Full rulle


Imorgon förmiddag ska jag hälsa på min brorsdotter. Ska bli kul att få träffa henne igen. Det blir mest annars att man ses när det är högtider med familjen. Jul, påsk, födelsedagar och så vidare. Små bebisar växer ruskigt fort. Nu är hon snart nio månader. Jag minns när hon var så liten att hon bara låg och sov hela tiden. Ganska mycket mer fart i henne nu. Senaste gången jag såg henne hade hon verkligen koll på allt och alla. Speciellt P. Jag tror hon flörtade lite med honom. Och jag klandrar henne inte.

På eftermiddagen ska jag träffa Rajsan. Dags att se SATC 2. Den måste ju ses trots all dålig kritik. Jag bryr mig inte så mycket om att materialet är tunt. Är mest intresserad av kläderna och modet. Tillhör ju faktiskt inte de där riktigt tillgivna SATC-fansen utan kikar mest då det inte finns något bättre på tv. Men när jag såg första filmen blev jag helt såld. Jag förväntar mig inte att den här filmen är bättre men jag tror den ändå kommer vara helt i min smak. Ska bli roligt att få träffa Rajsan också och göra något riktigt tjejig tillsammans innan hennes bebis kommer. Full rulle hela dagen imorgon.

Apropå bebis så har jag funderat på en sak. Jag tycker om barn när dom är små och skriker efter mat, blöjbyte eller sömn. Visst kan det kännas lite smärtsamt när de ger ifrån sig det där höga gallskriket som kan krossa glas, men det slutar oftast om man bara kommer på vad de är ute efter. Men jag tycker inte så mycket om när barnen blir så stora att dom bara ska vara besvärliga för att jävlas. Uppkäftiga och jävliga. Väsnas i syfte att vara ett så stort irritationsmoment som möjligt. Jag beundrar de som arbetar med barn. Själv skulle jag få panik. Jag upptäckte det idag när jag klev på bussen. Den var full av barn som var plågsamt många och högljudda. När de äntligen klev av andades jag ut och jag kände hur paniken sakta försvann. Nej, jag skulle aldrig kunna bli dagisfröken eller något liknande. Jag vill spara allt mitt tålamod tills den dagen jag får egna barn.


Ryck upp dig för f-n


Vet ni vad jag är trött på? De där vidriga människorna som inte kan ta ansvar för sina liv och sina egna handlingar. Patetiska små kackerlackor som spenderar hela livet på att skylla ifrån sig. Eller drar historiens mest uttjatade ursäkt: jag har haft en svår uppväxt. Kom igen. Bättre kan ni. Jag känner många vänner som har haft så jäkla sjuk uppväxt att ni skulle bli mörkrädda om jag berättade det och ändå har dom skärpt till sig och styrt upp sina liv. Och vad jag själv gått igenom ska jag inte ens dra upp här för det kan ju förstöra den glada fasad jag byggt upp. Nej, det handlar om styrka. Är man en svag människa så kommer man aldrig kunna ta sig i kragen och göra något vettigt av sitt liv. Hur mycket hjälp personen än får. Somliga är helt enkelt hopplösa fall. Och det är ingen idé att ens ha sådana människor i sitt liv om det medför skada för egen del. Så länge man själv tror att personen kan förändras kan jag förstå att man vill hjälpa, men förr eller senare inser man vilka som är värdelösa och fullkomligt hopplösa fall och då ska man dra öronen åt sig. Det värsta jag vet är de som vet om att de kan få hjälp och blir erbjudna hjälp men vägrar att ta emot den. Då kan dom fortsätta leva sina destruktiva liv och ruttna bort någonstans i kloakerna.

En vecka med jetset


En vecka med jetset-dieten. Skulle vägt mig imorse när jag klev upp men eftersom jag sov över hos P igår kväll fick invägningen ske lite senare idag. Och med frukost och diverse i magen. Man ska egentligen väga sig samma tid på dygnet men fick göra ett undantag eftersom jag ville se vad denna vecka gett för resultat. Så strax innan lunch visade vågen 58.1 kg. Sammanlagt innebär det en viktminskning på 2.4 kg på en vecka. Jag är absolut nöjd med resultatet. Det blev den rivstart jag behövde för att känna mig motiverad till att fortsätta. Nu är det 8 kilo kvar till målvikten och 4 kilo kvar till delmålet.

Vad jag upptäckt med mig själv denna vecka är att magen inte behöver så stora portioner längre. Den tål dessvärre inte vissa mjölkprodukter. Hushållsost som exempelvis Grevé (svensk hårdost) fungerade inte alls. Misstänker en liten laktosintolerans. Då nästan 100 % av alla asiater är laktosintoleranta är jag inte särskilt förvånad att jag visade symptom. Vill inte ens tänka på hur mycket min mage strejkade efter ett par skivor ost. Urk. Men av någon underlig anledning fungerar chévreost och mozzarella alldeles utmärkt.

En annan mycket tillfredställande upptäckt är att jag tvingat mig själv till regelbundna matvanor. Frukost, lunch, mellis, middag och ett lättare kvällsmål. Samt att jag lärt mig att inte äta för sent på kvällarna. Mycket bra. Klapp på axeln. Nästa vägning är inte förrän nästa måndag. Jag ska försöka förbereda mig så jag inte blir alltför besviken om jag inte går ner lika mycket som den första veckan. Det gör man aldrig. Men man kan ju alltid hoppas. Vore helt underbar om jag kunde väga lika mycket som förra året när jag åker på semester i slutet på juli.




[ Yeah! 2.4 kilo lättare! ]

I hemmets lugna vrå


God förmiddag mina vänner. Idag försökte jag att inte känna efter så mycket när jag vaknade. Hade hosta och lite ont i halsen men annars mår jag bättre än igår. Inbillar jag mig själv i alla fall. Håller mig inomhus i hemmets lugna vrå. Tänkte läsa på lite inför teoriprovet i pistolskytte. Instruktörerna avslöjar inte när provet kommer hållas mer än att det kommer dyka upp mot slutet av kursen. Spännande. Jag får se hur jag mår ikväll. Vill verkligen inte missa kvällens träning då vi ska fortsätta med snabbskyttet som vi började med förrra veckan. Samariten hämtar upp mig med bil i princip framför min ytterdörr och jag får skjuts hem så det behöver inte vara så ansträngande. Att vädret skulle vara fint talar ju också för att jag skulle kunna klara av lite skytte. Bara att vila, vänta och se hur jag mår.


Sängliggandes igen


Tyckte ni att jag verkade sjuk igår? Nej, det tyckte inte jag heller. Kan ni gissa vad jag är nu? Just precis. Sjuk. Det enda jag gjorde igår var att jobba och sedan åkte jag hem till P och tittade på ESC. Min favorit vann så jag somnade med ett leende på läpparna. Imorse när jag vaknade upp var jag sjuk. Nyser och snorar, halsen värker, jag hostar och har ont i örat. Men jag är inte förvånad. Det var väl bara en tidsfråga. Denna gång fick jag vara frisk i nästan två veckor. Nytt rekord. Jag har inte fått svar än angående mina prover. Det har gått två veckor sen provtagningen så imorgon bitti ska jag ringa och höra var dom tagit vägen. Är lite orolig att de ska ha slarvat bort dom. Läkaren jag fick då var mycket bra men hon meddelade mig att hon tyvärr bara var vikarie och att den ordinare läkaren skulle återkomma om en vecka. Fattas ju bara att proverna inte visar något och att jag måste gå vidare.

Det är inte läge att bli sjuk nu men det finns inte så mycket jag kan göra. Ikväll skulle jag på styrelsemöte men på grund av mitt tillstånd så kan inte jag gå. Och imorgon är det skytteträning fast det vet jag inte om jag kommer kunna gå på. Tisdag är uppbokat med ett besök hemma hos bror. Min brorsdottter är snart nio månader och växer så det knakar. Men jag får avvakta och se om jag kan gå på tisdag. Klockan sex samma dag ska jag och Rajsan på bio och se den nya SATC-filmen. Jag hoppas innerligt att jag blir frisk snart. Att jag ska bli frisk lika fort som jag blev sjuk. Över en dag. Men jag kan aldrig säga. Ibland blir jag sängliggandes i två dagar och ibland en vecka. Men för att trösta mig själv eller kanske inbilla mig själv så känner jag mig inte lika dålig som jag gjort tidigare sjukdomstillfällen.


Nu ska jag vila.

Stolt som en tupp


God kväll mina kära läsare. Har inte varit så aktiv det senaste dygnet men det beror på att jag haft lite att göra. Igår var det ju födelsedagsmiddag hemma hos svärföräldrarna för att fira min svägerska. Det är härligt med stora familjer. Sammanlagt var vi sexton stycken som åt och drack och hade en underbar kväll tillsammans. Jag tyckte inte det var det minsta svårt att avstå från allt onyttigt. Inte ens när jag kände doften av den till synes ljuvligt goda köttgrytan. Jag åt sallad med lax. Och drack vatten hela kvällen förutom till efterrätten. Då blev det en kopp grönt te. Efter maten serverades chokladglass och till kaffet kom den gigantiska tårtan in som av en ren slump var det min favorittårta med jordgubbar och grädde. Och jag fick inte äta någonting. Fast vet ni vad? Det gjorde absolut ingenting. Jag vet ju redan hur den tårtan smakar. Satt och mumsade på bär och lättyoghurt. När jag nått mitt mål finns det tillfälle att äta om jag nu skulle vilja det. Har dock en känsla av att jag inte kommer vilja trilla dit igen när jag väl gått ner mina åtta kilon.

Summan av kardemumman: jag är riktigt stolt över mig själv. Jag klarade min första utmaning. Den andra utmaningen var idag på jobbet. När man jobbar mellan sju och fyra gäller det att planera in alla måltider och laga en del i förväg. Men jag har kommit in i den rutinen fortare än jag någonsin trodde var möjligt. Och det har inte ens gått en vecka. Jag känner att jag äntligen är stark nog att genomföra detta och inte låta någonting hindra mig. Det bästa är att jag vet att jag kommer må ännu bättre när jag kommer i mina kläder igen. Men jag måste försöka komma ihåg att påminna mig om att det inte kommer gå lika snabbt i fortsättningen. De kommande veckorna ska jag vara nöjd med om jag kan lyckas gå ner ett halvt kilo i veckan. Eftersom jag inte tränar då risken att jag blir sjuk igen är alldeles för stor just nu så är det extra viktigt att tänka på vad jag stoppar i mig. Och inte tillåta mig själv några undantag.  Det bakades på jobbet idag. Och kakan såg fantastiskt god ut. Men jag stod emot. Även denna gång utan problem. Det här kommer gå bra. Är fortfarande lika taggad!



Bästa Thriller-videon ever



[ I brist på annat surfar jag omkring på Youtube och mindes den här pärlan ]

Mina indonesiska rötter


Jag satsar på en ganska enkel tubklänning och uppsatt hår till kvällens middag. Men ville piffa till det lite så jag använde blommorna jag köpte i Indonesien. De tillhör egentligen min indonesiska dansdräkt men jag skippade det guldiga pyntet. Tycker lite blommor kan lyfta en hel frisyr. Nu har jag så långt och burrigt hår att jag ibland inte orkar platta det. Då snurrar jag ofta upp det i en knut. Klassiskt och enkelt. Men ändå riktigt snyggt.

Jag saknar Indonesien. Jag vill tillbaka dit. Ibland försöker jag inte tänka på det så mycket men vissa stunder gör det riktigt ont. Det är ganska svårt att förklara för människor som inte förstår. Okänsliga människor som säger: vadå det här är väl ditt land? Och då menar dom förstås Sverige. Ja, Sverige är mitt land på så vis att jag kan språket, är uppvuxen här med alla traditioner och uppfostrad av svenska föräldrar. Men mitt ursprung är och kommer alltid vara indonesiskt. Och det är smärtsamt att inte ha den delen i mitt liv lika självklart som den svenska.

Det finns ingen här i Sverige som jag har blodsband med. Jag har aldrig fått känna på hur det är att dela samma gener med någon annan. Kärlek finns det. I överflöd och jag älskar så många och så mycket. Men det saknas det där lilla. Som jag aldrig fått uppleva. Den dag jag får mina egna barn vill jag kunna visa dom deras ursprung. För de kommer vara hälften indoneser och hälften svenskar. Jag vill att dom ska lära sig det indonesiska språket, kulturen, högtider, mat och allt annat som kommer från mina rötter.

En vacker dag när jag är någorlunda självförsörjande och har tid och ork ska jag ta kontakt med mina vänner i Indonesien och be dom leta upp en riktigt bra privatdetektiv, skicka alla mina adoptionshandlingar och be dom hjälpa mig hitta min mamma. Min egen teori är att hon aldrig skulle låtit sig fotograferas och sett till att adoptionen blev ordentligt skött om hon inte velat att jag skulle kunna ha möjlighet att söka upp henne. Hon skulle kunna gjort som vissa andra fattiga mödrar. Bara dumpat mig i någon gränd. Men det gjorde hon inte. Och det älskar jag henne för.




[ Balinesisk dansdräkt med tillhörande huvudpynt ]



[ Lånar några blommor till kvällens frisyr ]

Kebaya


När jag var i Indonesien för tre år sedan köpte jag hem en kebaya från Jakarta. Det är en av Indonesiens många nationaldräkter och förekommer i olika färger och material. Jag valde en ganska diskret färg. Än så länge har jag inte haft tillfälle att ha den på mig men jag tänkte ändra på det. Tyvärr har jag blivit alldeles för tjock för att komma i dräkten och det gör mig lite ledsen. Men då fick jag en idé. Jag gav mig själv ett löfte som jag nu delar med mig till er. Den 17:e augusti är det Indonesiens nationaldag och det brukar alltid firas med någon slags fest i Stockholm. Jag ska lyckas gå ner tillräcklig mycket i vikt för att bära min kebaya. Som det är nu kan jag inte ens knäppa den. Når jag det målet kan jag fira både nationaldagen och min viktnedgång. Jippie!




[ Kebaya ]



[ Indonesien - 2007 - jag vet att jag är lika kort som barnen ... ]



[ Modevisning - kebaya ]

Kvällens utmaning


Laxen och de frysta bären är snart tinade. Det är kvällens huvudrätt och efterrätt. Ska ju iväg på födelsedagsmiddag för min svägerska ikväll. Svärmor ringde igår och var så förstående till min nya kost. Blev oerhört glad och tacksam för det sista jag vill är att verka otacksam. Självklart kommer jag sakna hennes fantastiska mat men jag får nöja mig med att njuta av doften. Och det är inte så dumt. Om inte annat så är det bra träning för min självdisciplin. Nu när alla är förvarnade så känns kvällens utmaning inte alls särskilt svår. Skulle det bjudas på efterrätt så har jag mina bär och lättyoghurt. Och det är riktigt gott det med.

Jag har lärt mig under dessa få dagar att det svåraste är den psykiska biten när det gäller att hålla sig till den nya kosten. Att säga till sig själv att inte äta något förbjudet även fast det skulle vara så vansinnigt gott. Maten är faktiskt inte så dyr om man väljer att handla på Willys så det går inte att skylla på att man inte har råd att äta nyttigt.  Till lunch idag fick jag smaka en bit av himmelriket. Eftersom den svåraste fasen är över så är jag nu inne i den fas jag ska hålla tills jag börjar närma mig 50 kilo. Och ett av lunchalternativen är nämligen till min förtjusning grillade grönsaker med 75 gram chévreost. Ljuvligt gott. Var nära att få en matorgasm.

På måndag är det nästa vägning. Jag väger mig endast en gång i veckan. Men jag tror nog att den värsta viktnedgången är över. Nu handlar det om att stabilisera och strukturera upp sina dagsransoner. Det kommer bli en del prat om maten ett tag framöver i bloggen, men det är bara för att jag ännu inte helt vant mig vid omställningen. Efter några veckor kommer jag dock knappt tänka på det och min kost kommer vara så vardaglig för mig att jag inte ägnar mer tid åt att blogga om det. Förutom när det är dags att kliva in i fas två. Då får jag återföra bland annat frukt, kött, rotfrukter, sötpotatis, fullkornsbröd, fullkornspasta och råris. I rimliga mängder. Endast en portion om dagen och högst 1 dl.

Så här kan en dagsranson se ut för mig:

Frukost: Grönt te eller kaffe, äggröra på 2 ägg, 1 dl färska bär

Lunch: 1 portion grillade grönsaker med 75 g chévre

Mellanmål: 50 g mozzarellaost med tomat, basilika och balsamvinäger

Middag: 100 g grillad fisk eller skaldjur, 5 dl grönsallad m thaidressing, 2 dl grillade grönsaker

Min mage krymper så sakteligen så jag blir faktiskt mätt. Och sedan spelar det också väldigt stor roll att jag äter mellanmål. Ett mellan frukost och lunch och ett mellan lunch och middag. Är ruskigt glad över att jag älskar vatten till maten. Om jag skulle känna mig sugen på något tar jag mig ett glas vatten först och då brukar suget gå över.

Jag har funderat lite över hur jag ska göra på midsommar. Till en början tänkte jag lika avskyvärt som många andra gör. Att jag måste ju kunna få unna mig något gott ibland, men sen ångrade jag mig och blev nästan arg på mig själv för att jag tänkte så. Jag och några goa vänner ska åka ut med båt i skärgården och grilla, övernatta, dansa salsa och sjunga på någon mysig klippa. Jag är köttansvarig och om jag hunnit gå in i fas 2 kan jag äta kött. Har jag inte gjort det får jag helt enkelt kasta på en laxfilé på grillen med tillhörande grönsaker. Och grilla tigerräkor. Det är ju inte hela världen att jag missar köttet. Fisk och skaldjur är minst lika gott och jag kan äta det med gott samvete.

Jag ska inte låta mitt eget svaga psyke eller andra människors påverkan och oförståelse förstöra för min viktnedgång. Det här gör jag för mig och ingen annan. Men det är verkligen inte lätt men så värt det när man når sitt mål. Och jag har faktiskt väldigt många vänner som hejar på och anpassar sig efter min kost även fast jag verkligen inte begär det. Amanuensen bjöd till exempel på frukt fast det får jag inte äta riktigt än. Men det är tanken som räknas.

Imorgon ska jag jobba från tidig morgon till ganska sen eftermiddag så det blir till att ställa sig och göra matlådor ikväll. Mellanmål, lunch och ytterligare ett mellanmål. Behöver verkligen jobba så mycket som jag varit sjuk. Min ekonomi är ganska dyster. Men när jag kommit på fötter igen ska jag kosta på mig en hämtmiddag, helt i enlighet med kosten. Misosoppa och sashimi. Längtar!



[ Chévreost - något utav det godaste man kan äta ]



[ Sashimi ]

Föga förvånande


Jaha, det var väl lite trist att Sverige inte tog sig till final. Men jag är inte särskilt förvånad. Tycker tidningarna bara överdriver i sina rubriker men det är väl ingen nyhet. Allt för att locka läsare. Annas röst må vara speciell men jag har inte mycket till övers för en röst som mest kan liknas vid ett bräkande får. Tyvärr. Låten var det inget fel på. Nästa år röstas det säkert fram ett lika tunt bidrag igen för större delen av svenska befolkningen tycks ju vara tondöva. Men man kan ändå inte låta bli att hoppas på att de ska bättra sig.

Jag gav många neutrala gubbar igår vilket var klart bättre än förra semifinalen då det blev många ledsna gubbar. Däremot hittade jag inga absoluta favoriter. Lite otippat så gillade jag faktiskt, till skillnad från alla andra, det ukrainska bidraget. Det stack ut och hade en häftig rockig touch. Och kom vidare till finalen. Se där. Bedrövligt var ju Litauen och deras paljettshorts. Likaså Slovenien. Förstod inte riktigt om dom försökte göra parodi på sig själva eller inte.

Efter att ha hört alla bidrag så måste jag nog säga att Belgien fortfarande är min favorit. Och därefter Tyskland. Sen får det gå som det går. På lördag är det finalen och jag tycker inte alls det ska bli tråkigt bara för att Sverige inte är med. Men det är lite lustigt ändå. Första gången någonsin som vi inte är med i ESC. Fast sen har det ju inte alltid varit systemet att man måste kvala in till finalen. Vem vet, hade vi haft så från allra första början kanske Sverige hade fått stå utanför flera gånger.

Vad har ni för favoriter?




[ Dagens outfit ]

Snart smäller det


Ikväll är det ESC. Den andra semifinalen. Jag är riktigt laddad och ska alldeles strax börja göra i ordning poänglistan. Kan ju erkänna att det är lite spännande att se ifall Sverige går vidare. Och vem vet, efter ikväll kanske jag börjar tycka om vårt bidrag. Men än så länge har jag Belgien som absoluta favoriten. Fånig som jag är har jag redan lagt till låten på min Spotify. Lyssnar på den ett par gånger om dagen och tycker bara den blir bättre och bättre. Som sagt, jag hatar ju inte skönsjungande charmiga gitarrister.

Nostalgitripp



För er som inte vet det har jag och Amanuensen gått i samma gymnasieklass för en herrans massa år sedan. På den tiden var han inte den städade jurist som jag lärt känna på senare år utan han var en långhårig svartrockare som inte gjorde så mycket väsen av sig. Flera år efter gymnasiet träffades vi av en slump på hans firmafest. Då hade han klippt sig kort, nästan rakat och hade skjorta och slips. Det var när jag stod framme i baren som jag hörde någon ropa mitt namn. Att jag tappade hakan när jag såg honom är en grov underdrift. Men det var först några månader efter det som vi började ta upp kontakten på riktigt. Han hade börjat läsa juridik och blivit som en annan människa. Och vi klickade direkt.

Idag ska jag på fika hemma hos Amanuensen. Vi sitter många eftermiddagar på hans balkong, dricker kaffe och snackar skit och jag tycker att han är en helt underbar människa som man kan prata med om allt. Denna gång har jag en rolig liten överraskning med mig. Jag hittade nämligen ett fotoalbum från gymnasiet när vi är på skidresa i Idre. För cirka tio år sedan. Ska bli vansinnigt roligt och nostalgiskt att visa honom. Dessutom har jag hittat en "Mina vänner"-bok som man fick fylla i. Jag undrar om han minns vad han skrivit. Det var nästan så att jag vek mig dubbel av skratt när jag läste hans anteckningar.

Vad jag skrev om mig själv för tio år sedan är bland annat:

- Jag vill ha 3 barn som ska heta: Alexander, Therese och Nathalie

- Jag är: en överambitiös, neurotisk och organiserad person

- Om fem år tror jag att jag: pluggar juridik och bor i en studentkorridor

- Ett pinsamt minne: halkade på ett bananskal på väg till skolan, ramlade nerför trappen i skolan

- Jag blir glad av: lakrits, tequila och mina allra bästa vänner

- Jag blir förbannad av: människor som glömt koppla in hjärnan innan de låter käften glappa

- Saker jag är stolt över: att vara moderat och indonesiska

- Personer jag inte klarar av: ytliga människor och amerikafeta människor

- Grogg: Red Bull och Vodka (Idre-special)

- Musik: humörsstyrd musiksmak

Jag känner väl att jag borde kommentera en del av sakerna jag skrivit för tio år sedan och jämföra med hur jag är nu, men det får bli ett senare projekt. Nu ska jag borsta tänderna och sen promenera hem till Amanuensen. Ses och hörs ikväll!

 



[ Bastubad och öldrickande - en riktig skidresa det ]



[ På den tiden var man smal och smärt ]

Viktminskningsresultat


God morgon alla underbara själar! Idag är det den stora vägningsdagen och jag har ett resultat att redovisa. Efter jetset-dietens tredagars utrensningsfas kan jag stolt meddela att jag lyckats tappa 2.1 kg. Inte illa pinkat på så kort tid. Visserligen är jag medveten om att det mesta är vätska men det är likväl en viktminskning och det får mig att bli än mer beslutsam att verkligen fullfölja detta tills jag nått min målvikt. För att ge er lite mer konkreta siffror så ska jag redovisa både startvikt, målvikt, drömvikt och BMI för er idag. Jag vet att det finns läsare därute som är peppade att testa samma sak och det kan vara lika intressant för er som för mig att se resultat.

Idag går jag in i fas 1 och då äter jag mellan 1 400 och 1 600 kalorier per dag. Detta ska jag fortsätta med tills jag nästan nått min målvikt. Ponera att jag skulle gå ner ett kilo i veckan från och med idag. Det skulle innebära att jag kan nå min målvikt i slutet av juli. Om några dagar kommer jag även lägga till både konditionsträning och styrketräning. Det rekommenderas att man tränar kondition tre gånger i vecka och styrketräning två gånger i veckan. Eftersom min hälsa är ganska vacklande kommer jag ta det väldigt lugnt med träningen och känna efter hur jag mår dag för dag. Fokus just nu ligger på att komma in i de nya matvanorna.

För att ge ett exempel på hur matsedeln kan se ut så kan jag berätta att idag har jag ätit äggröra till frukost samt en kopp grönt te. Mellanmålet blir 50 gram mozzarellaost med skivad tomat, basilika och balsamvinäger, till lunch 5-7 dl isbergssallad med 100 gram räkor och 1 tsk dressing och till middag kommer jag laga till 100 gram grillad lax, 5 dl isbergssallad med dressing samt 2 dl grillade grönsaker. Jag kan tipsa er om dressingen jag använder till salladen. Det är samma sås som jag alltid har när jag äter thaimat. Mycket enkelt. Består av fisksås, lime och torkad chili. Blir himmelskt gott till räkor och laxen.

Innan jag redovisar mina siffror så ska jag passa på att skriva lite om BMI. Är man muskulös och idrottar mycket så är BMI inte ett bra mått att gå efter då muskler väger mer än fett. Men för min del passar det utmärkt eftersom jag varken är särskilt muskulös eller någon atlet, bara en vanlig liten svenssontjockis. En normalviktig person ska ha ett BMI mellan 18.5 - 24.9. Ligger BMI mellan 25-29.9 är man överviktig. Och sedan kommer det föga smickrande fetma-intervallet. Tror till och med det kan kallas för sjuklig fetma. Men så långt kommer jag aldrig låta det gå. Om jag inte råkar bli gravid och ha en femkilos-bebis i magen. Men det kommer inte hända.

När jag började på dieten i måndags var jag överviktig. Men det behövdes egentligen inga BMI-uträkningar för att förstå det. Kläderna talar sitt tydliga språk. Jeansen jag hade förra sommaren kan jag inte knäppa. På ett år har jag gått upp 6 kg, på tre år har jag gått upp sammanlagt 15 kg. Med lite enkel mattematik kan ni ju gissa hur det skulle se ut om jag fortsatte i samma takt. Att gå upp i snitt 5 kg per år kan aldrig vara särskilt hälsosamt i längden. Lägg till det faktum att jag är 153 cm kort så har ni en rund och go liten köttbulle. Ju kortare man är desto mindre ska man väga.

Startvikt: 60.5 kg (Måndag 24/5) BMI: 25.8 (Precis över gränsen för övervikt)

Vikt efter 3-dagars utrensning: 58.4 kg (Torsdag 27/5) BMI: 24.9 (Precis på gränsen för övervikt)

Målvikt: 50 kg BMI: 21.3

Drömvikt: 45 kg BMI: 19.2 (Inget måste men det vore roligt att komma i samma form som för tre år sedan) 

Jag vill tacka VD:n för att hon tipsade mig om den här dieten. Det var viktigt för mig att se snabba resultat i början för att hitta motivation att fortsätta, även fast jag vet att viktminskningen hädanefter inte kommer gå i samma tempo. Den här GI-dieten är som gjord för mig. Jag känner mig beslutsam, motiverad och hängiven. Det här är min största kamp på flera år. Jag har en lång väg kvar men med stöd av familj, vänner och pojkvän kommer det gå vägen. Det handlar bara om att planera. Men det är inte så bara, det måste jag erkänna. Igår till exempel var jag så vansinnigt sugen på en påse lösgodis men någonting fick mig att bara köpa det där salladshuvudet som det var tänkt från början. Och nu får jag njuta av det beslutet. 2.1 kg viktminskning på tre dagar. Härligt!

Nu kommer jag fortsätta äta enligt de olika faserna och jag kommer kanske uppdatera eventuella framgångar en gång i veckan. Man kan bli kocko i huvudet om man står och väger sig varje dag. Har ni några frågor är det bara att skriva en kommentar. Det finns säkert några som skeptiskt skakar på huvudet. Skeptiker blir man aldrig av med. Men oftast så är de personer som själva skulle behöva rannsaka sina matvanor eller alkoholvanor, fast inte har disciplin eller ork nog att ta tag i det. Och apropå alkohol kommer jag bli nykterist en lång tid framöver. Vatten får det bli för mig. Ska bli intressant att se hur DET mottas i olika sammanhang. Både när det gäller mat och alkohol får man nästan skämmas då man talar om för folk att man försöker lägga om kosten. Som om det skulle vara något dåligt att äta hälsosamt och dricka mindre.

Fröken Lassbo skrev ett väldigt bra inlägg i sin blogg om konsten att stå emot allt tjat när det gäller alkohol som jag rekommenderar er att läsa här. Jag känner så väl igen det där. Man skulle lika gärna kunna byta ut alkohol mot sund och nyttig mat. Argumenten som folk kommer med är i princip likadana. Jag tycker att man ska respektera och stödja en person som försöker lägga om sina matvanor istället för att försöka dra ner denne i fördärvet igen. Som sagt, när jag nått min målvikt kan jag unna mig något gott, men inte före det. Sedan säger man att det allra svåraste är att behålla sin nya vikt och det kan jag nog hålla med om. Men det blir en senare fråga. Jag är inte där ännu.

Nu finns det en särskild kategori på min blogg som heter Viktminskning. Så för er som bara är intresserade av detta kan klicka er in direkt på inlägg som bara rör min kamp mot övervikten. Hoppas ni alla får en fortsatt bra dag! Tjingeling!

 



[ Nöjd och glad ]



[ Min dressing - thailändsk fisksås, lime och torkad chili ]



[ Titta på den här bilden om du känner dig fet någon dag - troligtvis känner du dig inte lika fet ]

Loosersville


Kryp tillbaka till din sandlåda lilla idiot och fortsätt lek med hink och spade. Med mig kan du inte ta en diskussion därför att du är oförmögen att lyssna. Och folk som inte kan lyssna har jag inte mycket till övers för. Är du medveten om att du är dum i huvudet? Nej, tänkte väl det. Jag ser dig som resten av världen ser dig. En enda stor looser. Lycka till i livet säger jag med den största ironi jag kan uppbåda.

Ordning och reda




[ Skönt med en städad garderob - man hittar plagg som varit bortglömda ]



[ Ett nytt tillskott från Bubbleroom - 149 kr - rena fyndet ]

Första stora utmaningen


Idag fyller min svägerska år. Gratulerar å det hjärtligaste! På fredag blir det kalas för henne och jag kommer för första gången möta min stora utmaning när det gäller maten och att hålla dieten. Hemma hos mina svärföräldrar bjuds man alltid på obeskrivligt god mat. Det är bara löjligt att ens försöka förklara hur gott det är varje gång. Man äter tills man är mätt och sedan tänjer man ut magsäcken genom att ta en omgång till. Som den matälskare jag är längtar jag alltid efter nästa gång man ska dit på middag.

Nu finns det säkert några läsare som tänker att man måste kunna sig någonting gott ibland. Och att en gång spelar ingen roll. FEL! Ska jag gå ner i vikt kan jag inte lyssna på personer som inte förstår upplägget. Det handlar om att ÄNDRA på mina matvanor utan att fuska. Den dag jag kan unna mig något är den dag då jag nått mitt målvikt. Annars är det ju ingen mening. Ska jag klara av att gå ner i vikt så är det allt eller inget. Var vänlig och acceptera det.

För att återgå till fredagen. Jag tänkte be min pojkvän meddela i förväg att jag försöker gå ner i vikt för jag vill absolut inte verka otacksam om jag tackar nej till vissa saker. Allt handlar om kommunikation och planering. Jag får inte äta kött än så om det skulle bli grillning så kan jag ta med en laxbit och slänga på grillen. Inga snabba kolhydrater är tillåtet men då äter jag desto mer sallad om det finns. Alkoholmässigt kommer det inte bli några problem. Jag dricker faktiskt helst vanligt kranvatten till maten. Det här ska jag klara av!

Jag längtar tills imorgon när tredagars-fasen är över. Då får jag börja äta färska bär och rökt lax. Inte i den kombinationen men ni förstår vad jag menar. Bor tio minuter ifrån Vaksala torg och där kan jag köpa färska jordgubbar varje dag. Jag har speciella frukost, lunch och middagsalternativ och något jag verkligen ser fram emot till lunch är grillade grönsaker med varm chevréost. Eller varför inte mozzarellaost, tomat, basilika och vinäger till mellanmål. Som någonting extra lyxigt får jag faktiskt till middag välja misosoppa och sex bitar valfri sashimi. Det ni!

Det gäller att hitta en diet som passar en själv. Jag valde att testa den här för jag behövde dels en rivstart och dels en helt ny måltidsstruktur. Jetset-dieten är GI-baserad och passar mig utmärkt eftersom den innehåller så mycket god mat. Det är ju alltid lättare att gå ner i vikt om man samtidigt får äta av sin favoritmat. I rimliga mängder förstås. Nu kanske inte alla orkar hålla på att väga maten hela tiden men jag vill det så här i början. Senare kommer jag lära mig hur mycket det behövs för att nå upp till maxintaget.

Om ni vill testa på jetset-dieten kan in klicka här och skriva ut hela schemat. Jag har utskriften med mig i väskan hela tiden så jag inte glömmer bort någon måltid eller vad jag får och inte får äta. Imorgon bitti kommer första delresultatet att redovisas. Spännande!




[ Jag och vovven njuter i solen ]

Heja Tyskland


I år är jag en schlagernörd. Jag följer vägen till Eurovision song contest-finalen. Igår var det första semifinalen och alla mina favoriter röstades till finalen på lördag. Dessa var Belgien, Island och Portugal. Jag har redan utsett en favorit från de länder som är direktkvalificerade. Heja Tyskland! Fantastiskt glad, dansant och trallvänlig låt. Nästan att den är lite för bra för att vara med i ESC. Eftersom startfältet igår var ganska kasst så ser jag verkligen fram emot morgondagen. Vad jag hört så är det ett mycket tuffare startfält och jag hoppas innerligt att det betyder att låtarna är så mycket bättre än vad jag fick höra igår. En del var ju helt enkelt horribelt dåliga.

Årets kalkon var utan tvekan bidraget från Lettland. Hon var ju direkt tondöv. Jag skämdes å hennes vägnar. Först trodde jag hon bara var nervös men sedan när den svenska speakern konstaterade att denna omgång faktiskt var hennes bästa så var jag inte så säker längre. Hon var bara riktigt usel. Apropå usel kan jag inte förstå hur man skickar någon att representera sitt land som inte kan engelska. Och då menar jag när själva låten ska framföras på engelska. Estlands bidrag var pinsamt. Jag fick verkligen anstränga mig för att försöka avgöra vad han egentligen sjöng om. Hör dom inte själva att uttalet är uppåt väggarna uselt?

Ett annat bidrag som jag bara måste nämna är Makedoniens. Den var väl inte direkt dålig men bara lite lustigt med tre smaklöst nakna strippliknande dansare som gav hela framträdandet en känsla av porrklubb. Och att det sen kom in ett skönt gitarrsolo a lá 80-tal var ganska otippat. Jag gav den betyget neutral och ledsen gubbe. Gitarren och porrdansarna var ändå rätt underhållande.

Har ni några favoriter? Och hur tror ni det går för Sverige? 17 länder tävlar på torsdag och 10 går vidare till final. Hade Sverige tävlat igår skulle dom säkerligen kommit med. För mig gör det detsamma faktiskt. Jag kan erkänna att hon inte låter lika illa som jag tyckte när hon vann Melodifestivalen, men jag gillar fortfarande inte hennes röst. Den är lite för speciell och osäker för min smak. Så jag bryr mig faktiskt inte om hon kommer vidare eller ej. Jag har andra mer sjönsjungande favoriter som jag håller tummarna för. Till exempel Portugal. Den 18-åriga skönheten är ju helt fängslande vacker. Både utstrålning och röstmässigt. Sen råkade jag bli totalt förälskad i hennes klänning också men jag ska försöka att inte låta det påverka alltför mycket. Tyvärr hittade jag inget bra klipp på Youtube från semifinalen så ni kommer inte få se samma klänning som hon hade igår.

Belgiens bidrag var en låt helt i min smak. Enkelt, avskalat, akustiskt och med en skönsjungande röst som berör. Den var favorittippad och jag kan förstå varför. Lite överraskande insåg jag att Islands låt fick mig att vicka på tårna. Det var en härlig tempolåt som man lätt skulle kunna spelas ute på klubbarna och det kommer säkert också ske om det inte redan hänt. Så för att sammanfatta har jag hitills fyra favoriter:

- Tyskland
- Belgien
- Island
- Portugal

Förresten, kan ni komma på vilken svensk sångerska jag tänker på när jag hör Tysklands bidrag? Blir vansinnigt frustrerad över att jag inte kommer på det. Jag vet, men jag har fortfarande efter ett dygn inte kommit på namnet. Eller är det bara jag som hör likheterna? Den där rösten är väldigt speciell. Fast kanske är jag helt ute och cyklar. Kan ju finnas andra kända sångerskor med liknande sångröster. Nåja, skriv i kommentaren om ni kommer på det.




[ Mitt betygsystem: glad gubbe, ledsen gubbe, neutral gubbe, samt ledsen och neutral ]



[ Min favorit - nästan för bra för ESC - hennes röst påminner om en svensk sångerska - kommer inte på vem ]




[ Belgien - my kind of music - sätt en snygg kille på scen med en gitarr och en skön röst så är jag totalsåld ]



[ Island - grymt säker röst - en uppfriskande fläkt mot alla övriga ballader och trallvisor - krogen nästa ]



[ Portugal - imponerande vacker röst för att vara så ung - klippet är inte från igår så klänningen är annorlunda ]




Imorgon är det andra semifinalen i ESC och då tävlar Sverige tillsammans med 16 andra länder. Jag kommer sitta som spikad framför tv:n. Blev riktigt sugen på godis igår och jag kände mig lite tjurig över att inte få tillfredsställa mitt godisbehov men just nu är jag stolt över att jag inte trillade dit. Idag är det sista dagen på jetset-dietens tredagars utrensningsfas vilket innebär att jag imorgon an börja återinföra lite godare ingredienser såsom bär, lax, feta och mozzarellaost. Mums! Vad jag särskilt ser fram emot att få äta tills jag når min målvikt är rökt lax, hummus, chevre, färska bär, ännu mer grönsaker och guacamole. Kommer även försöka börja träna igen. I morgondagens första blogginlägg går jag ut med min startvikt, målvikt, eventuell viktnedgång samt BMI. Jag har lovat att väga mig på morgonen för att se om det skett någon viktförändring under dessa tre dagar. Personligen blir jag glad för minsta lilla viktminskning för vågen har stått still så länge nu. Ska bli riktigt spännande.

Något riktigt hemligt


Ikväll ska jag och P göra något riktigt hemligt som jag lovat att inte tala om för någon. Har längtat efter honom i en evighet känns det som eftersom vi inte setts på ett par dagar. Ja, jag är fortfarande kvar i det där fåniga stadiet. Vet inte om jag någonsin kommer ifrån det. Eftersom jag städat, tvättat och dammsugit så gott som hela dagen kände jag mig lagom fräsch så jag tog självklart en dusch. Sen fick jag beslutsångest. Ska jag sminka mig eller inte? Jag hade skrubbat mig med min bodyscrub för speciella tillfällen och tvagat hela kroppen riktigt ordentligt. Men det ska ju bara bli en hemmakväll så varför skulle jag sminka mig. Fast nej. Jag vill göra mig riktigt fin för min pojkvän så jag kladdade på lite makeup efter bästa förmåga och nu känns det jättebra. Jag tänker inte bli en sån där nergången flickvän som bara går runt i mjukisbyxor och aldrig fixar till sig bara för att hon inte orkar.



[ Fint ... ]



[ ... som snus! ]

Hello Kitty - Sig Sauer


I slutet av träningen stod vi och snackade lite vapen med skytteledarna. Det vill säga, grabbarna snackade och jag förstod inte så mycket. Jag talade dock om att jag hade ögonen på en rosaflammig Hämmerli och blev bemött med hjärtliga skratt. Samariten upplyste mig om att det faktiskt fanns vapen med Hello Kitty - design. Jag blev eld och lågor. Satte mig framför google och hittade några galna bilder. Kommer definitivt försöka komma över något dylikt. Alltså inte AR15 för sådana får vi inte skjuta med, men i alla fall en fin liten pistol med den söta lilla kissetösen på kolven. Det borde ju inte vara så svårt att hitta. Eller? Min pistol ska vara rosa någonstans. Det är en mycket fin färg och dessutom blir man glad av den.




[ Får jag tag i en sån här så skiter jag fullständigt i Hämmerlin ]



[ Hello Kitty - snyggaste av dom alla ]



[ Vi skjuter inte med sådana här vapen på skytteklubben - och tur är väl det ]



[ Den här är också väldigt fin ]



[ Lila varianter är också rätt coola ]

Mitt i prick - på tre sekunder


Jag blev glatt överraskad på gårdagens pistolskytteträning när skytteledaren meddelade att vi skulle testa en ny skytteform. Fast samtidigt blev jag riktigt nervös. De tidigare träningarna har han tjatat på hela gruppen att vi ska ta god tid på oss innan vi avfyrar. För att ni ska förstå jämförelsen så hade vi under precisionsskyttet sex minuter på oss att skjuta fem skott. Vilket innebär en tid på en minut och tolv sekunder på ett skott. Nu när vi börjat med snabbskytte (duell) har vi TRE SEKUNDER på oss att skjuta ett skott. Och inom de sekunderna ska vi från att ha pistolen riktat nedåt cirka 45 grader, lyfta armen, sikta och avfyra. Och träffa tavlan med en fin samling. Efter tre sekunder försvinner tavlan och är borta i sju sekunder. Sedan vänds den framåt igen och det är dags att avfyra nästa skott. Och så fortsätter det tills vi skjutit vår serie på fem skott. Svårt? Det kan ni ge er fanken på! Men vilken adrenalinkick man får när man står där på helspänn och väntar på att tavlan ska vändas.

Den första serien gick käpprätt åt helvete. Jag var totalt oförberedd. Hela kroppen är inställd på att ta det lugnt och lägga mycket tid på sikte och korn och sakta krama avtryckaren. Principen och tekniken är densamma när man skjuter duell. Bara den lilla förändringen att det ska se snabbare än blixten. Typ. Men allt eftersom jag sköt desto mer gillade jag det. För mig handlar det om övning. För vissa andra verkade denna skyttegren passa dom bättre än precisionsskytte. Fast Naturbegåvningen är ett undantag. Jag tror han är grym på vilka skyttegrenar han än testar på. Förra gången sköt han sina tre guldserier. Riktigt grym kille. Och trots att han säkert blev lika tagen på sängen av snabbskyttet som jag fick han till en riktigt fin samling. Jag var inte helt oäven själv.

Tian träffade jag några gånger men den totala samlingen var inte mycket att hurra för. Däremot kändes det bättre och bättre. Efter att ha skjutit ungefär hälften av serierna satte jag in en sådan klockren träff att jag nästan själv får rysningar när jag tänker på det. Skytteledaren kom fram till min tavla och konstaterade att så mycket mer mitt i prick går det inte att skjuta. Att jag blev så glad hade egentligen ingenting att göra med att skottet satt bra. Jag har skjutit mitt i prick förut. Men det var att jag lyckades göra det på de där helvetiskt korta tre sekunderna. Sätter jag bara fyra till på samma sätt nästa gång så blir jag nöjd. Hehehe. Nej, men skämt å sido. Skytteledaren sa faktiskt en väldigt viktig sak som jag vet men ofta glömmer bort. Det är att man ska inte ha för höga krav på sig själv. Alla är nybörjare och man är där för att träna. Jag har en tendens att vilja vara perfekt från första början. Och det är ju ingen. Fast Naturbegåvningen är ändå ruskigt nära perfektion. Och han är lika mycket nybörjare som jag.





[ Jag har hittat mitt favoritbås ]



[ Lite annorlunda skytteställningar som bara visas i tre sekunder ]



[ Skattejuristen och Samariten markerar sina träffar ]



[ Mitt i pricken på tre sekunder - klockrent ]

Den stora dagen


Imorgon är det den stora tvättdagen. Jag har samlat på mig så mycket tvätt att jag kommer vara upptagen hela dagen. Sedan vill jag inte hänga in så mycket ren tvätt i en garderob som är så stökig som min. Det är dags att röja lite. Sortera, vika och hänga upp allt som jag av ren och skär lathet bara knövlat ihop i små skryngliga högar längst in i mina garderober. Behöver få ordning på mina klänningar. Det har ju kommit en del tillskott eftersom jag inte kunde ha många av mina gamla klänningar. Som tur är ligger jag på en storlek 36 så även när jag går ner i vikt borde jag kunna ha de nya plaggen. Men skulle jag börja klättar upp mot en 38:a ( ve och fasa ) så skulle det vara kört att ha kläderna sen. Jag ska gå ner tio kilo och jag vill inte att kläderna sitter som en säck potatis efter viktnedgången.

Snart har jag klarat av första dagen av jetset-dietens tre utrensningsdagar. Har druckit kopiösa mängder vatten ( ett glas i timmen är ordinationen ) och varit militäriskt nogrann med mängden mat jag stoppat i mig. Den fina matvågen som jag fått av mamma kom väl till pass. Jag fann det till och med ganska roligt att väga maten. Mycket pyssel men det har jag aldrig haft något emot. Nu ska jag sova. Sömn är också viktigt för viktnedgången har jag hört. Ska bli riktigt spännande att väga mig på torsdag. Då avslöjar jag startvikten för er och ifall jag lyckats gå ner någonting. Good night, sleep tight, don't let the bedbugs bite.



Lät du henne komma närmre



[ Melissa Horn - vilken fantastisk röst och hennes texter är hjärtskärande vackra - detta är min favorit ]

Trakasserier och hot


Jag är alldeles matt just nu. Matt av all idioti som förekommer i min närhet. Och nu menar jag inte bara kommunistiska partiet i Uppsala. Jag tolererar inte att mina vänner utsätts för trakasserier och hot. Att jag enligt deras plågoandar kanske beter mig som en rabiat paragrafryttare skiter jag fullständigt i. Efter att själv blivit utsatt för stalking har jag nolltolerans mot ett sådant beteende. När någon smyger sig på, övervakar och förföljer en person vänds hela livet upp och ned. Genom oönskade kontakter som är både störande, hotfulla, kränkande och skrämmande lyckas han få den utsatta att känna sig både rädd och maktlös. När jag tänker på hur fruktansvärt kränkt jag kände mig blir jag fast beslutsam att göra mitt bästa för att ingen av mina nära och kära ska få uppleva samma sak.

Det hjälper inte att bara gå omkring och vänta på att det ska lugna ner sig. För är det någon som är besatt i dig så ger han sig inte i första taget. Inte förrän du verkligen bevisar att du fått nog. Det räcker oftast inte bara med att byta nummer. Du måste klippa alla band. Varför ska du tolerera att bli så fruktansvärt kränkt av en annan människa? Känner du dig inte förbannad? För min egen del gick jag igenom olika stadier. Först tyckte jag synd om min plågoande. Men det berodde mestadels på att jag blivit manipulerad i så många år. Han visste precis var mina svaga punkter var. Fast jag lyckades stå emot och när han märkte att min sympati avtog mer och mer förvandlades hans beteende. Jag började bli rädd för honom för jag visste hur oberäknelig han kunde vara.

När en människa börjar slå sönder saker i lägenheten eller kastar saker mot mig om jag försöker lämna honom har jag alla skäl i världen att bli rädd. Eller när han ringer och hotar att skada mina nära och kära om jag inte går med på att träffa honom. Men min egen rädsla förvandlades så sakteligen till ren och skär ilska. Jag ville ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv. Inte behöva vara livrädd varje gång jag klev utanför dörren. Efter en tid känner man att det får vara nog. Nu säger jag till alla er som blir trakasserade att sluta vänta. Vill ni bli lämnade ifred? Vill ni känna er trygga igen och få kontroll över ert liv? Följ mina råd så kommer ni en bra bit på väg. Det får fan vara nog nu.

Visa klart och tydligt att du inte accepterar fortsatta trakasserier. Ta kontakt med polisen. Dokumentera precis allt. Skriv upp när den oönskade kontakten skedde, hur många gånger och om det var genom telefonsamtal, sms, Facebook eller e-mail. Spara allt som går att spara. Verkar det överdrivet? Inte det minsta. Kan man göra något för att undgå någon allvarligare fysisk skada ska man göra det. Och det måste göras nu. Jag klarade det. Efter flera månader av psykisk terror tystnade allting tvärt när det gick upp för honom att polisen var informerade om hans förehavanden. Och jag har inte hört något från honom sen dess. Jag är inte längre någon rädd liten skit som finner mig i att bli misshandlad. Mina principer är så mycket viktigare. Och jag kämpar. Med näbbar och klor och jag ger mig inte. Aldrig.


Rätten att slippa bli informerad


Underbara Sverige med all denna yttrandefrihet. Missförstå mig inte. Jag är helt och fullt med på rätten att fritt få hysa en åsikt och att uttrycka den i tal, skrift eller bild, men jag anser att den andra sidan av yttrandefriheten är minst lika viktig. Rätten att slippa bli yttrad till. Om ni inte klurat ut det vid det här laget så kan jag upplysa er om att jag återigen fått kommunistpropaganda i brevlådan. Det är säkert femte eller sjätte gången. Egentligen har det hänt vid fler tillfällen men till en början slängde jag bara bort dom och höll inte någon räkning. Men inte nu längre.

Oturligt nog befann jag mig på jobbet när detta inträffade så jag hade ingen möjlighet att konfrontera utdelaren. Men jag tycker inte det ska behövas. Inte efter alla mina samtal med honom. Det finns ingenting längre som ursäktar hans trakasserier. Efter tre tillsägelser samt tydliga skyltar vid brevinkastet där kommunistpropaganda och all form utav politisk information undanbedes känner jag att jag gjort allt jag kunnat. Men ändå ignoreras mina önskemål.

Det enda som återstod för mig var att skriva ett mail till det kommunistiska partiet i Uppsala. Mario Sousa stod angiven som kontaktperson och jag håller honom ansvarig för detta. Jag ska inte behöva bli bombarderad med deras propagandautskick. Särskilt inte när jag uttryckligen sagt ifrån. Jag har rätt till respekt för mitt hem och vad jag vill ta del av för information eller inte. Varför är kommunisterna i Uppsala så ovilliga att respektera detta? Jag känner mig fruktansvärt kränkt av deras nästintill hatfulla utskick.



Jetset-dieten


Det var värst vilken tid det tog att somma igår. När jag vet att jag ska upp tidigt dagen efter har jag en tendens att ligga vaken minst en timme innan jag somnar. Och ändå vaknade jag tio över fem imorse. Utvilad. Mycket konstigt. Jag har duschat och ätit frukost. Om en halvtimme ska jag kila iväg och jobba ett kort pass. Mellan sju och ett. Skönt att börja lite lugnt efter fem veckors frånvaro. Idag startade jag med jetset-dieten. Ska bli spännande att se hur det går. Några överflödiga vätskekilon kanske man kan bli av med. Förberedde en hel del igår så nu är det bara för mig att ta med små matlådor till jobbet. Jag ska åtminstone klarar av tre dagar med utrensningsfasen. Så pass mycket självdisciplin torde jag ha. Hoppas ni får en bra start på veckan.




[ God morgon ]



[ Frukost: naturell lättyoghurt, grönt te, omega-3 berikat ägg, vatten ]

Älskade vänner


Jag älskar mina vänner. Allihop. Gamla som nya. Så ofantligt mycket. Ibland känns det som om jag glömmer bort att säga det. Men jag tar ingen av er för givet. Ni finns där för mig när helst på dygnet och jag finns här för er. Jag tycker om att visa det i gester. En del kanske tycker att jag är knasig som bakar och lagar mat och fixar för nära och kära men det är mitt sätt att visa hur mycket jag tycker om er. För mig är det inga konstigheter att sno ihop en middag och bjuda hem en vän, tjej som kille. Lycka och vänskap kan inte köpas för pengar. Det är tanken som räknas. Jag gör saker för mina vänner för att jag vill, inte för att jag förväntar mig något tillbaka.



Framtidsplaner


Nu när helgen snart är slut är det dags för mig att blicka framåt och planera. Min favoritsysselsättning. Ironiskt nog blir saker och ting aldrig riktigt som jag planerat. Min hälsa känns fortfarande som ett enda stort frågetecken men jag har accepterat situationen och känner inte längre någon ångest över det. Jag ska alldeles strax sätta mig med månadens räkningar som tyvärr är inhumant många. När man inte kunnat jobba för att man varit sjuk så kraschar den ekonomiska biten ganska rejält. Som tur var har jag inga större evenemang inplanerade i juni månad förutom midsommar. Det betyder att jag inte behöver ha några onödigt stora utgifter som jag egentligen inte har råd med. För det kommer att bli tajt med ekonomin. Som alltid men denna gång lite extra svårt.

Det positiva med en lugn månad är att det inte finns något som kan distahera utan jag kan lägga fokus på studierna igen. Och träning och jobb. Imorgon och tre dagar framåt börjar jag med jetset-dieten, på torsdag är det vägning för att se om den verkligen fungerar och därefter fortsätter jag med försöket att äta mig smal. Ska försöka smyga in lite träning också. Är som sagt sugen att haka på det där stämpelsystemet på Sats. Då vet jag i alla fall att det blir gymbesök minst två gånger i veckan. Håller tummarna att jag lyckas hålla mig frisk en lång tid framöver. Det är inte mer än rätt. Om jag varit sjuk i fem veckor kunde jag väl få vara frisk i fem veckor. Men jag tror inte riktigt det fungerar så. Gymmet är i alla fall bättre än utomhuspromenader. Inomhus slipper man pollenbesvär fast däremot förekommer det säkert mer bacillusker. Nåja, det ska nog bli bra. Förr eller senare.

Mer om jetset-dieten kan ni läsa här. Jag vet att jag i ett tidigare inlägg sagt att jag inte tror på dieter längre men det betyder inte att jag inte kan prova på något nytt. Får ju inte fördömma en diet som jag inte ens provat. Egentligen så bygger många dieter på samma sak. Mycket GI-inspirerat. Just den här vill jag prova för den verkar så enkel och samtidigt finns allt med som jag tycker om att äta. Ska jag köra någon diet så ska det banne mej inte handla om att svälta. Jag älskar mat och finner ingen glädje i livet om man inte får äta och dricka gott. Sen en liten parentes till alla andra dietskeptiker. De tre första dagarna handlar om att få en rivstart även fast det bara handlar om vätska. Man ska inte underskatta det psykologiska. Skulle nu min våg visa på minus tre kilo efter en vecka så känner jag mig mer motiverad att fortsätta äta rätt och träna, även fast det i verkligheten mest handlar om att vätskan i kroppen försvunnit.

Missade förra veckans skytte men tänkte ta igen det imorgon. Har verkligen längtat efter att få känna pistolens tyngd och lukten av krut efter att man avfyrat en serie. Det börjar snart bli dags för mig att få till några guldserier. Är ju bara fem tillfällen kvar. Förhoppningsvis startar dom upp en fortsättningskurs men det beror på om intresset finns. Jag är definitivt inte färdigskjuten efter tio gånger. Man kan aldrig bli bra nog. Tråkigt att sommarvädret försvann över en natt. Att stå och skjuta i regn, åska och blåst känns inte så lockande. Men har jag tur kanske ovädret dragit förbi tills imorgon kväll. Fast jag räknar inte med det. Nej, nu ska jag fortsätta mysa. Väntar på besök från Ryskan. Tänkte laga mitt sista mål kycklingvingar innan jag börjar med den nya dieten. Efter middagen kommer det nog inte dröja länge förrän jag sover i min säng. Är vansinnigt trött.



[ Frezze myser för fullt ]

Examensmiddag och kalas


Jag ska berätta om gårdagens kulinariska middagsupplevelse samt hur min egen självsäkerhet fick mig att bli lika borta som en klubbad säl. Som ni tidigare läst blev jag dubbelbokad. Thaikocken hade sin examensmiddag där gästerna bjöds på sju olika rätter. Jag visste sen tidigare att han var duktig på att laga mat men det här var första gången som jag fick uppleva det. Aperitivon serverades utomhus och bestod av tre smaker. Det kändes riktigt lyxigt att bli uppassad med drink och tilltugg medan man minglade runt med de övriga gästerna.

Gårdagens sjurättersmeny:

Tre smaker:

Lax - vattenmynta, majonnäs
Parmaskinka - honung. basilika, mozzarella
Jordgubb - färskost, bacon

Dryck: Watermelon dream

Förrätt:

Ravioli - ricotta, basilika, citronzest, spenat, parmesan

Dryck: Fasoli Gino 2008, Soave Borgoletto

Mellanrätt:

Lax - röd currypaste, palsternacka, yoghurt, koriander

Dryck: Deidesheimer Herrgottsacker 2008, Pfalz

Huvudrätt:

Kycklingrullad - ratatouille, koriander, mozzarella, bacon

Dryck: Melini 2008, Chianti Pian del Masso

Dessert:

Cheesecake - limocello

Dryck: Asti Araldica, Asti




Jag är rädd för att jag inte kan återge för er hur otroligt gott allting smakade. Att säga att maten smakade bra är ungefär som att säga att en Renoir-målning är fin. Mitt ordförråd räcker inte riktigt till. För att förstå någonting måste man vara där och uppleva det på plats. Så här i efterhand kan jag få det att vattnas i munnen på mig när jag tänker på Thaikockens kycklingrullad men det är just för att jag fått uppleva det first hand. Eller det ljuvliga efterrätten som bara smälte i munnen. När jag äter något som är så gott att jag sitter och stönar vid bordet, då har man verkligen lyckats med maten. Och jag var inte den enda. Det är lite svårt att välja ut några favoriter. Rätterna skiljde sig från varandra och går inte riktigt att jämföra. Varje rätt hade det där lilla extra. Laxen var vass och den tillhörande yoghurten mycket uppfriskande och kycklingen var saftig och i kombination med mozzarellan och bacon blev det en perfekt kombination av smaker.

Nej, nu har jag lyckats få mig själv hungrig på gourmetmat. Sådant får jag dock avstå ifrån de närmaste dagarna. VD:n introducerade en ny kickstart-diet som kallas för jetset-dieten. Och det består inte av champagne som en del kanske tror utan handlar mestadels om att rensa ur kroppen och bli av med massa onödig vätska. Varför det kallas kickstart är för att man ska se resultat fort så att man blir peppad att fortsätta. Jag har precis varit och handlat allt inför de första tre dagarna. Mer om jetset-dieten kommer senare.

Middagen startade halv sju igår och jag var tvungen att avvika runt tiotiden för att gå vidare till Slaktarns kalas. Tyvärr hade jag gjort ett litet misstag och låtit min egen kaxighet bli mitt fall. Eftersom fördrinken serverades utomhus på Thaikockens tillställning så plågades mina ögon ganska mycket av pollen. Självklart hade jag glömt att ta med mig min allergimedicin, men VD:n upplyste mig att hon hade medicin som jag kunde ta. Hon varnade mig dock för att jag kunde bli väldigt dåsig. Självsäker som jag var viftade jag bara bort varningen och sa att det där bara sitter i psyket. Sen var tabletten så pytteliten att jag inte alls trodde på att den kunde ge några större biverkningar. Och jösses vad jag fick äta upp det efter nån timme. Jag har aldrig någonsin blivit så trött av någon medicin förut. Inte ens när jag åt åtta citodon om dagen efter min operation. Hädanefter kommer jag kalla VD:ns allergitabletter för knockout-piller, för det var exakt vad jag blev.

Tyvärr påverkade det även efterföljande festen hemma hos Slaktarn. Jag var så trött att jag kunde ha somnat stående. Heeeeelt galet. Vid halv tolv gick det inte längre att låtsas vara vaken. Jag var tvungen att ta bussen hem och efter att jag tvättat bort sminket somnade jag på stört. Låg och sov nio timmar i sträck! Det har aldrig hänt förut. Vanligtvis sover jag sex timmar och ibland sju om jag varit ute och svirat kvällen innan. Men nio timmar! Nytt rekord. Nu vet jag bättre än att käfta emot när VD:n har något att säga.




[ Finklädda damer ]



[ Underbart sommarväder ]



[ Kvällens stiligaste ]



[ Thaikocken kommer ut och minglar ]



[ Gruppfoto ]



[ Fördrinken ]



[ Mingel ]



[ Kycklingrulladen - en av mina favoriter ]



[ Serveringspersonalen och kockarna ]

Tack för en fantastisk middag!

Konsten att fixa sig på nolltid


Och fortfarande hinna blogga om det. Jag är dubbelbokad ikväll. Thaikocken har sin examensmiddag halv sju. Sjurättersmiddag för en skamlöst billig penning. Det blir med andra ord två kalas. Har suttit hela eftermiddagen hemma hos VD:n kära vän och njutit av mousserande vin och jordgubbar. Inte helt fel. Tyvärr blev jag solbränd så jag har fått två fula ränder efter bh-banden. Är ganska bitter över det men jag ska inte låta det få förstöra kvällen. Jag ska heller inte tänka på alla mina pollenbesvär jag haft idag. Ögonen bara rinner och förstör min makeup. Nåja. Sluta klaga.

Jag har tre presenter som jag precis lyckades slå in och dessa ska ges till Obygdsjuristen, Slaktarn och Slaktarns fru senare på kvällen. Men först är det alltså en gourmetmiddag. Jag slängde på mig en sommarklänning och försökte piffa till håret så gott det gick. Det är nytvättat men jag hinner varken platta eller locka det. Nu är jag nästan genomblöt av svett. Igen. Att ens röra sig i min lägenhet är lika varmt som att springa genom Saharaöknen.

Nu måste jag springa hem till VD:ns vän igen för där är ett helt gäng som ska på examensmiddagen. Får bättra på sminket där. Jag må se någorlunda städad ut men jag kan tyvärr inte säga detsamma om min lägenhet. På fullaste allvar ser det ut som en tromb dragit igenom hela stället. Hade varken ork eller lust att bädda i ordning i soffan efter att VD:n övernattat här. Och kläder ligger slängda hej vilt. Imorgon blir det stora städdagen för mig. Förhoppningsvis mår jag bättre än vad jag gjorde imorse. Självklart kommer jag ta kort på den fantastiska maten och alla trevliga festmänniskor. Ni får se allting imorgon. Tjingeling!




[ Blommig volangklänning med matchande rosa pumps ]



[ Piffade till min strama knut med lite blommor ]

Dagen efter


På Casa de la Lull finns det ingenting som heter sovmorgon. Här kliver man upp när värdinnan vaknar. Det vill säga okristligt tidigt. Hehehe. Efter två flaskor vin och drink på det hade man lite ont i håret när man vaknade imorse, men efter en Alvedon och en stadig engelsk frukost är man snabbt med i matchen igen. Nu är både VD:n och jag nyduschade och fräscha. Strax blir det sushi-lunch i det sköna vackra sommarvädret. Vad hände med det dåliga vädret? Förbannade nyhetsmorgon. Man kan aldrig lita på deras väderprognoser.



[ Early in the morning ]

Min romantiska kväll med VD:n




[ Skålar in vår kväll med lite rosébubbel ]



[ Somtam och kycklingvingar ]



[ Två töser som verkligen älskar mat ]



[ Inte mycket kvar när vi varit i farten ]



[ Sussilulls tryffeltårta med grädde och hallon ]



[ Efter två flaskor vin är man ganska i gasen ]



[ Chopin och levande ljus - roooooomance ]

Den perfekta klänningen




[ Den perfekta sommarklänningen - tyget är helt underbart ]

Alltid samma misstag


Jag är lite arg på mig själv just nu för jag gör alltid samma misstag varje år. Att jag aldrig lär mig. Igår var det som ni alla säkert fick erfara väldigt varmt ute. Jag skulle hem på fika hos Amanuensen och bestämde mig för att inviga sommarskorna. Vi bor på cirka femton minuters promenadavstånd från varann. Inga problem tänkte jag. Mina sommarskor har en liten pluttig klack och jag använde dom förra året nästan varje dag så dom är väl använda. Till min förskräckelse insåg jag efter halva vägen att jag gjort ett ödesdigert misstag. Jag verkligen kände hur vattenblåsorna frodades under den korta men ack så plågsamma promenaden. När jag kom fram till Amanuensen langade jag över tårtan till honom och sparkade av mig skorna och svor några ramsor. 

Jag trodde att blåsorna skulle försvunnit över natten men de har snarare blivit fler. Värst är det på höger fot. Där har jag både under foten och på mina stackars tår. Så går det när man tror att det går bra att promenera i skor man inte använt på nio månader. Nu måste jag vänta tills blåsorna försvunnit och förhoppningsvis blir min hud lite tåligare efter detta så jag kan använda alla mina pumps. Testade mina lila med rosett och det gick inte alls att gå i dom för blåsorna gjorde så ont. Har ni några bra tips för att snabbt bli av med vattenblåsor? Och säg inte att jag ska picka hål på dom för det tycker jag är vidrigt. Samt att det gör lika ont om inte ondare efteråt. Suck. Det enda som inte gör ont är ching-chong-tofflor. Men hur snyggt är det på en skala om man ska bort på kalas?




[ Älskade pumps - som jag bara kan använda om jag står helt stilla pga mina blåsor ]

Celebert besök


I eftermiddag får jag alltså celebert besök av VD:n. Jag står för käket och hon står för vinet. Tjejsnack kommer det bli så det räcker och blir över. Har sett fram emot detta länge. Somtamen är klar, kycklingvingarna är inhandlade och marinaden är gjord. Bären till tårtan är på tining och det är bara grädden som behöver vispas. Återstår för mig att dammsuga lägenheten och ta en dusch. Den andra för dagen. Men inte så konstigt att man blir alldeles svettig och varm när solen obarmhärtigt värmer upp hela lägenheten. Jag trotsar pollenallergin och har smällt upp fönstret på vid gavel. Idag ska jag bara slappa och njuta av god mat och gott sällskap.

Såg att dom hade startat upp sommarpasset på Sats. Det betyder att man hämtar ut ett stämpelkort och ser till att träna minst två gånger i veckan hela sommaren och till hösten får man en liten belöning. Funderar på att haka på det så småningom. Det blir givetvis ingen tokträning men lite crosstraining i lagom tempo är aldrig fel. Man måste ju börja någonstans. Kanske kikar förbi redan i helgen. Inga provsvar har dykt upp så det blir till att vänta ytterligare några dagar. Har dock på känn att det inte kommer visa något. För så lätt ska det ju inte vara.

Imorgon är det kalas för mina kära vänner Obygdsjuristen och Slaktarn. Ska bli kul. Det är först nu jag verkligen kan se fram emot det. Men att köra all in är uteslutet. Har inte ens bestämt om jag ska dricka. Vi får se. För mycket alkohol är inte så bra för läkningsprocessen. Nåväl. Roligt kommer det bli med eller utan rusdrycker. Det är alltid lika fascinerande att iaktta Obygdsjuristens ständigt misslyckade raggningsförsök. Ikväll ska det i alla fall bli gott med några glas välkylt vin. Håller vädret i sig kanske man till och med kan sätta sig ute på gården. Nej, mina vänner. Nu ska jag fortsätta med mitt. Jag önskar er alla en riktigt trevlig helg.




[ Lagar somtam ]



[ Tjejkväll med Sveriges snyggaste VD ]

Vilken härlig dag


Vilken härlig dag. Tryffeltårtan blev en succé och vi satt och avnjöt den på Amanuensens balkong. I stekhet eftermiddagssol. Måste dit imorgon igen för att hämta hem tårtan eftersom han åker bort och hinner inte äta upp resten själv innan han far. Men det passar alldeles utmärkt. Då kan jag bjuda VD:n på min hemmagjorda tårta när hon kommer på besök imorgon. Thaimat och chokladtårta. I casa de la Lull snålas det inte på läckerheter.

Bio med Ryskan och en svettig Russell Crowe är inte helt fel. Robin Hood-filmen var helt klart den bästa av dom jag sett. Kevin Costners gestaltning var ju mest skrattretande. Kändes lite för mycket Disney med en vårtig gammal häxa. Och lite för mycket dålig humor. Det enda jag har att anmärka på i den nya Robin Hood-filmen är alla små barn som ska vara med och fajtas. Den scenen kunde dom hoppat över.

Ikväll kommer jag sova gott. Jag är fantastiskt lycklig. Underbara vänner, familj och pojkvän. Känner att ett lugn sakta sänker sig över mig. Ett lugn jag inte känt på länge. Det är först nu som jag kan säga att jag är på väg tillbaka. På riktigt. Idag var första gången jag verkligen kände hur det luktade sommar. Och jag tyckte om det. Doften fick mig nästan att sväva. Och bloggen. Ja, den får jag inte glömma bort. För vad skulle jag gjort om jag inte kunde få ur mig allt jag tänkt och känt den senaste tiden. Och ni alla läsare. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Otroligt skönt att ha er här. Tysta och många gånger anonyma men ändå stödjande. Tack. 




[ Dagens outfit - sommarklänning of course ]



[ Amanuensens katt Herrman spanar in min chokladtårta ]

Folkpartist - javisst!


Jag tar för givet att alla mina högintellektuella bloggläsare tänker rösta i riksdagsvalet den 19:e september. Fick nys om ett test man kan göra för att se vilket parti som ligger närmast ens egna värderingar. Resultatet innebar en hel del överraskningar vill jag lova. Roligt att göra men jag tänker självklart fördjupa mig mer i frågorna som är extra viktiga för mig. Inte rösta efter resultatet från SvD:s valkompass. Klicka här för att göra testet. Jag valde att gå direkt till partikompassen för jag vet redan vilket block jag tillhör. Kommentera gärna vad ni tyckte om ert resultat. Var det väntat eller fick ni en smärre chock?

Att jag lutade mer åt Folkpartiet än Moderaterna har jag länge vetat om men att Sverigedemokraterna skulle komma på en fjärdeplats fick mig nästan att trilla baklänges. Men när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt. SD är ju inte ett parti med enbart en massa dumskallar. De vet hur de ska driva sin politik. Sen att somliga köper hela konceptet med hull och hår är en annan sak. Ni behöver i alla fall inte oroa er för att jag kommer ge dom någon röst. Men jag har ju länge lekt med tanken på att testa hur jag skulle bli mottagen om jag låtsades vara en entusiastisk SD-anhängare.




[ Folkpartist - javisst ]

Triviala problem


Det är något fel på mig. Eller så börjar jag bli normal. Jag vaknar inte längre på morgnarna. I alla fall inte vid fem eller sex som jag brukade göra. Nu ligger jag faktiskt och sover till åtta! Skandal. Men jag antar att jag fortfarande försöker återhämta mig. En annan ovana som jag börjat med är att jag får svårare att somna på nätterna men jag tror det bara är något temporärt. Eftersom jag inte aktiverar mig så mycket på dagen är det självklart att min kropp inte blir lika trött. En ytterligare förändring som skett är att jag börjar kunna tänka klarare. Mitt humör är det heller inga större fel på förutom att jag kan bli väldigt förbannad när jag får höra om idiotiska personer och händelser. Då spar jag inte på krutet. Kanske ett bevis på att jag börjar få mina känslor tillbaka. Hellre passionerat ilsken än apatisk och likgiltig.

Idag ska jag försöka trötta ut mig själv lite så där lagom. Handla en sväng på förmiddagen, sedan hem och baka en tårta till fikat med Amanuensen vid tre och tjugo över fem ska jag träffa Ryskan utan för Filmstaden. Har bokat två biljetter till Robin Hood. Underbart! Men som den pensionär jag är valde jag 18.00-föreställningen. Apropå biobesök så har jag ett dilemma. Jag tycker att man alltid ska köpa popcorn när man går på bio. Och äter man popcorn så blir jag alltid ganska törstig. Men dricker jag läsk så blir jag nödig och då får jag hålla mig genom hela filmen för jag vägrar gå ut mitt i filmen. Vad göra? Kanske helt enkelt få skippa popcornen. Kul att man har ork att bry sig som sådana triviala problem.

Det är alltid lika spännande att gå på bio. Jag undrar jämt hur biopubliken kommer att bete sig. Hoppas varje gång att alla ska uppföra sig lika exemplariskt som jag men av någon anledning verkar jag ofta hamna bredvid riktiga nötskallar. Ni vet, såna som alltid ska prata, fippla med mobilen, gapskratta åt ingenting och bara vara allmänt störiga under hela filmen. Varför går man på bio och betalar dyra pengar för att bevisa för andra hur fullomligt efterbliven man är? Kanske därför jag lite strategiskt försöker välja den tidiga föreställningen vid biobesök. Jubelidioterna föredrar ju ofta den senare. Jösses så tjurig jag känner mig. Gnällig och folkilsken. Vilken skön känsla!



Sakta sakta


Jag låg kvar och vilade i sängen ganska länge idag. Men sen hände något överraskande. Jag började känna mig rastlös. Tidigare har jag inte känt annat än orkeslöshet men nu kanske jag äntligen börjar få energin tillbaka. Sakta sakta. Väntar spänt på provsvaren. Känslorna är blandade. Någonting inom mig säger att de inte kommer hitta något den här första omgången även fast jag hoppas på det. Jag tror det är mitt sätt att förbereda mig för en eventuell besvikelse. Vill ju att det ska gå fort och vara enkelt att fixa. Nåja, ingen idé att gräva ner sig i det längre. Jag kan inte göra annat än vänta.

I helgen blir det lugna puckar. På fredag kommer VD:n på besök för en tjejkväll med övernattning. Tänkte laga somtam och kycklingvingar. Sen ska vi prata hela kvällen. Det var evigheter sedan vi umgicks annat än i festsammanhang. Den kvinnan har verkligen fullt upp. Men vad annat kan man vänta sig av Sveriges mest företagsamma kvinna. Beundrar hennes drivkraft. Lördagskvällen är uppbokad för att fira Slaktarns och Obygdsjuristens födelsedagar. Det blir kalas hemma hos Slaktarn, men ingen alkohol eller utgång för min del. Det klarar inte min hälsa.

Dags att återgå till sängen. Inte sova men vila. Hoppas ni alla mår bra och att er vecka inte varit alltför jobbig. Det är alltid lika trevligt att ni håller mig sällskap. Men ut och njut av det vackra vädret istället för att sitta framför datorn. Det skulle jag gjort. Puss och kram på er. Jag kanske återkommer lite senare ikväll.

Att tiga ihjäl en vänskap


God morgon. Eller god förmiddag beroende på hur man ser det. Jag har en vilodag idag. Behöver det. Nollställer hjärnan och låter kroppen vila. Lyckades hålla mig vaken hela dagen och eftermiddagen igår och sov som en stock hela natten. Engelsmannen kom förbi igår på middag. Vi har glidit isär de senaste åren men börjar så sakteligen hitta tillbaka till varandra och jag tycker det är jätteroligt. Det blir så ibland. Att man liksom glider ifrån vissa vänner. Men jag gör det inte frivilligt. Alla är vi olika när det gäller att upprätthålla kontakt och kommunikation med våra nära och kära. Jag jobbar väldigt mycket med internet. Facebook. Msn. Mail. Men även sms. Nu för tiden tycker jag inte det är acceptabelt att säga att man har så mycket att göra att man inte hinner skriva en mening och trycka på en knapp. Jag har tröttnat på att jaga folk. Tycker bara det är synd att så många saknar vanlig hederlig hövlighet.

Det är alltid tråkigt när man tappar kontakt med vänner av egentligen ingen anledning. Speciellt när man stått varandra nära. Jag har försökt behålla kontakten med somliga men möts bara av tystnad. Gång på gång har man försökt få någon respons tillbaka, någon förklaring eller bara den vanliga kommentaren att det varit lite mycket att göra på sistone. Men efter månaders tystnad inser jag helt enkelt att den vänskap man hade inte var värt särskilt mycket. För även om jag själv kanske tyckte det så är det inte alltid ömsesidigt. Bara för att jag själv anser att en vänskapsrelation ska vårdas likadant som ett kärleksförhållande innebär inte det att resten av världen tycker det, men att tiga ihjäl en vänskap är det mest meningslösa sättet att göra slut med en vän. Då föredrar jag hellre ett rejält bråk.

Din feta lilla gris



Jag måste börja träna på gymmet igen. Men jag ska ge det några dagar till. Tre friskdagar var tydligen inte nog förra gången. Tror i och för sig inte det spelar någon roll ifall jag varit frisk i tre dagar eller tre veckor. Det spelar ingen roll om jag klär på mig ordentligt eller äter vitaminer. Eller att jag bara stannar inomhus hela dagarna och tar det lugnt. Jag kan ändå bli sjuk när och var som helst på mindre än en timme. Men jag väntar tills provsvaren kommit innan jag tar tag i träningen igen. De borde dyka upp i slutet på veckan eller i början på nästa. Immunbristutredning är inte direkt högprioriterat. Det enda jag kan göra för tillfället i ett försök att hålla min vikt nere är att äta regelbundet och nyttigt.

Jag är så himla less på att gå omkring som en fet gris och inte kunna träna bort skiten. För jag är inte så dum i huvudet att jag tror att endast en drastisk ändring av kostvanor får mig att gå ner mina 15 kilon som jag lagt på mig de senaste tre åren. När jag var yngre räckte det med att jag slutade äta för att rasa i vikt men det var både ett idiotiskt sätt att gå ner i vikt och gjorde mig bara underviktig och inte vältränad. Jag måste röra på fläsket. Det gäller alla. Skit i alla genvägar. Ät sunt och sluta proppa i er en massa skit. Framför allt sluta upp med att sitta på era lata feta arslen och glo på tv eller sitta framför Facebook. (Hahahaha, DET rådet borde jag ta till mig).

Det är bara den där lilla grejen med hälsan. Som både Ryskan och P påpekat så är det inget fel på min disciplin. Jag kan träna stenhårt i två-tre veckor och sen blir jag sjuk och sängliggandes i minst en vecka. Sen försöker jag återuppta träningen och så händer samma sak igen. Gång på gång. Finge jag vara fullt frisk i tre månader skulle jag kunna göra underverk med min kropp. För det är vad det tar att komma i form. Minst tre månader. Eftersom jag inte egentligen lider av någon fetma kan jag räkna med en stabil viktnedgång bara jag håller igång med en kontinuerlig träning. Och hur fanken ska jag lyckas med det när jag är sjuk hela jävla tiden?

Nej, efter provsvaren så ska jag börja träna. Jag mår inte bra om jag inte får träna. Det går inte att avstanna helt i fysisk aktivitet bara för att jag är rädd för att bli sjuk. Då blir jag ännu mer deprimerad och då kommer ni inte orka med mig längre. Jag orkar nästan inte med mig själv längre. Så less och äcklad av mig själv. Fet, sjuk och deprimerad. Vilken kul prick jag är. Bra att mina vänner står ut med mig. Än så länge. Jag får ju för fan skärpa till mig snart. Jag ska göra det. Snart. Jag lovar. Urk.



Bästa flash moben ever

Ching-chong


Jag avskyr att bli brun. Nu när solen är framme så får jag passa mig. Dags att plocka fram parasollet om jag skulle få för mig att lämna lägenheten. Efter tio minuter i solen har jag fått solränder. Jag överdriver inte. Det fulaste jag vet är när jag får två ränder efter axelbanden på klänningar och linnen. Den randen går inte bort förrän någon gång kring jul. Jag förstår mig inte på ni människor som släpar era arslen till solariet eller pressar ute i solen för att bli bajsbruna. Urk. Vad skulle jag inte göra för att få lite av det nordiska pigmentet. Att se ut som en skär liten gris är bättre än att se ut som en skit. Ofta är jag bra i början av sommaren när det gäller att hålla mig borta från solen men allt eftersom soldagarna går orkar jag inte bry mig. Det slutar ändå med att jag ser ut som en bränd pepparkaksgumma när sommaren är över.



[ Mitt parasoll som jag köpte i ching-chong-landet ]

Jippikayey motherfudger


Jag hade nästan glömt bort hur förbenat varmt det kan bli i min lägenhet. Solläge hela morgonen och förmiddagen, alla fönster på solsidan och ingen balkong. Jippikayey motherfudger! Det var bara att skruda om till klänning. Tur att jag varit så förutseende och handlat på mig många sköna och luftiga klänningar. Som sagt, har ju varit tvungen att skrota ganska mycket kläder på grund av min fetma. Trots att min käre far snickrade ihop riktigt fiffiga galler till mina fönster förra sommaren för att hindra mina alltför självmordsbenägna katter från att trilla ut, så kan jag inte öppna fönstren eftersom min pollenallergi är alltför besvärlig. Det är bara att bita ihop och låtsas att man befinner sig någonstans i Borneos djungel.

Annars då undrar ni. Nu borde väl mitt sinnestillstånd förbättrats något. Det är ju rena rama idiotin att gå omkring och vara deprimerad i mer än ett par dagar. Ärligt talat så vet jag inte längre. Jag känner mig fortfarande ganska borta. Fysiskt mår jag bättre men mentalt är jag rätt nere. Shit happens skulle jag vilja säga till mig själv. Bara att skaka av sig det och se framåt. Lägga om planerna lite och ge sig fan på att komma igen. Och nu när jag skriver det så låter det inte så dumt. Det känns faktiskt som om jag kan ta det till mig. Åtminstone lite grann.

Det är på tiden att jag verkligen tänker på mitt eget välbefinnande och fattar beslut utifrån mina egna förutsättningar. För vem vet bäst om inte jag själv. Jag måste sluta lyssna på omvärlden. Allt jag gör är ju för min egen skull. So what om jag kan räkna antalet friska dagar den senaste månaden på ena handen. Loppet är inte alls kört. Jag hade bara lite otur den här gången med hälsan. Precis som förra året men jag tog mig i kragen hela sommaren och gled in i mål. Det ska jag göra i år med. En favorit i repris. Men först och främst ska jag få bukt med min hälsa. Är inte den i toppform blir allt annat så mycket svårare. Men jag ska fixa det. Vänta på provsvaren och fatta ytterligare beslut hur jag ska gå vidare. Och i augusti mina vänner, då jävlar ska jag sätta den så in i helvete!





[ Dagens klänning ]

Sleeping beauty


Det blev inget skytte idag. Jag var alldeles för trött. Viljan fanns men min kropp vägrade. Har bara sovit dag. Flera timmar. Trodde inte jag kunde sova så mycket men ack så fel jag hade. Nu är jag hemma hos P igen efter en dag ute med vovvarna. Det gick bra att vara ute en stund. Vädret var förvisso alldeles underbart men jag hade glömt bort att jag inte tycker om värmen. Satt i skuggan och njöt medan min andra hälft passade på att få lite sol. Vilken skillnad det är utomhus när all grönska slagit ut. För någon vecka sedan var det inte alls lika grönt. Kände inte alls igen mig. Försökte undvika björkarna så mycket som möjligt. Ondsinta träd.



Helvetet på jorden


Idag ska jag trotsa pollenhelvetet. Jag har laddat med allehanda allergimediciner samtidigt som jag varit en duktig flicka och tagit de dagliga tabletterna och inhalationerna. Nu ska jag ut och njuta av det fina vädret. Jag och P ska rasta hundarna. Ingen rask promenad utan i ett mer hasande tempo hade jag tänkt. Allt för att inte reta upp hostan. Jag kan dock inte vara ute särskilt länge. När vädret är som det är kan jag inte annat än beskriva det som helvetet på jorden. Jag är rätt trött på alla råd om att ta det lugnt och vila. Det gör ändå ingen skillnad. Eftersom det inte handlar om någon vanlig liten förkylning som råkar vara extra seglivad just den här gången så fungerar inte de vanliga kureringstipsen.

Vad jag vill veta och som jag hoppas att läkarna kan klargöra för mig är ifall det finns någon bakomliggande sjukdom som bidrar till alla mina förkylningar. Min pollenallergi gör ju inte heller saken bättre eftersom symptomen för det är ganska snarlik en förkylning. Vad jag lidit av nu de senaste fem veckorna skulle mycket väl kunna vara en kombination av både pollen och förkylning. Men det faktum att jag drabbas av återkommande förkylningar året runt och att jag blir lika utslagen varje gång är någonting som inte stämmer överens med pollen. Jag avundas er friska själar som inte har en susning om hur det känns att jämt och ständigt vara sjuk.





[ Pollen - helvetet på jorden ]

Alive N kickin'


Just nu tycker jag om måndagar av en enda anledning: pistolskyttet. Förra gången var det riktigt ruggigt väder men om man ska tro väderrapporten så skulle det bli runt 20 grader varmt. För säkerhets skull tar jag ändå på mig vinterjackan och mössa. Onödigt att riskera ännu en kraftig förkylning. Så länge jag inte har feber eller är sängliggande finns det inte en chans att jag skulle missa ett skjuttillfälle. Vi är redan uppe i den femte träningskvällen av tio. Den här gången ska jag inte glömma bort att ta med mina glasögon. Kanske var det en ren tillfällighet men jag har aldrig skjutit så bra som när jag skippade linserna och bara körde på glasögon. En poäng ifrån min första guldserie om jag inte minns fel. Och i stort sett alla skott inom den svarta cirkeln. Bra kört. Hoppas att det går ännu bättre ikväll. Jag behöver känna den där störtsköna adrenalinkicken man får efter att ha skjutit en ruskigt bra serie.

Jag fasar dock för att vistas utomhus. Och för att röra mig bland folk. Men jag kan inte sitta instängd längre. En dag till inomhus och jag blir kocko i kolan. Jag behöver frisk luft. I måttliga mängder. Gärna pollen-och bacillfri luft men det är nog för mycket begärt. Trillar jag dit igen så får det väl vara så. Efter fem veckor med ständiga och återkommande förkylningssymptom har jag vant mig. Orkar inte längre deppa över det. Tråkigt att så mycket i mitt liv ska bli lidande. Jobbet, träningen och studierna. Men jag kan inte göra så mycket mer. Alla säger hela tiden åt mig att ta hand om mig själv. Och det har jag gjort. Till ingen nytta. Vanliga hälsoråd gäller inte för mig. Så länge jag väntar på provsvaren kan jag inte göra något. Nu vill jag känna att jag lever. Tacksamt att det bara krävs att jag ställer mig på skjutbanan, greppar pistolen och avfyrar några skott för att jag ska känna mig levande. 

 

Kropp och sinne


Helgen har varit ... händelselös. Jag har mest sovit bort dagarna. Kurerat mig. Tvingat mig att vila. Fast det har inte varit så svårt. Nu för tiden tycks min kropp leva sitt eget liv med egna behov. Inte vad jag själv vill. Det är ungefär så jag skulle beskriva mitt nuvarande tillstånd. Som om jag vore två olika personer. Min kropp och mitt sinne hör inte riktigt ihop längre. Och det känns ... konstigt. Obekvämt. Annorlunda. Och jag tycker inte om det. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva längre. Det är inte så mycket som känns upplyftande. Och jag föredrar ju att skriva mer upplyftande inlägg. Jag skulle kunna ljuga. Jag skulle kunna tvinga fram glädje. Men det skulle ni märka. Att ljuga ligger inte för mig. Det har det aldrig gjort.

Nu ska jag göra mig klar för att sova. Jag är så trött. Det märks att sommaren är på ingång för det är fortfarande ljust ute. När jag satte mig i taxin idag för att åka till min pojkvän tittade jag avundsjukt ut genom bilrutan på alla människor som var ute. Jag är riktigt avundsjuk på er som kan njuta av det vackra vädret. Njuta av alla vårkänslor som virvlar runt i kroppen. Ju mer jag iakttog desto mer distansierad kände jag mig. Vad jag längtar tills jag känner den där fantastiska frihetskänslan. Den där styrkan som ger mig energi att genomföra vad helst jag vill. Jag vet inte när och jag vet inte hur jag ska få känna den igen. Men jag lovar att tala om för er när det sker.



Can't touch this

Ett stick av längtan


Det första jag ska göra när jag blir frisk och smal är att plåta ett nytt skotema. Rotade fram mina modellbilder från min tredje plåtning och kan inte låta bli att känna ett stick av längtan. Så roligt att posera framför kameran. Det var tider det. Och nu har jag ännu fler skor. Snyggare och sexigare. Finns så mycket jag vill föreviga på bild. Jag har så många idéer som far runt i skallen på mig. Men det är omöjligt för mig att göra verklighet av dom. I alla fall just nu. Min hälsa och min fetma hindrar mig. Aaargh. Det är inte annat än att man blir lite frustrerad. Nåväl. Tålamod mina vänner. En vacker dag ska jag återigen stå framför kameran och leverera. Vänta ni bara.

Jag borde skriva ner alla mina fotoidéer samt vilka fotografer jag vill jobba med. Har stenkoll på de bästa fotograferna jag hitills arbetat med. Nu när jag varit i farten och plåtat en hel del så är jag rätt osugen på att jobba med totala främlingar. Om det nu inte råkar vara någon som rekommenderat honom eller henne. Ibland kikar jag in på MB och då och då har det trillat in PM från fotografer med olika fotouppdrag, men många är ganska oseriösa. Det känns nästan som en förolämpning att de tror att jag är så dum i huvudet att jag inte fattar hur amatörmässiga dom är. Vilket hån mot min intelligens. Men jag försöker vara hövlig och avböja vänligt men bestämt.



Pretty out of it


Idag bestämde sig min kropp för att strejka. För några timmar sedan var det som om varje liten cell i min kropp bestämde sig för att dö. Åtminstone kändes det så. Det enda alternativet jag hade var att lägga mig ner och slappnar av. Tog inte många sekunder innan jag sov som ett litet barn. Vaknade bara av en tjock svart katt som prompt skulle lägga sig på min mage och kurra. Jag somnade snabbt om efter att han lagt sitt till rätta. Nu efter x antal timmars sömn är jag fortfarande pretty out of it. Jag antar att det var bra att jag fick lite sömn. Kroppen behöver tydligen det har jag hört. Ska nog ta mig en till liten lur. Tack för mig.



[ Längtar efter sol men det gör inte min pollenallergi ]

En extra bonus


Jag blir glad av alla små krya-på-dig-meddelanden och mail jag fått de senaste dagarna. Från både vänner och bloggläsare. Vill säga tack så mycket till er alla. Skulle må riktigt ruttet ifall jag inte skulle haft möjlighet att skriva av mig. Jag måste få blogga för att må bra även fast jag mår dåligt. Hoppas ni förstod det där. Jag klarar inte av att bära allting inombords. Att ni sedan tittar förbi varje dag och läser för att ni bryr er eller är nyfikna eller både och är bara en extra bonus. Även fast många av er läser i det tysta så är det ändå skönt att veta att man aldrig är ensam. Jag tycker om er. Därför ska ni få en dagens bild. Det enda som är fräscht på bilden är mitt nytvättade hår. Annars är jag osminkad och sjuk. En riktigt usel kombination som sällan blir bra på bild. Men strunt samma. Here it goes.




                     [ Den sjuka, föga smickrande och synnerligen osminkade sanningen ]



Förr eller senare


Det är morgon. Jag klev upp tidigt. Vet inte riktigt varför. Hostan höll mig vaken hela natten. Kräktes blod imorse. Sen kokade jag honungste och drack till fördärvelse. Det är vackert väder idag. Önskar att jag kunde njuta av det. Kikade ut genom fönstret och fick syn på herr Hare. Då blev jag lite gladare. Jag älskar djur. Alla djur som är söta och mjuka. Utanför mitt fönster på gräsmattan bor det en stor fet hare. Tidigt varje morgon brukar han vara uppe och käka gräs. Förra året fanns det två harar men jag tror den ena blev påkörd. Platt som en pannkaka. Sorgligt.

Pappa handlade massa god mat till mig igår. Mycket grönsaker och frukt. Nyttig mat. Sen hade han köpt en bukett rosor. Jag älskar rosor. Varje gång jag känner mig lite deprimerad går jag in i köket och luktar på min blombukett. Tänk att något så litet kan göra mig så glad. En vacker blomma gör mig minst lika glad som ett gott vin eller en välsmakande gourmetmiddag.

Idag har jag inga planer. Förutom att tentaplugga. Jag ska åtminstone försöka tentaplugga. Ska jag vara helt ärlig känns det som om loppet redan är kört för den här gången. Det känns som om jag kommer behöva ta revansch i augusti. Och tanken på att göra det stör mig faktiskt inte det minsta. Det är lustigt det där. Att jag jämnt blir sjuk. När jag tänker efter så var jag sjuk förra året också så jag var tvungen att skriva tentan i augusti i stället för juni. Och det gick ju alldeles utmärkt.

Plugga över sommaren har jag inga problem med. Jag läser ju varje dag de resterande månaderna på året så en månad till skadar inte. Nu ska jag visserligen inte måla fan på väggen men jag talar bara om hur det ligger till. Kalla mig pessimist om ni vill. Jag försöker bara vara realistisk och förbereda mig. Positivt tänkande fungerar inte för mig när det gäller mina studier. Jag räknar in alla omständigheter och gör en rimlig analys. Har rätt så mycket erfarenhet av just den här situationen. Om jag är frisk kommer jag i alla fall gå dit och skriva. Det skadar ju inte att prova.

Det löser sig nog. Förr eller senare måste det lösa sig. Och förhoppningsvis hittar farbror Doktor en orsak till mitt bräckliga immunförsvar. Annars får jag kämpa mig vidare till en annan läkare och låta dom ta fler stickiga prover. Jag avskyr det men ibland måste man stå ut med skiten. Finge jag en önskan skulle det vara att aldrig mer behöva bli sjuk. Tänk så mycket jag skulle kunna träna då. Och så smal och fin jag skulle kunna bli igen.




[ Min vackra rosbukett som jag fick igår ]



[ Herr Hare käkar sin frukost ]

Sju svåra år


Jag ser ut som sju svåra år. Förfärlig. Snart vill jag sova. Men det kommer en matleverans strax. Det är mat som borde räcka i ett par veckor. Åtminstone tills jag kan handla på egen hand. Förbannade hosta. Och förbannade hostmedicin. Förstår inte att det ska vara så svårt att komma på en effektiv hostmedicin som inte innehåller morfin och sånt där man blir helt lullig i kolan av. Hosta sönder mig eller sova bort dagarna. Vilket väljer jag helst? Ingetdera! Imorgon ska jag försöka tentaplugga, hur hög jag än må vara på hostmedicin. Kan ni gissa hur mycket jag ligger efter? Jag vill inte ens tänka på det. Jag ska inte tänka på det. Inte ikväll i alla fall. P kommer över alldeles strax och vi ska krypa ner i soffan och påbörja ett maraton. Han har tagit med sig alla tre filmerna om Härskarringen. De två sista filmerna är extended version. Är man sjuk så har man förtur att välja fredagsmys och jag valde att kika på de bästa filmerna som någonsin gjorts. Nu ska jag ringa min far och se efter hur det går med handlingen. Tack och bock.




[ Dagens ...... ]

Första läkarbesöket


Jag var hos läkaren idag. Bröt ihop och förklarade vilket helvete jag lever i. Hon var oerhört sympatisk. Jag tyckte om henne väldigt mycket. Det gick självklart inte att komma ifrån nålarna. De var ju tvungna att ta en del blodprover, bland annat för att kolla upp om jag lider av någon form utav immunbrist. Men exakt vad det var för tester kan jag inte riktigt hålla reda på. Jag är inte särskilt väl bevandrad med läkarterminologin och alla dess förkortningar hit och dit. Nu återstår det bara att vänta. Jag hoppas på ett provsvar som kan tala om för mig vad problemet är men någonting säger mig att det kanske inte blir så enkelt. Jag börjar genast tänka negativa tankar. Om de inte hittar något fel, ska man bara ge upp då? Eller ska man kräva att dom remitterar mig vidare till någon form utav specialist? Varken min pojkvän eller mina föräldrar tycker att jag ska ge upp ifall provsvaren inte visar någonting. Jag har inte bestämt mig än ifall jag orkar kämpa hur länge som helst. Att ens erkänna att det är något fel på mig har ju tagit flera år.



 

Kämpar lite till


Nej, jag har inte gett upp. Jag ska kämpa lite till. Imorgon ska jag ringa till läkaren och försöka boka en tid. Och inte bara för att kolla upp mitt nuvarande hälsotillstånd utan för att de ska göra en ordentlig utredning på mig. Som av en ren tillfällighet såg jag ett dokumentärprogram idag om en liten pojke som alltid tycktes bli sjuk. Han behandlades för olika separa åkommor men blev aldrig helt frisk. Till slut var det en läkare som istället för att separera alla symptom buntade ihop allting och ställde en helt annan diagnos. Immunbrist. Sådana tester kan man göra på en vårdcentral. Jag hatar sjukhusmiljöer och jag hatar nålar. Just för att jag blev utsatt för väldigt mycket tester som barn. Det ger mig panikångest. Men att ständigt vara sjuk och aldrig riktigt kunna bli frisk ger mig än mer ångest. Det är nästan som att välja mellan pest eller kolera. Nu råkar det dock finnas en hel bunt med olika slags immunbristsjukdomar och det kanske inte går att upptäcka med en gång, men det vore skönt att kunna utesluta något dylikt, samtidigt som det vore skönt att få en förklaring till varför jag alltid blir så här sjuk. Det har bara funnits teorier men aldrig någon diagnos. Sjukdomen som nästan höll på att ta kol på mig som liten kan vara en orsak till mitt nedsatta immunförsvar, men det är också bara en teori. Och vad spelar det för roll med teorier om de inte gör mig bättre.

Jag har alltid haft extremt lätt för att bli sjuk. Minsta lilla feber eller förkylning och jag blev sängliggandes i dagar. Nu är jag 27 år gammal och jag är lika känslig för infektioner och bacillusker som ett nyfött spädbarn. Det har blivit så absurt att jag numera får lov att åka taxi från min pojkvän hem till mig för att jag inte ska utsätta mig för alla olika bakterier som flyger omkring på bussar. Att gå och handla är uteslutet för mig då det är alldeles för mycket folk som kan smitta ner mig så det får någon annan göra åt mig. Jag kan inte kliva utanför dörren eller knappt gå upp från sängen. Det känns som om jag lever i en glasbubbla. Nu får det vara nog. Och det lustiga är att just jag ska bli så sjuk jämnt och ständigt. Jag som avskyr att behöva ta mediciner eller ta kontakt med sjukvården. Om ni tänker er en hypokondriker och sedan föreställer er den totala motsatsen så har ni mig i ett nötskal. Det ska krävas mycket innan jag erkänner att jag är sjuk. Men efter fyra veckor fram och tillbaka i en till synes evig och ständigt återkommande förkylning får det vara nog. Då erkänner jag att jag måste uppsöka läkare. Men hade inte mina föräldrar satt ner foten och verkligen knuffat mig till att ringa så skulle jag nog dragit ut på det några veckor till. Om jag är rädd? Lite grann. Kanske mest för att de inte ska hitta någon förklaring. Att jag ska få nöja mig med att jag bara har lite otur med förkylningar. Jag är rädd för att jag ska behöva leva med en ofullständiga förklaring för resten av mitt liv.

Nu ska jag vara helt ärlig mot er. Jag ska säga precis som jag känner. Det här tar verkligen knäcken på mig. Vet inte hur många gånger jag gråtit de senaste dagarna i ren frustration. Det värsta var när jag äntligen trodde att jag var frisk och på mindre än en timme förändrades allt och jag började hosta så mycket att jag kräktes blod. Jag är så trött och så less på allting. Och jag har så mycket jag vill uträtta. Nu ligger jag bara i sängen, hostar, gråter och tar mina mediciner. Och blir fetare och fetare för att jag inte kan träna. Jag blir knäckt rent psykiskt också. Hur ska jag kunna må bra i mig själv om jag inte kan röra på mig eftersom jag jämnt och ständigt blir sjuk? Orkar jag kämpa lite till? Tack för att ni läser och stöttar. Det värmer. Kram.

Ingen förändring


Jag funderade på att inte blogga idag. Just för att det egentligen inte finns någonting att blogga om längre. Vem orkar läsa om en sjukling? Jag orkar i alla fall inte med det. Ingenting har förändrats sen igår. Ingenting alls. Har sovit större delen av dagen. Ska strax lägga mig igen. Livet suger.

Åt helvete med allt


Alla mina planer för morgondagen och resterande veckan har blivit inställda. Jag ligger i sängen och är dödssjuk. Att dagen kunde börja så bra och sluta så illa är något som inte förvånar mig längre. Näsan rinner, hostan tar nästan död på mig och jag kräktes upp middagen. Att bara röra sig några steg var oerhört påfrestande och jag har fått stanna flera gånger på grund av andningssvårigheter. Om det är samma gamla förkylning som återvänt i kombination med min pollenallergi vet jag inte men det spelar ingen roll längre. Ingenting spelar någon roll. Jag orkar inte kämpa längre. För detta bevisade bara att även fast jag känner mig frisk så kan jag lika gärna falla död ner på gatan vilken sekund som helst.

Jag har pratat med mina föräldrar. Det är dags att jag tar kontakt med sjukvården för att göra en ordentlig kontroll av mina värden. Jag orkar inte leva så här. Att ständigt bli sjuk och inte kunna leva ett normalt liv. Kanske kan läkarna en gång för alla se ifall det går att göra någonting åt mitt knappt existerande immunförsvar.  Kanske är det någonting jag saknar som dom kan fixa med ett litet piller. Man kan ju alltid hoppas. Det här är fjärde veckan jag är sjuk. Om jag hade haft någon ork kvar skulle jag blivit galen av frustration. Men jag orkar inte. Jag orkar inte tänka på någonting. Jag orkar inte känna. Nu fick jag som jag ville ändå. Inga känslor. Åt helvete med allt.

Karriärskvinnan


Kanske börjar energin så sakteligen komma tillbaka. Men än är det för tidigt att ropa hej. Imorgon bitti spelar det ingen roll hur jag mår för jag ska ändå sätta mig och hästa igenom så många uppgifter jag orkar. Engelsmannen kommer förbi runt tiotiden och vi ska plugga tillsammans. På eftermiddagen får jag ett efterlängtat besök från Stockholm. Det är Karriärskvinnan som kommer och hälsar på. Vi hade tänkt ta en fika och eventuellt powerwalka. Glöm inte bra promenadskor, gumman! Jag är så glad att hon föreslog det för mig idag efter att hon läst mitt tidigare inlägg. Man kan behöva någon att ventilera med. Någon som man inte hunnit träffa på länge. Längtar tills imorgon.


 

[ Karriärskvinnan och Sussilull ]

Din lilla idiot


Det krävs tydligen inte bara fysisk utmattning och ordentlig sömn för att rädda mig från den svacka jag för tillfället hamnat i. Jag känner mig fortfarande nere. Disträ. Ofokuserad. Orkeslös. Viljelös. Hopplös. Jag önskar att denna känslomässiga berg-och-dalbana kunde upphöra snart. Men ju mer jag försöker tvinga mig in i ett falskt sinnestillstånd som inte överensstämmer med mina riktiga känslor desto svårare blir det att hitta tillbaka till mig själv. Mer än en gång har jag känt mig alldeles utmattad. Både fysiskt och psykiskt. Och det tragiska i det hela är att det är jag som kämpar mot mig själv. Det är ingen annan som sätter käppar i hjulet för mig. Det är bara jag och mina egna förbannade tankar som gör mig så svag. Jag har pratat så självsäkert och övertygande om alla mina planer ifall saker och ting inte går som det ska den här terminen. Men när det kommer till kritan så har det nog bara varit kvalificerat skitsnack.

Det är självklart att jag kommer bli knäckt av ett misslyckande. Hur mycket jag än försöker snacka bort det. Jag tycker inte om nederlag. Speciellt inte sådana nederlag som får mig att bråka med mig själv. Förnuftet säger att nederlag är stärkande. Ett nederlag lär mig att ta nya tag och inte ge upp. Och det är sant. Gudarna ska veta att jag haft motgångar och till synes oövervinnerliga hinder i mitt korta lilla liv. Men på något sätt har jag kämpat mig i mål. Jag vet att jag alltid lyckas. Förr eller senare. Så varför i helvete kan jag inte ta det till mig och bara slappna av? Varför har jag valt att stänga ute förnuftet och tvingat mig att leva i en värld där jag famlar omkring i mörkret som en irrationell idiot? Jag vet inte hur länge jag kommer känna så här. För tillfället önskar jag att jag inte kunde känna någonting alls. Men det är inte jag. Det har aldrig varit jag. Lilla Lull. Alltid full av så mycket känslor.


Skepp ohoj




[ Skarholmen aka Skaris ]



[ Båtar och vackert väder ]



[ Lutar mig lite nonchalant mot veven - jag vevade upp hela masten ]



[ Pappa sätter fast massa mojänger på masten ]



[ Till vänster i bild ser ni den kranen vi använde ]



[ Glassar på däck ]



[ Familjens segelbåt - med mast och allt ]

En underbar dag


Jag behövde en dag då jag bara ägnade mig åt fysiska aktiviteter. Min kropp har skrikit efter endorfiner i flera veckor. Solen har strålat hela dagen och jag tog verkligen till vara på det. En timmes underbar promenad längs ån imorse och sedan tog jag bussen ut till Skarholmen för att hjälpa pappa masta på vår segelbåt. Vilken underbar dag ute på sjön. Har tagit många härliga bilder som jag får lägga upp lite senare. För tillfället är jag hemma hos Amanuensen. Vi dansade salsa och nu väntar jag på en sen men fantastiskt väldoftande middag. Det är skönt att umgås med Amanuensen. Att sitta på hans balkong i eftermiddagsssolen, dricka kaffe och surra om livet i allmänhet.

Jag behövde den här dagen. Fick ett litet sammanbrott tidigare idag men pratade ut med mina älskade päron om allt och det känns så mycket bättre. Jag vet inte om jag kommer ta mig samman tillräckligt mycket för att lyckas om några veckor men huvudsaken är att jag mår bra i mig själv. Det är en lång väg dit men jag är fast besluten att nå mina mål. Både när det gäller mina juridikstudier, min hälsa och min övervikt. Jag älskar min familj och alla mina vänner som ställer upp. Och självklart min älskade pojkvän. Ibland har man mörka deprimerande dagar men det är bara att påminna sig själv om all kärlek som man dagligen omger sig med så känns allting genast så mycket bätte. Tack för att ni finns.




[ Skönt balkonghäng i eftermiddagssolen hemma hos Amanuensen ]



[ Coola katten Herrman ]



[ Amanuensen och Herrman ]

Strålande sol


Jag kom hem till P efter pistolskyttet igår och hann inte koppla av ens en timme innan jag kände att min syn började försvinna. Första tecknet på en begynnande migrän. Fort som attan slet jag upp mina mediciner och proppade i mig två migräntabletter i hopp om att kunna förhindra attacken men icke. Det var bara för mig att lägga mig i sängen och vänta på att sömnen skulle komma. Nu har jag vaknat och känner mig mycket bättre. De värsta symptomen lyckades jag i alla fall förhindra. Jag slapp ligga med huvudet i en hink och spy.

Idag är det strålande sol och jag ska strax bege mig ut på en långpromenad. Tänkte försöka mig på utmaningen att gå från min pojkväns lägenhet hem till mig. Eftersom vi bor på varsin sida av stan kommer det bli en rejäl promenix. Men det behöver jag för konditionen och fettförbränningen. Jag vet inte hur väl mina ögon är återställda efter migränen men jag brukar inte kunna överanstränga dom dagen efter ett migränanfall. Av erfarenhet kan det orsaka en återkommande migrän. Om möjligt tentapluggar jag kanske max ett par timmar idag men annars ska jag mest fokusera på att ta det lugnt.

Att få mycket frisk luft känns som en bra idé så länge jag klär på mig ordentligt. Efter lunch kommer jag definitivt få min beskärda del av det. Planen är den att jag ska hjälpa pappa att masta på segelbåten idag. Ska bli skönt att få komma ut. Länge sedan jag var ute med båten. Även fast det hade varit roligare att segla så måste ju allt jobb göras såsom sjösättning och påmastning. Håller det vackra soliga vädret i sig så ska jag försöka ta några natursköna bilder.

En biologisk defekt


Ibland önskar jag att kvinnor inte vore så känsliga. Att jag inte vore så känslig. Men det känns som om det är en biologisk defekt som jag aldrig kan bli av med hur mycket jag än försöker. Låt mig förklara. Jag är för tillfället smått överviktig för min längd och vissa dagar gräver jag ner mig alldeles för mycket i det. Speciellt när jag inte kan göra något åt det. Som till exempel under de här veckorna jag varit sjuk. Men nu när jag fått hälsan tillbaka vill jag sätta igång och ändra på mitt destruktiva tillstånd. För även om jag är lite överviktig nu är detta inte en väg jag väljer att fortsätta på. För vem vet var det slutar om ytterligare tio år. Jag tänker inte belasta samhället mer än vad jag redan gör genom att bli sjukligt fet. Folk säger att jag inte har anlag för att bli det men jag tror alla kan bli obscent överviktiga om man har en taskig livsstil med dåliga matvanor.

Nu när jag knaprar vitamintabletter och tar en daglig dos av äppelcidervinäger känns det som om jag åtminstone försöker hålla min insida någorlunda ren. Vad jag märkt efter snart en veckas intag är att min hunger dämpats men om det är på grund av en placeboeffekt eller om det verkligen fungerar vet jag inte. Jag vet bara att jag måste kombinera med regelbunden motion. För att starta lite lätt är planen att gå en timmes promenad imorgon bitti och senare på kvällen köra ett 30 minuters spinningpass. Jag måste förbättra min kondition. Det är A och O. Men det är svårare när man inser att man tränar med cirka 10 kilo mer än vad man tidigare gjort.

Vad som fick mig att fundera över kvinnors konstanta fixering kring vikten, i vart fall min egen fixering, var att jag titade igenom några bilder från Mooremodellens inflyttningsfest. Jag tänkte inte på det innan men jag kan verkligen se hur mycket jag gått upp genom att bara titta på fotografierna. Och det är skrämmande. Helt ärligt vill jag bara gråta. Jag har svårt att verkligen känna mig fullständigt lycklig när jag är olycklig över min egen vikt. Och jag är värdelös på att ljuga och att dölja mina känslor. Jag ville inte vara med på så många fotografier därför att jag kände mig så fet. Senare ute på krogen blev känslan ännu värre tills jag såg en enormt överviktig tjej. Men då fick jag lite dåligt samvete över att jag tänkte att jag åtminstone inte ser ut så där. Än.

Jag vill göra något åt allt det här. Jag vill börja träna igen och jag vill hålla mig frisk så jag kan fortsätta träna och kämpa mot övervikten. Jag vill känna endorfinerna efter ett ordentligt träningspass och jag vill kunna se förändring både på insidan och utsidan. Känner mig så låg och inte särskilt sällskaplig just nu. Fast Charmknutten påpekade att det inte märktes. I vart fall inte på festen i lördags. Tur att han inte ser mig nu. Jag tycker om att prata med Charmknutten. Han är så enkel. Så ärlig och ser nyktert på saker och ting. Män tenderar att ha den egenskapen och det avundas jag dom.




Måndag morgon


Till min förvåning vaknade jag upp med träningsvärk i mina vader. Det tog ett par sekunder innan jag förstod varför. Gårdagens salsaträning. Skönt att känna smärta. Då känns det som om man gjort någonting vettigt. Apropå vettigt har jag precis tagit en lunchpaus efter drygt två timmars tentaplugg. Jag sitter hemma hos P och han skriver på sin uppsats. Efter lunch ska jag åka hem och fortsätta plugga. Har så vansinnigt mycket att läsa. Är nog tvungen att tacka nej till ganska mycket jobb framöver för nu börjar det verkligen dra ihop sig. Jag får helt enkelt fortsätta vara fattig som en kyrkråtta de kommande månaderna. Tre veckor kvar tills jag skriver. Jag måste läsa varje dag. Har inte råd att ha en enda tentapluggsfri dag för då kraschar min planering.

Nackdelen med att sitta och läsa flera timmar om dagen är att man blir så fruktansvärt seg i skallen. Lyckas jag bara genomlida måndagens obligatoriska läsning så kommer nog resten av veckan flyta på bra. Det är min teori vad gäller måndagar. Att första dagen på en ny vecka ger en hint om hur resten av veckan kommer se ut. Förutsättningarna att få en bra start är goda eftersom jag redan varit duktig och avklarat förmiddagens läsning. Ikväll har jag dessutom pistolskytteträning och det får mig alltid på bra humör. Perfekt avslutning på veckans första dag. Jag kommer skjuta varje måndag fram till midsommar. Lovely! Och midsommarplanerna för i år är verkligen så härliga att jag blir glad i själen när jag tänker på det. Havet, båtfärd, grillning och övernattning. Längtar redan.


Slutkörd


Jag är heeelt slutkörd. Slocknade ganska omgående hemma hos P. Har sovit i ett par timmar och det var verkligen välbehövt. Imorgon måste jag upp någorlunda tidigt för att tentaplugga. Men det har jag faktiskt ingen ångest för. Ännu. En god natts sömn och jag torde bli helt återställd. Förhoppningsvis slipper jag måndagsångesten. Bara jag ser till att göra det som måste göras. Jag gillar ju måndagar. Måndag betyder pistolskytte. Woohoo! God natt på er mina vänner. Hoppas ni haft en tillfredställande helg.


Lördagens festligheter


Jag har precis kommit hem efter två timmars salsa. Eftersom jag aldrig dansat det förut så gick Amanuensen igenom alla steg och turer en timme innan och sedan gick vi till Uppsala Danscenter för en timmes salsa. Jag gick in på näst sista danslektionen på en fortsättningskurs och klarade allting nästan lika bra som de övriga. Förvånar mig själv ibland faktiskt. Men jag har lätt för att lära och tar till mig saker väldigt fort. Nu är jag minst sagt sliten.

Gårdagens fest hos Mooremodellen var riktigt trevligt. En salig blandning med människor men ett skönt gäng. Extra roligt var att Engelsmannen följde med. Jag har inte träffat honom sedan han kom hem från Tanzania där han gjorde några månaders praktik. Han läser till sjuksköterska och jag vet att han har fullt upp hela tiden. Men nu ska vi försöka träffas lite oftare. Alltid roligt att träffa sina barndomsvänner.

Apropå barndomsvänner fick jag för första gången träffa Doktorandens flickvän. Hon var helt förtjusande. Vi klickade direkt. En skandal att det gått så lång tid innan vi träffades men huvudsaken är att man gör det. Jag tycker det är viktigt att man kommer överens med sina vänners respektive och jag blir alltid lika glad när man upptäcker att de hittat någon riktigt bra. Ibland har man råkat ut för riktiga rötägg men då är det bara att gå och hoppas i smyg att det någon dag tar slut.

Kvällen slutade med att vi tre par drog till Birger Jarl för att dansa. Jag och P, Butikschefen och Teknikern samt Doktoranden och hans flickvän. Och vilken kväll! Jag minns att vi dansade. Och jag känner det nu i mina fötter. Vet inte riktigt om värken beror på mina 13 cm höga stilettklackar jag hade igår eller om det är på grund av två timmars salsa. Troligtvis är det en kombination.

Planen för dagen är att röja upp lite hemma i lägenheten och sedan försöka tentaplugga några timmar. Lägg märkte till att jag lägger en betoning på ordet försöka. Jag är rätt mör i skallen efter helgens festande. Men man måste få ha roligt också mitt i all tentaångest. Fast nu är det slut på det roliga. Har varken tid eller råd med några fler extravaganta nöjen. Tre veckor kvar till domedagen. Huuua.




[ Butikschefen och Mooremodellen ]



[ Fr.v Engelsmannen, Flickvännen, Doktoranden och Teknikern ]



[ Standardposen när jag och Doktoranden tar kort på fyllan ]



[ Butikschefen och Engelsmannen ]



[ Kalsongmodellen (höger i bild) med vän ]



[ Mingel i köket ]



[ Förtjusande ]



[ Ser ut som ett bombnedslag efter att jag lagat fyllekäk - thainudlar of course ]



Salsa med Amanuensen


Kära blogg. Idag vaknade jag med en sprängande huvudvärk. Men det är självförvållat. Nu har så gott som alla vaknat till liv här i Casa de la Lull. Men det har varit en seg morgon. Gårdagen var sjuhelsikes rolig. Bilder och annat kommer senare för jag ska alldeles strax iväg och dansa salsa med Amanuensen. Det ni! Fast jag känner mig fortfarande rätt sliten. På återseende.

Kvällens partyoutfit




[ Älskar mina höga pumps - jag blir nästan lång i dom ]

Taaadaaah




[ Lockig ]

Jag - ett renoveringsprojekt


Det tar tid att göra sig i ordning när man är kvinna. För tillfället känns det som om jag håller på med ett enda stort renoveringsprojekt. Det ska rakas, plockas, skrubbas, smörjas, målas, sminkas och lockas. Här pratar vi inte om tjugominutersfixet som en man kommer undan med, utan det är en arbete som tar flera timmar. Just nu är grunden lagd. Och för att hinna med allt måste jag planera varje steg in i minsta detalj. Av erfarenhet vet jag till exempel vilket gigantiskt arbete det är att locka mitt tjocka långa hår. Det är med andra ord ingenting man gör i sista minuten. Nu går jag omkring nyduschad och myser i min sköna hemmaklänning men jag ska snart måla tånaglarna. Ska ha mina mördarklackar idag och när skorna har öppen tå känns det lite fräsigare att ha lackade tånaglar.

Än så länge är det ingen brådska med tiden. Jag räknar med att jag kan börja fixa håret vid tre. Ska vara lite tidigare hemma hos Mooremodellen och hjälpa henne inför festen. Sminkningen görs med fördel så sent som möjligt för att slippa spackla på ännu mer klet precis innan man går. Man ser som fräschast ut när man är på sekunden nysminkad. Jag är övertygad om att det kommer bli en riktigt rolig kväll. Vet inte om jag kommer köra all in. Det vore lite dumt med tanke på att jag fortfarande är lite småkrasslig samt att jag har salsa imorgon. Men vi får se. Kul ska det bli i alla fall! Tjingeling!



[ Lilla Lull i lockigt hår ]

 

[ Ni kanske förstår varför jag kallar dom för mördarklackar ]

En perfekt invigning


Gårdagens middagsbjudning blev en perfekt invigning på helgen. Rajsan och hennes sambo dök upp vid halv sju tiden med en hel låda Singha. Min första tanke var att det där kommer vi aldrig klara av att dricka upp men det visade sig vara ett felaktigt antagande. Äter man asiatisk mat är öl den perfekta drycken och vi åt och drack för glatta livet. Det var länge sedan jag hade en sådan trevlig intim liten bjudning och det var precis vad jag behövde. Och maten vågar jag nästan säga blev en succé. Det blev i alla fall inte särskilt mycket rester kvar och bara det säger ju att det var lyckat.

Jag måste erkänna att jag känner mig en aning seg idag. Fast på ett behagligt sätt. Fick ju ändå i mig en hel del öl igår och vi slutade dricka enkom för att ölen tog slut. Antar jag. Vid tolvtiden åkte gästerna hem och jag och P fick för oss att kräma på med gamla 60-talsdängor på Spotify. Vi satt säkert uppe ytterligare en timme och lyssnade på musik. Och nu får man betala priset. Men det är inte så farligt. Jag håller på att diska och det får mig alltid att må bra. Alkoholen inför kvällens fest hos Mooremodellen är på kylning och jag vet att jag bara behöver en dusch så är jag tillbaka i toppform igen.

Casa de la Lull öppnar klockan 17.00 för att ta emot Butikschefen och hennes man. Inte helt otänkbart att det blir en och annan Mojito innan vi traskar vidare till Mooremodellen. Och jag får inte glömma snittarna! Eller räkorna som ligger på tining. Och stenbitsrom. För vad vore mina snittar utan räktopping. Och ve och fasa ifall jag glömmer alkoholen. Men P kommer hit vid sextiden och han är inte på långa vägar lika glömsk som mig. Nu ska jag fortsätta diska,städa och svettas. Det är redan inhumant varmt i min lägenhet.




[ Mitt uppe i matlagningen ]



[ Tom kha gai ]



[ Chiliräkor i mängder ]



[ Dukat och klart ]



[ Varsågoda ]



[ Singha of course ]



[ Inte så pjåkigt ]



[ Tomma flaskor ]


Doften av thailändska revbenspjäll


Toodiloo. Nu är det färdigpluggat för idag. Ryskan kommer hit snart och jag ska strax börja förbereda lunch till oss. Hela dagen känns som en enda lång förberedelsedag. Men det är nödvändigt om man ska laga en fyra rätters middag ikväll. För att kycklingen ska bli extra god har jag kokat den i cirka två timmar tillsammans med korianderstjälkar, vitlök och chili. Nu är den klar och hela köket doftar ljuvligt. Ska snart ta på mig förkläde och gå in i rollen som slaktare. Jag har köpt ett halvt kilo riktigt fina revbenpsjäll som ska styckas och när jag ändå är på gång kan jag lika gärna strimla upp fläskköttet. Tigerräkorna är redan tinade och väntar i kylskåpet på att få bli omhändertagna. Idag är jag äntligen i toppform när det gäller matlagning. Härligt!


Uppdatering: Doften av thailändska revbenspjäll fyller hela lägenheten. Jag har hackat och donat så nu är det bara att sätta igång wookpannan och koka riset. I princip. Men vad skulle jag inte göra för en ryggmassage just nu. Thaimassage någon? Det är oerhört tillfredställande att stå i köket och laga mat i flera timmar men efter ett tag märker man att det sliter på ryggen. Jag vet inte varför men jag är nog så koncentrerad att jag inte alls tänker på hur jag står. Tur att jag inte lagar mat för jämnan för då skulle ryggen skrupna ihop är jag rädd. 

 



[ Kolla in sizen på vitlöken - bra skit! ]


Uppe med tuppen


Inget ovanligt där inte. Börjar tentaplugga så smått. Lika bra att få det avklarat tidigt på morgonen när solen inte lyser rätt in i min lägenhet. Sov som en stock inatt trots att jag gick och la mig strax efter tio. Det har nog aldrig hänt förut. Min normala tid för sänggående är snarare runt tolv. Kanske därför jag är så extremt utvilad just nu. För att jag la mig pensionärstidigt. Och då har jag ändå sovit en timme mer än vanligt. Jag ska nog faktiskt försöka utöka min sömntid till minst sju timmar. Jag klarar mig på mycket mindre men min kropp kanske skulle må så mycket bättre med lite mer sömn. Nu när jag tar vitamintabletter för att må bra kan jag lika gärna ändra på mina sovvanor till det bättre.

Fick ett efterlängtat paket på posten igår av Karriärskvinnan. Vi har bestämt oss för att tillsammans köra på en 21-dagars vitamin-och mineralkur. Kroppen ska tydligen må mycket bra av det. Det skadar i alla fall inte att testa. So what om det i slutändan skulle visa sig att det endast har en placeboeffekt, så länge resultatet blir bra. Då spelar det egentligen ingen roll. Det psykologiska är minst lika viktigt. Om jag äter en massa vitaminer som får mig att tro att mitt immunförsvar byggs upp och förstärks och jag sedan lyckas undgå att bli sjuk så har det ju fungerat precis som jag ville. Om en vecka eller två kanske jag till och med kan träna igen. Det vore fantastiskt.

Min sjukdomsperiod är inte över riktigt än. Hostan finns kvar så jag måste fortsätta ta Cocillana. Nackdelen med medicinen är att man lätt blir lite trött och darrig. Och så smakar det inte så gott heller. Nåväl. Nu ska jag inet gnälla som en liten barnrumpa utan bara bita ihop och köra på. Jag bör ha åtminstone två helt symptomfria morgnar innan jag kan sägas vara helt återställd. Som det är nu kan jag verka helt frisk vissa stunder för att sedan kraschlanda under kvällen. Och som idag var morgonen inte så behaglig med all min hosta. Men snart så! Det är på väg åt rätt håll. Woohooo!


Glamourmodeller och gula febern


Under en längre tid har jag fått vänförfrågan på Facebook från främmande killar. Personer jag aldrig någonsin träffat eller hört talas om. Förstår inte riktigt varför dom tror att jag skulle acceptera deras förfrågan när jag inte ens vet vilka de är. Till en början blev jag irriterad men nu har jag förvandlat det till en lek. Jag har nämligen upptäckt vad det är för typer som försöker tigga sig till en vänförfrågan av mig. Jag ser det på våra gemensamma vänner. För att göra det lite mer spännande försöker jag gissa vilken grupp han tillhör innan jag klickar på knappen som avslöjar de gemensamma vänner. Antingen är han bara vän med asiatiska kvinnor eller så är han vän med Sveriges alla glamourmodeller. Inte så fräscht kanske. Känns faktiskt ganska äckligt. Jag är definitivt inte intresserad av att ha okända män på min vänlista som tycks samla på antingen glamourmodeller eller har gula febern.




[ Fotograf Oscar Edwards ]

Helgen lockar


Nyinköpt lagbok (på tiden) och nylackade naglar. Life is good. Orkar dock inte lägga alltför lång tid på den franska manikyren eftersom den ändå kommer ta stryk på måndag när jag håller på och pillar i ammunitionen i magasinet. Men inför helgens festligheter ska jag göra mig fin. Imorgon blir det thaimiddag hemma hos mig med Rajsan och hennes sambo. Jag har köpt fläskkött, revbenspjäll, tigerräkor, kyckling och halva thaiaffärens grönsakslager så det ska nog räcka. Ska bli riktigt gott att äta thaimat och umgås med nära och kära. Kommer ta en hel del matbilder misstänker jag. Ett sant tecken på att jag snart kan kalla mig för helt frisk är just att jag får tillbaka passionen för matlagning.

Snittarna till Mooremodellens fest på lördag är klara och det återstår bara att tina räkor till garnering. Men det kan jag göra samma dag. Håret ska fixas och bli lockigt för en gång skull. På önskemål från M. Det är ju hennes fest så hennes vilja är min lag. Säger vi. Skorna, klänningen och accessoarerna är redan utvalda. Såklart. Butikschefen och hennes respektive anländer någon gång på lördagkvällen för att ansluta sig till festligheterna. Min lilla lägenhet förvandlas återigen till Hotell Lilla Lull. Inte mig emot. Fyra vuxna och två rabiata katter. Och en lägenhet med morgonsol och inga fungerande persienner. Kan bli intressant.

Slutligen ska jag och Amanuensen träffas på söndagen för en snabb genomgång av lite salsamoves och något som tydligen heter dile que no. (Någon som kan förklara? ) Ingen aning om vad det är. Jag kommer osökt att tänka på quinoa. Hur som haver. Han ska ta med mig på en salsalektion på Uppsala Danscenter. Ska blir roligt men ack så tafatt jag kommer vara på dansgolvet. Jag har inte rört mig i sådana omgivningar på flera år. Det kan sluta hur som helst. Troligtvis att jag sätter mig ner för att inte riskera att de övriga deltagarna snubblar på mina klumpiga fötter.

Och sen är det måndag och då är det pistolskytte! Längtar!





[ Lagboken - min bästa vän ]

Dirty Dancing



[ Bachata is the shit! ]




Efter att ha kikat ett antal gånger på mitt favoritklipp var det någonting som kändes bekant. Och sedan slog det mig. Visst tusan är vissa dansmoves på pricken lik den danskoreografi som man använder i filmen Dirty Dancing? Har aldrig tidigare tänkt på att Johnny och Baby dansar bachata. Eller i vart fall väldigt snarlikt. Jag är inte så bekant med de olika dansstilarna men jag vet i alla fall att mitt hjärta klappar lite extra för kubansk salsa och just bachata. Vore helt fantastiskt roligt att lära sig dansa salsa någon dag. Innan jag blir gammal och grå.

En liten notis




[ Har ni sett vilken snygging som pryder dagens Metro? VD:n of course! ]

Dagens agenda


God morgon alla underbara! Jag håller på att tvätta. Igen. Fast den här gången mina kläder. Har satt igång med tentaplugget samtidigt som jag passar på tvätten. Jag älskar tidseffektivitet. Räkorna är på tining och äggen kokar eftersom jag ska laga snittar till Mooremodellens inflyttningsfest på lördag. Det bästa med mina snittar är att man kan göra dom två dagar i förväg och förvara dom i kylskåpet. Jag brukar nästan rekommendera att man gör dom ett par dagar innan för då blir de faktiskt godare.

Förutom tvätt och plugg har jag en hel del annat på agendan idag. Var rädd att jag skulle känna mig lite tung i huvudet när jag klev upp imorse eftersom vi drack vin och åt dessertostar. Man har ju hört skrönan om att den kombinationen kan framkalla en kraftig huvudvärk dagen efter, men jag blev förskonad som tur var. Måste ner på stan en sväng och inhandla 2010 års lagbok. Jippie. Jag är ganska ovillig till att gå utanför dörren på grund av min pollenallergi. Hade tänkt vädra igenom lägenheten men tyvärr var det bara för mig att stänga fönstret igen för jag började nysa direkt. Trots att jag äter min dagliga pollenallergimedicin. Doktorns ordination är att jag ska äta pillrena från april - september varje år i resten av mitt liv. Trevligt.

Några av er bloggläsare vill att jag ska publicera recept när jag lagar mat. Men av ren lathet så orkar jag inte göra det varje gång jag bloggar om min matlagning. Däremot får ni gärna lämna en liten kommentar ifall det är ett speciellt recept ni vill veta. Dessvärre jobbar jag inte så mycket med olika mått men jag ska nog kunna förklara någorlunda begripligt ungefär hur mycket man kan tänkas använda av respektive ingrediens. Nu är morgonens blogginlägg avklarat. Dags att återgå till den internationella privat-och processrätten. Jag vet verkligen hur man kickar igång en torsdag.




[ Fick en ny porträttbild igår - fotograf Oscar Edwards ]

Chilenskt vin och kubansk salsa


Efter en strålande afton med god mat och smäktande vin rullade jag ihop mattan i vardagsrummet och fick några snabblektioner av Amanuensen i kubansk salsa. Jag hade glömt bort vilken glädje man får i hela kroppen av att dansa. Särskilt av salsans rytmer och den underbara musiken. Ett perfekt sätt att avsluta kvällen. Men nu hungrar jag efter mer dans! Och att lära sig på riktigt. Inga halvmesyrer. Jag minns en kväll på klubben Orange i Uppsala då de hade salsa på agendan. Jag kunde knappt ett steg men hade ändå en av mina roligaste utekvällar någonsin. Det var som att kliva in i en dansfilm och ni kan ju alla tänka er hur svag jag är för sådana chickflicks. Jag svävar nog lika mycket på moln av dans som när jag skjuter pistol. Det säger en hel del.





[ Bryner den rödvinsmarinerade fläskfilén lite grann i förväg ]



[ Likadant med grönsakerna ]



[ Kocken ]



[ Grytan får stå och puttra på spisen ]



[ Fördrink och vin till maten ]



[ Dukat och klart ]



[ Jag ser alltid till att diska undan innan gästen/gästerna anländer ]



[ Förrätten: chevréost med honung och rosmarin ]



[ En liten ostbricka till efterrätt ]

Bachata någon?


Jag har hittat ännu en sak att sätta upp på min att-göra-innan-30-lista. Lära mig dansa Bachata! Så är det någon som vet om en riktigt bra danslärare i Uppsala får ni mer än gärna lämna en kommentar. Den här dansen är så sensuell och härlig att jag blir alldeles till mig. Har testat på att dansa det en gång efter en snabbgenomgång med en killkompis. Men jag skulle verkligen vilja behärska dansstilen till fullo. Lär mig! Och när jag ändå är i farten så vore kubansk salsa inte helt fel att lära sig heller.




[ Bachata ]

Vuxenpoäng


Köttet ligger i en alldeles utsökt rödvinsmarinad och jag ska alldeles strax hoppa in i duschen. Har en kompismiddag inbokad med Amanuensen ikväll och det är nog det första riktigt sociala jag gjort på evigheter. Ska bli kul! Ikväll bjuder jag på en trerättersmiddag bestående av en chevrétoast med honung och rosmarin, en fläskfilégryta med ädelost samt två olika dessertostar och vindruvor som en perfekt avslutning. Eftersom jag inte är så mycket för söta och sliskiga efterrätter kör jag helst på ostar. Det blir som ett litet osttema över hela middagen. Jag har redan korkat upp rödvinsflaskan eftersom jag var tvungen att nalla lite till marinaden. Förvånar mig själv att jag äntligen börjat uppskatta det röda vinet. Tidigare har jag aldrig riktigt kunnat njuta av rödvin. Skönt att man kan kamma hem lite fler vuxenpoäng.


Väx upp och ta ansvar


Jag ser varken ner på eller dömer tonåringar och ungdomar som fattar felaktiga beslut när det gäller alkohol och droger. Alla har vi varit unga och dumma. Så länge man lär sig av sina misstag och inte gör om det. Men när man börjar närma sig 30-års åldern bör den naturliga utvecklingen bidragit med så pass mycket vett och förnuft att vissa typer av misstag aldrig borde få hända. När jag i min vardag ser att somliga totalt verkar ha avstannat i utvecklingen kan jag inte känna annat än avsmak och förakt. Det kan tyckas empatilöst av mig men jag talar om specifika händelser och personer där jag är medveten om bakgrundshistorien och där det inte finns några förmildrande omständigheter.

Jag vill inte umgås med folk som röker på eller super sönder sin lever. Det är emot mina principer. Ju äldre jag blivit desto mer har jag börjat ifrågasätta vad för typ av människor jag vill ha i mitt liv. Vill jag ha en oberäknelig person där jag måste oroa mig för vad som kan gå sönder, vem som kan råka ut för ett slag eller bli utsatt för verbala påhopp? Jag har nolltolerans när det gäller våld. En vacker dag har jag inte bara mig själv att tänka på. Jag fattar medvetna beslut för mina framtida barn. De ska inte behöva vara i närheten av missbrukande jubelidioter. För det är precis vad man är när man knarkar eller super bort sitt liv. Alkohol och droger föder bara misär och djävulskap. Missbrukare blir dumma i huvudet och oförmögna att bete sig som folk. Sök hjälp eller acceptera att omvärlden fortsätter peka finger.

Sen har vi en annan grupp av människor som vägrar växa upp. Det är den så kallade wannabegangstern. Återigen, att se tonårsgrabbar från Gottsunda med grava attitydsproblem springa runt med sina häftiga gäng har jag egentligen inga problem med. Jag skrattar mest inombords åt hela spektaklet. De påminner väldigt mycket om ungtuppar som tävlar om vem som gal högst samtidigt som de försöker pinka störst revir. Jag har överseende med deras beteende därför att de fortfarande  är unga. Så småningom när de kommit upp i min åldern kan de förhoppningsvis se tillbaka på sin ungdom och skratta lika mycket som jag åt hur fånigt de betedde sig. Men när vuxna karlar beter sig likadant är det inte lika roligt längre. Då är det tragiskt. Vill man fortsätta skämma ut sig själv så varsågod. Men man kommer aldrig någonsin bli tagen på allvar.

Som en liten förgrening av wannabegangstern har vi vad jag kort och gott kommit att kalla för Loosern. En Looser är i mina ögon en man som gärna tar till hot om våld för att få sin vilja fram. Ofta är det mycket snack och lite verkstad. Respekt för sina medmänniskor är ett begrepp som är helt främmande för honom. Vill man testa på att kommunicera med denna människogrupp får man vara beredd på att bemötas med osammanhängande och intelligensbefriande svar. Majoriteten som tillhör denna grupp tycks vara vita outbildade män i åldern 25 år och uppåt. Min teori är att de måste känna sig så underlägsna på alla områden i livet att det enda de har att komma med är en patetisk gangsterfasad som vem som helst med lite intelligens ser igenom.

Att känna igen en Looser är inte särskilt svårt. Han visar gärna upp sig genom att flexa sina hiskeligt fula tribaltatuerade armar. I Looserns värld är han oövervinnerlig och omåttligt häftig. I verkligheten ser han ut som en förvuxen babian och går som om han hade en pinne uppkörd i röven. Jag har råkat i luven med några sådana i mina dar. Efter ett tag inser jag att de knappt ens kan kallas för mänskliga. Att försöka föra en normal konversation med en Looser är som att kasta pärlor åt svin. Varför ska jag ens bemöda mig att prata med en person som inte kan förstå vad jag säger?


En ruskigt effektiv dag


Nu ni. Jag har bunkrat upp med äppelcidervinäger efter ett tips från Mooremodellen. Hon kör en sup varje dag och är i princip aldrig sjuk. Det skadar inte att prova. Men jag var tvungen att köpa i tablettform för jag har smakat i flytande en gång och det var riktigt vidrigt. Ska sätta igång och köra en kur med start imorgon. Vet inte riktigt om jag ska tro på naturläkemedel men hellre det än vanliga mediciner. Hostmedicinen var ingen höjdare.

I övrigt har min dag varit mycket givande. Är riktigt stolt över min effektivitet. Jag klev upp vid halv sju och tvättade mattor, duschdraperi och handdukar. Sedan fick jag ett tokryck och städade hela badrummet från golv till tak och därefter gav jag mig på köket. Resterande delar av lägenheten dammsög jag samt moppade golven. Det enda som återstår nu är att damma av mina hyllor i vardagsrummet. Och som grädde på moset hann jag tentaplugga.

Och sist men absolut inte minst handlade jag de sista ingredienserna på Thai Market inför middagen på fredag. Det gäller att passa på när det finns inne. Vissa råvaror går åt direkt och jag vågar inte chansa utan köper på mig ett litet lager. Ska bli så gott att frossa i thaimat. Det var länge sedan jag lagade en brakmiddag. Funderar på tre eller fyra olika rätter. Ser fram emot att få träffa Rajsan och hennes man. Försöker undvika att använda ordet parmiddag utan ser det mest som en tillfällighet att vi är två par som äter middag.

Efter allt mitt flängande hit och dit börjar jag känna mig färdig för skroten. Men det är inte klart ännu. Jag måste åka ut till mina päron ikväll och kopiera lite tentamaterial för min egen scanner har gått sönder. Det lär ta hela kvällen. Jippie. Funderar allvarligt talat på att unna mig en sovmorgon imorgon. Kanske sover till sju. Känner att kroppen behöver det, speciellt när jag fortfarande har en förkylning som spökar. Just nu känner jag att det är nära på att jag ser dubbelt. Så trött är jag.




[ Tröttis ]



[ Nu ska här ätas tabletter så jag blir frisk någon gång ]

Min tredje vecka


Jag har kikat i min kalender och kan konstatera att jag nu varit sjuk i tre veckor. Fantastiskt. Idag när jag vaknade upp var hostan värre än vanligt. Det måste bli ett slut på detta. Jag har en plugg-städ-och tvättdag idag och tänkte således rensa upp i mitt medicinskåp. Jag vet att jag har både hostmedicin och allehanda piller som kanske kan hjälpa mig påskynda läkeprocessen. Får se vad jag kan hitta. I vanliga fall är jag väldigt mycket emot att ta mediciner men jag får lägga det åt sidan om jag vill bli frisk någon gång i år.

Som ni alla vet har jag varit ganska deprimerad över att jag varit sjuk så länge och inte kan träna. Jag har fått många tröstande mail och råd. Tack så mycket. De värmer att veta att man får stöd. Måhända syns det inte för er läsare att jag gått upp så markant i vikt men kläderna talar sitt tydliga språk. Man känner sin egen kropp bäst och för att jag ska hålla mig i form och gå ner i vikt krävs att jag tränar och rör på mig, vilket är en omöjlighet så länge jag är sjuk. Jag måste vara frisk som en nötkärna.

I dessa sjuka tider känner jag mig ganska missnöjd över att vara jag. Men jag kommer igen. Det är som det är och någon gång snart tänkte jag sluta gnälla om det. Skönt för er men även skönt för mig själv. Jag gillar inte människor som gnäller. Och just nu är jag en sådan gnällig irriterande människa. Gnäll gnäll gnäll gnäll. Usch. Nu ska jag sluta upp med det. Precis. Nu. Jag lovar.




[ Springbreak 2009 ]

Inte min strid


Jag har inte mycket till övers för killar som utnyttjar unga naiva asiatiska flickor. Helst av allt skulle jag vilja sätta upp varningsskyltar för att mina vänner och bekanta inte ska råka ut för de värsta typerna. Men jag orkar inte. Det är inte min strid helt enkelt. Fast annat vore ifall det var någon i min nära bekantskapskrets. Då skulle jag sätta mig ner och ta ett allvarligt snack med personen ifråga. Men som det är nu kan jag inte rädda hela den kvinnliga asiatiska befolkningen från manipulerande psykopater. Jag kan bara göra dom uppmärksamma på att det finns störda människor som nässlar sig in hos folk för att ljuga sig till ett förhållande, suga sig fast som parasiter för att sedan fly som en feg liten hyena med svansen mellan benen. 

Sverige är inte stort. Speciellt inte i den asiatiska världen. I Stockholm känner alla till varandra och de i sin tur har vänner och familj i alla delar av vårt avlånga land. Jag har asiatiska vänner i Göteborg, Stockholm, Uppsala, Sundsvall, Helsingborg, Malmö och säkert någon till stad som jag glömt att räkna upp. Och det finns alltid någon som känner till minst en person av de jag är bekanta med. Och rykten sprids och intrigerna tätnar. Jag får höra och veta saker som bara får mig att sucka uppgivet. Man kan verkligen inte lära gamla byrackor att sitta. Speciellt om jycken själv inte vill ändra på sig eller helt enkelt är oförmögen att göra det. Att kalla dom för hundar är faktiskt en förolämpning mot hundarna själva. Blodsugande iglar är en mer träffande beskrivning. Jag känner så väl igen beteendet när jag ser det. Och jag har aldrig sett maken till en mer patetisk människa. 


 

Bästa omgången hitills


Tredje skytteträningen ikväll. Det går bra nu. Bättre och bättre för varje träning och kvällens omgång var min bästa hitills. Jag lyckades sätta alla skotten inom den svarta ringen sånär som på ett par sketna skott. Jag var en poäng ifrån att skjutna min första guldserie och den slutgiltiga samlingen var det bästa jag någonsin skjutit. Förstå att jag svävar lite på moln just nu. Riktigt stolt! Fick även testskjuta med min framtida pistol Hämmerli X-esse. Tog en tia men sen blev det svårare eftersom jag aldrig tidigare skjutit med det vapnet samt att kolven var av tjänstevapentyp. Med andra ord inte anatomisk. Men det finns att köpa. Nypris kostar en sådan skönhet med anatomisk kolv "bara" 8.500 kr.

En tråkig liten parentes är att jag varit sjuk två gånger utav tre träningstillfällen. Det är lite svårt att stå och skjuta när man får hostattacker stup i kvarten. Får se om jag lyckas bli helt frisk tills nästa måndag. Det är inte bra för min hälsa att stå ute och skjuta två timmar även om våren är på gång. Men jag vill verkligen inte missa någon träning. Jag brinner verkligen för det här. Mer än vad jag någonsin trodde jag skulle göra. Som sagt. Det började som en grej jag skulle bocka av på min att-göra-innan-30-lista och nu börjar det växa sig till en passion. Och jag är bra på det också! Det var jag inte beredd på. Den där vapenlicensen kommer nog inom kort. Och när jag är tillräckligt bra ska jag börja tävla.




[ Samariten skjuter med en Hämmerli X-esse. Jag fick testskjuta - riktigt nice ]



[ Mitt lilla bås ]



[ Min bästa samling hitills ]



[ Samariten plockar ihop grejerna ]



[ Vackert väder ute på skjutbanan ]

En liten missberäkning


Jag var och storhandlade på Willys i förmiddags. Ska äta middag med Amanuensen på onsdag och tänkte laga en fläskfilégryta med ädelost. På fredag ska jag laga en hel del thaimat för Rajsan och hennes sambo kommer över. Och till lördagen ska jag sno ihop mina klassiska snittar för det blir kalas hemma hos Mooremodellen. Jag tog bussen till affären på Kungsgatan eftersom de faktiskt har billigast mat av alla större mataffärer jag testat på. Och bra sortiment. När jag hade betalat och packat allting så blev det tre kassar. Jag skulle precis bära ut dom till bussen när jag insåg att jag tagit mig vatten över huvudet. De var på tok för tunga! Så pinsamt. Hur sjutton skulle jag göra nu? Jag har körkort men ingen bil. Tog en vild chansning och ringde min kära mor. Och vilket flyt jag hade. Hon var precis inne i stan och skulle åka hem så hon kunde komma förbi Willys och plocka upp mig. Ibland har man tur.

Nu äntligen är det dags för några timmars tentaplugg innan jag ska iväg och skjuta pistol. Har bytt om till mina snygga tentakläder. En oversized t-shirt jag fick av M-P och ett par gråa himmelskt sköna mjukisbyxor som jag fick av Ryskan. När man tentapluggar ser man ut som hej kom och hjälp mig. Men det hör till. Hoppas ni har en bra start på veckan. Jag känner att jag så sakteligen börjar få tillbaka livsglädjen. Att jag lagar mat till mina vänner är ett bra tecken. Tjingeling!






[ Dagens tenta-outfit ]

Domedagen


God morgon mina vänner. Fyra veckor kvar till Domedagstentan. Jag känner mig ... nollställd. Men hellre det än panikslagen. Det löser sig. Förr eller senare så lossnar det. Sakta men säkert tycks även min hälsa återvända. Med betoning på sakta. Jag vaknade imorse med en energi jag inte känt på länge. Kanske för att det är måndag. Ny dag och ny vecka. Sådant brukar alltid göra mig på gott humör. Det är inte ofta jag drabbas av den välkända måndagsångesten men det händer. Fast inte idag och det är jag tacksam för.

På dagens agenda är storhandling, tentaplugg, städning av lägenheten samt pistolskytte. Handlingen får bli nu på morgonen och sedan kommer tentaplugget. Att jag känner behov av att städa har ett starkt samband med tentan. Alla studenter drabbas av städmani under tentaperioden. Väldigt intressant fenomen. Halv sex kommer Samariten och plockar upp mig med bil som vanligt. I två underbara timmar är det full fokus på pistolskytte. Som jag har längtat. Jag blir upphetsad och lugn på samma gång.



[ Mitt tentapluggsmaterial - en stadig hög ]



[ Frezze har hittat en ny favoritplats - mina anteckningar ]



[ Känner mig elak när jag måste putta bort honom men har ju inget val ]



[ Känner mig lite piggare ]

Vansinnigt


Det finns för närvarande 1 242 taggade bilder på mig ute i Facebookvärlden. Vansinnigt. Jag har inte stött på någon annan person som är med på så många bilder. Nu har jag till och med börjat rensa bort och slutat lägga upp bilder. Men efter ett tag orkar jag inte med det heller. Så jag låter det vara. Lika bra det för jag blir bara irriterad när jag ser hur mycket jag gått upp i vikt och att jag inte kan göra något åt det så länge jag har den minsta lilla bacillusk i kroppen. Jag är inte ute efter att bli anorektiskt smal igen. Jag vill bara bli lite smalare och lite gladare. För jag är mycket lyckligare när jag är i form. Det säger sig självt att man inte har så mycket att hurra för när man är för fet för sina egna kläder.

Den brutala sanningen: På 3 år har jag gått upp 14 kilo. Och jag har ingenting att skylla på. Jag har varken tröstätit, varit gravid eller tagit några konstiga mediciner med viktuppgång som biverkning. Men nu spelar det ingen roll varför jag gått upp denna horribla mängd fett utan vad jag ska och kan göra åt det. Vad jag skulle vilja är att gå ner dessa 14 kilo under en treårsperiod. Självklart vill jag att all denna överflödig massa försvinner så snabbt som möjligt men det är nog dessvärre inte möjligt. Just nu behöver jag hjälp. Jag funderar på fullaste allvar att betala den hutlösa summan som det kostar för ett möte med en personlig tränare. Men jag har ännu inte bestämt mig. Det känns ju som att kunskapen att gå ner i vikt finns hos mig men den vill bara inte riktigt slå rot i mig. Det gör mig galen. Kan inte någon bara anmäla mig till Biggest Loser eller Anna Skippers tv-program? Jag skulle ställa upp utan att blinka.




[ Här var jag nöjd och glad med mig själv ]

Det tar aldrig slut


Det tar aldrig slut. Jag vet inte vad som händer med mig men det känns som att hela min kropp håller på att ge upp. Igår kväll mådde jag riktigt dåligt igen men under natten lugnade det ner sig. Trodde jag. Vaknade upp av att mitt huvud dunkade av en sådan oerhörd smärta att jag omöjligt kunde somna om. Smärtan var så stark att jag började må illa och var tvungen att gå upp för att kräkas. Då lättade trycket lite grann. Letade i panik efter mina migräntabletter och fann två stycken piller. Svalde dom så fort jag kunde och lade mig i sängen och väntade på att dåsigheten skulle befria mig från smärtan. Jag blev en aning orolig för det var inte min vanliga migrän jag hade. Synen påverkades inte och huvudvärken var värre än vid mina tidigare migränanfall.

Vågar inte anstränga mig idag. Måste ta det väldigt lugn och vila hela dagen. Inte utsätta ögonen för påfrestningar. Hamnar efter en dag med mitt tentaplugg men må så vara. På kvällen är det  ju tänkt att vi ska bort på middag och fira P:s födelsedag i efterskott. Det vill jag verkligen inte missa. Så länge jag kan hålla min huvudvärk borta torde det gå bra. Ska bara se till att hålla mig själv i stillhet. Både fysiskt och mentalt. Ingen idé att få panik och ångest över att det blev som det blev idag. Jag har ingen ork kvar att oroa mig längre.

Uppdatering: Min blogg är inte så upplyftande längre. Kan bero på att det var länge sedan som jag kände mig sprudlande glad. Har ingen energi kvar. Nu för tiden handlar det i stort sett bara om min evighetsförkylning och mitt tentapluggande. Not so funny. Just nu skriver jag inte för att roa er. Jag skriver enkom för att beklaga mig. Måste rycka upp mig. Måste bli frisk och få tillbaka krafterna. Det är svårt att tänka sig att jag och P endast för en vecka sedan befann oss på Gimo herrgård. Vårt eget lilla romantiska paradis. Då mådde jag hur bra som helst och kände hur livet var helt fantastiskt. Tänk så snabbt det kan vända.

Ibland avskyr jag min egen kropp just för att den är så vek. Det är ett under att jag överlevt så länge som jag gjort. Jag hatar att vara den svaga. Den ynkliga. När vanliga människor rycker på axlarna åt en simpel liten förkylning är jag sängliggandes i flera dagar och önskar att jag finge dö. Jag är tacksam att jag har P som alltid ser till att jag har det bekvämt och pysslar om mig när jag är sjuk. Hans blotta närvaro ger mig tröst när jag ligger och feberyrar.

För tillfället sitter jag hemma vid mitt köksbord och försöker samla mig. Ingen feber och inga nysningar. Mitt huvud är dock inte riktigt med mig idag. Smått yr och lite skakig. Och när jag hostar känns det som om hela huvudet ska sprängas. Men det händer som tur var inte alltför ofta. Om jag vågar mig på att ge en högst osäker prognos måste jag ändå säga att jag är på bättringsväg. I alla fall här och nu. Men det kan vända på ett ögonblick. Det blir inget jobb eller träning för min del den kommande veckan. Så väl känner jag nu min egen kropp att jag vet när den inte är redo. Inga fler dumma misstag. Däremot vill jag inte missa pistolskyttet imorgon kväll. Hur varmt det än är imorgon ska jag klä mig i vinterjacka, kängor, mössa och vantar. Som sagt, inga fler idiotiska misstag.

Rödgröna tomtenissar


Sjuklingen rapporterar: snart kommer Obygdsjuristen och Slaktarn förbi för att plocka upp mig med bil. Lyckades tigga till mig skjuts till Willys eftersom jag fortfarande är rätt krasslig men måste handla mat. Jag övertygade dom om att jag faktiskt inte bar på en dödlig sjukdom utan bara en liten förkylning som förhoppningsvis försvinner snart. Hostan är dock kvar. Sen vill jag hinna surra lite med min gamla mentor innan han åker hem till obygden imorgon. Lite bittert är det fortfarande att jag inte kunde träffa dom på Valborg.

När man har så tjusigt besök från urskogarna vore det riktigt tråkigt att inte ens hinna säga hej. En kort bilfärd med OJ är bättre än ingenting fast han kommer till Uppsala snart igen. Den 22:a maj är det nämligen en gemensam födelsedagsfest för både OJ, Slaktarn och Slaktarns fru. Då samlas hela familjen och jag hoppas på att få överleva tills dess. Under tiden måste jag försöka klura ut vad man kan tänkas inhandla för presenter. Måste nog be Mr Big om hjälp med det. Och även Lisat. Kanske dom redan har luskat ut något bra presentförslag.

Ikväll blir det thailändsk fläskfilégryta och en rysarfilm hemma hos P. Imorgon blir det tentaplugg hela dagen och födelsedagsmiddag på kvällen ute i Sunnersta. Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg och att ni inte råkat springa på alltför många rödgröna tomtenissar ty de äro av ondo. Tjingeling!




[ Sjuklingen ]

Sköt ditt eget liv


När man studerar på heltid känns det ganska instängt och ensamt ibland. Men den känslan delar jag nog med många studenter. Det är skönt att så många av mina vänner är jurister eller studerar juridik för dom har förståelse och överseende med att man inte är världens mest sociala människa. Jag vet inte hur det är för andra icke-akademiker men jag är övertygad om att de inte riktigt kan sätta sig in i situationen. Alla har vi fullt upp med våra egna liv och det ska man aldrig behöva skämmas för. Jag känner mig inte som en dålig människa när jag inte har tid för att träffa alla. Har knappt ens tid för mina egna föräldrar. Eftersom jag själv vet hur det känns att ha alldeles för mycket stressmoment i tillvaron klankar jag sällan ner på andra för att dom inte tar initiativet. (Om jag nu inte specifikt bett om ett besked. Är fortfarande lite pissed off att folk inte osar när man skickar ut inbjudningar). Det sker när det sker och när tid finns. Mina vänner ska heller inte behöva känna dåligt samvete över att vi inte hinner ses. Jag förstår att livet kan uppta mer tid än vad man räknat med.

I veckan ska jag i alla fall försöka hinna med en fika hemma hos mig tillsammans med Ryskan. Hon ringde igår på Valborg och när jag hörde hennes röst kände jag saknad. Det är många jag saknar. Att bara sitta och prata om allt och ingenting. Om Hammarhajen skulle råka snubbla in och läsa detta inlägg så saknar jag henne också. Som bara den. Hammarhajen är ett typexempel på en vän som förstår mig. Hon är en exceptionellt bra vän av olika anledningar, men speciellt för att man aldrig behöver känna skuld när man väl ses. Vi vet båda två att studier, jobb och pojkvänner kan fylla hela ens tillvaro. Men jag försöker göra mitt bästa för att balansera allting. På vardagarna ägnar jag mig åt tentaplugget, på helgerna lägger jag tid på mina vänner så länge jag inte ligger hemma sjuk förstås. Pojkvännen finns alltid i min närhet men det har bara blivit så. Han är en del av mig och jag skulle inte klara av att vara utan honom.

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Egentligen ingenting annat än att alla har sina egna liv att sköta om och jag tror man försöker efter bästa förmåga att ta hand om alla sina relationer, om det så är mellan familjen, vänner eller pojkvänner. Vissa lyckas hålla allting flytande, medan andra inte klarar av att lägga tid på mer än en sak i taget. Jag är en periodare. Ibland klarar jag av att jonglera med hur många bollar som helst och ibland kan jag bara jonglera med en. Och vill det sig riktigt illa så lyckas jag inte hålla några bollar i luften. I skrivande stund kan jag erkänna att mina vänner knappt kommer få se röken av mig de närmaste veckorna före tentan. Jag kommer säkerligen vara grinig och tjurig. Kanske nästan otrevlig men det är stressen som talar och ni ska inte ta det personligt. Är lite tjurig just nu för jag råkade räkna fel på en vecka. Nu på tisdag är det exakt fyra veckor kvar till min självmordstenta och det är inte mycket. Måste få tag i de sista seminarieanteckningarna också och skriva av eftersom man inte får ha med sig kopierade papper. Har mycket att göra den kommande veckan. Känner hur min magkatarr börjar vakna till liv. Urk.

Polisforskning på K-kanalen


Jag klappar mig själv på ryggen och känner mig väldigt duktig för att jag kommit igång med dagens tentaplugg. Tänkte köra fram till tolv och då blir det en snabb lunch på resterna från gårdagens middag. För tillfället tragglar jag med förvaltningsrätten och inser snabbt att det inte är juridikens mest upphetsande rättsområde. Men med tanke på att majoriteten av alla jurister kommer arbeta med det på ett eller annat sätt så kan jag förstå att man måste genomlida. Det är ganska mycket vi läser som jag nästan med hundra procents säkerhet kan säga att jag inte kommer arbeta med. I alla fall om jag själv får välja. Ibland måste man dock göra saker man inte tycker om.

Man vet ju aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Förhoppningsvis polisrätt. Apropå polisrätt så visar dom poliskonferensen jag deltog i på Kunskapskanalen klockan tolv idag. Mer om detta kan ni läsa här. Tänkte ha på den i bakgrunden under tiden jag pluggar. De filmade dock inte alla seminarier utan endast dom som hölls i universitetsaulan. Kika på det om ni vill. Fast är man inte intresserad gissar jag att det fungerar som ett mycket effektivt sömnpiller. Jag däremot höll mig klarvaken och engagerad, förutom under en föreläsning som hade anknytning till religion. Där erkänner jag motvilligt att mina ögon hela tiden ville vila.

Dagens OT: roligt att se hur ni kära läsare ändå tar er tid att besöka min blogg under årets mest blöta dag; Valborg. Tog för givet att besöksantalet skulle sjunka drastiskt under gårdagen men icke. I genomsnitt är det cirka hundra envisa läsare som hittar hit varje dag och det tackar jag för. Även om jag inte hade haft några läsare skulle jag ändå fortsatt skriva. Min blogg är mitt lilla barn. Min dagbok, mitt bollplank och min tröst. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer sluta blogga. Jag tror inte det. Det är en sådan tillfredställelse att få ur sig sina tankar och funderingar och bekymmer. Kalla det självterapi men jag mår bra av att blogga.


Vilken underbar morgon


God morgon mina vänner. Vilken underbar morgon. Förutom att det är sossarnas dag idag. Lika bra att hålla sig inomhus så man inte råkar ut för patrasket. Men det var min plan hela tiden. Att stanna hemma över helgen. Jag ska ha en två dagars intensiv tentapluggsperiod innan den nya veckan kickar igång. Klev upp kvart i sex i morse. Utvilad och belåten över gårdagens middag. Jag hoppas att ni alla haft en trevlig Valborg. Det gör jag faktiskt trots min anti-Valborgskampanj de senaste dagarna.

Min hals är fortfarande inte helt bra. Det första jag gjorde imorse var att göra iordning en kopp honungste. Jag ser till att behandla min evighetsförkylning korrekt denna gång. Mycket viktigt. Har verkligen inte råd att ligga i feber när tentan närmar sig med stormsteg. Än så länge känner jag ingen ångest men den kommer. Det gör den alltid. Fast förhoppningsvis kan jag kontrollera den lite bättre. Känns som jag blivit ganska härdad genom åren. Alla motgångar har jag förr eller senare lyckats vända till framgångar. Det är bara en tidsfråga innan jag lyckas igen.




[ Färdiggrillade grönsaks- och fläskfiléspett och råstekt potatis ]



[ Det blev riktigt lyckat att steka i grillpannan ]



[ Olycksbådande moln utanför köksfönstret - skönt att sitta inomhus ]

Min profilbild

Sök i bloggen