Nackdelen med att gå och lägga sig tidigt - man vaknar tidigt. Utvilad och uppstigning kl. 04.00. Fördelarna är att man hinner se soluppgången, njuta av att det redan är 17 grader i skuggan och ta vara på tystnaden. Tog god tid på mig att packa och nu är jag så gott som klar. Har lite prylar kvar på listan som är Jans men han får sova några timmar till eftersom han ska köra långt. Nu är det tre timmar kvar till avfärd. Vad sjutton ska jag göra nu då? Behöver inte duscha och göra mig i ordning än på länge. Hum. Kanske ska krypa ner i sängen igen och snufsa lite med min sambo. Ja, det vore ju inte så dumt.

Uppdatering: Det blev inget morgonmys med sambon för jag bestämde mig för att ta en timmes powerwalk. Blev peppad när vågen visade 60.9 kg imorse. Det går nedåt. Sakta men säkert. Är övertygad om att det är mina träningsrutiner samt kombination med nyttig mat som gör susen. Har packat träningskläder och skor så jag är redo att fortsätta med träningen under min Uppsalavistelse. Kommer gå så bra det här. Med lite beslutsamhet och en stor dos tålamod. Började ju som sagt på 62.7 kg när jag kom hem från förlovningsresan i slutet på april.

Nu är det som så här att jag är helt sannslöst trött. Har massor att packa inför fototräffen i helgen samt min studievecka i Uppsala, men jag klarar knappt att hålla ögonen öppna. Så jag ska ta en dusch och krypa till sängs. Får gå upp tidigt imorgon bitti och packa allt. Jag har ju självklart skrivit en lista på precis allt som ska med, vilket gör att min packning kommer gå fort. Som ni kanske förstår lär jag inte kunna eller hinna blogga någonting förrän på måndag. Men då kan ni förbereda er på ett bildregn från årets Hallstahammarträffen. Jag är ju som bekant inte den som ligger på latsidan när det gäller att ta en massa backstage-bilder.

Ser verkligen fram emot att träffa allt underbart fotofolk igen! Och jag och Jan kommer säkerligen ta en liten romantisk resa längs memory lane. Vi gick ju ut officiellt med vårt förhållande för snart exakt ett år sedan på Hallstahammarträffen. Sen firade vi en underbar nyårsafton tillsammans på samma hotell. Tack och god natt, kära läsare. Vi hörs efter helgen. Kan hända att jag hinner skriva några rader imorgon innan vi åker på vår långa roadtrip till Hallstahammar. En av modellerna kommer förbi kl. 10.00 för att samåka med oss. Det är jag väldigt tacksam för eftersom jag kommer åka med en annan fotograf till Uppsala på söndag och genom detta arrangemang får Jan sällskap i bilen hem.

Skulle verkligen vilja veta om det bakas någonting inne i magen just nu, men det är bara att vänta och låta dagarna gå. Jag försöker väl att inte hoppas för mycket. Statistiskt sett (och jag gillar statistik) är det inte många som blir med bäbut på en gång. Men för 80 % av paren brukar de lyckas få igång bakningen inom ett år. Ska bli skönt med fototräff och sedan resan till Uppsala för dagarna kommer passera försvinnande fort. Ingen idé att tänka för mycket på bebisbaket då det faktiskt kan påverka hela cykeln. Det är rätt fascinerande hur kvinnlig tankekraft kan fungera. Jag vet till exempel många par som efter flera års kämpande med att få egna barn gett upp tanken och så plötsligt blir de gravida. Så allt pekar ju på att man bara ska slappna av och låta det ha sin gång. Lättare sagt än gjort. Om man börjar närma sig 40 föreligger det ju en viss stress över att det kanske inte kan vara möjligt att få barn på naturlig väg. Eller att alls få barn.

Personligen oroar jag mig inte för min ålder. Visst, fertiliteten sjunker stadigt efter 30 men det finns inget som säger att vi skulle ha några problem att få en bäbut på det vanliga sättet. Självklart har vi pratat om åldern och att man faktiskt får räkna med att det kan ta några år. Därför kan det vara bra att inte vänta för länge med att starta igång fabriken. Skulle det visa sig att det blev en fullträff nu kommer jag nog känna mig en smula förvånad. Just nu känns allt som vanligt, men alla reagerar ju olika. En del går flera veckor utan att misstänka något och andra påstår sig veta med en gång om det bakas. Ja, som ni kanske förstår har jag surfat omkring på en hel del mammabloggar. Lite lustigt hur mitt intresse för andras bloggar så totalt bytt riktning. Från att mestadels bara läst en massa glamourmodellers bloggar till att kika runt på diverse familjebloggar och forum.

Well. The times they are a-changin'. Jag är bara så oerhört tacksam för att jag har hittat personen jag vill dela resten av mitt liv med. Som jag ska gifta mig med och (om allt går som det ska) bilda familj med. Det är en fantastisk känsla när man vet att man får uppleva livets alla stora äventyr med sitt livs kärlek. Rätt fascinerande att två människor kan träffas och bli så head-over-heels förälskade i varandra. I början kunde det nästan liknas vid en tonårsförälskelse, men med tiden har det vuxit sig allt starkare och djupare. Fast visst kan jag fortfarande få töntiga återfall och kasta suktande blickar efter min fästman och känna mig som en nyförälskad tonårsflicka.

Jag har precis haft min första kaffepaus ute på balkongen i morgonsolen. Satt och funderade på min uppsats och på de känslor jag nu känner inför mitt lilla skötebarn. Skippade morgonpromenaden imorse för jag kände att jag ville komma igång med uppsatsskrivandet med en gång. Får ta igen det i eftermiddag innan jag ska tvätta. Det börjar närma sig 50 sidor och jag kan för allt i världen inte riktigt erinnra mig om när det blev så mycket. Jag minns att det rasslade till rejält efter min första vecka i Uppsala då jag satt dag ut och dag in på biblioteket. Men samtidigt minns jag hur förtvivlad och deprimerad jag var i början av terminen. Då kunde jag inte för mitt liv förstå hur en stackars student skulle få till en duglig juridisk mastodontuppsats.

Den har inte blivit korrekturläst ännu så jag får ju vara beredd på att det kan bli en hel del sågningar, strykningar och förfllyttningar av diverse avsnitt när det börjar närma sig deadline. Men nu kommer jag åtminstone ha något som kan kritiseras. En stadig jäkla bunt med papper. Och mer lär det bli. Tror väl inte att jag kommer få så mycket gjort i helgen, men sedan har jag ju två veckor i Uppsala (men åker hem på helgerna) så det lär byggas på ännu mer. Någon dag kommer det säkert rassla till ännu en gång vad gäller sidantalet. Det är en ganska skön känsla jag har nu när jag sitter och jobbar med min uppsats. Att jag faktiskt kommer bli klar och inte behöva skämmas alltför mycket över det jag åstadkommit.

Har haft systuga här hemma under kvällen. Jan sitter och syr ihop en riktigt stilig kravatt till sin Rhett Butler-karaktär och jag är precis färdig med min underkjol till min Scarlett O'Hara. Blev sjukt snyggt med en liten 1870-tals turnyr. Ger klänningen lite extra puff och tyget faller så mycket snyggare. Har aldrig gillat de gigantiska krinolinerna som var populära under amerikanska inbördeskriget, men däremot är jag riktigt svag för turnyrmodet. Så min gestaltning av filmhistoriens mest passionerade par utspelar sig något decennium efter inbördeskriget. Det finns ju faktiskt en uppföljningshistoria i form utav en miniserie med Timothy Dalton i rollen som Rhett Butler. Och den utspelar sig ungefär i samma tidsepok som jag hade tänkt mig lördagens plåtning. Men vi kommer försöka återskapa vissa väldigt kända poser från filmen. Detta är verkligen en session jag ser fram emot. Jörgen ska fota och Boel ska lägga makeup.

Ja, jag klagar. Det är varmt i Borås. Väldigt varmt. Trots att jag är ute och motionerar tidigt på morgonen har hettan redan hunnit komma och jag avlider nästan under min runda. Nu sitter jag smått uttorkad och utmattad vid köksbordet för att snart inta min frukost. Kokt ägg, räkor och lite creme fraiche. Efter frukost blir det en lång och avsvalkande dusch. Därefter uppsatsskrivning. Ska försöka hålla mina tankar samlade men det är vansinnigt svårt i värmen och med vetskap om att det är så sjukt mycket som ska göras innan fredag.

Till att börja med måste jag sy på mer tyll på min underkjol för att det ska bli en turnyrliknande "puff" på den svarta klänning jag ska ha under lördagens Borta-Med-Vinden-plåtning i Hallstahammar. Sen måste jag och Jan slå våra kloka huvuden ihop för att sy en kravatt till honom. Team work och tålamod ikväll alltså. Innan fredag ska vi även hinna rensa min laptop för att byta ut den mot en nyare. Allt ska överföras till min externa hårddisk och sedan in i den nya laptopen. Är nervös över allt som har med teknik att göra och tror att min examensarbete ska försvinna hux flux.

Sist men absolut inte minst är det en del grejer som ska fixas inför nästa helgs bröllop. Imorgon har vi tvättid och jag måste även packa till min vistelse i Uppsala med alla uppsatsgrejer och kläder, samt packa inför denna helgs fototräff som varar från fredag till och med söndag. Kan ju erkänna att jag känner mig en smula stressad. Men jag har skrivit tusentals post-it-lappar så det ska nog gå bra. Jan är rätt effektiv också när det verkligen gäller.

Konstig morgon. Vaknar strax efter kl. 04.00 och går upp för att städa (!) i en halvtimme. Plockar ur diskmaskinen, puffar upp kuddarna i vardagsrummet, torkar bordet och ser till att allt är på sin plats på nedervåningen. Sen går jag och lägger mig igen och här ligger jag nu. Ytterst märkligt beteende må jag säga. Ska nog försöka somna om. Behöver mer än fyra timmars sömn om jag ska orka skriva uppsats hela dagen. På återseende.

Visste ni att det finns kvinnor som önskar sig ett barn så till den mildra grad att de uppvisar symtom på graviditet utan att vara det? Det kallas skengraviditet. Andra däggdjur kan bli skengravida så det är egentligen inte så konstigt att även vi människor kan det. Visst, jag har ont i brösten, är ovanligt trött och springer på toaletten stup i kvarten fast det är inget ovanligt för det är exakt samma symtom som vid ÄL och PMS. Är helt övertygad om att jag inte kommer känna skillnaden på en graviditet och de vanliga knäppa symtomen jag får under min MS så det är ju egentligen ingen idé att jag går och känner efter. Kan ändå inte göra annat än att vänta och se. BIM är inte förrän nästa helg och först då kan jag ta reda på om jag plussar. Men man går ju ändå omkring och hoppas en aning. En liten känsla av besvikelse kommer ju dyka upp ifall det inte blir något, fast det är bara att skaka av sig och fortsätta njuta av livet. Så försöker i alla fall den lilla optimisten i mig att tänka.

Läste en väldigt intressant artikel skriven av Christina Hellström om konsten att ta kritik. Jag kommer ju troligen inom en snar framtid kastas ut i arbetslivet igen och trampa omkring på helt okänd mark. Självklart känner man sig en smula osäker och rädd för att göra fel på mitt första juristjobb. Jag vill helst inte göra det, men jag tror nästan det är oundvikligt om man är helt ny i gemet. Chefer, klienter och medarbetare kommer med största sannolikhet ge mig kritik för utförda arbetsuppgifter och uppdrag, vilket jag vill träna upp min hjärna att kunna hantera på rätt sätt.

Den första frågan att ställa till sig själv är om man ska låta sig påverkas av all negativ kritik. Svaret på den frågan är nej, men man måste lära sig att LYSSNA ÖPPET på all kritik. För det är när man först lyssnar på VAD kritiken egentligen säger som man kan göra en bedömning vad man ska ta till sig och vad man kan förkasta. Sedan beror det givetvis på VEM som kritiserar och SYFTET med kritiken. Handlar det bara om en person som är avundsjuk och vill trycka ner dig eller är kritiken menad att stärka och vägleda dig?

När man jobbar med många människor är det inte möjligt att göra alla nöjda. Man får helt enkelt fokusera på att hålla majoriteten nöjd och sedan kommer det alltid finnas en och annan bitterfitta som muttrar kritiska åsikter om ditt sätt att arbeta, dina val, dina projekt och så vidare. Den svåraste situationen att hantera måste nog ändå vara då man får kritik från många trots att man egentligen inte gjort något fel. Svaret på hur man ska ta sig ur den situationen är inte att börja med försvarsställning och alla taggarna utåt, även om det är en instinkt som ligger djupt rotad inne i oss. Även om ens intentioner var goda så kan majoriteten helt klart uppfatta det på ett annat sätt än vad som först var tänkt.

I de lägen då man känner att hela världen är emot en så kommer det inte hjälpa om man envist och tjurskalligt håller fast vid sin ståndpunkt att jag minsann inte gjort något fel och att det måste vara alla andra som missförstått. Jag tycker att den absolut bästa meningen i hela artikeln var följande: om du har uppfattats annorlunda än du tänkt så är det inte "de andras" problem - det är i högsta grad ditt. För att gå vidare i en situation där hela din omgivning är irriterad och arg på dig måste du gå dem till mötes. Exakt hur det ska ske får man bedöma från situation till situation, men att envisas med att hålla fast vid det du upplever vara det rätta kan bara förvärra allting.

Återigen kan man knyta an vid vad jag tidigare skrivit om självkänsla. Alla erfarenheter och motgångar ger mig möjlighet att stärka min egen självkänsla så att man faktiskt kan inse att man gjort ett fel, en missbedömning, varit otydlig och sedan offentligt våga stå för det. Det viktigaste (enligt artikeln som jag läste) är att inte skuldbelägga sin omgivning och direkt tänka att det är de andra som inte förstår. Om kritiken riktas mot dig är det ditt problem och ingen annans. Det går inte att gömma sig från den utan förr eller senare måste du hantera den eller gå genom livet missförstådd och med taggarna utåt. Och det vill väl ingen göra?

Uppe med tuppen imorse och ut på morgonpromenad. Kändes nästan som om temperaturen redan var uppe i 20 grader. Det var soligt, svettigt och väldigt varmt. Under dagen kommer det troligtvis klättra upp till 25 grader, men eftersom jag kommer sitta inomhus större delen av dagen med min uppsats så är jag glad att jag kom ut imorse. Man vill ju i vart fall ta vara på det fina vädret i någon mån. Efter promenixen fick jag världens godaste omelett. Blandade även ihop en Virgin Mary med selleri. En liten drink man blir pigg av på morgonen. Nu är jag laddad inför en lång skrivardag. Har en del kvar att översätta från utrikiska till svenska.

Jag har varit lite osäker på hur jag skulle förhålla mig till alkohol i samband med att man är öppen för möjligheten att bli med barn. Att säga att man försöker bli med barn känns så...osexigt. Blir det så blir det. Lite den attityden jag försöker ha även om man så klart längtar och hoppas. Den allmänna åsikten tycks vara att så länge det inte föreligger en konstaterad graviditet så är man bara fånig om man låter bli alkohol. Kommentarer som "om du inte är gravid så är det ju ingen fara" har jag fått höra den senaste tiden. Har aldrig haft ett bra svar på det förrän nu. Först och främst vill jag klargöra att detta inlägg inte är menat som ett påhopp mot de kvinnor som råkat bli gravida utan att veta om det. För har man ingen anledning att misstänka graviditet så är det ju ingen mening med skuldbeläggning. Däremot måste jag säga att jag är kritisk till de kvinnor som försöker och ändå fortsätter dricka i tron om att fostret inte kan påverkas i början på graviditeten. En skrämmande vanlig missuppfattning. Vill man få barn är det viktigt att få koll på vad som kan vara skadligt för fostret och sedan fråga sig själv om man är villig att riskera sitt barns hälsa framför några obetydliga fyllor.

Senare års forskning har visat att vissa perioder under fosterlivet är mycket känsliga för alkohol, även måttliga mängder. En sådan period är 3–4 veckor efter befruktning då bland annat de olika vävnaderna, inklusive nervvävnad, grundläggs. Under denna kritiska fas kan även ett begränsat alkoholintag hos möss (hos människa motsvarande två glas) initiera programmerad celldöd på populationer av stamceller, där vissa ska ge upphov till huvud- och ansiktsstrukturer och andra till nervceller. Detta medför en ökad risk för strukturella ansiktsmissbildningar, såsom ögon- och öronanomalier, mikrognati samt läpp- och gomspalt. Det tycks vara intag under en kort kritisk period i första trimestern som avgör om förändringar uppkommer. Hos människofoster som studerats i realtid med ultraljudsteknik under olika graviditetsperioder finner man ett klart samband mellan exponering för måttliga alkoholmängder (2–4 glas per vecka) och motorisk påverkan med avvikande rörelsemönster som inte går tillbaka på normalt sätt. Detta tolkas som en försenad mognadsutveckling av nervsystemet.

Konsekvenser senare i livet är framför allt neuropsykologiska. Hos barn som exponerats för måttliga mängder alkohol noteras snart efter födseln en sämre förmåga att utestänga upprepade sinnesintryck samt stört sömn–vakenhetsmönster. Vid ett halvt ålder ses långsammare reaktionstid. Dessa tidiga fynd indikerar att störningarna finns innan en social påverkan kan ha skett. Vid 7,5 års ålder ses påverkan på både kognition (minne och problemlösningsförmåga) och beteende och uppmärksamhet. Vid 11–14 års ålder ses rastlöshet, svårigheter med impulskontroll och inlärningssvårigheter, påminnande om ADHD. Det som också framstår mycket klart av alla studier är att ett dryckesmönster i början av graviditeten där modern dricker mycket på en gång skadar fostret mer än om hon dricker samma mängd över längre tid.

Många kvinnor som druckit under tidig graviditet föder ofta helt normala och friska barn, men det finns inga garantier att det skulle vara helt riskfritt bara för att "alla andra" fött välskapta barn. I mitt fall känner jag att jag inte vill chansa. Jag vill skapa de bästa förutsättningarna för ett friskt barn och att fortsätta dricka alkohol när chansen finns att jag är eller kommer att bli gravid inom kort är en risk jag inte tänker ta. För om det värsta skulle hända har jag en känsla av att de skuldkänslor som skulle skölja över mig aldrig riktigt försvinner. Att medvetet ta en risk som KAN komma att skada fostret är bara dumheter och oerhört egoistiskt. Med det sagt kan jag konstatera att det kommer bli en nykter fototräff för mig nästa helg. Jag kommer säkerligen få en massa oförstående blickar och nyfikna frågor men det får jag ta. I skrivande stund KAN jag vara gravid men det är alldeles för tidigt att säga. Och skulle jag inte vara det så tänker jag inte börja dricka för man vet aldrig när det händer...

Jag vill tro på att ingen kvinna vill skada sitt barn under graviditeten. Därför slutar de flesta kvinnor att dricka alkohol helt när de upptäcker att de är gravida. Men många kvinnor fortsätter att dricka alkohol under de kritiska första veckorna, innan graviditeten hunnit fastställas. Detta är ett faktum som behöver uppmärksammas ännu kraftigare än vad som görs i dag. Kvinnorna behöver kunskapen, annars har de inte möjlighet att välja om de, för säkerhets skull, vill avstå från alkohol även de första, mest känsliga veckorna. Jag skaffade mig denna kunskap väldigt nyligen och har nu, för säkerhets skull, valt att avstå från alkohol. Planerar du graviditet, gör du bäst i att avstå helt från alkohol, även innan graviditeten konstaterats.

Källa: http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=12235