8 timmar i sträck. Jag blev så förvånad när jag vaknade. Förstod först inte varför jag helt plötsligt sov längre. Kanske för att jag för första gången på mycket länge faktiskt kan slappna av. Än så länge har jag inte känt av någon rastlöshet. Tror inte den kommer komma heller. Jag behöver bara få vara efter min vansinnigt stressiga och extremt tuffa termin. Pluggade och jobbade som en galning för att dels klara tentan och dels spara ihop pengar till Bali. Jag var inte ledig en enda dag under flera månaders tid för i veckorna var jag tvungen att läsa och så fort det blev helg var jag tvungen att jobba. Ofta dubbla pass för att tjäna ihop så mycket pengar som möjligt.

Nu skulle jag väldigt gärna vilja spara ihop pengar till Thailand. Jan ska ju åka dit i november för att fira hans föräldrars bröllopsdag. Mitt schema inför höstens kurs får jag inte förrän i slutet på augusti. Eftersom kursen inte slutar förrän i mitten på januari så kanske jag skulle kunna hitta en lucka i november och följa med. Det borde inte vara hemtentamen eller uppsatsinlämning då. Fast kanske muntlig föredragning och någon jävla opponering. Nåja. Egentligen ingen idé att spekulera i det när jag inte ens vet hur terminen kommer se ut.

För er som inte vet det så har vi inte särskilt mycket lärarledd undervisning, utan kanske en eller två föreläsningar i veckan. Samt en eller två seminarier i veckan på sammanlagt fyra timmar. Resten är självstudier. Men det är inte lite självstudier. Man sitter verkligen hela dagarna och läser tills man nästan spyr. Även om jag skulle hitta luckan så måste jag ändå behöva jobba som ett svin hela september för att få råd med en biljett. Det vet jag inte om jag klarar av med tanke på hur sliten jag blev förra terminen. Jag vill inte riskera att ta knäcken på mig när jag är så nära min juristexamen. Får nog ta och köpa mig en trisslott när jag kommer hem.





[ Likblek och långt svart hår - nästan som hämtat från "The Ring" ]

Mr And Mrs Monsen


Från och med nu är jag gift med Jan och vi bor på Bali, Kerobokan. Tydligen ska Jan vara "a very lucky man to be married with such a pretty face". Jag tycker inte om att ljuga men om någon frågar mig igen så är jag lyckligt gift med min älskade norrman. Idag skulle jag alltså bege mig ut och shoppa på egen hand. Redan efter en halvtimme gav jag upp. Gick och satte mig på en bar och tog en öl istället. Måhända låter det som skryt men det är faktiskt jobbigt med all denna nyfikenhet och raggningsförsök. Först pratar männen indonesiska med mig. När jag svarar på engelska frågar dom så klart efter mitt ursprung. Dom tror självklart inte på att jag är svensk så jag måste dra samma historia varje gång. Född i Jakarta men vuxit upp i Sverige. Då blir dom ännu mer intresserade och ställer tusen frågor till. Självklart om jag är gift. Att ha pojkvän betyder tydligen ingenting. Till en början sa jag det men kommentaren jag fick då var bara "but you're not married yet". Så fort jag började säga att jag är en gift kvinna så accepterar dom det och slutar upp med frierierna. Nästa gång jag ska handla tänker jag gå med Åsa och Monica.

Bortsett från raggningsincidenterna så fick jag faktiskt lite handlat. Inga mängder men jag är inte längre så intresserad av det alla andra turister handlar. Förutom solglasögon. Fick en önskan från Personalvetaren att köpa ett par till honom då paret han köpte när han var här tydligen gått sönder. Passade på att köpa några stycken till mig också för jag har en förmåga att tappa bort/ha sönder mina. Det blev Burberry, RayBan, Gucci och Versace. Runt 40 kr styck. Sen var jag på jakt efter ett puder. Maybelline. Gick på 24 kr. Och slutligen köpte jag mig en plattång ifall min därhemma skulle haverera. 160 kr. Jag gillar verkligen när det är billigt. Nu har jag dock bestämt mig för att hålla i slantarna tills jag åker till Denpasar. Ingen idé att gå omkring i alla turistbutiker om man ändå inte ska ha något speciellt. Och en till sak. Det är inte särskilt vanligt att en indonesisk flicka sitter på en bar för sig själv och dricker öl och röker. Fast som tur är råkar balineser vara mycket mer toleranta med "opassande" beteenden. Väldigt mycket mer. Men ni skulle sett när en minibuss full med muslimska indoneser åkte förbi. Satan i gatan vad dom glodde på mig. Bali slår Jakarta och resten av Indonesien med hästlängder. Jag gillar inte intoleranta, religiösa idioter som tycker att kvinnans roll i samhället är att varken synas eller höras. För er som inte vet så är Indonesien världens mest muslimtätaste land. Bali är en tillflyktsort för många indoneser som i ett muslimskt samhälle inte är accepterade.




[ Solglasögon kan man väl aldrig få för mycket av? ] 

 

Smooth As Silk


God morgon, Sverige. Sitter i lägenheten och mumsar i mig rujak till frukost. Jag har redan varit uppe ett tag och legat vid poolen med en bok. Kom på att jag lovade visa mitt fina hår. Så otroligt nöjd! Önskar att ni kunde känna hur mjukt och lent det är. Helt otroligt. Det var verkligen på tiden att jag rakpermanentade mig. Senaste gången var i Thailand för två-tre år sedan. Och innan dess var 2006. Jag hade kollat upp vad det skulle kosta i Sverige och på den tiden hade jag mycket kortare hår. 2000 kr skulle de ha. Och nu när det är dubbelt så långt ligger säkert kostnaden på minst 3000, kanske det dubbla. Helt sinnessjukt mycket pengar för en hårbehandling. Gårdagens kalas gick på motsvarande 444 svenska kr. Man är ju faktiskt lite extra nöjd när man får så fint resultat och kan komma undan förhållandevis billigt.

Idag ska vi se hur billigt jag kommer undan när jag ska börja spåna lite i alla butiker som finns. Ska försöka undvika att hamna i de värsta turistfällorna. Men behöver ändå leta efter lite tingel-tangel inför eventuella plåtningar hemma i Sverige. Coola smycken kan verkligen göra sig riktigt bra på bild. Men vi får se vad som finns. Vanligtvis är det ju mest bara samma tråkiga smycken i alla butiker. Kommer nog åka in till Denpasar någon dag och där kanske dom har lite andra grejer. Jag ska i alla fall se till att få en kebaya uppsydd till mig i lite finare tyg. Köpte en kebaya i Jakarta för några år sedan som var lite mer åt det vardagliga hållet. Nu vill jag ha en lite festligare. Kanske till och med kan ha den på bröllopsfesten i augusti.









Me love it long time!

This One Is For You, Darling


Jag och Jan pratar med varandra varje dag. Via cam, Facebook eller msn. Ibland hörs vi på telefon. Har lyckats köpa ett relativt billigt SIM-kort och har nu ett indonesiskt mobilnummer. Jag saknar honom like crazy, men samtidigt känns det så jäkla bra mellan oss att min utlandsresa snarare kommer stärka vår relation. Har fått en del frågor ifall det inte är fruktansvärt jobbigt att lämna sin pojkvän när man är nykär och självklart är det så. Vi har pratat mycket om det och gör det fortfarande. Båda två är säkra på att vi vill satsa och då är fem veckor ingenting i jämförelse med den tid vi vill spendera tillsammans. 

Från första början har det känts som att vi förstår varandra, ibland på ett sätt som nästan är kusligt. Jag kan verkligen inte förklara det på ett bra sätt men Jan SER mig. Rakt igenom mig och han ser HELA mig. Det är en rätt häftig upplevelse när man träffat någon som gör det. Som det klickar med direkt. Jag har någon i mitt liv som förstår mig och som delar mina drömmar. Trots att vi egentligen är på olika stadier i livet så är vi ändå precis där vi ska vara. Tillsammans. Och med stadier menar jag mest vuxenpoäng. Jan har redan en utbildning och har jobbat i en herrans massa år. Själv är jag precis i slutskedet av min juristutbildning och sedan ska jag antingen vidareutbilda mig eller söka ett jobb. Eller båda delarna. Det viktigaste är i alla fall att vi båda vill åt samma håll. Vi vill växa tillsammans och inte var för sig.



~ Jeg elsker deg ~

The Day Before Galungan


Tre dagar tog det innan jag började skriva på en att-göra-lista. Bortse från mina tre punkter som jag räknade upp för er i ett tidigare inlägg. Nu har jag en konkret lista på saker jag ska göra under min Bali-vistelse. Jag kan stryka rakpermanent för jag har spenderat sex timmar på salongen idag och har aldrig varit nöjdare. Mitt hår är spikrakt och lent som silke. Asiaterna kan verkligen sina saker! Nu sitter jag och väntar på att Jan ska komma hem så vi kan cama lite. Det gör vi i stort sett varje dag. Samtidigt funderar jag om ljudet jag hör är från tuppar som galer sina vanliga trudilutter eller några av de 50 000 grisar som slaktas inför Balis högtid Galungan. Jag bestämmer mig nog för att det är tuppar.

Imorgon är det alltså dagen före Galungan. En högtid som innebär stort kalas om man är balines. Inte en jävel kommer jobba då på den här ön. Förutom muslimer och alla dom som inte delar religionen som råder på ön. Jag ska passa på att shoppa lite imorgon. Mats skulle iväg på lite ärenden så han skjutsar mig på motorcykeln och släpper av mig bland alla affärer. Ska bara titta lite. Inte handla upp hela min reskassa. Lovar och svär. På allvar. Faktiskt. Japp. Så är det bestämt!

Jag har medvetet undvikit att titta i affärerna för jag vet hur mycket jag älskar att shoppa och när jag väl börjat är det svårt att sluta. Men jag har lite andra utgifter som är viktigare än shopping. Så jag klarar nog att lägga band på mig själv imorgon. Ska göra en eller två resor till norra respektive södra Bali och kolla in lite häftiga tempel. Gillar ju sånt. Ser verkligen fram emot att få se mer av Bali. Men än så länge älskar jag allt jag sett. Till och med den livsfarliga trafiken. Allt har sin charm. Charm blandat med en hel del idioti. Och vågar jag bara korsa vägen så skulle jag säkert kunna få se ännu mer. Men jag har inte uppbådat så mycket mod ännu. Kanske om några veckor....





[ Här har jag INTE rakpermanentat mig - imorgon får ni se resultatet ]

Good Morning


Jag vet att klockan är mitt i natten hemma i Sverige men här är det en strålande morgon. Känns lite märkligt att vakna upp och inte känna en massa måsten. Att det faktiskt är tillåtet att inte göra någonting. Ska bege mig ut på en liten promenad senare under dagen, om jag vågar. Drar mig fortfarande för att utforska på egen hand men mest för att jag känner mig lite udda och utstirrad. Hade jag varit vit skulle man förstått direkt att jag var turist. Nu känns det mest som om jag är den där lustiga indonesen med ett konstigt beteende. Men det ger nog med sig.



[ Is it a bird? Is it a plane? No, it's that funny indonesian girl! ]

Jag Har En Plan


Jag vet att jag ska ta dagarna som dom kommer och det har jag än så länge lyckats med förhållandevis bra. Lite måste man däremot planera så det blir något gjort. Nästa vecka firas alltså Galungan på Bali, vilket är en gigantiskt stor högtid och då kommer det inte finnas särskilt mycket folk som jobbar. Tror den startar på onsdag och håller på i flera dagar. Planen var att klämma in lite shopping innan den sätter igång samt hinna ta en promenad med Åsa och en annan kvinna (från Tyskland) som bor här med sin man.

Den andra planen som jag har i bakhuvudet är att jag ska göra tre saker innan jag åker hem till Sverige igen. Dessa saker är följande (och inte nödvändigtvis i denna ordning): 1. Rakpermanenta mitt hår. Det kommer bli lite dyrt eftersom jag har så förbaskat långt och tjockt, men bra mycket billigare än hemma där det går på tusentals kronor. 2. Få massage. Och ingen sådan där brutal massage där man önskar att man finge dö och inte för att det är skönt. Jag vill ha en riktigt mjuk och skön massage som får mig att somna. 3. Åka ut på en halvdag eller heldag med guide för att se mer av denna fantastiska ö.

Men jag känner absolut ingen stress. Jag har inte ens varit här en vecka så jag har all tid i världen. Blir väl troligtvis efter Galungan. Under tiden kan jag passa på att jobba lite med bröllopsfestgrejer och fortsätta träna. Lär inte hinna komma i en klänning som jag hade tänkt ha till festen så jag måste försöka tänka ut något annat. Antingen om jag hittar något här eller tar något i min överfulla garderob. Nåja. Ett senare problem. Nu ska jag gå ut på balkongen och lyssna på ljudet av fridfullhet.






[ Balis vackraste blomma ]

 

Att Testa Nya Smaker


Om man bortser från min medtagna saltlakrits från Sverige, spickekorven och den okända mängden Bintang jag hällt i mig så kör jag ganska mycket GI härnere på Bali. Eller jag vet inte riktigt om jag skulle kalla det för GI. Försöker bara undvika att äta ris och onödiga sötsaker. Eftersom jag har ett eget kök så är det ju faktiskt ingen dum idé att då och då laga mat. Jag har ännu inte kommit mig för att utforska området helt på egen hand så denna söndag kör jag egenhändigt lagad mat med en touch av indonesiskt. Finns så vansinnigt mycket gott att testa på i livsmedelsbutikerna och allt är nästan löjligt billigt.

Apropå mat så blev jag introducerad för en stark sallad som var så förbaskat god. Den kallas rujak och består bland annat av bitar av färsk frukt såsom papaya, mango, gurka, ananas och sötpotatis. Kan ha glömt något men det är för att jag inte kunde identifiera allt jag åt. Detta ska man äta med en stark sås gjord på socker, tamarind, chili och säkerligen någon ingrediens till. Det är sådana här saker jag gillar med att vara utomlands. Att få testa saker man aldrig ätit förut. Jag har så svårt att förstå de turister som drar utomlands och måste ha exakt samma typ av mat som de äter dag ut och dag in hemmavid. Engelsmän är experter på detta. Även vi svenskar till viss del. Förutom yours truly.

Ikväll ska jag dock göra något som jag ofta gör hemma så lite tråkig kanske jag också är. Haha. Det är inte indonesiskt och det är inte svenskt. Men det är så typiskt mig. Tänkte laga moo manao och somtam till Mats och Åsa samt deras 17-åriga son om han tycker om thaimat. Han blev så överlycklig när Mats överraskade honom med Dennis-korven som jag köpt med mig från Sverige. Vilken ren och skär glädje man såg i hans ansikte. För att inte tala om hans glädjetjut. Personligen förstår jag mig inte riktigt på grejen med Dennis-korv. Av alla goda korvar i denna värld. Fast det kanske jag också skulle valt när jag var i hans ålder. Hehe.





[ Rujak och såsen fick man till i en liten påse - sen är det bara att doppa och mumsa ]



[ Dessa håriga bönor skulle man äta med havssalt - VANSINNIGT gott! ]



[ Fick lite handlat så jag har att smaska på när jag blir hungrig ]


Jag har av någon underlig anledning inte alls varit så sugen på kött.

Tänk om jag håller på att bli vegetarian.... Hjälp!

All About Comfort


Intressant upplevelse att löpträna längs en bilväg på Bali där trafiken kör på helt "fel" sida. Att korsa gatan var det inte tal om. Så mycket is i magen kommer jag aldrig få. I alla fall inte på en månad. Trottoar finns. Typ. Gigantiska hål som man får se upp för samt diverse provisoriskt byggda små murar som helt plötsligt kan dyka upp när man minst anar det. Då får man ställa om till parkour-träning. Ska nog försöka hitta en annan väg. Kanske vid risfälten istället. Annars blir det träning vid poolen. Körde hopprep, armhävningar, situps och benböj efter min lilla löprunda imorse. Sjukt jobbigt men förbaskat skönt när man är klar. Kommer behöva mina tjugo minuterspass varje morgon om jag ska kunna komma tillbaka i toppform och inte köra konditionen i botten helt under min semester.

På Bali får man anpassa sig. Det går inte att förvänta sig att saker och ting ska vara som hemma i trygga, pjoskiga Sverige. Och gör man det har man ingenting här att göra. Kanske var det därför min panik försvann så fort när jag satt bakom motorcykeln i en helt galen trafik igår. When in Rome heter det ju. Och dessutom enda sättet att ta sig fram om man inte vill fastna i bilköer som får Stockolms rusningstrafik att verka skrattretande. Hade man kört på samma sätt i Sverige skulle man definitivt dött. Här är folk vana att man kör uppåt väggarna tokigt. No worries. Fast för en hundradels sekund fick jag faktiskt hjärtat i halsgropen när jag såg en liten 2-åring utan hjälm stå mellan mammans ben på en scooter medan hon gasade på och körde om oss. Jisses.

När vi var mitt ute i smeten igår bland alla balineser och turister kände jag mig lika stor som en fluglort på ett risfält, men så fort jag kommer hem stänger man ute all stress och hets. Det enda man hör är de kaxiga tupparna som galer alla tider på dygnet, fåglar som kvittrar och hundar som skäller. Lyssnar man riktigt, riktigt noga kan man ana trafik men i övrigt är det en idyll. Jag trivs riktigt bra på Bali och här på Rare Angon har jag hittat mig ett litet paradis. Området har sex hus och två lägenheter och jag hyr en av lägenheterna. Dusch och toalett finns, kökshörna, matbord, balkong, tv-hörna med soffor och en riktigt go säng. AC och fläkt har man också men det är ingenting jag använder. Sover bäst när det är minst 25 grader varmt.

Idag har jag medvetet valt en slappardag. Ska hänga vid poolen, fortsätta läsa om polisiär våldsanvändning och kanske ta en liten promenad längs fälten. Samt bjuda Mats och Åsa på spickekorv som jag tog med mig från Sverige. Nästa vecka blir det shopping en dag och sedan är det stort hallabalo på ön då det firas att gudarna kommer på besök. Har inte bestämt ifall jag ska titta på spektaklet eller om jag ska hålla mig hemma. Vi får se. Att kunna ta dagen som den kommer är en lyx jag aldrig kan unna mig hemma så jag ska verkligen ta till vara på den.





[ Poolen by night ]



[ Saknar en viss norrman när man ser sådana här mysiga små ställen ]

Den Allra Första Dagen


Jag har väl inte varit så självständig idag men man kan inte slänga ut en fågelunge från en skyskrapa utan att den lärt sig flyga. Däremot har jag åkt motorcykel i den balinesiska trafiken och bara det förtjänar stående ovationer. Jag skämtar inte. Trafiken här är något utav det galnaste jag sett. Faktiskt snäppet värre än Thailand och Filippinerna. Till en början klängde jag mig fast ganska bra men efter bara några sekunder glömde jag bort trafiken och tittade på omgivningarna istället. Behöver väl knappast säga att jag inte var den som körde. Så våghalsig har jag inte blivit. Ännu. Nej, men skämt å sido. Jag kör som ett rövhål och dessutom är det vänstertrafik. Den kombon kan ju bara sluta med dödsfall.

Imorgon ska jag ut och pröva mina vingar men väldigt försiktigt. Känner att det är på tiden att jag beger mig ut och löptränar lite. Jag har med mig löpskor och träningskläder. Två dagar med konstant Bintang-drickande kan resultera i rejäla förändringar vad gäller konditionen. Måste bryta vanan någonstans. Lagom är ju oftast bäst. Ingen alkohol imorgon. Och kanske bara några stycken cancerpinnar. Efter löpträningen tänkte jag köra utfall, benböj och situps för att slutligen avrunda med en avsvalkande simtur i poolen. Bara för att man är på semester ska man ju inte låta kroppen förfalla totalt. Vill se lite förändring. Annars blir det inte mycket fotande när jag kommer tillbaka. Kan inte ställa mig framför kameran när jag känner mig som en fet kossa. Så är det bara.




[ Här bor jag - vid bordet sitter jag och bloggar ]

 

[ Denna lägenhet är helt perfekt för mig ]



[ Poolen by day - här ska jag simma omkring imorgon eller slappa i... ]



[ Däruppe bor jag! ]



[ Kuta Beach ]



[ Förvånansvärt lugnt på stranden ]



[ The Famous Bali Sunset ]



[ Good Bye Sunny - see you tomorrow ]



[ Här satt vi ikväll vid stranden - lovely! ]

Tack Mats och Åsa för en underbar första heldag på Bali!

 



I Woke Up In Paradise


Vilken obeskrivlig känsla att vakna upp till ljudet av tuppar, skrattande barn och tempelhymner. Overkligt främmande och alldeles underbart. Har redan lyckats vänja mig vid tidsomställningen. Gick upp klockan 06.20 efter att ha suttit uppe till halv två på natten och druckit Bintang (indonesisk öl). Resan till Bali gick hur bra som helst. Det blev lite panik i Singapore när planet kom fram en timme senare, men egentligen var det ingen fara. Jag hade ett par inre dialoger med mig själv om att jag måste tagga ner och sluta stressa. Och nu är jag här. Utvilad och redo att leva en hel månad på Bali.

Så fort jag satte min fot på Rare Angon Villas kände jag att jag kommit hem. Lägenheten som jag hyr kan inte beskrivas som annat än perfekt. Jag har en liten balkong som jag invigde imorse med en cigg och ett glas juice. Gjorde dock kardinalfelet och ställde mitt uppdruckna juiceglas på diskbänken utan att skölja ur det. När jag klev ur duschen hade det blivit en liten myrinvasion. Måste påminna mig själv om att jag inte är i Sverige längre.

Idag ska jag försöka lära känna omgivningen lite bättre. Min kamera kommer gå varm och jag lär säkert bli utstirrad av lokalbefolkningen när jag ser ut som dom men definitivt inte beter mig som en balines. Snarare som en japan på semester. Jag får se om jag möts med samma fundersamma miner som jag gjorde under min Jakarta-vistelse 2006. Att se ut som en indones men inte tala språket är en ekvation som inte riktigt går ihop för många indoneser. Begreppet adoption är inte något som förekommer i det vardagliga språkbruket.

Har redan blivit bemött med många nyfikna leenden från trädgårdsmästaren, städerskorna och tidningspojken. Kan tänka mig att folk undrar lite över den konstiga svensk-indonesiska flickan som ser ut som ett stort frågetecken när de försöker prata indonesiska med mig. Några hälsningsfraser borde jag dock kunna lära mig under min vistelse här. Kanske till och med en och annan mening.




[ Avkoppling efter ankomsten till Bali ]



[ Bintang och myggspray - mer än så behövs ju inte ]



[ Utsikt från min balkong - fantastisk grönska! ]



Good morning!

Min profilbild

Sök i bloggen