Lägenheten är tömd, städad och låst. Nycklarna ska lämnas in imorgon och sen är jag redo att sätta mig på planet hem till Jan och katterna. Äntligen kan jag andas ut och bara ta det lugnt. Fick ett väldigt tråkigt besked från Försäkringskassan gällande för mycket utbetalat bostadsbidrag som jag trodde redan var återbetalat via autogiro, men efter att jag pratat med Jan och gråtit ut i telefonen känns det lite bättre. Han har en fantastisk förmåga att tänka lugnt och sansat och komma med lösningar istället för att bryta ihop. Önskar att jag kunde få lite av hans lugn. Nu är jag bara tacksam över att en av oss inte låter sig knäckas.

Jag måste försöka tänka på det positiva och allt vi faktiskt har. Vi saknar egentligen ingenting. Vi har tak över huvudet, mat och kläder, ett vackert hem och ekonomisk trygghet. Men viktigast av allt är att vi har varandra och vår kärlek. Framtiden ser ljus ut och vi har alla förutsättningar att få ett otroligt bra liv tillsammans. Dyker det upp något problem så löser vi det tillsammans. Jag känner så mycket tillit till Jan.

Det var efter mycket fixande och trixande som vi fick plats i bilen med en gammal bordsskiva som den förra hyresgästen hade lämnat kvar i mitt källarförråd. Men för att lyckas med det utan att behöva hyra ett släp var vi tvungna att skjuta fram förarsätet så långt som det bara var möjligt, vilket resulterade i att English knappt ens fick plats för sina ben. Skulle det hända något på vägen som innefattade en hastig inbromsning hade han inte haft utrymme nog att göra det. Så det enda som återstod i det läget var att jag med mina små dvärgben satte mig bakom ratten och körde till återvinningscentralen. Paaaaanik!

Skulle jag bli tvungen att köra bil? Hjälp! Och ville verkligen English att jag skullle köra hans bil? Jag är ju Sveriges mest ovana bilförare. Har jag inte kört bil på länge så glömmer jag bort vilken pedal som är vilken. Men vi hade ju inget annat val. English satt bredvid mig och peppade mig. Hahahaha. Det var väl inte världens lugnaste förare som sakta men säkert tryckte ner gaspedalen. Men som vanligt hetsar jag upp mig över ingenting. För det var inte så svårt när jag väl började köra. Visst att jag fortfarande älskar rödljus för när man stannar för rött kan man andas ut. Och okej att jag jublade när det var maxhastighet 30 km/h på en vibrationskänslig väg för jag tycker inte om att köra fort.

Det enda jag inte ville göra var att köra upp för den branta rampen som fanns vid återvinningscentralen. Vi stannade strax nedanför och fick bära bordsskivan några extra meter. Så värt det. Söndagar är alltid en dag då många slänger skräp vilket betyder att det allt som oftast är kö vid containtrarna. Hade jag ställt mig i bilkön skulle jag med all säkerhet blivit tvungen att stanna i en brant uppförsbacke vilket jag verkligen avskyr. Hmm. Jag behöver verkligen lära mig köra bil lite oftare. Usch.

Om två dagar sitter jag på flyget hem till Borås och mina älsklingar. Hoppas min förkylning blir bättre innan dess. Vore riktigt trist att komma hem och behöva bli sängliggande. Idag ska jag och English slänga det sista av mitt skräp. Vi fick iväg sängen som mot alla odds faktiskt gick in i bakluckan till hans bil. Men det står en gammal bordsskiva i mitt källarförråd som var lite knepigare att få in. Så vi ska göra ett nytt försök. Sen har jag ett skrivbord, sängbord och en stol. När vi fått iväg skräpet tänkte jag stanna kvar i min gamla lägenhet och städa klart köket. På måndag ska jag dammsuga och moppa innan jag lämnar in alla nycklar. Mitt flyg går från Arlanda halv nio på tisdag kväll.

Kan inte riktigt förstå att jag klarat av att packa och städa lägenheten i stort sett helt själv. Det är en erfarenhet som jag tänker ta till vara på. För det första kommer jag aldrig mer flyttstäda. I vart fall inte själv. Sparar hellre ihop pengar för att betala någon annan att flyttstäda. För det andra kommer det dröja innan jag (vi) flyttar igen. Nu bor vi väldigt bra och har gott om utrymme. Även om vi skulle få en liten mini-monsen i framtiden så har vi fortfarande bra med plats. Det är verkligen en gigantisk skillnad mot att ha bott på 43 kvm i nästan fem år till att flytta in i en tvåvåningslägenhet på 120 kvm. Jag älskar det! Och mina katter också. Det är fjärde lägenheten som de bor i och där tänkte vi alla stanna kvar - gärna för resten av livet.

När jag lämnade English lägenhet igår kväll så kände jag mig faktiskt ganska avundsjuk på att han fick gå omkring hemma i mjukiskläder. Min förkylning låg och bubblade så projektet att ta sig ända till Stockholm lockade faktiskt inte så mycket. Dessutom var jag ju övertygad om att jag skulle gå vilse eller sätta mig på fel buss och hamna helt fel. Men kan ni tänka er. Jag hade världens flyt. När jag klev av tåget gick jag upp på Kungsbron och precis när jag kommit ut på gatan så kom buss nr 1 mot Stora Essingen. Jag klev på bussen och när jag skulle betala så sa busschauffören att han bjöd på resan. Det var väl snällt?

Jag ringde bara Slaktarn en gång och frågade vad hållplatsen hette som jag skulle kliva av på. Sen var det bara att luta sig tillbaka och njuta av resan. När jag klev av var det bara uppför en liten backe ungefär 200 meter och sedan var jag framme vid mitt mål. Kan inte låta bli att känna en gnutta stolthet. Varje gång jag ska till VD:n så går jag fel och hon bor ändå på Regeringsgatan mitt i stan. Gångavstånd från stationen. Men när jag skulle till Lilla Essingen gick det hur bra som helst. Ytterst märkligt.

Hela härliga gänget var samlade hos Slaktarn. Det kändes så bra att hinna träffa alla en sista gång innan jag åker hem till Borås. Visserligen kommer vi ses i mars på min födelsedagsfest men det är ändå lite sorgligt att det kommer dröja ett tag. Fröken Lassbo hade tagit med sig Chucky för att skoja lite med värden och vi gäster väntade spänt på att Slaktarn skulle öppna kylskåpsdörren. Där inne låg nämligen huvudet. Efter att ha tjatat om bål några gånger öppnade han äntligen kylskåpet och såg något fundersam ut. Om jag minns rätt så var hans kommentar "det ligger ett huvud härinne." Hilarious. Själv skulle jag skrikit i högan sky om någon skojade med mig så där.

English ligger fortfarande och sover så jag roar mig med att kolla på Efter Tio. Läste även Katrin Zytomierskas blogg och såg vilket ramaskri det blev i kommentarsfältet för att hon hade uttalat sig över hennes strävan efter överklass och att hon hoppades att hon redan tillhörde den. Efter att ha sett hennes uttalande i TV4 så är det två saker som slog mig. För det första kan jag verkligen inte förstå hur folk ens orkar bli upprörda över hennes beteende. Katrin sitter öppet och säger hur hon roas över människors hat och reaktioner när hon skrivit något provocerande. Det är hennes blogg med hennes humor och hon är fullt medveten om att den inte delas av alla. It's all an act. Varför låta sig själv bli upprörd över saker som så uppenbart är skrivet just för att uppröra?

För det andra så funderar jag över begreppet överklass. Tidigare var det kopplat till adel och liknande slutna kretsar som man i princip måste födas in i. Men i dagens samhälle är överklass snarare något som är kopplat till förmögna och inflytesrika människor. Alla har väl sin egen definition men jag ser det fortfarande som en klass ganska avskilt från "vanligt" folk. Jag har dock aldrig varit särskilt förtjust i att dela upp människor i olika klasser. Allt som har med pengar och makt att göra finner jag ganska osmakligt, särskilt när det innehas av människor som gärna skryter om det. Det har ingenting med avundsjuka att göra. Jag är bara uppfostrad med synsättet att man inte skryter. Pengar och ekonomi är något privat.

Fast säg att jag skulle vinna på lotto och helt plötsligt bli mångmiljonär. Då kanske jag skulle nämna det som hastigast i ett blogginlägg. Jag kan förstå att man blir alldeles till sig om man helt plötsligt har något man tidigare aldrig skulle kunna drömma om. Som fattig student har jag allt som oftast varit tvungen att vända på varenda krona och det har funnits tillfällen som jag inte skulle klarat mig om jag inte fått stöd från mina föräldrar. Min strävan i livet är dock inte att nå en viss samhällsklass eller status. Min strävan är att kunna ge mitt barn och min familj trygghet och stabilitet. Lycka framför allt. Självklart krävs det ju en viss inkomst men jag skulle aldrig sätta karriär och pengar framför min egen familj. Alla har olika mål i livet och jag säger inte att det ena målet är bättre än det andra. Jag vet vad jag själv vill uppnå och skulle aldrig byta bort det jag har för alla pengar i världen.

Usch. Igår kväll slog förkylningen till. Nu ligger jag i soffan med täcke, filt och en kopp te. English är iväg och får sin bil servad men kommer hem om en stund för att vila några timmar innan vi ska slänga skräp. Hade tänkt göra honom sällskap men vi kom fram till att det bästa var att jag låg kvar i soffan och vilade. Jag mår väl inte toppenbra men försöker kurera mig så jag orkar bära skräp och gå på fest i Stockholm ikväll. Men när man är sjuk vill man helst av allt bara krypa ner under täcket och stanna där för resten av livet. Typ. En varm dusch kanske gör susen. Håller tummarna att jag orkar med kalaset ikväll. Vill ju verkligen träffa alla mina vänner en sista gång innan jag åker hem till Borås.

Jag och English ska upp tidigt imorgon. Det var något med hans bil som skulle fixas och av någon oförklarlig anledning hade han bokat tid klockan 07.00 på sin lediga dag. Jag är ju inte den som sover länge på morgonen. Oroar mig desto mer för hans skull. Han jobbar både som brandman och sjuksköterska vilket innebär många långa arbetsdagar. Han tänkte hjälpa mig att slänga en massa skräp på soptippen och till det behövs både muskler, chaufför och bil men jag ska tvinga honom att vila och helst sova några timmar efter att vi varit iväg med bilen.

Egentligen ska jag iväg på inflyttningsfest i Stockholm på kvällen. Slaktarn ställer till med kalas då han flyttat till Lilla Essingen och det blir hela härliga familjen plus några till som ska kolla in hans nya lya. Tiden var satt till kl. 18.00 men det kommer bli omöjligt för mig att hinna dit tills dess så jag har anmält en senare ankomst. Det blir övernattning också för min del och sedan tillbaka till Uppsala på lördagen. Vet inte riktigt hur jag kommer må så jag har redan bestämt mig för att utse lördagen till en bakisdag. Sista biten gällande flyttstädningen får jag ta på söndag och måndag.

Det finns vissa saker jag inte vill skriva om men dagen har i alla fall börjat nervöst men slutat hur bra som helst. Jag är så glad just nu att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Och som om det inte vore tillräckligt med alla lyckokänslor som bubblar inom mig så har jag och Jan bokat semestern för i år. Det blir en vecka i Norge och två veckor på Cypern. Biljetterna var så löjligt billiga. Vi betalade lite drygt 3 000 kr tur och retur inklusive bagage och skatter. För oss båda! Ska bli så roligt att få hälsa på mina svärföräldrar i deras hem. Det är något jag sett fram emot länge. I år kommer det bli två Cypernbesök. Dels i augusti men sedan även på jul och nyår. Hade lite dåligt samvete över att Jan inte kunde fira jul förra året med sina föräldrar eftersom vi var i Uppsala så i år är det vi som åker till Cypern. Kommer bli ett mycket spännande år med många olika resor.

Var ute och käkade lunch med English idag. På väg till restaurangen såg jag tre bilar så parkerade efter varandra med roliga registreringsskyltar. Ville ta kort men folk kanske inte uppskattar att man tar kort på deras egendom. Jag lade i alla fall skyltarna på minnet för det var lite för roligt för att bara glömma bort. Första bilen: GYN, andra bilen: ASG och tredje bilen: PMS. Hur roligt är inte det? Jag tyckte det var hysteriskt roligt.

Jag tog på mig hårdhandskarna, slog numret till CSN och kastade mig in i fighten. När handläggaren började ifrågasätta vem jag hade pratat med tidigare förstod jag att hon från början inte alls ville vara tillmötesgående, men jag summerade hela mitt case och påpekade även att det var svårt för mig att komma ihåg alla handläggare vid namn då jag under tidigare samtal blivit kopplad mellan säkert fyra olika handläggare. Jag tryckte i alla fall på att det var CSN som hade sagt åt mig att höra av mig per telefon för att lämna en muntlig studieförsäkran så fort jag fått mitt betyg registrerat. Den förra handläggaren sa till mig att mitt ärende skulle skyndas på och pengarna skulle kunna vara inne på två bankdagar. Men den här handläggaren menade på att det endast är i undantagsfall man kan göra så. Min kommentar på det var "då får ni göra ett undantag." Det rådde några sekunders tystnad och sedan svarade hon "då gör vi ett undantag då i detta fall. Du har pengarna på måndag."

Kaaaatjing!

Gud, vad jag kommer sakna många av mina vänner. Kom precis hem till English efter att ha träffat Mooremodellen i den gamla lägenheten. Hon hade glömt en kavaj hos mig från ett tillfälle då hon varit kattvakt medan jag var i Borås. Mooremodellen har verkligen ställt upp för mig och jag har alltid kunnat lita på henne. Kändes lite sorgligt att sitta i köket och dricka den sista koppen kaffe och prata tjejsnack. Vi har verkligen haft galna stunder ihop. Hon var för övrigt den första av mina tjejkompisar som fick träffa Jan. Både på camen och IRL. Den tjejen har sannerligen ett hjärta av guld. Snällare människa får man leta efter. Och vi har alltid så sjukt roligt tillsammans.

Det har skett många mirakel under dagen. Jag har på något väldigt märkligt sätt lyckats städa nästintill hela lägenheten på en dag. Alldeles själv. Det återstår bara en del i köket men det får jag ta en annan dag. Nu är jag helt slut men väldigt stolt över mig själv. Jag har ju inte varit på något solskenshumör eftersom jag insett att flyttstäd måste vara djävulens påfund. Nästa gång blir det till att hyra en städfirma. Nu sitter jag på golvet i mitt f.d kök och väntar på att Mooremodellen ska komma förbi. Det blir en kaffe nere på macken och lite tjejsnack misstänker jag.

Ett större mirakel är att mitt slutbetyg i polisrätt äntligen registrerats men självklart en halvtimme efter att CSN:s telefontid avslutats. Så imorgon klockan åtta är det jag som slänger mig på telefonen och tar (förhoppningsvis) en sista fight med den fördömda nämnden. Jag kommer inte kunna få pengar denna vecka men jag hoppas innerligt att det går att få min utbetalning i början på nästa vecka. Då borde jag slippa få påminnelseavier på mina räkningar. Gud, så gott jag kommer sova inatt. Och imorgon ska jag ta mig an källarförrådet. Men det består mest i att få ut alla saker och slänga dom. Blir nog bra det här till slut.